Print Friendly

En bromskloss på vägen till demokrati

Av Benjamin Katzeff Silberstein | 24 februari 2012

Nordkorea är inte ensamt på den koreanska halvön om att kränka yttrandefriheten. Sydkoreas verklighet är betydligt mer komplicerad än bilden av landet som demokratiskt, skriver Benjamin Katzeff Silberstein.

Seoul
Foto: Ian Muttoo Bilden är tillgänglig under CC-BY -SA 2.0

En liten twitterpost. Mer krävdes inte för att den 23 år gamla sydkoreanen Park Jung-geun (@seouldecadence) skulle gripas av polis. Det misstänkta brottet? Park hade återtwittrat poster från den nordkoreanska statens propagandakonto på twitter (@uriminzok). Efter en snabb utredning åtalades han förrförra veckan genom Sydkoreas vaga ”Nationella Säkerhetslag”, som förbjuder alla uttryck för positiva åsikter om Nordkorea, all icke-auktoriserad kontakt med Nordkorea eller organisationer med koppling till landet, och all spridning av nordkoreanskt publicistiskt material.

Detta leder till en rad absurditeter som går stick i stäv med bilden av Sydkorea som fullgod demokrati. Att förorda nordkoreansk ideologi är ett lagbrott. Likaså strider det mot lagen att inneha nordkoreanska böcker vars innehåll snuddar vid politik eller ideologi (vilket nästan alla nordkoreanska böcker gör). Innehav av nordkoreansk musik eller annan kultur är förbjuden. Nordkoreanska webbsajter är blockerade i Sydkorea, och i armén råder förbud mot böcker om kommunism och socialism. Till och med den frihandelskritiska boken Bad Samaritans, omåttligt populär i Sydkorea och skriven av Cambridgeprofessorn Chang Ha-Joon, är bannad från det militära.

Nordkorea är alltså inte ensamt på den koreanska halvön om att kränka yttrandefriheten. Sydkorea betraktas ofta förbehållslöst som demokratiskt, för det är ju just så man framstår i jämförelse med Nordkorea. Verkligheten är betydligt mer komplicerad än så.

Sydkorea är en mycket ung demokrati. Dagens föräldrageneration tillbringade en stor del av sin ungdom i demonstrationståg med krav på grundläggande demokratiska reformer. Ofta ledde det till slagsmål med regimens brutala demonstrationspolis. I staden Kwangju, i den historiskt sett ofta rebelliska provinsen Cheolla, ledde protesterna 1980 till en massaker. Militär som kallats in i staden sköt ihjäl mellan 1000 och 2000 demonstranter mellan den 18:e och 27:e maj då staden hölls belägrad.

Den dåvarande militärdiktatorn Chun Doo-hwan skyllde händelsen på provokatörer i Nordkoreas tjänst. Han var varken först eller sist med att använda Nordkorea som slagträ mot de sydkoreaner som vågade höja sina röster i krav på demokratiska reformer. Just (ofta grundlösa) anklagelser om sympati eller samröre med Nordkorea var en vanlig förevändning för tortyr och fängslande av oppositionella under diktaturåren. Så sent som 1987 torterades en ung sydkoreansk student till döds av landets säkerhetstjänst.

Läget är ett helt annat i dag. Sedan 1987 (eller 1992, beroende på hur man ser på saken) har fria val hållts regelbundet i Sydkorea. Demonstrationsfrihet råder och medierna har fria tyglar att granska makten. Men principerna tappas bort när relationerna till Nordkorea kommer in i bilden.

Det ironiska återtwittrandet av posten från den nordkoreanska statens twitterkonto är inte det enda nyliga fallet där nationella säkerhetslagen hamnat i konflikt med yttrandefriheten. År 2002 fängslades en värnpliktig för att öppet ha sagt att han tyckte att det var USA:s fel, och inte Nordkoreas, att Koreahalvön är delad. Uttalandet i sig räckte inte för en fällande dom. Men polisen gav inte upp utan gjorde en husrannsakan hos mannen och hittade då böcker som bevisade honom skyldig enligt nationella säkerhetslagen. Förra året fängslades tre universitetsstudenter för att ha organiserat en akademisk förening kritisk till kapitalismen. I augusti samma år fängslades en historielärare vid Koreas örlogsakademi för att ha sökt efter verk av Kim Il Sung och Kim Jong Il på internet. Han dömdes också för innehav av verk av Marx och Lenin. En vän till mig som är engagerad i den sydkoreanska syndikaliströrelsen har berättat att jo, visst har hon sett nordkoreanska böcker, men den enda person hon känner med tillgång till sådana verk håller dem inlåsta i en hemlig låda i ett undangömt skåp i sitt hem. I ett demokratiskt land, år 2012.

Organisationer som Amnesty International har vid flera tillfällen krävt lagens avskaffande. Man menar att den används för att skrämma och begränsa de som är kritiska till den sydkoreanska regeringens politik gentemot Nordkorea. Samtidigt har antalet fall av utredda brott mot lagen ökat dramatiskt på senare år. Mellan 2005 och 2009 utredde åklagarkammaren i genomsnitt 58 fall per år. Fem år senare, 2010, hade siffran skuttat upp till 97. Därtill arbetar Sydkoreas nuvarande regering febrilt för att få till stånd lagstiftning och teknik för att möjliggöra blockering av klickande på twitter- och facebook-konton med koppling till Nordkorea.

På många sätt är lagen svår att förstå. Ingen rimlig människa kan tro att det föreligger något reellt hot mot Sydkorea i den nordkoreanska propagandan. Propagandan är nämligen i stort sett totalt kontraproduktiv, genom sin extremism och ibland löjeväckande ton. Det gäller även i en koreansk kontext, där det finns ytterst få bland de relativt moderna och öppna sydkoreanerna som är receptiva för nordkoreansk konservativ juchekonfucianism.

Det fanns en öppet pro-nordkoreansk rörelse i Sydkorea på 1960-, 1970- och 1980-talet (samt möjligen en bit in på 1990-talet) men den är i allt väsentligt död sedan många år tillbaka. Sydkoreas nationella säkerhetslag slår hårdare mot nyfikna studenter än mot faktiska hot, och är inte mycket mer än en tämligen meningslös bromskloss på Sydkoreas väg mot fullvärdig demokrati.

Benjamin Katzeff Silberstein är medförfattare till boken Bilder från Nordkorea (Atlas förlag 2010) och frilansskribent med Koreahalvön som specialområde, för tillfället bosatt i Sydkoreas huvudstad Seoul.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner