Print Friendly

En aktiv medelklasspolitk

Av Redaktionen | 31 december 1943


1943


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

EN AI(TIV
MEDELKLASSPOLITIK
DEN vanligaste indelningsgrunden vid en analys av det svenska
gruppsamhället mynnar ut i en fyrklöver: överklass; bondeklass;
arbetarklass och medelklass. Denna uppdelning anger mest pregnant de olika gruppernas sociala samhörighet. Men den kan inte
betecknas såsom helt konsekvent. De ekonomiska linjerna löpa delvis både horisontellt och vertikalt.
En annan indelningsgrund levereras i den officiella valstatistiken. Där uppdelas väljarkåren i tre socialgrupper med tyngdpunkten lagd på den ekonomiska skiljaktigheten. I socialgrupp I inräknas godsägare, grosshandlare, direktörer, högre ämbets- och
tjänstemän, husägare och rentierer, högre fria yrken o. s. v. Till
socialgrupp II föras bönder och deras söner, hantverkare och handlande, sjökaptener, handelsbiträden, kontorister och verkmästare,
folkskollärare, högre huslig tjänst samt tjänstemän i mellangraderna. Till socialgrupp III räknas rättare, torpare och lägenhetsägare, jordbruks- och skogsarbetare, sjömän och fiskare, förmän,
industriarbetare, lägre tjänstemän och lägre huslig tjänst. Denna
uppdelning är från ekonomisk synpunkt onekligen den riktigaste.
Men den avspeglar näppeligen klassamhället, utstakat efter klassernas känslor av inbördes eller samfällda intressen. Åtminstone
gäller detta om socialgrupp II, där de sedan gammalt rivaliserande
jordbrukarna och tjänstemännen bägge ha immatrikulerats.
Det finns även ett tredje indelningssätt, nämligen den officiella
folkräkningens. I det band, som behandlar yrkesfördelningen och
som nyligen utgivits, har det svenska folket i det närmaste hundraprocentigt utportionerats på tre grupper: företagare, förvaltningspersonal och arbetare. Denna indelningsgrund kan dock knappast
ge ett riktigt uttryck för klassamhällets sociala differentiering.
Företagargruppen innesluter nämligen inte bara t. ex. bruksägare,
grosshandlare och storbönder utan även handlande, skomakare,
fiskare och liknande mindre företagare. Å ven i förvaltningspersonalens kategori återfinnas så skilda element som bolagsdirektörer
och överingenjörer å ena sidan och lägre personal, t. ex. kontorister,
å den andra.
677
….., ·t’. ‘
En aktiv medelklasspolitik
skriftställaren E. H. Thörnberg har i sitt nyligen utgivna arbete
»Folkrörelser och samhällsliv i Sverige» lancerat en fjärde indelningsgrund, till vilken han kommer fram genom att klyva det
gängse medelklassbegreppet. Han skriver:
»Det har talats om medelklass av äldre och yngre typ. Till den
äldre medelklassen räkna vi bl. a. handlande, hantverks- och industriidkare upp till en viss inkomstgräns, likaledes den stora mängden
av hemmansägare eller lantbrukare (inom bältet mellan småbönder
och godsägare); innehavare av lägre förefintliga tjänstemannaställningar, lärare och andra intellektuella på gränsen till den egentliga
överklassen. Till den yngre eller nya medelklassen hänföra vi bl. a.
de svällande kårerna av tjänstemän inom offentliga verk – statliga
såväl som kommunala – och enskilda företag, olika organisationers
eller rörelsers funktionärer, förtroendebärare, förkunnare, pressmän,
helt eller delvis professionella riks- och kommunalpolitiker, vilkas
intellektuella sysselsättning och – ofta – levnadsvanor placera dem
i ett läge över lönearbetarnas.»
Måhända vore det dock riktigare att låta en eventuell uppdelning av medelklassen i stället för på tradition baseras på skillnad
i utkomstförhållandena. Man skulle i så fall låta tjänstemannagrupperna bilda den ena stora underavdelningen och de självständiga företagarna i mellanskikten, främst då handlande och hantverkare, den andra. Obestridligt är en sådan uppspaltning av medelklassen starkt på väg.
Oavsett uppdelningen av medelklassen måste det annars ur många
synpunkter och särskilt politiskt sett vara riktigast att laborera
med fyra stora samhällsgrupper, nämligen över-, bonde-, arbetaroch medelklass. Medelklassen blir därvid att söka enligt uteslutningsmetoden, d. v. s. bland de grupper, som inte kunna inräknas
i någon av de tre övriga samhällsklasserna. I huvudsak kommer
medelklassen då att sammansättas av mellanskikten i städerna och
industrisamhällena med ett relativt fåtaligt och kringstrött annex
ute på den egentliga landsbygden. Medelklassen blir till största delen tjänstemän och arbetsledare i allmän eller enskild tjänst, självständiga småföretagare inom hantverk, handel och samfärdsel
samt det stora flertalet intellektuella.
Redan denna antydan av medelklassens huvudkontingenter visar
det heterogena hos denna samhällsgrupp. Där finns inte samma viförnimmelse som exempelvis hos jordbrukare eller arbetare, inte
heller samma enhetliga livsformer i klädsel, utbildning, språk,
vanor och intressen. Medelklassmannen är, som man sagt, »a mar- 678
En aktiv medelklasspolitik
ginal-man». Potentiellt kan han vara något annat: han kan stå
med ena benet i någon av de övriga tre klasserna, precis som arbetarklassens översta skikt står på gränsen till medelklassen. Utmärkande för medelklassen är vidare det elastiska: överkvalificerade tjänstgöra understundom på okvalificerade poster och – särskilt i högkonjunkturer – vice versa. Lagen om tillgång och efterfrågan på arbetsmarknaden får särskilt när det gäller tjänstemännen en tillämpning, som kan kallas intensiv. Gruppen utmärker sig
dessutom för en stor inre rörlighet, som i synnerhet har avseende
på de icke specialutbildade.
Det mest karakteristiska för medelklassen är dess funktion så-
som genomgångsport vid den ständigt fortgående ståndscirkulationen. Medelklassen har blivit det främsta skiljestället vid den
stora folkflottningen. Om en överklassare avsöndras från sitt stånd,
sker det i allmänhet till eller via medelklassen. Om en bondeklassare emigrerar från sitt stånd, är destinationen som regel antingen medelklassen eller arbetarklassen, sannolikt med något företräde för den förra. Och om en arbetare eller hans barn bryta upp
ur sin »kast», styrs färden nog nästan alltid först till medelklassen.
Denna samhällsgrupp är alltså den stora mottagaren från alla de
tre övriga grupperna. Samtidigt är den också den största leverantören av folk till överklassen. Medelklassen blir just på detta sätt
det viktigaste migrationsbältet i klassriket. Härvid ha de förvärvsarbetande varit i åtanke. Skulle man även ta hänsyn till den inre
folkvandring, som har sin grund i giftermål, torde dock ungefär
samma lagbundenhet för rörelseriktningarna gälla.
Det är ganska anmärkningsvärt att medelklassens betydelse så
sällan behandlats i vårt land. Det finns faktiskt intet standardarbete om dess struktur eller utvecklingstendens.1 Även politiskt
har medelklassens egna män, i egenskap av speciella representanter för en självmedveten grupp, spelat en ganska ringa roll. Givetvis har det funnits många, som gjort insatser med medelklassens fromma för ögonen, men den svenska folkrepresentationen har
faktiskt haft bara en enda hundraprocentig eller fullblodsmedelklasspolitiker, nämligen nuvarande byråchefen Ragnar Lundqvist
i Rotebro. (Den finska riksdagen har i doktor O. O. Frietsch uti
Svenska folkpartiet en pendang.) Typiskt är att medelklassen
egentligen inte fått något utrymme alls i den hastigt stigande flo- 1 En ypperlig schematisk teckning av medelklassens sociala belägenhot gjordes i
Svensk Tidskrift 1936 i en uppsats om »Medelklassens kris» av C. O. Pettersson.
679
. ~·~ .. .u’ ~-· …
~ -~ –~~~–~–~ —-~——————
En aktiv medelklasspolitik
den av litteratur i sociologi eller om folkrörelserna. Det är först
under 1930-talet, som man överhuvud kunnat registrera något mera
utpräglat intresse för medelklassens angelägenheter. Först under
30-talet började också de olika organisationerna inom denna samhällsgrupp att byggas upp och växa sig ut. Och under 30-talet
fingo medelklassens speciella problem sina eggande och stimulerande litterära uttolkare i boken om Pinneberg och i Kiell Abelis
pjäs »Melodin som kom bort». En förklaring till att medelklassen
tilldelats denna undanskymda plats kan vara gruppens egen svårbestämbarhet. En annan förklaring är att gruppmedvetandet,
som väl i allmänhet utvecklas först sedan organisationerna fått
verka en tid, dröjt så länge och ännu icke i kompakt styrka kan
jämföras med bonde- och arbetarklassernas. En tredje förklaring
– måhända en smula sökt – kan vara att medelklassen enligt
Marx’ prognoser var predestinerad att försvinna genom att klämmas sönder mellan de två stora polära klasserna i dennes schema,
mellan kapital- och jordägargruppen å ena sidan och kroppsarbetarna-proletärerna å den andra. Därför har gruppen måhända inte
intresserat våra ofta socialistiskt bitna sociologer. Som bekant har
utvecklingen dock gått i en helt annan riktning än socialismens teoretiker föreställde sig: i stället för att de rika skulle bli allt rikare
och de fattiga allt fattigare har en lycklig utjämning skett, inte
minst och kanske alldeles särskilt i vårt land, samtidigt som de till
undergång dömda mellanskikten inte blott bevisat sin obrutna livskraft utan också stadigt utökats.
Innan medelklassens betydelse i samhället dryftas kan det ha
sitt intresse att kvantitativt antyda gruppens storlek. Den officiella
statistiken lämnar härvidlag en viss om ock mycket bristfällig
vägledning.
Enligt 1940 års officiella folkräkning kan det beräknas, att företagare med anhöriga, inklusive f. d. yrkesutövare och s. k. yrkeslösa, utgöra c:a 1,9 miljoner samt förvaltningspersonal något över
1,1 miljoner. För kroppsarbetarna kan totalsiffran på motsvarande
sätt beräknas till 2,9 miljoner. Slås återstoden ut efter statistikens
indikationer, stå c:a 3,3 milj. företagare och förvaltningspersonal
mot c:a 3 milj. arbetare. Givetvis bör här anmärkas, att småbrukare, småhantverkare och lägre tjänstemän efter nuvarande politiska klassuppdelning kunna känna den största dragningen till arbetarklassen trots att statistiken hänfört dem till någon av de båda
andra yrkesgrupperna. Tyvärr finns det inte någon liknande statistik för tidigare folkräkningar, varför jämförelsesiffror saknas.
680
~· .
…..,
En aktiv medelklasspolitik
Troligen har dock arbetarklassens ökning avtrubbats, trots industriens ökade utbredning men på grund av dess tack vare rationaliseringen minskade behov av manuell arbetskraft. Vidare ha
handeln och samfärdseln fått ett allt större omfång även relativt
sett, något som måste framkalla en stegring av förvaltningspersonalen. Ytterligare ha teknikens vinningar lett till uppkomsten av en
mångfald nya industrier, i vilka kraven på arbetarnas yrkesskicklighet pressats starkt uppåt; det gäller t. ex. luftfarten, elektrotekniken, kraftverk och liknande företag, där många arbetare faktiskt
inta ett slags tjänstemannaställning och där i Yart fall proportionen mellan förvaltningspersonal och arbetarpersonal avsevärt förskjutits till de förras favör. Det skulle inte heller förvåna, om de
ständigt stegrade fordringarna på yrkesskicklighet så småningom
skulle leda till en viss social differentiering inom arbetarklassen i
så måtto, att specialisterna alltmer »avproletariseras» och i stället
attraheras av medelklassen.
Den officiella valstatistiken med dess ganska grova mått ger dock
ännu så länge inte något belägg för att tjänstemanna- och medelklassen skulle vara i relativ tillväxt. De röst~erättigades antal vid
1920, 1936 och 1940 års riksdagsmannaval voro alltefter socialgrupp
(i tusental) följande, varvid bortses från vissa smärre justeringar
av inledningsgrunderna under tjugoårsperioden:
Socialgrupp I II I+II III
1920 …….. 114 519 633 860
1936 …….. 180 1,550 1,730 2,195
1940 …….. 186 1,580 1,766 2,345
Siffrorna från år 1920 ha tagits med mest för jämförelsens skull.
Ar 1920 förrättades nämligen det sista valet enligt 1907 års rösträttsreform, och först vid 1921 års val fingo kvinnorna politisk
rösträtt till andra kammaren, samtidigt som det politiska utskyldsstrecket slopades. Enligt ovanstående siffror har socialgrupp III
hela tiden haft en numerär röstöverlägsenhet i förhållande till de
bägge övre socialgrupperna. Ökningen för socialgrupp III från
1936 till1940 är både absolut och relativt sett större än för de bägge
andra. Det bör dock anmärkas, att· grupp III 1940 inn.eslöt cirka
200,000 rättare, förmän och tjänstemän av lägre grad; vidare registrerades då torparna, lägenhetsägarna och de i huslig tjänst anställda till ungefär 300,000. Samtliga dessa kategorier torde politiskt alls inte vara att betrakta såsom hundraprocentigt arbetar- 681
.·.,} .~ …. u •
En aktiv medelklasspolitik
klassmedvetna utan tvärtom i viss utsträckning stå ganska fria
gentemot de olika politiska riktningarna. En ökad politisk jämvikt
har även uppstått därigenom, att röstdeltagandet är större i de
högre socialklasserna än i socialgrupp III. (För männen var röstfrekvensen 1940 sålunda 84,9, 75,1 och 70,o samt för kvinnorna 85,2,
70,7 och 64,9 för de tre socialgrupperna tagna i ordning ovanifrån.)
Det bör särskilt anmärkas att bondeklassen inte längre är den
röststarkaste undergruppen. Åmbets- och tjänstemännen av högre
och lägre grad kunna numera i röstlängden taxeras till 750,000 a
800,000- variationerna bero på tvekan om vilka som skola rubriceras som ämbets- och tjänstemän. J ordbrukare och arrendatorer
med hemmavarande barn däremot äro registrerade med blott ungefär 740,000. Eljest bekräftar valstatistiken, att arbetarklassens nuvarande, i socialdemokratien förkroppsligade politiska maktställning trots det låga valdeltagandet inom arbetargrupperna grundar
sig på anslutning i betydande utsträckning från småföretagare,
förvaltningspersonal och småfolk i allmänhet utanför arbetarnas
egentliga led. satsen kan också inverteras: det borgerliga samhällets största rekryteringsområde har blivit att söka inom medelklassen och särskilt bland tjänstemännen. Medelklassen har tillsammans med vissa småfolkskategorier blivit tungan på vågen.
I vår rikspolitiska historia har medelklassen tidvis spelat en stor
roll. Under den gamla ståndstiden voro ämbetsmännen allsmäktiga i prästeståndet, dominerande.på riddarhuset och ungefär hälften av borgarståndet. Endast genom en pressning av uttrycken är
det dock möjligt att med den moderna medelklassen förbinda den
högre ståndskultur, som då förhärskade, men tjänstemannaintres- ~Sena i inskränkt mening hade på den tiden faktiskt ett inflytande,
som de senare inte kunnat nå. Efter representationsreformen utestängdes till en början medelklassen avsiktligt från första kammaren, som ju tänktes bli de besittandes vetoinstitution. Visserligen
fanns det fortfarande många högre ämbetsmän med i uppsättningen av den nya första kammaren, men såväl rösträttsbestämmelserna som valbarhetscensus och arvodeslösheten gjorde det
omöjligt för den breda medelklassens representanter att ta säte
där. Först i liten skala efter 1907 års rösträttsreform och definitivt
efter den fulla demokratiseringen enligt 1918 års författningsuppgörelse jämnades vägen för medelklassen till vårt överhus. Numera är första kammaren i högre grad än den mer ursprungligt
arbetarbetonade andra kammaren att. betrakta såsom medelklassens representation, i det att även det majoritetsägande socialdemo- 682
‘t””
En aktiv medelklasspolitik
kratiska partiets flesta representanter där med hänsyn såväl till
inkomster som levnadsvanor aldrig tillhört eller också lämnat arbetarklassen. Vad andra kammaren beträffar hade jor·dbrukarna
ända framemot början av 1900-talet ett avgjort övertag, som det
författningsenliga gynnandet av städerna vid valkretsindelning
och mandatuppdelning inte kunde rubba. Tas hänsyn blott till
majoritetsläget var medelklassen under några årtionden slagen till
en slant även där. Men städernas representation bestämdes länge
trots de dåvarande rösträttsbestämmelserna faktiskt av medelklassen; sålunda var den mycket beryktade stockholmsbänken ett typiskt uttryck för de dåtida mellanskiktens radikala tänkesätt. Så-
som opinionsbildande faktor spelade denna stadsrepresentation redan från början en stor roll både i andra kammaren och ute i landet. Medelklassens gyllene tid inträdde dock först sedan en jämnvikt uppstått i början av 1900-talet mellan de konservativa, främst
tillfinnandes i lantmannapartiet, å ena sidan och liberalerna samt
socialdemokraterna å den andra. Det kan med ganska stor visshet
sägas att medelklassen nu genom att lägga sina röster för det ena
eller andra blocket bestämde den politiska utvecklingen eller åtminstone andra kammarens beslut under cirka tre decennier framåt.
Även sedan motsättningen mellan höger och vänster på 20-talet
förbytts i tuschstrecket mellan borgerliga och arbetarpartierna,
var förhållandet till en början säkerligen enahanda.
Fr. o. m. 30-talet är medelklassens valpolitiska roll svårare att
fastställa. A ena sidan skulle arbetargrupperna och de till socialgrupp III hörande småfolkskategorierna ensamma kunna skaffa socialdemokraterna majoritet. (Vid t. ex. 1940 års riksdagsval var det
sammanlagda antalet röstande inom socialgrupp III 1,580,000 mot
tillhopa 1,308,000 från de bägge övre socialgrupperna.) A andra
sidan rösta åtskilliga inom socialgrupp III alltjämt borgerligt.
Känt är att »förtroendekrisem 1932 i stor utsträckning föranledde
medelklassen att rösta socialdemokratiskt, men lika troligt är, att
socialdemokraternas lilla motgång vid 1942 års kommunala val
delvis var att tillskriva en viss återvandring av medelklassare till
borgerligt läger. Skulle utvecklingen gå i den riktningen att socialgrupp III och socialdemokratien bleve identiska begrepp, står medelklassen dock inför hotet om en återgång till den röstpolitiska
betydelselösheten före sekelskiftet.
I kommunalpolitiken te sig medelklassens utsikter till inflytande
snarast mindre än i rikspolitiken, utom när det gäller några få
typiskt småborgerliga mindre städer och några exklusiva tjänste- 683
…. •.· .; ..
En aktiv medelklasspolitik
mannasamhällen. I industristäderna och industrisamhällena dominerar arbetarklassen rent kvantitativt i allmänhet så starkt att
övriga grupper och även medelklassen äro dömda till en underlägsenhet, som i mera extrema fall inte ens räcker till kvalificerad
minoritet i fullmäktigeinstitutionerna. Och på den rena landsbygden äro de fåtaliga m(!delklassarna – handlare, hantverkare,
präster, lärare o. s. v. – försvinnande få gentemot jordbrukarna
och jordbruksarbetarna. Möjligheterna för medelklassen att bedriva en vågmästarepolitik äro alltså sämre på det kommunala
fältet än i riksdagen.
Ser man till medelklassens kvalitativa betydelse för samhället
måste rent politiskt svensk borgerlighet stå inför den ofrånkomliga
uppgiften, i sitt eget och den borgerliga statens livsintresse, att
uti sin politik liksom uti sin vardagliga gärning söka göra full
rättvisa åt den mellan mäktiga grupper klämda medelklassens
skäliga intressen. Det måste bli nödvändigt att söka stärka medelklassens känsla av samhörighet med samhället och dess tro på den
borgerliga samhällsåskådningen såsom den alltjämt bärande pelaren för utvecklingen. Redan den politiska självbevarelsedriften
uppfordrar de borgerliga partierna till en aktiv mcdelklasspolitik.
En sådan aktiv medelklasspolitik får dock ej betyda att dessa
borgerlighetens strävanden få karaktären av en sådan ensidig
klasspolitik, som vi förebrå andra att driva. Vår livssyn måste
vara klasslös i den meningen, att t. ex. jordbrukarnas rättmätiga
krav på delaktighet i en välståndsstegring måste vara lika angelägna att realisera, som arbetarklassens successiva lyftning uppåt
eller en högre ideell värdesättning av kroppsarbetet måste ligga
alla om hjärtat. Denna helhetsbild måste vara ögonmärket oberoende av om de olika yrkesorganisationerna äro mäktigare eller
maktlösare. Konkret är denna helhetssyn lätt att förstå, om man
blott gör en jämförelse mellan två söner till låt oss säga en arbetare, av vilka den ene blir en enkel kontorist på lagret och den
andre en skicklig mekaniker. Den senare har självfallet samma
rätt till samhällelig omsorg som den förre. Ur medelklassens egen
intressesynpunkt borde kroppsarbetarklassens legitima strävan efter bättre levnadsbetingelser i synnerhet på lång sikt vara lätt att
förstå och behjärta. Beaktas inte denna strävan, måste det nämligen uppstå en risk för överbefolkning inom tjänstemännens och
medelklassens yrkesgrupper, med fara för ty åtföljande lönedepreciering eller arbetslöshet för dem.
684
En aktiv medelklasspolitik
Bakom en aktiv medelklasspolitik måste dock ligga andra samhälleliga motiv än de enbart politiskt taktiska, hur utslagsgivande
för hela vårt samhälles framtida gestaltning dessa senare än äro.
Motiven måste vara ideella och sociala.
För det första måste en aktiv medelklasspolitik sålunda innebära
en ideell värdesättning av medelklassens individualism i en tid,
då grå kollektivism och masskultur breda ut sig allt mer. Medelklassen utgör dock en grupp, som i stort sett handlar som den vill,
läser vilka tidningar den vill, dansar och roar sig var den vill,
tänker som den vill och röstar som ·den vill. Detta sagt även med
ögonen öppna för att medelklassen kan falla för standardiserade
vanor och bornerade tänkesätt. Och detta sagt oberoende av att
medelklassorganisationerna ibland funnit det helt naturligt att
samverka med fackföreningar och andra arbetarorganisationer när
det gäller bildningsväsendet, fritid och liknande uppgifter – ett
samarbete som endast kan vara ägnat att utjämna klassklyftorna
och förtäta känslorna av bred folkgemenskap.
För det andra fordras det att medelklassen stödjes med hänsyn
till denna grupps betydelse såsom den viktigaste rekryteringshärden för samhällets högre poster och ledande ställningar och såsom
över huvud taget det viktigaste passagestället för det sociala uppåtstigandet. Det måste vara ett första rangens samhällsintresse att
denna källa hålles frisk och rinnande. Detta vore även en salut för
ambitionen att arbeta sig fram och viljan att avancera, själva drivkrafterna vid varje framåtskridande och oundgängliga kraftkällor
för en progressiv borgerlig stat.
För det tredje måste en aktiv medelklasspolitik till mål alltid
ha att stödja medelklassen med hänsyn till dess stora roll som buffert mellan kapital och arbete, som förbindelseled mellan företagarna och arbetarna. Både för det dagliga slitet på arbetsplatsen och med tanke på förhållandet i stort mellan klasserna är
det av fundamental vikt att de personer, som inneha dessa buffertställningar, inte ställa sig fientliga mot den samhällsordning, i vars
hägn deras företag arbeta. I första hand inta ingenjörer, verkmästare och förmän denna mellanställning, men synpunkterna
kunna också i tillämpliga delar överflyttas på handeln, bankvä-
sendet och samfärdseln. Det ligger nära till hands att göra en
parallell mellan dessa arbetets kontaktmän å ena sidan och polis
och militär å den andra: en allmän opinion anser det med rätta
abderitiskt om ordningsmaktens eller försvarsväsendets personal
känner hat mot det samhälle, som vars skydd de tjäna, eller brista
685
t’-*’··· u’ _,#·-··.
– — ·- ·–·· -··-·———————
En aktiv medelklasspolitik
i solidaritet med detta. Den viktiga uppgift, som arbetsmarknadens otaliga buffertmän i högre och lägre ställning ha att fullgöra, skärper i och för sig kravet på rekryteringen av och skolningen för dessa poster. Ur allmän synpunkt kan man här verkligen tala om en borgerlig självvärnsdrift Utan omvårdnad om
dessa mellanmän uppstår ·det en fara för missnöjesinfektion med
alla dess smittorisker uti vidare kretsar. En aktiv medelklasspolitik, som särskilt vill understryka denna kontaktsynpunkt, är det
kraftigaste handtaget åt det sociala samförståndets eller den praktiska mondismens politik i förhållandet mellan arbetsmarknadens.
parter i vårt visserligen klassbundna men numera föga klasskampsbitna land.
Givetvis ankommer en aktiv medelklasspolitik icke enbart på
det offentliga samhället utan även på de enskilda företagarna att
föra. De senare ha härvidlag ett mycket stort och kanske primärt
ansvar. Ej sällan ha de rönt kritik för bristande förståelse i fråga
om de anställdas intressen. Denna kritik har nog understundom
varit befogad och understundom orättmätig. Här skall blott understrykas att företagarnas förståelse för dessa medelklassens problem på sistone vidgats och fördjupats. I längden vore något annat
inte tänkbart, eftersom de därvidlag måste handla i ett eminent
egenintresse. Förhållandet ·mellan arbetsgivare och tjänstemän
skall dock här förbigås. I stället skola till sist blott några summariska satser om en aktiv medelklasspolitiks målsättning framläggas.
l) Den första uppgiften skulle till en början kunna formuleras
rent negativt eller defensivt: att hindra medelklassens sammantryckning under andra, röststarkare och mäktigare intressen.
Detta kan synas vara en tom fras. Verkligheten utomlands har
dock lämnat många skrämmande exempel på att just medelklassen står närmast till att bli de svåra brytningstidernas offer. I
Tyskland, Österrike och Sovjetryssland har den gamla kulturbärande medelklassen delvis deklasserats och ruinerats under deflationsperioderna eller vid klasstridernas skärpning; även i Frankrike pressades just medelklassen hårt och nivellerades under mellankrigstiden. I Tyskland har det pågående kriget ytterligare decimerat medelklassen genom tvångsstängningen av småföretag och
överföringen av arbetskraften till storindustrien. Tyvärr är litteraturen om dessa oerhörda sociala förskjutningar ännu föga klarläggande. Partioligarkien har i diktaturländerna skapat en ny
medelklass. För de mellanskikt, som i Tyskland 1933 kastade sig i
686
~; .
En aktiv medelklasspolitik
armarna på nazismen, blev 1933 års revolution nog för flertalet
en ruinerande felspekulation och blott för fåtalet en språngbräda.
I detta defensiva program ligger också såsom en nödvändig akt
att verka för en ökad förståelse bland andra samhällsgrupper för
medelklassens samhällsfunktioner och särbetingelser – liksom givetvis för en ökad förståelse hos medelklassen själv för andra gruppers levnadsförhållanden. Mycket av ·de nuvarande motsättningarna särskilt mellan bondeklassen och medelklassen bottnar i
gensträvig, ingrodd motvilja att förstå. Då och då tycker man sig
i den primitiva agitationen mot medelklassen förmärka ekon från
den frihetstida uppdelningen av folket i »närande» och »tärande»
klasser, varvid givetvis medelklasserna stämplas såsom de tärande.
En framstående men något anakronistisk exponent för denna nedärvda misstro mot städernas medelklass och i synnerhet tjänstemännen har varit nuvarande statsrådet Rubbestad. Denna oförståelse för andra gruppers bekymmer förvånar desto mer, som
släkt- och vänskapsrelationerna mellan olika samhällsskikt i vårt
land med dess ständiga och livliga ståndscirkulation äro så
otaliga.
2) Positivt uttryckt måste ett aktivt medelklassprogram innebära en fast vilja att stödja denna grupps strävan att även få sin
del av en åstundad fortsatt välståndsstegring. Medelklassen måste
ha samma rätt som andra skikt ej blott att hålla utan även att höja
sin standard.
Inte minst angeläget är härvidlag att den ekonomiska differentiering, som är så naturlig för den heterogena medelklassen, alltfort tillämpas. Differentieringen är ju till för att uppmuntra dugligheten och ambitionen, bägge lika nödvändiga i den borgerliga
staten. Dess lösning ankommer i hög grad på de enskilda avtalsuppgörelserna och är förvisso en svår stötesten. Men problemet
har också en s. a. s. offentlig sida, i den meningen nämligen att t. ex.
den statliga lönesättningen och skattelagstiftningen återigen måste
ta större hänsyn till de ofrånkomliga standardskillnaderna. I detta
avseende brister det f. n. åtskilligt bland stora maktägande grupper i förståelse. Det har uppstått en tendens att trycka ihop det
statliga lönesystemet – vid maximeringen av kristillägget i år
sattes sålunda spärren vid lokförarnas lönenivå – och att genom
beskattningen ytterligare reducera de redan förut ganska oansenliga nivåskillnaderna hos dessa allt annat än övermåttan gynnade
skikt. Särskilt när det gäller det s. k. akademiska proletariatet
687
u’ _,.. •.
,_: ,_
.. -~~————————~
En aktiv medelklasspolitik
finnes det stort svängrum för statsmakternas annars aldrig felande vilja till omvårdnad. Varje ansats till oskälig nivellering av
medelklassen- den må komma från det allmänna eller från enskilda – blir i längden säkerligen en improduktiv affär.
3) Medelklassens – liksom andra gruppers – strävan efter
trygghet måste på allt siitt beaktas. Trygghetstanken har alltid
varit något fundamentalt i den konservativa åskådningen. Små-
företagarna kunna göra anspråk på att lagstiftningen bereder dem
skälig säkerhet i deras vällovliga näring. Och vad de anställda beträffar, måste det ligga i företagarnas eget intresse att vara måna
om det kapital, som mänsklig kunnighet, erfarenhet och rutin representera. Lagstiftningsvägen har hittills endast i ringa grad behövt
beträdas när det gällt att omsätta trygghetstanken i praktisk
handling, men den finnes i reserv och som ett ultima ratio. Trygghetstanken kan dock inte tänjas ut så långt, att näringslivet stelnar
till och dess nödvändiga progressivitet lamslås. Endast om den progressiva linjen hålles, kan vårt land i framtiden bli i stånd att bära
upp den nuvarande militära, sociala och kulturella rustningen och
samtidigt bättra människornas och därmed även medelklassens utkomstmöjligheter. Tryggheten och progressiviteten äro intet antingen-eller utan ett både-och.
4) Ifråga om organisationsväsendet har statsrådet Bagge angett
statens uppgift till att »hålla ringen åt organisationerna». Denna
sats är tillämplig även på statens förhållande till medelklassens
sammanslutningar. Positivt betyder det, att dessas fordran på rätt
till självförvaltning stödjes. Negativt innebär det, att staten övervakar att den enskildes rätt inte kränkes från organisationernas
sida och att i vår gamla rättsstat makt ej får bli rätt på arbetsmarknaden. Å ven bakom dessa till synes allmängiltiga teser dölja
sig aktuella realiteter. Medelklassens organisationer böra få allt
stöd i sina strävanden att utan förmyndarskap från L. O. själva
föra sin talan i egna angelägenheter. Sålunda var det vid årets
riksdag belysande, att en stark socialdemokratisk falang med fackföreningsledare i spetsen ville motsätta sig tjänstemännens begäran att själva bli företrädda i arbetsdomstolen, arbetsrådet och
försäkringsrådet vid behandlingen av tjänstemannamåL Likaså
ville socialdemokraterna i statsutskottet motsätta sig att en representant för Daco skulle sättas in i den nya yrkesskolestyrelsen och
föreslogo i stället ytterligare en företrädare från L. 0.; först i kammaren träffades en kompromiss, sedan tjänstemännen slagit alarm
och uppvaktat bl. a. statsministern.
688
.!!.’ •
En aktiv medelklasspolitik
5) Det är angeläget att skolundervisningen och fortbildningen särskilt i praktiskt avseende anpassas efter de fordringar, som den
nya tiden ställer på medelklassens många skilda grupper. Det är
lika viktigt att förebygga en intellektuell överproduktion, vilken
kan trycka arbetsmarknaden, som att höja kvalifikationerna för
dem, vilka specialisera sig på viktigare tjänster. Det fordras också
åtgärder för att den ofta fattigare men ambitiösa medelklassen på
landsbygden ges möjligheter att bereda sina barn en lämplig utbildning.
6) På det sociala gebitet måste det centrala kravet bli att tillse att
socialpolitiken inte blott inriktas på de lägre inkomsttagarna. Den
bör även anpassas efter vad det produktiva intresset nödvändigt
fordrar. Ur denna synpunkt tränger sig befolkningsproblemet i
förgrunden. De låga födelsetalen hos medelklassen tvinga härvid
till den allra största uppmärksamhet. När Industritjänstemannaförbundets representativundersökning nyligen visade, att blott
ungefär hälften av kårens manliga medlemmar bildat familj och
att av de manliga gifta 41 % inte hade några barn och 34 % blott
ett barn, nödgas man betvivla att de ekonomiska faktorerna varit
allena utslagsgivande. Likväl står det fast, att det finnes en stor
outnyttjad reproduktionskraft just inom medelklassen, vilken det
måste vara ett viktigt samhällsintresse att tillvarata. Faktum är
också, att de flesta befolkningspolitiska åtgärderna- t. ex. mödrahjälpen, prisrabatterna och barnrikehusen – i endast ringa grad
kan komma medelklassens familjeförsörjare till del. Anmärkningsvärt är också, hur socialdemokraterna länge motsatt sig mått och
steg för att möjliggöra kvinnlig deltidstjänst trots de synnerligen
gynnsamma praktiska erfarenheterna av denna. För de barnrika
medelklassfamiljerna torde en vidgad familjebeskattning trots
alla påvisbara tekniska komplikationer vara det effektivaste
biståndet.
Bland övriga sociala problem framstår efterkrigstidens arbetslöshetsrisker såsom det just nu för medelklassen allvarligaste.
Åven för dess del behövs det en fredsberedskap. I övrigt pocka
omskolningsproblemen på sin lösning. Många gånger torde invaliditetsskador åstadkomma större försörjningsbekymmer och en
kraftigare sänkt levnadsstandard för medelklassen än för andra.
Vid den stundande revisionen av olycksfallsförsäkringslagstiftningen tarva tjänstemännens problem en fördomsfri omprövning;
även den gamla tanken att utsträcka detta försäkringsskydd till
mindre bemedlade självständiga småföretagare förtjänar att tas upp
689
En aktiv medelklasspolitik
på nytt. I synnerhet brådskar dock utredningen om de partiellt arbetsföras problem, och man måste i detta sammanhang uttala sin
stora förvåning över att socialminister Möller så länge dröjt med
att tillmötesgå det utredningskrav, som riksdagen för fyra år sedan
gav ett enstämmigt uttryck åt.
Under återstoden av kriget komma nog inte medelklassens önskningar- lika litet som andra gruppers- att sättas på sin spets.
Därför talar redan den omständigheten, att många centrala problem befinna sig på utredningsstadiet och inte kunna matas fram
förrän efter ett eller annat år. Men A och O tills vidare är den
yttre friheten och samlingen kring dess värnande. Under tiden
och under hela krisen ha vi dock haft en aldrig förut skådad upprustning av och kapprustning mellan organisationerna. Deras
frontställningar ha vidgats och konsoliderats inför fredens och den
fruktade efterkrigsperiodens tider. Kapprustningen kan vara ett
uttryck för en sund jämvikt i samhället. Men den kan också vara
en fara för utlösning av svårartade konflikter. I allt fall kommer
medelklassen att göra sin röst starkare hörd nu än efter förra
kriget. I en borgerlig politik måste ingå att positivt och aktivt,
dristigare och målmedvetnare än förr, stödja medelklassen i all
den utsträckning, som dess intressen äro samhällets – det fria,
progressiva, utvecklingsdugliga borgerliga samhällets.
Elis Håstad.
690
~;.- ~.————~~—————-

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner