Print Friendly

Emil Uddhammar; Ojämlikhet är bättre än motsatsen

Av Redaktionen | 31 december 2001


2001


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Ojämlikhet är bättre
än motsatsen
l av Emil Uddhammar
En stor del av låginkomsttagarna är ungdomar som studerar eller tågluffar.
Begreppet låginkomsttagare är ingen meningsfull grund för vare sig en diskussion
om vilka som har det verkligt svårt eller för politiska åtgärder
som skapar dynamik och tillväxt.
D
ET FINNS EN BERÄTTELSE i den grekiska
mytologin om en rövare som hette Prokrustes. När någon kom i hans närhet
tvingade han denne att övernatta i en säng.
Om gästen var för kort sträcktes han ut
till sängens längd, och var gästen för lång lät han hugga
av benen. Samma logik ligger bakom den oreflekterade
och populistiska rättvisesyn som dominerar exempelvis
DN:s och kvällstidningarnas kultursidor, och många vänstersinnade ungdomar idag. Fick den råda, lades vi alla
i en inkomstutjämnande prokrustesbädd. Det optimala, enligt detta synsätt, är att alla har lika inkomster. Allt
annat är orättvist. Eller?
För att bena upp frågan något, kan vi börja med en
komligen uppstår i ett[…] system [med lika möjligheter] […] Differensprincipen menar att dessa
ojämlikheter är rättvisa om och endast om de
ingår i ett större system där de bidrar till att hjälpa de mest missgynnade.
Uttryckt på så sätt är inte differensprincipen en särskilt
tydlig princip. studerar man den närmare, upptäcker man
att den tillåter inkomst- eller förmögenhetsskillnader: de
är tillåtna, så länge som slutresultatet överensstämmer
med premissen att de sämst ställda skall få det bättre.
STATISK KONTRA DYNAMISK
Påfallande ofta har Rawls princip tolkats statiskt, nämligrundläggande skiljelinje som
rör synen på människan och
samhället. Det är skillnaden mellan de som ser samhället statiskt,
som koncentrerar sig på hur det
är ”just nu”, och de som ser samhället dynamiskt, och betonar att
vi själva och vårt samhälle hela
tiden är inbegripna i aktivitet
och förändring. Varje dag fattar
var och en av oss ett otal beslut i
”Rawls grundtanke är att en
gen i första hand som ett stöd
för en omfattande momentan
transfereringspolitik Man ser
på samhället ett visst år, och ser
statistik som visar hur stora
inkomster olika grupper har.
Sedan kommer olika förslag
som utgår från synen att samhället är som ett stort roulettbord, där staten skall fungera
som croupier och skyffla
viss ojämlikhet fungerar
stimulerande på hela den
ekonomiska aktiviteten
i samhället.”
små och stora frågor som steg för steg förändrar vår egen
och andras verklighet.
Inom den akademiska diskussionen om välfärd
anförs ofta harvardfilosofen John Rawls så kallade maximinprincip, eller differensprincip, som säger att ojämlikhet endast kan accepteras om detta innebär en totalt
sett bättre situation för de sämst ställda:
De skillnader som skall rättfärdigas är de olika
ekonomiska och sociala ojämlikheter som ofrånslumpvis utfallna vinster kors och tvärs. Runtomkring sitter vi medborgare och väntar på att få vår del av vinsten.
Det finns åtminstone två fundamentala problem med
en sådan grundsyn. För det första har forskning visat,
att begreppet låginkomsttagare som ofta förekommer i
debatten är mycket sammansatt. I SCB:s årliga inkomststatistik består den gruppen huvudsakligen av ungdomar eller andra som för tillfället studerar, har ett år då de
reser eller liknande. Därmed blir det begreppet socialpolitiskt ganska ointressant.
V>
Q.)
3
::J'”
QJ:
([)
lSvensk Tidskrift jzoo1, nr slI!J
I ett projekt jag genomförde under 90-talet, där vi
följde ett stort antal individer i åldrarna 18-65 år i SCB:s
databaser under en följd av år, visade det sig att av de
som klassades som ”låginkomsttagare” 1985- vilket då
var 5,6 procent av befolkningen – hade nära två tredjedelar avancerat till medelinkomster eller högre sex år
senare. Bland de låginkomsttagare som var 18-20 år 1985
hade över 80 procent klivit upp i medelinkomster eller
högre 1991. Endast 1,1 procentenheter av 1985 års befolkning var ännu sex år senare kvar i låginkomstskiktet.
OMFÖRDELNING ELLER DYNAMIK?
På samma sätt mätte vi hur stor andel av 1983 års vuxna
befolkning som hade socialbidrag, det visade sig vara 3,4
lm lSvensk Tidskrift l2oo1, nr si
”Ungdomar, mindre erfarna
och även de som i mindre utsträckning satsat på utbildning har lägre
inkomster i en välfungerande
ekonomi- till en början.”
procent. Nio år senare hade två tredjedelar av denna
grupp inte längre socialbidrag. En fjärdedel var kvar i
socialbidragstagande, och tio procent var avlidna eller
utvandrade.
Nu är dessa siffror gamla, men det är denna typ av
information som är väsentlig som grund för en diskussion om vilka som verkligen har det svårt i samhället. De som varit låginkomsttagare länge, som är
långvariga socialbidragstagare, eller som varit arbetslösa länge har verkliga problem som kräver effektiva
och riktade offentliga åtgärder. En särskilt utsatt
grupp är ensamstående mödrar. Men lösningarna på
deras problem behöver inte bara handla om ekonomisk omfördelning.
För det andra bortser man med ett statiskt perspektiv från den enorma positiva ekonomiska dynamik
som är den stora normaliteten i vårt samhälle. Det
som vi i form av arbete och ansträngningar åstadkommer inom ramen för ”det större systemet”
(Rawls) är sällan närvarande i den politisk-filosofiska diskussionen om rättvisa. Om man är upptagen av
den momentana omfördelningen, hur statens starka
hand förflyttar tillgångar från den ena änden av
spelbordet till den andra, missar man hela denna
dynamik. Ändå är det den dynamik som skapar det
växande välstånd som gjort de demokratiska marknadsekonomierna så framgångsrika, inte minst när
det gäller att öka välståndet för de fattiga. Betänk,
som ett exempel, att Sveriges befolkning före den industriella expansionen i början av förra seklet var en av
Europas fattigaste.
Lyssnar vi till Rawls, säger hans teori om rättvis
fördelning och differensprincipen något väsentligt om
den förändringsprocess som hela tiden äger rum:
Under förutsättning att alla ämbeten är öppna
[…] kan vi ju anta att de större förväntningar,
som tillåts företagaren, på lång sikt har till effekt
att höja livsförväntningarna för arbetarklassen.
De ojämlika förväntningarna ger sådana stimulanser att ekonomin är effektivare, den industriella utvecklingen går fortare och så vidare. Slutresultatet blir då att större materiella resurser
och andra fördelar kan fördelas i hela systemet.
Rawls grundtanke är att en viss ojämlikhet fungerar
stimulerande på hela den ekonomiska aktiviteten i
samhället.
Den ojämlikhet som tillåts vid en tidpunkt tO bör,
enligt Rawls, inte i första hand användas för att utvärdera
de sämst ställdas situation vid tO, utan för att med hänsynstagande till samhället som helhet bedöma hur de
sämst ställda vid tO rimligen kan förändra sin situation
fram till en tidpunkt några år senare, tl.
Detta är precis det vi ser i den statistik jag redovisade ovan. Ungdomar, mindre erfarna och även de som i
mindre utsträckning satsat på utbildning har lägre
inkomster i en välfungerande ekonomi- till en början.
Men med tiden blir de flesta mer
liga sociala möjligheter, kan de också skapa sin egen
framtid och hjälpa varandra. De behöver inte betraktas
som passiva mottagare av bistånd och utvecklingsprogram. Det finns starka skäl att erkänna den positiva roll
som en ”fri och hållbar självverksamhet” spelar för varje
samhälle, menar Sen. Han formulerar teser som ligger
nära Schumpeters entreprenörsteori, där ”skapande
förstörelse” var ett huvudtema- Sen menar att utvecklingen drivs framåt av en ”konstruktiv otålighet”.
Till de ekonomer Sen tar spjärn emot hör Friedrich
Hayek och Adam Smith. Den senare ligger med sin
ekonomiska teori och moralfilosofi nära Sens egen uppfattning. Hayek får stundtals hård kritik, men Sen anammar också en hel del av dennes marknadsteori.
Sen erkänner att nyttafilosofin som länge dominerat tänkandet kring ekonomi och utveckling har sina
poänger, inte minst tanken att
erfarna och specialiserade, och
ökar stegvis sina inkomster. En
del blir företagare, med de risker och möjligheter det innebär.
”I ett dynamiskt samhälle blir
man bör se till konsekvenserna av politiska förslag och
reformer när man bedömer
dem. Men ändå blir frihetsaxiomet överordnat, och det återkommer han till från skilda
utgångspunkter. Sen konstaterar att svält och torka tenderar
välståndet till nytta för alla,
De föråldrade motsättningar
som ofta kommer till ytan i form
av vänster och höger i dessa frå-
gor kan karaktäriseras som en
motsättning mellan otåliga
inklusive dem som från början
hade låga inkomster.”
inkomstutjämnare och långsiktiga tillväxtanhängare. Den
som har ett statiskt perspektiv på politik och samhällsfrågor blir gärna kortsiktig: vad som bör ske, måste ske
nu! Det dynamiska perspektivet motsvaras av långsiktighet eller uthållighet och medvetenhet om att tidsdimensionen är väsentlig och reell. Med en statisk utgångspunkt
riktar man i första hand blickarna på välståndets dignande frukter i årets skörd, och den enda tanken är hur
detta skall kunna delas upp på bästa sätt mellan olika
grupper. I ett dynamiskt perspektiv intresserar man sig i
första hand för den jordmån och de odlingsprocesser som
kan ge en rik skörd, och hur dessa kan förbättras för att
ge en återkommande avkastning.
Observera att två personer med dessa skilda uppfattningar, kan ha exakt samma önskan att de som vid
tidpunkten tO hörde till de sämst ställda vid tidpunkten
tl skall ha kunnat öka sitt välstånd väsentligt. Frågan
som skiljer dem är hur det skall ske.
Inom utvecklingseknomin har nobelpristagaren
Amartya Sen vältaligt argumenterat för en dynamisk syn
både på ekonomisk utveckling och på hur fattigdomens
problem skall kunna lösas.
”KONSTRUKTIV OTÅLIGHET”
Sen framhåller att en frihetscentrerad förståelse av
att slå hårdast mot befolkningen i de stater som styrs av diktatur och militärjuntor.
Men, skriver Sen, det mest grundläggande argumentet
för politiska fri- och rättigheter är att de har ett egenvärde
för oss, de behöver inte motiveras med de positiva
effekter de har på den ekonomiska utvecklingen.
Marknadens mekanismer är och förblir de mest
effektiva för att åstadkomma ekonomisk tillväxt menar
Sen, och det är endast dessa processer som kan lyfta
tredje världens befolkning ur fattigdom.
Att vara emot marknadens fria utbyte vore lika märkligt som att vara emot fri konversation, menar nobelpristagaren. Det fria utbytet är en del av den naturliga
frihetsaspekt som ligger i att vara människa – vare sig
det rör sig om utbyte av varor, ideer eller gåvor. Också
arbetskraften som fri vara innebär ett stort framsteg
jämfört med äldre tider då traditioner, skrån eller
familjepatriarker ville monopolisera denna tillgång.
Rättvisa måste innefatta en grundläggande rätt för
frihet och självverksamhet, eftersom det är den mylla
vari det långsiktiga välståndet kan växa. I ett dynamiskt
samhälle blir välståndet till nytta för alla, inklusive dem
som från början hade låga inkomster. Rättvisa måste
också innefatta rätten till olika utfall av denna fria verksamhet. Ojämlikhet är därför mer rättvis än jämlikhet.
ekonomin och av utvecklingsprocesserna också är en Emil Uddhammar (emilu@cityuniv.se) är docent istatshandlingsorienterad syn. Om individerna ges tillräck- vetenskap.
(/)
Q.)
3
::r
Q.) :
([)
lSvensk Tidskrift l2oo1,nr s i[&

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner