Print Friendly

Emil Uddhammar; Från ideologi till politisk handling

Av Redaktionen | 31 december 1993


1993


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

FRÅN IDEOLOGI TILL
POLITISK HANDLING
EMIL UDDHAMMAR
Förhållandet mellan de välformulerade ideernas lyskraft och den praktiska politikens
intentioner och resultat är en vemodig historia. Ser man till den politik som partiernafaktiskt
förordat i riksdagen i Sverige under 190D-talet, harsåväl de ideologiska skiljaktigheterna som
skillnaderna iståndpunktermellanpartierna varit mycket mindre än vad som hittills antagits.
B
akgrunden är den starka
expansionen av den offentliga och politiskt beslutade
sektorn under perioden.År
1900 var den offentliga sektorns andel
avBNP 7 procent. 1992varmotsvarande
siffra 64 procent, medan skattekvoten
beräknades till ca 53 procent av BNP.
Andelen offentligt anställda utgör ca 40
procent av det totala antalet sysselsatta.
Också antalet regleringarharökatkraftigt
under nittonhundratalet.
Ideologiska söndagiförkunnelser
Vilka är då de principiella ståndpunkter
och argument som anforts vid själva de
befogenhetsbestämmande sakpolitiska
besluten i riksdagen? Jag har i min avhandling valt ut åtta sakområden därjag
studerat de väsentligaste och mest omfatEMIL UDDHAMMAR ärFil dr. ochutred11i11gschef
hos Timbm.
tande besluten: pensionerna, stödet till
barnfamiljerna, stödettillbarnomsorgen,
skatteutiämningenmellankommunerna,
biståndspolitiken, skattepolitiken, planochbyggregleringensamtsocialiseringar.
Genom att studera riksdagsbesluten i de
här frågorna, harjag forsökt att undvika
partiernas ideologiska söndagsforkunnelser i programtexter eller på
ledarsidor. I stället har jag forsökt tanga
den politiska vardagens ideologi och den
politiska vardagens beslut.
Ser man till graden av enighet mellan
partierna, kan tiden mellan 1900 och
1990 delas in i fyra perioder. Den forsta
varar fram till mitten av seklet.
Konfliktnivån avseende det offentligas
befogenheter var då mycket låg.
Expansionen fortgick med svaga eller
obefintliga invändningar. Åren 1949-
1959 präglas av ökad konfrontation,
med fler signifikanta borgerliga reservationer mot regeringsforslagen. Här
350 SVENSK T!DSKRIFT
var det rejäla motsättningar runt bl a
ATP och omsen. Under 60- och 70-
talen kännetecknas politiken åter av det
forsta halvseklets enstämmighet i synen
på det offentligas befogenheter. 80-talet
medforde visserligen ta gemensamma
borgerliga reservationer i mitt urval,
men skillnaderna i ståndpunkter mellan
partierna ökade tydligt. Moderatema
distanserade sigfrån socialdemokraterna
tydligare än forut, och i mindre utsträckning gällde detta även folkpartiet
och centern.
Gemensamma motiv
Inte långt eftersekelskiftet fattades några
principiellt väsentliga beslut: progressiv
inkomst- och formögenhetsbeskattning
1902 och 1910, forstatligandet av
malmfälten 1907 och den allmänna
pensionsreformen 1913. Här sjösattespå högerministärers förslag – den
tolkningen av skatteformågeprincipen,
att skatt efterformåga vardetsamma som
progressiv beskattning. Det offentliga
gavs vidgade befogenheterockså genom
forändringarna av plan- och bygglagstiftningen 1907 och den nya expropriationslagen 1917. Gemensam nämnare
for alla dessa beslut var, for det första, att
de utökade det offentligas befogenheter,
for det andra, att de initierades av
högerministärer och, for det tredje, att
de fordes till beslut i riksdagen utan
invändningar mot expansionen från
något parti. Intressant är också, att det
inte forekom några skiljaktigheter i de
etatistiska motiv som anfordes.
Under trettiotalet markerades också
en ny samsyn i politiken genom
krisuppgörelsen 1933 och därefter
genom koalitionsregeringen mellan
socialdemokraterna ochbondeforbundet
1936. Ett sällan uppmärksammat
sakforhållande som Nils Unga (1976)
lyft fram, är att högern och folkpartiet
vid krisuppgörelsen 1933 forordade
offentliga 11iälparbeten i nästan lika stor
omfattningsom socialdemokraternaoch
bondeforbundet.
Generella välfärdsprogram
Beslutet om mjölkprisreglering 1932
gav lantbrukskooperationen rätt att ta ut
en särskild avgift av ej organiserade
bönder, och dessutom att tillsammans
med staten ta kontrollera prissättningen.
De borgerliga stod enade bakom detta,
medan socialdemokraterna fåreträdde
en frihetliglösningoch konsumenternas
intresse av konkurrens och prispress.
Under fyrtiotalet tog den offentliga
expansionen en ny fordelningspolitisk
vändning, genom att en rad generella
välfardsprogram initierades: folkpensionen, barnbidraget och den allmänna
sjukforsäkringen. Trots att forslaget om
utvidgad folkpension 1946 var betydligt
mer långtgående än tidigare, genomfordes det under allmän anslutning från
SvENsK TIDsKRIFT 351
– -..~ ….____
samtliga partier. I socialförsäkringskorrunitten, som beredde ärendet, var
det högerpartiets representant som drev
linjen om allmän och lika pension for
alla. När barnbidragen infördes ett år
senare skedde också detta utan tydlig
opposition.
Grodan blev kokt
Mycket stor enighet har också rått redan
från det första trevande beslutet om
statsbidrag till den kommunala barnomsorgen 1943 ända fram till 1990,
även det en i princip generell socialpolitisk åtgärd. Vid det första beslutet
rådde, som en högerpolitikerdå uttryckte
det, rena hallelujastämningen till förmån
for statsbidrag. Det rörde sig om ett
mycket blygsamt anslagsyrkande, men,
for att använda ett uttryck som blev
populärtsenare, ienannandebatt: genom
att vattnetvärmdeslångsamtblev grodan
till slut kokt utan att den hoppade ur
kitteln. Bidragen till barnomsorgen
ökade stegvis från bråkdelar av en
promille 1943 till cirka en procent av
BNP 1990 utan att något parti
reserverade sig mot detta.
1947 lades ett förslag om en ny
byggnadslag fram, som skulle medföra
nya regleringar och ökad centralplanering. Förslaget innehöll en ny och
omvälvande syn på exploateringsrätten,
som dittills i teorinvaritfri.Den enskildes
principiella rätt att bygga överfördes till
staten, som därefter hade att godkänna
byggnation efter ansökan av enskilda.
Det uttalade syftet var att genom
detaljerad planläggning åstadkomma
social utjämning; tidigare missförhållanden skylldes på den privata
markexploateringen. Enhälligheten isak
ochmotiv vid detta beslut ärspektakulär,
och i efterhand närmast generande för
de borgerliga partierna.
Dirigistisk linje
Barnbidragsfrågan gav upphov till vissa
skillnader i partiemas ståndpunkter. När
subventionerna till den kommunala
barnomsorgen 1956 föreslogs ökamed 40
procent, gick inget parti emot i sak;
folkpartiet avvek genom att förorda än
större höjningar av anslaget. I barnbidragsfrågan uppvisade partierna något
större skillnader mellan sina yrkanden. I
samband med 1957 års förslag till höjning
av bidragetskilde högern ensamutsigfrån
övriga genom att gå emot i sak och med
principiella argument.Ändå underströks,
genom centrala borgerliga företrädares
agerande i kammardebatterna, hur vida
spritt regleringsstatens ochmodernismens
tänkande var vid denna tid. Gunnar
Heckscher, den blivande högerledaren,
argumenterade för en så uttalat dirigistisk
linje, med stöd av befolkningspolitiska
motiv, attstatsrådetUllaLindströmkunde
roa sig med att parera med rent liberala
argument. Hon kritiserade Heckscher för
352 Svr:NsK T IDSKR ir:T
attgenomflerbamsti.lläggdirektviljalocka
fram flera barn åt samhället, vilket hon
hävdade var en motbjudande inställning.
Iden med flerbarnstillägg innefattade
dock från bö~an en kraftig besparing av
det forsta barnbidraget. Den dråpliga finalen i ärendet blev emellertid att flerbarnstillägget infordes av den borgerliga
trepartiregeringen 1980/81, efter på-
tryckningar från moderaterna, och med
resultatatt anslagenskrevs upp väsentligt.
Efter detta fåll slutligen också socialdemokraternas långvariga motstånd mot
flerbarnstillägget, vilket därefter blivit
en del avden etablerade familjepolitiken.
Små skillnader
I min analys av totalt 61 riksdagsbeslut
inom de åtta olika sakområdena under
perioden 190o-1990, har det visat sig att
skillnaderna mellan partiernas yrkanden
de facto varit mycketsmå, alltifrån seklets
bö~an till periodens slut, med några
betydelsefulla undantag. Främst 50- och
80-talen avviker något genom större
skillnader mellan partiernas yrkanden.
Gemensamma borgerliga reservationer
mot expansiva forslag har bara lämnats
vid 12 procent av besluten. Häråterfinns
bland annat ATP-frågan, omsen 1959,
indexregleringen avskatteskalorna 1977,
löntagarfondsfrågan och kvarlåtenskapsskatten. Högem/moderaterna har
ensamma reserverat sig mot expansiva
beslut i 10 procent av fallen.
Den bild av svensk politik som hittills
dominerat, har kraftigt överbetonat såväl
socialdemokratins roll, som det parti som
drivit på och tagit initiativ i riktning mot
en allt större offentlig sektor, som de
borgerligas motstånd mot den offentliga
expansionen. I karaktäristiken av det
svenska politiskalivet har man sagt, att det
visserligen rått konsensus runt vissa
välfårdsreformer, men att det i många
andra frågor forelegat en bestämd
principiell skillnad mellan de borgerligas
och socialdemokraternas ideologi och
politik. Bland annat Korpi (1981),
Hedborg & Meidner (1984), Lewin
(1967/1970, 1985) och Olsson (1990)
har understrukit de sakpolitiska motsättningarna och principiella skiljaktigheterna mellan de båda traditionella
blockenisvenskpolitik. Sammaperspektiv
klamrar sig Björn Ehribrant fäst vid i sin
senaste bok, Såföll den svenska modellen (T
Fischer 1993). Han menar att enigheten
om det svenska reformbygget varit en
läpparnas bekännelse, och att det nästan
aldrig funnits enighet om finansieringen.
Tyvärr visar genomgångenjag gjort av bl
askattepolitiken, att detbaravardå omsen
skulle inforas 1959 och närden borgerliga
regeringen 1977 ville indexanknyta
skatteskalorna, somdetforelågsignifikanta
skillnader mellan partiemas yrkanden om
uttaxeringsnivå. Detta är ocksåavslöjande
for den syn, somjust ur den ideologiska
retoriken och läpparnas bekännelse vill
SVENSK TIDSKRIFT 353
bygga en bild av vad partierna stått fcir. tänkandet. Detblevfullständigt naturligt
Ser man till de faktiska besluten i också for borgerligapolitikeratt använda
riksdagen blir resultatet, som jag visat, stat och kommun for att realisera sina
ett helt annat. mål. Då modernismens premisser
internaliserats, var det inte längre
Löntagatfonder undantag rationelltförsvarbart attslå till bromsarna.
Den slusats jag drar är, att den offentliga Det var detsamma som att hejda
expansionen under 1900-talet har skett utvecklingen. Att hänvisa till ägandeutan konsekvent och principiellt grundat rätten eller den personliga friheten var
motstånd från något parti. Efter att ha rest länge något exotiskt och frivolt som en
kraftigt motstånd vid de initiala besluten borgerlig politiker inte gärna gjorde.
om ATP och oms, har faktiskt de
borgerliga kort därefter accepterat dessa
åtgärder och även medverkat till deras
vidare expansion. I löntagarfondsfrågan,
också den ett undantag från huvudtendensen, gav emellertid aldrig de
borgerliga upp; detsamma gäller kvarlåtenskapsskatten. På dessa två områden
blev också de borgerliga framgångsrika i
sak. Vid ett flertal tillfillen har emellertid
de borgerliga velat gå betydligt längre än
socialdemokraternai offentligaåtaganden
och regleringar. Befogenhetsforskjutningen har skett utan signifikanta
kontroverser: dels vid de många, mindre
uppmärksammade besluten, men också
vid sex av de åtta initialabesluteninom de
analyserade sakområdena.
En grundläggande faktor som pg
kunnat belägga här är att en allmänt
teknokratiskt-politisk verklighetsuppfattning konmilt att dominera till
den grad, att dimensionen offentligtenskilt gärna kommit bort i det politiska
Ingenjörens romantik
början av seklet var det vanliga att
politiker stödde sig på ad-hoc resonemang, som gav mandatfor att intervenera
i marknaden av ideella och klassöverbryggande skäl; senare tog ingenjörens
romantik överhanden, den sakliga
romantik som ville göra väl genom att
styra medborgarnas handlingar och
ekonomiskaresurseriniväl kontrollerade
mönster.
I vilken relation står då ideologiska
föreställningar och motiv till den faktiskt
förda politiken? Tar man högern/
moderaterna som exempel, har det varit
fullt möjligt att låta ett spektrum av ideer
”leva sitt eget liv” på det plan där
programtexter, broschyrer och ledarkommentarerbefinnersig, medanspektret
av argument krymper högst väsentligt
när man kommer närmare den förda
politiken. Näråandrasidanhögernpå50-
talet i betydligt högre utsträckning än
354 SVENSK TJ DSKRIFT
övriga hänvisar till den minimala statens
argument vid besluten, motsvaras denna
ideologiska förskjutning ocks~ av en viss
förändring i den faktiskt förda politiken.
Men när samtliga partier under 70- och
80-taleni ökadutsträckninganförtliberala
argument vid de beslutjag studerat, och i
påtagligt minskad utsträckning anfört
regleringsstatsargument – detta gäller
särskilt moderatema – har detta ändå i
mycket liten grad återspeglats i den förda
politikens ekonomiska omfattning, även
om vissa avregleringar genomfördes.
Ombytta roller
Politikentycksbli en ”muddlingthrough”,
utan mycket kvar av de välformulerade
ideeroas lyskraft. Ibland byter partierna
rentav roller, som vid frågan om
flerbarnstillägg 1981 och då det gällde
mjölkpriserna 1932. Vid skattereformen
1990 försvarade centern ensam den
position som tidigare socialdemokraterna
intagit beträffimde skatteprogressionen.
Har då moderaternas ideologiska
uppstramning under 70- och 80-talen
inte spelat någon roll? Jo, det ger min
undersökning klara belägg för. Gösta
Bohmans partiledarskap, och hans
ideologiska offensiv med ”den nya
individualismen”, gav onekligen effekt,
~trninstone på det ideologiska planet.
Under framför allt 80-talet märks en
markant ökad skillnad mellan partiemas
argument: Moderatema åberopar vadjag
kallar regleringsstatens argument i bara ca
13 procent av de undersökta fallen;
folkpartietanvände dennatyp avargument
imellan 38 procentavfallen, socialdemokraternai56 procentavbesluten. Intressant
är också att vad jag kallat den minimala
statensargumentåberopas betydligtoftare
av samtliga partier under 80-talet.
Serman till denfåktiskt förda politiken
och den offentliga sektorns omfattning,
tycks dock denna ideologiska offensiv ha
haft en begränsad effekt. Främst är det i
regleringsfrågor man kan märka skillnad,
och då gäller det samtliga partier.
Ord till handling
1993 har Sverige, under den första
regeringen sedan 1930 med en moderat
statsminister, nått ”all time high” i den
totala offentliga sektorns omfattning med
71 procent av BNP. Om vägen från ord
till handling inte kan kortas, blir följden
sannolikt att denna borgerliga regering,
liksom70-talets, far eftermälet attden inte
orkade med att genomföra de omfattande
nedskärningarav regleringarochoffentliga
utgifter som såväl verkligheten som de
egna intentionerna kräver.
För en utfcirlig dokumentation se min
avhandling Partiema och de11 stora state11. E11 at1alys
av statsteorieroch sveiiSkpolitik Ullder 1900-ta/et. City
Univeöity Press, 1993.
Carlsson, Benny (1986), s35; Tarras-Wahlberg
(1980), s 210, 215.
För en utfcirlig genomgång av den allmänna
sjukfciöäkringens tillkomst se Lindqvist (1990).
SVENSK T!OSKRIFT 355

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism