Print Friendly

Efterkrigsprovisorier – en fara för återbyggnaden

Av Redaktionen | 31 december 1944


1944


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

…. –···-· .:-..
EFTERKRIGSPROVISORIER
EN FARA FÖR ÅTERUPPBYGGNADEN
ÅLLT ständigt tal om fredsberedskap på livets alla tänkbara områden kan till slut bli någonting maniakaliskt. På den inrikespolitiska fronten har planeringsivern ibland i sin modenycksart tett
sig som ett planläggande för planläggandets egen skull. Inom utrikespolitiken ligger saken annorlunda till. Det måste hälsas med
tillfredsställelse att man redan diskuterar vapenstilleståndets och
fredens många svåra problem trots att kriget ännu rasar. Därigenom öppnas utsikter att undvika en förvirring liknande den som
uppstod efter det förra världskriget i Versailles, Saint-Germain
och Trianon med de katastrofala följderna därav. Det är vida
bättre att motsättningarna redan nu få träda i dagen och så långt
som möjligt utjämnas än att man hopar stridsämnena till efter
kriget.
Hittills har man framför allt övervägt den oerhörda ekonomiska
omvälvning, som kan väntas vid fredsslutet. Enligt beräkningar
skulle det finnas 85 miljoner människor, som nu antingen såsom
soldater eller på annat sätt arbeta för kriget. Enligt en annan beräkning skulle inom sex månader efter kriget krävas transporter
om nära femtio miljoner ton råvaror och livsmedel för att fylla
återuppbyggandets viktigaste behov, Ryssland dock undantaget
vid denna beräkning. Dessa siffror antyda måtten på de jättelika
ansträngningar, som fredsplaneringen omedelbart kräver.
Mycket oklarare teckna sig de territoriella efterkrigslösningarna.
Officiellt heter det från allierat håll: Man bör inte låta överrumpla
sig såsom skedde 1918, och de omstridda områdena böra hållas besatta om så behövs år igenom tills alla problem hunnit noga prövas
och det riktiga avgörandet skönjas. Detta må förvisso i många fall
ha sina fördelar. Men man bör icke därför bortse ifrån de ännu
större nackdelar, som måste vara förbundna med att gränsfrågorna
länge hållas svävande.
Ser man frågan rent politiskt finns det många historiska exempel på vådorna att uppskjuta lösningen av de territoriella proble- 394
-~’–·~_L_ ______o…..i..,_ _ _ _ _ _ _ __
—————————-~——~- ——— —
Efterkrigsprovisori.er – en fara för återuppbyg,qnaden
men. Uppskovspolitiken 1859 efter det italienska kriget och 1866
efter kriget mellan Preussen och Österrike åstadkom mycken oreda.
Ånnu tydligare äro exemplen från det förra världskrigets freder.
Provisorierna i Oberschlesien och Kärnten vållade mycken oro,
ja nästan ett nytt krig. I Kärnten stredo österrikiska friskaror
med jugoslaviska soldater bokstavligen under ententens ögon. I
Polen kom det till l)lodiga konflikter. Också i Mindre Asien blev
förvirringen stor. Ty det är omöjligt att under en längre frist
hålla lidelserna inom skrankorna, att stävja propagandan eller att
undertrycka närda förhoppningar, när ett omstritt områdes livsproblem står på spel. Nationalitets- och andra agitatorer skulle
verkligen dåligt kunna sitt yrke, om de inte i ett sådant skickelsedigert läge gjorde allt för att söka påverka avgörandet. Frestelsen
är mycket stor- såsom fallen i Vilna och Fiume visa – att med
vapen i hand skapa fait accompli, som de krigströtta stormakterna
måste böja sig för.
Ekonomiskt bli verkningarna av en lång tidsutdräkt sannolikt
än farligare och allvarligare. Man behöver blott tänka sig följande. Antag att Tyskland blir slaget i kriget och att olika områden i åratal komma att sväva i ovisshet om de skola stanna under Tyskland eller tillfalla, låt oss säga, Polen. Redan befolkningens försörjning med livsmedel och råvaror kommer att skapa
mycken osäkerhet. Ty får området stanna under Tyskland måste
detta land enligt de sista Philadelphiabesluten betala för leveranserna, medan området i rikaste mått får njuta förmånen av leastand lendlagen, om det införlivas med Polen. Men mer än så. Skall
området avträdas till Polen, vet befolkningen att den måste utvandra. Den kan inte komma in i normalt arbete, om uppbrottssignal kan ljuda vilket ögonblick som helst och hela frukten av
arbetet därigenom kan gå räddningslöst förlorad. Det kan ju inte
gärna falla någon in att överanstränga sig till förmån för främmande besittare och alltså prestera det oerhörda arbete, som återuppbyggnaden i och för sig uppfordrar till. En annan faktor är
denna: Efter krigets enorma förstörelse borde varje företagare
göra stora investeringar, t. ex; för att köpa nya maskiner. Men vem
vedervågar detta, så länge han inte vet vilken ekonomisk enhet och
vilket tullsystem hans fabrik skall tillhöra. Ingen människa kan
begära att en företagare skall intensifiera sin drift, innan han äger
kännedom om vilken marknad han kan påräkna för avsättning av
sina produkter. segermakterna själva måste bli de mest lidande
av en period präglad av absolut instabilitet. Därför måste det ligga
395

Efterkrigsprovisorier – en fara för återuppbyggnaden
i deras intresse att så långt som möjligt undvika provisoriers kaos
med hunger och inflation som.svårundvikliga biverkningar.
Givetvis måste svårigheterna att på förhand ena alla stridiga intressen om gränsdragningarna vara utomordentligt stora. Och givetvis kan det vara bättre med ett dröjsmål, om man därmed har
utsikten till en rättmätig· och bestående lösning, än att åstadkomma ett snabbt avgörande, som i sig självt inrymmer frön till
nya krig. Likväl måste det ligga de största faror i en dröjsmålenas
och provisoriernas politik. Den metod, som en österrikisk kejsare
cyniskt uttryckte i satsen: »liegen lassen sei die beste Erledigung»,
måste efter detta krig vara så mycket mera förkastlig, som världen
denna gång ställs inför återuppbyggnadsproblem, vilka i sina gigantiska proportioner sakna varje historiskt motstycke. Inte heller
är det antagligt att de omstridda områdena bli lättare att behandla, om segerstaterna med dem gå till väga på samma sätt som
hunnerna gjorde med köttstyckena, vilka de lade under sadeln för
att rida möra.
I grund och botten äro ju de territoriella problemen sedan länge
väl bekanta och grundligt ventilerade. Arslånga provisorier kunna
inte rädda Europa. Snarare skola de förnya 1918 års missgrepp och
ge upphov till nya förvecklingar. Framför allt skola de fördröja
återuppbyggnadsarbetet och därmed återvändandet till normala
fredliga förhållanden i vår världsdel.
396
·–·—_…l.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner