Print Friendly

Dubbla klimatutsläpp med planekonomi

Av Anders Ydstedt | 14 december 2018



I veckan har många blickar riktats mot Katowice i Polen där FNs klimatmöte pågår. I svenska media har tonläget skruvats upp allt högre med krav på hårdare åtgärder, särskilt på hemmaplan, trots att de riktiga utmaningarna finns på andra platser i världen. Kostsamma åtgärder för att eliminera varje svensks utsläpp har endast marginell betydelse jämfört med vad som kan åstadkommas i andra länder med måttligare insatser. Men varje försök att vara rationell och förnuftig på klimatområdet kritiseras i dagens debattläge som bristande engagemang. Att göra dyra och klimatåtgärder ses snarast som tecken på högre ambitioner. Värst är dock kraven på en global planekonomisk klimatdiktatur. Filosofen Torbjörn Tännsjö vill att en ”global regering i form av en global despoti tar över” och att demokratin får stå på vänt tills en global styrning löst klimatfrågan (DN 181205) Anders Wijkman kritiserar det kapitalistiska systemet och efterlyser en radikal omställning av ekonomins ramverk (DN 180507). Miljöpartiets nyutnämnde kandidat till EU-parlamentet fd meteorologen Pär Holmgren sa till Aftonbladet redan 2009 att han ville ställa in alla val. Undrar hur han ser på det val han själv ska ställa upp i nu?

Som väl är har dessa pläderingar på en global planekonomi inte fått stå helt oemotsagda. Johan Hakelius, Johan Norberg, Lydia Wålsten och här i Svenskt Tidskrift Rebecca Weidmo Uvell – har på olika sätt förtjänstfullt sågat alla tankar på diktatur i klimatets namn. Jag kan bara instämma men kan här komplettera deras principiella invändningar med att visa på empirin; hur illa länder med planerad ekonomi hanterade sina utsläpp. I samband med att jag för tio år sedan skrev en Timbro-rapport om mediabilden av Berlinmurens fall passade jag även på att jämföra utsläppsdata för bl a Väst- och Östtyskland.

Alla som var med på den tiden minns gråa och smutsiga miljöer och visst talades det en del om konkreta miljöproblem i Östeuropa och miljörörelser i öst var en betydande del av motståndet mot kommunistdikaturerna. De som arbetade för minskade utsläpp kunde hamna i fängelse. Men hur var det med koldioxidutsläppen?

Den enklaste jämförelsen är att titta på det delade Tyskland. Hur var det i planekonomins DDR jämfört med marknadsekonomin i Västtyskland? I tyska motsvarigheten till naturvårdsverket, Bundesumweltamt, Daten Zur Umwelt 1990 års upplaga fanns jämförande statistik för koldioxidutsläppen för Västtyskland och DDR. Från 1980 sjönk utsläppen i väst från 805 till 705 miljoner ton år 1989. I DDR ökade utsläppen stadigt fram till den ekonomiska krisen 1987. År 1989 var utsläppen 343 miljoner ton men tar man hänsyn till folkmängd (69 miljoner i väst och 17 i öst) landar utsläppen per capita på 21 ton i DDR och 12 ton i BRD (för dagens utsläpp se här). Planekonomin i DDR hade således nästan dubbelt så höga utsläpp som marknadsekonomin i BRD. Även om fokus då inte fanns på just koldioxid så var höga utsläpp egen av flera konsekvenser av att alla processer var mindre effektiva än i marknadsekonomier där det finns ekonomiska incitament att hushålla med resurser i alla led. I boken Östeuropas miljö (1991) skriver Jürgen Salay att kolkraftverken i DDR hade en tredjedel sämre verkningsgrad än de i väst och stålproduktionen krävde 10-20 procent mer energi än motsvarande i väst. Sämre teknologi i industri och jordbruk ledde till högre utsläpp och större mängd avfall än i väst.

För att producera en dollar BNP använde Sovjet 50-100 procent mer energi än USA skriver Marat Khabibullov i rapporten Crisis in Environmental Management of the Soviet Union (1991). Sämre verkningsgrad i kraftproduktion och industri innebar också följdeffekter som ökade behov av transporter. Till detta kom alla direkt hälsovådliga utsläpp till luft och vatten som än idag utgör ett problem att hantera. Helt orenade utsläpp från DDRs kemiindustri skapade veritabla giftsjöar. Att avskaffa prismekanismen leder helt enkelt till ett enormt slöseri med resurser. Salay skriver vidare att i DDR ändrades inte priset på värme och el under perioden 1970 till 1990 så även hushållen saknade helt incitaments att spara.

En del av de som nu förespråkar global planekonomi för klimatets skull har kanske andra politiska mål än bara klimatet, andra inte. Oavsett vilket är det viktigt att vi aldrig glömmer de fruktansvärda konsekvenserna av realsocialismen på alla områden, även för miljön. Inget slår marknadsekonomin när det gäller att skapa frihet för människor, god ekonomisk utveckling samt inte minst hushållning med knappa resurser.

Anders Ydstedt är styrelseordförande för Svensk Tidskrift

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

De svarta åren

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism