Print Friendly

Drottning Christina och La Rochefoucauld

Av Redaktionen | 31 december 1943


1943


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

.,,
DROTTNING CHRISTINA
OCH LA ROCHEFOUCAULD
Av professor ALF NYMAN, Lund
EN UPPBUREN lundensisk litteraturforskare berättar i en av
sina reseskildringar om, hur det vid Stensån uppe på Hallandsåsen föll honom in, att det var just där, drottning Christina efter
sin tronavsägelse överskred svenska riksgränsen på väg mot Sö-
dern. Sin stämning inför detta historiska minne ger han luft i
dessa temperamentsfulla rader: »Gud vet vad det ohyggliga, det
kusliga fruntimret tänkte på, när hon efter fullbordat dåd vände
fosterlandet ryggen.»
J a – de tankarna förbli säkert en hemlighet för all framtid.
Men vad några få månader tidigare den 28-åriga svenska drottningen tänkte rörande sin beslutade och nära förestående abdikation står till eftervärldens ledning att läsa i hennes vackra svarsbrev av 1654 till hennes förtrogne och vän, franske ambassadören
Chanut- ett av de stoltaste och renaste dokument, som torde ha
skrivits av en svensk kvinnohand. Och de senare årtiondenas
Christinaforskning – från Martin Weibull, via Bildt, Oscar Wieselgren fram till Curt Weibull, Ernst Cassirer och Johan Nordström – har på ett helt annat sätt gjort oss förtrogna ej blott med
den kvinnliga suveränens politiska syftemål och kvalifikationer,
utan också med hennes personlighet och bildningshorisont. Genom
hennes brev, hennes bibliotek, hennes egna tänkeböcker och aforismer veta vi numera- åtminstone i stora drag-, vad »det kusliga
fruntimret» hyste för tankar och meningar i livets angelägnaste
frågor. Vi ha också reda på, var hennes bildning hade sina källor,
och vilka av den tidens ledande andar, som betytt mest för hennes
vetenskapliga, filosofiska och litterära utveckling.
När således professor Ernst Cassirer i sin studie »Drottning
Christina och Descartes» med mästarhand insätter den kvinnliga
suveränen i tidevarvets andliga miljö, så hänvisar han oss, utom
till Descartes, till den stoiska renässans, som med de holländska
humanisterna Lipsius, Vossius, Scioppius och Heinsius går med
311
…. ‘~
– – –
Alf Nyman
starka strömdrag genom 1600-talets högre odling. Men han pekar
även på Corneille och hans klassiska franska teater.
Härvid är den sakliga och personliga förbindelsen med Deseartes allbekant. Den inleddes genom den ivrige Descartes-beundraren
Chanut, som i brev till mästaren förmedlade drottningens angelägna förfrågningar rörande diverse filosofiska och religiösa problem; den befästes mera varaktigt genom skriften »Les passions
de l’äme», vilken Deseartes i manuskript översände till drottningen
före sin svenska resa; och den kulminerade i hans med spänning
motsedda ankomst till Stockholm och i de förtroliga samtalen mellan honom och drottningen under vintermånaderna 1649-1650, intill tänkarens död i medio av februari sistnämnda år.
Om Descartes’ större eller mindre andel i Christinas religiösa
kris och hennes senare övergång till katolicismen tvista ännu
forskarna. J ag lämnar den frågan öppen. Men obestridligt är – ej
minst efter Cassirers inlägg! -att drottningen mottog starka och
förblivande intryck av den franske mästarens etiska och psykologiska ideer; ännu efter 30 år finner man tydliga spår av dem i
hennes båda tänkeböcker »L’ouvrage du loisir» och »Les Sentiments», tillkomna under hennes sista årtionde i Rom.
Hur förhåller det sig emellertid med det andra samband, som
professor Cassirer söker påvisa mellan den svenska drottningen
och det franska barockdramats mästare, Corneille~
J a – här lämnar oss visserligen källmaterialet i sticket. Man
vet ingenting om några personliga förbindelser dem emellan, och
Cassirer gör ej heller gällande några sådana. I enlighet med sin
uppfattning, att historiska begrepp framför allt äro »Stilbegriffe»,
hävdar han således, att Christina och Corneille företräda en och
samma allmänna kulturstiL Detta rent »ideella samband», varvid
han här lägger vikt, utesluter därför ej yttre, litterära förbindelser. Corneilles mest kända tragedier: Horace, Cinna, Polyeucte
och Pompee, voro samtidiga med den svenska drottningens egen
ungdomstid; och att den på allt franskt begivna teaterälskande
unga suveränen skulle ha svävat i okunnighet om dessa den franska
scenens mästerverk, är ytterst otroligt. Har hon ej sett dem, torde
hon ganska säkert ha läst dem; franskan var ju hennes andra
modersmål. Cassirer återfinner i varje fall samma allmänna livspatos, samma ledande etiska ideer i drottningens livsåskådning
som hos de Corneille’ska kvinnogestalterna. Sådana grundvärden
som modet, generositeten och ärlighetsdriften äro gemensamma för
dem. Deras handlingar och åtgärder präglas av barockens later.
312
T
Drottning Christina och La Rochefoucauld
Släktskapen skall enligt Cassirer sträcka sig ända till det språkliga och stilistiska. Det kan heller icke bestridas, att sådana likheter förefinnas. Varje uppmärksam läsare av Christinas brev och
av de tusentals tänkespråken i hennes båda sentenssamlingar
måste frapperas av dem. Att ha framhållit dem är en bestående
förtjänst i Cassirers Christinaforskningar.
Ett namn – och ett viktigt sådant – lyser emellertid med sin
frånvaro i den tyske idehistorikerns i övrigt så förträffliga framställning, och det är aforistikern La Rochefoucaulds, »pär av
Frankrike, furste av Marsillac och baron av Verteuil, guvernör av
Poitou och 6:e hertig av La Rochefoucauld», som hans hederstitlar
voro- den tredje av den svenska drottningens franska lärofäder
på filosofiens och de moraliska värderingarnas område. Som jag
i en populärvetenskaplig skrift har haft anledning att understryka, så är det »icke blott påtagligt, att denne i kraft av sina
‘Reflexions’ varit drottningens närmaste litterära förebild. Det
har därjämte förefunnits livaktiga personliga förbindelser mellan
dem båda; konversationer och tankeutbyten av både mera personlig och mera galant art» (jfr »En drottnings visdom», Stockholm
1942, sid. 58). Det är den franske personhistorikern Emile Magne,
som i sin bok »Le vrai visage de La Rochefoucauld» (Paris 1923)
fäst uppmärksamheten på dessa förut obekanta personliga förbindelser mellan drottning Christina och den franske hertigen. De
•inleddes i Paris, under den abdikerade drottningens franska resa
1656–1657, och de ha efter allt att döma fått en bestämmande betydelse för hennes eget filosofiska författarskap under hennes sista
årtionde i Rom – om inte ur innehållets, så säkert ur formens
och framställningssättets synpunkt.
Det är kanske icke ur vägen att först erinra om den franske
moralistens personliga situation vid denna tidpunkt, liksom om
de ställningar och förhållanden, som från en lång följd av krigiska och amorösa förvecklingar fört honom in på den litterära
banan!
Hertig Fran(,lois de La Rochefoucaulds ungdom infaller under
kardinal Richelieu’s och »De tre musketörernas» pikareska och
självsvåldiga tid, och den bär i allo prägel därav. Efter åtskilliga
eskapader i de galanta och politiska intrigspelens värld, med så-
dana medspelerskor som m:me de Chevreuse, mademoiselle d’Hautefort och drottning Anna i egen högsta person, och sådana motspelare som kardinalen och hans majestät Ludvig XIII, röner den
313
.23-43488. Sven.~k Tidskrift 1949.
:.::.
– ·~~} ~ ‘;t
_i_
Alf Nyrnan
unge äregirige ädlingen sitt första mera kännbara mothugg i en
mer än vanligt uppseendeväckande hovskandaL På drottning
Annas anstiftan hade han 1637 låtit vinna sig för ett så pass halslöst företag som att mitt inför kardinalens och kungens ögon kielnappa henne själv, från den förre, och mademoiselle d’Hautefort,
från denne senare, och bortföra dessa båda lanelsviktiga damer
till Briissel. Planen förekoms. För hans eget vidkommande resulterade elen i åtta dagars fängelse på Bastiljen och i förvisning på
3 år från Paris till Verteuil (1639-1642). Efter Ludvig XIII:s
död och under förmyndareregeringens oroliga år är han emellertid
snart i farten på nytt. Han förbinder sig med sådana extravaganta
och politiskt vidlyftiga kvinnor som m:me de Chevreuse – »La
Chevreuse» -, m:me de Longueville, Condes syster och, längre
fram, med elen relativt opolitiska men desto mera höglitterära
m:me de Sable, samt inträder så vid 35-årsåldern i Frondens tjänst.
I detta steg från hans sida har man att se en klar hämndeakt mot
den svekfulla änkedrottning Anna, som, väl kommen till makten,
avdankat sin forne riddare, och en utmaning mot hennes allsmäktige gunstling kardinal Mazarin, vilken avskydde honom. Efter
att i Frondens krig och kabaler ha ordentligt stångat hornen av sig
och efter att i träffningen vid fanborg Saint-Antoine ha erhållit
det muskötskott i ansiktet, som till stor del berövade honom hans
syn, följer för honom en andra politisk förvisningsticl. Det är
först 1656, som han, återbördad till Paris och offentligheten, söker
sig in på den litterära ärans slagfält. Han installerar sig sålunda
fullt ståndsmässigt i Hötel de Liancourt, rue de Seine, kvarlämnande sin familj i lantlig obemärkthet och glömska, och bereder
sig att på de galanta konversationernas och de bart huggande
tänkespråkens område återvinna den gloire, som de politiska spelet och Frondens olycksaliga krig hade berövat honom.
Hertigen var vid det laget en 43 års man – han var född 1613 –
och han började så smått tänka sig om. Det heter ju, att när
djävulen vart gammal, blev han hercleidylliker. La Rochefoucaulcl
utvecklade sig å sin sida till aforistiker och moralist – fast av ett
säreget, nog så infernaliskt slag. Sina »Reflexions ou Sentences
et Maximes morales» hade han ännu ej samlat och utgivit av
trycket; de utkommo först 1665, hos Barbin; – men en avskrift
hade cirkulerat redan tidigare; och i de vittra och galanta parissalongerna voro hans uddiga maximer väl bekanta, och de flögo
från mun till mun. Utan att ha debuterat, var han en litterärt
berömd man.
314
Drottning Christina och La Rochefoucauld
Det är i denna situation, hertig La Rochefoucauld träder inom
drottning Christirras politiska och intellektuella synkrets. Och det
är här, som den franske personhistorikern Emile Magne’s uppgifter komma oss väl till pass.
Om året 1656-1657 heter det sålunda hos honom, att hertigen
detta år var en mycket trägen besökare hos Christina av Sverige
(»tres assidii aupres de Christine de Suede»), och att drottningens
»från fördomar frigjorda sinne, höga kultur och impulsiva uppträdande» väl behagade hertigen (a. a. sid. 120). Ingenting förefaller begripligare, än att den f. d. frondören, tidigare drottning
Annas handgångne man, skulle dragas mot den svenska drottningens aparta och glänsande personlighet som fjärilen mot ljuslågan. Han var på något sätt specialist på drottningar med ett
stormigt förflutet, och Christirras rykte som intellektuell sevärdhet, hennes sprudlande och oförfärade konversation, hennes sensationella omvändelse och tronavsägelse: allt måste samverka till
att göra en anknytning till den då endast 30-åriga exdrottningen
till en synnerligen åtråvärd sak för honom.- Den franske personhistorikern framdrager därtill en annan, hittills obekant omständighet, vilken i särskild grad kunde beveka den f. d. frondören att
göra den svenska drottningen sin uppvaktning och betyga henne
sin sympati. Enligt vad som framgår av ett handbrev från Anna
av Österrike till ambassadör Chanut i Stockholm, dagtecknat den
6 januari 1651, hade Christina under Frondens och franska inbördeskrigets skiftesamma år personligen ingripit och inlagt protest
mot »Prinsarnas» – Condes och »les importants’» – fängslande
samt krävt, att de omedelbart skulle försättas i frihet. Enbart
detta kunde vara skäl nog för La Rochefoucauld att nu, under hennes diplomatiska franska resa, hyllande närma sig »amazonen från
Norden», som Emile Magne kallar henne. Därtill kommo, som
antytt, vittra och intellektuella bevekelsegrunder. I den intelligenta
och lärda drottningen kunde den franske aforistikern och sedekritikern hoppas på en mera jämbördig partner i den förfinade
underhållningens konst – vida överlägsen i rang och begåvning
de politiska förlederskor och lockfåglar – en »La Chevreuse», en
m:me de Longueville, m. fl. -, för vilka han i något yngre dagar
i tur och ordning hade gjort kur. Magne talar (sid. 129) vidare om
ett manuskript med dikter, föregivet av La Rochefoucaulds hand,
vari även drottning Christina förhärligas: Det är ett större inbundet dikthäfte, på 1:a sidan bärande La Rochefoucaulds namn
och till största delen innehållande hyllningskväden till m:me de
315
Alf Nyman
. •i,,~} ‘”‘!. ‘:’
f
Longneville och Conde; det tillhör biblioteket i Besanc;ons handskriftssamlingar (n:r 559), och om dess övriga innehåll säger
Magne: »Le manuscit ne contient plus que de pieces flattant Mme
Chatillon et Christine de Suede» (sid. 129). Även om dessa dikter
till Christirras ära icke skulle ha flutit ur den galante hertigens
penna, utsäger det dock något, att de av traditionen kunnat tillskrivas honom. Och när Magne ytterligare, med ett något vårdslöst uttryck, säger, att hertigen förevarande år (1656-1657) brukade »pladdra» med drottningen (»qui bavardait avec Christine»,
sid.150), så har man all anledning att, med kännedom om dem båda,
också antaga, att härvid även tankeutbyten rörande allmänmänskliga och sedepsykologiska iakttagelser från »le monde» och »la
Cour» förekommit. I min Christinabroschyr har jag i varje fall
räknat med den möjligheten. Det maximernas krig, som den svenska ex-drottningen under sina sista decennier låter gå av stapeln
inom sin Kungliga Akademis murar nere i Rom med litterära
kardinaler, berömda fysiker och diktare som växelvis domare och
ringkämpar -: denna spirituella knivkastning kan ha tagit sin
början vid dessa parisiska sammankomster mellan henne och hertigen. I varje fall har Christirras personliga bekantskap med den
blivande sedeanalytikern och maximförfattaren varit ägnad att
väcka hennes intresse såväl för honom själv som för hans konstart.
– I ett visst avseende var ju denna ett novum emergens i tidens
litteratur, även om den ägde rötter längre tillbaka; dels ägde den
sina förebilder i de äldre samlingar av adagia, vilka alltifrån
Erasmus Rotterdamus’ kollektion av levnadsregler hade stått högt
i kurs; dels hade de också ett visst samband med de italienska
concetti, som florerade under 14- och 1500-talen. Som fristående
litterär genre får den emellertid sitt första franska monument just
med La Rochefoucaulds »Reflexions», för att därpå uppleva sin
blomstringstid med Pascals »Pensees», La Bruyeres »Characteres»
och Vauvenargues’ »Reflexions et maximes». Och att den svenska
ex-drottningen under sitt andligen rörliga liv nere i Rom varken
glömt hertigen eller hans maximer: därom vittna ojävigt de dels
dikterade, dels egenhändigt nedtecknade anmärkningar, varmed
hon under sina senare år försåg dem; sentens för sentens en kunglig
kommentar till den märkliga skrift, som längre fram Jean-Jacques
Rousseau skulle beteckna som »ce triste livre» och som i sina diarnautiskt avslipade satser förkunnar egenkärleken – !’amourpropre – och fåfängan – la vanite – som människolivets drivkrafter.
316
. ‘
Drottning Christina och La Rochefoucauld
Märkligt nog har denna handskrift sedan drottningens död legat
orörd i Azzolinos släktarkiv i Florens. Kristinaforskningen har i
varje fall hittills icke tagit någon notis om den. Den omtalas visserligen i förbigående hos Christinaforskaren envoyen Bildt men
utnyttjas icke på någon punkt. Först i våra dagar har den (1925)
förvärvats av Svenska Riksarkivet; den befinner sig f. n. på U. B.
i Lund. Om den vikt, den kungliga kommentatorn tillade den, vittnar ej blott de egenhändiga avfilningar och omarbetningar, som
hon underkastade dessa sina diktater, och den senare renskrift,
som hon låtit någondera av sina båda handsekreterare, italienaren
Matteo Santini och svensken Andreas Galdenblad, göra av dem.
Därom vittnar ytterligare den omständigheten, att vissa av dessa
drottningens randanmärkningar och diktater sedan så gott som
oförändrade upptagits bland hennes egna tänkespråk i de båda
samlingarna »L’ouvrage du loisir» och »Les sentiments». Det har
således inte varit ett kungligt tidsfördriv, som den åldrande drottningen förstrött sig med i denna kommentar, utan det har från
hennes sida inneburit ett allvarligt studiearbete och en ärlig självprövning.
Om handskriftens allmänna status bör kanske först meddelas, att
den omfattar 116 sidor, i kvarto. Därtill kommer renskriften, om
31 sidor. Texten är i båda häftena fördelad på 2:ne spalter, med
La Rochefoucaulds »Reflexions» fortlöpande i ena halvfältet och
med drottningens franska »remarques» i andra. För La Rochefoucaulds »Reflexioner» ligger 3:e upplagan från 1671 till grund;
därmed har man följaktligen terminus a quo för tidfästningen av
detta manuskript; troligen är det dock tillkommet senare, kanske
först framemot 1680-talets år. Drottningens i regel knivskarpa, flygande handstil, väl igenkännlig från hennes brev och övriga dokument, skiljer överallt ut sig från handsekreterarens mera storskrivna, sirligt präntande piktur; och utan att förfalla till grafologi och annan handstilsmystik kan man i hennes staplar och
streck läsa av den raskhet och fart, varmed de satts på papperet,
med plumpar, pennraspningar och allt.
Så fortsätter då drottningen, med pennan i hand, i palazzo Riarios bibliotek sina tidigare samtal med hertigen om människolivets
och samvetslivets alla frågor, om löst och fast, om kung och knekt,
om kärlek och äktenskap! Man får tidtals intrycket att bevittna
ett parti intellektuellt lawn-tennis, där bollarna flyga fram och
åter över nätet och där den kungliga skribenten försöker fånga
317
-..::.t} ~- ‘:t
:../
Alf Nyman
och slå tillbaka motspelarens i regel lika hårda som eleganta bollar. Därvid sparar drottningen varken på bifall eller tadel. Vid
åtskilliga tänkespråk skriver hon sålunda ett: »väl sagt!» eller:
»sant!» eller: »detta är otvivelaktigt» – för att i mera enstaka
fall förklara: »beundransvärt uttryckt!», »beundransvärt och
sant», eller liknande. Vid andra maximer kan hon mot den skarpögde sedeobservatören anmärka det att hon icke helt förstår honom, eller att hon är »allför plump» – »trop grossiere» – för att
kunna följa hans ofta hårfina distinktioner. Lika ofta heter det:
»det där tror jag rakt inte på», eller: »Däri är jag inte ense med
honom», eller: »Je ne suis pas de son opinion», »Je ne suis pas de
son sentiment». Ibland tager hon bladet ordentligt från munnen
med ett avfärdande: »Detta är sofistik», eller: »Det här är då en
stor dumhet» – »Voila une grande sottise !» En viss sentens får
det otrevliga underbetyget: »gallimatias!» Om en annan (Reflexions n:r 121) utbrister hon: »mechante maxime!» – »ondskefulla maxim»! Då är hon ordentligt uppbragt- och jag skall återkomma till den. Men ganska ofta skriver eller dikterar hon ett:
»Detta är alltför franskt» – »Cela est bien fran<;ois» – eller kort
och gott: »franskt» (sentens n:r 175). över huvud äro uttrycken,
när hon ogillar, både starkare och rikare färglagda, än när hon
gillar och beundrar. Båda delar gör hon emellertid i rikt måttdock kanske mest det senare.
Och ej att undra på! I grunden är det dock tvenne oförenliga
livsåskådningar, som mäta sig med varandra i denna handskrift!
Man kan benämna dem olika. Man kunde säga: det är den antika epikureismen och den antika stoicismen, som än en gång,
under den vikande barockens tidsålder, gå emot varandra. Man
kunde också säga: det är den konsekventa egennyttans och den
konsekventa storsinthetens, Robbes och Descartes’ handlingsläror,
som här korsas. Men i förra fallet måste då också sägas ifrån, att
det alls icke är den leende, livsförlåtande senantika epikureismen,
som det från hertigens sida är fråga om, utan en epikureism,
transponerad till moll och märkt av bittra besvikelser. Och i det
senare fallet måste det betonas, att det heller ingalunda är en den
krassa egoismens, en den jordkrypande själviskhetens moral, som
törnar samman med den generositetens och osjälviskhetens viljekultur, som den svenska drottningen talar för, utan att det snarare
är en fåfängans, en den inbilska självintagenhotens karaktärslära,
som ställes upp emot en ärlighetens och saklighetens moral. Ty
den »amourpropre», som La Rochefoucauld så ofta talar om, liknar
318
Drottning Christina och La Rochefoucauld
i sina åthävor långt mindre rovfågeln, spejande efter byte, än på-
fågeln, som låter sig tjusas av sitt eget fjädersläp. Ja om så krä-
ves, offrar denna »amourpropre», utan betänkande den verkliga,
handgripliga fördelen, för den inbillade; den finner sin näring i
smickrets och bifallets alla såpbubblor. Det är för att tala med
drottningen en egoism »bien fran~ois», på en gång eldigare och
flyktigare än den Robbeska engelska egoismen och utilismen.
Sådan ter sig, från filosofihistoriens sida, motsättningen mellan
La Rochefoucauld och Christina i denna handskrift. En annan,
likaledes principiell skillnad mellan dem bägge är vidare den, att
den förre ganske genomgående ställer sig på den beskrivande och
konstaterande karaktärsanalysens ståndpunkt. Han förklarar, att
med våra strävanden och bevekelsegrunder förhåller det sig så eller
så. Ohristina däremot intager merendels den värderande etikerns
ståndpunkt. Hon gillar och ogillar, ger anvisningar om vad som
bör göras eller underlåtas och utvecklar en klart normativ moral,
med stoiska, kartesianska och kristna inslag.
Bäst framträda dessa allmänna motsättningar, när man tillser,
vad drottningen har att invända mot de enskilda maximer, vari
La Rochefoucaulds livserfarenhet fäller ut sig.- När den franske
aforistikern sålunda i en berömd maxim förklarar, att dygderna
förlora sig i (det egennyttiga) intresset, som floderna förlora sig i
havet, så replikerar Christina, att detta endast gäller de falska
dygderna. Och hon tillägger, att den äkta dygden tvärtom är det
största intresse, man kan hysa. Och då hertigen i en annan sentens förmodar, att dygden icke skulle gå så långt, därest icke
fåfängan gjorde den sällskap, dikterar drottningen: »Det är att
illa känna dygden att tala om -den på detta sätt.». Christina tror,
med stoikerna, på en från alla sidohänsyn och beräkningar frigjord
dygd – alldeles som hon tror på »le merite», förtjänsten. Men
därför förbiser hon för ingen del de motivens och känslornas
föroreningar, för vilka La Rochefoucauld, liksom senare Nietzsche,
har en så skarp blick. När hertigen (Reflexions n:r 39) anmärker,
att det egna intresset talar alla slags språk och spelar alla slags roller, till och med den ointresserades, så läser man i drottningens
diktat: »Det är ofelbart- Cela est infaillible.» Men Christina gör
ett egenhändigt tillägg och skriver: – »men icke för längre tid».
Förbehållet sätter i själva verket spets på La Rochefoucaulds
sentens. Den spelade osjälviskheten är en ansträngande roll, och
masken trycker det ansikte, som bär den.
319
– ·’•>·.-‘!’ ?””‘·————————————-
Alf Nyman
Liksom exdrottningen i frågan om dygden och de själviska intressena skarpt nog skiljer sig från den franske mästarens raffinerade beräkningslära, gör hon det också i fråga om de alltför
dristiga generalisationer, denne ganska ofta tillåter sig. I en sentens- Reflexions n:r 19- uttalas sålunda den sarkastiska satsen,
att vi alla ha tillräcklig sinnesstyrka för att uthärda våra medmänniskors lidande (»Nou”s avons tous assez de force pour supporter les maux d’autrui»). Därtill drottningen: »Därom behöver man
ej tvivla, men ofta beröra oss andras lidanden mera än våra egna.»
Och därmed vändes sköldens andra sida mot oss. Emellertid ha r
Christina ej varit nöjd med denna muntligen formulerade och av
handsekreteraren nedskrivna avfattning. Egenhändigt har hon
därför bearbetat och utvidgat den, först i originalhäftet och sedan
i renskriften, tills den erhållit följande stilisering: Därom beh.över
man ej tvivla, då ingenting är bekvämare, (men) ofta beröra oss
andras lidanden mera än våra egna, och understundom garanti på
grund av erfarenhet – et parfois caution par experience – den
sista läsarten är osäker! Det är alltså enligt hennes mening inte
bara fråga om träaktig okänslighet och loj bekvämlighet från vår
sida, när vi overksamt åse andras lidanden. I vissa fall gripa
dessa oss djupare än våra egna svårigheter, och ibland skygga vi
tillbaka för dem på grund av tidigare egna smärtfulla upplevelser.
– Härmed har hon, kristen stoiker som hon är, inskränkt La
Rochefoucaulds alltför summariska generalisation. Hon har andragit undantagsfallen och fått fram nyanserna. Där talar en
rikare och framför allt mänskligare erfarenhet ur hennes anmärkning än ur hertigens; och man får osökt i tankarna Axel Oxenstiernas bevingade ord om henne, vid ett visst tillfälle i riksrådet:
»Hennes Maj :t är icke som en kvinnsperson utan behjärtad och av
gott förstånd.» Och när hennes franske partner om sådant folk,
som stoltserar med sina olyckor, nedskriver den obehagligheten,
att »de som tro sig äga förtjänst, sätta en ära i att vara olyckliga,
för att övertyga andra och sig själva om, att de äro värdiga att
vara utsatta för ödets slag», – så dikterar hon kort: »Vilken
svaghet!» men ändrar detta manu propria till: »Vilken löjlig
svaghet- quelle faiblesse ridicule!» Det är en äkta christiniansk
reaktion. Mot fåfängan är hon alltid oförsonlig. Till La Rochefoucaulds sentens (Reflexions n:r 33), att »högmodet alltid håller
sig skadeslöst och ingenting förlorar ens när det avstår från få-
fängan». lyder också hennes diktat: »Detta är väl sagt, men att
avstå från fåfängan är att avstå från platt ingenting.» Så fort
320
Drottning Christina och La Rochefoucauld
hertigen stryker på den strängen, blir hon märkbart irriterad.
Då det således (Reflexions n:r 27) blir framhållet, hurusom man
ofta prålar till och med med de brottsligaste passioner, men att
avunden i jämförelse härmed är en skygg och neslig lidelse, vilken
man blygs för att tillstå, – så rinner drottningens bägare över.
»Detta är i sanning för mycket», utbrister hon. »Han är outhärdlig med denna passion – Il est insup(p)ortable avec cette
passion.» Omdömet avser fåfängan. Men hon uppmärksammar
också, vad reflexionen utsäger om avunden. »Ett verkligt ädelt
hjärta är oförmöget till denna passion», bekänner hon, »och man
bör icke avundas annat än förtjänsten (le merite), och icke lyckan
hos dem, som äga den.» Emellertid rättar hon sig själv och ger
genom skilda överstrykningar och textändringar sin tanke följande form: »Ett verkligt ädelt hjärta är oförmöget till denna
passion, och man bör icke avundas människorna vare sig förtjänsten eller lyckan.» Därmed sopar hon golvet rent. Avunden förVJsas över huvud ur drottningens värld.
Dessa antydningar och citat må förslå för att bibringa en föreställning om, hur den åldrande drottningen ställer sig till La
Hochefoucaulds beryktade teser om egenkärleken, fåfiingan och
avunden som allsmäktiga drivfjädrar i vårt liv, och på vilka punkter hon klart reserverar sig – ja, harmas!
Nu också några textprov rörande illusionsmotivet, som spelar
on så framträdande roll i den franske moralistens reflexioner!
På ett slående sätt föregriper denne ofta nog Nietzsches »Wille
zum Schein» och Henrik Ibsens kända lära om »livslögnen», bäst
förtätad i d:r Rellings berömda replik till Grogers Werle: »Tar
Do livslognon fra et gennemsnitsmenneske, så tar De lykken fra
ham med det samme.» ‘l’y på liknande sätt heter det hos den fransk<‘
mästaren (Reflexions n:r 92): »Att slita en person, intagen av sin
(egen) förtjänst, ur hans villfarelse, är att göra honom en lika
dålig tjänst som den man bevisade den atenske galning, vilken
trodde, att alla till hamnen ankommande fartyg voro destinerade
till honom.»
Detta är läran om »livslögnen», uttryckt på barockens språk.
Synbarligen har den förskaffat den kommenterande drottningen
ej så litet huvudbry, avspeglat i överstrykningar, egenhändigt tillskrivna satspartier, i sin tur överstrukna, omskrivningar av förut
skrivet men överkorsat o. s. v. Först har hon dikterat: »Jag tror,
321
·•
Alf Nyman
att det är lättare att taga en annan ur villfarelsen än sig själv.»
Detta har hon sedermera klottrat över och med egen hand tillskrivit: »Det är inte detsamma, och jag är övertygad om, att människorna icke bedraga sig så mycket, som man tror, om den mening
de hysa om sig själva, ty det egna samvetet bedrager ingen.» –
Detta är ju den gamla cruvc:t1hjcrt~ eller cru’J’t~prJcrt~-läran, kristendomens samvetstanke, som därmed spelas ut som ofelbar instans
gentemot livslögnsläran och La Rochefoucaulds illusionsetik. Och
det är så till vida en kristen punkt i hennes stoiskt-kartesianska
etik.
Kring sveket, i dess finare och plumpare former, kretsa många
av hertigens uddigaste reflexioner, liksom drottningens mot-diktater. I en viss sentens (Reflexions n:r 118) heter det i ämnet: »Avsikten att aldrig bedraga utsätter oss för att bli ofta bedragna;»
– och denna iakttagelse utlöser hos den kungliga kommentatorn
följande i jagform dikterade förklaring: »Jag skulle aldrig någonsin vilja bedraga mina vänner, icke en gång mina fiender, i synnerhet (icke) när de förlita sig på mig.» Ej tillfredsställd med
denna första formulering ändrar hon den egenhändigt till denna
mera opersonligt och allmänt hållna reflexion: »Man bör aldrig
bedraga sina vänner, icke en gång sina fiender, när de förlita
sig på oss.» I denna bearbetade form ansluter sig uttalandet mera
till maximens vanliga stilsätt, på samma gång som det får på-
budets auktoritet och tyngd; och denna inriktning på det normativa är i det hela- som redan antytt- genomgående hos henne,
i motsats mot den franske mästarens mer analytiska, kallt konstaterande inställning. –
Med dessa stickprov röra vi oss dock fortfarande i periferien. En
djupare inblick i Christirras livsåskådning ger oss ett diktat till
maxim 120, i 3:e upplagan av »Reflexions». – La Rochefoucauld
företräder där den uppfattningen, att man gör sig skyldig till
flera svekfulla handlingar av svaghet än av en bestämt fattad avsikt att verkligen svika. Härtilllåter drottningen anteckna: »Detta
är sant, för att svika måste man vara feg och följaktligen svag,
och svaga människor» – fortsätter hon – »bedraga alltid.» I
själva verket uttalar detta en av hennes etiks kärnsatser, på olika
sätt varierad i hennes egna tänkeböcker »L’ouvrage du loisir» och
»Les sentiments». Bristen på mod innebär för henne tillika bristen
på sanningskärlek, bristen på ärlighet, på storslagenhet – kort
sagt: på moral i alla möjliga avseenden. För en gångs skull kan
hon därför också helt instämma med den franske sedeobservatören,
322
——~- ~·-·· . – –
Drottning Christina och La Rochefoucauld
när han (Reflexions n:r 130) fastslår, att svagheten, »la foiblesse>>,
är det enda fel, som man icke kan rätta. »Avskyvärda fel – detestable defaut!» dikterar Christina, kort och temperamentsfullt.
Med egen hand har hon sedan tillagt: »et incorrigible» (»och omöjligt att rätta»). Därefter har hon, missnöjd med texten, överkorsat
det hela och ovanför med särskilt kraftig och stor piktur ristat
orden: »detestable defaut!» – alltså återigen såsom förut. – Som
rent lynnesutbrott är denna kungliga anteckning synnerligen expressiv. Detta i den ursprungliga handskriften. I den senare
verkställda mycket prydliga renskriften (som dessvärre endast
omfattar ett första mindre parti) läses däremot endast det lamare
instämmandet: »il a raison».
Häftigt sprakar emellertid det kungliga temperamentet också
inför ett annat av den franske mästarens yttranden (Reflexions
n:r 121), och den gnistan kommer förvisso från djupet! – »Man
gör ofta gott för att kunna ostraffat göra ont», skriver där konstateraune La Rochefoucauld. Nå – det hörs ju inte så särskilt utmanande7 Sådana där små älskliga välgärningar – före dolkstöten! – känner man väl till litet var ur den s. k. erfarenheten;
och t. o. m. katten vänslas en smula med råttan innan den biter
till på allvar … Men drottningen dömer annorlunda!- »Mechante
maxime!» – »ondskefulla maxim!» bryter hon ut och motiverar
sitt höga misshag närmare med orden: »Det är just ett nätt hyckleri»- Voila une fine ypocrisie!- »men», varnar hon, »man skall
aldrig kunna öva ont ostraffat.» Inför hyckleriet i alla dess former flammar hon upp, här liksom i sina egna tänkeböcker. Och
i fråga om den onda handlingen tror hon på »den moraliska världsordningen», detta både i stoisk och kristen mening.
Man torde ha fått känning av lejonets klo i ett utbrott som detta
sista. Och så mycket är visst: drottningens etik är en de stora,
schwungfulla linjernas etik, där godheten står omgjordad mod
kraft och ädelmodet går arm i arm med dristigheten. Men därför
kan hon också förse med sin kungliga underskrift en så pass utmanande sats som denna (Reflexions n:r 237): »Ingen förtjänar att
prisas för godhet, ifall han icke äger styrkan att vara ond: varje
annan godhet är i flesta fall ingenting annat än lättja eller en
viljans vanmakt.» Ty här dikterar hon: »Han har tusen gånger
rätt.» Till yttermera visso bifogar hon med egen hand: »och varje
annan godhet är rena enfalden (une pure sottise)». – För etikens
blekansikten och lunatiker har hon intet till övers. Häri liknar
hon det Corneille’ska dramats starka, behjärtade kvinnor.
323
·’
‘ .,.,
Alf Nyman
Men denna åldrande heroin, som ständigt rastlös delade sin tid
mellan klassiska och filosofiska studier, sin Kungliga Akademi,
Alessandro Guidis och Filicaias poesier, Scarlattis musik, kemiska
och alkemiska experiment och tusen andra lärda och olärda omsorger – medaljprägling icke att förglömma: – hon var tillika
kvinna, med mod att älska och med sina egna erfarenheter om
kärlekens stora vågspel. Också på denna vädjobana törs hon taga
upp en tävlan med den durkdrivne virtuos, som i »Reflexionerna»
bokför sina rön i detta delikata ämne.
Man kan välja hennes anmärkningar till sentens 72. – »Ifall
man dömer om Kärleken på grundval av flertalet av dess verkningar», skriver där »La Chevreuse’s» och m:me de Longueville’s
forne älskare, »så liknar den mera hatet än vänskapen.» Drottningens diktat utsäger: »Detta är ofta och nästan alltid sant. Det
är säkert, att fiender skada varandra mindre än älskande.»
Härom äro de båda sentensförfattarna således ense. Men redan
i nästa maxim (n:r 73) gå de i sär. Där försäkrar oss hertigen:
>>Man kan finna kvinnor, som aldrig ha haft något kärleksäventyr,
men det är sällsynt att finna någon, som aldrig ha haft mera än ett
(enda) sådant.» I diktatet, överstruket vid en senare överarbetning,
invänder drottningen: »Man kan icke hava mera än en kärlek,
men man kan ha många kärleksäventyr (galanteries).» Därefter
följer den (även i renskriften) bibehållna texten: »Han säger med
rätta, att det är sällsynt, men icke att det är omöjligt att finna så-
dana.» Detta vidhåller hon bestämt, även när hertigen försöker
raljera bort varje djupare lidelse; – som då han t. ex. (i maxim
76) försäkrar oss, att »det förhåller sig med den verkliga kärleken
som med andeuppenbarelserna, alla människor tala om dem, men
få personer ha sett sådana». Ty då genmäler Christina: »Sant.
Likväl har jag sett någonting i den vägen. Men i fråga om Andar,
vem har sett sådanah
Motsättningen går emellertid djupare. När den alltid galante
hertigen sålunda (Reflexions n:r 71) vill urskulda den erotiska
ombytligheten under hänvisning till kärlekskänslans ofrivillighet,
dess egenskap att vara undanryckt viljans och föresatsernas välde,
så predikar han en dagsländeetik, som är alldeles för lättblodig
för exdrottningen. – »Som det aldrig står oss fritt att älska eller
att upphöra att älska», argumenterar hans text, »så kan älskaren
icke med rätta beklaga sig över sin älskarinnas obeständighet, och
icke heller hon över sin älskares flyktighet.» satsen kunde visserligen passa i Hötel Rambouillets och Hötel de Liancours alkover,
324
Drottning Christina och La Rochefoucauld
men alldeles icke i Palazzo Riarios stramare hållna gemak. Drottningen har också låtit sin handsekreterare notera: »Detta är i hög
grad franskt – Cela est bien fran<;ois»: hennes ofta återkommande
synpunkt! Så har hon med egen handstil tillfogat: »Man har aldrig
älskat, när man kan upphöra att älska utan att upphöra att leva.»
Därmed har hon kastat sin djupast personliga erfarenhet av kärlekslivet i vågskälen. – I renskriften läses emellertid ytterligare
ett tillägg – och detta: »Det är endast den segrande nåden, som
kan befria en själ från dess slaveri.» Därmed blandar sig teologi i
erotiken. Åt den himmelska kärleken överlåtes att upplossa den
jordiska kärlekens hårt åtdragna knutar.
Kan denna tillsats verkligen vara drottningens egen~ – I min
Christinabroschyr har jag visserligen (som ett diktat) hänfört
rens~riftens tillägg till henne; men en närmare eftersyn har gett
vid handen, att det icke är den vanliga handsekreterarens piktur
i detta häfte; det är ej heller samma bläck. Gissningsvis vågar
man kanske räkna med den möjligheten, att orden kunde vara en
senare tillsats av Christirras förtrogne och älskare under Romåren,
tillika hennes universalarvinge, kardinal Decio Azzolino- kardinal, komediförfattare, guldmakare och påvlig statssekreterare i en
och samma person (de flesta museibesökare ha väl en minnesbild
av hans drag från Voets praktfulla duk över honom i Kaiser
Friedrich-Museum i Berlin); den ende man, inför vilken den annars
så spotska drottningen böjde sig i obetingad, beundrande kvinnlig
hängivenhet; kardinalen var också bland hennes filosofiska och
vittra umgänge den, för vilken hennes egna tänkeböcker i första
hand, ja kanske uteslutande varit beräknade. Man vet ytterligare,
att Azzolino under de få månader, med vilka han överlevde drottningen, noggrant genomgick de mellan dem båda växlade mycket
i.ntima, delvis chiffrerade breven – tills döden satte punkt för
detta hans grannlaga sovringsarbete. Det är sålunda tänkbart,
att han därvid även genomgått dessa hennes »remarques» till
»Reflexionerna» och bl. a. tillfogat de här nyss återgivna orden i
renskriften; samma mycket intressanta handstil- lika intressant
som svårläst- återkommer nämligen på en tre-fyra ställen, alltid
med klassiskt-filosofiskt och religiöst färgade anmärkningar, av
helt annan anläggning än drottningens egna och – för att också
nämna det, alltid med samma särfärgade bläck!
Hur som helst – och vem som än tillskrivit dessa ord: om en
sak tager man nog ej miste, nämligen om den, att det är allvaret
från denna stora, fast säkerligen också smärtdruckna kärleksför- 325
….~
Alf Nyman
. ”‘”-~J ~. ,.
j
····:::. .–~
bindelse med kardinalen, som färgar alla drottningens reflexioner
och diktater till La Rochefoucaulds kärleksmaximer och som föranlåter henne att så energiskt skilja mellan den stora, livsbehärskande lidelsen och de många små amourerna. Det är i denna lidelses namn, som hon i somliga av hertigens erotiska uttalanden
måste finna ett övermått åv klyftighet och bjällerspel.
Låt oss tillse, var hon haft att anföra till hans definition av beständigheten i kärlek. J a, den definieras mycket sinnrikt som »en
ständig obeständighet, vilken gör att vårt hjärta i tur och ordning
fäster sig vid alla egenskaperna hos den person vi älska, givande
företrädet än åt den ena, än åt den andra, med påföljd att denna
beständighet icke är något annat än en hejdad obeständighet –
une inconstance arrestee – innesluten i ett och samma föremål»
(Reflexions n:r 175). I diktatet utsäger drottningen: »ett lustigt
sätt att föreställa sig ett nöje i omväxlingen- plaisante maniel’e
de se figurer du plaisir en changement». Men där intill stå orden:
»Detta är i hög grad franskt- Cela est bien fran<;ois.» Och drottningen tillägger ogillande: »Det är att illa känna beständigheten
och kärleken att tala om dem på sådant sätt, men det är i hög grad
franskt.» Och då tanken ånyo dyker upp i närmast följande reflexion (n:r 176), uttrycker Christina sin stigande förvåning med
orden: »Etrange penchant pour le changement- underliga böjelse
för omväxlingen.» För egen räkning tillfogar hon, att den sanna
beständigheten är oskiljaktig från den sanna kärleken, liksom att
»man knappast älskar, när man är beständig allenast av hederskänsla (par le point d’honneur)». Ännu kraftfullare har hon f. ö.
i sina egna tänkeböcker utformat samma övertygelse i satsen, att
trohet i kärlek icke så mycket är en förtjänst som en nödvändighet
(Les Sentiments n:r 202). Mot de parisiska barocksalongernas erotiska fjärilsfladder ställer hon oavvänt en strängare, djupägdare
Eros, i släkt med de Corneille’ska kvinnornas; en kärlek, som icke
ryggar tillbaka för offret och lidandet utan består sitt prov –
så som hennes egen veterligen gjorde det till den avgudade kardinalen.
Jämför man nu till sist även hennes egna tänkespråk i de båda
samlingarna »L’ouvrage du loisir» och »Les sentiments» med deras
närmaste förebild, La Rochefoucaulds »Reflexions», och hennes
samlade fond av livserfarenhet med hans, så frappera både vissa
likheter och olikheter.
Båda ha levat det stora livet vid »la Cour» och gjort sina er- 326
Drottning Christina och La Rochefoucauld
farenheter. Då den förre drar sig tillbaka, ser han sålunda överallt
ingenting annat än hyckleri: »bakom hyckleriet fåfängan och bakom allt detta, som konsekvens och princip, lågheten och egennyttan». Detta är Jean-Marie Guyaus ord om honom.
Som man nogsamt kunnat märka, låter den svenska drottningen
långt ifrån blända sig av skenet. När hon, 54 år gammal, i Rom
börjar bokföra sina tankar, är hennes människaerfarenhet både
vidsträckt och djup. Hon kände i sanning sina Pappenheimare,
både dem i kragstövlar och dem i kardinalshattar. Inte minst
kände hon påvarna. Hon hade fått se den ovärdiga pannan också
under tiaran; och även när hon lydaktigt böjde sig för denna
senafe, hände det, att hon föraktade bäraren. Betraktar man det
porträtt, som Abraham Wuchters målat av henne från 1660- det
som är i Uppsala universitets ägo -, så ser man nogsamt på de
tunga, rannsakande ögonen, att de sannerligen icke låta narra sig.
De se tvärs igenom skråpuken.
Men allt sken och allt hyckleri till trots, tror Christina på den
verkliga förtjänsten. I motsats till La Rochefoucauld räknar hon
med rent uppsåt, åtminstone som undantagsfall. Först och sist
tror hon på kärleken. I det hela är hon mera positivt inriktad än
sin franske läromästare. Hon är även mindre summarisk och flyhänt i sin sedekritik än han. Hon har vaknare sinne för undantagen och nyanserna än han, och starkare intellektuellt samvete.
Och även om hon som skriftställare ingalunda når upp till den
franske moralistens stilistiska mästerskap, med alla dess bländande
antiteser, liknelser, fynd och sarkasmer, så beflitar hon sig, särskilt i sina egna tänkespråk, om en lakonism och en kärv saklighet,
som, även den, är sitt pris värd. Hon vill inte ha sagt mera, än
hon kan stå för. De skall vara kungsord, det hon låter nedskriva.
Å ven därför betecknar detta möte mellan den svenska drottningen
och den franske aforistikern en tänkvärd tete-a-tete i 1600-talets
bildningshistoria. Vi äro lyckliga nog att i detta fall äga själva
aktstyckena i målet i behåll. De visa oss en nordisk Minerva i
tävlan med en gallisk Diomedes. Åtminstone rent mänskligt, om
också ej litterärt, låta de »det ohyggliga, det kusliga fruntimret»
framstå för oss som den överlägsnare partnern och som en karaktär med fasta sedliga ideal.
327
…… ,.
._f ~· ·..

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner