Print Friendly

Domarna i Finland

Av Redaktionen | 31 december 1946


1946


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DOMARNA I FINLAND
Svensk Tidskrift har från en aktad och initierad svensk mottagit följande:
SEDAN domarna över de finska »krigsansvariga» fallit, är det skäl
att undersöka den utveckling, som utgör bakgrunden till denna
process.
Den 26 november 1939 avlossades på ryska sidan nära finska gränsen de omtalade skotten i Mainila. Omedelbart därefter uppsade
Sovjetunionen nonaggressionspakten samt avbröt de diplomatiska
förbindelserna med Finland. Den 30 november inledde Röda armen
sitt stora anfall mellan Ishavet och Finska viken. Samma dag bombarderade hundratals sovjetplan Finlands oskyddade städer och byar.
Den 14 december uteslöts Sovjetunionen från NF, och alla stater uppmanades att ge Finland sitt stöd.
Nu, sex år senare, sitter Finlands ledande män i tukthus eller
fängelse som krigsskyldiga. Hur är detta möjligU
Det första svaret ger Pravdas ledare 3.11.1939, d. v. s. samma dag
som de finska representanterna för tredje och sista gången före
kriget anlände till Moskva för att underhandla, kallade av Sovjetregeringen liksom skett med de baltiska ländernas representanter nå-
got tidigare. Pravda säger:
»Vi konuner att gå vår väg, den må leda vart som helst. Vi kommer att
trygga Sovjetunionens säkerhet utan att bry oss om något annat, och för att
nå detta mål komma vi att bryta ned alla hinder, av vilka slag de vara må.»
Dessa ord och vad som följde på dem, anfallet mot Finland, skedde
vid en tidpunkt, då Sovjetunionen »för att garantera sin trygghet»
redan hade ockuperat Baltstaterna och halva Polen och genom
Ribbentrop-avtalet nästan stod i förbund med sin starka granne
Tyskland.
Rysslands krav för sin säkerhet i förhandlingarna med Finland
utgjordes av en del av Karelska Näset, demolerandet av befästningarna på Näset, öar i Finska viken, Hang.ö och en del av Petsamoområdet. Sedan kriget utbrutit uppfattade Finlands folk den av
Sovjetunionen tillsatta Kuusinens marionettregering såsom en händelse, vilken röjde ytterligare ett krigsmål: hela Finlands erövring.
Truppernas anfallsmål: Helsingfors och Torneälv pekade i samma
riktning.
Finlands tappra motstånd tillsammans med yttre politiskt stöd
räddade under vinterkriget landet. Så följde Moskva-fredens period
1940-41. Vilken fred~ »En fred utan rättsskydd» rubricerades den
i Finlands blåvita bok, som utgavs av utrikesministeriet. Sovjet- 90
Domarna i Finland
unionen ingrep oavlåtligt i landets yttre och inre angelägenheter
oberoende av fredsfördragets bestämmelser. Kriget mot Finland fortsatte, men blott under andra former. Sovjetregeringen blandade sig
i det finska presidentvalet genom att 6.12. 40 meddela, att den ansåg
att Finland visade att det ej önskade uppfylla bestämmelserna i
fredsfördraget, om Tanner, Kivimäki, Mannerheim eller Svinhufvud
valdes till president. Vid regeringens bildande nämndes ministrar,
och detta underströks med hot. Sovjetregeringen nekade Finland försvarsförbund med Sverige, tvingade Finland att förstöra befästningarna på Åland, tvingade Finland godkänna transitering av ryska
trupper till Hangö, fordrade att få Petsamo nickelgruva, tvingade
Finland att överlämna en mängd lok och c:a 2,000 järnvägsvagnar
och inledde i januari 1940 rent av handelskrig med Finland, trots goda
löften om handelsutbyte. Sovjetunionen organiserade dessutom i Finland ett starkt spionnät. Kommunistiska partiet tog order direkt från
Moskva och ordnade gatukravaller, därvid »Sällskapet för fred och
vänskap med Sovjetunionen» hjälpte till efter bästa förmåga. På
Karelska Näset och i Hangö höllos stora styrkor anfallsberedda och
den sovjetryska flottan rörde sig ständigt på Finska viken. Läget
vid gränserna påminte om krig. Enligt officiella källor trängde ryska
patruller eller fartyg in på finskt område 109 gånger under mellanfreden, och flygmaskiner flögo in över finskt område 85 gånger, ibland
ända till de centrala delarna av landet. Allt detta måste bibringa det
finska folket uppfattningen att Sovjetunionen hyste avsikt att fortsätta det avbrutna anfallet mot Finland.
Den tyska järnringen efter erövrandet av Norge (9 april-9 juni
1940) sträckte sig ända till Petsamo. Det lilla Finland ställdes inför
två stora faror. Ryssland, som låg närmare och som redan anfallit
landet ansågs vara den större av dessa två faror, i synnerhet med
exemplen från baltstaterna för ögonen. Självbevarelseinstinkten drev
Finland över på Tysklands sida. Den ekonomiska faktorn var härvid
en av de viktigaste då landet ej var självförsörjande. Det hade inte
varit möjligt under fredstid, ännu mindre nu sedan Karelen förlorats
och över 400,000 människor därifrån evakuerats till Finland och industrien nödgades leverera varor för export, så att landet skulle kunna
leva och ge arbete åt folket. Vid denna tid förnekades ute i världen
inte Finlands moraliska rätt att söka återta Karelen. Låt oss endast
anta att Tyskland överfallit Sverige och erövrat Skåne, Blekinge,
Halland och Småland vilka till storleken ungefär motsvara Karelen.
Skulle vi inte söka återta dessa områden vid första lägliga tillfälle~
I samband med krigsansvarighetsprocessen har det talats mycket
om transiteringen av tyska trupper genom Finland och hur de i
samband därmed nästlade sig in i Nord-Finland. Transiteringen var
verkligen en politiskt farlig sak, men man bör ha i minne att ryska
trupper redan befunno sig inne i Finland, i Karelen och i Hangö samt
att ryska flottan låg längs Finlands kuster. Dessutom: innan de tyska
permissionstågen började gå genom Nord-Finland, gingo ryska
trupptransporter med början den 6.9.1940 genom hjärtat av Finland
till Hangö, efter rysk påtryckning och i strid mot bestämmelserna
Domarna i Finland
i fredsfördraget. Ä ven Sverige hade av omständigheternas makt
tvingats att sluta ett liknande fördrag om transitering med tyskarna
redan i början av juli 1940.
Själva krigsutbrottet 1941 skedde åter på ryskt initiativ. Redan den
22.6. 41 bombade ryska plan Alskärs och Porsös befästningar, två
finska krigsfartyg, ett handelsfartyg och en mängd orter i närheten
av Hangö. På Karelska Näset öppnades eld mot finska gränsposteringar och i Petsamo besköts ett finskt handelsfartyg med artilleri.
Den 25.6. bombade Sovjetunionens flygvapen 16 olika städer och orter, bl. a. Åbo, St. Mickel och Kotka, varvid stor förödelse uppstod
ehuru 26 av bombplanen skötos ned av finska plan. Samma dag öppnade det ryska artilleriet eld längs hela gränsen. Först därefter gav
den finske överbefälhavaren order om att besvara elden, men förbjöd
uttryckligen överskridande av gränsen. Först den 28.6 gav finska
högkvarteret sitt tillstånd för spaningsavdelningar att överskrida
gränsen, och först den 10.7 överskredo de finska trupperna den uppdragna gränsen för Moskva-freden.
De områden av Karelen, som Finland fick avstå i Moskvafreden,
införlivades officiellt med Finland 6.12.1941. Det bör understrykas,
att någon liknande åtgärd med avseende på Öst-Karelen aldrig godtogs av regeringen. Tvärtom läto de officiella finska kretsarna de
nationellt-romantiska patrioterna klart förstå att detta ej kunde
komrna i fråga. Vidare vägrade finska regeringen trots talrika tyska
påstötningar att anfalla Leningrad, det finska flyget fällde inte en
enda bomb i staden. Finland förde sitt eget krig och ville ej blanda
sig in i stormakternas kraftmätning, mer än det tvingades till av
mnständigheterna.
Sen till frågan om fredsslutet som har livligt diskuterats. I krigsansvarighetsprocessen nämndes åtta fredsförsök, tre aY dessa ansågos
ha försummats. Fem erkänner man således ha blivit utnyttjade, men
ej heller dessa ledde till resultat. Varför inte~ Därför, att den ena
av parterna inte kan sluta fred utan den andra och därför att Sovjetunionens villkor voro omöjliga att godtaga. Andra världskrigets slagord, »kapitulation utan villkor» var inte lockande. Dessutom förelåg
ingen möjlighet för Finland att sluta separatfred så länge Tyskland
var en militär maktfaktor att räkna med, således ända till 1944. Följden hade endast bliYit att landet ockuperats och blivit krigsskådeplats
i kriget mellan Ryssland och Tyskland i ännu högre grad än förut.
Den för Finland tunga freden slöts 1944. Den kommer att i tiotals
år trycka sin stämpel på livet i Finland. Genom densamma förlorade
Finland dyrbart land. skadeståndsbestämmelsen har gjort det fattiga
finska folket ännu armare. Och vad värre är: Finland har blivit en
av Sovjetunionen övervakad polisstat och allt detta sker under demokratins täckmantel.
Nu senast ha vi fått följa den rättskamp som har förts i samband
med krigsansvarighetsfrågan. Emot all logik diskuterades det att
krigsansvarigheten skall undersökas endast för det senaste kriget.
Det är klart att man då inte strävat att nå sanningen. Finlands krig
1939. och 1941 bilda en helhet. Endast på denna grundval kunna orsa- 92
Domarna i Finland
kerna och följderna undersökas. Mot nordisk rättsuppfattning och
mot Finlands grundlag har Sovjetunionen med våldets rätt tvingat
Finlands riksdag att stifta en krigsansvarighetslag med retroaktiv
verkan. Även förbjuder grundlagen uttryckligen tillsättande av specialdomstolar. Men ej nog med detta. Rättegången har betytt föga:
åklagaren har alltid haft rätt. Ännu i sista skedet, sedan domarna
fallit, framtvingade segrarmaktens representanter dessas skärpning.
Förvisso ha många feltag begåtts i Finlands kamp. Men Finlands
folk och dess ledare ha ärligen stritt för att bevara landets frihet
både på slagfältet och inom politiken. De ha kämpat på ett sådant
sätt att de ej behöva frukta för historiens dom. Låt oss minnas
Winston Churchills radiotal 20.1.1940:
»Endast Finland – det i en dödlig fara svävande storartade Finland, det
ädla Finland – visar, vad fria män kunna åstadkomma. Den tjänst Finland
har gjort mänskligheten är storslagen . . . Vi kunna ej säga hur Finlands öde
skall gestalta sig, men den kvarlevande civiliserade mänskligheten kunde ej
skåda en sorgligare syn än om denna strålande nordiska ras skulle krossas och
tvingas av den väldiga övermakten in i ett slaveri, som är värre än döden. Om
det frihetens ljus, som ännu brinner klart i det kalla Norden, slutligen skulle
släckas, vore detta kanske början till en mörkrets tidsålder, som mörklägger
alla spår av mänsklig utveckling under tvåtusen år.»
* *
*
Svensk Tidskrift har gärna velat bereda plats för detta inlägg,
representativt som det är för vad många tänka både i Finland
och Sverige.
För svensk rättsåskådning har processen i många hänseenden
tett sig skrämmande motbjudande. Avskärmandet av vinterkriget; retroaktiviteten hos lagstiftningen och inrättandet av specialdomstolen; den partiella censuren av rättegångsförhandlingarna
och restriktionerna för försvaret och de anklagade när dessa skulle
utföra sin talan; slutligen dömarrdet i förväg av de utpekade och
höjningen i sista stund på politiska order av straffen i några falldomslut fällda under dylika förhållanden kunna för en objektiv
opinion inte bli annat än politiska aktioner mot personer, vilkas
:patriotiska motiv ingen kan sätta ifråga. Den opartiskt prövande
allmänheten torde inte låta dupera sig, om Sovjetunionen tänker
åberopa domstolsutslaget såsom en laga replik till sin favör på
N. F:s sista större livsyttring: det enhälliga fördömandet av Rysslands anfall mot Finland 1939.
Trots allt vilja dock många svenskar vittna, att mycket i avvecklingen av detta pinsamma rysk-finska mellanhavande även
här ses med realistisk förståelse. Finland hade i vapenstillestånds- 93
Domarna i Pinland
traktaten, med eller utan klar insikt om innebörden och konsekvenserna, såsom den tappande parten tvungits till medgivande
att öppna processer mot sina egna; utan de förnyade eftergifter,
som i fjol måste göras vid speciallagens stiftande, torde ett gott
förhållande till Sovjetunionen inte ha kunnat nås. Statsraisonen
bjöd att makt gick före rätt. Under förhandenvarande omständigheter sköttes processen med nationell värdighet. De relativt milda
domarna tala i samma riktning. De i Finlands tjänst grånade och
förslitna män, som utan att ändra en min mottogo sina domar,
gjorde om än säkerligen i bittraste känslor ett nytt tungt offer för
sitt land. Deras personliga intressen ha fått underordnas nationens. De lita förvisso på att oväld bor endast på framtids tunga.
De lita säkerligen inte förgäves.
Det kan heller inte bestridas, att processen varit ägnad att kasta
åtskilligt nytt ljus över den finska politiken från hösten 1940. Man
förvånar sig särskilt över den bristfälliga kontakten mellan regeringen och folkrepresentationen och överhuvudtaget regeringens
svaga kontroll över händelseutvecklingen. Det är lätt att begripa,
hur den finska statsledningen efter Moskvafreden och Sovjetunionens ideliga pressningar ängslades för sitt lands öde. Den dödsfarliga alliansen med Tyskland synes dock tillkommit utan större
planmässighet eller kallt kalkylerande. Finland drevs nästan redlöst i armarna på det just då segerrika Tyskland, utan att den
ena handen riktigt visste vad den andra gjorde och utan att Berlinministerns riktiga rapporter bragtes till den medansvariga riksdagens kännedom. Finlandsvänliga svenska bedömare förnummo
hösten 1940 meddelandet om de tyska transiteringstruppernas landstigning i Finland från första stund mera allvarligt olycksbådande
än det finska folket gjorde. Även klokheten av beslutet att låta
den finska armen överskrida 1939 års gräns trots de enträgnaste
engelsk-amerikanska varningar drogs genast i tvivelsmål i Sverige
även bland dem, som levde kvar i stämningen att »Finlands sak
är vår». Dessa och andra aktiva eller passiva åtgöranden åvälva
enligt vår syn inte Finland någon skuld. Men de komplicera bedömandet av den finska politiken efter 1940, hur förståelig statsledningens uppträdande än är såsom en av det finska folket självt
länge känslomässigt gillad reaktion mot den östra grannens fortsatta hotfulla tryck.
94

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner