Print Friendly

Diktaturens sanna ansikte

Av Niklas Wykman | 2 december 2016

Niklas

 

Castros död ger inte livet tillbaka till de tusentals han mördat eller stulit livet ifrån, men för en stor majoritet av alla kubaner är det ändå en lättnad. Niklas Wykman berättar om ett besök i Kuba, och en verklighet långt bortom SVTs hyllningskvällar.

– Hur länge stannar ni? frågar han.
– Några dagar till, svarar vi.
– Jag kan göra vad som helst för er under den tiden, säger han och tittar ner.

Avskalad är dialogen obehaglig, i dess kontext ännu värre. Den utspelar sig för snart tio år sedan på en bakgata i Havanna. Frida, Magnus och jag har just hälsat på förgrundsgestalten i ”Damerna i vitt”, kvinnorna som marscherar för sina fängslade makar. Klockan har blivit mycket och mörkret är kompakt, men Frida vill bestämt fotografera ett stängt litet affärsställe där man kan byta ransoneringskuponger mot ägg. Killen och hans kompis, som båda är i 20-årsåldern, kommer fram till oss och börjar prata. Engelskan är god, de är artiga och har något slags kvickt intellekt över sig.

Vi vet att det är förbjudet att tigga, men någorlunda okej att få en euro eller konvertibel peso i utbyte mot att ett foto tas. Bilden tas och jag letar i fickan efter något att betala med, men hittar bara en 5-eurosedel, så jag räcker över den till en av killarna. Fem euro är ungefär en fjärdedels månadslön för en läkare. Det är då han fäller kommentaren som sedan dess har värkt inuti mig: ”Jag gör vad som helst för er.” Smärtan är stor därför att han säger det med absolut uppriktighet. Vad svarar man en person, som värderar sin tillvaro så lite, att han är beredd att göra vad som helst för femtio kronor?

Fidel Castros brott mot mänskligheten handlar inte bara om de tusentals han har dödat, det handlar också om de miljontals som han aldrig lät leva. Under vår resa till Kuba fick vi träffa både dem som han kom att döda, och dem han aldrig lät leva. Jag kommer aldrig att glömma samtalet hemma hos regimkritikern Oswaldo Payá, och hur han återgav diktatorns ord till honom för oss: ”Du kommer aldrig att få se ett fritt Kuba, för vad som än händer, den sista kulan har vi sparat till dig.” Jag frågade om hans drivkrafter att fortsätta och han pekade på mot en guldram på väggen med ett foto av sin son: ”För att han en dag ska få leva fritt i landet jag älskar.”

Precis som Fidel Castro hade dömt fick Oswaldo aldrig uppleva ett fritt Kuba. Hans död fick stor uppmärksamhet i Sverige, då nuvarande riksdagsledamot Aron Modig var passagerare i bilen som under attentatet prejades av vägen. För Oswaldo tog livet slut den dagen. För demokratirörelsen var det ett stort bakslag. För de omkomnas familjer en tragedi och för Aron ett trauma. För Castro var det bara en av många dagar på kontoret, där mördandet eller fängslandet av demokratianhängare tillhörde rutinerna. Där befolkningens skräck både var målet och medlet.

Castros död ger inte livet tillbaka till de tusentals han mördat eller stulit livet ifrån, men för en stor majoritet av alla kubaner är det ändå en lättnad, en möjlighet att börja gå vidare och se framåt. Kommunismen håller fortfarande Kuba i ett grepp, men Castros blodiga händer kan inte mörda fler.

En man som behöver förbli utan namn och ansikte svarade på min fråga hur det kan vara så lugnt i Havanna: ”För att regimen skjuter för att döda direkt.” Han skakade av skräck när han sa det, men ville att världen skulle få veta. Vi var hans enda lina ut från Castros terror-ö.

Vår Kubaresa syftade till att få in pengar och information till oppositionella samt att skänka några av dessa personer trygghet under det så kallade valet som då pågick. Tider då regimen kunde gå extra hårt åt dem som avvek, om än bara lite. En strid ström av nationella besökare ger åtminstone viss säkerhet, och en möjlighet att föra ut information från landet och få nyheter från omvärlden. För dem som lever med medias bild av Kuba är detta svårt att föreställa sig, men vad än SVT kablar ut talar vi om ett land där böcker och tidningar är förbjudna så länge de inte godkänts av kommunistpartiet. Kartböcker är inte tillåtna då de ger en möjlighet att planera en flyktväg till Florida. Internet och internationella telefonsamtal kan bara bli aktuellt för dem som kan bli inbjudna till någon ambassad. Under tidsperioden vi var på Kuba så var Kanadas ambassad den mest frekventa med att stötta demokratirörelsen. USA försöker att kabla ut nyheter genom en textslinga på ambassaden, men för att förhindra att kubanerna får del av nyheterna har 138 flaggstänger med gigantiska svarta flaggor rests framför ambassaden. I de vinklar flaggorna inte täcker nyheterna finns vakter som drar vapen mot var och en som stannar för att läsa. I ett land där ordern är att skjuta för att döda.

Inskränkningen av de politiska rättigheterna på Kuba är total, värre än i Nordkorea enligt en utländsk tjänsteman vi talade med i Havanna, och som tjänstgjort i båda länderna. De demokratikämpar vi möter under vår resa är antingen fyllda av skräck eller helt frigjorda. ”Jag kan göra som jag vill, för det värsta de kan göra är att döda mig, och här har jag inget att leva för”, säger en kvinna i 60-årsåldern. Annat är det med ungdomsledaren som vill möta oss nere vid den brusande Atlanten en tidig natt, för att säkerhetstjänstens avlyssning inte ska fånga våra ord. Han skakar av rädsla, samtidigt hemma i Sverige sitter politiker och journalister och hyllar Castro som en förebild.

Diktaturer innebär alltid att de politiska rättigheterna beskärs. Castros fanatism har dock lett Kuba in i djupare mörker än så, människors vardag kollapsar under planekonomin. Kollektivtrafik innebär ofta samåkning på lastbilssläp under villkor som man i övriga världen inte får transportera slaktdjur på. Arbetslöshet är förbjudet, men jobb saknas, så fem män kan tvingas vakta en bom på väg in till en fabrik som ingenting producerar. Turister har en valuta som man kan handla västerländska produkter för, Kubanerna en annan som det sällan finns något att köpa för. Att komma i kontakt med utlänningar är mer värt än någon arbetsinsats och med försiktiga formuleringar hänvisas vi om och om igen till var prostitutionen pågår.

Barnen har svårt att koncentrera sig i skolan och utvecklas ibland inte på grund av bristsjukdomar. Den mat som släktingar i Florida kan skicka är sådan med lång hållbarhet, till exempel chips och kakor, det mättar och kan till och med leda till övervikt, trots att man i näringsmässig bemärkelse är undernärd. Människor bor i skjul, i hus som sedan årtionden har sjunkit ihop och i varje kvarter har kommunistpartiet en spion som varje dag förhör grannarnas barn. Detta tror vänstern hemma i Sverige är solidarisk läxläsning, men egentligen handlar det om att använda barnen som informatörer, så att kontrarevolutionära tendenser kan avslöjas och föräldrarna straffas.

Utanför städerna är det samma familj som sköter läxläsningen som sköter matransonerna. Infrastrukturen har fallit ihop. Landet är helt beroende av livsmedel från omvärlden, trots att man är en av världens bördigaste platser. Propagandan är påträngande. Där det finns skolskjuts stannar bussen långt från skolan, så att barnen varje dag tvingas gå förbi hundratals uppsatta skyltar om Castros storhet och omvärldens ondska. Inne på ett sjukhus ser vi hur en ung kille troligtvis avlider medan personalen desperat försöker ge honom blod, som ser ut att delvis ha koagulerat. Kuba är storkonsumenter av ångestdämpande mediciner, men de svåraste sjukdomarna de kan bota är enklare former av cancer. Om man har råd vill säga, sjukvården är gratis, men behöver du cellgifter eller andra mediciner måste du oftast kunna betala.

Bortom turiststråket är gatorna fyllda med skräp. De gamla 50-talsbilarna hålls igång, inte därför att kubaner som enda folk i världen uppskattar att vara beroende av 70-år gammal teknik, utan därför att nya bilar antingen är för dyra eller förbjudna. Längs vägarna stryker utmärglade hästar som inte längre orkar dra kärror. Vi besöker en apelsinplantage som fullkomligt svämmar över av mogna apelsiner, men som ruttnar bort på marken. När vi tar upp det med en Kuban får vi svaret: ”Vad spelar det för roll? Finns det frukt finns det inget socker, och finns det socker finns det ingen frukt, så någon möjlighet att använda ett tillfälligt överskott finns ändå inte.”

Hur kan detta helvetet på jorden idealiseras av politiker och media? Hur kan en brutal diktator beskrivas som en hjälte? Hur kan SVT sända ett fyra timmar långt hyllningsprogram till Castro (som förvisso fälldes i granskningsnämnden)? En förklaring är vänsterdominansen i media. Vänstern har inga framgångssamhällen, Kuba är sista hoppet – och för att hålla det vid liv kan man blunda för nästan vad som helst. En annan förklaring finns inom oss alla människor, nämligen hoppet om en bättre värld. Visst låter det fantastiskt, att det någonstans finns en varm och blomstrande paradisö, där människor är lyckliga och livet är lätt. Den illusionen är så skön att hålla vid liv, att man gärna tar spjärn mot fakta. Politikerna, journalisterna och dagdrömmarna offrar dock människoliv för att hålla myten vid liv.

Med Castro har en av mänsklighetens största brottslingar lämnat jorden. Det vidriga samhällssystem han dyrkade lever dock delvis vidare. Kommunismen kommer alltid misslyckas eftersom den förbjuder en av människans bästa egenskaper att verka i samhällets tjänst: Entreprenörskapet. När människans förmåga till innovation och nyskapande annekteras av staten blir folket bestulet sin själ, vardag och framtid.

Castro – massmördare och fiende till mänskligheten – för dig hoppas jag på en gudomlig rättvisa.

Niklas Wykman är riksdagsledamot för Moderaterna.

Foto Frida Johansson Metso.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

SNB:s skribentskola

Beställ Felix Bekännelser

Läs mer

Med skuldkänslan som drivkraft

webshop_banner