Print Friendly

Det svenska naturskyddets historia

Av Redaktionen | 31 december 1962


1962


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DET SVENSKA NATURSKYDDETS HISTORIA
DET NATURLIGA landskapet i Sverige
har länge varit utsatt för omdanande ingrepp. Trots detta vaknade
tanken på ett naturskydd, eller en
önskan att bevara något av den ursprungliga naturen åt eftervärlden,
tämligen sent. De enda åtgärder i
naturbevarande syfte, som tidigt
kom till, var vissa av ekonomiska
skäl dikterade skyddsbestämmelser
gällande skogen och vissa av dess
djur, fisket och bergshanteringen.
Tanken på ett naturskydd i
egentlig mening, där vetenskapliga,
estetiska och sociala intressen
kunde göra sig gällande, framträdde först under senare hälften
av 1800-talet.
I en uppsats i Svenska jägareförbundets tidskrift av år 1877 med
titeln »Sista paret ut l» ger doktor
P. A. Säve en vidsynt framställning
av människans plikter mot djuren
och framför många synpunkter,
som numera ingår i naturskyddsrörelsens program.
Något senare framhåller den
store forskningsresanden, professor
A. E. Nordenskiöld i en uppsats
»Förslag till inrättande av Riksparker i de nordiska länderna» (tryckt
i Åbo 1880 i en festpublikation »Per
Brahes minne»; omtryckt i SkogsAv professor CARL MALMSTRÖM
vårdsföreningens tidskrift 1903,
sid. 292-295) de faror, som från
industriens och det moderna jordbrukets och skogsbrukets sida hotar det naturliga landskapet, dess
växt- och djurvärld, och han föreslår inrättandet av fridlysta riksparker på kronojord »dlir skog och
mark och sjö skulle få stå alldeles
orörda, där träd ej finge fällas, snår
ej röjas, gräs ej afmejas, och där
alla djur, som ej vore verkliga skadedjur, året om kunde gå trygga
för jägarnes lod—».
Dessa förslag vann dock icke
något omedelbart gehör. Först omkring 20 år senare hörjade naturskyddsintresset att mera påtagligt
vakna. Det visade sig i uttalanden
och åtgärder från vetenskapsmän,
såsom professor Rutger Sernander
och dr Gustaf Kolthoff, men också
från naturvänner och jägare, så-
som direktör Willy Wöhler och dr
Paul Rosenius.
Det verkliga genombrottet fick
naturskyddsrörelsen i Sverige först
år 1904. Den kände naturskyddsmannen, den tyske professorn Hugo
Conwentz höll då den 22 januari
inför Svenska sällskapet för antropologi och geografi ett föredrag
»Faror som hota det naturliga landskapet jämte dess växt- och djurvärld, särskilt i Sverige, samt förslag till landskapets skydd», som
väckte den varmaste anklang inom
olika kretsar och kom naturskyddsintresset att i förut oanad grad
blossa upp.
Conwentz gav oss svenskar en
vidare syn på naturskyddets uppgifter och viktiga råd för dess utövande. Särskilt underströk han
vikten av att det svenska naturskyddet i likhet med det skydd,
som ägnas förhistoriska minnesmärken, skogen (genom skogslagarna) och fåglarna (genom få-
gelskyddsbestämmelserna), borde
ha en stark förankring i lagstiftningen.
Knappt en månad efter professor
Conwentz’ föredrag eller den 20
februari 1904 frambar lektor Karl
starbäck i riksdagens andra kammare en motion om utredning av
skyddsåtgärder för vårt lands natur och naturminnesmärken. Denna
motion antogs enhälligt av båda
kamrarna, och i skrivelse av den
13 maj 1904 anmodades Kungl.
Maj :t att låta utföra den av motionären begärda utredningen.
Med anledning av riksdagens beslut infordrades utlåtande av K.
Vetenskapsakademien. För att förbereda detta ärende inom akademien tillsattes omedelbart en kommitte, som gav upprinnelsen till den
ännu verksamma Vetenskapsakademiens naturskyddskommitte. I
denna kommitte ingick professorerna G. Retzius, A. G. Nathorst,
93
G. Holm, G. De Geer och E. Lönnberg.
För att så allsidigt som möjligt
kunna behandla frågan utsände
kommitten ett frågecirkulär till
samtliga ledamöter av Vetenskapsakademiens naturvetenskapliga
klasser samt till motsvarande fackmän inom Vetenskapssocieteten i
Uppsala och Fysiografiska sällskapet i Lund samt vidare till alla domänintendenter och jägmästare i
riket och till ett antal enskilda personer, som kunde antas vara särskilt intresserade för frågan. På
grundval av det material, som så-
lunda erhölls, uppgjorde Vetenskapsakademiens naturskyddskommitte dels ett förslag å nationalparker och mindre skyddsområden,
dels särskilda förteckningar å träd,
sällsynta växter och geologiska
bildningar värda att skyddas. Därjämte avgav kommitten vissa förslag till mera allmänna åtgöranden,
av vilka många blivit bestämmande
för naturskyddets framtida utveckling. – Med ledning av kommittens yttrande till Vetenskapsakademien avgav denna sitt underdåniga
utlåtande den 7 juni 1905.
Detta utlåtande remitterades av
Kungl. Maj :t till Domänstyrelsen
för yttrande. I sitt svar, som avgavs
den 20 november 1905 anslöt sig
Domänstyrelsen till Vetenskapsakademiens synpunkter angående
naturskydd på statsskogar, men
ansåg sig icke ha tillräcklig sakkunskap att ensam kunna avgöra
vilka områden, som ur rent veten- 94
skaplig synpunkt vore värda att
bevaras orörda. Utväljandel borde
ske efter noggrann undersökning
på stället av speciellt sakkunniga.
Conwentz’ och starbäcks framträdande medförde också ett nyvaknande intresse för naturskydd i
många föreningar, i pressen och
bland många enskilda. Av föreningar och sällskap, som tidigast
kom att intressera sig för naturskyddsfrågor, må jämte Sällskapet
för antropologi och geografi nämnas Föreningen för skogsvård, som
bl. a. i sin tidskrift öppnade en särskild avdelning för meddelanden
om naturminnen, samt Svenska turistföreningen.
Det dröjde emellertid ända till år
1907, innan statsmakterna på nytt
vidtog några åtgärder i naturskyddsfrågan. Den 14 juni 1907
tillkallade sålunda Jordbruksdepartementet såsom sakkunniga lektor
Karl Starbäck, professor Einar
Lönnberg samt dåvarande häradshövdingen, sedermera justitierådet
Louis Ameen, vilka fick i uppdrag
att utarbeta ett betänkande i frå-
gan.
Redan den 4 december samma år
var de sakkunniga färdiga med sitt
uppdrag, som resulterade i :.Betänkande rörande åtgärder till
skydd för vårt lands natur och naturminnesmärken», som i allt vä-
sentligt anslöt sig till Vetenskapsakademiens naturskyddskommittes
utredning av år 1905. Efter ett förnyat hörande hos Vetenskapsakademien om Akademien vore villig
att åtaga sig de förpliktelser, som
genom förslaget till naturskyddslag skulle påvila den och som Akademien biföll, utarbetades en K.
Maj :ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag till lag. Denna
antogs av Riksdagen utan votering
den 25 juni 1909.
Genom detta beslut erhöll vårt
land sin första naturskyddslag och
dessutom tio genom en särskild lag
skyddade nationalparksområden
m. m.
Naturskyddet ställdes under Jordbruksdepartementet, men det sakkunniga bedömandet och avgörandet av naturskyddsfrågor samt förvaltningen och beskrivningen av
nationalparkerna anförtroddes Vetenskapsakademien genom dess naturskyddskommitte, som härigenom
pålades en dryg arbetsuppgift. Så-
lunda fordrades Vetenskapsakademiens tillstyrkande för att fridlysning av naturminnesmärken skulle
kunna utfärdas, liksom även vid ett
eventuellt upphävande av fridlysning.
Vetenskapsakademiens naturskyddskommitte kom dock redan
från början att arbeta under ytterst
anspråkslösa ekonomiska villkor.
Kommitteledamöterna var oavlö-
nade, och endast sekreteraren uppbar ett arvode av mycket blygsam
art. Hela verksamheten var sålunda
från början baserad på ledamöternas intresse och idealitet.
Till Naturskyddskommittens uppgifter kom också att läggas förandet av ett riksregister över naturminnesmärken och utgivandet av
resultaten av de vetenskapliga undersökningar, som utförts inom nationalparkerna och andra områden
av naturskyddsligt intresse. Härvid
skildes mellan ~skrifter i naturskyddsärenden:. och ~Avhandlingar
i naturskyddsärenden», av vilka de
senare gällde mera omfattande undersökningar. Av dessa serier, som
än i dag utgivas, har av ~skriften
utkommit 50 nummer och av »Avhandlingar» 17 nummer.
Ungefär samtidigt med den nya
naturskyddslagens tillkomst eller
den 16 maj 1909 bildades Svenska
naturskyddsföreningen med främsta uppgift att vara ett samlande
organ för naturvänner landet runt
eller som det heter i dess första
stadgar »att väcka och underhålla
kärlek till vår svenska natur och
arbeta för dess skyddande». Åren
1909 och 1910 bildades även tvenne
lokala naturskyddsföreningar, en i
Skaraborgs län och en i Skåne. Sedermera har flera sådana tillkommit, liksom föreningar med närstående syften, t. ex. det år 1916
startade Samfundet för hembygdsvård. Andra institutioner, som betytt mycket för det svenska naturskyddet, är Riksantikvarieämbetet
samt Nordiska Museet och Skansen.
Svenska naturskyddsföreningen
utger sedan år 1910 en egen publikation »Sveriges natur», och dessutom har den utgivit ett otal andra
skrifter i upplysnings- och propagandasyfte.
En mycket livlig verksamhet till
95
naturskyddets fromma rådde under tiden efter naturskyddslagens
tillkomst både inom Vetenskapsakademien och Svenska naturskyddsföreningen och lokalföreningarna, vilket bl. a. tydligt framgår av de verksamhetsberättelser
från Vetenskapsakademiens naturskyddskommitte, som publicerats i
»Sveriges natur», samt av årsberättelser från Svenska naturskyddsföreningen, utgivna i samma tidskrift.
Emellertid var det icke alla naturskyddsvänner, som var tillfredsställda med den organisation naturskyddet fått genom 1909 års lag,
utan önskade förändringar. Den
mest prominente av dem var professor Rutger Sernander. År 1924
inlämnade han till chefen för Jordbruksdepartementet en skrivelse, i
vilken han påtalade de brister som
enligt hans uppfattning vidlådde
1909 års naturskyddslagstiftning
och framställde önskemål om större
planmässighet i naturskyddsärendenas behandling. Detta ledde icke
då till något resultat.
Tio år senare eller den 6 april
1934 fick Sernander i uppdrag av
chefen för Ecklesiastikdepartementet, statsrådet Arthur Engberg, att
såsom enmansutredare göra en ny
utredning av det svenska naturskyddet. Denna utredning resulterade i framläggandel den l juli
1935 av »Betänkande med förslag
rörande det svenska naturskyddets
organisation och statliga förvaltning» (Statens off. utredn. 1935:
··:..
96
26). Sernander föreslår i detta bl. a.
inrättandet av ett särskilt statligt
ämbetsverk för naturskyddet, ställt
under Ecklesiastikdepartementet, i
vilket ledningen skulle handhas av
en naturskyddsprefekt med ett kollegium av väl meriterade naturforskare under sig.
Detta betänkande överlämnades i
och för yttrande till Vetenskapsakademiens naturskyddskommitte,
som i sitt svar av den 26 februari
1936 bestämt avstyrkte detsamma.
Det Sernanderska betänkandet
ledde icke heller till någon åtgärd
från statsmakternas sida.
I slutet av 1930-talet och början
av 1940-talet väcktes i Riksdagen
talrika motioner rörande naturskyddet men framför allt friluftslivets markfrågor. Vidare framlades vid samma tidpunkt både i pressen och i skrivelser från olika föreningar och enskilda förslag om
ändrade naturskyddsbestämmelser
och om åtgärder för ett vidgat
skydd av olika naturobjekt. Särskilt
såg man i utbyggandel av våra vattendrag för kraftverksändamål ett
allvarligt hot.
Allt detta hade till följd att
Kungl. Maj :t genom chefen för
Jordbruksdepartementet den 27
september 1946 tillsatte en kommitte för att verkställa utredning
rörande lagstiftning för naturskyddet m. m. Kommitten bestod av sju
ledamöter med häradshövdingen,
numera presidenten K. E. Elliot som
ordförande. Till sekreterare åt utredningsmännen förordnades e. o.
:”‘I

assessorn i Svea Hovrätt, numera
hovrättsrådet greve E. V. Spens.
Kommitten, som gick under namnet Naturskyddsutredningen, framlade sitt »Förslag till naturskyddslag m. m.» (Statens off. utredn.
1951: 5) i december 1950. Kommitterades förslag kom upp på
1952 års riksdag, som biföll detsamma, och härigenom fick landet
en ny naturskyddslag (se Svensk
förf.saml. 688f1952), vilken skiljer
sig väsentligt från 1909 års lag. Till
naturskyddslagen anknöts en särskild tillämpningsförfattning (se
Svensk förf.saml 821/1952).
över denna naturskyddslagstiftning har justitierådet Gösta Walin
författat en populär översikt, utgiven av Svenska naturskyddsföreningen, och ur denna skrift hämtas redogörelsen för huvudpunkterna i de nya naturskyddsföreskrifterna.
Den organisation, som enligt
statsmakternas beslut, skall handha
naturskyddet, är ganska splittrad.
Sålunda är det fördelat på ett flertal olika organ, vilka till sin uppgift kan indelas i fyra grupper:
l) beslutande, 2) förvaltande, 3)
rådgivande och propagandaorgan
samt 4) taleberättigade organ.
Beslutande organ är främst
Kungl. Maj :t och länsstyrelserna.
Kungl. Maj :t beslutar om fridlysning av växt- och djurarter, om
expropriation m. m. och är också
besvärsinstans. Länsstyrelserna har
fått en mycket framskjuten plats i
naturskyddsarbeteL De har insatts
som första instans i naturskyddsfrågor och har att meddela fridlysning av naturminnen och naturparker och skall dessutom föra register över fridlysningar. Beträffande
vattenregleringar som beröras av
vattenlagen har vattendomstolarna
och Kungl. Maj :t de viktigaste befogenheterna.
Bland de förvaltande naturskyddsorganen märkes främst Domänstyrelsen, som i samråd med
Vetenskapsakademien skall svara
för vården av nationalparkerna liksom av naturminnen på kronans
mark. Domänstyrelsen skall också
föra riksregistret över naturminnen m. m., vilket arbete förut på-
vilat Vetenskapsakademiens naturskyddskommitte.
Beträffande vården av naturminnen på ecklesiastik mark skall den
handhas av stiftsnämnderna och på
enskild mark som regel av skogsvårdsstyrelserna.
De rådgivande organen är dels
centrala, dels lokala. Centralt märkes Vetenskapsakademien beträffande nationalparker och större
frågor av vetenskapligt intresse.
Enligt tillämpningsförfattningen
bör Akademien höras i ärenden,
där det är av vikt att vetenskapliga
synpunkter blir beaktade. – Uppgiften att vara den allmänt sakkunniga naturskyddsinstitutionen har
anförtrotts Svenska naturskyddsföreningen. Detta har också tagit
sig uttryck i tillämpningsförfattningen på det sättet, att föreningen
eller lokal förening, som Svenska
97
naturskyddsföreningen utsett för
ändamålet, bör höras i ärenden,
som rör fridlysning av naturpark,
och Samfundet för hembygdsvård i
ärenden, som avser landskapsbilden
eller som eljest är av betydelse för
landskapsbilden.
Såsom rådgivande lokala organ
nämnas i författningen särskilt länsarkitekterna samt inom resp. län
tillsatta naturskyddsråd. De lokala
naturskyddsföreningarna liksom
även hembygdsföreningarna kan
också verka som rådgivande organ.
De frivilliga organisationerna skall
naturligtvis också vara propagandaorgan.
Taleberättigade organ är allmän
åklagare och i vissa fall länsarkitekt. Vad särskilt angår rätten att
klaga över länsstyrelses beslut
gäller, att den tillkommer Vetenskapsakademien, Svenska naturskyddsföreningen och Samfundet
för hembygdsvård. I vattenmål fö-
res talan ur naturskyddssynpunkt
av Kammarkollegiet. Vidare har
Fiskeristyrelsen talerätt beträffande vattenförorening.
I 1952 års naturskyddslag urskiljas tre särskilda slag av naturskyddsobjekt, nämligen l) nationalparker, 2) naturminnen och 3)
naturparker.
Syftet med nationalpark är att
bevara större sammanhängande
områden av viss landskapstyp i
dess naturliga tillstånd eller i vä-
sentligen oförändrat skick. Den
kan endast inrättas på kronan tillhörig mark.
98
Som naturminnen kan fridlysas
områden eller till fastighet hörande
naturföremål, som anses böra skyddas på grund av sin betydelse för
kännedomen om landets natur, sin
skönhet, egenart eller eljest märkliga beskaffenhet.
Som naturpark kan fridlysas
område, som på grund av sin egen
eller omgivningens beskaffenhet är
av väsentlig betydelse för befolkningens umgänge med naturen. Det
behöver alltså icke vara något särskilt märkligt naturskyddsområde.
Av mycket stor betydelse för det
svenska naturskyddet har varit det
hängivna arbete, som Domänstyrelsen ägnat det. Mellan åren 1924-50
(se »Naturvård i statens skogar»,
Sthlm 1951) har å statens skogar
genom Domänstyreisens tillskyndan icke mindre än 362 smärre och
större områden om tillsammans
11 767 ha samt 580 märkliga träd
blivit fridlysta.
Vad som i övrigt under årens
lopp fram till år 1958 blivit fridlyst i Sverige framgår av den »Förteckning över Svenska nationalparker, naturminnen och domänreservat m. m.» som utgivits av Domänstyrelsen år 1959 (2. uppl. 1961).
Nationalparkernas antal är nu 15
med en areal av omkring 4 000
kvkm. Under de senaste åren har
genom Domänstyreisens försorg
populära beskrivningar över nationalparkerna utgivits.
Trots att ett mycket hängivet arbete nedlagts på det svenska naturskyddet befinner sig detta alltjämt
i ett visst underläge. Detta beror på
att det rättsliga skydd som finns
för detsamma ofta får vika inför
ekonomiska och liknande önskemål. Man finner också att motiven
för naturskyddet ändrats mycket
sedan den första naturskyddslagen
kom till. Vid den tiden var det
främst det vetenskapliga och estetiska naturskyddet som beaktades.
I våra dagar har tillkommit som
mycket viktiga moment bevarandet
av naturområden för den rekreationssökande allmänheten och undvikandet av skadegörelse genom
avfallsprodukter från städer och
industriorter osv.
En påtaglig svaghet hos det
svenska naturskyddet av i dag är
splittringen på så många olika organ. Arbetet blir härigenom ofta
både tungrott och besvärligt. Med
tillfredsställelse hälsas därför Jordbruksdepartementets nyligen tagna
initiativ att föranstalta om en ny
naturskyddsutredning, i vilken möjligheterna att åstadkomma ett samordnande organ på naturskyddets
område bl. a. skall utredas.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner