Print Friendly

DET SKALL VARA ÖDEN I ÅR

Av Redaktionen | 31 december 1996


1996


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DET SKALL VARA ÖDEN I ÅR
STAFFAN HEIMERSSON
Amerika går mot presidentval. Radiomannen Heimersson gör här en vanvördig
betraktelse över spektaklen som dominerar politiken i ett Land som mer och mer
framstår som postpolitiskt.
et var när jag såg
en brottare komma, en bamse
några tusen kilo
tung, stå på prispallen i Atlanta med OS-guld om
halsen, somjag insåg, att vår värld var
inne i ett makro-paradigmskifte.
Tårarna foll nerfor brottarens
kinder. Stora starka karln grät.
Det luktade oäkta vara.
Jag iakttog början på en feminisering av de jättejippon som foljs av
TV och därfor regisseras, sminkas,
och strömlinjeformas ”for att passa
televisionens jättepublik”. De stylas.
Regianvisningarna var klara: fårre
nyheter, mera berättelse! Vi ska ra
kvinnor att titta på idrott. Gör
resultaten, kör på öden! Det ska vara
mjukare, mindre grabbigt. Och
brottarbamsen på prispallen spelade
STAFFAN HEIMERSSON är ekoredaktiorzens
Washington.
korrespondent
med i en sport (till dess präglad av
nacksving och halvnelson, svett och
pruttar) forde han in tårar – och var
därigenom TV-mässig och forsäkrade sig om att bli attraktiv bland
sponsorer.
Veckorna efter såg jag två gånger i
rad fenomenet upprepas, forst på
republikanska partiets stämma i San
Diego, därefter på demokraternas
partistämma i Chicago. Båda konventen fick mig att erinra mig en
svensk kvällstidningsredaktörs framgångsrecept:
”Slå mot körtlarna, slå mot alla
kroppsdelar – utom huvudet”.
Riktiga människor
Över partistämmornas scener och
podier blev det därfor en ändlös
ström av öden. Det skulle, hette det,
handla om verkliga människor, inte
om politiker och pampar. In skyfflades därfor aidsdrabbade tvåbarnsmammor, skadeskjutna poliser,
stjärnidrottsmän och fotomodeller.
Ronald Reagan hyllades i San
SVENSK TIO SKR.IFT
Diego. Men inte for sin roll som
skattesänkare och kommunismens
krossare. Det var som offer for
Alzheimers sjukdom. När i Chicago
spotlights riktades mot Clintons bror
Roger var det därfor att denne hade
ett spektaklets merit: han hade varit
narkoman.
Stålmannen, den ridolycksdrabbade Christopher Reed, gjorde
rörande entre i rullstol. Det blev en
parad av en matforgiftad kvinna, Miss
America och änkan efter en handelsminister som störtade i en flygolycka.
Vid ett tillfålle låg spotlighten på –
jag lovar att det är sant – en
ledarhund. Endast ett forbiseende
gjorde, att ingen demonregissör
kommit på att kalla in Anna Nichole
att visa brösten och prata drogproblem och gamla män.
Det firades orgier i laserlekar och
interaktiva videospeL Vid ena konventet var podiet byggt som ett
neoklassicistiskt altare. Med högtalardunk formåddes publiken att i pauser
spontant och unisont ge sig i kast
7
med den enfaldiga spanska dansen
Maearenas handrörelser och därmed
sändes ut det underförstådda budskapet: ”notera hur käcka och
folkliga vi är…”. När vid ett tillfalle
en tyst minut utlystes för att hedra
Hon sa, att hon, för att fanga
uppmärksamheten, hade övervägt att
från Illinois zoologiska trädgård ta
med sig Binti, den gulliga gorilla,
som just blivit världsberömd, därför
att den så moderligt räddat en baby,
under året avlidna partikoryfeer, som trillat över staketet ner i deras
gjordes minuten – TV-mässigt! –
bara 20 sekunder lång. Risken hade
funnits att tempot annars hade tappats.
När vid något tillfälle – som
extremt undantag- en politiker, som
vice president Al Gore, tilläts stå i
talarstolen talade han naturligtvis inte
politik. Han beskrev sitt trauma, när
han bevittnade sin cigarettrökande
syster dö i lungcancer. Elisabeth Dole
lånade sin lediga talarstil från Oprah
Winfrey.
Spekulationerna i snyft blev så
uppenbara, att när Hillary Clinton
intog scenen, knyckte hon ett skämt
från kolumnisten William Safire.
8
gorillagrotta.
Medierna konstaterade: Det är
Hollywood. Det är tvålopera.
Kolumnisten Maureen Dowd i New
York Times myntade begreppet
östrogenfestival.
Jag vill lägga till: brottarbamsen
från Atlanta hade satt den nya standarden.
Förklaringarna till fenomenet är
två: Tidsandan. Och marknadens behov.
I gott skick
Men det finns knappast anledning till
upprördhet. På väg till
partistänunorna bilade jag och åkte
tåg genom Kansas och Arkansas,
Missouri, Indiana och Illinois – det
siom är Middle America. Detta
skiljer sig från de två extremamerika,
som omvärlden rutinmässigt fokuserar sitt intresse på, Washington och
Hollywood. Den som reser i Middle
America finner, att detta befinner sig
i gott skick. Det är nästan helt utan
arbetslöshet och har försumbar
inflation. Det görs teknologiska
framsteg. Investeringsviljan är hög.
Extremismen är sällsynt; Arnerika är
ju ett land som på hemmaplan hotats
varken av konm1Unister eller nazister
– jag fann ett flitigt, förnöjsamt,
optimistiskt samhälle – och utan
SVENSK TIDSKRIFT
politisk polarisering. Det är där den
verkligt stora skillnaden mellan
Amerika och Europa står klar:
Arnerika handlar om arbete, bara till
liten del om politik. I Europa är det
tvärtom.
Båda de stora amerikanska
partierna har lagt sig i politikens
mittfara. De ligger mera till höger än
till vänster. Ingen bekänner sig till
Big Government och social
ingenjörskonst. Politiken styrs av
opinionsmätare och konsulter. Det
blir som ett datoriserat schackspel.
Perfekt. Men utan hjärta.
Det postpolitiska samhället
Grundstenarna demokratin,
yttrandefriheten, den opartiska rättsskipningen, marknadsekonomin är
efter två hundra år av stabilitet inte
bara ohotade. De är självklara. De är
en allmän nyttighet. Detta är
odramatiskt på samma sätt som det är
odramatiskt, att det rinner vatten ur
badrumskranen och att ljuset tänds,
när man trycker på strömbrytaren.
Vad finns då över för politiken?
Statsvetaren, professor Ross K. Baker
vid Rutgers University har skrivit:
”De två viktigaste partierna fungerar som bankirer och leverantörer
till politiska karriärister men har
inget syfte och ingen funktion för
väljarna.”
Amerika, villjag uttrycka det, är på
väg in i det postpolitiska samhället.
Samtidigt skulle demonregissörer
iscensätta sina partistänm1or. Partistänm1orna hade under en tjugo-,
trettioårsperiod ändrat karaktär.
Besluten och partiprogranunen hade
en gång i tiden fattats i vad som med
avsky brukade kallas ”rökfyllda
rum”. Men den öppenhet som drevs
igenom var kontraproduktiv. Det
som delegater kallade debatter tonade
får TV-tittarna bara fram som tjafs
och tecken på oenighet. För att skapa
en positiv bild sa konsulterna,
marknadsförarna, att ”vi ska inte
framstår som ett parti – utan som
släktingar, samlade till picknick.”
Kvar fanns inte ens spänningen
kring frågan om vem som skulle bli
partiets presidentkandidat. Den frå-
gan hade ju i primärvalen avgjorts
redan under tidig vår.
‘ ‘ Vad rätt de tänkt
men ack så fel. Redan i
första kapitlet i Ola Olssons kurser i dramaturgi
för tvåloperor finns sagt:
Utan konflikt finns inget
verkligt innehåll. Ingen
vill ha en Mike Tyson
snäll som en Lasse Berghagen.

Inte prata program, inte välja
kandidat. Vad återstår? Att åka till
konventen blir innehållsrikt som en
boxningsmatch med bara en boxare.
Det var får att fylla ett vakuum,
som regissörerna skapade partistämmor av nytt slag. Och med sin
parad av hjärta och smärta skulle den
breda TV-publiken fangas upp. Slogans skulle kunna trununas in.
Vad rätt de tänkt men ack så fel.
Redan i fårsta kapitlet i Ola Olssons
kurser i dramaturgi får tvåloperor
finns sagt: Utan konflikt finns inget
verkligt innehåll. Ingen vill ha en
Mike Tyson snäll som en Lasse
Berghagen.
Det var alltså ingen tillfållighet, att
1/ konventen i det postpolitiska
samhället blev precis så plastiga och
SVENSK TIDSKR.IFT
utspekulerade som partistrategerna
avsåg, men att 2/ tittarsiffrorna blev
de lägsta sedan televisionens genombrott.
Varför, frågade sig miljoner amerikaner, titta på harnuös Clinton- och
Dolesmet på ena kanalen, när den
riktiga Oprah Winfrey finns på
kanalen intill.
Zipp, Zapp. Tittarna röstade med
fjärrkontrollen.
Och ni ska se, att om två, tre OS
från nu räknat återgår idrottstävlingar till att handla mera om muskler
och mindre om körtlar.
9

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner