Print Friendly

Det enade Jugoslavien

Av Redaktionen | 31 december 1940


1940


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DE,-f ENADE
JUGOSLAVIEN
EN KRÖNIKA OM FÖRSONINGSPOLITIKENS
SEGER
Av skriftställaren E. LANGLET, Kastrup
{JNDER parlamentsvalen i Jugoslavien hösten 1938 såg man överallt i landet en affisch uppslagen, som talade ett mycket övertygande
språk, även till den i de avlägsnare bygderna ännu ganska betydande
del’av befolkningen, som icke kan läsa. Affischen visade två kartor
av Jugoslavien och dess grannar. Den ena framställde läget fem år
tidigare. I vart och ett av grannländerna, Italien, Ungern, Bulgarien
och Albanien stod en beväpnad soldat i vederbörande lands uniform
med bajonetten riktad mot Jugoslavien. I mitten på kartan, i Bosniens berg, stod en sydslavisk krigare med lite villrådig min, som
om han inte riktigt visste vilken angripare han först skulle värja
sig mot. Landet var inringat. Den andra delen av affischen framställde läget hösten 1938. Vart och ett av grannländerna symboliseras
nu av en bonde, klädd i vederbörande lands folkdräkt och helt lugnt
gående bakom plogen med blicken riktad mot den färska fåran. Och
i kartans mitt plöjer också den jugoslaviska bonden sin teg med
.största sinneslugn. Hans fred är icke längre hotad, ty hans land är
omgivet av vänner. Vem har han att tacka för deU Regimen Stojadinovitj!
Ingen kan bestrida, att Jugoslaviens utrikespolitik var exceptionellt framgångsrik under den tid av nära fyra år (juli 1935-februari
1939), som dr Milan Stojadinovitj ledde landets öden. Valaffischen
talade faktiskt sanning.
Under konung Alexanders tid hade landets utrikespolitiska orientering helt bestämts av två faktorer: förbundet med Frankrike och
medlemskapet i Lilla Ententen. Till andra grannländer än Rumänien
var förhållandet i bästa fall kyligt. Detta gällde Österrike och Grekland. I fråga om Italien varierade känslorna från förakt i Serbien
till hat i de kroatisk-sloveniska gränstrakterna, och staten själv bemödade sig om att på alla områden inskränka förbindelserna med
den latinska stormakten till det minsta möjliga. Italiens – på alla
punkter helt ogrundade – aspirationer på Dalmatien oroade alla de
jugoslaviska regeringar, som avlöst varandra alltsedan 1920, och dess
framfart mot den slaviska befolkningen i Istrien upprörde stamför- 185
.14- 40206. Svensk Tidskrift 1940.
,\: ‘ ,- ···———
E. Langlet
Gossekonungen Peter II.
serna har på senare år varit verkligt hjärtlig. Om Ungern skulle
få den mäktiga axelns stöd för
fortsatt revisionspolitik, räknade
Jugoslavien med att. det bleve
Rumänien och icke Jugoslavien,
som revisionismen skulle rikta sig
emot.
Genom att bygga vidare på konung Alexanders utrikespolitik
men vrida denna in på en annan
linje hade Stojadinovitj oförnekligen haft en påtaglig framgång. Han
hade lyckats avlägsna de spänningsmoment, som tidigare kännetecknade Jugoslaviens mellanfolkliga läge. Men regimen Stojadinovitj hade också andra poster på sin
kreditsida, främst det ekonomiska uppsvinget under denna tid. I
grund och botten var detta dock icke så mycket en följd av regeringens åtgärder som en återverkan av den uppåtgående världskonjunkturen, vilken först år 1935 började göra sig gällande i J ugoslavien, d. v. s. samma år som Stojadinovitj bildade sin regering. Det
förbättrade ekonomiska läget möjliggjorde också omfattande sociala
reformer: man kunde för första gången på allvar gripa sig an problemet om böndernas skuldsättning, som i halvtannat årtionde oroat
landets offentliga liv, och dessutom utfördes en betydande insats på
folkförsäkringens område.
Vid nyvalen i början av december 1938 hade Stojadinovitj sålunda
värdefulla trumfkort på land. Som alltid i Syrlosteuropa hade regeringen dessutom fördelen av att kunna leda valkampanjen efter sitt
sinne; den hade de lokala myndigheterna och praktiskt taget hela
förvaltningsapparaten till sitt förfogande för att påverka väljarna
och försvåra oppositionens valkampanj. Resultatet blev naturligtvis
att regeringens säkra majoritet i skupsjtinan (deputeradekamma- ·
ren) kunde bevaras. Ytligt sett blev dess seger överväldigande: den
erövrade 303 av kammarens 370 mandat. Att Stojadinovitj ändå den
4 februari i fjol helt plötsligt demissionerade, knappa två månader
efter segern, kom därför som en fullständig överraskning för yttervärlden. Stödd på sina yttre framgångar och sin starka ställning
i parlamentet borde han, ansåg man, med sin obestridliga kapacitet
som politiker, diplomat och finansman och sin av alla erki.inda smidighet och hänsynslöshet, ha kunnat vidmakthålla sin parlamentariska diktatur åtskilliga år. Orsaken till Stojadinovitjs fall – ej
oförutsett för de invigda – var den inre politikens kärnproblem, den
kroatiska frågan, på vilken även alla tidigare jugoslaviska regeringar
stupat. Stojadinovitj hade kvällen före decembervalet lovat den
kroatiska oppositionens ledning att efter valet vänskapligt diskutera
188
Det enade Jugoslavien
dess krav under förutsättning att man åtminstone icke aktivt motarbetade hans val. När den nya kammaren väl var vald, visade han
sig emellertid föga benägen att hålla löftet. Och resultatet blev
att den kroatiska oppositionens riksdagsmän, som så ofta tidigare
skett, helt enkelt lämnade skupsjtinan. I och för sig betydde detta
mindre, då Stojadinovitj mycket lätt skulle ha kunnat regera landet
med sina 303 riksdagsmän – sådant hade också skett förr. Men nu
inträffade det ov~intade, att regeringskoalitionen sprack. De ·två
smärre av de tre partier, varav den bestod, förvägrade honom plötsligt efter en hetsig debatt om de kroatiska kraven sitt fortsatta stöd,
och till dem slöt sig en betydande fraktion av hans eget parti.
I själva verket hade Stojadinovitj aldrig haft den övervägande delen av folket bakom sig. Hans stora valseger i december 1938 baserades framför allt på de jugoslaviska vallagarna, som så att säga
gratis ge 3/a av kammarmandaten åt det parti, som erhållit absolut
majoritet av rösterna, medan återstående mandat fördelas efter ett
ganska invecklat system i förhållande till de olika partiernas styrka.
De 82 % av mandaten, som Stojadinovitj »erövrade», motsvarades så-
lunda blott av 54,4% av antalet avgivna röster, medan oppositionsblocket med 46,6% av rösterna endast erhöll 18% av mandaten. Därtill kommer att ungefär en fjärdedel av de röstberättigade hållit sig
hemma. Till allra största delen utgjordes skolkarna säkerligen av
oppositionella väljare, som av opportunitetsskäl icke ville stöta sig
med de av regeringen dirigerade lokala myndigheterna. Sannolikt
stod icke mer än kanske en tredjedel av väljarkåren bakom Stojadinovitjs dominerande parlamentskoalition.
En utblick över partiväsendet i Jugoslavien bör i detta sammanhang göras. Den viktigaste faktorn i Stojadinovitjs koalition var regeringschefens eget parti, den så kallade »Radikala Unionen» (Jugoslovenska Radikalna Zajednica). Denna hade efter den kungliga
diktaturens partilösa tid bildats av stommen i det gamla serbiska
radikala partiet, som dominerade det lilla kungarikets inrepolitik
under årtiondena närmast före världskriget och förblev det starkaste
·serbiska partiet även under decenniet mellan världskrigets slut och
statskuppen nyåret 1929; gentemot kungadiktaturen hade det visat
sig kallsinnigt och många av dess ledande män, bland dem Stojadinovitj, drogo sig då helt tillbaka från det politiska livet. Radikala
partiet är trots sitt namn ett småborgerligt, konservativt, regionalt
strängt avgränsat parti, endast svagt företrätt i de icke serbiska
landsdelarna, där dess gamla konkurrent »demokraterna» vunno ett
betydande försprång genom att visa större förståelse för dessa områdens speciella krav. Stojadinovitj baserade sin regering på huvudparten av det gamla radikala partiets anhängare jämte de bosniska
muhammedanerna under doktor Spaho och de slovenska klerikalerna
under pater Korosjets – bägge likaledes starkt regionalt betonade,
konservativa småborgerliga partier.
Till motståndare hade han en mindre fraktion av de ursprungliga
serbiska radikalerna, spillrorna av det forna demokratiska partiet,
189
.\:
.-;. ______
E. Langlet
diverse nyare serbiska partibildningar i huvudsak av agrardemokratisk färg, de liberala elementen
i Bosnien och Slovenien och framför allt det i landets västra delar
allsmäktiga »kroatiska bondepartiet». Till en början kunde dessa
många oppositionella element icke
finna någon enande basis för sin
opposition. Efter i det oändliga
utdragna förhandlingar med mycket prutande å ömse sidor lyckades emellertid de serbiska och kroatiska oppositionspartierna finna
Prinsregenten Paul. varandra i september 1937, och ett
allmänt oppositionellt block bildades under ledning av kroatiska
bondepartiets chef, dr Matsjek. Utanför detta block stannade endast
de i alla avseenden mycket obetydliga högerextremisterna, ett slags
jugoslaviska fascister som aldrig vunnit gehör hos den i sann mening mycket demokratiska sydslaviska massan. Under 1937 försämrades Stojadinovitjs ställning även i så måtto, att han stötte bort
en mycket stor del av sina egna anhängare, när han försökte genomdriva en överenskommelse med vatikanen om konkordat. Det ledde
till ett häftigt motstånd från det pravoslaviska- grekisk-ortodoxaserbiska prästerskapet; regeringen blev faktiskt lyst i bann och
måste skyndsamt återtaga lagförslaget för att rädda sig. Men skadan var redan gjord och kunde knappast till hälften botas. Konkordatmanövern smidde samman oppositionspartierna, åstadkom en
stor fanflykt av Stojadinovitjs egna serbiska anhängare till motståndarnas läger och stärkte den allmänna oviljan i landet mot hans
regim, som trots sina yttre framgångar aldrig vunnit någon popularitet hos folket.
Icke minst medvetandet om att regeringen Stojadinovitj icke hade .
folkmeningen bakom sig torde ha påverkat prinsregenten Paul, när
han i fjol hade att ta ställning till den parlamentariska krisen. Tydligtvis var det nämligen statschefen själv som lät Stojadinovitj förstå, att han måste gå. Den starke mannen föll och hans fall var stort.
Omedelbart medförde demissionen inga andra konsekvenser än att
en av hans egna regeringskolleger fick i uppdrag att bilda ett nytt
kabinett, nämligen Tsvetkovitj. Denne var då ännu oskrivet blad men
har under det nu gångna året givit prov på statsmannaegenskaper
av verkligt betydande mått.
Den nya regeringens främsta uppgift blev att gripa sig an det
problem, på vilket Stojadinovitj stupat, den kroatiska frågan. Denna
var lika brännande och lika svårlöst, som när den unga staten såg
dagen tjugo år tidigare. Men det rådde en väsentlig skillnad mot
förr. För tio år sedan ville många extremt orienterade kroatiska
190
,.·
–~~— —~_.__________
politiker avsvärja sig varje gemenskap med Belgrad; inom kroatiska
bondepartiets led förefanns en stark
riktning, som krävde fullständig
utbrytning ur den gemensamma
staten- hur det skulle ske och hur
framtiden skulle gestalta gjorde
man sig blott vaga föreställningar
om. Begärde man konkreta förslag
fanns bara ett svar tillhands:
det är likgiltigt, vad som helst är
bättre än det nuvarande. Även
doktor Matsjek var icke främmande för dylika tankegångar.\
Och de mera obetänksamma i hans1
följe koncentrerade sig på rena terrorakter – en av dem ledde till
kungamordet. Extremisterna hade
inte tvekat att söka moraliskt ochj
ekonomiskt stöd hos rikets bit~-~
raste fiender. De fingo det också.
Genom att överbrygga motsättDet enade Jugoslavien
Konseljpresident Tsvetkovitj.
ningarna till Italien och Ungern förtog Stojadinovitj dem denna möjlighet. »Anschluss» krossade i sin tur illusionen hos en del fantasirika kroatiska politiker om en union i någon form med Österrike.
Ett självständigt Kroatien skulle nu vara predestinerat att omedelbart uppslukas av Stortyskland, som därigenom på ett bekvämt sätt
och utan att det för allvarligt kolliderade med axelgrannen kunde
nå fram till Medelhavet. Och ett centralistiskt förvaltat Stortyskland är för kroaterna intet angenämt alternativ till ett centralistiskt Jugoslavien: det vore att komma ur askan i elden.
Den kroatiska frågan gällde i själva verket problemet centralism
eller federalism – åtminstone formellt sett. Att ingå på dess djupare innebörd medger här icke utrymmet. Det jugoslaviska statsproblemets historiska och etnografiska sidor ha för övrigt tidigare
behandlats i Svensk Tidskrift av författaren till dessa rader.
Här kan blott fastslås att man på förvåren 1938 dock nått så långt,
att den gemensamma statens bestånd icke längre ställdes under
debatt. Men problemet var att organisera staten så att en friktionsfri
sammanlevnad mellan dess olika element möjliggjordes. I det hänseendet hade Stojadinovitj fullföljt kung Alexanders linje: en centralistisk förvaltning, som syftade till att med tiden utplåna regionala skiljaktigheter och särdrag, men dock inrymde en viss regional
autonomi. Det låg utan tvivel en riktig tanke bakom denna politik.
En långt gående självstyrelse, baserad på olika landsdelars historiska
kulturella olikheter, skulle endast ytterligare skärpa motsättningarna
mellan befolkningselementen i rikets olika områden och därför motverka strävandena att skapa en enhetlig sydslavisk nationalitet.
191
.,; ‘”··~—–
E. Langlet
När i september 1937 samtliga
serbiska oppositionspartier övergingo till den av kroaterna förfäktade federalistiska principen,
hade denna redan vunnit en betydelsefull seger. Den andra
framgången vanns, när en icke
ringa del av regeringskoalitionens medlemmar i februari 1938
anslöt sig till den federalistiska
oppositionen. Och då prinsregenten icke ställde sig oförstå-
ende inför dess krav, blev det
den nya regeringschefens trängande uppgift att söka finna en
Kroatledaren dr Matsjek. basis för närmande till oppositionen. I sin ministär beredde
Tsvetkovitj visserligen blott plats
för två kroater. Men den ena av dem, justitieministern Ruzjitj,
var en nära personlig vän till dr Matsjek. Redan detta var ett
märkligt tidens tecken. Och det bekräftades av den nya regeringschefens programtal i parlamentet den 17 februari i fjol. Hans
fasta och ofrånkomliga beslut sades vara att försöka få till stånd
en lösning av den kroatiska frågan på basis av likaberättigande
för bägge parter inom den statliga enhetens ram. Han begärde
samtidigt och erhöll därefter av riksdagen bemyndigande att som
ett första steg utarbeta lagar, som kunde befrämja förvaltningens
decentralisation. Den 17 mars kunde Tsvetkovitj meddela, att
förhandlingar inletts mellan regeringen och oppositionens ledning.
De utmynnade, som regel är i Jugoslavien, i en segsliten dragkamp om den ena detaljfrågan efter den andra. Det måste emellertid erkännas, att dr Matsjek visade ett överraskande tillmötesgående
och i det stora hela uppgav den intransigenta hållningen från tidigare år, då han a priori avvisat alla serbiska förslag utan att komma
med några egna i stället. Åsikterna skulle dock knappast ha kunnat
sammanjämkas utan det utjämnande inflytande, som prinsregenten
utövade på förhandlingarna. Prins Paul gav därvidlag prov på en
eminent diplomatisk skicklighet, takt och klokhet. Sannolikt är det
hans förtjänst mer än någon annans, att man äntligen, i mitten av
augusti i fjol, nådde en för alla parter acceptabel överenskommelse,
vilken därpå förelades regentskapsrådet, som den 24 augusti godkände
den. Därmed kan den kroatiska frågan anses vara löst, även om
många detaljer ännu återstå oreglerade. Men som ett yttre tecken
på att frågan är bragt ur världen inträdde doktor Matsjek såsom
vice ministerpresident i regeringen, där plats också bereddes för
några av hans närmaste medhjälpare, bl. a. den nya handelsministern
dr Ivo Andres, en jovialisk men rivande duktig advokat från Zagreb,
som nu gjort sig bemärkt som en skicklig ekonomisk underhandlare
192
LEGENDE
– F’r-ontiere ciflat
—· F’rontie,.e da banov1ne
C!) Capilaltt
® Chef lieu de banovine
Det enade Jugoslavien
Jugoslaviens administrativa indelning (efter en fransk karta). Kroaternas
autonomi avser i huvudsak Savska och Prirnorska.
och framgångsrikt balanserat landets handelspolitik mellan Tyskland,
västmakterna och Italien.
Den nya lösningen av statsproblemet innebär – tillsvidare – att
den av kung Alexander genomförda nyindelningen av landet i nio
»ohistoriska» provinser eller banat i stället för de förutvarande 33 departementen bibehålles. ‘l’vå av dessa – Savebanatet, som omfattar
de historiska provinserna Kroatien och Slavonien, samt Kustbanatet,
i vilket större delen av Dalmatien och ett hörn av Bosnien ingå –
sammanslås dock till ett >>kroatiskt banat», med vilket åtta distrikt
ur de angränsande banaten förenas. Dessa områden omfattar större
delen av de historiskt kroatiska landsdelarna med en i huvudsak –
omkring 75 % – romersk-katolsk, alltså >>kroatisk>>, befolkning. I motsats till övriga banat får detta banat en vittgående självstyrelse, som
praktiskt taget omfattar alla allmänna angelägenheter och förvaltningsgrenar utom utrikespolitiken, försvaret, statsfinanserna och
samfärdsmedlen, vilka fortfarande falla under riksregeringens i
Belgrad kompetens. Det autonoma Kroatien får dessutom sin egen
provinsregering och sin egen lantdag, Kroatiens gamla >>sabor>>, som
nu alltså återuppstår. Samtidigt bibehålles den kroatiska representationen i >>skupsjtinan>> i Belgrad.
193
.’.; ,:/1’·
E. Langlet
Denna statsorganisation förefaller ha tillfredsställt även de mest
extrema elementen inom den kroatiska oppositionen; deras ledare,
den sedan länge landsflyktige Krnjevitj sände sålunda vid krigsutbrottet ett telegram till kroaterna i den jugoslaviska armen att lojalt
och troget tjäna samt såvitt nödvändigt att offra sina liv för det
gemensamma fäderneslandet. Och många andra tecken tyda på, att
tillfredsställelsen är djup och allmän icke blott i Kroatien utan över
hela landet.
Det återstår att se, om lösningen av den kroatiska frågan också
är en slutgiltig lösning av det segslitna jugoslaviska statsproblemet.
Eller skall kroaternas självstyrelse i sin tur föranleda krav på autonomi för Slovenien, Bosnien och Makedonien, kanske rent av för
Montenegro~ I stället för den nuvarande partiella federalismen skulle
i senare fallet en till det yttersta genomförd federalism bli slutresultatet av det tjugoåriga centraliseringsförsöket. Det är ännu för tidigt
att döma härom. Man får nöja sig att konstatera, att landets nationaldag den l december för första gången på tjugo år kunde firas av
alla sydslaver med oblandad glädje och utan spår av misstämning.
Man vill i varje fall gärna tro, att Jugoslavien nu äntligen vunnit
den nationella enhet och inre jämvikt, som skall även till gagnet göra
landet till Syrlosteuropas starkaste och sundaste stat. Det bör då ha
alla förutsättningar att intaga en nyckelställning inom den sydosteuropeiska statsgruppen, vars betydelse för utvecklingen av Europas öden
med varje ögonblick tycks bli allt större.
194

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

Läs mer

webshop_banner