Print Friendly

Den nya fondsocialismen: När statskapitalet tar över

Av Dick Kling | 3 september 2010

Globaliseringen innebär enorma välfärdsvinster för människor över hela jorden, men också att olika ekonomiska system lever och verkar i samma internationella miljö. Det är inget problem om de följer samma spelregler. Men det gör de inte. Marknadsekonomier och statskapitalistiska ekonomier drivs av helt olika intressen. Det skriver Dick Kling.

Med Berlinmurens fall avgjordes kampen mellan kommunism och marknadsekonomi. I spåren av finanskrisen är nu en ny konfliktlinje på väg att dras upp i världen mellan å ena sidan privatkapitalism och marknadsekonomi och å andra sidan statskapitalism och statsdirigism.

När flertalet västliga marknadsekonomier hackar fram med låga tillväxtsiffror fortsätter världens statskapitalistiska ekonomier med Kina i spetsen sitt segertåg över världen. Det tolkas av många som ett tecken på marknadsekonomins underlägsenhet jämfört med ekonomiska system med betydligt större inslag av direkt statlig styrning och ägande. En betydligt rimligare tolkning är att den snabba tillväxten i dessa statskapitalistiska länder beror på att de befinner sig på en lägre ekonomisk utvecklingsnivå och kan dra nytta av låga löner i kombination med modern teknik.

Globaliseringen innebär enorma välfärdsvinster för människor över hela jorden. I Sverige ger det oss tillgång till varor och tjänster från hela världen, till priser som vore omöjliga om produktionen skedde i Sverige. Människor i andra länder får jobb och stigande löner, och vi får marknader för vår export. Men globalisering innebär också att olika ekonomiska system lever och verkar i samma internationella miljö. Det är inget problem om de följer samma spelregler. Men det gör de inte.

Spelreglerna i marknadsekonomier har byggts upp för att vinstmaximerande företag ska tjäna kundintresset. Men företag med statligt ägande, eller där staten på annat sätt har ett inflytande, drivs också av politiska intressen. Spelet på den globala ekonomiska arenan kommer då inte bara att styras av marknadsekonomins osynliga hand, utan också av statliga händer som styrs av politiska intressen vid sidan av de ekonomiska. Det blir som en fotbollsmatch där ett lag spelar för att göra mål och ett annat för att stjäla bollen och hägna in sin planhalva.

Statligt ägande och centralplanering körde kommunistländernas ekonomier i botten, men den övriga världens ekonomi fördärvades inte. Men statskapitalism och statsdirigism går över nationsgränserna. När statliga företag och politiskt styrda fonder investerar i privata företag i marknadsekonomier inplanteras en annan logik i dem – en logik som styrs av ofta svårgenomskådliga politiska syften.

När Saab och Volvo personvagnar fick nya ägare välkomnades de av fack och media. Spykers VD Victor Muller hälsades som en frälsare i Trollhättan. Geelys ägare Li Shufu verkar inte ha ansett sig behöva driva en lika intensiv popularitetskampanj som Muller, men har ändå fått ett mycket positivt bemötande som ägare till vad som en gång brukade omnämnas som en svensk kronjuvel.

Att riktiga entreprenörer oavsett nationalitet välkomnas som ägare i det svenska näringslivet är inte mer än rätt. Men Muller och Li Shufu kommer inte ensamma. Geely köper Volvo PV tillsammans med investmentbolaget Daqing som ägs av kinesiska staten, och bakom Spyker står den ryske bankoligarken Vladimir Antonov. De ägarna bör hälsas med något mindre entusiasm.

Kina och Ryssland må ha övergivit sina kommunistiska planekonomier, men det innebär inte att de har blivit västerländska marknadsekonomier. I båda länderna har staten, representerad av ett fåtal personer, ett mycket starkt inflytande över näringslivet. Michail Chodorkovskij ser ut att få tillbringa resten av sitt liv i fängelse efter att ha utmanat Putin. Oleg Deripaska har klarat sig undan med verbala örfilar av Putin, men behandlingen har alltför tydligt visat vad som händer med oligarker som inte är lyhörda mot den politiska makten. Den kinesiska politiska ledningen har inte mindre hårda nypor.

Volvos och Saabs chefer behöver nog inte oroa sig för frihetsberövanden eller offentliga tillrättavisningar. Men företagens framtid avgörs inte längre bara av hur bra de klarar sig på marknaden utan också av vilka politiska intressen man har i Ryssland och Kina. Tidigare svensk personbilsindustri har sugits in i den internationella statskapitalismen.

Kina förser världen med billiga importvaror och Ryssland pumpar olja och gas till Europa. Att pengar från den exporten kan investeras i västliga marknadsekonomier vore en självklarhet om det skedde av privata investerare. Men Kina och Ryssland, i likhet med många andra oljeländer och asiatiska exportekonomier, samlar de utländska valutatillgångarna i gigantiska statskontrollerade fonder som kontrolleras av små politiska eliter.

Ett tjugotal stora statsstyrda fonder, flertalet från diktaturer eller länder med outvecklad demokrati och statskapitalistiska ekonomiska system, har tillsammans tillgångar på i storleksordningen fyra biljoner dollar.
Det skulle räcka med en tiondel av dessa statliga investeringsfonders kapital för att köpa hela Stockholmsbörsen. Varför skulle de vilja det, är en berättigad motfråga.

Ett svar på den frågan är att Abu Dhabi Investment Authority år 2009 ägde aktier i 97 bolag på Stockholmsbörsen, norska oljefonden ägde aktier i 79 bolag, Saudi Arabian Monetary Agency 29 bolag, Government of Singapore Investment Corporation 26 bolag, Kuwait Investment Authority 26 bolag, Government of Kuwait 14 bolag, Monetary Authority of Singapore 20 bolag. Innehavens värde var sammanlagt 26 miljarder kronor, vilket inte är så mycket om man jämför med det totala börsvärdet. Men det saknas inte ekonomiska muskler att öka detta ägande i en mycket stor del av det svenska näringslivet.

I Europa och USA var inställningen till de statliga investeringsfonderna länge vacklande. Investeringarna välkomnades i vissa företag och branscher, men i andra – av försvarspolitiskt eller strategiskt intresse – stoppades de. Efter finanskrisen har dock de flesta hämningarna brustit, och de statliga fondernas investeringar i den krisdrabbade finanssektorn har välkomnats.

När Tony Abbot, som oppositionsledare i Australien, nyligen varnade för investeringar från kinesiska statsägda företag och fonder, framstod han som ganska ensam på den internationella politiska arenan. Det borde han inte vara. Långivare och investerare har en gemensam vana; de kommer gärna på oväntat besök. Och de statliga investeringsfonderna kommer inte för att bjuda på Gevalia.


Dick Kling är nationalekonom och ordförande i Skattebetalarna. Som författare har han senast utgivit ”Tryggare kan alla vara”.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner