Print Friendly

Den lekande eller levande människan

Av Redaktionen | 31 december 1946


1946


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DEN LEI(ANDE
ELLER LEVANDE MÄNNISKAN?
Med anledning av Huizingas bok »DEN LEKANDE MÄNNISKAN»1
Av Finlands minister vid den Heliga Stolen fil. d :r HA RRI HOLJY1A
DET är inte någon lätt uppgift (jag tänkte säga: ingen lek) att
formulera den ovan citerade bokens starka och svaga sidor – båda
förekomma i rikligt mått. Hos en forskare av Huizingas format
äro naturligtvis de förra i majoritet, man ville blott hoppas att
de helt hade eliminerat de senare.
Vid sidan av den klassiska »homo sapiens» och den modernt inställda »homo faber» ställer Huizinga upp en tredje konception
av människan i det förgångna och i nuet, nämligen »homo l ud e n s», »den lekande människan». Men icke nog därmed: »leken»
eller »lekelementet» är hos människan det förhärskande draget
på hennes väg till det vi kalla kultur. All mänsklig kultur har
enligt H. sitt upphov i leken.2 Han nöjer sig icke med att anse
leken utgöra en integrerande faktor i kulturen; nej, leken är för
honom den primära, impulsgivande faktorn i västerländsk kultur,
i alla dess sociala, religiösa (mytiska och kultuella) samt intellektuella uttrycksformer.
För att leda i bevis denna något paradoxalt klingande tes, öser
Huizinga ur sitt enorma vetande, läsande och tänkande, och berikar läsaren på varje sida. Det är ett brokigt kaleidoskop som
inför våra ögon låter kulturperioder, samhällsepoker, livsformer,
kulthandlingar, folkfester, stam- och broderskapslekar passera
revy. En otrolig massa detaljvetande illuminerar materialet och
fascinerar läsaren. Och dock har man det intrycket att arbetsmaterialet iir för snävt valt. Författaren opererar med indo-europeiskt kulturmaterial från sanskrittalande indier till våra dagars
idrottsmän, men frånsett några rätt lösa exkursioner hos kineser
och japaner samt naturligtvis ett par indianstammar (huru eljest:
en sociologisk studie kan väl icke undvara några stycken dylika)
1 Huizingas bok har ur andm synpunkter behandlats av kammarrådet fil. d:r
Erik Schalling i Svensk Tidskrift, häfte 6.
2 I det följande sättes ordet lek inte mer inom citationstecken.
673
..
Harri Holma
blir horisonten begränsad av det så gott som totala negligerandet
av semiterna och den semitiska kulturen, som ju dock starkt influerat, ja givit upphovet till vår europeiska. Därom närmare nedan.
De tvåochetthalvthundrade sidorna förefalla kanske något rikligt tilltagna, men de få sin förklaring av att de nya ideer Huizinga förfäktar upprepas sida för sida. Sombart sade, jag tror
i sin stora bok om judarna3, att om man vill hos våra dagars människor eliminera (falska) »encyklopediska sanningar», så måste
man löpa risken att framstå som ensidig, d. v. s. hamra in i de
tröga skallarna de »nya sanningarna». J ag har i min bok om Muhammed4 försökt framhålla att samma propagandametod ligger
till grund för Koranens ofta olidliga repetitioner. I denna »lek»
tar nog Huizinga hem ett av de första prisen.
Då jag första gången läste Huizingas bok, hade jag det intrycket att han med avsikt drivit metoden till det yttersta (dels
t. o. m. in absurdum), s. a. s. l’art pour l’art eller aus Liebe zur
Kunst.
Då jag efter ett halvt års paus åter satt mig in i Huizingas
tankegång, tror jag dock hellre att det som i denna säregna bok
a priori inte övertygar, just är att söka i den (sit venia verbo)
bristande metoden.
Låt oss se.
På sidan 38 sammanfattar H. begreppet lek på följande sätt:
»Lek är en frivillig eller andlig sysselsättning som förrättas inom
vissa fastställda gränser i tid och rum i enlighet med frivilligt
accepterade men obetingat bindande regler; den är sitt eget ändamål och åtföljes av en känsla av spänning och glädje och medvetandet av något som är ‘annorlunda’ än det ‘vanliga livet’. Om
man definierar på detta sätt tycks begreppet passa för allt det
som vi kallar lek hos djur, barn och vuxna människor: skicklighets- och kraftlekar, förstånds- och hasardlekar, föreställningar
och skådespel. Denna kategori lek synes därmed kunna betraktas
som en av livets allra viktigaste andliga faktorer.»
Det är ju omisskännligt att Huizinga, genom att ge leken (och
ordet lek) denna elastiska uttydning, i högsta grad underlättat
vägen till det quod erat demonstrandum. I denna extensiva definition finner han alltid något drag som tillåter att söka – och
3 »Die Juden und das Wirtschaftsleben» (Leipzig 1911).
• »Arabiens stora Profet» (Helsingfors o. Stockholm 1944; finsk uppl. 1943;
fransk uppl. hos Flammarion, 1946), sid. 97.
674
Den lekande eller levande människan?
finna- ett lekelement eller åtminstone ett lekbetonat drag i individens, stammens, samhällets (resp. vissa samhällsklassers) handlingar eller tänkesätt, och förty i den kultur och de kulturformer
som ur dessa framsprungit. Dragningen till det »icke vanliga»,
vari väl leken – såvida den icke uttryckligen är ett tidsfördriv5 – har sin djupaste upprinnelse, finner man icke blott i
idrottslekar utan t. o. m. i kulturlivets högsta och förnämsta former: i skådespel, i rättsskipning (kapitlet 4: »lek och rätt» är ett
av bokens mest fängslande), i kulthandlingar, i poesin (t. ex. allegorier) etc. Det faktum åter att leken förutsätter stränga regler
som blint iakttagas av den grupp, den klan, de(t) folk som frivilligt underkastar sig dessa regler, kan, allt enligt Huizinga, spå-
ras t. o. m. i kriget och krigföringen, samt den därav uppkomna
folkrätten, som ers~itter de tidigare (oskrivna) krigslagarna (fäktningar, dueller, uppvisningar före slaget o. dyl.) .6 J ag är dock
övertygad om att Huizinga, om han levde, hade svårigheter att
finna ett lekelement i atombomben eller i en 70-tonstank.
Vi vidröra här en viktig omständighet, som kräver klarhet.
Vid behandlingen av vår egen tidsålder, finner Huizinga mången
svårighet att tillämpa sina teser. Så t. ex. anser han att »sporten
i det moderna samhället avlägsnar sig allt mer från leksfären»
samt att »den egentliga kulturprocessen äger rum utanför sportens område». Detta beror naturligtvis på vad man menar med
5 Även i fråga om lcl~cn som tidsfördriv undviker Huizinga att ge fasta gränser.
Det är ju icke att förneka att t. ex. det i det urgamla Ur (c:a 3000 f. Kr.) funna
och nu i British Muscum befintliga brädspelsbrädet ur spel- och konsthistorisk synpunkt är särdeles intressant (om dylika spel jfr även den synnerligen läsbara,
illustrerade artikeln »Un jcu assyricn du Muse du Louvre» av d e K a i n l i s i
Revue d’Assyrologic 1942-44). Men såsom kulturhistorisk faktor (se ock P i c p e r,
Das Brcttspicl der alten Ägyptcr) spelade säkert brädspelet inte någon roll. Även
i det gamla Babylons borgerliga kvarter, föreställer jag mig, bjödo säkert de mörka
kvällarna rätt få divertisscmentcr. Detta minskar inte i minsta grad tiäsförärivets
lekbetoning. Denna sida av leken, spelet som tidsfördrivbetonad, barnalckbcsläktad
natur- och kulturdrift utfaller mngert i Huizingas spränglärda bok, i vilken »nihil
humani» lätt får en, jag ville säga, tendensaspekt, som det ingalunda alltid besitter. (Den som skriver dessa rader, är en typisk »tidsfördrivare» i den betydelsen
att han älskar alla slags spel och lekar (utom kort) – både intellektuella och
kroppsliga – och vågar därför ha i dessa ting en egen åsikt.)
u I detta avseende är av intresse att fastställa att Muhammed avskaffade dessa
traditionella »lckclement» och införde det i det förislamiska Arabien okända totalitärkriget (jfr »Arabiens stora profet» sid. 82) sålunda återupptagande de assyriskbabyloniska storkonungarnas krigföringsmetoder. Även i många andra drag äro
Muhammed och hans lära knappt användbara för Huizingas lekteorier. Jag måste
här inskränka mig till detta blotta fastslående av faktum.
675
Harri Holma
kultur; men jag är övertygad om att sporten av i dag och den
moderna krigföringen – alltså utan lekelementära betingelser –
konuna att ha starkt inflytande på humanitetens kulturhistoriska
utveckling. Teser som icke kunna appliceras på de förhållanden
i vilka vi själva just nu leva, ha alltid den svagheten att kritikern undrar om de äro applikabla på andra tidsepoker. Huizinga säger att v i n s t-momentet i den moderna idrotten skiljer
denna från gamla tiders motsvarande spel. Gott, men vi kunna
ju ock säga: begreppet »vinst» har undergått många förskjutningar under de par tre årtusenden som förflutit sedan de olympiska spelen. Och f. ö. har finaliteten, som stimulans i kamp och
daglig idoghet såväl som i andlig idrott, alltid spelat en roll –
likaväl hos kapplöparen och diskuskastaren som hos profeter (se
Holma, o. a. arb., s. 137 f.) och siare.
Härmed komma vi osökt till bokens svagaste punkt, som dels
förklarar det berättigade i påståendet att »i denna bok är nåt på
tok», n~imligen att däri salmas detaljdefinitioner av ordet lek (leken är dock varken slump eller med Huizinga oförnuftig; den är
icke heller »förnuftig» d. v. s. den saknar raison [även häri kunde
man vara av annan åsikt, t. ex. betr. tidsfördrivet], men detta är
icke utan vidare = »oförnuft», lika litet som Huizinga själv medger att leken vore liktydig med icke-allvar).
Skillnaden mellan lek hos barn och hos fullvuxna får inte, förefaller det mig, hos Huizinga tillräckligt klara griinser. Hos barnet är ju leken alltid en fortsättning av allvaret. Emedan barnleken7 kulturhistoriskt inte spelar någon essentiel roll. har den väl
av Huizinga satts i skuggan. Man saknar för övrigt hos Huizinga
en viktig jämförelse, som ju dock här påtvingas en: nämligen barnets och den fullvuxnes olika inställning till sagan.
Detta åter tvingar oss till fastställandet att då Huizinga talar
om gångna tider, dessa helt enkelt icke kunna direkt jämföras med
nutid (efter renässansen). Allt det vi veta om forntida lekar nedärvdes ju genom berättare och barder. Man ser framför sig stämningen, entusiasmen kring lägerelden, då favoritkämpen pryddbesjöngs av någon förnämligare bard. (Huizinga hade för övrigt
i detta hänseende haft mycket att inhämta i Kalevala, som han
ej ens nämner; t. ex. sångarkampen mellan Väinämöinen och Joukahainen är ju enastående i epopeernas värld; Kalevala-sånger- 7 Huizinga synes ej känna Y. Hirns intressanta »Barnlek» (Hfors 1916), översatt till flera språk, som ju dock håller sig – klokt nog – till sitt kulturhistoriskt
limiterade ämne, utan att skjuta över målet.
676
Den lekande eller levande människan?
nas historiska värde ligger ju f. ö. även däri att de avlyssnats
t. o. m. av ännu levande forskare.) Det sagda hade ju ofrånkomligen ett vitalt inflytande på utformningen av den litteratur på
vilken en studie som Huizingas i första hand bygger.
Vidare, Huizinga sammanmänger »lekande» lätt olika tidsåldrar. Varje epok har dock skänkt sin lekdrift en egen kolorit, ofta
säkert även en egen innebörd. Det är ju av utomordentlig betydelse att de europeiska språken, något Huizinga själv icke underlåter att bemärka, inte äga något gemensamt ord för lek, dels inte
äga något språkligt uttryck alls för detta viktiga livselement.8
Huizinga försöker att med en rätt banal fras9 bortförklara det
rätt sällsamma faktum, att romarnes ludi, som ju hos dem spelade en så central roll, inte övergått till ett enda av de moderna
romanska språken, vilka alla återge »lek» och »spel» med derivata av det latinska jocus (jeu, giuoco, etc.), som ju i latinet betydde »skämt», »tidsfördriv».1 Intressant är ju ock konstatationen
att romarna själva för de stora idrottstävlingarna föredroga det
grekiska ordet agone: Diocletiani cirkus (märk ock förskjutningen
av detta ords betydelse under seklens lopp) hette ju In agone,
varav dess moderna namn (Piazza) Navona.2 Jag kan icke undertrycka den observationen att kapitlet 3: »Lekbegreppet och dess
språkliga uttryck» helt säkert inte är bokens starkaste. J ag vill
ej uppehålla mig vid bagateller, men en sats som denna (för att
taga ett enda exempel): »Bakom varje uttryck för något abstrakt
döljer sig en metafor, och i varje metafor en ordlek» (sid. 13),
måste ju av varje filolog allvarligt betvivlas. Man frestas i dylika satser, som tyvärr förekomma så gott som på varje sida, se
ordlekar, d. v. s. lek med ord, eller riktigare: lek med ordet »lek».
Om det redan är påfallande att Huizinga icke skiljer mellan
8 Frågan om språkliga allmänbegrepp och artbegrepp är ett av de svåraste filologin känner. Huru förklara t. ex. att de allmänsemitiska uttrycken för »frisk»
och »fågel» helt och hållet salmas i etiopiskan, eller att det samsemitiska uttrycket
för »hand» (jd) i assyrisk-babylouiskan utträngts av det etymologiskt outtydda
qatu, som i och för sig har karaktären av ett »urord» ~
• Sid. 47: »Om detta försvinnande av ludus, ludere kan föras tillbaka på fonetiska
eller semantiska orsaker må lämnas därhän.»
1 Det faktum att nutyskan och nuholländskan, ur vilka boken är till svenska översatt, ej känna stammen av det svenska lek(a), utan uttrycka både lek och spel genom
Spiel (som åter i sin tur betecknar både »lek» och »musik»), minskar till ingen
del den förbistring av språkliga uttryck, som den svenska läsaren av b0ken ofrivilligt blir offer för.
2 Se härom B. von Törnes mycket läsbara bok »Piazza Navona».
677
Harri Holma
olika tids- och kulturepoker, mellan vilda stammar och kulturfolk, icke ens mellan kulturfolk före och efter Kristi tid, så fäster
1an sig än mer vid det märkvärdiga faktum att Huizinga icke
gör någon skillnad mellan lekbegreppet i »världsuppfattningen»
hos de människor som levde före naturlagarnas upptäckt och de
som utbildats i en av naturlagarnas obeveklighet behärskad atmosfär och tid, d. v. s. mellan kulturer och kulturfolk före och
efter Copernicus och Galilei. Huru månde det sett ut i själen och
hjärnan hos en människa för vilken naturlagarna icke funnos till
eller högst voro ens med »naturens capricer» och för vilken legender och högre väsens ingripande t. o. m. i det dagliga livet representerade lika mycket verklig historia som Karl den Stores gesta
för oss’ Prof. Malinieroi ger i sin nyligen (1943) utkomna intressanta studie (på finska) om »Birgittismen» (i Minnesskriften med
anledning av Nådendals 500-årsfest) en utmärkt skildring av det
dagliga livet i ett förnämare skandinaviskt hem vid tiden för den
H. Birgittas ungdom: legendvärlden (kring hemmets dunkla härd)
var där en verklighet, vari barnen uppväxte. Detsamma var ju
fallet vid berättandet av G. T:ets (l Mose bok) många sagobetonade motiv vid ökenelden, vid bivuaken eller vid härden, så ock
vid åhörarrdet av Horneri sagohjältars bedrifter. Åhörarna sutto
andäktiga väntande furbo-historier, och favoriterna bekajades
med gudanobelpris (Achilles!): alla applåderade. Det var intet
lurifaxeri, det var ingrepp av högre, »kosmiskt» oberoende makter, ad majorem deorum gloriam.
Vad var här lek, vad icke-lek (jag säger icke allvar)~ Att folken (t. ex. grekerna) icke ens själva alltid gjort klart för sig
skillnaden, framhålles parafrasvägs av Huizinga själv, då han sä-
ger (sid. 41): »l det hellenska samhället hade emellertid agonistiken redan tidigt skaffat sig så stor plats och vunnit en så allvarlig uppskattning, att man inte längre var medveten om dess lekkaraktär. Tävlingen i allt och vid alla tillfällen blev hos grekerna en så intensiv lmlurfunktion, att man lät den gälla som
‘vanlig’ och fullvärdig och inte mer uppfattade den som lek» (sic).
J ag hoppas jag i någon mån lyckats klargöra det vari jag ser
Huizingas boks svagheter, nämligen bristen på definitioner av de
otaliga olikartade lekelement och -begrepp, vilka av Huizinga
sammanförts, tidtals rätt arbiträrt, på en och samma nämnare.
Även en annan sida av det vittomfattande materialet har, enligt mitt förmenande, behov av principiellt uppklarande.
678
Den lekande eller levande människan?
Jag nämnde redan att Huizinga blott sporadiskt undersöker lek- ~lementens förekomst hos semiterna. Två frågor ställa sig här,
[ramför många andra3, till besvarande.
För det första förvånar man sig över att Huizinga icke ens
1ämner Gilgames, huvudhjälten i den sumerisk-babyloniska epo- )en\ världens äldsta, som dock hade givit honom ett intressant
Jch rikt »lekmaterial». Gilgames var ju den, som med gudarnas
bjälp (jfr Homeri hjältar) nedlade urtjuren, som hotade »kulturen» (läs: jordbruket). Denna kamp, som vi kunna följa i epopen
på det mest drastiska vis, är urbilden av människans eviga kamp
(Huizinga skulle säga lek!) mot en omild natur, urvillkoret för
9,ll kulturhistorisk (ursprungl.: agrikulturhistorisk) utveckling
hos mänskligheten. I princip är denna kulturens seger över naturen – och vi äga flera gammalbabyloniska sigill med denna
kamp som motiv; alltså måste den ha känts av breda folklager
och säkert även utanför Babyloniens landamären5 – ingenting
annat (mutatis mutandis) än att Apollos konsertzittra övertrumfade Marsyas’ herdevipa eller (i Kalevala) den gamle, kloke allkunnige Väinämöinens sångarseger över den ungdomlige, tjusige,
kunskapslöse Joukahainen. Till denna begreppssfär hör även Herakles’ kamp mot monstruösa odjur samt väl ock Davids strid
mot Goljat.
Gilgames’ kamp mot urtjuren är ju till sin natur just det
Huizinga kallar par vreference, kulturhistoriskt sett, lek. Den
dag i dag återfinna vi densamma i tjurfäktningen, som ex oriente
över Nordafrika med manrorna anammades av spanjorerna, något
Huizinga icke synes ha sig bekant.6 Vi finna samma motiv i gladiatorernas kamp mot vilda djur i det gamla Rom. Att dessa
gladiatorer mest voro slavar, berodde närmast på att de fria ro- 3 Utrymmet hindrar oss att här ingå i detaljfrågor. Det må dock framhållas
att dc semitiska språken inte heller äga något gemensamt uttryck för lek; spel.
Det av Huizinga citerade arabiska mdct la’ b betyder »spel, lek, skämt, tidsfördriv,
sport» (Wahrmund). En etymologisk-kulturell monografi av hithörande uttryck
och begrepp saknas i semitologien.
• Den första svenska översiittningen in extenso nyss utgiven av K. L. Tallqvist
(Helsingfors 1945).
5 Vi besitta i själva verket även hettitiska fragment av Gilgames-eposet.
6 Däremot ger Huizinga, icke utan orsak, mycken relief åt jakten som leksfär.
Om fisket däremot ej ett ord, trots bådas näringsnatur. Men fisket var ju ej den
ädelbornes idrott utan den fattiges näringsbehov (apostlarnas fiskafänge var ingen
lek – varken med sig själva eller med läromästarn). Dock räknades i det gamla
Babylonien fiskaren till »herreklassen».
50- 468UG Svensk T’iaskrift 1946 679
HarTi Holma
rnarue själva föredroga att föra »manligare» krig i fjärran länder, d. v. s. där möjligheten till rikt byte var större. Att gladiatorernas kamp skulle haft någon som helst sakral karaktär (substitut), är naturligtvis h. o. h. uteslutet – oberoende av att mellan Herrens bud till Abraham att icke offra Isaaq och imperatorns uppåtvända, befriande tumme förefinnes ett tydligt släktskapsband.
För det andra. I Huizingas bok intar frågan om mytens, kultens, kulthandlingarnas, de religiösa ceremoniernas etc. lekkaraktär en mycket central plats. Det är enligt vårt förmenande ogörligt att finna ett slutligt omdöme i dessa ting utan att konsultera
motsvarande företeelser hos fornsemiterna, hos vilka »religionen»
(före Kristus och Muhammed) inte var annat än jagets kosmiska
förhållande till gud(en) resp. gudarne. Även om detta kosmiska
urdrag i högre religionsformer (monolatri och monoteism) antar
allt mer och mer etiskt betonade egenskaper, är det ännu t. ex. hos
babylonier och assyrier klart skönjbart. Det är naturföreteelserna, framför allt ljusets och mörkrets »kamp», årstidernas växlan m. m. som gåvo anledning till »sol- och måne»-cyklarna, till
vegetationsmyterna, underjordsföreställningarna med de otaliga
specialgudarna, o. a. d. Då ju makrokosmos (alltet, himmeln) och
mikrokosmos (jorden) voro varandras återspeglingar (Platons idelära hör hemma i denna föreställningssfär), så var det prästerskapets heliga uppgift att övervaka att denna reciprocitet mellan
det stora okända och jordalivet ej rubbades.7 Därav uppstodo riterna, kulten, ceremonierna. Att de även fingo formen av spel
(här under inga omständigheter= lek), ligger ju i sakens egen
natur; att mycket av dessa föreställningar går igen i antiken, hos
greker och romare, t. o. m. som långods, är säkert, låt vara att
detta viktiga kapitel tills vidare blivit, från rent vetenskaplig synpunkt, märkvärdigt lite undersökt.8
För en främreasiatisk semit – fornsemiterna bestodo sig inte
med mycken fallenhet för fantasi ännu mindre humor – voro
dessa begrepp och föreställningar, i en tid då de s. a. s. ersatte
naturlagarna9, djupaste allvar_ Människan var de okända kos- 7 :\fan kunde kalla detta »kosmiskt logiskttänkaude».
8 Förklaringen hänn· är …-äl dock mycket enkel: det finns i dag som är inte en
forskare som lika suveränt behär~kade samtidigt dc båda forskningsområdena.
o Antagandet att leken (a la Huizinga) är oförenlig med naturlagarna, får ju
ett eklatant bevis däri att i den moderna kulturen – som ju Huizinga själv framhåller – lekelementet överallt undanträngts och -trängs, t. o. m. i idrotten, den
680
Den lekande eller levande människan?
miska krafternas »lekboll»; hela hennes liv var ett enda uttryck
av »religionen», d. v. s. av hennes förhållande till dessa makter.1
Då Huizinga säger (sid. 13): »Men i myten och i kulten har kulturlivet sitt ursprung: rätt och ordning, samfärdsel, näringsfång,
hantverk och konst, lärdom och vetenskap. Följaktligen har allt
detta sin rot i leken», så har man ju intrycket av en oöverlagd sofism. Eller vad säga om följande (sid. 19): »Eftersom det formellt
inte är någon skillnad mellan lek och kulthandling, d. v. s. eftersom kulthandlingen rör sig i samma former som leken, så skiljer
sig inte heller en helig plats formellt sett från en lekplats. Arenan, spelbordet, trollkretsen, templet, scenen, filmduken, domstolen- de är allesammans lekplatser till form och funktion, d. v. s.
invigd mark, avgränsat, inhägnat, heligt område, där särskilda
regler gäller. Det är tillfälliga världar inom den vanliga världen
och tjänar till skådeplats för i sig själva avslutade förlopp.»
Varför nämner då Huizinga icke altareU Det hade väl varit
mer logiskt, ty om vi följa Huizingas bevisföring, måste vi i den
katolska mässan, som ytterst är en upprepning av Kristi offerdöd,
se en lek: en efterhiirmning av fornsemiternas djuroffer, som i
»gudstjänsten» utgjorde det centrala partiet såsom hostian än i
dag det är i mässan. Det synes mig att denna parallell mer än de
flesta andra bevisar till vilka anomalier Huizingas definition av
begreppet lek teoretiskt för oss.
‘l’änka vi vidare på processioner, passionsspel o. d. förr och i dag
som är, vågar man åter bestrida lekelementets primära drag i
dessa (trots scenariot, skådespelformen). Leken är nog där icke i
högsätet. J ag kan ej låta bli att berätta följande upplevelse. Sensommaren 1925 besökte jag med några bajerska vänner Oberammergatl. Spelen pågingo icke. Vi vistades en god del av dagen i Anton Langes hus, den famöse återgivaren av Kristi roll i de märkliga spelen. Lange var på höjden av sitt rykte; han hade just återkommit från en resa till U. S. A., inviterad av vänner och väninnor (det fanns amerikanskor som på gatan föll på knä inför honom
O(·h kysste hans rockskört) för att studera möjligheterna av export
av tyrolska träsniderier till staterna (en rätt genomskinlig premest »lekande» formen av kulturlivet. Att vissa reminiscenser av forna dagars
»lekliv» fortleva, är lika naturligt som att vi i dag som är, trots religion och natur·
lagar, äro fallna för sl.:rockfulllwt.
1 Skulle Huizinga ha insett detta, skulle han s1ikert inte ha uttryckt sig som
han gör sid. 23: ».Jämför man dc arkaiska kulturernas heliga skådespel med barn·
leken visar sig i den förra tillkomma ett andligt element, som är mycket svårt att
exakt beskriva.»
681
Harri Holma
text). Det var synnerligen intressant att studera Langes dubbelliv,
och då jag lämnade honom skänkte han mig några fotografier
föreställande honom själv i diverse attityder av hans ovanliga
roll; på var och en skrev han: An den Herrn finnischen Gesandten H. H. in Erinnerung – »Christus» (det sista ordet i citationstecken). Jag försäkrar att hos denne märklige man – son av
bönder hos vilka rollen nedärvts från far till son i flera släktled – varje tillstymmelse till »lekelement» var eliminerad (på-
ståendet att människan eller samhället av i dag »leker», måste ju
dock ha som naturlig förutsättning att personen eller samhällsgruppen i fråga själv uppfattar sin[a] handling[ar] som lek).2
Det som hindrar läsaren att tillfullo njuta av bokens »lekande»
läsbarhet, är väl att söka i metodens ensidighet. Man tvingas
tänka på tiden för ett halvt sekel sedan, då en sociologisk studie
utan det »magiska elementet» som central utgångspunkt var en
anomali.3 Sid. 73 varnar Huizinga själv för ett för starkt generaliserande av potlatch o. dyl. vildars spel. Även här ligger ju faran
nära till hands att dylika forskningsinstrument bliva dei ex machina eller få käpphästbetoning.
Vid lektyren av Huizingas bok ryser man, ju längre det lider,
inför tanken, huru Huizinga skall reda sig inför den sista frågan:
bör alltså allt, även döden, livets apoteos, analyseras under lekaspelden Tar inte leken slut där människan, obildad eller bildad,
hedning eller kristen, närmar sig graven, eller då hon är så sjuk
att hon frågar sig: ubi sunt qui ante nos fuerunt~ Till all lycka
kallar Huizinga dock icke den sista smörjelsen ett »sakralt lekelement». Men redan sid. 169 kommer han verkligen logiskt till
frågan »hur långt de medel varav vårt förnuft betjänar sig i
grund och botten har lekkaraktär, d. v. s. giltighet bara inom en
viss andlig ram, där man konventionellt anser dem bindande»,
d. v. s. med andra ord: »Är det hela sist och slutligen blott en konventionell lekh Och den stora frågan kan H. icke undgå; de tre
2 Jag vågar påstå att t. o. m. i fråga om den verkliga innebörden av romarnas
ludi svaret ännu kommer att diskuteras.
3 Jag konstaterar att i Huizingas bok – säkert icke tillfälligt – ordet »magi»
överhuvud ej förekommer. Här och där hade han väl dock därmed kommit ett
stycke längre. T. ex. i travestier, utklädnader o. d. har väl magin sin betydelsefulla
anpart: det är ej blott »lek» att »klä ut sig», utan åtminstone ock ett sätt att
hindra de alltid lurande onda makterna att igenkänna de(n) handlande personen(erna). – F. ö. finner jag hos Huizinga ingen värdesättning av en så »lekbetonad» företeelse som frimureriet.
682
Den lekande eller levande människan?
sista sidorna av boken behandla detta tema. Huizinga ger därpå
följande svar: »Den som känner hur hans ande grips av svindel
inför den eviga böljegången av begreppen lek och allvar, återfinner i det etiska den stödjepunkt, som sjönk undan i logiken.
Leken i sig själv, så hette det i början av denna bok, ligger utanför de sedliga normernas område. Den är varken ond eller god.
Men när människan måste träffa ett avgörande, huruvida den
gärning, som hennes vilja driver henne till, är henne föreskriven
som allvar eller tillåten som lek – då bjuder henne samvetet en
prövosten. När beslutet bäres av sanningsvilja och rättvisa, förbarmande och förlåtelse har frågan inte längre någon betydelse.
En droppe medlidande är tillräckligt för att höja vårt handlande
över de gränser, som den tänkande anden drar upp. Inför det
sedliga medvetandet, som innebär ett erkännande av rättvisan och
nåden, tystnar slutgiltigt den dittills olösbara frågan: lek eller
allvar.»
Den som skriver dessa rader, finner dessa satser, trots språkdräktens upphöjdhet, ihåliga samt framförallt icke i logisk harmoni med bokens övriga innehåll.
Och därigenom komma vi till det primära: var ligger enligt
Huizinga skillnaden eller rättare sagt förhållandet mellan begreppen lek och allvar~ Att de ingalunda äro eller behöva vara kontradiktoriska, det har Huizinga själv mästerligt klargjort: vad
äger mer allvar än barnets lek (skillnaden mellan barnlek och
barnens lek borde ock ha närmare belysts)~ Och för att ta tillflykt till en ordlek: vem skall skriva boken om den icke-lekande
människan, d. v. s. den levande människan, henne (närmast nutidsmänniskan), som vuxit i naturlagarnas och det moderna livets
tidevarv och för vilken livet – »från barnaår till silverhår» – är
dikterat av den medvetet allvarliga inställningen till gud, naturen och medmänniskorna. Ett är säkert: att denna inställning
skänkt och skänker den mänskliga kulturhistorien icke mindre
betydelsefulla värden än den omedvetet »lekande människan»,
samt att den epok vi just nu genomlevat, säkert inte ger anledning till några vidare leksamma analyser av homo, varken sapiens, faber eller ludens- bedjande uttryckligen den ärade läsaren icke tro att jag inte riktigt uppfattat Huizingas definition
av ordet och begreppet lek. Det är marginalen i dennes definition
av ordet lek, som provocerar skiljaktligheterna i applikationen av
detsamma.
Och slutligen: non ludo sed vitae discimus.
683
,- .

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner