Print Friendly

Den lägre och den högre skolans livsrum

Av Redaktionen | 31 december 1945


1945


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DEN LÄGRE OCH DEN HÖGRE
SKOLANS LIVSRUM.
Av lektor HENRIK ELMGREN, Kristianstad
MEDVETET eller omedvetet betraktas nog skolan, både den
högre och lägre, som ett slags verkstad, där medborgarna skola
utbildas till tjänst för de tankar och ideal, som de styrande önska
se förverkligade i samhället. Vill man bygga upp ett bestående
verk, måste man försäkra sig om deras medverkan, vilka framtiden tillhöra, d. v. s. barnen och det uppväxande släktet. Kan
man redan hos dem inplanta och ge livsbetingelser åt de ideer,
den anda och den samhällssyn, som man önskar skall bära upp
den kommande utvecklingen, har man redan till hälften vunnit
slaget. Lyckas man ge de ungas vilja och karaktär en bestämd
inriktning, kan man också i viss mån förutse utvecklingen. Tilltron till fostrans och pedagogikens möjligheter att bestämma
över människosläktets framtida öden är djupt rotad i den mänskliga naturen. Det se vi belägg på särskilt i revolutions- och omstörtningstider. Då bli alltid de pedagogiska spörsmålen högaktuella. Det nya värdefulla, som man trott sig ha upptäckt,
är man angelägen om att genast nedmylla i de unga sinnena för
att det skall växa och bära mångfaldig frukt i sinom tid.
Henrik Ibsen lär ha påstått, att en sanning icke kan påräkna
längre livslängd än 20 år. Därefter är den förlegad och måste
ersättas med en ny. I vår egen tid torde en »sanning» bli förbrukad på betydligt kortare tid. Och om skolan skulle nödgas följa med
i de moderna ideologiernas sprinterlopp, skulle den löpa stor risk
att bli överansträngd. All uppfostran och praktiskt taget allt
skolarbete måste vara inställt på lång sikt. Även om det går relativt lätt att hos en ung människa inpränta ett visst kunskapsmått, dröjer det dock i allmänhet länge, innan kunskapen fått
fäste i hennes känsloliv eller förmår ge impuls åt hennes vilja
och handlande. Ån längre tid tar det, innan hon får tillfälle att
i praktiken omsätta sina kunskaper och färdigheter. Det är därför felaktigt att söka uppfostrans mål i tillfälliga tankar eller
329
Henrik Elmgren
att söka följa andliga modeväxlingar. Pedagogen måste vara på
sin vakt gentemot slagord. Tvära kastningar måste skolan så vitt
möjligt undvika och i stället inrikta sig på mera stadigvarande
mål och förblivande värden. Men skall den på ett något så när
tillfredsställande sätt lyckas lösa de uppgifter, som samhället
lagt på den, måste också vissa yttre betingelser uppfyllas. BL a.
kräver skolan en icke alltför snävt tilltagen tidrymd, under vilken
den får ha hand om barnen, om något verkligt resultat skall kunna
uppnås.
Det verkar kanske som en paradox, om man påstår, att själva
huvudfrågan i den nu aktuella skolfrågan hos oss är folkskolans
utgestaltning och icke anknytningsfrågan mellan grundskolan
och den högre skolan, icke heller gymnasiets organisation. Skall
man däremot döma efter den pågående diskussionen och det arbete, som hittills presterats av den sittande skolutredningen, vore
det väl i första hand de senare problemen, som måste lösas på
ett tillfredsställande sätt. Men det gäller att icke låta skenet bedraga.
Under sin 100-åriga tillvaro har den svenska folkskolan utfört
ett imponerande arbete, vilket också vunnit allas erkännande.
Samhällets krav på ökade kunskaper och ökad bildning har åtföljts av folkskolans krav på ökad skolplikt. I regeln ha också
dessa krav blivit tillgodosedda, så att folkskolan vuxit både på
bredden och i höjden. Det vore kanske för mycket att påstå,
att folkskolan länge och väl varit tidens skötebarn. Men under
alla omständigheter måste man konstatera, att de styrande i landet har hållit den under armarna. Det kan också tilläggas, att
den har haft mycket energiska och målmedvetna förespråkare
inom de egna leden. Under alla omständigheter har dess ställning och anseende inom samhället blivit grundmurat. Det skall
också villigt medgivas, att den väl motsvarat de förväntningar
och det förtroende, som visats den.
Den svenska folkskolan befinner sig f. n. i ett samtidigt storslaget och kritiskt utvecklingsskede, vilket kan förändra grunden
för hela vårt bildningsväsende. Nyss har riksdagen beslutat att
införa en 7-årig folkskola i vårt land. På sina håll arbetar man
redan med en 8-årig, och om 9-årig folkskola talas det nu som
om ett icke alltför avlägset mål. Enligt ett referat nyligen från
Sveriges småskollärarinneförbunds uttalande om skolutredningens
betänkanden heter det: »Folkskolans utbyggande med ett åttonde
330
Den lägre och den högre skolans livsrum
och ett framtida nionde skolår kommer att skapa andra förutsättningar för folkskolans möjligheter att utgöra en grundskola
för vidareutbildning av högre slag. En nioårig folkskola bör
också kunna meddela en allmän medborgerlig bildning av ungefär samma omfattning som den nuvarande realskolan.» Vi skola
återkomma till småskollärarinnornas skolprogram och tillåta oss
att i detta sammanhang påpeka, att samhället förr eller senare
nog måste fatta ståndpunkt till frågan om barnens ledning och
fostran även före den egentliga skolåldern, d. v. s. barn i 4 a 5-7
års ålder. J u mera de moderna hemmens möjligheter beskäras
att ta vård om barnen i dessa år, ju angelägnare blir det för
samhället att här träda emellan. Mångenstädes finnas privata
eller halvkommunala barnträdgårdar. Det allmänna kan säkerligen icke mycket längre undandraga sig att här träda till och
hjälpa på ett helt annat sätt än hittills.
Därigenom att folkskolan på antytt sätt kommer att växa till
i både botten och toppen, uppstår här nya problemlägen, som djupt
berör de hävdvunna organisationsformerna. Ledamoten i 1940
års skolutredning Karin Cardeli säger i ett särskilt yttrande i
dess betänkande nr 2 (sid. 305): »Den nuvarande anordningen med
2-årig småskola, efter vilken barnen allmänt överföras till ny lä-
rare, kan icke betraktas som ändamålsenlig ens ur den nuvarande
7-åriga folkskolans synpunkt. Utbygges folkskolan med ett åttonde
skolår, vilket skulle i hög grad stärka dess ställning som allmän
medborgarskola, synes en omprövning av frågan om lågstadiets
omfattning i ännu högre grad påkallad. Kursfördelningen enligt gällande undervisningsplan kan i och för sig också väl motivera en utsträckning av lågstadiet.» Ehuru det icke direkt utsäges torde man väl få tolka fröken Cardelis yttrande så, att
hon anser det nuvarande lärarbytet efter de två första skolåren
omotiverat. I själva verket har väl icke heller anförts ett enda
sakligt skäl för denna tidiga omfördelning av folkskoleklasserna.
Tradition eller slentrian har här låst fast ett system, som är varken pedagogiskt eller psykologiskt motiverat.
I ännu högre grad har den s. k. anknytningsfrågan, d. v. s.
övergångstiden till högre skola från folkskola – från folkskolans
synpunkt bör det väl i stället heta undervisningens differentiering – råkat in i ett dödläge, där varje fruktbar diskussion numera synes utesluten. Det ser ut, som om parollen här en gång
för alla har blivit given av dåvarande ecklesiastikministern Värner Ryden, när han angav direktiven för 1919 års skolkommis- 331
H enrik Elmgren
sion. Därvid uppställdes som första grundläggande princip, att
»skolväsendet i dess helhet skulle i organisatoriskt hänseende utgöra en sammanhängande enhet med folkskolan som grund, på
vilken övriga läroanstalter, organiskt förbundna med varandra,
bygga». Mera konkret uttryckt betyder detta den gamla bottenskoletankens förverkligande (numer säger man grundskola). Den
innebär – eller innebar -, att alla barn skulle gå igenom hela
folkskolan, innan de gåvos tillfälle till något annat slags utbildning. Medan folkskolan nu ytterligare växer i höjden, har man
på folkskollärarehåll preciserat kravet på grundskola att omfatta
sammanlagt sex år, d. v. s. att barnen skulle undervisas först två
år av en småskollärarinna och sedan fyra år av en folkskollärare,
innan de få tillträde till annan skolform. Den ståndpunkten håller man orubbligt fast vid. Det kan här icke bli tal om att ingå
på de olika argument, som anförts och ständigt anföras för denna
ståndpunkt. Det skall blott konstateras, att bottenskoletanken i
sin gamla skepnad måst övergivas, när folkskolan kommit att omfatta mer än sex år. Man har icke vågat ta på sitt ansvar att
ytterligare år efter år uppskjuta övergång till annan utbildning
genom att hålla eleverna kvar i den grundläggande skolan mer
än 6 år.
De svenska läroverkens historia är tre gånger så lång som folkskolans. Ar 1623 inrättades det första gymnasiet i Västerås. I
övriga stiftsstäder tillkommo efter hand andra läroverk. De ha
från början vuxit upp och organiserats som självständiga inrättningar, som småningom funnit sin egen form. Till en början
växte också folkskolan fram utan att man förutsatte något organiskt samband med den högre skolan. Det dröjde ända till
1894, innan riksdagen beslöt, att inträdesfordringarna till första
klass av rikets allmänna läroverk skulle ansluta sig till de föreskrivna kurserna i folkskolans tre lägsta klasser. Den anknytning, som då lagfästes och som kan anses vara naturlig, har emellertid blivit läroverkens öde under den senaste mansåldern. Ty
i samma mån som folkskolan vuxit sig stark och fordrat ökat
utrymme och längre tid för sin gärning, ha läroverken måst inskränka sin utbildningstid. Fram till 1928 hade vi 6-åriga realskolor och 4-åriga gymnasier. De ersattes då av dels 5-åriga dels
4-åriga realskolor och 4-årigt eller 3-årigt gymnasium med klar
favorisering från statsmakternas sida av typen 4-årig realskola
+3-årigt gymnasium framför den 5-åriga realskolan och det
332
Den lägre och den högre skolans livsrum
4-åriga gymnasiet. Det senaste på skolreformens program är ju
som bekant ett förslag att i erforderlig utsträckning försöka med
3-årig realskola, varpå väl skall följa 3-årigt gymnasium, f. ö.
det enda förslag varom hela skolutredningen hittills kunnat enas.
Detta innebär, att folkskolan övertar den undervisning, som hittills meddelats i realskolans lägre klasser. Det kommer alltså att
medföra, att man nedskär realskolan till 1/2 (3 år mot tidigare 6)
och gymnasiet med 1/4 (3 år mot tidigare 4). Dock vill man antagligen bibehålla samma krav i examen och synes icke vara böjd
att sänka bildningsmålet, vilket ju också i och för sig skulle vara
mycket betänkligt. I stället för att barnen skola tillbringa sin
utbildningstid i läroverkens klasser, anser man det ur olika synpunkter mera önskvärt, att de få stanna kvar i folkskolan. J u
mer denna utvecklas i olika avseende, ju snävare menar man sig
kunna bestämma läroverkens omfattning. Det är emellertid
uppenbart, att ett sådant förfaringssätt i det långa loppet måste
leda till den högre skolans förfång, så länge arbetsmetoder och
bildningsmål icke sammanfalla för de båda skoltyperna. Läroverken ha här blivit utsatta för en verklig press, vars verkningar
icke komma att utebli.
Den direkta följden av en konsekvent genomförd sexårig grundskola blir ju studietidens förlängning med l år för abiturienterna
i såväl real- som studentexamen i jämförelse med dem som nu
gå genom den 5-åriga realskolan. Visserligen har man på olika
sätt och från olika utgångspunkter sökt bagatellisera detta faktum, men det kvarstår dock alltjämt såsom ett matematiskt faktum, att 4 +5 +3 = 12 och att 6 +4 +3 = 13. Denna talserie
verkar visserligen besvärande på ·sina håll, men den är ofrånkomlig. Skall folkskolan par tout behålla eleverna i 6 år synes
man icke på annat sätt än medelst rena nödfallsutvägar kunna
komma ifrån en förlängd studietid, ty som sådana måste man beteckna förslaget att »hoppa över» en klass och förmodligen kommer
också försöket med en 3-årig realskola att visa sig svårt att praktiskt genomföra.
Samtidigt som man genom organisatoriska åtgärder förlänger
skoltiden, kräver man allt bestämdare från arbetsgivarehåll och
särskilt från de högsta utbildningsanstalterna, högskolor och institut av olika slag samt universiteten, att få mottaga studenterna 2-3 år tidigare än vad nu är fallet. Detta har med skärpa
framförts av skolutredningens hygieniske expert docenten Urban Hjärne, som i ett särskilt yttrande (Bilaga I, sid. 28) säger:
25- 45528 Svensk Tidskrift 1945 33:1
Henrik Elmgren
»Gymnasiets avslutning bör för manliga elever komma så tidigt,
att eleverna kunna ha 2-3 års eget arbete, egna studier före
värnpliktstiden. Den nu till allt högre åldrar framflyttade studentexamen skapar arbetsolust under skoltiden, drar med sig avsevärd försening i elevernas påbörjande av sin yrkesutbildning
och yrkesutövning och utövar en ur familjebildandets synpunkt
icke önskvärd försening.» Sammanfattningsvis preciserar doc.
Hjärne sitt yrkande sålunda (samma sid.): »Gymnasiets avslutande bör ske i 17-18-årsåldern.» statistiken säger oss, att medelåldern för eleverna vid studentexamen sakta stigit för varje
år en längre tid och att den f. n. enligt statistisk årsbok är 20,2 år.
(Inom parentes kan tilläggas, att denna högre medelålder icke synes föra med sig större mognad eller djupare insikter, ty från
universitet och högskolor höjes allt som oftast klagomål över
studenternas bristande omdöme och allmänbildning samt alltför
snäva språkkunskaper.)
De krav, som från olika håll ställas på läroverken, hota nästan
att alldeles förkväva dem. A ena sidan fordrar grundskolan att
få behålla eleverna till dess de nått 13-14-årsåldern. A andra sidan vilja högskolorna och universiteten ta hand om studenter i
17-18-årsåldern – och då böra de därtill helst vara bättre rustade än nu att tillgodogöra sig högskolestudierna. Huru läroverken skola kunna gå i land med den dubbla uppgiften att på
förkortad tid ge fördjupad kunskap, är en gåta och orimlighet.
Man nödgas nog tillämpa samma bondefilosofi, som konstaterade,
att ägaren lyckats vänja sin häst av med att äta och säkert skulle
ha lyckats få honom att sluta upp också med att dricka – om
hästen icke en vacker dag lagt sig till att dö.
När man om den allmänna folk&kolebildningen sagt att den icke
är tillfredsställande, har man- som det förefaller med all rättsvarat: »Giv oss bättre arbetsförhållanden och ställ mera tid till
vårt förfogande, så skall också resultatet bli bättre.» I många
fall har man också beaktat en sådan invändning och visat sig
beredd att vidtaga lämpliga åtgärder för att stärka folkskolan.
Redan tanken på att också läroverken skulle kunna komma med
en liknande begäran förefaller vara utesluten. I varje fall har
jag mig icke bekant, om den någonsin på allvar framförts, än
mindre förefaller det sannolikt, att den på ansvarigt håll skulle
bli mottagen med förståelse. Man torde väl eljest kunna utgå
från att om realskolan eller gymnasiet, eventuellt båda, bleve utvidgade med ännu ett år, skulle det leda till en fördjupad och
334
Den lägre och den högre skolans livsrum
bättre utbildning inom den högre skolan. Men som sagt, redan
tanken härpå förefaller utopisk. Skall man å andra sidan såväl
tillgodose folkskolans krav att få behålla eleverna i minst 6 år
som följa docent Hjärnes förslag att sänka åldern vid studentexamens avläggande med 2-3 år, får bilden av bondens häst en
nästan skrämmande aktualitet för de svenska läroverken. Ohållbar blir till sist den politiken, som på en gång vill försämra de
yttre betingelserna för ett framgångsrikt arbete och samtidigt
upprätthålla de gamla fordringarna på examensresultat. Detta
leder till en förkrympning och förträngning av läroverkens »livsrum», som hotar att spränga dem inifrån. Man kan icke förgripa
sig på själva livsbetingelserna och ändå kräva fullgod frukt. Vill
man bibehålla den högre skolans karaktär av en examensskola,
måste man också tilldela den tillräcklig tid, om den utan hets skall
förbereda eleverna till examen. F. ö. gäller problemet icke bara
tiden. Åven i andra avseenden ha, som snart skall visas, betingelserna för ett framgångsrikt arbete inom den högre skolan vä-
sentligt försämrats. De stora klasserna ha nästan fullständigt
omintetgjort möjligheterna till en individuell handledning av
eleverna i en ålder, då de äro i särskilt stort behov härav.
Det är naturligtvis en ytterst vansklig sak att försöka att åstadkomma en fördelning av den sammanlagda studietiden, så att
varje skolform blir rättvist tillgodosedd. I skolutredningens betänkanden ha dock framkommit så många värdefulla uppslag, att
det icke längre borde vara otänkbart att dra upp vissa riktlinjer
för Sveriges framtida skolväsende.
Kravet på en tvåårig allmän småbarns- eller lekskola kan förmodligen icke längre hållas tillbaka i åtminstone tättbebyggda
samhällen. Den egentliga skolundervisningen bör enligt psykologerna ta sin början vid en intelligensålder, som är sju år, vilket
icke alltid sammanfaller med den fysiska 7-årsåldern. Systemet
med en särskild 2-årig s. k. småskola med lärarbyte i 9-årsåldern
förefaller omotiverad (jfr ovan fröken Cardelis yttrande). I stället bör undervisningen få fortgå ostörd inför samma lärare och
i samma klass i 4 år.
Vid 11-årsåldern synas barnen vara mogna för en mera genomgripande uppdelning i olika grupper och klasser med hänsyn till
anlag och begåvning. 1940 års skolutredning har infordrat yttrande av landets professorer i pedagogik och psykologi om undervisningens lämpliga differentiering. De äro eniga om att 11-
335
Henrik Elmgren
årsåldern är en lämplig tid för undervisningens differentiering.
Professor J. Landquist säger t. ex. (bil. 2 till skolutredningens betänkanden, sid. 72) : »Av det sagda framgår att barnet blir i
högre grad skolmoget först vid 10-11-årsåldern, då intelligensen
börjar frigöra sig från sin bundenhet vid de åskådliga intrycken
och blir mogen för abstrakt verksamhet. 11-åringen är skolmogen
för alla den nuvarande realskolans ämnen.» Han säger f. ö. också
(sid. 71 samma bil.): »Jag har mig icke bekant någon psykolog,
som hävdat lämpligheten av en sex- eller åttaårig bottenskola.»
Erfarenheterna från andra kulturländer, såsom England, Danmark, Frankrike, Schweiz o. s. v., peka i samma riktning. Vilka
skäl som eljest kunna anföras för övergång till differentierad undervisning senare än efter nuvarande fjärde skolåret, så talar dock
den pedagogiska erfarenheten för just denna ålder som lämpligast.
Huruvida den differentierade undervisningens början vid 11-
årsåldern skallleda icke blott till klassernas upplösning utan även
till barnens överflyttande till skilda skollokaler, blir närmast en
lämplighetsfråga, som här icke skall vidröras. Lika litet kunna
vi här gå in på frågan om den förändrade lärareutbildningen,
som en omläggning av skolväsendet måste medföra. Huvudsaken
är att själva grundlinjerna bli klart uppdragna och att yttre och
inre förutsättningar för skolarbetet bli klart angivna. Skolorna
äro dock till för barnens och det uppväxande släktets skull och
icke för lärarna eller mer eller mindre framgångsrika skolpolitiker. Det är en kortsynt politik att vända intresset mot den yttre
organisationen men försumma de nödiga inre förutsättningarna
för ett lyckligt och framgångsrikt skolarbete.
För att belysa läroverkens ställning i samhället och betingelserna för deras arbete måste ytterligare några uppgifter tillfogas. Den allmänna tendensen i utvecklingen är ju fullt klar: folkskolan skjuter i höjden och bereder sig att i mångt och mycket
övertaga realskolans uppgifter i samhället, under det att läroverken pressas samman allt mer och mer. De senares utveckling
ligger på ett helt annat plan: antalet elever, som söka sig till
läroverken, ökas i snabb takt för varje år. Antalet närvarande
lärjungar vid statens allmänna läroverk har under de sista 40
åren stigit från 19,400 till 55,100, d. v. s. tredubblats. Under samma
tid har antalet lärjungar, som avlagt godkänd studentexamen,
ungefär fyradubblats. De utgjorde 1943 4,242. Lärarnas antal har
under de sista 40 åren visserligen också ökat men icke med samma
336
Den lägre och den högre skolans livsrum
procent. De ha föga mer än fördubblats. Detta betyder med andra
ord att varje lärare får arbeta med ett allt större antal elever
eller att klassavdelningarna bli mer och mer välbesatta. Den
som är det ringaste förtrogen med skolarbete vet, att resultatet
blir sämre i större klasser än små, därför att den individuella behandlingen blir mycket otillfredsställande, när antalet elever blir
för stort.
Det kan vara av intresse att något närmare granska betingelserna för det inre arbetet i de båda skolformerna folkskola och
läroverk. Härvid tar jag till utgångspunkt uppgifterna i statistisk årsbok och jämför antalet tjänstgörande ämneslärare med
antalet lärjungar under respektive år. För folkskolans vidkommande finna vi då, att i början av århundradet kom det på varje
lärare 45 a 46 elever. 20 år senare hade detta orimliga förhållande
reducerats till 27 a 28. I början av 1930-talet hade var folkskollärare att svara för mellan 23 och 24 elever, 1941, det sista året
för vilket fullständiga uppgifter stå att få i min källa, uppgår
siffran till 20 1/2. På 40 år har alltså inom folkskolan elevantalet
per lärare reducerats till mindre än hälften. Detta måste givetvis
medföra allt större effektivitet i undervisningen. De yttre förhållandena ha i detta avseende som i så många andra varit gynnsamma för folkskolans målsmän.
Om vi göra en liknande beräkning för läroverkens del, skola vi
finna, att också på detta område utvecklingen går i rakt motsatt
riktning. För 40 år sedan hade varje läroverkslärare i medeltal
17 a 18 elever att samtidigt undervisa i sina respektive ämnen.
Under 1920-talet uppgick antalet till 20. För 1941, som också här är
sista året med fullständiga uppgifter, överstiger antalet 21. Det
vill alltså säga, att i läroverkens klassrum sitta numera i genomsnitt flera elever än i folkskolans. Om man då betänker, att läroverkens elever äro genomgående äldre än folkskolans samt att
undervisningen är mycket mera krävande med de äldre eleverna,
förstår man under vilka pressande förhållanden läroverkslärarna
arbeta. Deras tjänstgöringsåligganden har också successivt blivit
höjda och deras fritid i någon mån reducerad. Åtgärder, som lett
till detta resultat, kallas på myndigheternas språk »rationalisering»
eller med andra ord sparsamhet. Den har givetvis också gått ut
över folkskolorna. Där har den huvudsakligen syftat till att indraga en hel del mindre skolor, som besöktes blott av ett fåtal
barn. Trots detta har dock, som vi sett, utvecklingen där gått i
rätt riktning mot mindre klassavdelningar. I läroverkens stora
337
Henrik Elmgren
klassavdelningar ha vi alldeles säkert en av de förnämsta orsakerna till att arbetsresultatet icke blir tillfredsställande, så att
många kuggningar och kvarsittning förekommer. Den sorts »rationalisering», som praktiserats beträffande läroverken är raka
motsatsen till förnuftig. På alla andra områden, där man har
med människor att göra, t. ex. fattig-, sjuk- och fångvården- det
gäller ju f. ö. också folkskolan, såsom den föregående utredningen
ger vid handen- tycks man vara på det klara med att man för
att nå tillfredsställande resultat måste ägna människorna en individuell behandling. Blott i läroverken tycks man inbilla sig
att det skall gå för sig att samla stora skaror, som skola behandlas
i klump och ändå få en effektiv utbildning.
Ofta äro de krav, som framföras på den högre skolan, av den
art, att de omöjligt kunna förenas. Samtidigt som man vill spara
pengar genom att bl. a. göra klassavdelningarna stora, vill man
ha en mera individuell behandling av lärjungarna. Kravet på
större kunskapseffekt hos eleverna går parallellt med bestämmelser om läxfrihet i långt större utsträckning än tidigare. Man betonar starkt karaktärsfostran och kravet på bättre hållning och
renare livsföring hos eleverna, men på samma gång vill man göra
dem fria från alla hämmande band och auktoritetstro. Många av
dessa krav slå i verkligheten ihjäl varandra inbördes.
Medan man allt bestämdare kräver reformer inom skolans värld,
ökar för varje år antalet av dem, som- avlägga examen. Ar 1900
representerade antalet studenter l% av årskullen i den svenska
befolkningsstocken. Nu har den vuxit till 4 %. Den nu arbetande
skolutredningen säger om gymnasiets uppgift bl. a.: »Gymnasiet
måste ge dem, som i främsta rummet äro kallade att uppehålla
och förkovra det svenska kulturarvet, kunskap om detta arv och
förståelse för dess höga och förpliktande värde.» Skola studenterna representera det bärande kulturskiktet i samhället, måste
man också tillse, att de få tillfälle att där göra sin insats. Faran
för uppkomsten av ett studentproletariat är emellertid uppenbar.
Det vore också den bästa tänkbara jäsningskällan för missnöje.
När myndigheterna snart nog komma att fatta beslut om olika
skolformers »livsrum», är det angeläget, att de också bestämma
gymnasiets omfattning och det antal studenter, som vårt land
ur kulturell, nationalekonomisk och annan synpunkt kan anses
behöva.
338

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner