Print Friendly

Den kommande fredstidens valutor

Av Redaktionen | 31 december 1944


1944


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DEN KOMMANDE
FREDSTIDENS VALUTOR
Av civilingenjör OSCA R LUND QVIS T, Stockholm
ÖvERALLT där man tagit upp efterkrigsproblemen till diskussion
har man ansett som det allra viktigaste av dessa att snabbt få den
internationella handeln i gång och att skapa förhållanden som i möjligaste mån trygga den mot störningar. Som ett led i detta arbete
har man, med klar uppfattning om att mellankrigstidens valutaförbistring vållade varuutbytet oerhörda besvärligheter, tänkt sig kunna
förhindra ett upprepande härav genom införandet av en internationell valuta, i vilken alla betalningar till utlandet skulle ske. De förslag som härvid förts fram ha gått efter tre linjer. Guldets återinförande som internationellt betalningsmedel, tillskapandet av en
helt ny internationell valuta och slutligen ett anknytande till pundet
eller dollarn av alla övriga valutor. En ingående redogörelse av fil.
kand. Helmer Dahlbäck huru man enligt Keynes- eller White-planen
tänkt sig en helt ny valuta var införd i nästföregående nummer av
denna tidskrift. Principiellt sammanfalla de två senaste alternativen,
ty om ett nytt mynt införes eller om pundet resp. dollarn antages
som internationellt mynt blir i realiteten samma sak.
Alldeles givet var valutaförbistringen efter det förra världskriget
en av de viktigaste, kanske den allra viktigaste orsaken till att den
internationella handeln då hade så svårt att komma i gång, ehuru
hela världen led av varuhunger. Valutaförbistringen i sin tur berodde
på att i Tyskland inflationen fortskred i ett allt snabbare tempo,
medan så gott som alla övriga kulturländer genom en deflationspolitik sökte återvinna något av den värdeförlust deras valutor lidit
under och strax efter kriget. All världens valutor fluktuerade så-
ledes, uppåt eller nedåt. Först när valutorna i mitten av 1920-talet
äntligen stabiliserats, som man trodde definitivt, kom det så ivrigt
efterlängtade uppsvinget för den internationella handeln och därmed
för de enskilda staternas näringsliv. Uppsvinget avbröts emellertid
efter blott några få år, då Amerika år 1929 satte i gång med en
restriktiv kreditpolitik av klart deflatorisk karaktär. Därmed utbröt
en svårartad kris i Amerika som hastigt spred sig och nödgade även
övriga stater till valutareglerande åtgärder.
Härav bör den slutsatsen kunna dragas att de svåra kriser som
inleddes år 1919 och år 1929, orsakades icke av frånvaron av en internationell valuta, ty som sådan fungerade alltjämt guldet, utan av
instabiliteten hos de olika staternas valutor. Det var denna instabilitet som gjorde att en säljare i ett land, som sålt i guld eller i en
55
. ··’ ‘ t’l(
Oscar Lundqvist
främmande valuta, aldrig kunde veta huru mycket han på förfallodagen för sin fordran fick in i sin egen valuta, det för honom själv
avgörande. En fullkomligt oberäknelig förändring i valutakurserna
kunde omkasta en kalkylerad vinst till ren förlust. En köpare i utländsk valuta, en importör, visste lika litet om vad han slutligen
hade att betala, således ingenting med säkerhet om vad de köpta och
kanske redan sålda varorna i verkligheten kostade honom. Det var
denna osäkerhet, denna omöjlighet att skydda sig mot förluster, att
överhuvud taget göra affärer, som lade en tung och förkvävande
hand över hela den internationella handeln.
Skall en liknande, av osäkerhet om valutakurserna framkallad kris
i framtiden kunna undgås så framstår som ett oeftergivligt villkor
att varje stat för sig bestämmer ett fixt värde på sin egen valuta
eller, som är detsamma, ett fixt eget penningvärde. Utan att så sker
kommer kursen för ett lands valuta alltid att fluktuera lika starkt
som dess penningvärde och i varje fall handeln med länder som ha
ett icke fixerat penningvärde att åsamkas svårigheter. Skola emellertid kurserna på alla staters valutor kunna hållas tillräckligt fasta.
– smärre t. o. m. nyttiga variationer torde aldrig kunna undvikas –
då fordras lika ovillkorligt inrättande av ett överstatligt organ med
uppgift att vaka över de enskilda staternas penningvård och med
rätt att ingripa reglerande på detta område. Alltså ett slags internationellt ekonomiskt förmynderskap gällande alla stater. Den konsekvensen bör man hålla klar för sig överallt där man ivrar för ett
tillskapande av en internationell valuta med fasta valutakurser.
Om något så otroligt skulle hända, som att alla stater verkligen
ville finna sig i ett sådant förmynderskap, återstår ändock att
bestämma i vilket mått de enskilda staternas valutor – penningvärden – skola mätas och vidare huru betalningar skola kunna
överföras från en stat till en annan. Dessa båda frågor ha i diskussionen sammanförts till en, i det man både som värdemätare och
betalningsmedel föreslagit endels guldet, endels en internationell
valuta, den senare må nu vara helt ny eller utgöras av någon stormakts valuta.
Vad då först guldet beträffar har detta både som värdemätare och
betalningsmedel hittills visat sig besitta den största stabiliteten.
Likväl har guldvärdet i förgången tid fluktuerat rätt avsevärt och
detta kommer med all säkerhet att upprepas. Om ej av annat skäl
så därför att guldproduktionens kostnader variera alltefter guldfyndigheternas beskaffenhet och läge. En ny rik fyndort skulle sänka
produktionskostnaderna och därmed guldets värde. Varuvärdena, som
ju skola mätas i guldvärde, skulle stiga i motsvarande grad. Följden
skulle således bli en högkonjunktur men konstlad, eftersom den ej
framkallats av ökad efterfrågan på varor. Skulle återigen produktionskostnaderna för guld ökas, då komme det att stiga i värde och
föranleda ett allmänt prisfall på varor, d. v. s. en kris som är lika
konstlad. Med guldet som värdemätare införes således – eller om
man så vill bibehålles – ett irrationellt moment i konjunkturutvecklingen. ·
56
Den kommande fredstidens valutor
Med guldet som betalningsmedel skulle även den betydande olägenheten följa att mängden av betalningsmedel icke kan anpassas efter
en stigande varuomsättning, detta därför att tillgången på guld är
så pass begränsad. Antingen kommer då bristen på guld att utgöra
ett direkt hinder för varuutbytet eller leder bristen till ett bearbetande av mindre givande guldfyndigheter med därav följande högre
produktionskostnader och högre värde på guldet. Därmed utlöses så
på nämnt sätt en kris. Både Keynes och White söka undvika denna
olägenhet med guldet genom ett lösare samband mellan guldmängd
och mängden av betalningsmedel. Men de synas också båda vilja
anknyta värdet på den nya valutan till guldvärdet.
Brist på guld som internationellt betalningsmedel kan emellertid
uppstå också på annat sätt, detta enligt vad erfarenheterna från mellankrigstiden tydligt utvisat. Förenta staterna befrämjade då på allt
sätt sin export men sökte samtidigt med höga tullmurar skydda sig
mot import. Genom denna politik uppstod för Förenta Staternas del
ett betydande exportöverskott som de importerande staterna kunde
betala endast i guld. Härigenom vandrade guld från hela världen till
Förenta Staterna. Där fanns således nu vid det senaste krigsutbrottet
ett oerhört överskott på internationellt betalningsmedel, som låg
oanvänt, medan i världen i övrigt förelåg en motsvarande brist på
betalningsmedel som hämmade handeln. En så irrationell utveckling
torde kunna undvikas endast om det förut nämnda internationella
förmynderskapet utsträckes att gälla även för varje enskild stats
export och import. Ingen stat kan då tillåtas exportera mera än den
importerar, i varje fall icke utan att exportöverskottet får betalas i
skuldsedlar, d. v. s. genom att exportlandet lämnar motsvarande lån
till importlandet.
Dessa guldets svagheter och direkta olägenheter göra det önskvärt
att guldet för all framtid måtte avlysas både som värdemätare och
betalningsmedel. Det senare torde av skäl som redan nämnts förr
eller senare bli en bjudande nödvändighet. Fråga är då om därmed
icke följer ett tvång att anskaffa någon annan värdemätare. Guldets
värde liksom guldproduktionens storlek torde nämligen i mycket hög
grad bestämmas just av att guld användes som betalningsmedel.
Bortfaller denna användning är det högst antagligt att både guldproduktion och guldvärde kommer att falla, något som skulle få
katastrofala verkningar om guldet då fortfarande vore värdemätare.
Genom att införa ett nytt internationellt betalningsmedel, men ett
vilket icke liksom guldet är förknippat med någon sällsynt materia,
kan man med all sannolikhet v.ppfylla önskemålet att mängden av
betalningsmedel kan anpassas efter det verkliga behovet. Detta som
är av så väsentlig betydelse har dock i diskussionen knappast uppskattats till sitt rätta värde. Vad man i stället tryckt särskilt på är
lättheten att överföra betalningar från en stat till en annan. Sådana
betalningar skulle alltid eller i regel ske i det nya myntet. Genom
att införa ett sådant mynt tror man sig även kunna undgå skadP.-
verkningar, orsakade av kursfluktuationer. Myntet skall ju vara
gångbart överallt. Till detta mynt skulle så varje enskild stats mynt
57
:-.
t .~
. ..F ·r” .. ::,
Oscar Lundqvist
fast anknytas, varigenom även kursvariationer mellan de skilda
valutorna skulle undvikas.
Nödvändigheten eller t. o. m. nyttan av ett helt nytt betalningsmedel i den internationella handeln torde emellertid kunna ifrågasättas. Veterligen har denna handel hittills icke hindrats på grund
av svårigheter att överföra likvider. Det enda undantaget av någon
betydelse är det extrema fall som uppstått genom Förenta staternas
förut nämnda importhämmande politik. Olägenheterna av denna
politik skulle naturligtvis bortfalla så länge Förenta staterna vore
villiga eller förpliktade att mottaga det nya myntet som betalning
för sin export. Detta skulle emellertid innebära att Förenta Staterna
gjorde sig av med realvärden- sina exportvaror- emot betalningsmedel som icke gavs någon användning genom motsvarande köp av
varor, alltså skulle medföra en sämre varuförsörjning i Förenta
Staterna än som motsvarade dess egen produktion. I och för sig kan
visserligen detta betraktas som denna stats ensak. Men det kan knappast vara ett allmänt intresse att införa en ordning som till och med
underlättar en så ensidig ekonomisk politik. För övrigt kan det
starkt sättas i fråga om denna politik i längden kan fullföljas. Det
är väl ändock mer än troligt att ett ständigt växande överskott i
Förenta Staterna på internationell valuta där skulle trycka kursen
på denna valuta och i samma mån höja kursen på dollarn, dymedelst
bli till ett verkligt hinder för en fortsatt amerikansk export. Inträffar detta blir hela världen fattigare på försörjningsmedeL
Något verkligt behov av ett nytt mynt som internationellt betalningsmedel kan således knappast sägas föreligga. Däremot skulle
det vara en väsentlig fördel med ett sådant mynt om därmed alla
valutafluktuationer kunde undvikas. Är då detta överhuvud möjligt’!
Och tillkomma ej några sådana nackdelar, att fördelarna köpas för
dyrt~
För att få fram svar på dessa frågor bör man allra först söka göra
klart vad det är som bestämmer värdet på en stats valuta i förhållande till en annan stats, alltså vad som bestämmer växelkursen. Till
en början och för att ej komplicera framställningen bortses här då
från de smärre men mycket vanliga variationerna i växelkurserna.
Till utgångspunkt tar jag det tämligen självklara faktum att om
tillverkningspriset i exempelvis Danmark för en viss vara, en representativ genomsnittsvara, är tio danska kronor och tillverkningspriset för samma vara, framställd under exakt lika betingelser i
Sverige, är tio svenska kronor, då äro dessa båda valutor likvärdiga.
Kursen för 100 danska kronor i Sverige blir 100 svenska kronor.
Lättast förstår man detta genom att tänka sig tillbaka till den tiden
då båda staterna ännu hade guldmyntfot. Då innehöll den danska
guldtian exakt lika mycket guld som den svenska och var värd exakt
lika mycket; den köpte både i Danmark och annorstädes lika mycket
som den svenska guldtian. Skulle däremot tillverkningspriset i Danmark för den tänkta genomsnittsvaran vara 20 danska kronor men
i Sverige fortfarande 10 svenska kronor, då skulle lika självfallet
dessa 10 svenska kronor nu vara likvärdiga med 20 danska kronor
58
Den kommande fredstidens valutor
och kursen på 100 danska kronor i stället för förut 100 svenska kronor
bli 50 svenska kronor.
Eftersom tillverkningen i båda fallen och i båda länderna försiggår under fullt samma betingelser, detta var ju förutsättningen, kan
skillnaden i tillverkningskostnader i det senare fallet endast bero på
en skillnad i arbetslönen. Alltså på att man i Danmark betalar dubbelt så mycket för samma arbetsprestation. Men det är att bemärka
att här är fråga om betalning eller lön för en viss arbetsprestation
och icke om timlön. När tillverkningskostnaderna äro lika, kan timlönen i Danmark likväl vara dubbelt s-å hög som i Sverige under
förutsättning att den danska arbetaren på samma tid presterar dubbelt så mycket arbete. Och när tillverkningskostnaderna i Sverige
äro blott hälften av dem i Danmark kunna timlönerna vara desamma,
men nu är det den svenska arbetaren som utför dubbelt så mycket
arbete på samma tid.
Utslagsgivande för värdet på den danska valutan i förhållande till
den svenska, alltså för kursen här hemma för danska kronan, är
således förhållandet mellan den lönenivå som gäller i det ena landet
och i det andra. Men icke den nominella lönenivån, d. v. s. lönen i
kronor per timme, utan den reella lönen i kronor för en viss lika
arbetsprestation. Nu bestämmer den reella lönenivån i mycket hög
grad hela prisnivån men likväl vore det felaktigt att därav sluta till
att valutakursen skulle stå i samma förhållande till prisnivån i de
två länderna. Ty prisnivån i ett land bestämmes ingalunda enbart
av lönenivån i landet utan även av priserna på importvarorna och
detta naturligtvis i högre grad ju mera importvaror som förekomma
på varumarknaden. På prisnivån inverkar således utom den egna
lönenivån även lönenivån i exportländerna. Men på penningvärdet
endast den egna lönenivån per prestation räknat.
Förutsättningen för en fast valutakurs mellan två stater är enligt
vad som här framhållits ett bestämt förhållande mellan lönenivån
– fortfarande per arbetsprestation – i de två länderna. Därav följer
att villkoret för över lag fasta valutakurser är, endera att alla stater
hålla en fast lönenivå eller att lönenivån överallt förändras likformigt och samtidigt. I senare fallet ändras visserligen penningvärdet
överallt men så att relationen mellan penningvärdet i ett land och
ett annat förblir oförändrad. Det förut som nödvändigt framhållna
ekonomiska överförmynderskapet skulle sålunda få till uppgift
antingen att upprätthålla ett absolut förbud mot löneökningar i hela
världen eller att övervaka att lönenivån överallt höjes i exakt lika
proportion. Huruvida det är troligt att alla stater skola underkasta
sig en sådan ordning, lämnar jag därhän. Likaså frågan om någon
stat i hela världen vårdat sitt penningvärde eller bedrivit en sådan
ekonomisk politik som kan göra den förtjänt att betros med deltagande i förmynderskapet.
.Även under tider då verkliga värdet av två staters valutor måste
betraktas som fullt konstanta, såsom då de förr båda hade guldmyntfot, förekommo emellertid smärre variationer i deras inbördes valutakurser. Sådana variationer hade i regel, eller bortsett från fall av
59
.·;..
t \
Oscar Lundqvist
rena valutaspekulationer, sin grund i en disproportion i förhållandet
mellan import och export. Om vi t. ex. exporterade mera varor till
England än vad vi importerade därifrån uppstod svårighet för de
engelska köparna att skaffa svensk valuta till betalningarna. De
voro då villiga eller rent av tvungna att betala ett högre pris för
den svenska valutan och detta drev då upp kursen på svenska kronan.
På liknande sätt steg kurse:p. här på det engelska pundet då vår
import från England översteg vår export dit. I verkligheten var förhållandet visserligen mera komplicerat så till vida som vår import
från England mycket väl kunde vara betydligt större än vår export
dit utan att detta påverkade valutakurserna. Vi kunde nämligen
samtidigt ha ett lika stort exportöverskott till andra stater, vilka i
sin tur hade exportöverskott till England. Differensen mellan export
och import clearades då över dessa andra stater. Steg ändock kursen
på den svenska kronan, var detta ett tecken på att vår samlade export
översteg vår samlade import, att vi gjorde oss av med mera nyttigheter än vi togo hem och i motsvarande grad underskredo en levnadsstandard som varit möjlig. Föll återigen kursen på vår svenska
krona, så visade detta att vår import var större än vår export, att vi
således levde över våra tillgångar och satte oss i skuld till utlandet
för denna överförbrukning av nyttigheter.
De vid ett fast penningvärde alltid rätt små variationerna i ett
lands valutakurs voro alltså ett slags varningstecken, visande att
landet antingen onödigtvis höll för låg levnadsstandard eller på ett
farligt sätt överskred den naturliga. Att variationerna ständigt blevo
rätt obetydliga berodde i sin tur på att de samtidigt gjorde tjänst
som regulatorer. En av för stor export framkallad kursstegring
höjde för avnämarna priset för exportvarorna och försvårade därmed exporten. En genom för stor import orsakad kurssänkning försvårade på motsvarande sätt importen.
De små valutavariationerna spela således samma roll för ett lands
hushållning som manometern och regulatorn för en ångpanneanläggning. Den maskinist som skulle tillåta sig stänga av dessa kontrollredskap, skulle med rätta anses handla ansvarslöst. Ett förhindrande
av de små valutavariationerna, ett absolut fastlåsande av valutakurserna utan samtidigt införande av andra kontrollorgan – ännu
en uppgift för överförmynderskapet~ – skulle dock på det ekonomiska området innebära samma sak. För övrigt torde det bli mycket
svårt att på detta område finna någon annan regulator som lika
mjukt, smidigt och naturligt som valutakursen reglerar det internationella handelsutbytet. Något dylikt förslag har i varje fall ännu
icke avhörts.
I vårt lands intresse kan det knappast under några förhållanden
ligga att medverka till införande av en internationell valutaordning,
avseende att eliminera även de här nämnda smärre kursvariationerna.
Däremot skulle det säkert vara av oskattbart värde för oss, så beroende som vi äro av vår export och import, om valutakurserna i övrigt
kunde stabiliseras. Vid vårt bedömande av de framkomna förslagen
i denna riktning ha vi emellertid att ta hänsyn dels till deras ofrån- 60
——~-__r-~-~.~,— T
Den kommande fredstidens valutor
komliga konsekvenser, det överstatliga förmynderskapet, dels till i
främsta rummet stormakternas stridiga intressen sinsemellan och
deras icke särdeles framträdande villighet att beakta även de mindre
staternas intressen. En välvillig men avvaktande inställning från
vår sida torde nog vara att förorda. Vad vi under tiden kunna göra
och som under alla förhållanden komme att underlätta införandet
av en internationell valutastabilisering och likaså under alla förhållanden komme att stärka vår egen framtida ställning, det vore att
fastlåsa vårt eget penningvärde. I nödfall genom att åter införa
guldmyntfot, men hellre, vida hellre genom att bestämma penningvärdet i arbetsprestation. Detta innebär icke ett absolut fastlåsande
av lönenivån i kronor, eftersom den mänskliga arbetsprestationen
kan ökas både direkt och genom t. ex. ökad användning av maskiner
i produktionen. Däremot kan det möjligen sägas betyda ett fastlåsande av den helt okvalificerade arbetskraften, den rena grovarbetarelönen. Alltså en politik ungefär rakt motsatt den som nu under
en längre tid bedrivits här hemma.
(i1
·~

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner