Print Friendly

Den individuella religiositetens plats i politik och samhälle

Av Eli Göndör | 1 mars 2013

Ett liberalt demokratiskt samhälle kan inte nonchalera religionens inflytande eller avfärda det som något förknippat med enbart outbildade eller svagsinta människor. I samma stund som sekulära liberala röster avfärdar eller försöker förhindra religiösa röster i samhället, går en central liberal tanke förlorad: varje individs rätt till att få göra sin röst hörd och förverkliga sig själv utifrån sina personliga föreställningar och värderingar, skriver Eli Göndör, redaktör för den kommande antologin Religionen i demokratin – ett politiskt dilemmas återkomst.

Att religion synliggörs allt mer i det offentliga rummet har säkert inte undgått någon. Dock innebär den moderna religiositetens möte med sekulära demokratier att ett gammalt dilemma gör sig påmint. Å ena sidan försöker sekulära demokratier upprätthålla principen om religionens plats i civilsamhället, tydligt avskild från den politiska sfären. Å andra sidan bygger demokrati sin legitimitet på bland annat stora antal eller stora grupper, och på liberala principer om åsiktsfrihet och yttrandefrihet. Det kan förstås som en outtalad invit till religiösa grupper att organisera sig för att värna sina intressen.

I någon mening är därtill politik och religion sammanblandat i samma stund som en religiöst övertygad person får politiskt ansvar. Dessutom kan religiösa samfund inte hindras från att engagera sig i civilsamhället inom ramen för sådant de anser ligger i den religiösa kallelsen. Religiösa samfunds engagemang för olika samhällsfrågor kan lätt förstås som politiska initiativ.

Den allt tydligare närvaron av religiösa uttryck i det offentliga har startat debatter om religionens palts i politik och samhälle. I allt väsentligt illustrerar utfallen mot religionens närvaro att ideologiskt sekulära argument är en relik från upplysningen.

Förhållningssättet från ideologiskt sekulärt håll tydliggjordes exempelvis 2008 då sju lärare vid den naturvetenskapliga fakulteten vid Lunds Universitet protesterade mot att Per Eriksson föreslogs som rektor för universitetet. Protesten ifrågasatte huruvida Eriksson kunde stå på tillräckligt vetenskaplig grund trots sin kristna tro. Ett annat exempel är då tidningen Metro (21/2-12) hävdades att det med religionen är som med sprit och sex; hade den uppfunnits nu hade den förbjudits

Det ideologiskt sekulära förhållningssättet har skapat en teoretisk skiljelinje som går mellan vad som kan anses vara sekulärt och vad som kan anses vara religiöst.

Inom religionsforskningen framträder dock en bild av religiositet som tydligt skiljer sig från den ideologiskt sekulära föreställningen om både religion och religionsutövning.

Insikten om hur förändringarna ser ut nås bland annat genom vardagslivsforskning. Intresset för individers vardag har vuxit det senaste halvseklet, i takt med att forskning kring strukturer och kollektiv visat sig otillräcklig för att förklara utveckling och beteende.

Insikten i religionens värde och betydelse för varje enskild individ visar att människors religiositet varken säger något om deras förmåga att fungera i samhället, deras bildning eller deras politiska ambitioner.

Ökad läskunnigheten och bildning leder till individuella texttolkningar som utgår från personliga behov av trygghet och sammanhang i vardagen och en frigörelse från religiösa auktoriteters åsikter. Resultatet är idémässig decentralisering av vad som tidigare ansetts vara självklara religiösa kollektiv eller normerande religiöst beteende. Församlingens medlemmar är helt enkelt inte längre styrda av en fast auktoritet med bönehuset som avgränsat utövningsterritorium.

I vissa fall är tolkningarna långt ifrån problemfria ur ett sekulärt liberalt demokratiskt perspektiv. Icke desto mindre har utvecklingen även bidragit till politisering av religion eller religiosifiering av politik.

Nya religiösa gemenskaper skapas som både bryter mot tidigare konventioner och engagerar sig politiskt i frågor som direkt är förknippade med människors vardag men också kan ges politisk karaktär. Exempel är Judar för Israelisk Palestinsk Fred (JIPF), Unga Muslimer mot Antisemitism eller Riksförbundet Ekumeniska Grupperna för Kristna Homo- och Bisexuella (EKHO).

Ett liberalt demokratiskt samhälle kan inte nonchalera religionens inflytande eller avfärda det som något förknippat med enbart outbildade eller svagsinta människor. I samma stund som sekulära liberala röster avfärdar eller försöker förhindra religiösa röster i samhället, går en central liberal tanke förlorad: varje individs rätt till att få göra sin röst hörd och förverkliga sig själv utifrån sina personliga föreställningar och värderingar. Ur ett liberalt perspektiv är det dessutom orimligt att betrakta religiösa människor som ett kollektiv med en homogen uppfattning och föreställningsvärld. Ur ett intellektuellt perspektiv är det därtill omöjligt att se religion som en stagnerad företeelse.

Inte i något fall är det självklart att religiositet eller religiös övertygelse, såväl i grupp som på det individuella planet, också innebär en totalitär, antiliberal eller odemokratisk hållning med anspråk på politisk makt. Vardagslivsforskningens fokus på individen visar hur var och en formar sin vardagslivsreligiositet utifrån vardagens behov och möjligheter. Religion eller religionsutövning blir således alltid resultatet av dess utövare vid varje givet tillfälle.

Religionens plats eller roll i politik och samhälle bör naturligtvis diskuteras. Men för det första måste den ideologiskt sekulära bilden av religiositet anpassas till vår samtid. För det andra är det orimligt att politiska argument som vilar på religiösa föreställningar ifrågasätts, inte på grund av sitt innehåll utan på grund av sitt religiösa ursprung.

eli_gondorEli Göndör är fil.dr. i religionshistoria med inriktning mot islamologi och Mellanöstern. I april publicerar Timbro hans antologi Religionen i demokratin – ett politiskt dilemmas återkomst.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner