Print Friendly

Den 4 oktober: Från löntagarfonder till kanelbulle

Av Carl-Johan Westholm | 31 maj 2013

lontagarfond_stor

Den 4 oktober kunde ha blivit en dag för återkommande regionala konferenser för löntagarfondernas styrelseledamöter. Sedan år 1999 firas istället kanelbullens dag det datumet. Betyder det att äganderätten idag är ohotad? Carl-Johan Westholm skriver första inlägget i vår serie Sverige 30 år efter löntagarfonderna.

Hur ska förslaget om löntagarfonder förklaras? Och hur trygg är äganderätten idag? Här är några spår.

När Tage Erlander med ålderns rätt avgick som statsminister 1969, efter 23 år, fick han frågan vad som sysselsatt honom mest. ”Förhindrat katastrofer” var hans svar.

Hans efterträdare sade istället ”politik är att vilja” – och ”verkligheten är vår största fiende”.

Vad avsåg Olof Palme med ”vår”? Svaret gavs av LO-tidningen i en rubrik på första sidan: ”Med fonderna tar vi över successivt”. ”Vi” var läsarna av tidningen, alltså LO-ombudsmännen.

Palme var, har det sagts, liksom Kjell-Olof Feldt, inte förtjust i tanken på löntagarfonder, en idé som arbetats fram av LO-ekonomen Rudolf Meidner. Men det hade kostat för mycket av intern partipopularitet att förhindra denna katastrof.

LOs förslag 1976 innebar att 20 procent av företagens vinster varje år med statens tvångsmakt skulle överföras till ett antal fonder, genom nya aktier i de vinstgivande företagen. Fonderna skulle styras av fackliga representanter. Facket skulle alltså bli dominerande ägare – ett unikt långtgående socialiseringsförslag i Västeuropa.

Centerpartiets ledare Thorbjörn Fälldin vann valet 1976 på motståndet mot kärnkraften och mot fonderna. Vi är emot all maktkoncentration, privat, statlig som facklig – upprepade han.

När Olof Palme återkom som statsminister hösten 1982, infördes 1983 en beskedlig form av löntagarfonder. Fem fonder skulle vardera inte få äga mer än 8 procent av aktierna i ett företag. Fonderna, finansierade med särskild vinstskatt, skulle förse företagen med riskvilligt kapital. Ett företag blev alltså inte automatiskt uppköpt av facket med sina egna vinster. Dessa fonder avskaffades senare av regeringen Bildt 1992.

Assar Lindbeck, nationalekonom och socialdemokrat, gick i media tidigt emot fondförslaget. Lindbeck var därför ”ett arbetarklassens gissel” och en ”oförbätterlig småborgare”. ”Låt oss för framtiden slippa denna gökunge”, krävde en talare på LO-kongressen 1976, som ”applåderade instämmande”, skrev LO-tidningen. Talaren var Horst Tillybs från Grafiska fackförbundet.

Mer lågmälda hade Metallindustriarbetarförbundets ekonomer Per-Olof Edin och Claes Hellgren varit i Dagens Nyheter någon månad tidigare:

”Fackföreningsrörelsen hade hoppats på en bred debatt om hur löntagarmakten skulle utövas. Tyvärr har denna fråga i stort sett bara diskuterats i den egna rörelsen. Vad Meidners kritiker koncentrerat sig på har i stället varit att ifrågasätta löntagarnas rätt (min kurs) att bryta de nuvarande kapitalägarnas makt”.

I en rapport till Svenska Arbetsgivareföreningens (SAF) kongress 1980 myntade författaren Lars Gustafsson uttrycket ”problemformuleringsprivilegiet” – ett osannolikt ord som blivit en del av det svenska språk, som varje opinionsbildare måste behärska. Och ingenting förklarar bättre löntagarfonderna än frågan: Vad är problemet?

LOs så kallat solidariska lönepolitik innebar att lönerna skulle vara desamma för samma typ av arbete, oavsett lönsamheten i varje företag. En följd blev att vissa företag därmed fick högre vinster än andra. ”Övervinsterna” gav huvudvärk hos de fackliga förhandlarna. Samtidigt blev andra företag inte tillräckligt lönsamma för att dra till sig nytt kapital. Näringslivet led brist på kapital, hette det.

Dessa två problem skulle lösas med löntagarfonder. ”Övervinsterna” skulle i fortsättningen tas om hand av fackets ombud i fondstyrelserna. Vinsterna kunde tillåtas öka, då de inte längre tillföll de gamla kapitalägarna.

Sedan länge hade främst högerpartiet varit intresserat av ”egendomsägande demokrati”, en import från Storbritanniens Tories. Folkpartiet blickade på den västtyska ”förmögenhetsbildningen”. Mycket kan sägas om hur bra det är om fler kan bli ägare. Men atmosfären var kollektivistisk, och diskussionen kantrade. Även om Aktiespararnas ordförande Håkan Gergils upprepade gånger fick publicitet för opinionsmätningar, som visade att folkflertalet var emot fonderna.

I det läget kunde plötsligt ”Fri företagsamhet – bra för Sverige” läsas på allt fler bildekaler. ”Satsa på dig själv” stod det i ungdomstidningar. Dagstidningarnas kultursidor rasade. Men svensk företagsamhet, med den lyckosamma konstellationen på SAFs stjärnhimmel av Curt Nicolin och Sture Eskilsson, seglade inte med vinden, utan vände den.

Gunnar Helén, som avgått som folkpartiledare och blivit landshövding i Stockholm, surnade till. Han hade blivit omkörd flera gånger av bilar med symbolen för ”Fri företagsamhet” (som SAF senare slutade med).

Den 4 oktober 1983, dagen då höstriksdagen öppnade, fick en unik folklig förankring. 100 000 fondmotståndare gick från Humlegården till Riksdagshuset. 4 oktoberrörelsens ledare Gunnar Randholm från Eldon i Nässjö lämnade över ett upprop. Sedan sjöngs ”Du gamla, Du fria” – varken förr eller senare i centrala Stockholm från så många med sådant allvar.

En kampanj må ha miljoner och åter miljoner kronor till förfogande. Men slagord som inte säger något utan att någon förklarar innebörden är bortkastade. I längden behövs också verklighetsförankring, intellektuell redlighet och moralisk trovärdighet.

Politiken kan inte lösa alla problem, hur mycket politiska ledare än vill.

Löntagarfondsmotståndet hade verkligheten som sin största vän, eftersom ”Frihet är det bästa ting, som sökas kan, all världen kring”, som Biskop Tomas i Strängnäs skaldade på 1400-talet. Men, som fortsättningen lyder, ”för den Frihet väl kan bära”.

Här finns kanske den fria företagsamhetens största utmaning i vår tid, när Sovjetkommunismen är borta och fondspöket på museum.

Den mänskliga naturen kan utnyttja svagheter i dagens världskapitalism.

Sker ekonomiska framgångar alltför ofta på andras bekostnad? Är skyddet för skapande geniers äganderätt illusoriskt? Kan gigantiska men oöverblickbara finansiella operationer göra historien om mannen som sålde Eiffeltornet till sannsagor i derivatens tid?

Sedan 1999 är i Sverige den 4 oktober kanelbullens dag. Det kunde ha blivit en dag för återkommande regionala konferenser för löntagarfondernas styrelseledamöter.

Vi som var med för 30 år sedan, och alla andra, kan istället denna dag tacksamt lyfta en kanelbulle från den fria företagsamhetens många kakfat. Och gärna tänka på framtiden.

Carl-Johan Westholm är ordförande i Uppfinnarkollegiet.Carl-Johan Westholm

Källor till citaten finns i boken ”Vi kan ännu välja. Fakta om Meidnerplanen”. Carl-Johan Westholm (red), Hans L Zetterberg, Göran Ohlin, Håkan Gergils, Gustaf Petrén, Stig Strömholm. (Askild & Kärnekull, 1976)

Comments are closed.

ANNONSER:

Till Christofer Fjellners hemsida

Axess

Beställ Felix Bekännelser

Läs mer

Rädslans liberalism

webshop_banner