Print Friendly

Debatt

Av Redaktionen | 31 december 1960


1960


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DEBATT
VALET OCH FRAMTIDEN
Vid 1948 års val lanserade högerpartiet en kärv linje. Resultatet blev katastrofalt både ur röst- och mandatmässig synpunkt. Nederlaget ledde till en
inre rannsakan, till en omprövning av
partiets programutformning och propagandauppläggning.
Vid 1958 års bägge val framträdde
högerpartiet med parollen om »ett vänligare samhälle». Partiet har aldrig
tidigare noterat så höga valsiffror som
vid dessa val.
Vid 1960 års val presenterade man
på nytt ett kärvt program, man bjöd
välfärdssamhällets medborgare att
draga in svångremmen ett par hål och
stå på egna ben. Svaret gavs i form av
minskat röstetal för högerns del och
en lysande röstökning för den regerande socialdemokratien. I stället för
det beramade regerings- och regimskiftet återkom den gamla slitstarka
ministären Erlander med förstärkt
röstunderlag. Svenska folket föredrog
kärvänlighetens politik framför kärvhetens. Ur psykologisk synpunkt förefaller det rimligt och naturligt.
Vid en analys av orsakerna till att
de tre borgerliga partierna inte lyckades ernå den omsvängning av folkviljan, som många hoppats på vid ingången till 1960-talet, måste frågan
om den allmänna tjänstepensionens
– ATP:s – vara eller inte vara ges
högsta prioritet. Oppositionspartiernas
talesmän och inte minst den ickesocialistiska pressen trummade ju med
stor frenesi och genomslagskraft i
Av redaktör VERNER HELTE
svenska folket, att den 18 september
skulle innebära den sittande regeringens fall. För arbetare, tjänstemän
och andra medborgare gällde det därför bl. a. att taga ställning till fortsatt
välfärds- och välgörenhetspolitik av
socialdemokratisk tappning med dess
skattemässiga konsekvenser men också
med ATP säkrad för framtiden eller
en i flera hänseenden splittrad borgerlig politik, där ATP befann sig i riskzonen – trots folkpartiets trohetsförklaringar – och där omsättningsskattens avskaffande fick vägas mot de
högerfärgade besparingarna. I valet
mellan det säkra och osäkra vaknade
sofflocksliggarna till liv och gick till
valurnorna med s-märkta valsedlar i
sin hand, samtidigt som stora tjänstemannagrupper lade sin röst för en
säkrad ATP. Ur valstrategisk synpunkt
är det av betydelse, om tjänstemännens
ökade uppslutning kring ATP-linjen
skall konservera dessa gruppers röstning för socialdemokratien.
Högerpartiet och särskilt dess riksdagsgrupp måste taga på sig en stor
del av ansvaret för att tjänstepensionsfrågan har fått en så central ställning
och ett så avgörande inflytande vid
1960 års val.
Vid en analys av den förda politiken
kan man också ifrågasätta, hur förnuftigt det varit att i en enda skuggbudget
föreslå såväl omsättningsskattens omedelbara avskaffande som snart inträ-
dande skattelättnader inom den direkta beskattningens område. Man har
en känsla av att valmännen skulle ha
nöjt sig, om endera reformalternativet
skulle kunna genomföras inom kort
tidrymd. Det är ju i varje fall uppenbart, att högerpartiets mänga gånger
deklarerade vilja till borgerligt samförstånd och samarbete har rönt föga
gensvar just på grund av dessa längt
gående besparingsförslag.
Med hänsyn till den komplicerade
sammansättningen av riksdagens bägge
kamrar torde det, trots allt, just för
dagen icke vara någon större förlust
att de borgerliga partierna förblev i
minoritet. Utan en upplösning av
första kammaren skulle det ha blivit
besvärligt att regera mot en genstörtig
första kammarmajoritet av socialistiskt märke. Den socialdemokratiska
röstframgängen var dessutom av så
imponerande mätt, att tiden ännu icke
tycks vara mogen för en växling av
regeringsmakten.
Den nu vitala frågan är vad som bör
och måste ske inför 1962 års landstings- och kommunalval, vilka jn under lång tid framät kommer att på-
verka första kammarens sammansättning. Om man i detta sammanhang
bortser frän eventualiteten att något
av de nuvarande demokratiska oppositionspartierna lierar sig med regeringen, så framstår det som något fundamentalt väsentligt, att de borgerliga
partierna inför valet om två är söker
att med allvar och i konkreta former
jämka samman sin politik, så att ett
gemensamt handlingsalternativ kan
växa fram. Det inbördes lurpassandel
på olika marginalväljargrupper mellan
de tre partierna måste tonas ner, eftersom det endast kan åstadkomma små
och betydelselösa partivinster men
ingen omgruppering mellan de bägge
huvudkombattanterna, socialdemokrater och center-liberal-konservativa. För
att travestera en av Jarl Hjalmarsons
paroller, så lönar det sig inte för de
borgerliga att byta mandat med var- 449
andra. Meningsskiljaktigheterna i detaljer måste föras åt sidan till förmän
för de stora principer, som enar.
Vill man föra en dylik samverkans
politik, tvingas man givetvis att vara
återhållsam med sädana förslag, som
är helt oacceptabla för de närstående
partierna. Det bör ju vara så mycket
lättare att följa en moderat linje av
denna typ om man i riksdag och i val
har fått besked om att förslagen i alla
händelser inte kan fä majoritet. Har
man som högerpartiet väl underbyggda
reformplaner såsom när det t. ex. gäller ortsavdrag för barn, får man söka
sig fram andra vägar än som hittills
prövats via partiella förslag för att
vinna gehör för sina tankar.
För högerpartiets vidkommande kan
man ifrågasätta, om tiden nu inte är
mogen att flytta tyngdpunkten i den
politiska framställningen frän skattefrågorna till samhällsangelägenheter
av annat slag. De gångna årens pedagogiskt skickligt genomförda konkretisering av högeralternativet via en ärligen återkommande skuggbudget har
säkerligen ur mänga synpunkter haft
en god effekt. Finansministern, statsråden i övrigt och andra politiskt insiktsfulla personer har fått en klar bild
av riksdagshögerns önskemål och reformkrav. Alternativdiskussionen har
därigenom fått en precisering, som
haft sitt värde, inte minst jämfört med
andra, mer diffust framlagda alternativ. Man skall dock inte blunda för
skuggbudgetens egna nackdelar. En är
att man i sina beräkningar och ställningstaganden blir starkt bunden vid
det material, som regeringen väljer att
framlägga i sin statsverksproposition.
En annan är att den politiska informationsverksamheten i hög grad kommer
att präglas av statsverkspropositionstänkande, budgetteknik och riksdagsspråk. Medborgarna väljer förtroendemän, som har fullmakt att klara upp
det kineseri, som riksdagens budget- 450
arbete utgör, och i gengäld blir de under en hel valrörelse fullproppade med
likgiltiga siffror om 1O000 kronorsbesparingar och annat, som i denna
form ligger utanför deras intressefält
1960 års valrörelse har över lag bedömts som matt och ointressant. Förklaringen härtill ligger säkerligen i
hög grad i valdebattens enformiga ältande av skatter och budgetfrågor. De
ledande politikernas koncentration på
detta tema – accentuerad av TV- och
radiodebatternas tidsbegränsningar –
bottnar förmodligen i en vilja att välja
ämnen, som är av ett materiellt, nära
liggande och påtagligt intresse för
lyssnarna och åskådarna. Man utgår
därvid ifrån att genomsnittsväljarna
har föga intresse för det utrikespolitiska skeendet, den europeiska marknadsuppdelningen och inhemska frå-
gor av typen utbildningsväsendets utbyggnad, rättsvården, ungdomens fritidstillvaro etc.
I själva verket torde det tvärtom
vara så, att i varje fall de opinionsledande och opinionsförmedlande grupperna- vilka spelar en utslagsgivande
roll inte minst i en valrörelse – är lyhörda för frågor av denna typ. Tidningarna och radion och TV förser
dem året runt med fakta och synpunkter, som bidrager till att forma deras
uppfattning. När de politiska partierna, som genom sin riksdagsrepresentation skall spegla nationens stora
frågor, ställer upp till val, förs dessa
huvudfrågor åt sidan och man nöjer
sig med att spela sövande och insmickrande melodier. På lång sikt utarmar detta det politiska och medborETT ONÖDIGT NEDERLAG
Partifunktionärer och sifferexperter
har redan kastat sig över valresultatet.
Dissektionen kornmer att bli plågsam
gerliga upplysningsarbetet och mins
kar politikens attraktionskraft i ställe
för att, som avsikten väl är, förstärk:
den.
I egenskap av bärare av en konser
vativ kulturtradition synes högerpar
tiet ha ett särskilt ansvar för att verk1
i folkupplysningens tjänst, att skap1
en god medborgaranda och under
stryka värdet av det som enar och utgör grunden för solidariteten rnedbor·
gare och folkgrupper emellan. I en tid,
som präglas av statsherravälde och
central maktkoncentration, är del
givetvis nödvändigt att klart hävda
individens integritet och rätt till ett
liv i frihet. Men man får inte för den
skull glömrna bort, att människorna i
det moderna samhället är beroende av
varandra, att de har behov av inbördes solidaritet och att samhället behö-
ver befogenheter och resurser för att
kunna hävda rikets suveränitet utåt
och hävda rättssäkerhet, lag och kultur inom landet. I samverkans Sverige
är medborgarna tillräckligt upplysta
och reflekterande för att se var gränserna går mellan å ena sidan onödig
byråkratisering, maktanhopning och
tvångsdirigering och å andra sidan en
väl avvägd blandning mellan individuell frihet och gemensamma samhällsangelägenheter. För en moderat
högerpolitik är det nog en styrka att
vädja till denna medborgarkänsla och
till stora gruppers positiva reformvilja.
Den valpolitiska målsättningen är ju
inte att endast bibehålla uppnådda
röstpositioner. Ny mark måste erövras
och odlas för framtida skördar.
Av pol. mag. HENRIK AKERMAN
men givande. De tvehågsna kommer
att få sin bit, bortförklararna sin. Ingen
kan emellertid undgå att konstatera att
Högern spelat bort borgerlighetens
chans. Det är inte längre tal om att vi
har rätt i sak utan att vi manövrerat
fel. Vad vi trodde före valet är föga
betydelsefullt. Självprövningens tid är
inne – nu gäller det att välja väg. Men
låt oss först stanna upp och se tillbaka.
Nederlaget kom kanske oväntat men är
inte oförklarligt.
Reaktionen i högerpressen när det
blev känt att Ohlin och Hedlund ingått
samvetsäktenskap var något blandad.
En del organ ansåg att den borgerliga
oenigheten nu till fullo blivit manifesterad, andra äter tog nyheten närmast
som ett komiskt inslag i valkampanjens elfte timme. Hur man än bedömde
valbombens inflytande på de borgerligas chanser i valet så ansägs det allmänt att Folkpartiet och Centern nu
definitivt deklasserat sig själva till
tredje opponent. En viss oro i Högerleden kunde dock märkas. segervissheten dämpades. Kunde det vara att
man kalkylerat fel? Ville folk kanske
behålla sina bidrag och ATP? Ville
man kanske t. o. m. hellre »sitta i regeringens mjuka soffa än att stä på egna
ben»?
Högern gick fram i valkampanjen
med programmet »minskade bidrag –
sänkta skatter». Programmet är realistiskt, rättvist och radikalt. Reaktionärt
är det bara för dem som ännu inte
uppfattat att bidrag bara är en restitution av skatt. När de flesta betalar 25%
eller mer i skatter och avgifter till det
allmänna håller inte heller förklaringarna om inkomstutjämningen. De
bidrag som självfallet måste betalas ut
vid ekonomiska katastrofsituationer
har inte heller skurits ner i Högerns
förslag. Ändock fanns det en mycket
stor svaghet i programmet – det var
för beroende av siffermässiga förklaringar. De sista taktiska försiktighetsätgärderna slängdes överbord när man
beslöt att på nytt aktualisera ATP-frå-
gan.
32-60164077 Svensk Tidskrift H. 81960
451
Detta förhållande var inte Socialdemokraterna sena att utnyttja. Angreppen sattes in punktvis utan hänsyn till att ett nytt skatte- och utgiftsprogram måste ses som ett helt. Fattigdomsspöket manades fram för landets
åldringar. Den enda som riktigt framgångsrikt kunde bemöta regeringens
insinuationer var Hjalmarson. Ute på
fältet hade regeringens talesmän det
alltför lätt.
Det är möjligt att Ibsen var väl
optimistisk, när han sade att en ordinär sanning varar i omkring tjugo
år, men nog varar en osanning en
valrörelse ut. I politiken är det tyvärr
så att skenet ofta är viktigare än realiteten bakom. Hunden dömes efter hå-
ren. Detta har Högern inte tillräckligt
beaktat. Det ligger inget ohederligt i
att vara så pass smart, att man utformar sina i övrigt väl genomtänkta förslag så att alternativet också ser ut
som ett verkligt alternativ, och inte
bara ett slag under bältet på de lägre
inkomsttagarna.
Erfarenheten visar att Socialdemokraterna i regel går tillbaka när Folkpartiet går framåt. Även om man naturligtvis inte skall underskatta attraktionskraften av ett konsekvent och
självständigt uppträdande, måste man
därför konstatera att minskade socialiströster i första hand kommer Folkpartiet till godo. Regeringen kan endast försättas i minoritet om den samlade borgerligheten går framåt. Ett
högerprogram som närmast är ägnat
att ta röster från Folkpartiet, samtidigt
som man minskar detta partis chanser
att göra en inbrytning på vänsterkanten, väcker lätt den misstanken att
Högern antingen spelar för högt eller
också tänker mera på att öka sin egen
andel av valmanskåren än att överta
regeringsansvaret.
I detta läge hade Folkpartiet endast
att lägga om kursen ytterligare ett par
streck åt vänster. Dagens Nyheters sty- 452
rande hand naturligtvis inte att förglömma, faktum kvarstår att det var
Högern som tvingade Folkpartiet att
inta en position som man måste önska
att Ohlin egentligen inte uppskattade.
Helt följdriktigt kom debatten därför
att utmåla Högern som den stora motståndaren och inte Socialdemokraterna, må vara sedan att Folkpartiet
även rent taktiskt sett gått för långt.
Enbart detta faktum emellertid att
oppositionen är så splittrad borde
väcka en del programskrivare till
eftertanke. Även om kontakterna mellan de tre oppositionspartierna varit
tillräckliga – vilket jag betvivlar —
men man inte kunnat utforma en gemensam bas, borde man hellre vända
sig till den grupp som har mest intresse av det enskilda partiprogrammet än mot varandra. Det gäller alltså
att veta när man skall betona likheterna mellan de tre oppositionspartierna och när man skall markera avvikande åsikt. Eftersom vi nu en gång
har tre borgerliga partier och inte ett
borde man väl åtminstone försöka
skörda några av de få fördelar som ett
dylikt läge i alla fall ger.
Emellertid lyckades inte Folkpartiet något vidare med sin taktik. Trots
att Dagens Nyheter sökt göra gällande
att valet innebar en seger för Folkpartiet blev partiets andel av valmanskåren 0,7% lägre än vid 1958 års
andrakammarval – men man gjorde
det bästa av en dålig situation! Vänstervinden var för stark. I stort sett kan
man säga att förskjutningen skedde enligt receptet katten på råttan och råttan på repet. Kommunisterna tog åtskilliga röster från Socialdemokraterna även om det inte syns så mycket
i antalet erhållna mandat. Socialdemokraterna i sin tur måste ha tagit ett
icke obetydligt antal röster från Folkpartiet samt förmodligen också en del
från Högern förutom att de naturligtvis gynnades av det stora valdeltagandet. De röster som Folkpartiet förlorade till Socialdemokraterna fick df
till allra största delen igen från Hö-
gern men även från förstagångsröstarna. Troligt är dock att Folkpartiel
även denna gång förlorat en del röster
till Centerpartiet. Högern förloradE
dessutom säkert också till Centerpartiet. Att Högern alltså inte gick ner
mer än som blev fallet måste bero på
att många ungdomar röstat på detta
parti. Valtendensen är alltså mycket
tydlig. Folkpartiet lyckades inte bryta
in på vänsterkanten – tvärtom förlorades ett stort antal röster till Socialdemokraterna – men kunde ändå
öka svagt beroende på flykten från
Högern, som kan tacka ungdomarna
för att valet inte blev någon katastrof.
Sintsatsen kan alltså bara bli en.
Skulden för den olyckliga valutgången
faller till största delen på Högern men
även på de två :.mittenpartierna:. för
deras underlåtenhet att attackera
Socialdemokraterna. Därigenom kan
man säga att Högern inte bara förlorade valet direkt genom förlusterna till
Socialdemokraterna, Folkpartiet och
Centern, utan också indirekt genom att
Folkpartiet förlorade åtskilliga röster
till regeringspartiet.
En ljuspunkt finns emellertid –
Högerns framgång hos de yngre valdeltagarna. På lång sikt kan man alltså
säga att Högerns program är riktigt.
Men »in the Iong run we are all dead»
som Keynes sade. Politik måste utformas så att man får tillfälle att genomföra åtminstone en del av vad man önskar. Här om något gäller satsen att det
bästa är det godas fiende. ökat inflytande får man bäst genom att öka sina
mandat – inte genom att föra striden
på den för Socialdemokraterna gynnsammaste valplatsen. Därför måste
vi nu bevisa att vi inte är lika konservativa som Socialdemokraterna utan
förutsättningslöst pröva nya vägar.
Självkritik utan modlöshet – ompröv- \
ning utan negativism måste bli våra
nyckelord. Denna väg är den enda som
leder framåt. Det duger varken att envist bita sig fast i gamla tankegångar
eller att börja vackla av och an som
Folkpartiet. Men vad vi framförallt
måste sträva efter är att finna en lösning som kan föra den samlade borgerligheten framåt. En lösning är ingen
verklig lösning så länge den faktiskt
inte låter sig genomföras. Så länge
oppositionspartierna är beroende av
varandra, så länge bör orsakerna till
en allierads nederlag stämma till eftertanke även i de andra lägren. En till- 453
bakagång för Folkpartiet är en olycka
även för Högern och vice versa. På
kort sikt kanske ett oppositionsparti
vinner därpå men den största vinsten
skördas av regeringspartiet. Det vore
därför beklagligt om Folkpartiets röstvinster i absoluta tal skulle hindra
samtliga partier från en omprövning
av egna positioner!
Vi har råd att kritisera egna misstag. Tiden arbetar mot dem som
önskar förse staten med mera makt.
Socialdemokraternas politik är felaktig men deras taktik ypperlig. Vår målsättning är riktig men vår taktik fel.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

Läs mer

webshop_banner