DEBATT VALET OCH FRAMTIDEN Vid 1948 års val lanserade högerpartiet en kärv linje. Resultatet blev katastrofalt både ur röst- och mandatmässig synpunkt. Nederlaget ledde till en inre rannsakan, till en omprövning av partiets programutformning och propagandauppläggning. Vid 1958 års bägge val framträdde högerpartiet med parollen om »ett vänligare samhälle». Partiet har aldrig tidigare noterat så höga valsiffror som vid dessa val. Vid 1960 års val presenterade man på nytt ett kärvt program, man bjöd välfärdssamhällets medborgare att draga in svångremmen ett par hål och stå på egna ben. Svaret gavs i form av minskat röstetal för högerns del och en lysande röstökning för den regerande socialdemokratien. I stället för det beramade regerings- och regimskiftet återkom den gamla slitstarka ministären Erlander med förstärkt röstunderlag. Svenska folket föredrog kärvänlighetens politik framför kärvhetens. Ur psykologisk synpunkt förefaller det rimligt och naturligt. Vid en analys av orsakerna till att de tre borgerliga partierna inte lyckades ernå den omsvängning av folkviljan, som många hoppats på vid ingången till 1960-talet, måste frågan om den allmänna tjänstepensionens - ATP:s - vara eller inte vara ges högsta prioritet. Oppositionspartiernas talesmän och inte minst den ickesocialistiska pressen trummade ju med stor frenesi och genomslagskraft i Av redaktör VERNER HELTE svenska folket, att den 18 september skulle innebära den sittande regeringens fall. För arbetare, tjänstemän och andra medborgare gällde det därför bl. a. att taga ställning till fortsatt välfärds- och välgörenhetspolitik av socialdemokratisk tappning med dess skattemässiga konsekvenser men också med ATP säkrad för framtiden eller en i flera hänseenden splittrad borgerlig politik, där ATP befann sig i riskzonen - trots folkpartiets trohetsförklaringar - och där omsättningsskattens avskaffande fick vägas mot de högerfärgade besparingarna. I valet mellan det säkra och osäkra vaknade sofflocksliggarna till liv och gick till valurnorna med s-märkta valsedlar i sin hand, samtidigt som stora tjänstemannagrupper lade sin röst för en säkrad ATP. Ur valstrategisk synpunkt är det av betydelse, om tjänstemännens ökade uppslutning kring ATP-linjen skall konservera dessa gruppers röstning för socialdemokratien. Högerpartiet och särskilt dess riksdagsgrupp måste taga på sig en stor del av ansvaret för att tjänstepensionsfrågan har fått en så central ställning och ett så avgörande inflytande vid 1960 års val. Vid en analys av den förda politiken kan man också ifrågasätta, hur förnuftigt det varit att i en enda skuggbudget föreslå såväl omsättningsskattens omedelbara avskaffande som snart inträ- dande skattelättnader inom den direkta beskattningens område. Man har en känsla av att valmännen skulle ha nöjt sig, om endera reformalternativet skulle kunna genomföras inom kort tidrymd. Det är ju i varje fall uppenbart, att högerpartiets mänga gånger deklarerade vilja till borgerligt samförstånd och samarbete har rönt föga gensvar just på grund av dessa längt gående besparingsförslag. Med hänsyn till den komplicerade sammansättningen av riksdagens bägge kamrar torde det, trots allt, just för dagen icke vara någon större förlust att de borgerliga partierna förblev i minoritet. Utan en upplösning av första kammaren skulle det ha blivit besvärligt att regera mot en genstörtig första kammarmajoritet av socialistiskt märke. Den socialdemokratiska röstframgängen var dessutom av så imponerande mätt, att tiden ännu icke tycks vara mogen för en växling av regeringsmakten. Den nu vitala frågan är vad som bör och måste ske inför 1962 års landstings- och kommunalval, vilka jn under lång tid framät kommer att på- verka första kammarens sammansättning. Om man i detta sammanhang bortser frän eventualiteten att något av de nuvarande demokratiska oppositionspartierna lierar sig med regeringen, så framstår det som något fundamentalt väsentligt, att de borgerliga partierna inför valet om två är söker att med allvar och i konkreta former jämka samman sin politik, så att ett gemensamt handlingsalternativ kan växa fram. Det inbördes lurpassandel på olika marginalväljargrupper mellan de tre partierna måste tonas ner, eftersom det endast kan åstadkomma små och betydelselösa partivinster men ingen omgruppering mellan de bägge huvudkombattanterna, socialdemokrater och center-liberal-konservativa. För att travestera en av Jarl Hjalmarsons paroller, så lönar det sig inte för de borgerliga att byta mandat med var- 449 andra. Meningsskiljaktigheterna i detaljer måste föras åt sidan till förmän för de stora principer, som enar. Vill man föra en dylik samverkans politik, tvingas man givetvis att vara återhållsam med sädana förslag, som är helt oacceptabla för de närstående partierna. Det bör ju vara så mycket lättare att följa en moderat linje av denna typ om man i riksdag och i val har fått besked om att förslagen i alla händelser inte kan fä majoritet. Har man som högerpartiet väl underbyggda reformplaner såsom när det t. ex. gäller ortsavdrag för barn, får man söka sig fram andra vägar än som hittills prövats via partiella förslag för att vinna gehör för sina tankar. För högerpartiets vidkommande kan man ifrågasätta, om tiden nu inte är mogen att flytta tyngdpunkten i den politiska framställningen frän skattefrågorna till samhällsangelägenheter av annat slag. De gångna årens pedagogiskt skickligt genomförda konkretisering av högeralternativet via en ärligen återkommande skuggbudget har säkerligen ur mänga synpunkter haft en god effekt. Finansministern, statsråden i övrigt och andra politiskt insiktsfulla personer har fått en klar bild av riksdagshögerns önskemål och reformkrav. Alternativdiskussionen har därigenom fått en precisering, som haft sitt värde, inte minst jämfört med andra, mer diffust framlagda alternativ. Man skall dock inte blunda för skuggbudgetens egna nackdelar. En är att man i sina beräkningar och ställningstaganden blir starkt bunden vid det material, som regeringen väljer att framlägga i sin statsverksproposition. En annan är att den politiska informationsverksamheten i hög grad kommer att präglas av statsverkspropositionstänkande, budgetteknik och riksdagsspråk. Medborgarna väljer förtroendemän, som har fullmakt att klara upp det kineseri, som riksdagens budget- 450 arbete utgör, och i gengäld blir de under en hel valrörelse fullproppade med likgiltiga siffror om 1O000 kronorsbesparingar och annat, som i denna form ligger utanför deras intressefält 1960 års valrörelse har över lag bedömts som matt och ointressant. Förklaringen härtill ligger säkerligen i hög grad i valdebattens enformiga ältande av skatter och budgetfrågor. De ledande politikernas koncentration på detta tema - accentuerad av TV- och radiodebatternas tidsbegränsningar - bottnar förmodligen i en vilja att välja ämnen, som är av ett materiellt, nära liggande och påtagligt intresse för lyssnarna och åskådarna. Man utgår därvid ifrån att genomsnittsväljarna har föga intresse för det utrikespolitiska skeendet, den europeiska marknadsuppdelningen och inhemska frå- gor av typen utbildningsväsendets utbyggnad, rättsvården, ungdomens fritidstillvaro etc. I själva verket torde det tvärtom vara så, att i varje fall de opinionsledande och opinionsförmedlande grupperna- vilka spelar en utslagsgivande roll inte minst i en valrörelse - är lyhörda för frågor av denna typ. Tidningarna och radion och TV förser dem året runt med fakta och synpunkter, som bidrager till att forma deras uppfattning. När de politiska partierna, som genom sin riksdagsrepresentation skall spegla nationens stora frågor, ställer upp till val, förs dessa huvudfrågor åt sidan och man nöjer sig med att spela sövande och insmickrande melodier. På lång sikt utarmar detta det politiska och medborETT ONÖDIGT NEDERLAG Partifunktionärer och sifferexperter har redan kastat sig över valresultatet. Dissektionen kornmer att bli plågsam gerliga upplysningsarbetet och mins kar politikens attraktionskraft i ställe för att, som avsikten väl är, förstärk: den. I egenskap av bärare av en konser vativ kulturtradition synes högerpar tiet ha ett särskilt ansvar för att verk1 i folkupplysningens tjänst, att skap1 en god medborgaranda och under stryka värdet av det som enar och utgör grunden för solidariteten rnedbor· gare och folkgrupper emellan. I en tid, som präglas av statsherravälde och central maktkoncentration, är del givetvis nödvändigt att klart hävda individens integritet och rätt till ett liv i frihet. Men man får inte för den skull glömrna bort, att människorna i det moderna samhället är beroende av varandra, att de har behov av inbördes solidaritet och att samhället behö- ver befogenheter och resurser för att kunna hävda rikets suveränitet utåt och hävda rättssäkerhet, lag och kultur inom landet. I samverkans Sverige är medborgarna tillräckligt upplysta och reflekterande för att se var gränserna går mellan å ena sidan onödig byråkratisering, maktanhopning och tvångsdirigering och å andra sidan en väl avvägd blandning mellan individuell frihet och gemensamma samhällsangelägenheter. För en moderat högerpolitik är det nog en styrka att vädja till denna medborgarkänsla och till stora gruppers positiva reformvilja. Den valpolitiska målsättningen är ju inte att endast bibehålla uppnådda röstpositioner. Ny mark måste erövras och odlas för framtida skördar. Av pol. mag. HENRIK AKERMAN men givande. De tvehågsna kommer att få sin bit, bortförklararna sin. Ingen kan emellertid undgå att konstatera att Högern spelat bort borgerlighetens chans. Det är inte längre tal om att vi har rätt i sak utan att vi manövrerat fel. Vad vi trodde före valet är föga betydelsefullt. Självprövningens tid är inne - nu gäller det att välja väg. Men låt oss först stanna upp och se tillbaka. Nederlaget kom kanske oväntat men är inte oförklarligt. Reaktionen i högerpressen när det blev känt att Ohlin och Hedlund ingått samvetsäktenskap var något blandad. En del organ ansåg att den borgerliga oenigheten nu till fullo blivit manifesterad, andra äter tog nyheten närmast som ett komiskt inslag i valkampanjens elfte timme. Hur man än bedömde valbombens inflytande på de borgerligas chanser i valet så ansägs det allmänt att Folkpartiet och Centern nu definitivt deklasserat sig själva till tredje opponent. En viss oro i Högerleden kunde dock märkas. segervissheten dämpades. Kunde det vara att man kalkylerat fel? Ville folk kanske behålla sina bidrag och ATP? Ville man kanske t. o. m. hellre »sitta i regeringens mjuka soffa än att stä på egna ben»? Högern gick fram i valkampanjen med programmet »minskade bidrag - sänkta skatter». Programmet är realistiskt, rättvist och radikalt. Reaktionärt är det bara för dem som ännu inte uppfattat att bidrag bara är en restitution av skatt. När de flesta betalar 25% eller mer i skatter och avgifter till det allmänna håller inte heller förklaringarna om inkomstutjämningen. De bidrag som självfallet måste betalas ut vid ekonomiska katastrofsituationer har inte heller skurits ner i Högerns förslag. Ändock fanns det en mycket stor svaghet i programmet - det var för beroende av siffermässiga förklaringar. De sista taktiska försiktighetsätgärderna slängdes överbord när man beslöt att på nytt aktualisera ATP-frå- gan. 32-60164077 Svensk Tidskrift H. 81960 451 Detta förhållande var inte Socialdemokraterna sena att utnyttja. Angreppen sattes in punktvis utan hänsyn till att ett nytt skatte- och utgiftsprogram måste ses som ett helt. Fattigdomsspöket manades fram för landets åldringar. Den enda som riktigt framgångsrikt kunde bemöta regeringens insinuationer var Hjalmarson. Ute på fältet hade regeringens talesmän det alltför lätt. Det är möjligt att Ibsen var väl optimistisk, när han sade att en ordinär sanning varar i omkring tjugo år, men nog varar en osanning en valrörelse ut. I politiken är det tyvärr så att skenet ofta är viktigare än realiteten bakom. Hunden dömes efter hå- ren. Detta har Högern inte tillräckligt beaktat. Det ligger inget ohederligt i att vara så pass smart, att man utformar sina i övrigt väl genomtänkta förslag så att alternativet också ser ut som ett verkligt alternativ, och inte bara ett slag under bältet på de lägre inkomsttagarna. Erfarenheten visar att Socialdemokraterna i regel går tillbaka när Folkpartiet går framåt. Även om man naturligtvis inte skall underskatta attraktionskraften av ett konsekvent och självständigt uppträdande, måste man därför konstatera att minskade socialiströster i första hand kommer Folkpartiet till godo. Regeringen kan endast försättas i minoritet om den samlade borgerligheten går framåt. Ett högerprogram som närmast är ägnat att ta röster från Folkpartiet, samtidigt som man minskar detta partis chanser att göra en inbrytning på vänsterkanten, väcker lätt den misstanken att Högern antingen spelar för högt eller också tänker mera på att öka sin egen andel av valmanskåren än att överta regeringsansvaret. I detta läge hade Folkpartiet endast att lägga om kursen ytterligare ett par streck åt vänster. Dagens Nyheters sty- 452 rande hand naturligtvis inte att förglömma, faktum kvarstår att det var Högern som tvingade Folkpartiet att inta en position som man måste önska att Ohlin egentligen inte uppskattade. Helt följdriktigt kom debatten därför att utmåla Högern som den stora motståndaren och inte Socialdemokraterna, må vara sedan att Folkpartiet även rent taktiskt sett gått för långt. Enbart detta faktum emellertid att oppositionen är så splittrad borde väcka en del programskrivare till eftertanke. Även om kontakterna mellan de tre oppositionspartierna varit tillräckliga - vilket jag betvivlar -- men man inte kunnat utforma en gemensam bas, borde man hellre vända sig till den grupp som har mest intresse av det enskilda partiprogrammet än mot varandra. Det gäller alltså att veta när man skall betona likheterna mellan de tre oppositionspartierna och när man skall markera avvikande åsikt. Eftersom vi nu en gång har tre borgerliga partier och inte ett borde man väl åtminstone försöka skörda några av de få fördelar som ett dylikt läge i alla fall ger. Emellertid lyckades inte Folkpartiet något vidare med sin taktik. Trots att Dagens Nyheter sökt göra gällande att valet innebar en seger för Folkpartiet blev partiets andel av valmanskåren 0,7% lägre än vid 1958 års andrakammarval - men man gjorde det bästa av en dålig situation! Vänstervinden var för stark. I stort sett kan man säga att förskjutningen skedde enligt receptet katten på råttan och råttan på repet. Kommunisterna tog åtskilliga röster från Socialdemokraterna även om det inte syns så mycket i antalet erhållna mandat. Socialdemokraterna i sin tur måste ha tagit ett icke obetydligt antal röster från Folkpartiet samt förmodligen också en del från Högern förutom att de naturligtvis gynnades av det stora valdeltagandet. De röster som Folkpartiet förlorade till Socialdemokraterna fick df till allra största delen igen från Hö- gern men även från förstagångsröstarna. Troligt är dock att Folkpartiel även denna gång förlorat en del röster till Centerpartiet. Högern förloradE dessutom säkert också till Centerpartiet. Att Högern alltså inte gick ner mer än som blev fallet måste bero på att många ungdomar röstat på detta parti. Valtendensen är alltså mycket tydlig. Folkpartiet lyckades inte bryta in på vänsterkanten - tvärtom förlorades ett stort antal röster till Socialdemokraterna - men kunde ändå öka svagt beroende på flykten från Högern, som kan tacka ungdomarna för att valet inte blev någon katastrof. Sintsatsen kan alltså bara bli en. Skulden för den olyckliga valutgången faller till största delen på Högern men även på de två :.mittenpartierna:. för deras underlåtenhet att attackera Socialdemokraterna. Därigenom kan man säga att Högern inte bara förlorade valet direkt genom förlusterna till Socialdemokraterna, Folkpartiet och Centern, utan också indirekt genom att Folkpartiet förlorade åtskilliga röster till regeringspartiet. En ljuspunkt finns emellertid - Högerns framgång hos de yngre valdeltagarna. På lång sikt kan man alltså säga att Högerns program är riktigt. Men »in the Iong run we are all dead» som Keynes sade. Politik måste utformas så att man får tillfälle att genomföra åtminstone en del av vad man önskar. Här om något gäller satsen att det bästa är det godas fiende. ökat inflytande får man bäst genom att öka sina mandat - inte genom att föra striden på den för Socialdemokraterna gynnsammaste valplatsen. Därför måste vi nu bevisa att vi inte är lika konservativa som Socialdemokraterna utan förutsättningslöst pröva nya vägar. Självkritik utan modlöshet - ompröv- \ ning utan negativism måste bli våra nyckelord. Denna väg är den enda som leder framåt. Det duger varken att envist bita sig fast i gamla tankegångar eller att börja vackla av och an som Folkpartiet. Men vad vi framförallt måste sträva efter är att finna en lösning som kan föra den samlade borgerligheten framåt. En lösning är ingen verklig lösning så länge den faktiskt inte låter sig genomföras. Så länge oppositionspartierna är beroende av varandra, så länge bör orsakerna till en allierads nederlag stämma till eftertanke även i de andra lägren. En till- 453 bakagång för Folkpartiet är en olycka även för Högern och vice versa. På kort sikt kanske ett oppositionsparti vinner därpå men den största vinsten skördas av regeringspartiet. Det vore därför beklagligt om Folkpartiets röstvinster i absoluta tal skulle hindra samtliga partier från en omprövning av egna positioner! Vi har råd att kritisera egna misstag. Tiden arbetar mot dem som önskar förse staten med mera makt. Socialdemokraternas politik är felaktig men deras taktik ypperlig. Vår målsättning är riktig men vår taktik fel.