Print Friendly

Debatt

Av Redaktionen | 31 december 1959


1959


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DEBATT
sTUDENTPROGRAM
Om av en lycklig slump eller av illslug förtänksamhet må vara osagt –
obestridligt är, att Sveriges Konservativa studentförbund och Sveriges Liberala studentförbund lyckades uppnå en utomordentlig publicitet när de
råkade föra fram sina ideprogram
mitt under den sommarstiltje som av
gammalt ansetts otjänlig för politisk
verksamhet.
Vår ideologiska debatt är knappast
sprudlande. Redan av detta skäl är
det av stort intresse att studera resultatet, när – oberoende av varandra
– två kvalificerade, politiska grupper söka formulera sina grundläggande värderingar och föreställningar
om samhället. »Ett liberalt samhälle»
heter den ena skriften, »Den moderna
konservatismen» den andra; i båda
fallen är det emellertid fråga om en
revy av i stort sett alla samhällsproblem som bruka förekomma i den politiska diskussionen, och kanske
några till. De konservativa förvåna
t. ex. glädjande med att anslå ett helt
litet kapitel åt »Naturvården», i vilket
hävdas att »det är av betydelse att
större hänsyn tas till vårt lands naturvärden vid uppförandet av industrier, kraftverk och andra anläggningar». Detta är ett typiskt exempel
på sådana samhällsproblem, som faktiskt betyda långt mera än åtskilliga
av dem som dagligen figurera i diskussionen, men som inte få tillbörlig
uppmärksamhet därför att de inte nå-
got så när otvunget falla in i något av
de befintliga facken för politiska åsikter.
Av fil. lic. LEIF CARLSSON
Allmänt sett skulle man kunna
önska, att ideologiskt medvetna grupper som t. ex. studentförbundens pro–
gramskrivare ägnade något mindre
energi åt att ge svar på av alla redan
kända frågor – svar som i regel
måste bli konventionella och föga
överraskande, och i stället sysslade
med att fundera ut nya frågor, även
med risk att inte utan vidare kunna
komma med svar på dem. studentförbundens åsikter i de flesta frågor uttrycka helt naturligt den allmänna
opinionen om vilken i stort sett råder
s. k. demokratisk värdegemenskap.
Ett starkt försvar, ett fast penningvärde, kraftåtgärder för de eftersatta
minoriteternas vårdbehov, upprustning av undervisning och forskning
och mycket annat sådant förträffligt
är i och för sig viktiga ting, vilkas
värde dock knappast bestrides av nå-
gon vederhäftig person. Att följa programskrivarna i spåren med ett referat behöver därför inte komma ifråga.
Endast vissa speciella problem skola
här behandlas.
Innebär denna långt gående överensstämmelse i värderingar, eller låt
oss säga önskemål, som råder inte bara
mellan konservativa och liberaler,
utan praktiskt taget mellan alla människor i vårt land, att de idelogiska
skillnaderna ha upphört att spela nå-
gon roll? Som känt har sedan en tid
tillbaka detta med sedvanlig myndighet förkunnats i Dagens Nyheter. Det
konservativa programmet har inte tagit upp frågan, men liberalerna ha
synbarligen våndats inför problemet.
— -~–
:.För en fristående bedömare måste det
stå klart att den politiska striden i
vårt land inte rimligen kan karakteriseras som en kamp mellan oförsonliga ideologien, börjar man sitt program. Upptakten är måhända något
olycklig – läsaren frågar undrande
vem den tillsporde fristående bedö-
maren må vara: inte äro väl liberaler
mer fristående än andra? Och, sakligt
viktigare, låt vara att vi inte ha en
strid mellan oförsonliga idologier, kan
inte läget vara det, att vi väl ha att
göra med motsättningar mellan ideologier, men att denna strid genom
samhällets utveckling kommit att förlora sin oförsonliga karaktär, utan att
därför försvinna? – Liberalerna komma i allt fall fram till att de på ett
diskret sätt våga tro att partierna ha
bevarat en viss särart, men denna förklaras bero på attitydsskillnader. Av
värde är den korta men effektiva repliken mot det ofta hörda, slappa talet
om att problem skulle kunna avgöras
av :.lämplighetshänsyn». »En sådan
hänvisning ger dock ingen verklig
förklaring, så länge man inte vet vilka
normer som varit bestämmande för
bedömningen av vad som är lämpligt
– något som ju bedöms mycket olika
av de skilda partierna».
Beträffande vårt statsskick ha de
båda programmen i ett avseende
samma uppfattning. »l betraktande av
den omständigheten, att vårt land äger
en skriven författning, talar emellertid mycket för, att denna ges en utformning så att den till alla delar
överensstämmer med hävdvunnen
praxis. Detta leder bl. a. till krav på
att det parlamentariska systemet
grundlagsfästes samt att monarkens
grundlagsenliga befogenheter bringas
i överensstämmelse med rådande ordning» heter det i Den moderna konservatismen. Ej annorlunda liberalerna: »Vördnaden för traditionen får
inte hindra oss från att reformera en
365
föråldrad lagtext; den skrivna författningen bör bringas i överensstämmelse med gällande praxis:.. Även liberalerna anse, att detta innebär »att
den parlamentariska principen bör
grundlagsfästas».
Det vill synas, som om man i detta
stycke inte tillräckligt beaktat de
praktiska synpunkterna. Idealet, att
intet skall förekomma utan stöd i
skriven lag och intet skrivet lagbud
utan real motsvarighet i statslivet kan
inte gärna förverkligas; det är väl
också ovisst om numera någon på allvar skulle vilja förespråka det. I ett
samhälle som är statt i levande utveckling måste skriven lag alltid i någon
mån komma att rymma mer eller
mindre obsoleta element; och nya institut måste komma att prövas under
avsevärd tid innan de föranleda ändring av ett så viktigt dokument som
grundlagen. Inga skäl har förebringats för att just dagens konstitutionella
praxis vore lämplig att grundlagfästas.
På den punkt som programmen särskilt framhäva tyckas sakliga skäl tala
emot något sådant. »Hävdvunnen
praxis» visar just, att vår grundlag
inte lägger hinder i vägen för en fungerande parlamentarism. Å andra sidan kan ett ofrånkomligt lagbud om
att »den parlamentariska principen»
mdste tillämpas fullkomligt i onödan
ge upphov till praktiskt pinsamma situationer i framtida lägen, som nu inte
låta sig förutses. En reform som dels
inte medför någon påvisbar förbättring och dels kan befaras kunna medföra nackdelar längre fram bör i varje
fall ur en konservativ synvinkel betraktas som klart olämplig.
En attitydskillnad mellan liberaler
och konservativa framträder däremot
i behandlingen av monarkin. Liberalerna anse »att republikanskt statsskick snarast bör införas i Sverige
och presidenten väljas av riksdagen».
Visserligen erkänner man, att frågan
366
om monarkins avskaffande inte är av
central praktisk betydelse i vårt land,
men principen kan icke offras: »Det
måste fastslås, att arvet inte kan få utgöra grundvalen för innehavet av ett
offentligt ämbete, allraminst det
högsta». Eftersom man i nästa andedrag just medger att i vårt land arvet
tydligen utan större olägenhet kan utgöra grundvalen för innehavet av ett
ämbete, nämligen just det högsta, förefaller den kraftfulla formuleringen för
den fristående bedömaren något brådstörtad. De konservativa hålla sig, som
väntat var, på denna punkt mera till
verkligheten: »Vårt land är av hävd
en monarki. Denna styrelseform har
visat sig väl lämpad för svenska förhållanden, varför vi inte i nuvarande
läge anser det nödvändigt att ta upp
spekulationer om ett annat styrelseskick till diskussion».
Dessvärre har inte samma betraktelsesätt fått göra sig gällande när det
gällt att formulera den moderna konservatismens ställning till frågan om
stat och kyrka. »Religionsfriheten tillhör de värden, vilka den moderna
konservatismen obetingat vill slå vakt
om», fastslår programmet – däruti i
sak överensstämmande med Högerpartiets principprogram 1956. Självfallet
förenas denna uppfattning med en positiv hållning till kristendomen:
»Ingen förnekar det inflytande som
kyrkan genom århundraden haft på
det svenska samhället. Ä ven om kyrkan i ett flertal fall kommit att fördröja nödvändiga reformer {?) , har
den i andra sammanhang tillfört vår
kultur stora värden. I tider då man
betraktar tradition och arv med förakt och ofta, trots skuggan av radikala diktaturer, i förändringen själv
ser ett tecken till framåtskridande, är
det nödvändigt att erinra om de bestående andliga värden som utgör ett
villkor för den västerländska civilisationens fortbestånd. Skall vi i längden
kunna motstå de totalitära våldsideologierna, måste vi hävda den livssyn
som i stor utsträckning grundar sig på
kristen tradition». Efter en sådan förklaring förefaller det sällsamt, att författarna komma fram till att det är
nödvändigt »för såväl bekännare som
förnekare», att svenska kyrkan organisatoriskt skiljes från staten. För bekännare – kyrkans frihet antages
vara i fara genom den kontroll som
under nuvarande omständigheter kan
utövas av statsmakterna. För förnekare – religionsfriheten påstås fordra
att svenska kyrkan inte får ha en priorielsställning framför de fria kristna
samfunden eller att hon får ha inflytande över angelägenheter som gälla
medborgare vilka inte tillhöra kyrkan.
Att liberalerna anse att kyrkan bör
skiljas från staten – »automatisk anslutning till ett religiöst samfund är
inte förenligt med kraven på personlig integritet i religiösa frågor» –
överraskar inte. Att de konservativa
övertygats av sina egna argument för
samma sak är mera överraskande.
Varje individ har ju dock faktisk möjlighet att lämna kyrkan utan att molesteras; »intrånget» på religionsfriheten bör i praktiken näppeligen
kunna kännas hårdare än den princip
om arvsrätt till tronen som man själv
godkänner. Kyrkans frihet kan komma i fara – javäl, den risken finns
alltid, men det förefaller högst tveksamt, om vederhäftiga företrädare för
Svenska kyrkan verkligen skulle anse,
att de nu leva under sådant tryck att
förbindelsen med staten blivit olidlig. Innan man slutligen fördömer kyrkans prioritetsställning är det skäl att
tänka efter, om inte denna tilläventyrs
motsvaras av skyldigheter som kunna
göra den historiskt motiverade positionen i förhållande till andra samfund alltfort berättigad.
Statskyrkoproblemet illustrerar på
sitt sätt något som faller i ögonen vid
ett jämförande studium av de två programmen, och som icke saknar politiskt intresse, hur nära de liberala
och de konservativa ståndpunkterna
kommit varandra. Några exempel för
att i gengäld visa hur den liberala
uppfattningen kommit att sammanfalla med vad som ännu för några år
sedan tämligen allmänt – inte minst
på liberalt håll – torde ha betraktats
som konservativt:
Räntepolitiken betraktas »såsom ett
av huvudvapnen mot inflationen»,
man anser också att vi under framtida
högkonjunkturer måste »acceptera ett
väsentligt högre ränteläge än vad som
genomsnittligt varit rådande efter
andra världskriget».
Om socialpolitiken: »Där så är möjligt bör socialvården ordnas enligt
försäkringsmässiga principer. Om den
enskilde själv står för en del av utgifterna nedbringas kostnaderna för
stat och kommun. Det är icke minst
ur opinionsmåssig synpunkt av vikt
att missbruk av sociala hjälpåtgärder
motarbetas». I sak och form erinrar
detta på det närmaste om motsvarande
konservativa kapitel: »Genom höjningen av vårt lands materiella standard under senare tid har ökade möjligheter givits att finansiera socialförsäkringarna med avgifter. Dessa
bör successivt ökas och slutmålet så
långt möjligt vara huvudsaklig avgiftsfinansiering».
Mest glädjande är kanske den liberala analysen av bostadsproblemet:
»Den hittills förda bostadspolitiken,
karakteriserad av hyresreglering och
generella subventioner, har varit ett
misslyckande. Hyresregleringen har
naturligt nog inte kunnat påverka
kostnaderna i nybyggda hus och i
367
förening med inflation i huvudsak
bara bidragit till att ett onaturligt gap
uppstått mellan hyrorna i äldre och
nyare hus. Samtidigt har man tagit
bort vinstincitamentet för det enskilda
kapitalet att söka sig till bostadsmarknaden. Resultatet har blivit en skrämmande bostadsbrist, främst i storstä-
derna». Med stöd av dessa tankar kommer man mycket riktigt fram till konkreta önskemål som på ett försiktigt
sätt i allt väsentligt överensstämma
med de konservativa påståendena:
»En förbättring kan endast åstadkommas genom att nu gällande regleringsoch subventionssystem avskaffas. De
kommunala bostadsföretagen avvecklas. övriga särskilt gynnade bostadsföretag skall konkurrera på lika villkor med de enskilda företagen».
Utan tvivel visa programmen att betydande, ehuru svårformulerade skillnader i attityd, för att använda det liberala uttrycket, fortfarande bestå
mellan liberaler och konservativa.
Lika tydligt visa de emellertid, hur
trots dessa skillnader uppfattningarna
i konkreta frågor, varav många av
synnerlig vikt, kunnat sammanjämkas
på ett sätt som knappast föreföll möjligt för bara låt oss säga tio år sedan.
Detta faktiska närmande är det politiskt betydelsefulla och glädjande. Må
det vara tillåtet för en konservativ lä-
sare att (utan oförsonlig ideologisk
kamp) uttrycka den attityden, att liberalerna lyckats bäst i de avsnitt
där de medvetet eller omedvetet närmat sig mest till vad förr kallades konservativt – och att de konservativa
råkat få med några betänkliga saker
just på de punkter där de bemödat sig
mest om att ådagalägga vad som förr
brukat kallas liberalism.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner