Print Friendly

Debatt

Av Redaktionen | 31 december 1959


1959


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DEBATT
AKTUELLIDEDEBATT
UNDER DE senaste månaderna har den
blodfattiga politiska idedebatten i vårt
land tillförts ett antal inlägg från socialdemokratisk sida, som förtjänar
allmän uppmärksamhet. Dels är dessa
inlägg stimulerande genom att de bidrager till att fixera utgångspunkter
för fortsatt meningsutbyte. Dels ger de
en antydan om i vilka riktningar den
socialdemokratiska politiken i praktiken kan komma att utvecklas.
Här är det tyvärr endast möjligt att
kommentera inläggen av Tage Lindbom och Gösta Rehn.
Teknokratiskt tyranni?
Fil. dr Tage Lindbom, som på sin
tid irriterade sina partikamrater med
boken »Efter Atlantis» – en djupt
pessimistisk prognos beträffande den
demokratiska socialismens möjligheter: dess målsättningar kunde inte förverkligas och dess program måste utmynna i en totalitär statstyp – fortsätter sina omprövningar i Ekonomisk
Revy 3/1959.
Hans pessimism gäller nu inte bara
den demokratiska socialismen utan
överhuvudtaget möjligheterna att bevara frihet, jämlikhet och broderskap
i det framtida samhället. Han menar
att vår tids ödesdigra men obesvarade
fråga är: »hur skall det gå för den enskilda människan?».
För den konservative läsaren klingar
denna frågeställning på något sätt bekant, och han känner sig inte heller
främmande inför den diatrib, som
å . ” 2.
Av docent ERIK ANNERS
Lindbom riktar mot framtidssamhället: »Den ordning, som vi närmar oss,
då det gamla liberaliserande samhället med sin kaleidoskopiska rörlighet
lämnas bakom oss, hotar att utmynna
i en caesarism, en outhärdlig sakteknisk diktatur, där varje etisk norm är
skjuten åt sidan av det funktionella
effektivitetskravet (vi är redan långt
på den vägen l), där det icke blir blodtörstiga asiatiska tyranner, som härskar över oss, utan vetenskapligt utrustade informations- och propagandaledare, hålkortsoperatörer samt (för
det vegetativa nervsystemet) fackliga
och politiska »Snoddasgestalter». –
(Snoddas-gestalter! Vilka personager i
dagens samhälle kan ha lett hans
tanke i denna oroande riktning.) –
Denna fara kan avvärjas, säger Lindbom, genom att »en fast socialetisk
ordning förverkligas». Detta låter ju
tröstande men något oklart. Mycket
klokare blir man inte heller av hans
antydningsvisa förslag: »Det gäller att
finna en andlig förbindelse mellan de
moderna företagsformernas förkrossande kollektivstyrka och den enskilda
individens hjälplösa ensamhet.»
Menar han möjligen att man måste
uppfostra människorna till en så fast
grundad broderskapsattityd gentemot
varandra att avståndet mellan ledarskikt och massa kan överbryggas –
att den enskilda människan inte känner sig ensam och hjälplös därför att
hon har ett fast förtroende för de
människor, som i kollektivens topp
bestämmer över hennes öde?
te
304
I så fall kan man åtminstone diskutera reformer, som kan leda i den
riktningen. De måste främst ligga på
skolans och överhuvudtaget uppfostringens områden – varmed inte är
sagt att enhetsskoleprofeternas väg är
den rätta. Ett förslag gällande en sida
av problemet: obligatoriskt arbete under någon tid inom industri, jordbruk
eller skogsbruk för skolungdom på
högre stadium är en möjlighet som
borde undersökas. Det bästa sättet att
lära känna och förstå andra människor, deras tänkesätt och problem är
fortfarande att arbeta tillsammans
med dem i deras egen miljö. En socialetisk ordning förverkligas i människornas hjärtan – inte genom överflyttandel av makten från en toppgrupp till en annan genom socialiseringsreformer; denna sanning börjar
dessbättre även många socialister få
klart för sig.
Medborgarbegrepp och äganderätt.
Lindboms pessimism grundar sig vidare på den uppfattningen att »hela
grunden för det liberala medborgarbegreppet raserats». »Egendomen,
företagandet, knutna till den enskilde
individen» var »en av det politiska
medborgarskapets viktigaste förutsättningar». Denna förutsättning har fallit bort genom företagslivets institutionalisering, genom den separering
av ägande och företagande, som blivit
alltmer påtaglig (och även erkänd).
Genom »de stora folkliga rörelsernas
förvandling till fasta korporationer
med alla institutionella kännemärken;
statik, centralism, likformighet, kollektivt-hierarkisk disciplin» har därtill
den »medlemsdemokrati» inom dessa
organisationer, som utgjorde en annan förutsättning för det liberala medborgarbegreppet försvunnit. Detta är
emellertid – enligt Lindbom – en
oundviklig utveckling, som man måste
böja sig för och anpassa sig till. »En
återgång till den medlemsdemokrati,
som rådde i slutet av förra århundradet, vore liktydigt med kaos. Det är
lika dumt, som när man i företagarkretsar talar om .det privata näringslivet. och dess »friheb som om vi
fortfarande befann oss i det oscarianska tidevarvet».
Lindboms beskrivning av folkrörelsernas läge – som han ju också haft
tillfälle att observera från välbelägen
utsiktspunkt – förefaller betydligt
mera träffande än den bild han ger av
företagens »institutionalisering». Att
en dylik process pågår i vad gäller de
största industriföretagen är naturligtvis riktigt. Men Lindbom tycks glömma
den stora massan mindre- och medelstora företag samt jordbruken, vilka
dock tillsammans sysselsätter flertalet
tjänstemän och arbetare. »Institutionaliseringen» har sträckt sig också till
många medelstora företag, men fortfarande är ett stort antal förvaltade
av ägarna och så sker ju regelmässigt
inom småföretagen och jordbruket.
Lindbom talar hela tiden om det
»liberala medborgarbegreppeb och
skjuter ägandet av företag i förgrunden. Den konservative skulle vilja tilllägga att 1800-talets medborgarbegrepp
– både det liberala och konservativa
– hade sina rötter i det romerska
medborgaridealet, där visserligen privategendomen utgjorde en institutionell förutsättning, men där det väsentliga dock var den enskildes inställning
till staten. Tanken att staten – det allmänna – bäres upp av den enskilde
medborgarens lojalitet mot och aktivitet för det allmännas intressen har sedan den romerska republikens tid spelat en mycket viktig roll i västerländskt statsliv. 1800-talets borgerliga samhällsskikt uppfattade denna
tanke på sitt sätt och för dem var det
naturligt att särskilt uppmärksamma
betydelsen av den personliga ägande- – —— –
rätten till företag. Fortfarande består
en dylik äganderätt i stor omfattning
och kan fylla viktiga psykologiska
funktioner vid sidan av de sociala och
ekonomiska – skapa känslor av frihet, trygghet och självständighet för
många människor. Alla kan inte bli
företagare. Men många fler än hittills
skulle kunna bli det – i efter tidsförhållandena anpassade former.
Nya former för egendomsägande.
I stället för att kasta yxan i SJOn
inför »institutionaliseringen» borde
vi väl anstränga oss att finna former
för konkret företagsförvaltande för så
många människor som möjligt – antingen såsom enskilda eller i små
grupper. Man kan också försöka förhindra att vare sig stat, kommun eller
stora företag sträcker ut sig över det
område där småföretagen är en naturlig organisationsform – t. ex. inom
serviceföretagen av olika slag. Underleverantörer till storindustrin blir allt
vanligare och viktigare. De måste få
behålla en så självständig ställning
som möjligt. Man kan avveckla de
kommunala bostadsföretagen och överföra de av kommunala stiftelser eller
bolag ägda husen till bostadsrättsföreningar. En dylik förening är ett företag, och åtminstone några av delägarna tvingas grundligt lära sig fastighetsförvaltning. Detta skulle också
ligga i linje med stödet av egnahemsbildandet. Aktiesparklubbar kan med
tiden leda till meddelägarskap av faktisk betydelse från löntagarnas sida.
Men härför krävs åtgärder ägnade att
utvidga tillgången på aktier. Hittills
är dessa klubbars förvärv så gott som
helt begränsade till nu börsnoterade
aktier. Detta underlag är för litet.
Det väsentliga måste vara att ägandet kommer till uttryck i en personlig förvaltningsinsats. Dylika åtgärder
ökar givetvis inte tjänstemannens eller
..! i
305
arbetarens personliga inflytande inom
ett stort industriföretag – om han är
anställd i ett sådant. Men är det nödvändigt? Hans fackorganisation bevakar hans lönekrav och hans personliga
intressen i övrigt. I sista hand ingriper stat eller kommun om företaget
skulle vanskötas till de anställdas förfång. Den enskilde löntagaren behöver
inte något direkt inflytande på storföretagets ledning – och kan heller
inte gärna ha det utan att kaos skulle
uppstå.
Demokratien inom organisationerna.
Lindboms och så många andras bekymmer för »den nya feodalism», som
skulle följa industrialiseringen och
storföretagandel i spåren synes därför
vara betydligt överdrivna.
Då torde folkrörelsernas förstelning
i hierarkiskt styrda jättekollektiv vara
ett allvarligare hot mot möjligheterna
att bevara och vidareutveckla känslan
för medborgaraktivitetens och medborgarlojalitetens betydelse. Lindbom
slår fast att en medlemsdemokrati inte
längre är möjlig inom de stora intresseorganisationerna. Det kan tänkas att om den enskilde känner sig
vara utan möjligheter till inflytande
inom sin intresseorganisation – t. ex.
LO – och därför stumt och apatiskt
följer direktiven från sina nutida ,.feodala» herrar, han också grips av liknöjdhet gentemot det allmänna och
dess behov av hans aktivitet och intresse. Blev en sådan attityd mera allmänt utbredd skulle onekligen faran
vara stor för en utveckling in i ett
autoritärt samhälle, där de demokratiska idealen blott omfattades med en
läpparnas bekännelse och de demokratiska institutionerna endast vore
tomma former. Alldeles särskilt stor
skulle denna fara bli om människor
med mera kvalificerad utbildning,
de som i kraft av sin personliga ställL .
– — ——————————
306
ning och sina möjligheter att påverka
opinionsbildningen har särskilt stor
betydelse för kontrollen av »top-side»
skiktet, vände sig från det politiska
arbetet. Men går utvecklingen verkligen i den riktningen?
Snarare vill det synas som om den
folkliga självstyrelsen i stat och kommun i allt större utsträckning bärs
upp av en mångfald beundransvärda
frivilliga insatser från allt större skaror av människor, som engagerar sig
i partiarbete liksom i statliga och
framför allt kommunala förtroendeorgan av olika slag. De senaste årtiondenas intensiva folkbildningsarbete
och allmänhetens höjda bildningsnivå
över huvudtaget börjar bära frukt. Givetvis kunde man önska en ändå
större aktivitet, men läget därvidlag
ger dock inte anledning till misströstan. I själva verket kan man fråga sig
om inte Lindboms pessimism vid bedömningen av folkstyrets framtid beror på en naturlig felsyn. Han ser att
människorna inom intresseorganisationerna inte i nämnvärd utsträckning
genom personliga insatser bevakar
sina förtroendemäns handlande. Därav drager han den slutsatsen att de
meniga medlemmarna är utlämnade
åt funktionärerna. Top-side kan
handla för dem – i all välmening naturligtvis, men utan att fråga sina uppdragsgivare till råds eller stort fästa
sig vid deras tycken. Premissen förefaller riktig – men slutsatsen? Kan
det inte förhålla sig så att de stora
massorna i intresseorganisationerna
förhåller sig passiva gentemot sina
ledningar inte därför att de är apatiska utan därför att de har sett och
vet att ledningarna gör sitt yttersta
för att hävda sina uppdragsgivares
intressen. Varför skulle då den enskilde – särskilt om han inte är intresserad av eller känner sig inte ha
fallenhet för fackligt arbete – taga
på sig en bevakningsuppgift, som han
tycker är överflödig. Han och ledningen vet att den dag ledningen vanskötte sig så att intressegruppens krav
icke hävdades med tillräcklig kraft
skulle gruppens stora massa snart nog
komma på fötter. Om detta är riktigt
skulle bristen på »medlemsdemokrati»
eller rättare den enskildes brist på
aktivitet inom den egna fackorganisationen vara farlig inte så mycket ur
den enskilde individens synpunkt som
ur hela samhällets synpunkt. Ty det
starka latenta trycket från passiva
men i givna situationer lättrörliga
medlemsmassor med obetydliga insikter i det fackliga arbetets karaktär och
villkor kan tvinga ledningarna att hårt
driva hävdandet av det gruppintresse
de företräder mot hela samhällets intressen. De måste göra så för att behålla sina personliga positioner. Är
inte detta vad som börjat ske i vårt
land? Och hur skall vi kunna möta
denna funktionella brist i dagens samhällsliv?
Till det skall jag strax återkomma
med några reflexioner.
En konservativ socialdemokrat.
Dessförinnan kan det vara anledning att beröra de inlägg, som gjorts
av Gösta Rehn i de senaste numren
av Tiden, den anledningen, nämligen,
att han företräder en långt mera optimistisk grundsyn på socialdemokratins politiska möjligheter och uppgifter än Tage Lindblom.
Mycket av vad Rehn säger i dessa
artiklar har sitt intresse också därigenom att det illustrerar den principiella enighet i grundsynen mellan
konservativ, liberal och socialdemokratisk åskådning i dagens Sverige,
som finns – trots de bittra aktuella
partimotsättningarna. Man kan uttrycka detta så att utvecklingen gjort
de flesta au oss till på en gång konservativa, liberala och socialister; se- -~
dan beror det på var man sätter accenten. Att den gamla ideologiska
klassificeringen inte längre är adekvat, erkännes ju numera på allt flera
håll. Det hindrar inte att vi tillsvidare
får begagna oss av den. Ännu går det
vissa principiella skiljelinjer mellan
bestående partier, som fortfarande har
sin politik förankrad i 1800-talets idevärld – tillräckligt klara för att termerna skall vara nödtorftigt användbara. Kanske finner nästa generation
mera täckande ideologiska formler.
Vad vill då den, som uppfattar sin
åskådning som konservativ – jag talar givetvis bara för mig själv – instämma i av det som Rehn framfört.
Här är det bara möjligt att ge några
exempel – en mera fullständig kommentar skulle lätteligen fylla hela
detta häfte. För det första är hans socialpolitiska krav under rubriken:
»människan i centrum – kvinnan i
centrum», där han yrkar på lösning
av deltidsfrågan föga chockerande.
Inte heller finns det något att invända
mot hans önskemål i abortfrågan –
att samhället skall göra en så omfattande ekonomisk insats att »rätten att
slippa abortera» säkras. Det familjepolitiska programmet – en solidaritetsbetonad omfördelning av barnkostnaderna – där Rehn accepterar bl. a.
att man skall komplettera barnbidragen med »den gamla formen, skatteavdrag» är lika god konservativ politik, som högerns aktuella krav på avskaffande! av barnbidraget till första
barnet är ett uttryck för partiets sammanbitna allvar i dess kamp för statsfinansernas sanering. »Människan i
centrum – även som konsument»,
Rehn begränsar sig här till att yrka
på »monopolkontroll, kvalitetskontroll,
bekämpning av vilseledande reklam».
Om han inte menar mera än han därvidlag exemplifierat, finns det inte
mycket att invända. Om han reflekterade något vidare över den förplik- 307
tande rubriken skulle han kanske inse
att man kan draga mycket mera vittgående slutsatser av tesen att människan som konsument skall stå i nä-
ringslivets centrum – slutsatser som
konservativa för länge sedan nått fram
till och som leder bl. a. till deras krav
på en marknadshushållning.
Däremot är det svårt att uppskatta
eller ens förstå Rehns argumentation
kring – »frihet i arbetsvalel». Gärna
det! Men i ett alltmer specialiserat
samhälle kan människorna inte byta
yrke i den omfattning Rehn tycks
eftersträva (folkskolläraren skall
kunna byta med supportersvarvaren
och vice versa), och med stigande välstånd blir det än svårare att få människor att flytta – de skaffar sig egna
hem och mycket annat som binder
dem på sin ort. Vill de se Sverige eller
utlandet, kan de sätta sig i bilen. Att
flytta för att få miljöomväxling är inte
längre nödvändigt. Det är visserligen
hårt att tvinga människor att flytta,
eller byta yrke genom hotet om arbetslöshet, och det vore bättre om de
kunde lockas i stället. (Vi får otvivelaktigt bereda oss på långtgående verkningar i den riktningen av produktionsapparatens koncentration och
omgestaltning i samband med den ekonomiska integrationsrörelsen i Europa.) Men hur skall delockas-med
flyttningsbidrag och -premier. Kan så-
dana någonsin bli tillräckligt effektiva? Vad kostar de och vem skall betala? Staten? »Näringslivet?» Om man
vill locka människor att flytta eller
byta yrke, vore då inte den enda effektiva utvägen att avveckla den solidariska lönepolitiken? Intill dess att
dylika och andra frågor besvarats är
det svårt att riktigt taga honom på
allvar.
Man skulle gärna velat se en närmare utveckling av hans tanke att
»demokratins och ekonomins sundhet
i längden hänger på de mindre enhe- 308
ternas självverksamhet. Stigande
krav», tillägger Rehn (i kursiv), »På
enskild eller lokal självbestämmanderätt blir dessutom naturliga med stigande välstånd och kulturell nivå».
Det är så sant som det är sagt, men är
han också beredd att medge att den
enskilda äganderätten är en av de säkraste och funktionellt smidigaste formerna för skapandet av enskild självbestämmanderätt. I så fall kanske man
kan hoppas att han inom ramen av en
rekommenderad strävan ,.efter att leta
fram alla de punkter där en lokal eller
individuell självbestämmanderätt är
möjlig utan alltför stora risker», också
vill överväga hur man skall förverkliga en egendomsägande demokrati.
Det är inte bara socialdemokratin som
vill försöka lösa vår tids »skärpta dilemma mellan behovet av starkare
central ledning och behovet av decentraliserad frihet». Även konservativa och liberala strävar – så gott de
kan – med den uppgiften. Det är
här som det kommer att visa sig om
det på längre sikt finns möjlighet att
skapa en samling mellan de demokratiska politiska folkrörelserna för
att förverkliga en åtminstone i huvudlinjerna gemensam målsättning. Om
inte en sådan samling kan skapas är
det fara värt att vi, trots ett politiskt
och ekonomiskt åtminstone icke ogynnsamt utgångsläge, bryter sönder vår
demokrati och vår samhällsekonomi
genom att intressegruppernas maktkamp och den därav präglade partitaktiken går ut över allmänna och
grundläggande samhällsbehov – en
hållfast statsfinansiell ställning och
ett något så när stabilt penningvärde.
Konservatismen och statsmakten.
Ty en sak är säker, de reformer som
Rehn föreslår, liksom allt annat som
föreslagits från olika reformvilliga
kretsars sida, och där en upprustning
,,
av de sociala vårdområdena samt av
skolväsende och forskning med rätta
ställts i förgrunden – kan icke förverkligas på länge utan en sanering
av vår samhällsekonomi. Därför är
det både löjligt och upprörande när
man även utanför den enkla partiagitationen beskyller högerpartiet för socialt bakåtsträveri osv. Högern är dock
numera en stor demokratisk folkrö-
relse med ett väljarunderlag, som har
sin tyngdpunkt i den »mellersta.. medelklassen, och där de högskolebildade
tjänstemännen och företagarna spelar
en allt större roll. Att högerpartiets
ledning kunnat driva sin »kärva linje.
beror på att partiets medlemmar i
stor utsträckning är tränade till en
kritisk realism just i sin yrkesmiljö.
Men de är sannerligen inga reaktionärer.
Något av denna vanföreställning –
förmodligen en frukt av ett par ärtiondens vulgärpropaganda mot den
moderna konservatismen – framskymtar tyvärr också hos en eljest så
klarsynt och sansad debattör som
Rehn. Särskilt beklagligt är hans ordande om att socialdemokratin »mot
konservatismens form av frihetskrav
– de starka armbågarnas friheb –
sätter »det socialistiska frihetskravet,
frihet åt alla».
I den män denna attack har nå-
gon mening får den väl anses innebära
ett uttryck för den uppfattningen att
modern konservatism skulle företräda
en extrem liberalistisk syn på friheten. Sätillvida kan detta vara begripligt som högerpartiet på grund av
sin oppositionsuppgift gentemot en
statsmakt, som utgjort ett verkställande utskott för industriarbetarnas
intressekrav, kommit att i sin agitation skarpt betona att även minoritetens frihetskrav har sitt berättigande
och att vända sig mot en utvidgning
av statsmaktens verksamhetsområde.
Motiveringen från högerns sida har
, . _ P’ – – – – – – – –
därtill varit funktionell: om alla
även socialisterna – accepterar ett
näringsliv i det väsentliga byggt på
enskild äganderätt, måste vi ge företagarna tillräcklig rörelsefrihet för att
deras insats skall bli effektiv. Men
denna av det faktiska partipolitiska
läget orsakade oppositionsattityd –
där högern genom en rockad med
folkpartiet övertagit ett liberalt partis
uppgift, är en sak – den moderna
konservatismens principuppfattning
en annan. Denna divergens mellan
teori och praktik i attityden till statsmakten, beroende på den aktuella politiska uppgiften, är självklar i ett nutida parlamentariskt system – och
socialdemokratin får förmodligen själv
tillfälle att uppleva den såsmåningom.
Modern liksom äldre konservativ
uppfattning bygger emellertid på föreställningen om den starka men till sitt
verksamhetsområde begränsade statsmaktens värde – såsom övervakare
av balansen mellan intressegrupperna
och beskyddare av den sociala rättfärdigheten. I kravet på ett socialt
rättfärdigt samhälle inlägger man
inom nutida konservatism en strävan
efter frihet åt alla och största möjliga
ekonomiska jämlikhet mellan människorna. Men varken frihet eller jämlikhet uppfattas som självändamål. De
är medel – tillstånd i samhället, varigenom den enskilde individen kan utveckla de anlag, som konservatismen
från sin ursprungliga utgångspunkt i
kristet humanistiska värderingar uppfattar som individual- och socialetiskt
primära. De anlag nämligen som leder
till självständighet och ansvarstagande
å ena sidan och en broderskapsinställning till medmänniskan å den andra.
Friheten är en förutsättning för självständighet och ansvarsmedvetande liksom jämlikheten är en förutsättning
för broderskapskänslan.
Naturligtvis inser man inom de nutida konservativa rörelserna att frihets- 309
kraven ter sig olika för olika grupper
i samhället. Först och främst måste en
grundläggande ekonomisk och personlig trygghet skapas för dem som inte
har det. Endast därigenom får friheten värde för alla. Att trösta den arbetslöse eller arbetsoförmögne med
värdet för honom av friheten i samhället är lika enfaldigt som hjärtlöst.
Högerns starka engagement för de
verkligt väsentliga trygghetsskapande
reformerna – t. ex. folkpensionen –
bottnar i denna insikt om grundtryggheten såsom förutsättning för frihetens
tillgodogörande.
Nu har vi emellertid – i huvudsak
tillsammans – skapat denna grundtrygghet; högerns första och viktigaste
krav är att den bevaras – genom en
realistisk ekonomisk politik. (Om en
sådan politik går ut över numera
överflödiga generella subventionsreformer är detta inte att beklaga.) Hur
uppgiften att i framtiden bevara och
vidareutveckla friheten skall lösas
kan naturligtvis inte sammanfattas i
enkla formler. Här måste man i varje
läge och inför varje nytt problem
finna den rätta balansen mellan en
mångfald olika etiska och funktionella
hänsyn.
»Frihet, jämlikhet och broderskap.»
Om frihet och jämlikhet är medel
måste man försöka använda dem inom
vissa gränser så att inte medlet blir
ändamålets fiende eller fiende till ett
annat betydelsefullt värde. Jämlikheten – och jag talar här fortfarande om
jämlikhet ifråga om ekonomiska möjligheter till behovstäckning – är en
förutsättning för en broderskapskänsla
mellan människorna. En alltför längt
driven ekonomisk differentiering leder otvivelaktigt till en känsla av
främlingskap och till sist rentav fiendskap mellan människor på olika konsumtionsnivåer. Det senaste exemplet
—— —— – – – – – –
310
härpå är Sovjetunionen, där man nu
strävar efter att motverka den klassantagonism mellan intelligentia och
arbetare, som den av effektivitetsskäl
långt drivna differentieringen fört
med sig. Ty detta är ju problemets
andra sida: en ekonomisk differentiering är – efter all historisk och nutida erfarenhet – nödvändig för att
stimulera människorna till önskad
effektivitet i sitt arbete.
slutsatsen bör då bli att vi i praktisk politik får begränsa oss till ett så
stort mått av ekonomisk jämlikhet
som är förenligt med effektivitetsbehovet. Allt beror då på hur vi bedö-
mer kravet på effektivitet i dagens och
morgondagens produktionsliv – och
vad vi vill ha råd med ifråga om reformer.
Bedömer vi reformbehoven som
stora och anser vi att svenskt produktionsliv för lång tid framåt måste
kunna utveckla en mycket hög effektivitet – vilket den konservative vill
göra gällande – så måste under överskådlig tid differentieringen utnyttjas
som produktionsstimulans. Gösta Rehn
liksom många av hans meningsfränder
medger numera att »Vi har redan drivit den progressiva direktbeskattningen mot bristningsgränsen». På
konservativ sida vill man hävda att
den drivits över denna gräns. Detta
är emellertid en fråga, som kan diskuteras som ett funktionellt problem,
och som kan prövas genom experiment. Vore det inte -i den allvarliga
inre och yttre ekonomiska situation,
som Sverige befinner sig – rimligt
att pröva om inte en brett lagd skattereform inriktad på att stimulera sparande, företagande och ökad arbetseffektivitet kunde bidraga till att avvärja farorna och ge oss resurser för
av alla eftersträvade reformer? skattesänkningspolitiken i länder som Västtyskland och England visar dock att
man där tror på möjligheterna att med
en sådan politik nå resultat. Den
ekonomiska utjämningen har nu gått
så långt, tack vare den på produktionsstegringen byggda standardhöjningen beträffande det stora flertalet
människor, att en dylik skattereform
ingalunda behöver få former, som
skulle te sig betänkliga ur jämlikhetens synpunkt – så länge man nämligen inte uppfattar jämlikheten som
något slags estetiskt värde i sig utan
som ett medel för utbildaodet av en
broderskapsattityd mellan människorna. F. ö. betyder sannolikt åtgärder på uppfostrans och skolans område mycket mera härför än skatteoch socialpolitikens utformning, sedan
vi nu börjat träda in i överflödssamhällets mera pacificerade relationer
mellan intressegrupperna.
Slafen och intresseorganisationerna.
Det hindrar inte att – som ovan
framhållits – intressegrupperna i gestalt av maktägande och maktutövande
fackorganisationer utgör det politiska
problemet före alla andra. Deras existens är byggd på behovet att hävda
ekonomiska gruppintressen – och
vad löntagarorganisationerna beträffar yttrar sig dessa främst i krav på
så höga penninglöner som möjligt.
Man kan inte begära att dessa löntagarorganisationer skall kunna bära ett
ansvar för penningvärdet. Det är inte
deras uppgift, och den hänskjuter de
villigt till statsmakten. Men i så fall
måste statsmakten ha vilja och förmåga att hålla tillbaka anspråk på lö-
nehöjningar, som överskrider det faktiska produktionsresultatet liksom på
subventionsreformer, som undergrä-
ver statsfinanserna. Den socialdemokratiska regimen (med eller utan hr
Hedlund) har inte haft denna vilja
– och med den knappa marginal, som
en borgerlig regim under den när- – – • • • • • • • • • -.•J •-•J••s_____l!lll.:s_.__…~~–I!III!I!I!!IJ!II!!IIIIIII!ll!!!!l!l!lllll!i!lllil!llll!l!!l!!!l!!!!!!!!!!!!!!!!!!l,l!l!!l,a
maste framtiden skulle komma att
bygga på kan man befara att dess möjligheter skulle vara otillräckliga.
Farhågor härför har ju föranlett åtskilliga att kräva en övergång till en
permanent samlingsregering. Men så
länge partierna är bundna till och beroende av de organiserade intressegrupper, som står bakom dem, innebär detta endast att man flyttar in
kampen mellan intressegrupperna i
regeringen – med omröstningar, missnöjda minoriteter och åtminstone i
längden samma svårigheter att vinna
gehör för hela samhällets behov.
Kanske finns – sett på längre
sikt – endast en utväg att med bevarande av folkstyret skapa en statsmakt, som står över intressegrupperna.
Den är att minska partiernas och politikernas beroende av dessa intressegrupper. Det kan tänkas ske lagstiftningsvägen genom att förbjuda kollektivanslutningen och därtill begränsa
subvention av politiska partier. I övrigt får partiernas verksamhet bygga
på frivilliga personliga insatser.
Ett dylikt system kan fungera både
med majoritets- och samlingsregeringar – den senare formen kan tänkas bli vald i situationer, där politikerna bedömer läget kräva att statsmakten särskilt kraftigt hävdar det
allmännas behov gentemot en mäktig
och obstinat intressegrupp.
Resultatet av ett sådant, här blott
antytt program kan man kanske våga
hoppas skulle bli en kader av yrkespolitiker med en hög grad av personlig självständighet, som skulle arbeta
i en atmosfär mera påminnande om
den i våra kommunala församlingar.
Dessa politiker kanske kunde komma
att utgöra den fasta punkt, som vi i
forna dagar hade i den personliga
kungamakten – när den fungerade
som bäst – och deras uppgift skulle
bli densamma, att balansera och jämka
mellan intressegrupperna samt att vid
311
behov med kraft företräda hela samhällets krav.
Detta är nu spekulationer på lång
sikt! Men vad kan göras i dagens läge
för att avvärja hotet mot statsfinanser och penningvärde – ett hot, som
i sista hand gäller just de vinningar
av frihet och jämlikhet, som vi hittills
lyckats nå.
Rimligen vore den bästa utvägen
en samlingsregering, tillskapad för
denna uppgift och uppfattad som en
lösning ad interim av en ohållbar situation. Beklagligtvis har möjligheterna för denna demokratins form av
självförsvar starkt försämrats genom
det socialdemokratiska övergreppet i
pensionsfrågan. Måhända kommer
dock läget att te sig gynnsammare för
en samling allteftersom det socialdemokratiska partiet får skörda vad det
sått. En förutsättning för en allmän
politisk samling är emellertid uppenbart ofrånkomlig – att socialdemokratin avstår från kravet att utöva ett
dominerande inflytande på samhällsutvecklingen och begränsar sig till en
mindre totalitär målsättning. T. o. m.
Gösta Rehn utgår på ett aningslöst sätt
från att hans parti är kallat att –
framför andra och över andra – förvalta frihet och jämlikhet. Det arvet
vill likväl också de andra demokratiska partierna förvalta – och försö-
ker efter förmåga finna de bästa vä-
garna härtill. Xr det inte på tiden att
vi slipper socialdemokratins attityd
av den allena rättfärdige och börjar
diskutera de funktionella samhällsproblemen med utgångspunkt från gemensamma värderingar? Att t. ex. inflationen jämte sina samhällsekonomiska faror också medför outhärdliga
sociala orättvisor vill väl socialdemokraterna ändock numera medge. Ensamma kan de inte avvärja den. Inte
ens hr Hedlund torde räcka till som
hjälpare i nöden. Varför då inte slå
av på anspråk och maktkrav?

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner