Print Friendly

De svenska förmögenhetsskatterna

Av Redaktionen | 31 december 1958


1958


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

________,
DE SVENSKA FÖRMÖGENHETSSKATTERNA
Teoretiska principer
LANDETs översåtar har väl alltid behövt inkomster. Lång är den rad
av pålagor i olika skepnader, bevillningar, avgifter, skatter, etc.,
som konstruerats för att skaffa
pengar till statskassan. Olika teorier har lanserats för att motivera
pålagorna och ange, hur de skall
fördelas mellan skattebetalarna.
Man har exempelvis talat om en
»förmågoprincip», och man har talat om en »intresseprincip».
Samhällsekonomien utvecklas
snabbt, och de skatter och skatteprinciper, som var sakligt riktiga
och berättigade under exempelvis
den tidigare penninghushållningens
tid, är nu förlegade. Men underså-
tarna är vana vid just den eller den
skatteformen, och även om skattebelastningen blivit skev och i många
fall rent av samhällsekonomiskt
tvivelaktig, kan skatten leva kvar,
kanske stöttad av någon förlegad
princip, om så skulle befinnas politiskt lämpligt.
Förmögenhetsskattens motivering
En gängse skatteprincip är att
inkomst av kapital kan beskattas
Av direktör FOLKE LINDBERG
hårdare än inkomst av arbete. Motiveringen härför torde synnerligen
förenklat och kortfattat kunna sammanfattas så, att den, som har förmånen av inkomst av förmögenhet,
normalt torde kunna räkna med att
inkomsten skall fortlöpa utan särskilda åtgärder. Vederbörande inkomsttagare skall således ej behöva
räkna med förlorad inkomst på
grund av att hans arbetsinsats upphör genom sjukdom, ålderdom, arbetslöshet eller på annat sätt. Den
som däremot har sin inkomst på
grund av tjänst, måste räkna med
att kunna förlora denna sin inkomst. Vederbörande kan som sagt
bli sjuk eller han kan på annat sätt
bli utan möjlighet att erhålla arbetsinkomster. Arbetstagaren måste
därför avsätta så mycket mera medel för att kunna livnära sig vid
inträdande arbetsoförmåga eller under sjukdom än den, som har inkomst av kapital.
När på så sätt en person med inkomst av tjänst måste avsätta medel för att möta sin ålderdom och
ev. sjukdomar, menar man, att hans
inkomst är mindre skattekraftig,
och att han har mindre förmåga att
betala skatten än den, som uppbär
inkomst av förmögenhet. slutsatsen skulle bli, att den som uppbär
inkomst av förmögenhet har större
skattekraft än alla andra inkomsttagare, och han bör därför betala
mera skatt. Själva principen skall
ej närmare diskuteras.1 Man kan
dock säga, att ovan angivna premisser är tämligen tvivelaktiga.
Det skall villigt erkännas, att den,
som förr i världen uteslutande hade
inkomst av tjänst, ofta måste gardera sig mot sjukdom och annan
arbetsoförmåga genom att samla
sparkapital. Sä är emellertid som
bekant icke längre fallet, åtminstone ej tillnärmelsevis i samma utsträckning som tidigare. Man behö-
ver blott tänka på folkpensionen
och på våra stads- och kommunalanställda tjänstemän och övriga
tjänstemän, som har sin pensionsfräga ordnad. De maktägande här
i landet torde för övrigt icke heller
ändra uppfattning om förmögenhetsskattens vara eller icke vara,
även om en alla inneslutande tjänstepension införes. I dagens läge är
det väl dessutom ingen, som vill
göra gällande, att i och med att man
har inkomst av förmögenhet, man
också kommer att sitta i orubbat
bo för all framtid med säker kapitalinkomst.
Så långt som förmögenhetsinkomstens merbeskattning nu dri- 1 De teoretiskt intresserade hänvisas bl. a.
till K. G. A. Sandström >>Om principerna för
en rättvis beskattning•> sid. 47 ff., och »Om
förmögenhetsskatt m. m.» sid. 66 ff.
211
vits, kan den knappast motiveras
av annat än att man rent politiskt
önskar träffa förmögenhetsinnehavet hårdare, enär detta motsvarar
majoritetens uppfattning om en
riktig skattefördelning.
Förmögenhetsskattens utformning
Själva förmögenhetsbeskattningen kan ske på så sätt, att man
pålägger ett högre beskattningsuttag på kapitalinkomster. I Sverige
har man ordnat förmögenhetsbeskattningen så, att man uttar en
särskild skatt på själva förmögenhetsinnehavet. Enligt de lärda teorierna gäller emellertid fortfarande,
att själva förmögenheten icke får
bli skattekälla. Förmögenheten
skall vara den skattenorm, som anger uttagningsprocentens storlek.
Själva skatten bör tagas ur det kapital, som avkastats från förmö-
genheten. Skulle själva förmögenheten förbrukas för att täcka skatten, är det ej längre tal om skatt.
Då blir det konfiskation. Förmögenhetsskatten förutsätter alltså, i den
mån man vill tala om beskattning
och ej om konfiskation, att man
uteslutande beskattar kapital, som
verkligen lämnar avkastning. Så är
nu icke fallet här i landet. Tvärtom
utsägs direkt, att »tillgång, som efter ty dessa paragrafer sägs skall
ingå i förmögenhetsberäkningen,
skall därvid upptagas, även om den
under beskattningsåret icke lämnat
avkastning. Oanvända tomter samt
aktier och andra värdehandlingar
212
skall alltså medtagas, även om nå-
gon inkomst därav ej influtit under året.» (Förordning om statlig
förmögenhetsskatt, anv. till 3 och
4 §§.)
Uttagningsprocent
Med tanke på att icke blott själva
förmögenheten skall särbeskattas,
utan att även inkomsten, som härrör från förmögenheten, skall inkomstbeskattas, kan den skattskyldige komma i ett läge, där hela inkomsten konsumeras av skatter.
Detta inträffar allt för lätt, om avkastning av förmögenhetsmassan är
förhållandevis låg. Under sådana
förhållanden hade man kunnat
vänta, att den svenska förmögenhetsskatten skulle avvägts noga
med hänsynstagande till inkomstskatterna och vara försiktigt beräknad. Vid hastigt betraktande kan
så också synas vara fallet. Förmö-
genhetsskatten börjar numera icke,
förrän man uppnått en förmögenhet på 80 000 kr. och utgår då med
5 %0• Skatten stiger sedan progressivt för att nå sin högsta höjd vid
förmögenheter om l milj. kr., då
skatten uppgår till 18 %0• Genom
penningvärdets försämring, vilken
speciellt markerat visar sig vart
femte år vid åsättarrdet av de nya
taxeringsvärdena på fastigheter, har
emellertid sådan siffermässig höjning av förmögenheterna inträtt,
att förmögenhetsskatten kan drabba
tämligen hårt.
Förmögenhetsskattens absoluta
höjd
statlig förmögenhetsskatt skall
för fysisk person, oskiftat dödsbo
och utländskt bolag utgöra:
när den beskattningsbara förmö-
genheten icke överstiger l 00 000
kr.: fem promille av den del, av
den beskattningsbara förmögenheten, som överstiger 80 000 kr., dock
lägst en krona;
När den beskattningsbara förmö-
genheten överstiger
100 000 kr. men icke 150 000 kr.: 100 kr. för
100 000 kr. och 8 %o av återstoden;
150 000 kr. men icke 200 000 kr.: 500 kr. för
150 000 kr. och lO %o av återstoden;
200 000 kr. men icke 400 000 kr.: l 000 kr. för
200 000 kr. och 13 %o av återstoden;
400 000 kr. men icke l 000 000 kr.: 3 600 kr.
för 400 000 kr. och 16 %o av återstoden;
1000000 kr.: 13200 kr. för 1000000 kr. och
18 %o av återstoden.
Vad är förmögenhet
Tyvärr verkar det, som om lagstiftaren fortfarande i stort sett
tänJde sig förmögenheten uteslutande som bankböcker, fastigheter,
aktier och liknande. Man synes alls
icke ha klart för sig förmögenhetens rent företagsekonomiska betydelse. Inom näringslivet är kapitalet icke en överflödsvara eller en
lyxartikel. Det är en produktionsfaktor, vars avkastning för företagaren många gånger icke är säkrare
än vad lönen är för arbetstagaren.
För båda är emellertid det arbetande kapitalet absolut nödvändigt.
Enligt 1951 års företagsräkning
finns här i landet omkring 200 000
enskilda företagare, 20 000 enkla
bolag och närmare 5 000 handelsoch kommanditbolag. större delen
av dessa omkring 225 000 företag
är vad man i dagligt tal kallar familjeföretag. Detta innebär, att
företagare eller honom närstående
måste svara för kapitalbildningen
inom företaget. För dessa företag
innebär förmögenhetsskatten en beskattning av själva innehavet av
arbetsredskap. Med arbetsredskap
menas i detta sammanhang rörelsens fastigheter, lagerbyggnader,
varulager, inventarier, jordbruksmaskiner, ångvältar, pappersklämmor, m. m. Många familjeföretag
är för all del av sådan mindre storleksordning, att förmögenhetsskatten icke behöver ha någon betydelse. Mänga är dock nödsakade att
arbeta med så stort kapital, dyrbara redskap, att förmögenhetsskatten innebär en påtaglig broms
på företagets arbetsmöjligheter och
effektivitet. Den är för familjeföretagaren en företagsekonomisk faktor av mycket stor betydelse.
Förmögenhetsskatt i relation till
inkomstskatt
Ovan angivna skatteskala kan
icke avläsas separat, om man vill
ha en rättvisande bild av förmögenhetsskattens verkliga effekt. Man
måste sätta den i relation till de direkta inkomstskatterna. Det visar
sig då, vilken belastning förmögen- 213
hetsskatten mycket lätt kan bli för
speciellt företagare, som tvingas arbeta med dyra arbetsredskap, trots
att de blott utvinner en relativt
blygsam inkomst.
I samband med en inom Familjeföretagens Förening verkställd undersökning betr. vissa familjeföretags möjlighet att överleva efter beräknade arvs- och kvarlåtenskapsskatter, väcktes även frågan om
förmögenhetsskattens inverkan på
företagets livskraft. Här skall blott
nämnas ett med hänsyn till ändrade skatteskalor något justerat
exempel, som icke är enastående;
tyvärr är det ganska representativt.
En ogift person med en förmögenhet på något över 200 000 kr. och
en inkomst på närmare 50 000 kr.
hade vissa aktier i ett familjeföretag, i vars verksamhet han ej deltog. Ifrågavarande aktiepost hade
av taxeringsmyndigheterna uppskattats till 20 000 kr. På dessa aktier erhöll den skattskyldige varje
år en utdelning på 600 kr. Vederbörande ansåg för all del som alla
andra undersåtar, att han hade
ganska höga skatter, men han hade
aldrig gjort sig besväret att närmare analysera skatten just på det
aktuella aktieinnehavet. När han
nu fick tillfälle att undersöka nettoinkomsten av aktieposten på
20 000 kr. med hänsyn tagen till
att både förmögenheten och inkomsten låg på toppen av övrig
förmögenhet och inkomst, fann
han, att han erlade en förmögenhetsskatt för aktierna på omkring
214
260 kr. Han betalade sammanlagda
statliga och kommunala inkomstskatter på aktieavkastningen 600
kr. med i runt tal 360 kr. Mannen
betalade därför sammanlagd skatt
för sitt aktieinnehav på ca 620 kr.;
dvs. mer än 100% av inkomsten
gick till skatt. Han skulle således fä
högre årlig nettobehällning, om han
skänkte bort sina aktier. Under så-
dana förhällanden blir det onekligen betungande att hälla kapital
tillgängligt i familjeföretag. Hade
man vägat förutsätta, att detta exempel skulle vara ett tillfälligt
missöde på grund av en olycklig
kombination av skattetariffer, hade
det kanske ej varit en stor fråga.
Man har emellertid svårt att frigöra
sig frän en känsla, att översätarna
ej bekymrar sig mycket över att
förmögenhetsskatten blivit orimligt
avvägd.
Aktier i familjeföretag
Vid det praktiska taxeringsarbetet kommer den höga förmögenhetsskattens vådliga konsekvenser
ofta till synes just i samband med
beskattning av familjeföretagens
aktier. Sädana aktier taxeras ju i
vanliga fall icke efter sitt avkastningsvärde, vilket borde vara det
normala och riktiga, utan efter
substansvärdet. I detta sammanhang skall själva aktievärderingen
som sådan icke kritiseras. Den är
onekligen ömtålig och intrikat. Ett
familjeföretag försöker ju om möjligt undvika utdelning på aktiekapitalet till aktieägarna. I stället försöker man kompensera kapitalhållningen genom att ge ägare högre
lön. Härigenom följer, att det blir
svårt att finna ett riktigt avkastningsvärde på aktierna och därmed
att göra en riktigt avvägd värdering. En rimligare förmögenhetsbeskattning skulle emellertid av sig
själv eliminera de inadvertenser och
den irritation, som nu ofta följer
med aktievärderingar i samband
med taxeringsarbetet.
Förmögenhetsskatten och kapitalbildningen
Våra höga marginalskatter, det
må vara förmögenhetsskatten eller
inkomstskatten, har medfört, att
det numera är synnerligen svårt för
familjeföretagare att bygga upp
eget kapital. Redan vid en beskattningsbar inkomst på omkring
20 000 kr. kan man räkna med en
marginalskatt på omkring 50 %.
Förmögenhetsskatten medför därtill, att det är hart när omöjligt att
behålla kapitalet, om man icke lyckas göra det räntabelt. Vid större
förmögenheter och högre inkomster måste man ha minst 6 % avkastning på sitt kapital för att över
huvud taget ha möjlighet att hålla
det intakt. En miljonär placerar
exempelvis 100 000 kr. i en affär,
där han får 6 % avkastning på det
investerade kapitalet. Han uppbär
således en avkastning på 6 000 kr.
Sammanlagda inkomstskatten på
dessa 6 000 kr. torde kunna beräknas till omkring 70 % eller till
4 200 kr. Förmögenhetsskatten utgår med 18%0• Den utgör således
1 800 kr.; hela vinsten 6 000 kr.
konsumeras i skatter.
När liknande exempel, som i vart
fall icke är mer ovanliga än vad
miljonärerna är, framdragas i ekonomiska diskussioner, hörs från
högskattevännerna nästan uteslutande den invändningen, att sådana
skatteberäkningar måste vara fingerfärdighet med siffror, som man
icke behöver ta så allvarligt. Den
negativa inverkan vårt högskatiesystem har på sparandet, på villigheten att riskera kapital, på företagsamhet och därmed på vårt allmänna välstånd, tycks intressera
föga.
.SO %-regeln
Man kan icke ge en rättvis bild
av den svenska förmögenhetsskatten utan att påpeka den s. k. 80 %-
regeln. Den innebär, att de t ot a l a inkomst- och förmögenhetsskatterna icke får överstiga 80 %
av »den taxerade inkomsten, ökad
med det belopp, varmed avdrag för
allmänna skatter yrkats i deklarationen». Till denna värdefulla
spärregel finns emellertid fogade
bestämmelser som kan förrycka regelns vällovliga avsikt. En skattskyldig måste under alla förhållanden erlägga en mot halva förmö-
genheten svarande förmögenhetsskatt samt dessutom hela kommunalskatten. Dessa undantagsbestämmelser från 80 %-regeln med- 215
för, att bl. a. en hel del större jordägare på grund av höga taxeringsvärden på gårdarna trots spärrregeln har en sammanlagd skattebörda på över 80 % av inkomsten.
Som ytterligare exempel kan nämnas ett som man får hoppas exceptionellt fall avseende en byggmästare, vilken praktiskt taget hade
hela sin förmögenhet placerad i
tomter. Det rådde vid tillfället
byggnadsförbud, och mannen hade
just inga inkomster. Han måste
emellertid betala förmögenhetsskatt på tomternas halva förmö-
genhetsvärde samt hela kommunalskatten, dvs. i detta fall fastighetsskatten. Hans skatter kom således
att uppgå till flera hundra procent
av inkomsten.
Det bör även beaktas, att 80 %-
regeln ofta ej hindrar marginalskatten att överstiga 100 % av kapitalinkomsten, som framgår av
exemplet ovan.
Jämförelse av förmögenhetsskatten
i Sverige och i andra länder
Det finns vid kritik av den svenska förmögenhetsskatten givetvis
anledning göra jämförelser, hur
förmögenhetsskatterna utformats i
andra länder. Sådana jämförelser
är dock svåra att få helt rättvisa.
Själva skatterna kan exempelvis
vara så utformade, att de icke utan
vidare är jämförbara. Skatten i ett
land kanske är avdragbar vid inkomsttaxeringen, medan den icke
är avdragbar i ett annat land. I nå-
216
got land kan förmögenhetsskatten
utgöra en verklig förmögenhetskonfiskation som bidrag till landets
återuppbyggnad efter sista kriget,
etc. Bestämmelserna, vad som i det
ena och andra landet inräknas i
den skattepliktiga förmögenheten
och värderingen därav kan vara
olika. Vid en mera långtgående
jämförelse måste man självfallet
dessutom ta hänsyn till de direkta
inkomstskatterna. En låg eller moderat inkomstskatt medför givetvis,
att företagsamheten orkar bära
högre beskattning av kapitalet. En
låg förmögenhetsskatt kan kanske
å andra sidan neutraliseras av en
hög dödsfallsskatt, etc.
Med dessa reservationer för en i
viss mån kanske haltande jämfö-
relse kan nämnas, att Belgien, England och USA över huvud taget ej
har någon förmögenhetsskatt. I
Danmark uppgår förmögenhetsskatten i högsta läget till 23 %0•
Därvid måste emellertid observeras,
att skatten är avdragbar vid inkomsttaxeringen. Frankrike har
ingen egentlig förmögenhetsskatt.
Förra året infördes emellertid en
extra skatt på företagens reserverade medel; en skatt som uppgår
till 2 % av reservens storlek. I
Tyskland uppgår förmögenhetskatten till 10 %0, i Holland och Österrike till 5 %0• I Norge uppgår den i
sin högsta höjd till 17,5%0• För
Schweiz slutligen är det svårt att
nämna några siffror, enär kantonerna har olika skattesystem. Det
torde emellertid vara allmänt känt,
att de schweiziska skatterna hör till
de mer blygsamma.
Av siffrorna ovan framgår, att
den svenska förmögenhetsskatten
– 18 %0 i toppen- praktiskt taget
synes vara den högsta i Europa.
Detta är ur företagssynpunkt betänkligt, enär våra direkta inkomstskatter, som tidigare analyserats i
denna tidskrift, även de torde höra
till de allra högsta.
Medan exempelvis övriga europeiska länder inför en kommande
gemensam Europa-marknad försö-
ker stärka och konsolidera näringslivet, pressar således de svenska
skattelagarna i stället sönder företagens likviditet.
Dödsfallsskatterna
Man kan ej diskutera förmögenhetsskatten utan att tala om dödsfallsskatterna. Åtminstone den
svenska förmögenhetsbeskattningen
fordrar, att även dödsfallsskatten
kommer med i bilden, om denna
skall bli fullständig. Vill man även
jämföra dödsfallsskatterna med
motsvarande skatter i utlandet,
måste man göra i stort sett samma
reservationer som vid jämförelsen
med förmögenhetsskatterna.
Jämförelse av dödsfallsskatterna i
olika länder
Om man emellertid stannar för
ett exempel, när arv tillfaller en
arvinge från dennes föräldrar, får
man följande siffror. Vid lägre
arvsbelopp, exempelvis under l O000
kr., har Norge och Holland något
högre arvsskatt än Sverige. I
nämnda arvsläge har man i Sverige
en sammanlagd dödsbobeskattning
på ca 2 %, medan man i Holland
har 5 %. Ett arv på nu nämnda
storlek beskattas däremot över huvud taget ej i Amerika, Belgien,
Tyskland, Frankrike eller England.
Kommer man högre upp i storleksordningen, ligger Sverige högst
i skatteskalan. Vid arv på l 00 000
kr. uppgår sålunda i Sverige arvsskatten till ca l O % av arvet. I
Norge är motsvarande procenttal 9,
i Holland 8, i Danmark 6, i Österrike 5, i Tyskland 4, i England och
Belgien 3, i Frankrike 2 och i Amerika omkring 0,8 %.
Vid arv på 500 000 kr. erlägges
i Sverige skatt med ca 29 %, i Norge
27, Frankrike 25 och England 21.
Därefter kommer en lucka, varefter
följer en serie lågskatteländer, av
vilka Holland ligger högst med
12 % och USA och Belgien lägst
med 5 %.
När man konuner upp till stora
arvsbelopp på nära l milj. kr. och
däröver, betalar man i England
högre arvsskatter än i Sverige.
Exakt jämförelse är emellertid icke
möjlig, försöker man göra den utfaller den troligen trots allt till Sveriges nackdel. Man har nämligen
icke någon gåvoskatt i England. En
engelsman kan således, om han så
önskar, undvika arvsskatten. Dessutom har man som tidigare påpekats i England icke någon förmö-
genhetsskatt, vilket är av allra
217
största betydelse med tanke på
dessa två skatters nära släktskap i
systemet.
På arv om l milj. kr. utgår emellertid i England, i det fall skatt nu
skall betalas, 40 %, i Sverige 37, i
Frankrike 35 och i Norge 31 %. Sedan kommer Amerika med 18 %,
och därefter följer lågskatteländer
med det billigaste landet Belgien
7,5 %.
Denna översikt gör självfallet
icke anspråk på att lämna exakt
och absolut jämförbara siffror. Den
torde emellertid klart visa, att
Sverige, som har de högsta förmö-
genhetsskatterna, jämväl har de
praktiskt taget högsta dödsfallsskatterna.
Nytt arvsskattebetänkande
Som bekant pågår för närvarande
en utredning med syfte att ändra
den svenska arvsbeskattningen.
Hittills har vi i Sverige haft både
s. k. arvslottsskatt och sedan tio år
kvarlåtenskapsskatt. Majoriteten i
en kommitte av sakkunniga har
föreslagit en ändring av det gamla
systemet innebärande, att kvarlåtenskapsskatten skall försvinna, men
att arvsskatteskalorna i stället skall
höjas, så att vi i stort sett får en
ännu högre sammanlagd dödsbobeskattning. (En socialdemokratisk
tidning, som kommenterade förslaget i en ledare den 21/12 1957, skrev
bl. a. följande: »Jämfört med åtskilliga västerländska nationer blir vår
arvsbeskattning efter reformen relativt måttlig.» Man kan givetvis ha
218
olika uppfattning om vad som menas med måttlig.) Den enda lindring, som majoriteten tillstyrker,
gäller för familjer med flera barn.
Högerledamoten i kommitten har
föreslagit att kvarlåtenskapsskatten
slopas utan vidare, medan folkpartioch bondeförbundsrepresentanterna
föreslagit kvarlåtenskapsskattens
slopande med en höjning av arvsskatten, så att uttagningsprocenten
skulle komma att ligga någonstans
mellan den gamla arvsskatten och
det socialdemokratiska majoritetsförslaget.
Motivering för höga dödsfallsskatter
När det är fråga om förmögenhetsskatten, finnes den teoretiska
motiveringen, att inkomst av kapital bör orka bära en hårdare beskattning än inkomst av arbete. När
landet nu redan har kanske en av
de högsta förmögenhetsskatterna i
världen, torde icke gärna detta skäl
dessutom kunna tillämpas som motivering även för en hög dödsfallsskatt. Med tanke på den klart nedbrytande effekt, som alltför höga
dödsfallsskatter har på kapitalbildning, sparande, företagsamhet,
m. m., kan man icke gärna heller
åberopa statskassans beträngda
läge som skäl för att sätta skatten
så högt, som nu är fallet. Dödsfallsskatternas betydelse som inkomst
i den svenska budgeten är tämligen
ringa. De utgör blott några promille
av inkomsten. En höjning exempelvis av cigarrettpriset med l Y2 öre
per styck bör kunna ersätta hela
dödsfallsbeskattningen. Huvudsakliga motivet för majoritetsförslaget
är väl icke heller tanken på statskassans betryckta läge, utan ett önskemål att med hjälp av arvsskatten
uppnå en allmän förmögenhetsutjämning.
Dödsfallsskatten och näringslivet
Tanken på förmögenhetsutjämning genom arvsskatt låter bestickande för den, som ännu lever i
den ortodoxa föreställningen, att
förmögenheter består av pengar,
guld och ädla stenar. Åtminstone
för landets 250 000 familjeföretagare ter sig förmögenhetshållningen
helt annorlunda. Den förmögenhet
en familjeföretagare äger, ligger,
som tidigare sagts, i allmänhet som
redskap i hans företag. Likvida medel är det tyvärr ont om, vilket vid
detta laget torde vara allmänt känt.
Enbart inom industri, byggnadsverksamhet och hantverk finns
omkring l 00 000 företag, som sysselsätter mindre än 25 anställda.
Det finns mer än 200 000 företag
av sådan storleksordning, att de
drivs som enkla firmor eller handelsbolag. Dessa företag har ett lö-
nekonto på sammanlagt omkring
2 000 milj. kr. Liksom många av
dessa företag kan arbeta med så begränsat kapital, att de icke störs
av förmögenhetsskatten som sådan,
kan många företagare även undgå
vådorna av en allt för hög dödsfallsbeskattning. Men för en mycket
stor del av nu ifrågavarande nä-
ringsverksamhet betyder ett företagsekonomiskt så främmande och
till tiden så svårberäkneligt kapitaluttag, som det dödsfallsskatten
representerar, ett hot mot fortsatt
existens. Även om småföretagen i
viss mån kan förväntas så små-
ningom allt mer lämna rum för
stordrift i olika former, kan samhället likväl ännu icke undvara den
stora sektor inom svensk företagsamhet som familjeföretagen bildar; detta så mycket mindre som
just denna sektor i mycket stor utsträckning tjänar som det drivhus,
från vilket storföretagen hämtas.
Ett land med vår obetydliga folkmängd kommer f. ö. icke att inom
överskådlig tid kunna undvara små-
företag. Det finns därför ej någon
rimlig anledning att likvidera dem
via arvsskatten.
En inom Familjeföretagens Förening verkställd utredning har visat, att ett stort antal företagare så
hårt bundit sina tillgångar i rörelsen, att vederbörande med gällande
skattesatser icke har någon möjlighet att betala dödsfallsskatten vid
innehavarens frånfälle utan att
sälja eller upplösa sitt företag. Med
dagens kreditrestriktioner förstår
man, hur små möjligheter exempelvis en son har att övertaga en rö-
relse med ett nettovärde på omkring 500 000 kr., då han måste betala en dödsfallsskatt på 140 000 kr.
enligt majoritetsförslaget ca
150 000 kr. Han kan ju normalt
icke sälja bort en del av fabriksbyggnaden eller delar av maskine- 15- 583444 Svensk Tidskrift H. 41958
219
riet eller liknande för att erhålla
medel till skatten. Han måste försälja hela företaget. Troligen kommer det emellertid att finnas allt
färre köpare, som är nog kapitalstarka att överta företag av någon
större storleksordning. Risken finns
därför att företagen likvideras.
Om familjeföretagaren i dag vill
skydda sitt företag mot den likviditetskris, som uppstår vid dödsfall,
tvingas han i allt större utsträckning att ta medel ur rörelsen för
att låta dem i form av kapitalförsäkringar eller lätt realiserbara tillgångar »fonderas» för den väntade
beskattningen. Vare sig familjeföretagen slås sönder på grund av arvsskatterna, eller detta nu kan undvikas genom olika transaktioner,
blir resultatet ett försvagande av
själva företagsamheten. Pengarna
går åt fel håll. Det är företaget, som
behöver kapitalet.
Dödsfallsskatterna och företagsamhetens sociala funktion
I dagens läge är arbetsgivare och
arbetstagare hopbundna i samma
ekonomiska livlina. Faller företaget
följer både arbetsgivare och arbetstagare med. Företaget har icke blott
en ekonomisk funktion inom nä-
ringslivet. Det har även en social
uppgift i samhället. Detta underströks nyss från alla håll, när hjälp
åt Uddevallavarvet diskuterades.
Det blir til syvende og sidst de anställda, samhället, kunderna, leverantörerna, som direkt berörs av en
220
så företagsekonomiskt sett otymplig
pålaga, som dödsfallsskatten måste
anses vara, åtminstone som den nu
är utformad, okänd både till storlek
och till förfallodag.
Melodien för dagen i det politiska
livet är välfärd och trygghet. Alla
är ense att garantera trygghet för
åldringar, för barn, för anställda.
Varför kan icke även de, som med
kapital eller arbete ägnar sig åt ett
familjeföretag, få känna rimlig
trygghet?
Så som våra förmögenhetsskatter, däri inräknat dödsfallsskatterna, nu utformats, beror många
arbetstagares väl och ve i mycket
hög grad på om företagaren eller
hans familj kan placera sitt kapital så att det lämnar en avkastning,
som stundom måste vara nästan
orimligt hög, och i övrigt kan ordna
så för sig, att de vid dödsfall kan
betala arvsskatten.
Farliga biverkningar
Vårt skattesystem har tvingat de
svenska företagarna att bli något
av skatteexperter. Man har därvid
lärt sig att jämföra med andra länder, och för den yngre generationen torde frestelsen bli allt starkare
att söka sig till företagsvänligare
klimat. Det är betecknande, att
svenska civilekonomer har egna
sammanslutningar i olika världsstäder, exempelvis New York och
Paris. Man behöver icke tveka om
att det är dugande och ambitiösa
fackmän, vilka vi själva väl skulle
behöva här hemma, som rekryterar
dessa sammanslutningar i utlandet.
skattelag – civillag
Vår beskattningsrätt har i vissa
fall gått andra vägar än vår civillagstiftning, vilket måste accepteras
inom skäliga gränser. Det är dock
beklagligt, när skatterätten kommer i direkt motsatsförhållande till
välgrundade bestämmelser i civillagen. Enligt aktiebolagslagen bör
exempelvis förmögenheten värderas
försiktigt för att säkerställa borgenärsintressen och aktieägareintressen. Vid taxeringen gäller det däremot för de fiskala myndigheterna
att tack vare gällande bestämmelser på förmögenhetsskattens område konstruera fram en så hög
förmögenhet som möjligt. Enligt
aktiebolagslagen bör vidare ett företag arbeta med stort eget kapital.
Tack vare förmögenhets- och dödsfallsbeskattningen har emellertid
kapitalbildning och sparande så
försvårats, att många familjeföretag tvingats gå den motsatta vägen.
Förmögenhetsskatterna som inkomstkälla för staten
Förmögenhetsskatten kan som
inkomst i riksstaten beräknas till
ca 160 milj. kr. Den sammanlagda
dödsfallsbeskattningen torde beräknas till ca 80 milj. kr. Dessa båda
poster är givetvis som sådana betydande. Men när man jämför dem
med riksstaten i övrigt, finner man,
att de trots allt väger lätt. I vilket
fall är de ingalunda av den storleksordningen, att deras bibehållande motiverar ett sönderbrytande
av svenskt näringsliv.
Pia desideria
Det torde vara en ganska blygsam
begäran, att våra svenska direkta
skatter beräknades så, att ingen
skattskyldig i något inkomst- eller
förmögenhetsläge skall behöva betala mer än l 00 % av sin inkomst i
skatt. Med tanke på våra höga inkomstskatter, skulle förmögenhetsskatten f. ö. helt kunna slopas. I
221
vart fall är det både sakligt befogat
och ekonomiskt möjligt att väsentligt sänka den.
Sådan jämkning i dödsbobeskattningen borde dessutom rimligtvis
genomföras, att inga företag, vare
sig små eller stora, skall behöva
nedläggas eller likvideras enbart på
grund av skatterna. Alla här i landet är betjänta av en starkare och
bättre ekonomi och alla önskar konsolidera sin höjda levnadsstandard.
Först och främst borde då vår företagsamhet skyddas och stärkas. sedan kan politikerna diskutera kakans fördelning.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner