Print Friendly

De intellektuella och politiken

Av Redaktionen | 31 december 1958


1958


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DE INTELLEKTUELLA OCH POLITIKEN
»FRÅGAN OM STUDENTOPINIONENS politiska inriktning är överhuvud taget ett viktigt delproblem i det stora
frågekomplexet – kan någon politisk inriktning på längre sikt sett
få ett större inflytande över opinionen bland de i vidaste mening intellektuella? Ännu har ingen politisk rörelse något sådant inflytande.»
Med dessa ord sammanfattade
Erik Anners en analys av den politiska opinionsbildningen bland studenterna i Svensk Tidskrift 1949.
Utgångsläget för denna betraktelse
var bl. a. en gallupundersökning, utförd strax efter valet 1948, vilken gav
vid handen, att av landets studenter var 89 % ej föreningsanslutna,
medan 4 % tillhörde de konservativa, 3 % de liberala och 2 % de
socialdemokratiska studentföreningarna. Clarteisterna utgjorde
l %. Visserligen ansågs siffran nå-
got för låg för Konservativa studentförbundets vidkommande, men
trots det konservativa försprånget
var det motiverat att säga, att ingen
politisk rörelse klart dominerade.
Sedan 1948 har antalet studenter
ökat med drygt 10 000 och utgör i
dag ca 25 000. Samtidigt räknar
man med att tillströmningen till
Av fil. kand. BIRGER HAGÅRD
våra universitet och högskolor skall
fortsätta i oförminskad takt, något
som enligt Universitetsutredningens prognoser leder till att antalet
studerande vid universiteten och
högskolorna om ytterligare tio år
kommer att vara »betydligt högre
än 40 000». Den allt större betydelsen av politisk aktivitet bland studenterna ligger därmed i öppen dager. Detta insågs förvisso inte bara
på den konservativa sidan; även
socialdemokrater och liberaler kastade sig med all kraft in i den
kamp om politiskt inflytande bland
studenterna, som på allvar kan sä-
gas ha tagit sin början de närmaste
åren efter krigsslutet.
Men om ställningen i stort sett
var jämn 1949, har förvisso läget
blivit ett annat 1958. Redan i början av 1950-talet räknade Konservativa studentförbundet över l 000
medlemmar. Några år följde, då arbetet i huvudsak koncentrerades på
att konsolidera ställningen, varefter
frammarschen fortsatte med än
större kraft. Resultatet har blivit,
att Konservativa studentförbundet
i dag med sina drygt 2 000 medlemmar har mer än dubbelt så många
anhängare som alla de övriga politiska studentorganisationerna tillsammans – Socialdemokratiska
studentförbundet har ca 600 och
Liberala studentförbundet drygt
300 medlemmar enligt egna uppgifter. SLU: s studentorganisation
är helt obetydlig, och Clarte har –
i den mån det existerar mer än på
papperet — reducerats till i stort
sett ett tillhåll för de fåtaliga intellektuella bland kommunisterna.
Konservativa studentförbundet arbetar med nio föreningar – från
Malmö i söder till Umeå i norr.
Umeåföreningen, som bildades förra året är för övrigt den enda politiska studentföreningen norr om
Uppsala. Socialdemokraterna räknar sex föreningar – därav dock
en seminaristklubb i Linköping –
och Liberala studentförbundet fyra.
Till dessa uppgifter kan fogas resultatet av en undersökning, utförd
av SIFO (Svenska Institutet för
Opinionsundersökningar) strax före
årets nyval till andra kammaren.
Därvid visade det sig, att sammanlagt 13 % av landets universitetsoch högskolestuderande är anslutna
till någon politisk förening. Bland
dessa dominerade de konservativa
helt – nästan två tredjedelar av de
föreningsanslutna tillhörde Konservativa studentförbundet, mcchm
de socialdemokratiska och de liberala föreningarna i stort sett delar
jämnt på den resterande tredjedelen. Dessa siffror bekräftar i huvudsak tidigare gjorda antaganden
och uppskattningar. Måhända kan
dock den iakttagelsen göras, att det
finns anledning anta, att det fak- 403
tiska medlemsantalet i framför allt
Socialdemokratiska studentförbundet men kanske också i Liberala
studentförbundet ligger snarare under än över redovisade 600 respektive 300. En annan förklaring till
divergensen kan emellertid också
vara möjlig, nämligen att socialdemokrater och liberaler i sina register även upptar yrkesverksamma
akademiker, en kategori som regelbundet lämnar Konservativa studentförbundet. I genomsnitt torde
man kunna räkna med att Konservativa studentförbundet årligen
mister ca 10 % av sina medlemmar
till följd av denna naturliga avgång.
De redovisade siffrorna gäller
emellertid de aktivt politiskt intresserade bland studenterna och
ger inte någon helt rättvisande bild
av studenternas allmänna politiska
orientering. På SIFO:s fråga, vilket
av de politiska partierna vederbö-
rande närmast sympatiserade med,
svarade 50 % högerpartiet, 22 %
folkpartiet och l % centerpartiet.
l O % valde socialdemokraterna,
medan 17 % inte ansåg sig kunna
sätta något parti framför de andra.
Samtidigt visade det sig, att högern
hade sin kraftigaste förankring i
Lund (60 %), medan intresset för
partiet var mindre i Uppsala och
Göteborg (50 %) och svagast i
Stockholm (endast 40 %) . Paradoxalt nog har socialdemokraterna
för närvarande sin starkaste och
mest aktiva förening i Lund – att
de båda konservativa föreningarna
404
där är mer än dubbelt så starka i
numerärt avseende är en annan
sida av saken – medan den ledande föreningen inom Konservativa studentförbundet utgöres av
Högerstudenterna i Stockholm, där
socialdemokraterna annars sedan
gammalt har sitt starkaste fäste
(15 %).
Ytterligare en intressant iakttagelse kan göras i detta sammanhang. Det visar sig nämligen, att
de studenter som uppger sig sakna
en deciderad politisk uppfattning i
alldeles övervägande omfattning är
att finna vid vårq fackhögskolor,
där också samtliga politiska studentorganisationer har sin svagaste
förankring.
En högst påtaglig omsvängning
har alltså ägt rum i studentopinionen sedan 1948. Det konservativa
försprånget för tio år sedan har förbytts till en klar dominans bland
de aktivt politiskt intresserade och
har lett till att hälften av landets
studenter deklarerar sitt förtroende för högerpartiet vid valurnorna. Även om det finns all anledning att inte låta invagga sig i
någon falsk säkerhet, finns det
ändå goda skäl att se optimistiskt
på framtiden. Radikalismen har
förlorat sitt grepp om de intellektuella, och särskilt för socialdemo- . kratien måste läget i många avseenden te sig katastrofalt. Det är
bland landets studenter, som den
övervägande delen
högre funktionärer
till förvaltningen,
av samhällets
rekryteras –
organisationsvärlden, skolan osv. – och för ett
parti i regeringsställning som det
socialdemokratiska med dess aspirationer att omdana samhället i
»socialistisk riktning» måste det
vara i hög grad bekymmersamt, att
till den grad som varit fallet ha besegrats i kampen om de intellektuellas bevågenhet. Anmärkningsvärt är också, att liberalismen under folkpartiets frammarsch ingalunda tycks ha haft någon motsvarande dragningskraft bland de intellektuella. I dagens läge torde
tvärtom förhållandet vara det, att
liberalismens inflytande – trots de
ansträngningar som gjorts- är åtskilligt svagare än för tio år sedan.
Självfallet är det ingalunda nå-
gon lätt uppgift att söka utreda hur
det kunnat komma sig, att konser- . vatismen fått ett så markant inflytande bland de unga intellektuella.
Bristen på kontinuerliga opinionsundersökningar är starkt förnimbar, och det kan vara frestande att
ge sig hän åt alltför vittgående generaliseringar. Åtskilliga drag i efterkrigstidens politiska opinionsutveckling bland studenterna är dock
klart skönjbara.
Otvivelaktigt har högerpartiets
frammarsch varit av stort moraliskt
värde, då det gällt att vinna den intellektuella ungdomen för de konservativa ideerna; partiets framgångar har utgjort något konkret
att falla tillbaka på. Samtidigt har
emellertid också Konservativa studentförbundets frän partiet fristå-
ende ställning varit av största betydelse, då den givit möjlighet till en
självständig och många gånger mot
partiet kritisk hållning.
Det har sagts, att det under 1930-
talet huvudsakligen var två faktorer, som föranledde studenter till
politisk aktivitet – på konservativ
sida ett nationellt försvarspatos; på
socialistisk sida ett socialt rättvisepatos. Det vill synas som om efterkrigstidens studentkonservatism i
många avseenden kan sägas utgöra
en syntes av dessa tidigare så oförenliga strävanden.
Inställningen till försvaret tillsammans med uppfattningen av
händelserna i världen runt omkring
oss har tvivelsutan spelat en stor
roll för opinionsbildningen bland de
intellektuella även efter kriget. I
första hand kan utrikespolitiken
sägas ha dominerat. För de flesta
studenter har de senaste tio årens
världspolitiska händelser lett till
ett fullständigt avståndstagande
från den marxistiska våldsförkunnelsen. Pragkuppen 1948, anfallet
på Korea, nedslåendet av arbetarrevolten i Öst-Berlin 1953, den kommunistiska terrorn i Ungern osv.
har lett till en känslomässig avsky
för den kommunistiska diktaturen.
Inte heller kan det påstås, att den
socialdemokratiska utrikespolitiken
av Undens märke väckt någon hänförelse. Utlämningen av baltflyktingarna framstår ännu för många
som kallblodigt mord, som ett uttryck för omänsklighet, oförenlig
med våra västerländska värderingar. Detta i förening med upprepad
405
flathet från regeringens sida gentemot den mäktiga grannen i öster
har hos många lett till en osäkerhet
om var socialdemokratien egentligen vill stå. Visserligen har väl
ingen velat beskylla det makthavande partiet för fraternisering,
men ändå . . . Konservatismens
starka betonande av vår samhörighet med västern har erbjudit den
största tryggheten.
I nära samband med konservatismens utpräglat antikommunistiska
hållning står dess starkt försvarsvänliga attityd. Det torde knappast
vara någon tillfälighet, att just
Konservativa studentförbundet var
den första organisation, som krävde
att vårt försvar skulle utrustas med
atomvapen. Det klara ställningstagandet till förmån för starkast möjliga försvar torde utan tvekan ha
givit konservatismen en ökad good
will och aktiviserat åtskilliga studenter politiskt.
Men också den sociala rättvisan i
förening med socialdemokratiens
mot akademikerna utpräglat fientliga politik har haft stor betydelse
för det ökade förtroendet för konservatismen. Låt vara att de sociala
rättvisekraven nu är av annan innebörd än vad fallet var på 1930-
talet. De flesta studenter kommer
från medelklasshem och har så-
lunda haft många tillfällen att
praktiskt få erfara nivelleringens
konsekvenser. Det hårda skattetrycket just på dessa grupper, som i
många fall lett till att löften om ett
annars tänkt studieunderstöd inte
——·————–·
406
kunnat infrias, har i många fall
lett till en antisocialistisk inställning, som gjort vederbörande lyhörd för högerpartiets strävanden
att förbättra förhållandena för de
hårt trängda mellangrupperna.
Denna antisocialistiska inställning
har sedan ytterligare förstärkts, då
det stått klart för vederbörande, att
det i ekonomiskt avseende hade varit mera lönsamt att ägna sig åt
något praktiskt yrke – murare
eller byggnadsarbetare – än att
för stora kostnader låta utbilda sig
till t. ex. läroverkslärare. Samtidigt
reagerar han instinktivt mot det
cyniska resonemanget från socialdemokratiskt akademikerhåll: först
nivellering skattevägen, sedan studielön, när de akademiska studierna inte längre är ekonomiskt lönsamma. Det är förvisso inte bara
den illusoriska akademiska frihet,
som råder bland de studieavlönade
i kommunistdiktaturerna, som
kommit det stora flertalet studenter
att utan vidare förkasta ett dylikt
socialistiskt system; det är här
också fråga om en reaktion mot
socialdemokratiens hänsynslösa behandling av en numerärt svag
grupp. Likaså har den socialistiska
glorifieringen av kroppsarbetet och
den ofta förnimbara fientliga atmosfären bland vissa arbetargrupper gentemot akademikern-»överklassaren» kommit honom att inta
en försvarsattityd. Mot bakgrund av
de makthavandes kallsinniga behandling av stora akademikergrupper – den lågavlönade tingsnotarien eller läroverksläraren eller biblioteksassistenten – ter det sig
även som ett slag i ansiktet, då man
understundom på socialdemokratiskt håll talar om samhällets skriande behov av fler akademiker.
över hela den socialdemokratiska
politiken lyser rubriken nivellering,
och det har hittills varit akademikern och övriga mellangrupper,
som fått betala vad det hela, ofta
maskerat bakom socialpolitiska
strävanden, har kostat.
Det har också varit svårt för akademikern att känna någon som
helst dragning till ett utpräglat
klassparti som det socialdemokratiska, så mycket mera som detta
parti enbart stött sig på en klass,
som utgör den intellektuelles direkta motsats. Säkerligen har det
varit vida lättare för honom att tilltalas av det konservativa kravet på
samverkan i stället för kamp mellan klasserna. överhuvud taget kan
man i hela detta stora sammanhang
urskilja en klar förändring i förhållande till äldre tider: akademikern
har blivit socialt medveten. säkerligen har en bidragande orsak härtill
varit den allt större styrka, som under senare år kommit att sätta sin
prägel på de fackliga akademikerorganisationerna. Akademikern har
blivit medveten om sitt eget värde
och den betydelse han har för samhället. Följden har blivit, att han
ställer krav på motprestationer från
samhällets sida: förbättrade utbildningsmöjligheter och framför allt
en lönesättning i förening med en
rimlig skattebörda, som kan kompensera honom för nedlagda utbildningskostnader den dag, då han
träder ut i förvärvslivet. Akademikern och socialdemokratien har
motsatta intressen. Akademikern
har kommit att stå i harnesk mot
jämlikhetsdogmen och den allt
snabbare fortskridande nivelleringsprocessen.
I och för sig borde det kunna
tyckas som om också Liberala studentförbundet borde ha haft utsikter att vinna gehör bland de intellektuella. Att så inte skett, torde
delvis bero på, att den politik, som
förts från Liberala studentförbundet varit mera liberal än folkpartistisk. Meningen är självfallet icke
att kasta någon skugga på de många
insiktsfulla konservativa liberaler,
som finnas inom detta förbund,
men det torde vara oyedersägligt,
att Liberala studentförbundet- åtminstone tidvis – haft en prägel
av isolerad sekterism, där de ledande i vart fall hellre velat samarbeta med socialdemokratien än
med konsenatismens företrädare.
Detta har lett till att Liberala studentförbundet förblivit en relativt
betydelselös grupp, där de mera
moderata alltid haft att kämpa med
kulturradikala fanatiker.
Otvivelaktigt har den ovilja till
samarbete med konservatismen,
som stundom satt sin prägel på Liberala studentförbundet, lett till
svåra motgångar för förbundet liksom Konservativa studentförbundet
å sin sida kunnat tillgodoräkna sig
407
ett ökat inslag av f. d. presumtiva
liberaler. Just arbetet på att skapa
ett gemensamt borgerligt alternativ
till socialismen har utan tvekan varit av stor betydelse för de konservativa strävandena att vinna gehör
bland den akademiska ungdomen.
För allt fler har det blivit klart, att
skiljelinjen i svensk politik – för
närvarande och under överskådlig
framtid – går mellan borgerlighet
och socialism. Det är uppenbart,
att akademikern under sådana omständigheter känner sig föga tilltalad av Expressensocialistiska tongångar och i stället föredrar att ansluta sig till eller stödja den riktning, som försöker grunda en progressiv framtidssyn på vunna erfarenheter, dvs. konservatismen.
Just i konservatismens odogmatiska attityd torde för övrigt ligga
åtskilligt, som tilltalar den intellektuelle. Två världskrig, hotet från
ett tredje, den kommunistiska diktaturideologien, som trampar ned
vad som i den västerländska kulturkretsen betraktas med vördnad,
en socialdemokrati, som överlevt
sig själv och på senare tid endast
lyckats åstadkomma ekonomiskt
kaos i diverse länders statsfinanser
– däribland SYerige – allt detta
tillsammans med vad dogmatisk
fanatism åstadkommit i öwigt förefaller onekligen ha bäddat för en
konservatismens renässans. Mycket
tyder också på att den ständigt intensifierade konservativa idedebatt,
som spelat upp i Förenta staterna
och i någon mån i England och som
408
nått även Norge, inom en snar
framtid kommer att ge återskall i
Sverige. Ligger det för övrigt inte i
sakens natur, att det så småningom
måste uppstå en intensiv debatt i
ett parti, vilket som högerpartiet
under en följd av val kunnat inregistrera nya framgångar? En debatt, som ställer ideer och principer
under omprövning. Och ligger inte
häri det bästa tecknet på att partiet
har en framtida uppgift att fylla?
Säkerligen har den idedebatt, som
förts i synnerhet inom Konservativa studentförbundet, haft åtskilligt att betyda för arbetet på att
skapa förtroende för konservatismen bland de intellektuella. Och
säkert kommer denna debatt att
inom en snar framtid också söka
sig utanför den rent akademiska
sfären. Kort sagt: en ny konservatism är på marsch.
Vad som kanske framför allt kan
sägas karakterisera denna nya konservatism är dess benägenhet för
ett vetenskapligt betraktelsesätt.
Den vill t. o. m. starkare än vad som
tidigare varit fallet betona just erfarenhetens betydelse. Frihet under ansvar, rättssamhällets värde,
rätten till egendom är grundsatser,
som helt delas med en äldre konservatism. Vid sidan härav finns
emellertid en strävan att söka analysera det moderna samhället, så-
dant det vuxit fram. Ett förändrat
samhälle kräver förändrade tänkesätt. Visserligen finnas alltjämt
starka band, som förenar med det
förgångna. Traditionens betydelse
förnekas ingalunda. Men det är uppenbart, att såväl andra världskriget som händelserna efter kriget i
hög grad kommit att sätta sin prä-
gel på den moderna intellektuella
konservatismen. Ett mera realistiskt betraktelsesätt gör sig gällande, något som stundom leder till
ett motsatsförhållande till en äldre
generations ofta känslomässiga inställning. Som ett exempel härpå
kan nämnas Konservativa studentförbundets officiella ställningstagande till statskyrkoproblemet. Vå-
ren 1958 antogs sålunda ett program, där bl. a. krav uppställdes
på ett skiljande av stat och kyrka.
Vid samma tillfälle uttalade man
sig ävenledes klart till förmån för
införandet av enkammarsystem.
Likaså tycker man sig stundom
kunna skönja en betydligt mera nyanserad inställning till socialpolitiken än vad som på sina håll förekommer inom högerpartiet. Någon
socialpolitisk nedrustning anses på
intet sätt önskvärd. Trygghetsfaktorns betydelse inses allmänt. Detta
hindrar dock icke, att man på alla
sätt förklarar sig beredd att stödja
en omprövning av socialpolitikens
utformning, varvid ett undanröjande av de eftersläpande bidragsformerna betraktas som något nödvändigt. Samtidigt krävs emellertid,
att större resurser ställas till förfogande för en upprustning av den
kvalitativa socialpolitiken, dvs. att
ökade anslag till olika sociala vårdformer – mentalsjukvården, den
medicinska åldringsvården, nykterhetsvården, kriminalvården osv. –
betraktas som ofrånkomliga.
Något som tvivelsutan är av intresse i detta sammanhang är den
skarpa reaktion, som i stora läger
har mött det s. k. kulturrådet inom
högerpartiet. Väl inses behovet av
olika taktiska manövreringar vid
olika tillfällen, men detta hindrar
inte, att kulturrådets ofta gammalmansaktiga kverulans i skilda sammanhang liksom dettas aspirationer på att utfärda »andliga direktiv» har fått till följd, att man inom
vida kretsar bland den akademiska
ungdomen på allvar vill ifrågasätta,
huruvida inte kulturrådet gör mera
skada än nytta. Åsikten, att religion och politik är två skilda ting,
som icke bör sammanblandas, torde
ha många anhängare bland de ungkonservativa.
Något, som i hög grad är utmärkande för den intellektuella konservatismen, är dess benägenhet för
att blicka ut över Sveriges gränser.
Ganska allmänt beklagas högerpartiets isolationistiska ställning. Ej
så, att partiet anses bedriva något
slags isolerad nationell politik,
långt därifrån. Men den som det
förefaller ofta ringa kontakten med
övriga västeuropeiska länder är att
beklaga. Det räcker förvisso ej att
utbyta delegater vid stämmor. Vad
som erfordras är ett systematiskt
kontaktskapande med likasinnade
partier i andra länder. Visst är svå-
righeterna stora, det erkännes, men
vore det så omöjligt, att partiet
hade anställt t. ex. ett internatio- 409
nellt sekretariat med uppgift att
hålla kontakten med andra länder
och att ta till vara och för inhemskt
bruk bereda utländska impulser?
Ibland får man en känsla av att
högerpartiet icke i önskvärd utsträckning tar till vara i synnerhet
de unga konservativa intellektuellas intresse för och behov av politiskt umgänge över gränserna. Det
vore skada, om man härigenom
ginge förlustig möjligheten att utbilda politiker med vana att uppträ-
da i internationella sammanhang.
Att behovet av sådana kommer att
bli stort, kan det knappast råda nå-
gon tvekan om. Den europeiska integrationen, FN och engagemang i
olika andra internationella sammanhang kommer så småningom
att kräva tillgång på en stor stab
internationellt skolade politiker.
Och det kan inte hjälpas, att det
kommer att kännas en smula genant, om det huvudsakligen skall
bli socialdemokrater, som företrä-
der de svenska intressena. överhuvud taget möter man nog ganska
ofta hos aktiva intellektuella yngre
konservativa en känsla av att den
intellektuelle inte alltid är lika välkommen i högerpartiet som inom
t. ex. socialdemokratien. Bland äldre konservativa finns ofta något av
misstro mot den politiskt alltför aktive. Inte heller kan det sägas, att
man inom högerpartiet gjort några
ansatser att »släppa fram» de yngre. Snarare förefaller det som om
talesättet »att stå på tur» för att
placeras i olika sammanhang –
410
stadsfullmäktige, landstinget, riksdagen – understundom har alltför
mycket fog för sig. Ibland är känslan av att ancienniteten ges prioritet framför skicklighet och insikter mycket stark.
Därmed vare hur som helst. Under den närmast gångna tioårsperioden har konservatismen på ett
lysande sätt lyckats befästa sin
ställning bland landets yngre intellektuella. Det gäller nu närmast
att bygga upp ett än större förtroendekapitaL Men det fordras också,
att såväl högerpartiet som Konservativa studentförbundet rätt beaktar konservatismens starka ställning bland de intellektuella och visar lyhördhet inför vad som sägs
från detta håll. En politisk riktning utan intellektuella är en anomali. En politisk rörelse, som åtnjuter de intellektuellas förtroende,
har framtiden för sig. Kan konservatismen även i fortsättningen behålla sitt starka grepp om de ständigt ökande skarorna av universitetsungdomar, bör dess framtid
vara säkrad.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner