Print Friendly

De bortglömdas revolt

Av Mattias Holmström | 27 juni 2014

Robert Ford och Matthew Goodwin
Revolt on the Right
Routledge 2014

revolt-on-the-rightResultatet i Europaparlamentsvalet slog ned som en bomb. I flera länder, däribland Danmark, Frankrike och Storbritannien blev nationalistiska och högerpopulistiska partier valets stora vinnare. När rösterna var räknade hade United Kingdom Independence Party (UKIP) lyckats erhålla 27,5 procent av de brittiska rösterna.

Många förvånades över hur ett parti, till synes i huvudsak bestående av besvikna före detta Tory-väljare, kunde gå så starkt framåt. Att UKIP endast skulle vara just ett parti för dem som inte längre känner sig hemma i det av David Cameron förändrade konservativa partiet har länge varit en vedertagen uppfattning. Det kan visserligen vara en korrekt iakttagelse om man ser till partiets allra flitigaste aktivister, men att den bilden skulle representera partiets sympatisörer vederläggs dock av forskarna Matthew Goodwin och Robert Ford som har gjort en gedigen kartläggning över partiets historia, företrädare och inte minst dess väljare.

Att många har haft den uppfattningen om partiet, att det skulle vara en tillflyktsort för besvikna högerväljare, är dock inte särskilt underligt eftersom UKIP:s historia är aningen spretig och allt annat än enkel att greppa. Goodwin och Ford hjälper dock på ett förtjänstfullt sätt till att nysta i trådarna.

När partiet grundades 1991 av den liberalen Alan Sked var avsikten att skapa ett parti för motståndare till Maastrichtfördraget. Under årens gång kom det att bli ett parti för fler än bara EU-motståndare – allmänna lycksökare, opportunister och inte minst infiltratörer från British National Party (BNP) var något partiledningen tvingades hantera, vilket till sist fick till följd att Sked lämnade det parti han grundat.

Den nuvarande karismatiske partiledaren Nigel Farage, som valts som partiledare två gånger under partiets historia, är den som verkligen har satt partiet på kartan. Hans anföranden (eller snarare verbala uppläxningar) i Europaparlamentet som riktat sig mot EU-eliten i Bryssel har setts av hundratusentals tittare på Youtube, något få andra parlamentariker kan mäta sig med.

Nyckeln till Farages framgångar ligger till viss del i hans utstrålning, samt att han får sägas vara en typisk brittisk excentriker som sticker ut bland sina medpolitiker, men det är inte den enda anledningen. Hans styrka ligger nämligen i att vara som folk är mest, olik yrkespolitikerna i Labour och Tory, varav många har gjort sina karriärer helt inom sina partier.

Att ta avstånd ifrån, eller kanske snarare känna sig exkluderad och bortglömd av de etablerade politikerna är nämligen vad som kännetecknar UKIP:s breda väljarbas. Goodwin och Ford pekar förutom sagda gemensamma nämnare ut två ytterligare uppfattningar som enar partiets väljarbas: motståndet mot EU och den förda invandringspolitiken.

I Revolt on the Right förses läsaren med en riklig mängd data om både det ena och det andra. Fördelen är att det inte endast presenteras statistik för sakens skull, utan den ger möjlighet till fördjupning av tankegångarna liksom underlag för de slutsatser som dras, något som stärker författarnas tes.

Enligt Goodwin och Ford består väljarbasen i hög utsträckning av vit arbetarklass, i huvudsak äldre män som tidigare har röstat på Labour men som inte längre kan identifiera sig med partiet. Men givetvis också även till viss del av besvikna högerväljare. Man kan, som författarna, kalla dem för globaliseringens förlorare – till skillnad från den rika medelklassen i London, som med sina värderingar och livstil ses främmande för en stor del av UKIP:s väljare.

Att partiet skulle vara en dagslända avfärdas också av författarna. Partiet har haft sin turbulenta period, men har under åren lyckats skapa livskraftiga lokalavdelningar i valkretsar där partiet har möjlighet att vinna platser i parlamentet. Att UKIP också gått från att vara ett rent populistiskt enfrågeparti till att börja diskutera bredare ämnen gör att partiet kan locka till sig väljare från fler grupper. Författarna poängterar att den politik som partiet bedriver har stort stöd bland väljarbasen, hela 30 procent stödjer den linje som partiet företräder.

Boken fastslår att UKIP är ett magsår såväl för de konservativa som socialdemokraterna och det lär som sagt inte försvinna i första taget. Att David Cameron gjort vad han kan för att locka tillbaka väljare – begränsat invandringen rejält, utlovat en folkomröstning om fortsatt EU-medlemskap – verkar inte fungera. Förklaringen ligger inte endast i att UKIP trots Camerons närmanden för en mer radikal politik, utan att väljargruppen inte längre litar på de etablerade partierna.

Boken lämnar inget positivt budskap till de etablerade partierna. Det återstår att se hur de väljer att agera för att förhindra att de bortglömda revolterar ännu en gång.

Mattias Holmström vikarierar som ledarskribent på Norrköpings Tidningar.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner