Print Friendly

Danne Nordling; Sverige kan klara krisen

Av Redaktionen | 31 december 1978


1978


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

l
DA NE NORDLING:
Sverige kan klara krisen
Att de höga lönekostnaderna i Sverige starkt
medverkat till våra svårigheter på
världsmarknaden borde numera erkännas
av alla. Vår medarbetare Danne Nordling
analyserar den utveckling, som fört den
svenska ekonomin till dagens bottenläge. Om
företagen åier skall komma i gång, behöver
de hjälp till självhjälp, och han
rekommenderar en sänkning av
arbetsgivaravgifterna med l Oprocent. Då
har viförutsättningar att klara krisen,
menar han.
Sverige lider för närvarande av en ekonomisk kris, som emellertid inte i någon större
utsträckning beror på en internationell lågkonjunktur. Det är därför fåfängt att hoppas att en konjunkturuppgång utomlands
skalllösa Sveriges problem. Vårt problem är
mera av strukturell art. Ett exempel på detta
är, att trots att världshandelns volym sedan
1974 ökat 12 procent har Sveriges export
sjunkit ca lOprocent.
Den svenska exporten tappade marknadsandelar utomlands redan under början av
70-talet. Trots att företagens vinster under
högkonjunkturen 1973-1974 ökade, kunde
Sverige praktiskt taget inte återhämta nå-
gonting av vad som tidigare hade förlorats.
Året därpå, 1975, inleddes den period i Sveriges historia som måste betecknas som en
ekonomisk katastrof. De svenska företagen
tappade detta år 8 procent av sina
m;;~rknadsandelar utomlands. Och 1976 fortsatte förlusterna varvid 9 procent förlorades. Även 1977 tappade företagen 4 procent
av sina marknadsandelar.
Denna utveckling, som egentligen tog sin
början någon gång tidigt under 70-talet, blev
inte uppenbar för den breda allmänheten
förrän efter 1976 års val. I den politiska
debatten har därför Sveriges ekonomiska
svårigheter kommit att utnyt~as av socialdemokraterna samt av politiserande representanter för löntagarorganisationerna. Man
försökte från socialdemokraterna omedelbart efter valförlusten skjuta över allt ansvar
för de ekonomiska svårigheter, som man då
förutsåg, på den borgerliga regeringen. Oppositionsledaren Olof Palme myntade uttrycket ”det dukade bordet” som beskrivning för den ekonomiska situation, i vilken
den nya regeringen tog över ansvaret.
När så krisrapporterna kom slag i slag och
industriminister Nils Åsling fick göra brandkårsutryckningar för att rädda branscher
och företag i kris, kanske en del av allmänheten uppfattade det hela som en följd av det
borgerliga maktövertagandet. Om krisen
fortsätter fram till 1979 års valrörelse, kan
denna felaktiga uppfattning om krisens oraker spridas och få vittgående politiska konsekvenser.
Orsakerna till krisen
:’\är orsakerna till den ekonomiska krisen
diskuteras uppstår ofta ett semantiskt problem. Från socialdemokraternas sida säger
man att kostnadsläget naturligtvis har sin
betydelse, men man vill inte så ensidigt ge
lönerna skulden som representanter för nä-
ringslivet och de borgerliga ofta sägs göra.
Förvisso kan man peka på en rad orsaker
som inte direkt sammanhänger med lönerna. Men därmed har det inte bevisats att det
inte skulle vara arbetskraftskostnaderna som
helt och hållet utgör den slutliga orsaken till
krisen.
Om en bil kör av vägen i en kurva, kan i
allmänhet föraren inte komma undan ansvaret för olyckan med att hänvisa till att det
inte var hans fel att bilen gick av vägen utan
att det berodde på att vägen svängde. I trafiksäkerhetssammanhang kräver vi att en bilförare måste anpassa sig efter vägen. Men i
ekonomiska sammanhang skall tydligen vissa få köra rakt fram utan att behöva ta hänS\ n till att förutsättningarna för t ex
171
löneutvecklingstakten har förändrats.
l debatten har det förekommit en rad exempel på svårigheter för den svenska ekonomin som inte direkt sammanhänger med lö-
nerna. Det har påståtts att företagsledarna
har blivit sämre, att marknadsföringen av de
svenska exportvarorna har blivit ineffektiv,
att det görs fö1· få innovationer i Sverige och
att svenska företag satsar för lite på forskning och utveckling. Eftersom detta är en
utveckling, som skulle ha pågått under en
längre tid utan att någonting har kunnat
göras för att motverka den härav uppkommande försvagningen av konkurrenskraften, är det i själva verket fråga om ändrade
förutsättningar för välståndsutvecklingen.
Om möjligheterna att öka lönerna i Sverige
försämras, måste löntagarorganisationerna
självklart ta konsekvenserna av detta och acceptera en långsammare löneökning än i utlandet för att den svenska industrins konkurrenskraft skall bibehållas. Eftersom lö-
nerna i Sverige tvärtom ökat snabbbare än i
utlandet, betyder detta att de som drivit
fram löneökningarna bär det fulla an varet
för krisen.
För att få en korrekt bild av hur den ekonomiskt mätbara konkurrenskraften utvecklar sig måste man inte bara ta hänsyn till
löneutvecklingen i ett land utan också höjningar av arbetsgivaravgifter och produktivitetsutvecklingen. Ett mått som innefattar
allt detta är arbetskraftskostnaden per producerad enhet i enhetlig valuta. Med ledning av uppgifter från det amerikanska arbetsmarknadsdepartementet kan denna
kostnad räknas fram för Sverige och för
våra 14 viktigaste konkurrentländer. För ut- 172
landet kan utvecklingen sammanfattas i ett
genomsnitt, som är framräknat med hjälp av
respektive lands andel av världsexporten
när hänsyn tagits till varusammansättningens verkan på landets betydelse som konkurrent till Sverige.
Man kan då konstatera, att med utgångspunkt från 1970 sjönk den svenska industrins konkurrenskraft något i början av 70-
talet. Men 1973-74 var situationen åter densamma som 1970. Därefter kom katastrofen.
Kostnadsökningen i Sverige var 1975 så
mycket som 22,6 procent medan den i utlandet bara var 11 ,2 procent. För 1976 var det
ännu värre. I Sverige ökade kostnaderna
17,O procent medan ökningen i utlandet
bara var 2,4 procent. Att siffran för utlandet
blev så låg beror på att produktivitetsökningen i utlandet detta år var mycket kraftig.
Preliminära uppgifter för 1977 tyder på
att kostnadsökningen både i Sverige och i
utlandet blev ca Il ,5 procent. Det betyder
att Sveriges kostnader hade ökat 26 procent
snabbare än i utlandet 197G och 1977. Med
sådan kostnadsskillnad är det inte underligt
att Sveriges ekonomi dessa år råkade in i en
svår kris.
Trots det nya avtalet 1978 och trots devalveringarna under 1977 reduceras inte den
svenska kostnadsskillnaden mot utlandet
mer än med ca 10 procentenheter. Av den
26-procentiga differensen kvarstår 1978 ungefär 16- 17 procentenheter.Det betyder att
Sverige i år nästan befinner sig i den situation med 20 procents kostnadsskillnad mot
utlandet som regeringen angav som skäl för
devalveringen i augusti 1977. Om Sverige
skall klara krisen måste denna kostnadsskillnad alltså ytterligare minska. Hur detta skall
gå till kanske lättare går att utröna, om l’i
betraktar orsakerna till att kostnaderna steg
så mycket snabbare i Sverige än i utlandet.
Kostnaderna för arbetskraften
En orsak till de snabba ökningarna av arbetskraftskostnaderna kan man genast peka på.
Sverige har haft en starkare benägenhet än
andra länder att höja arbetsgivaravgiften
och andra sociala kostnader för företagen.
Under perioden 1965-75 ökade dessa lönebikostnader 22 procentenheter i Sverige.
medan ökningen var betydligt långsammare
i utlandet. I Västtyskland var höjningen 10
procent, i England 5 procent och i Frankrike
Oprocent.
Det var särskilt i samband med skatteomläggningarna och Hagaförhandlingarna
som arbetsgivaravgifterna i Sverige började
höjas i en markant snabbare takt. Den första
skatteomläggningen gjordes ensidigt av den
socialdemokratiska regeringen 1973. m
höjdes arbetsgivaravgifterna för att kompensera statens inkomstbortfall p g a skatteomläggningar.
På grund av jämviktsläget i riksdagea
1974 var det inte självklart att arbetsgivaravgifterna skulle höjas. De borgerliga par
tierna ville ha ett ord med i laget. Men resuJ.
tatet av folkpartiets kohandlande med rege.
ringen blev att arbetsgivaravgifterna höjdes
ytterligare med 0,2 procentenheter. Landeli
arbetsgivare påbördades därmed en ytterJi.
gare kostnad på närmare 200 miljoner kr
nor. Mönstret upprepades vid skatteomläg
ningarna 1975 och 1976. Vissa borgerliga
partier kunde inte gendriva socialdemokraternas motivering att höja arbetsgivaravgifterna för att kompensera den offentliga sektorn. På något sätt tycktes man ha trott att
det både gick att sänka skatten och därmed
öka löntagarnas köpkraft, samtidigt som den
offentliga sektorns intäkter lämnades opå-
lerkade.
Den effekt som man ville uppnå med Hagaöverläggningarna var att åstadkomma en
ökning av löntagarnas köpkraft utan att dessa måste genomdriva mycket höga nominella löneökningar före skatt för att åstadkomma detta. Någon höjning av arbetsgivaravgifterna behövs naturligtvis inte för att
åstadkomma en sådan förändring. Tvärtom
motverkar en höjning syftet att hålla nere
lönekostnadsökningen.
Skatter och löner
Även förhandlingarna om hur skatteskalorna skulle justeras utgör ett symptom på
att utvecklingen i den svenska ekonomin
hade gått snett. Men det var inte Hagaförhandlingarna som innebar genombrottet för
användandet av skattepolitiken som konjunkturpolitiskt medel.
Redan under våren 1973 fördes en intensiv debatt om den omöjliga situationen inför
löneförhandlingarna för 1974. Att en skattejustering måste göras för att löntagarna skulle få en köpkraftsökning stod helt klart ijuni
1973. Under sommaren lät sig den nye LOordföranden Gunnar ilsson intervjuas i
tidningen Vi, där han deklarerade att det
fordrades en löneökning på 20 procent för
173
att man skulle uppnå den i nationalbudgeten framräknade köpkraftsökningen på mellan 4 och 5 procent. En skatteomläggning i
form av borttagande av folkpensionsavgiften skulle reducera lönekraven ner till 12-
15 procent menade han.
Det var alltså det år 1971 införda starkt
progressiva skattesystemet i kombination
med den nye LO-chefens nettolöneresonemang som låg bakom de ovanligt höga lönekraven. Ansvariga för det nya helt ohållbara
skattesystemet var socialdemokraterna med
bistånd av centerpartiet och folkpartiet.
Trots att resultatet av SACOs gamla nettolönetänkande blev regelbundet återkommande krav på staten att justera skatterna,
uppstod också negativa konsekvenser för fö-
retagen. När sänkningarna av inkomstskatteskalorna visade sig vara otillräckliga och
när kommunerna höjde sina skatter, var det
företagen och inte staten som drabbades av
kompensationskrav. Genom att marginalskatterna fortfarande var lika höga som förut blev företagen tvungna att betala mycket
stora löneökningar för att löntagarna skulle
få behålla tillräckligt mycket av höjningarna.
Genom myten om de s k övervinsterna
1974 fick fackföreningsrörelsen ytterligare
ett argument att begära stora löneökningar
utan att bli beskyllda för att vara samhällsekonomiskt oansvariga. Men den vinstnivån
var koncentrerad till vissa branscher såsom
skogs- och stålindustrin. Dessutom berodde
den höga nominella vinstnivån till största delen på prisstegringsvinster på lagren. Det
finns beräkningar som visar, att den reala
avkastningen snarare sjönk under övervinståren.
—————————————–
174
Ytterligare en faktor som drev på lönekraven från och med 1974 års avtalsrörelse var
att den s k EFO-rnodellen för lönebildning
kunde tillämpas på ett delvis nytt sätt av
löntagarorganisationerna. Det förefaller
ganska rimligt att betrakta den utiandskonkurrerande industrins produktivitetsökning
som ett verkligt utrymme för löneförbättringar. Men att därtill inkludera den förutsedda prisstegringen på världsmarknaden
som ett löneutrymme är olyckligt och skadligt.
Det var dock på detta sätt som utrymmet
då beräknades av löntagarorganisationerna
och detta dessutom för ett år i taget, vilket
strider mot EFO-modellens förutsättningar.
Beräkningsmetoden möjliggjorde för de
fackliga organisationerna att ställa lönekrav
på 20-procentklassen utan att de för den
skull ansåg sig vara oansvariga. När detta
sedan ledde till kostnadsinflation i Sverige,
hänvisade man helt sonika till att det var den
internationella inflationen som oundvikligen medförde p•·isstegringar i Sverige.
Frågan om revalvering
Nationalekonomerna diskuterade vid denna
tid möjligheten att genom en revalvering av
kronan utestänga de utländska prisstegringarnas genomslag i Sverige. Men de ekonomer som föreslog detta medel framställde
sin sak så orealistiskt, att både finansminister
Sträng och ledande företagsledare utdömde
förslaget som farligt för den svenska konkurrenskraften. Och naturligtvis hade de
Under denna tid drev jag tesen att inflationen var ”hemmagjord” och att den kunde
dämpas genom återhållsamhet med lönekraven som sedan kunde leda till förbättrad
konkurrenskraft och ett utrymme för en revalvering. Men vissa fackekonomer utdömde på den tiden uppfattningen att inflationen berodde på inhemska faktorer som
en ”arbetsgivarmyt”.
Slutligen bör nämnas ännu en faktor som
medverkade till den snabba kostnadsstegringen. Av valtaktiska skäl framtvingade
den socialdemokratiska regeringen ett tl’å-
årsavtal 1975-76. Hade man avstått från
detta skulle korrigeringsmekanismerna kunnat börja verka vid de på detta sätt uteblil’na
avtalsförhandlingarna för 1976. Nu biel
1976 istället ett katastrofår, då de svenska
kostnaderna ökade 15 procent mer än i utlandet. Sedan detta inträffat fanns en eller.
flera devalveringar inbyggda i den svensk
ekonomins framtid. Ingen politiskt genom
förbar svältpolitik kombinerad med aldrig s’
många års lönestopp skulle ha kunnat för
hindra dessa växelkursjusteringar.
Socialdemokraterna har i opposition
ställning motsatt sig de två devalveringarn
1977 på tillsammans 16 procenl. Dessuto
har socialdemokraterna föreslagit höjninga
av arbetgivaravgifterna på tillsammans
procent för 1977 och 1978. Med socialdem
kraternas politik skulle kostnadsläget ida
inte ha varit 17 procent för högt utan 3
procent för högt!
rätt eftersom man knappast först kan reva!- Att klara krisen
vera och sedan hoppas på en lagom löneut- Svenska folket kan skatta sig lyckligt att d
veckling som dämpar kostnadsinflatonen. inte 1977 regerades av en socialdemokrati
regering, som in i det längsta skulle ha förnekat LOs ansvar för det höga löneläget genom att hårdnackat motsätta sig alla åtgärder för att anpassa de svenska kostnaderna
närmare utlandets. Men socialdemokraterna
har ändå gjort mycket skada genom att argumentera mot en sådan anpassning. Regeringens åtgärder har därmed blivit för begränsade för att Sverige snabbt skall komma
i balans igen. Sänkningen av arbetsgivaravgifterna borde ha gjorts större, eller också
skulle man ha devalverat mera.
Det s k Konjunkturrådet, tillsatt av studieförbundet Näringsliv och Samhälle, har
gjort en inträngande analys av de svenska
kostnadsproblemen. Dess rapport publicel-ades i december 1977. Både regeringen och
näringslivets organisationer m n torde kunna instämma i denna analys. Det är bara
oppositionen som inte fö1·efaller vilja inse de
ekonomiska problemens hela vidd.
När det gäller de ekonomisk-politiska rekommendationerna är meningarna dock delade även bland dem som inser att vi fortfarande har kvar många ekonomiska problem .
Konjunkturrådet och näringslivets organisa- 175
tioner önskar en ytterligare sänkning av arbetsgivaravgifterna om l Oprocent. Men regeringen tycks ännu motsätta sig detta. Den
stora skiljelinjen i synsättet på den ekonomiska politiken går inte mellan regeringen och
oppositionen utan mellan fackekonomer
och näringslivets organisationer å den ena
sidan och politiker å den andra.
Sverige har trots allt vissa möjligheter att
klara den ekonomiska krisen. Det nya löneavtalet lägger grunden till en väsentligt långsammare prisutvecklingstakt än tidigare. Inflationen 1979 borde kunna komma ner mot
en takt på ungefär 5 procent. För att vi skall
få fart på produktion och sysselsättning måste emellertid också andra åtgärder vidtas. En
sänkning av arbetsgivaravgifterna med 10
procent framstår därvid som det mest lämpliga medlet. På detta sätt skulle exporten
kunna öka kraftigt utan att vi behöver vänta
på en osannolik högkonjunkturexplosion i
utlandet. Sverige skulle alltså kunna befinna
sig i en stark ekonomisk återhämtning under våren 1979 om 1·egeringen vågade genomföra denna sänkning tex vid halvårsskiftet.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism