Print Friendly

Danne Nordling; Missvisande om etik

Av Redaktionen | 31 december 1992


1992


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DANNE NORDLING:
Missvisande om etik
K
an etik handla om vad som helst?
Det är en fråga som man har anledning att ställa efter att ha läst
boken ”Etik i verkligheten” under redaktion av Lennart Möller och med förord av
Anders Wijkman. Etik har under lång tid
handlat om ”moralens teori”. Men efter
värdenihilismens och emotivismens härjningar under 1900-talet har ordet moral
fått en lätt suspekt klang. När nu intresset
för moraliska problemställningar upplever en renässans har debattörerna försiktigtvis mera talat om etik än om moral
trots att de egentligen inte avsett att behandla de mera abstrakta etiska problemen.
Etik i verkligheten. En serie debattinlägg. Redaktör Lennart Möller. Cordia
1991
Moraliska frågor handlar oftast om konkreta problem: man kan t ex ha som moralisk princip att aldrig ljuga. Ett antal
sådana principer skulle kunna kallas ett
moraliskt regelsystem. Men idag används
ofta benämningen att man har ”en etik”.
Ett företag kan då ha sin etik, börsmäklare sin och läkare sin etc. Reglerna kan inte
sällan framstå som helt auktoritära eftersom de inte underbyggs med någon ytterligare argumentation. Det är däremot
kring rättfårdigandet av de moraliska reglerna som den klassiska etiken byggts
upp.
En utilitarist kan t ex hävda att man
inte bör ljuga därför att detta minskar den
totala lyckan i samhället. En kantian anser
däremot att ljugandet strider mot den
metafysiska princip som kallas det kategoriska imperativet. Och enligt den judisk-kristna etiken strider ljugandet mot
den vilja som manifesterats av ett outgrundligt transcendent väsen. Rimligheten i sådana här etiska teorier kan diskuteras rationellt utan att man förfaller till
auktoritärt moraliserande.
Anders Wijkman uttrycker i sitt förord
en klar sympati för den konfessionella etiken när han citerar Leszek Kolakowskis
farbågar inför den fortgående sekulariseringen. Utan transcendentala ”tabun”
skulle det enligt Kolakowski inte finnas
”rationella skäl att t ex respektera mänskligt liv och mänskliga rättigheter”. Detta
är avsett som en kritik mot rationalismen
form av vetenskap och teknik. Men i själva verket innebär detta synsätt en farlig
förenkling eller rentav en förväxling av rationalitet och utilitarism.
Det förefaller som om Wijkman inte
förstått att ett samhälle präglat av en etik
som syftar till ”största möjliga lycka åt
största möjliga antal” alltid kommer att
”behandla människor som utbytbara
maskindelar” vare sig detta grundats på
”rationalitet och ekonomi” eller på känslor och godtycke. Jag är dessutom övertygad om att i praktiken kommer offren av
vissa människor att bli ännu mer omfattande om man överger rationalitet och
ekonomi som rättesnöre (Sovjet).
Mot utilitarism~n, som Wijkman kallar
rationalism, vill han sätta ”det kristna arvet” vilket också går igen i flera av de andra uppsatserna i boken. Det behövs tydligen heliga tabun som inte går att rationellt
motivera. Att förankra etiken i det utomvärldsliga kan möjligen vara effektivt om
man har att göra med enklare själar. Men i
ett modernt samhälle med en sekulariserad tradition är varje sådant försök dömt
att misslyckas.
Varför kan inte Wijkman och andra i
stället erkänna att en betydande del av
den judisk-kristna etiken också är möjlig
att motivera på rationella grunder? Utilitarismens kollektiva lyckomaximerande
kan mycket väl ersättas med förnuftiga
principer som befordrar det gemensamma bästa utan att offra en del av de deltagande individerna. På de sista raderna i
Wijkmans förord antyder han att det
kanske ändå inte är outgrundliga och heliga principer som är allena saliggörande
genom att citera den s k gyllene regeln ur
Jesu bergspredikan. Denna princip kan
ges en mycket rationell tolkning: den som
vill att andra skall vara rättfärdiga mot en
själv bör vara rättfärdig mot andra (t ex
vad gäller att inte skada andra, hålla avtal
och ge lön efter förtjänst). Kolakowski har
helt enkelt tagit miste och Wijkman har
inte tänkt igenom sin etiska hållning.
Ännu mer löst grundad är Barbro Westerholms framställning om ”gen-etiken”-
dvs de moraliska problem som uppstår
vid tillämpningen av den moderna gentekniken. Efter långa tekniska beskrivningar av den nya teknikens förutsättningar och möjligheter avslutar hon med
att vissa av dessa möjligheter ”inte kan accepteras” och bör förbjudas. Det finns
inte en tillstymmelse av etisk diskussion i
hennes bidrag. Hennes moraliska argument har inte större bärighet än om hon
istället skrivit ”genterapi – fy!” eller ”selektiv abort- usch!”. Sådana ställningstagande kan varje amatör också åstadkomma.
Det var just mot denna typ av auktoritärt moraliserande som värdenihilismen
med sådan framgång vände sig under början av 1900-talet. Saken blir inte bättre av
att också Georg Klein vid Karolinska institutet i en intervju i boken upprepar
181
Westerholms nedklubbning av den etiska
diskussionen i dessa frågor. Vår tids Hä-
gerström har en lätt match att hävda att
etiken i verkligheten kan likställas med
”en papegojas pladder”.
Det vore beklagligt om så skulle ske
eftersom den seriösa etiken har mycket
att säga oss. Ett viktigt område för etiken
är analysen av problemen för att åstadkomma det gemensamma bästa. I sitt bidrag om miljöförstöringen snuddar KarlHenrik Robert åtminstone vid denna frå-
ga. Hans uppsats handlar visserligen till
största delen om en allmän genomgång av
olika miljöproblem vilken till nöds skulle
kunna motiveras med Sokrates’ tes att om
man vet det rätta så gör man det rätta.
Men numera vet vi att det individuellt
rationella inte alltid är till gagn för det
långsiktiga gemensamma intresset. Det är
rationellt för en individ att delta i miljförstöringen eftersom den personliga uppoffringen att satsa på miljöskydd är mycket större än den nytta detta åstadkommer
om man är ganska ensam om sin miljöomsorg. Om man kunde lita på att andra
också värnade om miljön skulle den personliga offerviljan bli flerfaldigt större,
menar Robert.
Detta är ett klassiskt exempel på dålig
moral. Vilken är då den etiska lösningen
på problemet? Robert har ingen lösning
utan han önskar litet uppgivet ”en etik
som förmedlar känslan av värdegemenskap” utan närmare specifikation. Den
närmast till hands liggande etiska lösningen är emellertid att vi alla som skadas av
den miljöförstörande verksamheten har
rätt till gottgörelse för skadan. Om miljö-
förstöraren inte har råd att betala gottgö-
relse får han satsa på miljöskydd eller
upphöra med verksamheten.
.
182
Denna etik bygger på talionsprincipen
(‘lika-för-lika-principen”) och är av
mycket gammalt datum. Tanken att man
har en moralisk skyldighet att göra rättför
sig har dock försvagats under 1900-talet.
Kanske är detta en av orsakerna till att
miljöförstöringen fått gå så långt. Om detta handlar emellertid inte boken ”Etik i
verkligheten”. De tolv författama förefaller i stället att ha passat på att utnytija intresset för ämnet etik för att få ut sina
åsikter i högst allmänna frågor under en
missvisande men säljande varubeteckning.
Pärmarför inbindning av årgång 1991
kan rekvirerasfrån Svensk Tidskrifts
expedition, te/ 08-667 59 55, eller
genom insättning av kronor 70:- på
postgiro 72744-6

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner