Print Friendly

Dagens frågor

Av Redaktionen | 31 december 1944


1944


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DAGENS FRÅGOR
Den 26 aug. 1944.
Regimförändringen Ribbentrop-avtalet och den under midsommari Finland. dagarna fastslagna finländska politiken kom
icke att för någon längre tid bestämma regeringskursen i Finland.
Redan inom några veckor fordrade läget en radikal förändring. Den
l augusti anmälde president Ryti att han nedlade sitt ämbete till förmån för överbefälhavaren Mannerheim, och den 4 augusti blev denne
vald till republikens president.
Om tiden närmast efter midsommaren kan sägas att utvecklingen
tog en annan gir än man väntat. Sedan ryssarna i väster nått Viborgska viken och sjöterrängen norr och nordost om Viborg samt på
Karelska näsets östra del Vuoksen-linjen avtog deras offensivkraft
betydligt. Nordost om Viborg hejdades ett antal hårda pansarstötar.
Några dagars offensiv lyckades icke bryta det finländska försvaret
vid Viborgska viken. Och vid Vuoksen måste visserligen Äyräpää-
brohuvudet uppgivas, och ryssen kunde skapa sig ett brohuvud på
östra sidan floden, men alla framstötar från detta vid Vuosalmi kunde
hejdas. Norr om Ladoga förlade ryssarna, ju mera det finska försvaret stabiliserades, offensivens tyngdpunkt allt längre norrut, men
denna kringgående rörelse kunde slutligt stoppas i Domanti ödemarker, där den finländska överlägsenheten i skogsstrider äter en gång
firade triumfer. ·
Det är dock uppenbart att huvudorsaken till att krigshändelserna
togo denna vändning icke låg på den finländska sidan om fronten.
Visserligen hade styrkan på denna sida vuxit, främst tack vare terrängförhållandena och ökad stridsvana. Den tyska hjälpen i manskap
hade spelat liten roll; den reducerade division, som hämtades tilllandet under midsommardagarna, blev aldrig på allvar insatt. Däremot
hade vissa tyska specialförband, främst flygarna, gjort en god insats,
och den materiella hjälpen, fastän mindre än vad herr Ribbentrop
ställt i utsikt, var till god hjälp. Avgörande för krigshändelsernas
utveckling blev emellertid den ryska offensivkraftens avtagande. Om
detta var att tillskriva politiska orsaker vet man ej. Militärt kan man
utgå ifrån att den första anfallsvågen icke orkat längre och att förstärkningar av någon orsak sedan ej tillförts densamma; mindre sannolikt är att ryska förband direkt dragits tillbaka från den finländska
fronten.
Fastän fronten i Finland sålunda i motsats till vad man fruktat
kunde stabiliseras blev Finlands läge i juli ingalunda förbättrat.
Tvärtom. storoffensiven i öster, speciellt krigshändelserna i Balticum, oeh den allmänna utvecklingen i övriga delar av världen talade
sitt tydliga språk, som ingen ansvarig ledning kunde lämna obeaktat.
»Oppositionen» i Finland, omfattande åtminstone halva riksdagen,
sannolikt dess majoritet, hade aldrig accepterat Ribbentrop-förbindel- 439
. r.._,__
,) . –
… ·.. -.
Dagens frågor
sen. Den såg ingen annan räddning för landet än en radikal regimförändring. I och med att president Ryti bundit sig till Hitler utgjorde ett presidentskifte den första förutsättningen för landets lösgörande från kriget. Och den enda person, som kunde tänkas efterträda Ryti såsom statsöverhuvud i denna brydsamma situation, var
Mannerheim. »Oppositionen» koncentrerade därför sina ansträngningar på skapande av förutsättningarna för ett vaktombyte RytiMannerheim. Men även händelserna själva arbetade i denna riktning,
och den sista veckan i juli voro både president Ryti och regeringens
ledande personer medvetna om sin plikt att träda tillbaka och om nödvändigheten att Mannerheim med nya män skulle övertaga regeringsansvaret. President och regering lyckades icke utan svårigheter övertala marskalken, oppositionen behövde icke alls ingripa, och så kunde
regeringsskiftet genomföras med rekordartad fart och utan en enda
rösts opposition, fastän IKL nog knorrade i kulisserna.
Det förtjänar antecknas att den tyska divisionen och de tyska specialförbanden i Syd-Finland fingo order om hemresa innan man på
tyskt håll kände till planerna på regimförändringen. Av intresse kan
även vara att konstatera att Ribbentrop-avtalet aldrig fick några inrikespolitiska verkningar i Finland; de alarmerande uppgifter om en
finländsk Himmler-regim, som framfördes i vissa delar av svensk
tidningspress, saknade all grund.
Efter några dagars förhandlingar kunde den den 4 augusti valda
presidenten den 8 augusti framlägga sin regeringslista. Denna verkar ju vid första påseendet inte stark. Däri ingå inga sådana namn,
som inför hela världen skulle affischerat den nya riktningen, icke
heller några mera kända politiker eller betydelsefulla personligheter
av mera neutral politisk färg. Men alla de gamla tyskorienterade ledarna äro borta. Orsaken till regeringens färglöshet är dock fullt förklarlig. Kretsen för personvalet var denna gång ännu mindre än vanligt. De flesta administrativt dugliga och politiskt erfarna män ha
under krigsåren engagerats i för landet livsviktiga uppgifter, som
med eller mot deras vilja fört dem i intim kontakt med tyska intressen. I vissa fall ha de därav påverkats i sin politiska uppfattning;
ofta ha de kommit att blott till det yttre företräda en sådan politisk
inställning. Denna rad av betydande personer var »off-side» vid regeringsbildandet. Det nya kabinettet kunde icke heller helt skapas ut
ur »oppositionen», då den inre opinionen icke ännu var mogen för
radikala förändringar. Vad Mannerheim skulle besluta komme utan
tvekan att godkännas, men det fanns icke skäl att annonsera den blivande politiska riktningen alltför tydligt; speciellt hai;le detta kunnat
få skadliga följder för de militära operationerna, samt även skapat
onödiga inrepolitiska friktioner. Det blev nödvändigt att åstadkomma en regering av rätt så black färg, om ock vissa personliga omständigheter minskade det klart »oppositionella» elementet i regeringen mera än vad som ursprungligen avsetts. statsministern, habil
och villig till anpassning efter förhållandena, är en god exponent för
regeringens allmänna karaktär. Man kan även förena sig med en röst
ur »oppositionen», som förlitande sig på den högsta ledningens klart
440
Dagens frågor
uttryckta program, uttalade att regeringens största styrka var dess
svaghet.
Då detta skrives (20 aug. 44) vet man ingenting om vad den nya
regimen uträttat. Men man är förvissad om att presidenten-överbefälhavaren lägger hela sin klokhet, erfarenhet och kraft i att snarast
möjligt föra Finland ut ur kriget. Det är på de ryska villkoren det
nu kommer att bero om denna politik skall lyckas. Ledningen i Finland är säkerligen beredd till stora offer, men landets oberoende och
folkets frihet kommer den icke att köpslå om.
Rumänien Genom Rumäniens kapitulation har en av Tysklands
kapitulerar. trognaste bundsförvanter hoppat av tåget. Knappast
någonstädes gick man så långt i anpassning efter den tyska Neuropamallen som i Bukarest. Pressen följde i vått och torrt, och den rumänska »lösningen» av judefrågan var endast någon grad mindre
brutal än den tyska.
Men därtill kastade sig landet med verklig frenesi in i kriget mot
Ryssland med stora styrkor. Innan den ryska björnen ännu var skjuten ville rumänerna också inkassera sin segerlön. Området mellan
Dnjestr och Bug lades under namnet Transnistrien under rumänsk
förvaltning i former, som kommo en direkt annexion nära. Hela avhandlingar skrevos för att bevisa landets »rumänska karaktär» och
med stor konsekvens arbetade den rumänska civilförvaltningen att
förvandla teorien till blodigt allvar, i synnerhet genom massarkebuseringar av judarna, i vilka man såg exponenter för den ryska politiken.
Men ytterligare en segerlön vinkade. Ar 1940 hade Rumänien förlorat den norra delen av Siebenbiirgen till Ungern. Men detta hade
skett genom italienskt ingripande och i hög grad emot de tyska intentionerna, och man ansåg sig utan tvivel med rätt i Bukarest kunna ha
förhoppning·ar om att Hitler vid tillfälle skulle korrigera skiljedomen
i Wien.
Nu ser det i stället ut, som om Rumänien ur Stalins hand skulle få
mottaga den omstridda landsdelen. Förklaringen till att man på rysk
sida visat sig villig att åtminstone skenbart ge rumänerna gynnsamma villkor – trots att detta land icke endast fört kriget i öster
mycken intensivare än t. ex. Ungern och tillåtit sig övergrepp, som
Moskva tidigare inregistrerat med utomordentlig indignation’— torde
ligga i en allt tydligare rysk önskan att omgiva sig med en krans av
stater, vilka – efter att ha avstått breda stycken i öster åt sin mäktige granne – få taga för sig så mycket av det, som ligger väster om
dem, att ett permanent beroende av Moskva blir följden. Cordon
sanitaire- i omvänd ordning!
Rumänien har dessutom kunnat draga fördel av en omständighet.
Genom att den rumänska regeringen ända till omslaget visat en sådan
eftergivenhet för Tyskland har Berlin icke haft någon anledning att
göra en statskupp med ty åtföljande inmarsch a la Ungern utan kunnat nöja sig med relativt svaga säkringsstyrkor. Rumänerna ha därigenom bevarat regeringen i sin hand och därmed den formella möjligheten till ett initiativ, vilket Ungern med sin Quisling-regering och
441
-……..___ . ~…..
Dagens frågor
betydande ockupationsstyrkor icke haft. Dessutom ha rumLinerna sä-
kerligen också haft stor fördel av d:r Benesjs medling. Den tjeckiske
ledaren ser ju redan i andanom en ny Lilla entente med sig själv som
dominerande gestalt. Det har då för honom legat nära till hands att
ingripa till förmån för den tidigare bundsförvanten.
För Tyskland blir den rumänska kapitulationen ett hårt slag alldeles oberoende av vad man eventuellt lyckas rädda rent militärt. En
snabb likvidering av det tyska inflytandet på Balkan blir följden. För
Hitler personligen har det skedda säkerligen i viss mån blivit en upprepning av Italiens kapitulation. Efter att i åratal ha höjt de trogna
rumänerna till skyarna, får Tredje riket bevittna ännu ett fall av vad
det brukar kalla »gement förräderi». Berlinpressens kommentarer ha
talat ett tydligt språk om känslorna vid favoritens avfall.
Samhällskunskapen Bland de spörsmål, som i samband med den
och läroverken. stora skolutredningen konunit upp i den offentliga debatten, är även samhällskunskapens plats i våra högre skolor.
I Svensk tidskrift har nyligen Olof Sörndal utvecklat statskunskaparens syn på frågan. Ungefär samtidigt publicerade en av våra mest
kända historielärare, lektor Birger Lövgren, i häfte 5 av Tiden en artikel, som visserligen något vanställes av ovidkommande ut- och inrikespolitiska utfall men annars är ett synnerligen värdefullt bidrag
till diskussionen, präglat av vidsynthet och blick för det väsentliga.
Utgångspunkten är gemensam för alla, som något tänkt över ämnet.
Det är i och för sig högeligen önskvärt, att skolorna ge sina lärjungar
kunskaper om det aktuella samhällets organisation och problem; vårt
nuvarande statsskick gör dylika kunskaper oundgängliga för medborgarna. Det torde också råda rätt stor enighet om att förhållandena
f. n. inte äro alldeles, som man skulle önska dem. Genomgången av
realskola och gymnasium skänker i alltför många fall inte den samhällskunskap, som vore önskvärd och välbehövlig. I fråga om vad som
är de lämpligaste botemedlen kunna däremot olika meningar råda.
För Sörndal är det främst en fråga om ändring av tim- och kursplaner samt om omläggning av lärarutbildningen. Historien i hävdvunnen mening bör starkt beskäras i allt som gäller tiden före 1809 och
»samhällsläran» i gengäld betydligt utvidgas och helst göras till ett
nytt fristående ämne på schemat i avslutningsringen med timmarna
tagna från historien. Lärarna i historia och samhUllslära böra erhålla
obligatorisk akademisk utbildning i statskunskap eller nationalekonomi, helst i båda ämnena. Enligt Sörndals mening synas därvid betyg i ämbetsexamen i ettdera eller bägge ämnena vara att föredraga
framför kurser inom historieämnets ram.
Emellertid saknas i Sörndals artikel inte åtskilliga ensidiga värderingar och rätt subjektiva påståenden. En grundtanke i hans framställning är, att de äldre perioderna i vår historia skulle vara så att
<;äga starkt överrepresenterade vid undervisningen på bekostnad av
tiden efter 1815. Hedan de siffror, som han därvid åberopar, visa, att
så inte är fallet. I de bägge mest nyttjade läroböckerna upptager
perioden 1611–1718 52 resp. 69 sidor, skedet 1718~1815 52 resp. 65 och
442
Dagens ft·ägor
tiden efter 1815 ·60 resp. 75. Den sistnämnda perioden har alltså redan
efter denna beräkningsgrund fått mest. Men därtill kommer, att, sakligt sett, till den nyaste tidens siffror bör läggas en stor del av kursen
i samhällslära, som ju kompletterar och utbygger kännedomen om vår
nyare historia i väsentliga avseenden.
För den, som utan förutfattad mening tänker igenom saken, borde
det vidare stå klart, att det första av de tre nämnda tidevarven inte
kan behandlas mera kortfattat, än som redan nu sker. Det är här
fråga om den tid, då Sverige intog en ledande ställning inom europeisk politik, då vi utförde vår stora statsbyggande gärning på andra
sidan Östersjön, då Skåne försvenskades (vilket borde behandlas utfö.rligare än nu i skolundervisningen), då vår statliga administration
fick sin grundläggande utformning, då några av de viktigaste brytningarna i vår sociala historia ägde rum och då vår ekonomiska utveckling bjöd på mycket av stort intresse. Möjligen skulle 1700-talets
inre historia kunna något reduceras – den yttre är redan nu mycket
starkt nedskuren – men aldrig i någon större omfattning. Fråga är,
om inte, när allt kommer omkring, det parti av läroboken, vars reduktion – ehuru i och för sig allt annat än önskvärd – dock skulle göra
minst skada, är 1800-talets mitt.
Det är överhuvud taget av vikt att hestämt reagera mot den tydligen
numera rätt vanliga, ja, av många som axiomatisk betraktade uppfattningen, att ett historiskt skedes intresse och aktualitet för oss
skulle vara direkt proportionella mot dess närhet till vår egen tid.
Mycket, som ligger långt tillbaka, kan alltjämt äga eller plötsligt
återfå en brännande aktualitet, medan åtskilligt, som hänt relativt
nyligen, kan förefalla ganska dött, åtminstone för den generation, som
just nu verkar. Fråga är t. ex., om ej för nutiden det stora nordiska
kriget eller 1812 års politik har vida mer att säga än Louis de Geers
och J. A. Gripenstedts i och för sig betydelsefulla insatser. Att senantiken just ur samhällskunskapens synpunkt skulle vara värd en
vida mer ingående behandling än nu och detta helst i högsta ringen,
om så vore praktiskt möjligt, är också uppenbart, för att taga blott ett
annat exempel.
Det är alltså tydligt, att den reduktion av historiekursens äldre delar, som Sörndal rekommenderar, i huvudsak vore både omotiverad
och skadlig. Detsamma torde gälla tanken att göra samhällsläran till
ett eget ämne på schemat. Som Sörndal själv framhåller, skulle undervisningen ändå skötas av klassens historielärare, varför omläggningen
till stor del bleve av rent formellt slag. För samhällsläran själv skulle
förändringen emellertid lätt kunna medföra, att stoffet hrötes ur sitt
kronologiska sammanhang – detta förutsatt att det senare 1800-talet
såsom ·nu läses i sista ringen – och att utvecklingsmomentet därigenom suddades ut. Invändningen bortfaller, om, som det antytts från
skolutredningen, själva historiekursen i framtiden komme att avslutas
redan i näst sista ringen. Men mot en sådan ändring talar mycket
starkt det av lektor Lövgren anförda skälet, att det vore en klar
och stor förlust ur bildningens synpunkt, om just studiet av vår egen
tids historia förlades redan till näst sista skolåret i stället för det sista.
443
.. ~-
Dagens frågor
Ur skolpolitisk synpunkt slutligen är det att befara, att samhällslärans utbrytning ur historien skulle medföra, att den »rena» historien
i framtiden skulle behandlas som minst gynnad nation i politiskt
inflytelserika kretsar. Det är fara värt, att i så fall timreduktionerna
för dess vidkommande i fortsättningen ingalunda skulle stanna vid
de i och för sig synnerligen olyckliga, som Sörndal tänkt sig. Med det
synnerligen avtrubbade sinne för historia och historiskt betraktelsesätt, som f. n. frodas på skilda håll i vårt land, har samhällsläran faktiskt i den offentliga debatten ej sällan varit ett slags livboj, på vilken historien kunnat nödtorftigt hålla sig flytande. Att det här avsedda betraktelsesättet är grovt felaktigt, ändrar ej faktum.
Ett helt annat berättigande har däremot Sörndals krav på större utrymme för samhällsläran i historielärarnas egen utbildning. Det nuvarande läget är säkerligen ohållbart. Men att, som Sörndal helst synes vilja, föreskriva akademiska betyg i statskunskap eller (och) nationalekonomi för lärartjänst i historia är knappast möjligt. Redan
nu äro de kombinationer, där historien i allmänhet förekommer i ämbetsexamen, alltför betungande. Den ojämförligt vanligaste omfattar
historia, litteraturhistoria och nordiska språk, alltså tre av fakultetens största discipliner. Att därtill lägga ännu ett eller två ämnen så-
som obligatoriska borde vara uteslutet, om man ej i detta fall vill förlänga studietiden för filosofisk ämbetsexamen in absurdum. Den enda
framkomliga vägen torde vara, att, som det föreslagits på olika håll, i
själva fordringarna för betyget i historia inlägga inhämtandet av
vissa erforderliga kunskaper i samhällslära och därför regelbundet
anordna lämpligt avpassade propedeutiska kurser i stats- och kommunalkunskap samt i ekonomisk historia med vissa grundläggande nationalekonomiska begrepp. Därjämte borde alldeles bestämt svenskt
18- och 1900-tal överhuvud taget erhålla större utrymme inom den
akademiska undervisningen i historia än vad som än så länge i allmänhet är hävd. Detta i sin tur förutsätter otvivelaktigt ny kurslitteratur. Men ehuru själv allt annat än medeltidshistoriker vill jag
inlägga en bestämd gensaga mot Sörndals förslag, att den erforderliga kompensationen för denna höjning av kursfordringarna skulle
vinnas genom uteslutande av »vissa partier ur forntidens och medeltidens historia». För magisterexamen (på det högre stadiet äro förhållandena annorlunda artade) äro redan nu forntiden och medeltiden
särskilt i den allmänna historien så snävt behandlade i kursfordringarna, att obotlig skada skulle uppstå i händelse av en ytterligare nedskärning.
Ä ven om lärarutbildningen kompletteras i antydd riktning, återstår frågan, hur därutöver undervisningen i samhällslära skall kunna
förbättras. De av Sörndal föreslagna utvägarna- en stark ökning av
timantalet och en omfördelning av stoffet inom själva historieundervisningen – ha här avvisats såsom skadliga. Det är förf:s mening,
att lösningen åtminstone till största delen är att söka längs endera av
två andra linjer. Den ena skisseras av lektor Lövgren. Han tänker
sig, att den systematiska kursen i samhällslära bör läsas redan i
högsta realskaleklassen (där en sådan kurs ju redan läses), respektive
444
Dagens frågor
det· fyraåriga gymnasiets första ring. På gymnasiets högre stadium,
särskilt det sista gymnasieåret, skulle samhällsläran däremot så att
säga »inbyggas» i själva historien. J ag vill helt göra till mina Lövgrens ord:
»Över huvud sker och måste det mesta och viktigaste av samhällsstudiet ske under historiestudiet. Detta är ingalunda att betrakta som
någon nödfallsutväg. Tvärtom. Samhällskunskapen blir, om den läses
i samband med historien, intressantare och lättförståeligare för lärjungarna, därför att de få se företeelserna i deras kronologiska och
andra sammanhang, lära känna deras orsaker, uppkomst och utveckling, under det att en icke historisk framställning gärna blir blott en
anhopning av fakta, utan problem, utan sammanhang och utan skönjbara utvecklingslinjer.»
Detta förutsätter naturligtvis en helt ny lärobok i historia med
samhällslära, där samhällsutvecklingen genomgående får ökat utrymme och framställningen av de olika sidorna av vår historia under
de senaste årtiondena finge utmynna i en bredare skildring av det tillstånd på ifrågavarande samhällsområde, som är utvecklingens hittillsvarande resultat. Fråga är, om ej en sådan uppläggning skulle bli
vida intressantare än den nu brukade allmänna systematiska framställningen av samhällskunskapen, emedan den vida bättre skulle låta
utvecklingsmomentet komma till sin rätt och därmed ge skildringen
ett liv och en spänning, som den nu i blott alltför hög grad saknar.
Den andra reformlinjen avser själva läroböckerna i samhällslära i
55 (44 ; P) samt i högsta ringen, om den nuvarande formen för samhällsläran därstädes bibehålles. De nu använda äro förtjänstfulla men
något torra och alltför späckade med detaljer, delvis mindre väsentliga. Dit höra enligt min mening t. ex. regeringsformens bestämmelser om statsrådets ansvarighet, opinionsnämnden, uppräkningarna av
riksdagens utskott och av ämbetsverken samt en del detaljer om rösträttsvillkor och valmetod. Även om de ej avses för inlärande, tynga
de dock framställningen. Däremot saknar man en klar och konkret
redogörelse för en frågas gång genom den statliga utrednings- och
remissapparaten samt genom riksdagen. De nuvarande läroböckerna
ha kort sagt en alltför kompendieartad karaktär. De äro vidare i sin
viktigaste del, den som gäller statsskicket, väl mycket inriktade på
författningens bokstav och ge för litet av den verkliga praxis. Det
borde kunna skrivas läroböcker, som vore konkretare, mera överskådliga och mera inriktade på att skildra det levande svenska samhället.
Professor Heckschers bekanta »Junius»-artiklar från 1920-talets
Svensk tidskrift liksom WigfoFss’ ))Hur en svensk riksbudget blir till»
och Kuylenstiernas »Hur det svenska statsmaskineriet arbetar» ha
här givit uppslag, som måhända hade kunnat tillvaratagas mer än
vad som skett, naturligtvis med tillbörlig hänsyn till skillnaden mellan en essay och en lärobok för skolungdom. Det är ju f. ö. intet överraskande i att läroböckerna i en så relativt ny skoldisciplin som samhällsläran ännu ej i allo funnit sin form utan befinna sig på försöksstadiet.
De synpunkter, som här anförts i fråga om läroböckerna i samhälls- 445
·- , ”””‘-.-
.•
Ila.. !O> ~ r, . . ..,.,?:\$-~· ……<_, • .• ‘i
‘• -.
;•,,
Dagens frågor
lära, skulle naturligtvis i tillämpliga delar även vara vägledande för
de gemensamma läroböckerna i historia och samhällslära, om man
valde det första av de här uppställda alternativen, samhällslärans
»inbyggande» i historien på gymnasiets högre stadium.
Torvald T:son Höjer.
Det kämpande Liksom indi.viden har även ett folk andliga reserver,
Frankrike. som nöden mobiliserar. Historien ger många bevis
för påståendets riktighet; den visar också, att den renässansrörelse,
som en nationell förödmjukelse utlöser, evaluerar efter i stort sett
samma linje, vilket folk det än gäller. Etapperna på vägen mot återupprättelse och nydaning äro nästan alltid desamma. Nederlagets
negativa verkan, konsternation och pessimism, varar i regel inte länge.
Dess positiva verkan börjar med att nationen håller domedag över
sig själv, men på samma gång söker den i det förgångna, i sin historias vittnesbörd om kraftutveckling och heroism, hämta styrka för det
kommande. Och i sin saga och sång, i sina skalder och tänkare, i fä-
dernas dagliga liv genom seklen försöker den att känna sig själv, att
finna sin egenart. Den gripes i nödens tid av något, som inte kan uttryckas med ord, men ibland i en stilla gråt.
Vi ha sett detta i vår egen historia. Ett exempel bland många: efter
det svarta året 1809 kom väckelsesången Svea och ett intensivt nydanande arbete. Och vi ha sett det hos andra folk. Frankrikes nederlag 1870 verkade först bedövande och anarkiserande, men utlöste snart
en konstruktiv energi, som skapade den tredje republiken och möjliggjorde krigsskadeståndets gäldande på rekordtid. Det kaos, som följde
på den tyska katastrofen 1918, blev icke förintande; ur nöden framgick en renässansrörelse med en häpnadsväckande kraftutveckling,
men baserad på en ideologi, som man ej utan att kränka Kants och
Goethes folk kan kalla ett sant uttryck för dess väsen.
Heroisk energi och nationell samling kring kanske länge förgätna
andliga värden se vi nu i de ockuperade länderna, särskilt i Frankrike.
Visserligen var Frankrikes militära nederlag i juni 1940 förkrossande, men att fransmän förklarade sig villiga att bilda en av inkräktarna kontrollerad ministär, det verkade enligt de autentiska informationer, som först nu föreligga, vida mer deprimerande än nederlaget.
Det kan fastslås, att så gott som hela franska nationen stod bakom
Paul Reynaud, när han efter tyskarnas intåg i Paris den 14 juni 1940
påyrkade, att regeringen och parlamentet skulle förläggas till Alger
eller Casablanca, samt att den franska armen skulle efter successiv
reträtt till Marseille och Toulon överföras till Nordafrika för att där
få sin utrustning kompletterad och sedan i förening med Frankrikes
allierade och sekunderad av den franska marinen fortsätta striden.
Bakom marskalk Petain, som nyligen i ett brev till en god vän tillstått, att han i de kritiska junidagarna 1940 saknade den vitalitet och
energi, situationen krävde, stod faktiskt endast en liten minoritet, som
nu ej är stort mer än O.
Väl var Hitlers seger på slagfältet lysande, men ännu större ansåg
han den seger vara, då han lyckades förmå marskalk Petain att bli
446
Dagens frågor
hans adjutant i Vichy. Varför~ Hitler visste alltför väl, att det militära nederlaget inte kunde beröva Frankrike utlandets aktiva sympati,
särskilt inom den intellektuella eliten, och han insåg, att om han etablerade en tysk regering i Paris, skulle utlandets sympatier för fransmännen icke minskas, utan tvärtom intensifieras, till stort men för
den tyska propagandan. För att reducera Frankrikes popularitet i utlandet och samtidigt göra un beau geste, som skulle visa Hitlers ädelmod mot en slagen fiende, bildade han med Pierre Laval som sin
sekundant en fransk regering, vilken fick till uppgift att under tysk
kontroll i tal och skrift, i pressen och radion, i filmen och litteraturen
motivera Frankrikes underkastelse och nationella självuppgivelse,
som sålunda officiellt icke fick en tysk stämpel, utan en fransk med
namnet Petain. I detta sammanhang må nämnas, att enligt tillförlitliga kulissinformationer voro höga vederbörande i Berlin inte ens i
framgångens dagar absolut övertygade om att axelmakterna skulle
hemföra segern. U. S. A:s stora materiella resurser samt Rysslands
tvetydiga hållning vintern 1940-41 och Italiens »militära mindervärdighet», för att citera ett uttalande av Hitler till Göring, försvagade
deras segertro. »Ett utnötningskrig har jag inte räknat med», lär Hitler ha yttrat till Philippe Henriot (nyligen mördad av franska patrioter).
Klart är, att Hitlers, eller rättare, Göbbels’ habila arrangemang att
låta Petain och andra fransmän med internationellt anseende förkunna, att franska folkets motståndskraft var knäckt, allvarligt hotade Frankrikes andliga prestige i utlandet. Om Hitler och Göbbels
själva sagt detta, hade effekten blivit minimal. Men när vittnesbördet i mer eller mindre förtäckta ordalag kom från Petain och hans
franska associerade, och då doktrinen om »Frankrikes andliga förfall»
(citat ur ett av Petains tal, men även ur ett av Lavals!) blev orkestrerad, kommenterad och utvecklad av franska publicister, författare och
skådespelare, för vilka pariteten l riksmark = 20 francs visat sig vara
ett moraliskt over evne (Louis Jouvet, Sacha Guitry m. fl.), blevo givetvis Frankrikes vänner i utlandet desorienterade och konsternerade.
Frankrikes moraliska och intellektuella aktier började sjunka. Ett
exempel. När Louis J ouvet åren 1941-42 på uppdrag av Laval (och
tyskarna) gjorde en turne i Argentina i syfte att plädera för den av
tyska propagandaministeriet inspirerade Petaindoktrinen om Frankrikes oförmåga att välja en annan väg än självuppgivelsens, blev han
vid sin första föreställning utvisslad av kultureliten i Rio de Janeiro,
vars främste representant, författaren Thomas Ribeiro Colaco, yttrade från parketten: »Monsieur Jouvet! Ert program vittnar om
svaghet och defaitism. Är verkligen Frankrike så degenereran Vi
vet, att Vichyregeringen strukit just det på programmet, som vi ville
se … Rostands Cyrano och l’Aiglon. Monsieur! Det är inte senil
fransk poesi och dramatik för gamla tanter, vi vill höra. Vi vill se
les Cadets de Gascogne! Är deras kampvilja död, så res hem!»
Den etapp på vägen mot återupprättelse och nydaning, som heter
självrannsakan och ånger, ville Hitler göra till ändstation. Frankrike
skulle göra sin sorti som stormakt med den gamle marskalkens lamen- 447
~– .-
-”’· ···—….-·

Dagens frågor
tationer. En uegatiY sjährannsakan, ej åtföljd av dristig energi och
kraftutveckling – det var så Hitler ville ha det, och Vichy-»regeringen» lydde.
Men Hitlers försök att paralysera det franska folkets vilja till nya
tag, till befrielse och seger, och hans försåtliga attack mot Frankrikes
ära och prestige har den av general de Gaulle inspirerade och dirigerade motståndsrörelsen omintetgjort. Om Sverige vore i samma läge
som Frankrike och ryckte då. en svensk man upp folket ur en av inkräktarna genom en »svensk» marionettregering alstrad senil håglöshet, skulle förvisso den mannen hälsas med samma hänförelse som nu
brusar mot general de Gaulle från alla fransmän i KontinentalFrankrike och de franska kolonierna, effektivt understödda av Frankrikes vänner i alla världens länder. Aldrig har denna Yänskap varit
så intensiv som nu.
Den franska motståndsrörelsen emanerar ur starka kraftkällor:
hatet till inkräktarna och lavalisterna samt kärleken till fosterlandet
och friheten. Hatet till det onda är aldrig sterilt, endast hatet till det
goda. Kärleken till la Patrie, som Vichymännen så mycket ordat om i
sina tyskinspirerade orationer, fick först då en äkta, en gripande och
samlande klang, när den blev en appell till kamp för fosterlandets befrielse. Motståndsrörelsen är oövervinnelig. J ag tänker inte på de
många de Gaulle-divisionerna och deras växande antal, ej heller på
den stora partisanarmen, Frankrikes hemvärn och i sin hänförelse
och offervilja ett föredöme för Sveriges hemvärn i farans stund –
jag tänker på kraftkällan n :r 1: Marseljäsen. Före Valmy den 20 sept.
1792 sade en överste till general Kellerrnann: »Fienden är dubbelt så
stark, vi kan inte besegra honom.» Kellermanu svarade lugnt: »Vi har
Marseljäsen.» ·
Bakom den militära motståndsrörelsen, les Maquisards, ur vilken
den nya franska armen så småningom. växer fram, står en gigantisk
organisation, omfattande praktiskt taget alla franska män och kvinnor i Frankrike och utlandet och Frankrikes otaliga utländska sympatisörer. Ä ven denna organisation är general de Gaulles verk. Le
Comite Frangais de la Liberation Natianale (det fria och kämpande
Frankrikes provisoriska regering) är organisationem; centrum, varifrån de 500 Comites de la France lAbre i alla vtirldsdelarna dirigeras.
De flesta av dessa kommitteer arbeta i dc franska kolonierna samt i
Storbritannien, U. S. A., Sydamerika och Ryssland. Kommitteerna och
deras utländska vänner (privatpersoner, medlemmar av Allianee
Fran<;aise, banker, industrier, sociala och religiösa föreningar) finansiera motståndsrörelsen samt leverera utrustning, livsmedel, kläder,
sjukvårdsartiklar m. m. till le Comite Fran<;ais varjämte de sköta
kontrapropagandan mot Vichymännens defaitistiska förkunnelse. Den
världsomspännande organisationen arbetar med ett maximum av
precision och effektivitet, och dess ekonomiska resurser iiro i ständig
tillväxt, ej minst tack vare Bank of England och \Vall Strect.
T det kämpande Frankrike, som förbereder morgondagens fria och
suveräna Frankrike, har den inre antagonism, som försvagade den
tredje republiken, utjämnats. Den sociala tvedriiktens barrikader ha
448
Dagens frånor
raserats. Det kämpande Frankrike är baserat på kristendomens ideer
och 1789 års principer. Då det nu står klart för alla fransmän, att de
senare ideerna emanera ur de förra, har striden mellan staten och
kyrkan avblåsts. Det kämpande Frankrikes ideolog·i är en syntes av
den kristna traditionen och den revolutionära, och just därför har dagens Frankrike fått en stor andlig slagkraft och stora möjligheter att
hävda sin position i Europa. Det är ur andliga värden, ur fädernas
historia, ur den franska poesiens, dramatikens och filosofiens yppersta
verk, ur sagans och folkvisans mystik, som den franska nationen
hämtat kraft att resa sig till kamp mot förtryck och barbari. Fransmännen ha nu hunnit den etapp på vägen genom lidandets natt, där dc
se gryningen av uppståndelsens dag. De ha fått Jeanne cl’Arcs bergfasta tro. De äro åter les Cadcts de Gascogne.
Vem är de Gaulle~ Charles de Gaulle föddes i Lille den 22 november
1890. Hans far var lärare i filosofi och litteraturhistoria vid ett av
stadens gymnasier och utnämndes efter några år tilllektor vid College
jesuite vid rue de Vaugirard i Paris. I det material, som förf. fått
från Alger och London, finnas inga uppgifter om de Gaulles mor. Sedan han avlagt studentexamen vid det förnämliga Parisgymnasiet
College Stanislas, började han sin militära utbildning vid krigsskolan
Saint-Cyr. Han fick officersfullmakten 1911 oeh kommenderades till
33:e infanteriregementet, vars chef då var den man, vilken år 1916 fick
namnet »segraren vid Vcrdun», men som i juni 1940 ansåg det opportunt att samarbeta med tyskarna – Philippe Petain. Charles de
Gaulle kämpade med bravur i »la grande guerre» 1914-18 och var i det
polska fälttåget 1920-21 attacherad vid generalstaben som general
Weygands adjutant. Efter återkomsten till Frankrike förordnades de
Gaulle till lärare i krigshistoria vid Saint-Cyr och genomgick sedan
krigshögskolan i Paris med mycket goda vitsord. Han blev marskalk
Petains adjutant och fick år 1928 en viktig post i franska ockupationsarmen i Rhenlandet samt erhöll följande år ett militärpolitiskt uppdrag i Främre Orienten, där han stannade i tre år. År 1932 utnämndes de Gaulle till överstelöjtnant och fungerade som generalsekreterare i »Conseil supreme de la Defense nationale». Denna krä-
vande befattning utövade han i fyra år, under vilka han intimt samarbetade med marskalk Petain oeh generalstabschefen W eygand.
När de Gaulle år 1924 debuterade som militär skriftställare med
boken »Le discorde chez l’ennemi», skrev marskalk Petain ett företal,
där man finner dessa profetiska ord: »Le jour viendra, ou une France
reconnaissante fera appel a de Gaulle.» Hans förnämsta verk »Vers
l’armee de metier» (1933) väckte ett oerhört uppseende, ej blott i franska militära och politiska kretsar, utan även inom den tyska generalstaben och vid Wilhelmstrasse. Charles de Gaulle har den gåva, som
Bonaparte ägde i så rikt mått, oeh som han krävde av sina närmaste
medarbetare i armen och politiken: intuition. De Gaulles arbete »Vers
l’armee de metier» är ett av de märkligaste verkan i den moderna
franska krigsvetenskapen. Det var revolutionerande. Han påyrkade
449

Dagens frågor
en fullständig reorganisation av den franska fältarmen, i vilken
starka stridsvagnsformationer skulle bli huvudvapnet. De ideer, han
lancerade, blevo emellertid förkastade av franska generalstaben, där
den negativa konservatismens främste talesman och intrigör var
general Gamelin, orubbligt övertygad om att krigföringsmetoderna
från 1914-18 med framgång skulle kunna tillämpas även i det världskrig n:r 2, som Parispressen a1.1ade, då nazistrevolutionen triumferade
den 30 januari 1933. Ä ven protagonisterna i senaten och deputeradekammaren kritiserade de Gaulles reorganisationsplan, alla utom en:
det franska förkrigsparlamentets skarpaste intelligens, Paul Reynaud.
Men lade den franska generalstaben de Gaulles projekt ad acta, blev
det så mycket mera uppmärksammat i tyska generalstaben. Det är ett
faktum, att general Guderian, skaparen av den motoriserade tyska
arme, som i maj och juni 1940 besegrade Frankrike, kopierat de
Gaulles projekt. Ordet »kopierat» är inte för starkt. Förf. har på sitt
bord såväl de Gaulles projekt av år 1933 som Guderians plan av år
1935, genom vilken »die Panzerdivisionen» etablerades och organiserades. Guderians plan är nästan ord för ord likalydande med de
Gaulles. Det var oförsiktigt av de Gaulle att offentliggöra detta märkliga organisationsprojekt, som, om det hade accepterats av franska
generalstaben, kanske skulle ha blivit en paralyserande överraskning
för tyskarna i maj 1940. I stället överraskade den tyska generalstaben
den franska när den helt realiserade de Gaulles projekt. Man kan
utan överdrift beteckna de Gaulle som upphovsmannen till de på Fianderus slagfält i maj-juni 1940 segrande pansardivisionerna. Ej
underligt, att Hitler vid den intervju, han ett par år före krigsutbrottet beviljade Philippe Barres (son till den frejdade författaren Maurice Barres), yttrade, att han och den tyska generalstaben skattade
de Gaulle mycket högt. Det gjorde däremot inte den under 1930-talet
mäktiga Gamelinklicken i franska generalstaben. Först på våren 1940
tindrade man mening. Men då var det för sent.
I den förvirring, som tyskarnas inmarsch i Paris deu 14 juni 1940
utlöste inom franska militära och parlamentariska kretsar, var det
endast en fransman, som följde Jeanne d’Arcs exempel, då hon i
Orleans kysste det franska banerat och viskade: »Hellre ensam med
dig än gå i flock och farnöte med dina motståndare.» Det var Charles
de Gaulle, franska armens yngste general. En tysk överste yttrade för
en tid sedan i ett engelskt fångläger, att efter Frankrikes nederlag var
det faktiskt blott en fransman, som tyska regeringen och generalstaben högaktade – general de Gaulle. »Varförh frågade en engelsk
officer. »Därför att de Gaulle inte svek sitt land; han var den ende
fransman, som i handling visade sin fosterlandskärlek.»
Då de Gaulle på kvällen den 18 juni 1940 anlände till London, var
han en fattig och ensam man. Han tog in på ett enkelt och billigt
hotell nära Westminster (Hötel Rubens). En liten kappsäck var hela
bagaget. Familjen var kvar i Frankrike. Som Vichy-»regeringen»
vägrade att utanordna hans lön, skulle familjen ha råkat i en kritisk
situation, om inte släktingar och vänner lämnat Madame de Gaulle
den hjälp, Laval förvägrat henne. Franska Londonambassaden lå-
450
Dagens frågor
nade de Gaulle en mindre summa, men det var först efter konferensen
med Churchill den 19 juni, som han fick de ekonomiska resurser, den
planerade aktiva motståndsrörelsen krävde. Han kunde inte ett ord
engelska, inen Churchills franska ordförråd var tillräckligt, för att
redan den första konferensen skulle få ett positivt resultat.
Om den befrielsekamp, som general de Gaulle började för fyra år
sedan med den historiska radioappellen från London: »Fransmän! Vi
ha förlorat en batalj, men inte kriget. Upp till strid för Frankrikes
frihet och suveränitet!», successivt minskat avståndet mellan vilja
och kunna, mellan de Gaulles segerdröm i ett torftigt hotellrum i London i juni 1940 och den dag, då drömmen blir en verklighet, så har
detta skett först och främst tack vare de allierade armeernas utomordentliga prestationer, men effektivt sekunderade under de senaste
månaderna dels av reorganiserade franska krigsstyrkor, dels av partisanarmen. Det kan ju då förefalla fransmän helt naturligt, att de av
de Gaulle i le Comite Fran~;ais de la Liberation Nationale angivna
riktlinjerna för Frankrikes utrikespolitik efter ett tyskt nederlag ansluta sig till Delcasses politik år 1904, med den skillnaden att blocket
Frankrike–storbritannien-Ryssland även skulle omfatta U. S. A.
Det förljudes, att de Gaulle vid sina visiter i London och Washington
i juli haft för avsikt att förelägga Churchill och Roosevelt le Comite
Fran~;ais’ utrikespolitiska program, men erfarna diplomater avrådde honom – ett klokt råd, som han också följde. Frågan ansågs
-och det med rätta- vara för tidigt väckt. Europa är i stöpsleven,
och det torde dröja en tid, innan Frankrike återfår den militära och
politiska prestige, som möjliggjorde realiserandet av Delcasses utrikespolitiska program, !’Entente cordiale, för att inte nämna dennes
eminenta diplomatiska intelligens och eleganta retorik, gåvor, som
de Gaulle saknar; men han liar i stället fått »himmelrikets nyckel»,
mod.
År frågan om Frankrikes utrikespolitik efter kriget för tidigt väckt,
torde samma invändning kunna göras även beträffande lämpligheten
av att nu diskutera den franska inrikespolitiken post bellum. Först
när Frankrikes befrielse är ett faktum, blir spörsmålet om den politiska regimen aktuellt. Ett torde dock vara visst: Frankrike förblir
en demokrati, om än reformerad.
När jag nyligen öppnade en packe med broschyrer, tidningar, löpsedlar och brev angående efterkrigsregimen i Frankrike, som nu dagligen inströmma till l’Assemblee Consultative i Alger, erinrade jag
mig ett studiebesök i Archives Nationales i Paris, då jag granskade
alla dessa författningsförslag från creti och pleti i Paris och landsorten, som på våren och sommaren 1789 adresserades till l’Assemblee
Nationale i Versailles. En dag skola också de många reformförslagen
från de svarta åren 1940-44 bevaras i den sektion inom Archives
Nationales, som kallas »Les grandes epoques de l’Histoire fran~;aise».
Jean Gay.
451
~- ~ ··.
Dagens frågor
Förf., fil. mag. Gudmund Smith i Lund, kom för en tid sedan h·)m från
en tids studier i Finland. Även om hans iakttagelser hänföra sig till tiden
före de senaste händelserna i vårt grannland, äga de ändock sitt stora
intresse.
Finländska Det känns ofta så egendomligt att vara hemma igen
stämningar. efter en lång bortovaro. Man ser med främlingens ögon
på alla välbekanta ting och anleten och undrar hur man någonsin
skall kunna göra sin nya erfarenhet därbortifrån förstådd. Här
ställa affärerna ut ett sagolikt överflöd av kläder och matvaror, därborta stå de tomma bakom skyddsplanken. Här löpa gatorna mellan
välputsade hus och bada i ljus om kvällarna, där ligga de ofta vid
sönderbrutna fasader och i drivor av glas och bråte och vänta nätterna igenom under glesa gula lyktor. Här samlas människorna
kring kriget som ett användbart men något uttjatat samtalsämne,
där tiger man helst ty man har upplevt det. Och då allting här annars också är så helt annorlunda än där, hur skulle svenskarna
kunna förstå finländarnas tankar och känslor~ Någon frågar om
de äro eniga och tänker på de romantiska finlandsskildringarna från
vinterkriget, en annan om de äro oeniga och har i minnet tidning·skorrespondenternas rapporter från exklusiva politiska huvudstadskretsar. Man svarar att de äro bådadera och svarar på sätt och vis
ändå fel. Ty finländsk gemenskap såväl som finländsk splittring ha
helt andra förutsättningar än vi svenskar från vår inhemska erfarenhet kunna föreställa oss.
Finländarnas enighet har sina rötter i en mörk misstro gentemot
grannen Ryssland. Denna misstro måste vara lika gammal som Finlands historia – och Sveriges. Men först under vinterkriget blev
den en jordmån, varur alla finländares vilja att hävda sin frihet
kunde växa. Vi svenskar, som så småningom glömt vad vi lärde under vår med Finland geniensamma historia, ha svårt att rätt fatta
denna finländarnas inställning till den mäktige grannen; ja många
av oss ha till och med funnit för gott att klandra den eller betvivla
att den omfattas av annat än ett aggressivt fåtal. Men den som vet
vad till exempel freden efter vinterkriget i verkligheten innebar för
Finland kan bara förundra sig över att känslorna inte äro hätskare.
Under denna starka känsla av ödesgemenskap, som binder samman hela samhället i Finland, finnas dock djupa klyftor; de blottas
emellanåt när kravet på samfälld kraftansträngning under en period
av tillfälligt lugn släpper efter. Även i Sverige ha vi ju sett hur endast ett överhängande hot mot vår neutralitet kunnat förmå oss att
dämpa tonen i våra inbördes uppgörelser. I Finland äro klyftorna
mycket djupare än här – och svårare att överbrygga. Där har inte
folket någon homogen sammansättning; klasserna stå ofta ·skilda
från varandra- och framför allt de båda språkgrupperna: svenskar
och finnar. Kriget har bristfälligt dolt de verkliga motsättningarna
men ingalunda skaffat bort dem.
Den som kommer till Finland märker snart att där inte finns två
språk ‘- utan två folk. De svenska typerna känner han väl igen
452
Dagens frågor
hemifrån. Men de finska, med korta ben, knutig bål och stelgjutet
ansikte, äro honom helt främmande. Bland de svenska studenterna
möter honom samma luft som i hemma-kårerna – ibland nog ett
par grader starkare. Men hos finnarna upplever han den studentanda som i Sverige definitivt försvann med skandinavismen för
bortemot ett sekel sedan. Där är idealismen lika högtflygande som
levnadsglädjen är ursprunglig. På festerna övergå de patetiskt
fosterländska talen oförmedlat i underhållning med naiv situationskomik, och de strängt nyktra första timmarna ända gärna i stormiga
nattgillen. En frontprästs erfarenhet från svenska och finska regementen ger ännu djupare bekräftelse på skillnaden i lynne. Svenskarna voro snälla och väluppfostrade men anlitade honom sällan,
finnarna voro svårtåtkomliga och bråkiga men gripna av en djup
religiös längtan. Det går naturligtvis inte att uttömmande beskriva
svenskt och finskt kynne men måhända att innesluta vardera mellan
trenne ytterligheter: det svenska mellan nyanserad finkänslighet, intellektuell kvickhet och överkultiverad nonchalans, det finska mellan
tungt svårmod, barnslig glädje och primitiv brutalitet; här passar
naturligtvis inte det lätta och lata karelska temperamentet – men
dess roll i Finlands inre historia är inte särskilt stor.
Två så olika folk på två så olika stadier av kulturutvecklingen
kunna helt enkelt inte leva i full sämja bredvid varandra; det vore
för mycket begärt. Svenskarna veta mer än väl sin intellektuella
överlägsenhet – en sådan anhopning av begåvningar kan knappast
uppvisas någon annan stans – och konstatera gärna att de flesta
män i hög ställning – även de med finska namn – åtminstone till
en del ha svenskt påbrå. Och finnarna som känna sin starkare vitalitet – vilken bland annat gör barnen i varje blandspråkigt äktenskap
finskspråkiga- arbeta oförtrutet på att hävda sig även inom vetenskap och konst – och lyckas. Typiskt är att en svensk är angelägen
att tala om sina begåvade stamfränder, medan en finne hellre pekar
på sina berömda. Konkurrensen mellan de båda grupperna har
säkerligen pressat finländarnas prestationer avsevärt i höjden,
ehuru den samtidigt förkvävt många ömtåliga anlag. Men kanske
lättade den något just före kriget. Ty svenskarna ha nått därhän att
de erkänna sin ställning som en liten – och avtagande – minoritet
och finnarna ha sansat sig såpass att de erkänna den svenska kulturens ofrånkomliga betydelse för allt fortsatt finskt kulturarbete.
Bättre kan inte förståelsen bli mellan två folk som trots gemensamma
öden äro så främmande för varandra.
Man förstår lätt att åsikterna under den motståndsvilja, som enat
Finlands folk, äro splittrade. Svenskarna ha i allmänhet strävat
efter att föra ett korrekt, nästan juridiskt språk i Finlands sak samt
betona att deras medverkan i kriget endast gäller försvaret av landets elementära rättigheter – och ingenting därutöver. Tysklands
hjälp – vilken de i den första sangviniska tron på seger visserligen
inte försmådde – accepterade de till sist motvilligt som en militär
nödvändighet, samtidigt som de ideologiskt i stort sett sällat sig till
bundsförvantens fiender; detta kan ibland göra deras annars ärliga
32-44622 Svensk Tidskrift 1944 453

Dagens frågor
politiska resonnemaug osäkert. Finnarna ha uppträtt med mycket
större åthävor; det är dock svårt att generalisera. Det senare kriget
blev för många av dem ett lämpligt tillfälle att häva den känsla av
mindervärde som de ännu hyste gentemot finlandssvenskarna – och
mot Sverige; och de proklamerade »Storfinland, den starkaste makten i Norden». Nu ha de flesta djupt ångrat dessa dumheter. Men
trots krigshändelserna på östfronten ha de inte förnekat vapenbrödraskapet med Tyskland fastän de äro alltför egensinniga för att
ha sympatiserat med tysk kollektivism; de hyste tacksamhet för
Tredje rikets stöd åt Finland. Man skulle nog vänta sig att stämningen under dessa dagar, då bristen på förnödenheter (ej bröd) är
större och folkets framtida existens ovissare än någonsin, tyngdes av
missmod och oro. Detta gäller kanske vissa svenska kretsar, som litade på en engelsk-amerikansk idealism oeh välvilja – men knappast
finnarna; de fattade inte riktigt hur gigantiskt och farligt spelet var
och deras buttra självtillit syntes orubblig. Det är klart att svenskar
och finnar under dessa omständigheter gärna tillgripa insinuanta –
och mestadels orättvisa- ord mot varandra: finnarna skulle med sin
huvudlösa hybris och stela oginhet ha förstört fredsmöjligheterna,
och svenskarna skulle med sitt kritiska resonnerande och sin vacklande övertygelse ha försvagat självbevarelsedriften. Men målet, ett
alltid oberoende och demokratiskt Finland, ha de båda hela tiden
hållit klart i sikte.
Finländarna ha ofta alls inte försökt att klargöra ]1 inlands ställning i det stora krigets sammanhang. Och eftersom landets situation, alla politiska resonnemaug till trots, förblivit lika tragiskt
ohjälplig som under alla sekler, ha de kunnat låta problemet gälla
enbart Finlands kamp för tillvaron.
Ä ven då talet faller på Sverige reservera de mycket av sina tankar
och känslor för sig själva. Men den tillknäppta hållningen döljer
inte längre någon bitterhet mot oss – vilket var fallet efter vinterkriget – utan snarare en undran inför våra dels okunniga och dels
ovänliga – i rysk agitation ofta citerade – ord till Finland; hos
finlandssvenskarna finns också den gamla klockarkärleken till Sverige (moderlandet) och hos finnarna misstron. Om Danmark och
Norge ha finländarna ännu mindre att säga. Dock måste en rikssvensk ständigt förvåna sig över i hur hög grad de med ledning av
sina egna vidriga erfarenheter faktiskt förstå danskar och norrmän;
de ha ofta inte en gång väntat att danska och norska emigranter
skulle kunna förmå sig till att tänka på Finland som annat än fiendens vasall – ehuru de säkerligen intet högre önskat än förståelse
tillbaka. I detta finländarnas objektiva lugn ligger säkerligen ett
löfte för den internordiska framtiden.
Kunna vi svenskar – som en gång kanske skola få föra frändefolken samman igen – fatta vad ett sådant löfte betyder~ När man
nu med en främlings ögon ser på sverigeSvenskarna vill man först
betvivla det; vi ha ju inte alltför stora möjligheter att vara sakliga,
att lära känna Finlands krig och dess folk – särskilt då finnarna.
Men om vi än inte riktigt förstå finländarna, så veta vi att de san- 454
Dagens frågor
neriigen inte låtit någon främmande tankeart inverka på sin; i vad
de yttrat och handlat har ingen annan fått råda. Och om vi än från
vår ståndpunkt tycka att deras uppträdande varit oklart eller olämpligt ibland så begripa vi i varje fall att deras situation inte kunde
blivit annorlunda än den är i dag; ty den har faktiskt bestämts blott
av deras kamp för möjligheterna att leva vidare. Vad behöva vi
mer för att visa att de nordiska länder, som nu skenbart strida samman med olika imperialistiska stormaktsgrupper, egentligen ha
samma syften. – Men för ett framtida internordiskt samarbete – om
nu Norden kommer att finnas — måste vi göra en grundlig bekantskap med finländarna. Och av den ha vi många impulser att vänta.
Gudmund Smith.
Moskvas tyska Sovjetunionens politik har efter den kommunistiska
redskap. internationalens upplösning icke blivit utan ett välorganiserat system av politiska hjälpkrafter utomlands. Titoarmen i
Jugoslavien, de i Ryssland skolade tjeckoslovakiska divisionerna vid
Karpatfronten, polska befrielseutskottet i Lublin med sin arme och sin
civila administration, den slaviska kommitten i Moskva och dc kommunistiska regeringspartierna i Italien, Frankrike och Rumänien äro
exempel på den större differentieringen av de ideer och kampformer,
som Ryssland efter Kominterns upplösning nu utnyttjar för sina mål.
En av de intressantaste skapelserna av detta slag är den tyska nationalkommitten i Moskva med sina hjälporganisationer, av vilka det
tyska officersförbundet blivit mest omtalat.
Till en början verkade detta utskott som en slags koalition av emigrerade kommunister och krigsfångna tyska officerare, vilka genom
samarbete med sovjetregeringen ville göra ett sista försök att tillförsäkra den tyska armen en framtidsroll ännu efter Hitlers nederlag.
Under tiden ha emellertid även andra krafter slutit sig till utskottet,
däribland som sista grupp en sammanslutning av kristna präster
(katolska och evangeliska) samt kyrkligt aktiva lekmän, alla uppsamlade ur ryska fångläger. Den aktiva roll, som den kyrkliga oppositionen i själva Tyskland spelat ännu under kriget, har i sin ideologiska
hållning nyligen förståelsefullt analyserats i en skarpsynt skrift av
biskop Aulen (»Kyrkan och nationalsocialismen»). Moskvatyskarna
ha så högt värderat dessa krafter, att de sökt inlemma dem i sin rö-
relse genom nämnda organisation och en särskild nyinrättad avdelning för kyrkliga frågor i nationalkommitten. I London och andra
städer ha filialkommitteer grundats, där också enskilda kända f. d.
tyska socialdemokratiska och demokratiska politiker deltagit. Dessa
biutskott ha emellertid icke fått någon större betydelse, emedan de
ej på samma sätt understötts av västmakterna som nationalkommitten
av sovjetregeringen. Avgörande är framför allt skillnaden i behandlingen av tyska krigsfångar i Ryssland och i väster. Sovjetunionen
betraktar denna fråga som ett politiskt problem och söker sortera
fångarna alltefter deras användbarhet för framtiden. Den, som del- 455
Dagens frågor
tagit i »krigsförbrytelser» i Ryssland, blir sålunda hängd även om
dessa grymheter utförts på order. Den åter, som inte är belastad med
dylika gärningar och ställer sig till förfogande för agitationen mot
Hitler, erhåller lättnader i fångenskapen eller försättes på fri fot.
Många f. d. yrkessoldater få även en första undervisning i eivilt arbete. För västmakterna är däremot krigsfångeproblemet en opolitisk
fråga, som handhas efter folkrättens humanitära normer, emellertid
något sehematiskt, så att den nationalsocialistiska disciplinen t. o. m.
under anglosaxisk suveränitet upprätthålles i fångarnas självstyrelse.
Det tyska officersförbundet har i sin propaganda först och främst
vänt sig till officerarna vid den tyska östfronten. Det sökte förmå dem
att inse att fortsatt motstånd vore meningslöst, eftersom kriget sedan
mitten av år 1943 redan vore avgjort. Genom omedelbar kapitulation
skulle man åtminstone ännu kunna rädda en stor del av de tyska soldaterna och den tyska civilbefolkningen, undvika en vidare förstö-
relse av det tyska hemlandet samt i armen behålla en nationell ordningsmakt. Denna agitation var alls ieke verkningslös. Enskilda
generalers kapitulation ha skett på ett sätt, som tydligt visade, att
redan tidigare kontakt mellan dem oeh de tyska organisationerna i
Moskva uppnåtts. Särskilda frontkomrni;;sarier tillhörande kommitten förstodo att gå in på enskilda förbands områden och fingo på
ryssarnas uppdrag erbjuda dem gynnsamma kapitulationsvillkor,
t. ex. tillstånd för officerarna att behf1lla sina vapen, Rjukvård och
hygienisk inkvartering för trupr)erna o. H. Y. Dylika anbud antogo;;
också i flera fall.
Detta förblev ändå alltid blott små delframgångar. Den 20 juli 1944,
vars exakta händelseförlopp icke noga kunnat urskiljas ur Tredje
rikets propaganda, men som i varje fall medförde uppdagandet av en
sammansvärjning av flera höga tyska officerare mot Hitler, ledde till
en ändring av Moskvatyskarnas taktik. I stället för appellen till de
ledande tyska officerarna trädde nu alltmera kommunisternas tanke,
att Hitlerregimen blott kunde undanröjas genom en folkresning. Deklasseringen av det gamla tyska officersståndet genom de nationalsocialistiska organisationsfunktionärerna oeh ersåttandet av en Moltkes och en Schlieffens strategiska traditioner med Hitlerhögkvarterets
äventyrligt-dilletantiska krigföring hade drivit män som generalen
v. Seydlitz, generallöjtnant v. Daniels m. fl. i oppositionen. Samarbetet med Moskvakommittens övriga krafter i aktiv strid mot Hitler
har sedan fört dessa män under inflytandet av andra idöer, som nu
tydligen äro bestämmande för Moskvatyskarnas verksamhet. Seydlitz
talade i ett av sina första anföranden om Bismareks rike, ;.;om måste
räddas undan den förstörelse, vilken Hitler;.; katastrofpolitik leder till.
Det är en ganska lång väg från Bismarek-‘l’ysklall(l till folkresuingens ide.
FJn stor svårighet möter nationalkommitten i, att andra intressen
som likaledes stödja sig på Moskva, resa anspråk som endast kunna
uppfyllas på Tysklands bekostnad. I polska befrielseutskottets kretsar har kravet uppställts, att det framtida Polen, som kommer att gå
456
Dagens frågor
miste om sina östliga områden, i ersättning skall få Ostprenssen,
västra övre Schlesien och eventuellt ytterligare tyska områden ända
till Oder. Bakom kravet på en delning av Ostpreussen mellan Polen
och Sovjetlitarren ligger ett realt ryskt intresse, som sannolikt kommer att visa sig starkare än hänsynstagandet till de nationella känslorna hos anhängarna till den tyska nationalkommitten. Å ven antydningarna att Tysklands uppdelning beslutats på Teherankonferensen
måste verka stötande på män, som satt som mål att bevara Tysklands
nationella enhet. Nationalkommitten har i en av sina sista programskrifter (25 Artikel zur Beendigung des Krieges) proklamerat, att den
själv vill överta arvet efter Hitler, d. v. s. i framtiden stå i spetsen
icke för en del av Tyskland utan för hela riket. Ur flera Moskvatyska
uttalanden framgår dock tydligt, att de inte vänta sig att få en sådan
roll, om inte den proklamerade folkresningen kommer till stånd i rätt
tid. Annars få dess organisationer till en början knappast vara mera
än hjälparganer för den ryska ockupationsförvaltningen i östra Tyskland och kanske först senare tilldelas större uppgifter. Inom den
tyska emigrationens socialdemokratiska del göras även reservationer
mot nationalkommitten, därför att denna ännu icke kunnat antyda ett
socialt-politiskt program för Tysklands framtid. Framför allt f. d.
fackföreningsmän frukta uppenbarligen, att sovjetpolitiken i Tyskland vill åstadkomma en ekonomisk stabilisering på en mycket låg
levnadsstandard för att Tyskland skall kunna prestera återuppbyggnadsleveranser till Ryssland och samtidigt även genomföra en snabb
industriell kapitalackumulering efter de ryska femårsplanernas
mönster. Ett sådant ekonomiskt program skulle också lämna föga
plats för politisk demokrati.
Den avgörande frågan är naturligtvis icke, vad nationalkommittens
män önska, utan vilka uppgifter sovjetpolitiken tilldelar dem. I
Västeuropa hystes många farhågor omedelbart efter den tyska
Moskvakommittens uppkomst vid en tidpunkt, då samarbetet de allierade emellan ännu inte tillräckligt klarlagts. Man fruktade, att Stalfn
i denna kommitte ville skapa en partner för ett eventuellt förnyat
ryskt-tyskt samarbete mot västmakterna. Denna möjlighet bidrog
även till att göra anglosaxarna tillmötesgående mot ryska önskemål.
Efter Teherankonferensen behövde Moskva icke längre begagna den
tyska kommitten till sådana ändamål. Det verkade inte sannolikt, att
Ryssland efter krossandet av den tyska krigsmaskinen frivilligt åter
skulle vilja uppbygga en ny tysk arme. Men den tyska nationalkommitten försvann inte därmed, utan först då började den ovan skisserade utvecklingen. Ryssarna ha härigenom i varje fall skapat ett redskap, varmed de kunna föra sin tyska politik med tyskar, under det
att västmakterna visserligen också använda sig av enskilda tyska emigranter för konsultation om framtidens ockupationspolitik i Mellaneuropa, men själva ändå blott organisera en slags militäradministration; vad som senare skall följa vilja de anförtro tyska folket självt.
I engelska tidskrifter kan man t. o. m. stöta på uppfattningen, att det
alls icke skulle skada, om tyskarna inte kunde bli ense. Framför en
457

Dagens frågor
sådan negativ politik har tyska nationalkommitten i Moskva genom
sina positiva mål för Tyskland, räddningen av nationens existens, enhet och suveränitet, ett visst försprång, som efter ett tyskt sammanbrott snabbt kan få ny betydelse.
B.
458
·1’ .

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner