Print Friendly

Dagens frågor

Av Redaktionen | 31 december 1944


1944


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DAGENS FRÅGOR
Den 7 juni 1944.
Det nordiska insti- Diskussionen om ett nordiskt institut i Sverige
tutet i Sverige. har tystnat, sedan det blivit klart, att sakkunnigutlåtandet från i julas icke kommer att åtföljas av någon proposition till årets riksdag. Frågan betraktas tydligen såsom tills vidare
skrinlagd. Man kan icke förvåna sig över att nordiska kulturfrågor
och samarbetsproblem kommit en smula i skymundan inför det avslutande krigsskedets stora, kanske icke minst för de nordiska folken
ödesdigra händelser. Kravet på en särskild institution i Sverige för
nordisk verksamhet är emellertid alltför starkt grundat för att i längden kunna avvisas. Det skadar därför icke att taga en återblick på
den diskussion, som förts, och göra ett försök att hyfsa ekvationen.
De sakkunniga med överståthållare Nothin i spetsen föreslogo, att
man från svensk sida ofördröjligen skulle upprätta en nordisk institution med folkhögskolebetonad undervisning, möten och kurser samt
utredningsverksamhet på sitt program. Ledningen skulle utövas av
staten och ett antal riksorganisationer. staten skulle i det väsentliga
svara för kostnaderna. Förläggningsorten skulle bli Mariefred eller
Strängnäs. Emellertid tänkte man sig, att hela organisationen tills
vidare skulle ha provisorisk karaktär. I tidens fullbordan skulle, om
grannfolken så önskade, den svensknordiska regimen avlösas av en
samnordisk och kostnaderna fördelas mellan Nordens länder. I samband därmed borde verksamheten flyttas till trakten av Göteborg.
Detta program erhöll i presskommentarer och remissyttranden ett
ganska blandat mottagande. Med stöd av universiteten reste företrädare för västkustens intressen ett livligt motstånd. Samtidigt anslöto sig skolöverstyrelsen, riksantikvarien och en lång rad organisationer med iver till förslagets huvudtanke, något som dock icke hindrade, att erinringar framfördes på olika punkter. Man måste nog
erkänna, att kritiken mot utredningen icke varit helt obefogad. Genom de sakkunnigas i och för sig lovvärda strävan att tillgodose
olika synpunkter har förslaget blivit väl omfattande och diffust.
Distinktionen mellan ett samnordiskt och ett svensknordiskt institut
är icke konsekvent genomförd. Vad ligger då i dessa begrepp~
Iden om ett samnordiskt institut leder sitt ursprung från Grundtvigs mer än hundraåriga plan, enligt vilken Nordens vetenskapliga
liv skulle koncentreras till ett enda stort universitet, en »Nordens Höjskole» i Göteborg. Denna fantastiska tanke saknar naturligtvis
aktuellt intresse. Det kan knappast heller bli fråga om att grunda ett
särskilt nordiskt universitet vid sidan av bestående akademiska läroanstalter. Framtidsdugliga äro däremot de strävanden, som gå ut på
att skapa å ena sidan en härd för vetenskaplig forskning i nordiska
frågor, å andra sidan en skola för högre, icke-akademisk undervisning
i nordiska ämnen, om man så vill ett nordiskt folkuniversitet. På båda
293
·, ….

Dagens frågor
dessa områden föreligger verkligen behov av en allmännordisk institution såsom ett uttryck för de nordiska folkens andliga samhörigliet.
Vare sig uppslagen förverkligas samtidigt eller vart för sig, måste
det ske under samnordiska auspicier. Icke nog med att forskare,
lärare, elever måste komma från alla delar av Norden, även ledningen
måste vara gemensamt nordisk och kostnaderna böra enligt rimliga
principer uppdelas mellan Nordens länder. Uppfyllas icke dessa villkor, blir hela syftet förfelat.
Men det kan också tänkas, ja, det existerar redan, andra slags nordiska institutioner, nämligen fasta mötesplatser, anknutna till det
nordiska föreningssamarbetet och särskilt föreningarna Nordens
verksamhet. Härvidlag kan någon grundtvigsk härstamning alls
icke åberopas. Utgångspunkten är helt enkelt den tendens till kollegial sammanslutning i Norden, som alltsedan 1800-talets mitt gjort
sig allt starkare gällande. Det spontant framvuxna samarbetet mellan likställda grupper i Nordens olika länder – yrkes- och intressegrupper, religiösa och politiska riktningar m. fl. – har, såsom ett arv
från studentskandinavismen, burit på en nordiskt-ideell strävan. Vid
slutet av det förra världskriget förtätade sig denna i de fem föreningarna N orden, vilka skulle ha till uppgift »att fördjupa samhörighetskänslan de nordiska folken emellan, vidga deras ekonomiska och
kulturella förbindelser och befordra samarbetet mellan dem». Det
dröjde icke länge, förrän man inom varje förening erfor behov av
att äga en permanent institution för nordisk verksamhet. Den danska
föreningen fick redan 1924 såsom gåva Hindsgavls slott på Fyen, som
ehuru delvis otillräckligt har spelat en viktig roll; föreningen Norden i Finland är innehavare av Svartå herrgårdsbyggnad, dock ännu
ej tagen i bruk; på Island börjar man i år att bygga Nordens hus.
Vad Sverige och Norge angår, befinner sig frågan däremot ännu på
diskussionsstadiet.
Om nu en eventuell samnordisk institution skulle förläggas i Sverige – något som kan synas naturligt med hänsyn till geografiska
förhållanden – kan då icke denna tillika tjäustgöra såsom svensknordiskt centrum’ Man har brukat anse detta, men säkerligen med
orätt. En svensknordisk mötesplats skulle förmodligen ha kommit
till stånd för länge sedan, om icke problemet onödigtvis komplicerats,
därigenom att iden om en samnordisk kulturhärd kommit med i spelet. I det tvångsfria, på likställighet och ömsesidigt utbyte vilande
nordiska samarbetet bildar som bekant anorduandet av olika sammankomster, möten, konferenser, kurser o. s. v., ett viktigt led. Dessa
sammankomster hållas alternerande i de olika länderna. En centralisering av mötes- och kursverksamheten är utesluten, även om ett
samnordiskt institut skulle komma till stånd. Med hänsyn till sin
uppbyggnad kan detta omöjligt övertaga värdskap för ett särskilt
lands räkning. Slutligen står det klart, att endast en svensk institution kan fullfölja det nordiska folkupplysningsarbetet i Sverige, bli
ett organ för nordisk påverkan genom undervisningsväsendet, föreningslivet och pressen o. s. v. Under alla omständigheter behöves
sålunda en svensknordisk institution, som representerar Sverige i
294
Dagens frågor
nordiska sammanhang, företräder de strävanden inom landet, som gå
ut på att vidga och befästa nordiskt samarbete, samt utgör ett spridningscentrum för nordisk förkunnelse.
När man med dessa synpunkter för ögonen granskar de sakkunnigas utredning, kommer man till delvis andra resultat, än de ha
gjort. Provisorietanken kan då utan vidare strykas. Dels är det föga
trolig·t, att grannfolken skulle vilja bli· delägare i en nordisk institution, som grundats på svenska förutsättningar, dels kommer ju en så-
dan institution att bevara sitt fulla existensberättigande, även om det
samnordiska programmet skulle förverkligas. Under sådana omständigheter finnas ej heller samma skäl som eljest att ifrågasätta flyttning av det svensknordiska institutet från dess ursprungliga förläggningsort, vilken av praktiska skäl måste sökas på icke alltför långt
avstånd från Stockholm. Vid undersökningar inom ecklesiastikdepartementet ha blickarna alltmer kommit att riktas mot Strängnäs.
Den idylliska stifts- och gymnasiestaden synes erbjuda utomordentliga fördelar för en nordisk institution, både vad ortsmiljön och lokalmöjligheterna angår.
Med tanke på det nordiska samarbetets utveckling måste man livligt hoppas, att ett svensknordiskt institut utan något längre dröjsmål skall komma till stånd. Om statens medverkan icke står att
vinna i den omfattning, som de sakkunniga ansett önskvärd, skulle
då inte föreningen Norden och dess mäktiga samverkande medlemmar, de stora riksorganisationerna, själva kunna klara finansieringen’
Ett danskt-nor- Frågan om skapandet av ett svenskt-nordiskt instidiskt institut. tut är aktuell. sakkunnigas förslag har blivit föremål för överväganden inom olika instanser. Bland de yttranden, som
därvid framkommit, har man kunnat finna bl. a. den meningen företrädd, att det är meningslöst att skapa ett nordiskt institut, som inte
blir allnordiskt, och att därför dylika planer inte bör förverkligas
förrän efter krigets slut. Ett svenskt-nordiskt institut kommer inte
att få några viktiga uppgifter, har det sagts.
Det kan kanske i detta sammanhang vara lämpligt att erinra om
det nordiska institut, som existerar i Danmark sedan några år tillbaka. I mångt och mycket är dess arbete upplagt efter andra linjer
än dem som är på tal i Sverige, men det bör ändå på flera sätt kunna
tjäna som förebild och som ett exempel på att ett nordiskt institut kan
få viktiga uppgifter, även om qess verksamhet måste inskränkas till
hemlandet.
Nordisk Institut, som har arbetscentraler dels i Gråsten i Sönderjylland, dels i Köpenhamn, är inte något statligt företag utan har
vuxit fram ur Dansk-nordisk Ungdomsforbund, en förening, som förra
året kunde fira sitt 10-årsjubileum. Föreningen hette ursprungligen
Det unge Gränsevärn och bildades alltså 1933. Dess skapare, läraren
Per Marcussen från Haderslev, som i egenskap av sönderjyde käm- _pade på tysk sida i förra världskriget, var en av de icke alltför många,
21- 44396 Svensk Tidskrift 1944 295
–~-…:.___. ·.
Dagens frågor
som redan vid nationalsocialismens makttillträde förstod, att den nya
tyska andan skulle bli farlig för Danmark. För att skydda danskheten i Sönderjylland bildade han därför Det unge Gränsevärn, som
med speciellt sikte på ungdomen trädde vid sidan av de redan existerande sönderjydska föreningarna. Inte endast Sönderjyllands ungdom
skulle väckas till insikt om sin hotade ställning, utan föreningen skulle
arbeta över hela Danmark för att göra gränslandets sak tilllandets sak.
Men det var inte nog med detta. Sönderjyderna har en klar känsla av
att de bor vid hela Nordens sydgräns. I Claus Eskildsens Dansk Gränseläre (1936), som är den mest kända boken i dessa frågor, lägger sig
författaren vinn om att uppvisa, hur djupt ner i folkseden gränsen
mellan danskt och tyskt tränger i Sönderjylland. Gemenskapen är
trots alla geografiska gränser mycket större mellan danskt och svenskt
och norskt än mellan danskt och tyskt här nere. Därför är det Nordens
sydgräns, som det här gäller att försvara: Eftersom sönderjyderna är
angelägna om att känna hela Norden bakom sig vid sin militärt svårförsvarade gräns, var Det unge Gränsevärn från början nordiskt
orientcrat.
Verksamheten startade med möten av olika slag. Vid det första årsmötet, som samlade 35,000 deltagare medverkade förutom kända danskar bl. a. Lauritz Weibull från Lund och Ronald Fangen från Oslo.
Bland talare vid senare årsmöten finner man Manfred Björkquist och
bland danskarna Kaj Munk och flera biskopar. De flesta talarna har
dock varit författare och politiker ur sönderjydernas egna led.
Mer än de stora årsmötena betydde kanske dc smärre mötena ute i
landet. Marcussen var en outtröttlig talare, och runt om i landet
startade han smärre avdelningar och studiecirklar. Snart kom en tidning i gång, som fick namnet Folkung efter den siste Folkungen, Olov
den unge, som skulle tagit Nordens förenade kronor i arv efter drottning Margareta. För att göra hindets ungdom bättre bekant med
gränstrakterna inrättades vandrarehem nära gränsen. Ett sådant,
Kollunds gränsehjem, hade jag tillfälle att besöka i maj 1943, underbart beläget vid Flensburgfjorden endast ett par kilometer från Flensburg. Där mottar man skolresor och enskilda besök och ordnar dessutom kurser och möten av olika slag. Man hoppas livligt, att det snart
skall bli möjligt också för ungdom från Nordens andra länder att
komma dit.
Allt eftersom Det unge Gränsevärn fick fler medlemmar, kunde
verksamheten utvidgas. Ar 1939 inrättade man ett institut, Folkunginstitutet, och i samband därmed förvärvades ett hus i Gråsten, som
blev central för arbetet. Följande år ändrades föreningens namn till
Dansk-nordisk Ungdomsforbund, och institutet fick snart heta Nordisk Institut. Som sådant intar det en fullt självständig ställning,
men arbetet utföres i nära kontakt med ungdomsförbundet.
Ockupationen betydde intet avbräck i arbetet, som i stället alltjämt
utvidgades. Nu tillkom ett bokförlag, Folkungforlaget. Senare har
institutet också startat en nordisk brevskola och på alla sätt tjänstgjort som central för nordisk verksamhet. En stor del av den entusiasm för ett förenat Norden, som finns på många håll i Danmark,
296
\’ .
Dagens frågor
kan säkerligen spåras tillbaka på Dansk-nordisk Ungdomsforhunds
och Nordisk Instituts insats. På flera sätt har Marcussen fått bevis
på den aktning och den uppskattning hans arbete röner. Bland de
mänga gåvor och donationer han fått mottaga kan särskilt nämnas
några gårdar vid Flensborgfjorden, som skänkts av direktör M. Hammerich att användas till sommaruppehåll för konstnärer från de nordiska länderna.
För närvarande hindras institutets arbete av att Folkunghus är
taget i bruk av tysk militär. Vid tiden för mitt besök där fick man
ännu använda några rum, men senare har också dessa rekvirerats.
Jag fick ett livligt intryck av hur man oförtrutet fortsatte arbetet
trots de svåra förhållandena. Ett arkiv höll på att upprättas med tidningsurklipp från Nordens alla länder, också Finland. Nordisk Instistut är ett av de tyvärr alltför få ställen i Danmark, där man kan
finna verklig förståelse för Finlands läge. Förlaget fortsatte att ge ut
böcker och broschyrer. Det är en ganska imponerande rad skrifter,
som förlaget utgivit under åren. Lägger man samman upplagorna av
alla dess tryckalster, når man en siffra på omkring l miljon. De arbeten, som utsänts i de största upplagorna är Örne-Petander-Kleens
Nordens Forenede Stater och Atos Wirtanens Et forenet Norden.
Några nummer i serien Nordiske Kroniker må anföras: \VeibullRasting-Ström: Enhedstanken i Norden, Clausen: Nordisk språgfällesskap, Arnfred-Christiansen-Kjär: Den nordiske höjskole, OhlinHumlum-Örne: Norden som ökonomisk enhed, Sandler-Kleen: På vej
mot Norden, Stangerup-Mogensen-Nielsen: Svensk åndsliv i dag,
Munck: Svenske personligheder om Norden, Fangen: Norsk litteraturs
historie, Järvinen: Hvor står Finland~. Thorarinsson m. fl.: Island
under ockupationen. I en annan serie, Tidsdokumenter, har bl. a. utgivits Erik Hj. Linders skrift om Sveriges neutralitetspolitik.
Strax före den 29 augusti 1943 utkom Folkungbladet med ett stort
jubileumsnummer, som innehöll översikter av verksamheten under de
gångna tio åren men också framtidsblickar. »En nordisk forhundsstat
bör väre målet; är överskriften över ett samtal med Arhusprofessorn
Carl Rasting, och under den rubriken kan också det mesta av numret
i övrigt liksom också föreningens och institutets arbete i stort samlas.
Den 29 augusti betydde ett avbräck i arbetet, eftersom Marcussen
blev arresterad. Men han blev snart åter fri, och verksamheten kunde
fortsättas. Trots skärpta censurbestämmelser utkom Folkung-Bladet
fortfarande under hösten med nordiskt stoff. Oförfärat fortsätter man
att sprida upplysning om Nordens andra länder, att uppvisa vilka
fördelar en gemensam nordisk. statsbildning skulle erbjuda och att
planera en sådan statsbildnings former. Större möten får för närvarande inte hållas och vad som helst får inte tryckas, utan arbetet får
nu huvudsakligen bedrivas i smärre kretsar, studiecirklar o. dyl.
I Sverige är det danska Nordisk Institut inte mycket känt. En tid
hade Marcussen en svensk medarbetare, Arne Lindgren, som nu i sin
tidning Nordisk Handling arbetar för upprätande av en liknande
institution i Sverige. Lyckligare vore det emellertid, om ett svensktnordiskt institut kunde komma till stånd med statligt stöd. Det är en
297

Dagens frågor
lätt iakttagbar skillnad mellan svenskt och danskt liv. att vi i Sverige
är mera vana vid initiativ uppifrån, vid signaler från våra ledande
personligheter, medan man i Danmark alltid väntar, att ideer och initiativ skall komma från folkdjupet. Så är det också med den nordiska
tanken. Som svensk tillfrågas man ständigt i Danmark, i vilken grad
den nordiska tanken lever i det svenska folket. I Danmark har man
sina stora nordiska förening;;Lr: Dansk-nordisk Ungdomsforhund med
c:a 50,000 medlemmar, Det frie Nord med 30,000 och Norden med 20,000.
Våra nordiska föreningar kan inte peka på någon sådan massanslutning. Det förefaller, som om det svenska folket också i den nordiska
frågan snarast avaktar initiativ och signaler upipfrån, och vi har
en rad framskjutna personligheter, som i tal och skrift uttalat sig. Av
denna anledning skulle också i frågan om ett nordiskt institut ett statligt initiativ vara välkommet. Att ett sådant institut skulle kunna få
viktiga uppgifter, även om det tills vidare inte kunde få allnordisk
karaktär, torde en jämförelse med det danska institutet visa. Så snart
det av sakkunniga utarbetade förslaget blev känt i Danmark uttalade Per Marcussen sin stora glädje över utsikten att få ett svenskt
institut att samarbeta med.
I Danmark väntar man från Sverige initiativ i riktning mot det
nordiska samgående, som kan ge Norden och kanske främst Danmark
en tryggare framtid. För vida kretsar i det danska folket skulle det
bli till stor besvikelse, om de planer, som nu är uppe på att skapa ett
svenskt-nordiskt institut och som man noggrant följer, helt skulle
rinna ut i sanden.
Sten Rodhe.
Lektorer och I anslutning till gamla tvistefrågor men säkert också
adjunkter. med sidoblickar på den stora skolutredningen ha
lärarorganisationer visat en påtaglig benägenhet att väpna sig med
statistiska utredningar. statistikens karaktär av en besvärlig vetenskap, där man lätt vandrar vilse, är ju så allmänt känd, att den blivit
ett ordstäv. Alldeles särskilt vansklig är naturligtvis den statistik,
som icke tillkommit för att ge objektiv vetenskaplig belysning åt ett
problem utan för att stödja en ståndpunkt, som var stadgad, redan
innan den statistiska undersökningen företogs. Detta gäller, även om
vederbörande ärligt bemödar sig att vara så opartisk som möjligt. Så
har det t. ex. gått, när folkskollärarna sökt överbevisa statsmakter
och klentrogna målsmän om att barnen äro väl betalda för ett års
tidsförlust genom att i den fyraåriga realskolan kunna påräkna så
mycket bättre slutbetyg än i den femåriga, att det motsvarar skillnaden mellan två B och två Ba.
I n:r 10 av Tidning för Sveriges läroverk framlägger nu läroverksadjunkt S. L. Fries ett nytt bidrag till skolstatistiken: läroverksadjunkternas organisation har gjort en utredning för att ställa »gymnasieundervisningen i statistisk belysning» genom att visa dess fördelning på lektorer, adjunkter och andra lärarkategorier. En tabell
över tjänstgöringens fördelning i samtliga läroämnen sammanfattas
på följande sätt:
298
Dagens frågor
Tjänstgöringens fördelning på alla lärarkategorier för alla läroämnen sammanlagt. Siffrorna gälla gymnasiet och realsleolans avslutningslclass.
Lärarkategorier
Totala antalet under- Procentuell
visningstimmar fördelning
Rektorer och lektorer ………………….. .
Ord. adjunkter ………………………… .
E. o. adj., e. adj. o. timlärare …………… .
Ord. ämneslärarinnor ………………….. .
E. o. ämneslärarinnor ……………………
8,178,;;
10,505
3,639
310
48
– – – – – – –
Summa 22,680,;,
36,1
46,3
16,0
1,4
0,2
Även om det icke direkt utsäges, är det ganska tydligt, vart man
vill komma med utredningen. »Ett värdefullt faktum kan emellertid
omedelbart konstateras, nämligen att lektorerna bestrida en betydligt
mindre del av gymnasietjänstgöringen än vad man skulle förmoda.
Sedan gammalt ingår ju i allmänna medvetandet den föreställningen,
att lektorerna meddela huvudparten av den högre undervisningen vid
landets läroverk. Dessa siffror tala dock otvetydigt ett annat språk.»
Redan en hastig blick på tabellen avslöjar emellertid en egendomlighet: siffrorna gälla icke blott gymnasiet utan även realskolans avslutningsklass, 55 och 44• Motiveringen är, att denna »ju officiellt och
med all rätt betraktas som fullt likvärdig med Ring P». Men att elever, som i 3-4 år undervisats av adjunkter, skulle sista året före
realexamen övertagas av lektorer har väl dock ingen gjo:rt gällande~
Och man kan inte heller tänka sig, att någon anser det rimligt att
eleverna i första ringen regelmässigt skulle undervisas av realskolelärare för att därefter övertagas av gymnasielärare. Realskolans avslutningsklass skall naturligtvis undervisas av realskolans lärare och
hör inte hemma i en statistik över gymnasieundervisningen – statistiken upptar också med rätta inte de fristående realskolorna, vilkas
avslutningsklass dock är ännu mer likvärdig med samma klass i de
högre allmänna läroverken än dessas första ring. Artikelförfattaren
meddelar, att motsvarande siffror kunna »företes även enbart för
gymnasiet, ehuru de av utrymmesskäl ej upptagas här». Dessa siffror skulle ha krävt ungefär en halv spalt, medan artikeln upptar tre
spalter och där har plats för ämneslärarinnornas tjänstgöring på högstadiet, ehuru den »är av mindre intresse»- för fullständighets skull!
Det är emellertid ganska lätt att genom en hastig överslagsberäkning även utan primärmaterial få en ungefärlig bild av hur en beräkning enbart för gymnasiet skulle te sig. För realskolans avslutningsklass vid 61 högre allmänna läroverk kan man beräkna minst
2,100 undervisningstimmar i läroämnen per vecka. Av dessa kommer
med all säkerhet en mycket ringa bråkdel på lektorerna, vilkas siffra
säkert inte sjunker väsentligt under 8,000 timmar, om dessa timmar
dragas bort, medan man kan gissa, att adjunkternas siffra skulle bli
föga över 9,000 timmar.
Kvar står emellertid även då det överraskande förhållandet, att en
något större del av gymnasieundersvisningen vilar på adjunkter än
299
Dagens frågor
på lektorer. En nära till hands liggande slutsats vore, att man borde
försöka få fler lektorer, och denna stödes av en iakttagelse, som Fries
gör. »Särskilt anmärkningsvärda äro de för lektorerna låga procenttalen i de tungt vägande skrivämnena modersmål, tyska, engelska,
franska och matematik.» Ett ofta påpekat och beklagat förhållande
är ju, att man icke kunnat besätta ett stort antal lektorat i moderna
språk av brist på sökande, C!Ch även i matematik ha liknande svårigheter uppstått. Adjunkternas stora tjänstgöring i dessa ämnen beror
till stor del på rent nödtvång. Det skulle alltså erfordras åtgärder
för att stimulera till högre studier i dessa ämnen. I andra ämnen åter,
såsom modersmålet och historia, latin och grekiska, finnas åtskilliga
mycket välmeriterade fil. doktorer, som få gå år efter år i väntan på
lektorat. När trots detta mycken gymnasieundervisning i deras ämnen måste lämnas åt adjunkter, skulle man med skäl kunna ifrågasätta överflyttning eller nyinrättande av lektorstjänster.
Men man har nog skäl att misstänka, att det icke är dessa slutsatser, som komma att dragas ur de framlagda siffrorna. Snarare kan
man befara, att de äro avsedda att användas för att visa, att gymnasieundervisningen egentligen har ganska liten nytta av lektorernas högre kompetens, som därför kan undvaras – adjunktsföreningen
har i andra sammanhang varit inne på den linjen. Men vid en så-
dan användning har materialet ännu en felkälla. Av adjunkter, extra
ordinarie och extra lärare ha nämligen icke så få fullgod lektorskompetens, fast de av olika skäl icke ha lektorstjänst. Fil. eller teol.
doktorer äro, såvitt av en hastig genomräkning på grundval av Läroverkslärarnas riksförbunds årsbok 1943 framgår, 35 adjunkter, 32 e. o.
och extra adjunkter samt 14 timlärare o. dyl (häri äro icke inräknade
22 seminarielektorer, som haft en del av sin tjänstgöring vid läroverk). Till jämförelse kan nämnas, att antalet rektorer och lektorer
uppgår till omkring 450. Dessa 81 lärare torde representera minst 1,600
veckotimmar, och man misstar sig nog icke, om man antar, att de i
regel betydligt mer än andra utnyttjas för tjänstgöring på gymnasiet.
Redan med utgångspunkt från den publicerade statistiken kan man
alltså våga slutsatsen, att sannolikt, trots lektorsbristen i vissa ämnen, ungefär hälften av undervisningen på gymnasiet ligger i händerna på lärare med den vetenskapliga kompetens som fordras för
lektorstjänst. Ordinarie adjunkter utan denna kompetens ha sannolikt en något mindre andel.
Om man sedan icke inskränker sig tilllektorsproblemet utan undersöker i vad mån gymnasierna kunna påräkna lärare med högre vetenskaplig utbildning över huvud, kan det vara värt att påpeka att –
fortfarande enligt överslagsberäkning med samma källa- ett hundratal adjunkter och ett femtiotal andra lärare vid de högre allmänna
läroverken ha avlagt licentiatexamen men icke disputerat.
I sista hand kan dock problemet om den högre vetenskapliga bildningens värde för gymnasieundervisningen icke lösas med statistik.
I kravet på egen vetenskaplig forskning för de lärare, som företrädesvis avses för gymnasiet, ligger inneslutet ett krav att den högre skolundervisningen skall bevara kontakt med den vetenskapliga forsk- 300
·1′ ·_____._..,(___ _ _ _~-L——–
Dagens frågor
ningen och icke bli ett upprepande av i ungdomen innötta examenskurser. Det kravet ha våra gymnasielärare, både med och utan lektorskompetens, vetat att motsvara i så stor utsträckning man rimligen
kan begära. Men det har kostat dem mycken möda att med självstudier komplettera den väl bräckliga grund de lagt vid universiteteten möda som f. ö. statsmakterna, när det gäller att bestämma lön och
tjänstgöringsskyldighet, ofta inte vilja nämnvärt räkna med. Med
denna syn på gymnasiets uppgift måste det både för lärare och elever
vid den kulturinstitution en högre skola bör utgöra vara av behovet
att förfoga över åtminstone några lärare, som skaffat sig den förtrogenhet med vetenskaplig litteratur och vetenskaplig metod, som
endast egen forskning kan giva. Kommer det en gång att genom
officiella åtgärder sägas ifrån att vi inte behöva ställa sådana vetenskapliga krav på gymnasielärarna, har man nog skäl att befara, att
tämligen snart även kraven på undervisningens vetenskapliga standard sjunka till obotlig skada för vår kultur.
Utan avstående från lektorskompetensens bildningsvärden borde
man dock kunna göra något för att minska den -visserligen agitatoriskt uppförstorade -klyftan mellan lektorer och adjunkter. Läroverkslärare borde kunna påräkna verksamt stöd från det allmänna
för att öka sin vetenskapliga kompetens, likaväl som officerare bedriva sin vidareutbildning helt på statens bekostnad. Ibland skulle
man nog kunna önska något mindre byråkratisk stelbenthet, när det
gäller att väga formell och reell kompetens. Äro slutligen universitetslärarna alldeles utan skuld till lektorsbristen i moderna språk~
När en kår vill höja sin och sitt arbetes ställning, brukar den kämpa
för högre krav på utbildningen. Värner Rydens insats för folkskollärarkårens höjande innebar bl. a., att seminarieundervisningen helt
lämnades åt lektorer med avskaffande av de gamla adjunktstjänsterna. studentkurserna för folkskollärare ha förlängts från ett till
två år, en inom folkskollärarkåren mycket allmän opinion kräver
realexamen som inträdesfordran till folkskoleseminarium, och åtskilliga yrka på studentexamen, småskollärarinnorna kräva samma utbildningstid som folkskollärarna. Samtidigt vill en, som man får
hoppas, mer aktiv än representativ grupp inom läroverkslärarkåren
taga bort ett kompetenskrav med lång tradition bakom sig. Vad resultatet skulle bli för läroverkens och deras lärares ställning och anseende är inte svårt att förutse.
Och ändock har här inte berörts särskilt landsortslektorernas stora
roll som vetenskapens gesanter i olika bygder landet runt. Även
detta stora kulturproblem, eller rättare sagt denna lektorernas utomordentliga kulturuppgift måste ·beaktas, när man skall mäta lektorskompetensens värde.
Mineichi Koga, storamiral
av Japan – ett reseminne.
rännil i sin bruna flodbädd
Touraines huvudstad. ]~rån
…~..~·–‘
Det var i Tours den glödheta sommaren 1921. Loire flöt som en uttorkad
och det skarpa solljuset flimrade över
trakten kring den ståtliga katedralen
301
Dagens frågor
St. Gatien med gråa, medeltida, halvt förfallna men likväl bebodda
hus bort till St. Julien och sedan vidare till kvarteren runt St. Martin
med den helige Martins grav i kryptan levde den vackra franska provinsmetropolen sitt av hettan dämpade liv. Genom pulsådern Rue Nationale drog helt sakta en ström förbi det gamla biblioteket med underbara handskriftsskatter och fram mellan statyerna av Deseartes
och Rabelais vid kajen, utfartsvägen flöt över Loirebron till andra
stranden bortåt den vinproducerande landsbygden. I en av förstadsträdgårdarna sjöng en trubadur till luta sentimentala franska kärlekssånger, som man avnjöt läppjande på det röda Chinonvinet
Ett märkbart inslag bland stadens befolkning utgjorde de talrika
unga utlänningar, som sökt sig till språkkurserna vid Lycee Deseartes
och under M. le professeur Sourdillons energiska ledning inhämtade
kunskaper i det ädla franska språket. Amerikaner och britter voro i
majoritet, tyskarna lyste med sin frånvaro, spanjorer, tjecker och
skandinaver, ett par italienare, fyra kineser och en japan sutto på de
amfiteatraliskt ordnade bänkarna. De spanska herrarna, även under
lektionstimmarna väl försedda med solfjädrar, fläktade sköna och
frappant kolorerade amerikanska misser i nacken och vandrade sedan
till konditori Massi vid Rue Nationale för att läska sig med iskalla
fruktglasser. I Monsieur Tridons boklåda satt en dag en äldre, distingerad herre och beundrade kopparstick och bokhandlaren tog en avsides och viskade med vördnad i rösten: Vet ni vem det är~ »C’est
M. Anatole France. Il a une si charmante conversation, specialement
quand il cause avec des dames.» Den litteräre patriarken bebodde en
villa i stadens närhet.
På kurserna observerade de olika folkelementen varandra. Vi hade
uttalsövning en dag och M. Sourdillon spetsade läpparna och sade:
»du». Japanen skulle säga efter och sade: »don». Sourdillon repeterade sitt »du» och japanen sitt »don» gång efter annan. Det var tydligen en hård nöt att knäcka för en japansk tunga. Småningom bekantade vi oss med varandra över lag, även med japanen. Han var
35 år, capitaine de corvette, d. v. s. ungefär kommendörkapten av
andra graden, och hade för 10 månader sedan kommit till Frankrike
utan att kunna ett ord franska. Men det var en segt energisk typ
och han förstod redan riktigt bra, även om hans egen konversation
mest var tveksamt dröjande och uttalet egendomligt, i synnerhet när
han sade »A-a-a-ah», långt ned i inälvorna. Hans namn var Mineichi
Koga.
Själv bodde jag i Tours i ett litet privathotell vid Quai d’Orleans,
vettande mot Loire, som inackordering hos marquis de Saint-Pierre, en
infanterikapten av normandisk-bretonsk lantadel. Han var mycket
stolt över sitt skandinaviska ursprung och bar syn för sägen: lång,
ljushårig och blåögd bakom sin pincenez. Madame åter var en kolsvart fransyska, på fädernet av korsriddarsläkt, på mödernet sondotterdotter till marechal Soult, duc de Dalmatie, en av Napoleons
mest berömda marskalkar. Markisen var stark katolik, antisemit och
legitimist – i tamburen hängde porträtt av »Henri V.», le comte de
Chambord, men själv avskydde han huset Orleans oeh svärmade för
302
·1’ . -~~-<—‘~~~- ____…._j’————
Dagens frågor
Don Carlos’ spansk-bourbonska gren. Tillika var han mycket historiskt intresserad och beläst. Vid den alltid livliga måltidsdiskussionen med de närvarande studenterna, ett par britter och jag, kom jag
en dag att nämna Monsieur Kogas närvaro på kurserna. Madame
blev eld och lågor- en japansk sjöofficer, det var något alldeles nytt
att se, han måste absolut bjudas hem till middag. At mig uppdrogs
att framföra inbjudningen, vilken jag också effektuerade. Som jag
ej kunde säga M. Koga, att Madame ville se honom som kuriositet,
framhöll jag officerskollegialiteten mellan honom och markisen, att
de kämpat på samma sida i världskriget, o. s. v. Japanen var säkert
förvånad – tacka för det – men lovade att infinna sig. När dagen
kom, gick han emellertid till mig på f. m. på kursen och sökte förklara
något i rätt obegripliga ord. Slutligen klargjorde han saken genom
att klappa sig på magen och då begrep man ju i hettan, hur det stod
till. Middagen uppsköts en vecka.
M. Koga skulle anlända en måndag, men när utsatt tid nalkades, befanns det, att värdfolket plötsligt måste resa till kusten. Förgäves
framhöll jag, att man bjudit en gäst – Madame slog ut med båda
händerna och sade: »Dites ce que vous voulez, que je suis desolee»,
etc., men fara skulle de. Detta var på söndagen, även måndagen var
helgdag, alltså inga kurser och inte hade jag japanens adress. Emellertid fick jag av den envåldshärskande Madame fullmakt att ordna
som jag ville, och markisens foro sin väg.
I huset 10 Quai d’Orleans kvarblev en i huvudsak mycket ungdomlig, till en början starkt villrådig och livligt diskuterande församling. Den bestod å ena sidan av Oxfordstudenten Alan Graham, skotten Douglas Lockhart och Lundastudenten, som skriver dessa rader, å
den andra gamla Marie, som hade varit kokerska hos en ambassadör,
samt tjänsteandarna Marie-Louise och Genevieve. Som ren statist
fungerade australiensaren Jim Raff, en litet naiv yngling, vars kunskaper i franska voro särdeles obefintliga. Ett från denna tid bevarat brev till min då levande moder i Lund ger en ingående skildring
av diskussionerna och händelseutvecklingen.
Graham förklarade, att det viktigaste för en japan var, att man hade
härliga blomster på bordet. Följaktligen avtågade Alan och jag till
Rue Nationale för att företa inköp, men som det var La fete de
l’Assomption de la Sainte-Vierge lyckades vi ej uppdriva ens ett kålblad och återvände besvikna och snopna. Hemkommen hittade emellertid Graham i salongen en japansk vas och i den planterade vi en
enda kvist hortensia, vilket av arrangörerna ansågs mycket lyckat
(vasen förklarades sedan av M. Koga vara en tarvlig imitation).
Marie-Louise och Genevieve voro dock starkt missnöjda med denna
dekoration, emedan den verkade »pauvre», men Graham och jag stodo
på oss och den ordinarie silverburken stod i ett hörn av matsalen
och skämdes.
När klockan nalkades halv åtta, var atmosfären dramatiskt laddad
och spänningen på sin höjdpunkt. Vid ringningen på den stora porten i trädgårdens höga mur mot kajen öppnade Marie-Louise och in
stegade Monsieur Mineichi Koga. Skyllande på min något högre ål- 303

Dagens frågor
der lyckades britterna utse mig till vicevärd och det var alltså jag
som fick gå emot gästen för att söka förklara det något egendomliga
faktum, att värdfolket helt saknades. M. Koga log ett lika förbindligt
som outgrundligt leende och förklarade sig genast beredd att vända
och avtåga. Nu använde jag all min vältalighet för att övertyga honom om, att en middag likväl stod redo. Eftersom han, som samma
dag gjort en utfärd till de m~gnifika Touraineslotten Chenonceaux
och Amboise, säkerligen var betydligt hungrig, gick övertalningen
tämligen lätt och i samlad trupp intågade vi i matsalen. På bordet
tronade vasen med den ensliga hortensian, gästen placerades mellan
Graham och mig, med skotten och tyste Jim från Australien på andra
sidan. Mineichi Koga var, givetvis, liten till växten, hudfärgen mera
brun än gul, tunga ögonlock, det uppstrukna håret kolsvart – »fort
joli», d. v. s. håret, förklarade sedan Marie-Louise och Geneviiwe;
men, tillade de, han hade slagit något i det, ·eftersom det glänste så.
Middagskonversationen var till en början bland det mest komiska
jag varit med om. Särskilt Graham och jag riktade turvis frågor till
M. K oga, en aktningsvärd samling spörsmål rörande J apan, m. m.
För varje fråga funderade den japanske sjöofficeren djupsinnigt,
sade »A-a-a-ah», besvarade frågan eller sade blott: »C’est <;a», varefter
det var nödvändigt att välja nytt samtalsämne. Lyckligtvis var
Graham mera militärt bevandrad än jag och i fråga om de marina
problemen var det lättare att draga sig fram. Emellertid hade jag
på förhand förmanat gamla Marie, som icke förgäves gått i skola
hos sin ambassadör, att laga den bästa tänkbara middag, vilket hon
också lovat. Och när en fransk cuisiniere utlovat något dylikt, så blir
resultatet också storartat. Medan Marie-Louise serverade med ögon
runda som thekoppar och allt eftersom rätterna och rödvinet framskred, veknade kommendörkaptenen från den uppgående solens land
mer och mer. Vi hamnade slutligen i trädgården vid kaffe och en av
mig anskaffad ask förträffliga Abdullah. M. Koga, talande med sitt
ringa ordförråd och utan egentlig satsbildning, blev nu riktigt älskvärd, för att till slut vid konjaken förklara: »Tres bonne pension ici»
– och det hade han rätt i, isynnerhet den middagen. När Söderns
mörker plötsligt och oförmedlat föll på, satt vi kring trädgårdsbordet med cigarrettspetsarna glimmande som eldflugor i dunklet. Nu
blevo med ens rollerna ombytta, nu var det M. Koga, som frågade,
och vi, som svarade, eller också han, som enbart proklamerade sina
ingalunda ointressanta meningar. Denna stund blev dagens märkligaste. Det var blott två år efter Versaillesfreden och luften i världen var alltjämt laddad med politik. M. Koga sade: »Que pensez-vous
sur le Japonh – »Que pensez-vous sur l’Amerique~», o. s. v. Och vi
diskuterade och sade högtidligt »Ban-sa-i», som han lärde oss vid
konjaken- »<;a veut dire: dix mille annees». Då jag frågade, om han
inte tyckte det var litet för mycket att önska 10,000 år, svarade han
leende och älskvärt: »Qa veut dire: je vous souhaite une longue vie
‘— BANSAI!» Där resonerades också om Australien och M. Koga
vände sig till unge Jim och sade, medan tandraderna grinade vita,
sakta och långsamt: »Les Australiens n’aiment pas les Japonais.»
304
.·… ·….
Dagens frågor
Men stackars Jim begrep ingenting! Så kom vi närmare in på Amerikafrågan och Koga talade i betydelsefulla ord, mer märkliga än vi
då kunde förstå: »Nous sommes assez forts. Nous ne vonlons pas la
guerre, mais si l’Amerique nous menacera nous commencerons la
guerre. Au Japon tres bons generaux.» Det var årtionden före Pearl
Harbor, men nu synes oss linjen ligga klar. Ett omdöme, som ofta
återkom, då man diskuterade japanska personligheter, var »tres brave
homme». Man förstod den roll, som tapperheten, det rent personliga
modet spelat och spelar i den japanska livs- och hederscodexen. Det
var ett uttryck för »Bushido», »riddarens väg».
Helhetsintrycket av aftonen var suggestivt men eg·endomligt. Jag
{?iterar direkt några rader ur brevet till min mor, daterat den 17 aug.
1921: »Ett slag, när vi satt där i den milda luften under mörkblå,
stjärnbeströdd himmel och det vaga ljuset från gårdslampen föll över
japanens drag mitt emot mig, på andra sidan bordet, där han satt
iillbakalutad i sin stol med cigarretten i hand och huden brunaktigt
skimrande över kindknotorna, allt medan orden föllo sparsamt men
säkert, fick jag en nästan hemsk förnimmelse av det svalg, som
skiljer raserna, obegripligt, oöverstigligt. Vi satt där tillsammans
och talte tillsammans Frankrikes språk och vi voro klädda i liknande
kläder och vi rökte samma sorts cigarretter, men det var egentligen
det, som var gemensamt. Ty man har knappast en bas gemensam att
utgå från, man talar i själva verket tungomål så långt skilda som
<ister från väster.»
Slutligen besågo vi husets olika våningar, varvid M. Koga på ett
för oss egendomligt sätt ljudlöst tassade upp- och nedför trapporna.
Vid 1/2-11-tiden avtågade britterna och han till marknaden, la foire,
medan jag, mätt av dagens sensationer och möda, kvarblev på valplatsen. På marknaden hade herrarna haft för sig allehanda förlustelser, åkt kälkbana i »la petite Suisse», spelat på roulette och vunnit ett
marsvin och en kanin samt skådat sig i speglarna i ett hus med allehanda olika sorters sådana. »But», sade Graham vid hemkomsten,
»you see, the J apaneese looked just the same in all the mirrors.» J ag
tror, att M. Koga var mycket nöjd med sin utflykt och han tackade
mig särdeles älskvärt, när vi därnäst råkades på kurserna. Till min
mor skrev jag emellertid: »Sympatisk var han inte, ty hur kan man
hysa sympati för en mänska, av vilken man ej begriper så mycket,
att det kan läggas på en lillfingernagel.»
Över den i familjen de Saint-Pierre mellan markisen och Graham senare förda diskussionen rörande det framtida politiska förhållandet
mellan U. S. A., England och J apan skall jag draga en barmhärtighetens slöja. Ingen av deras förutsägelser har slagit in, utom den ja- -panska ockupationen av Filippinerna. »Nous sommes assez forts.»
Den egendomliga middag och kväll med representanten för en asiaiisk stormakt, som jag fick vara med om, gjorde ett starkt och outplånligt intryck. Hela mannen var ett uttryck för seg och målmedveten energi och aldrig ett ögonblick tvivlade man på, att han var
en framtidsman för sitt land. Mången gång under årens lopp har jag
tänkt på Mineichi Koga, undrande om han en dag skulle dyka upp
305
Dagens frdgor
som t. ex. japansk marinaitache i Stockholm. Han nådde mycket
längre än så.
De svenska huvudstadstidningarna för den 6 maj 1944 innehöllo
hans porträtt med ett litet vemodigt drag kring munnen mitt i det
starka, outgrundliga ansiktet. Ett referat av telegram från Tokio den
5 maj sade: »Överbefälhavaren för den japanska förenade flottan,
amiral Mineichi Koga, dödades i mars 1944 på sin post, då han vid
fronten ledde operationerna från ett flygplan. Amiral Koga har efter
sin död befordrats till storamiral och av kejsaren förlänats Gyllene
Drakens orden av första klass. Amiral Koga hade endast ett år
tjänstgjort som flottöverhefälhavare. Han har inlagt stora förtjänster
om flottans och marinflygets verksamhet.»
Mineichi Kogas liv nådde aldrig upp till »10,000 år». Vid 58 års ålder
föll han för sitt fädernesland. Man kan tänka vad man vill om detta
hans lands politik och den, efter vår mening, dystra roll, som Japan
spelat i den nuvarande världstragedien. Den enskildes pliktgärning
med livets uppoffrande som högsta insats är likväl alltid värd sin
honnör. Det bidrar till minskande av det förödande folkhatet, om man
tänker så.
7.5. 1944. Bengt Hildebrand.
Ryssland-Polen och I den rysk-polska konflikten har någon
Sosnkowski än en gång. lösning hittills icke inträffat. Konflikten
antog en annan karaktär än tidigare. Stalins plan att skapa ett nytt
Polen efter sitt eget huvud går stick i stäv mot den polska Londonregeringen, som upprätthåller den polska statens traditioner från
1918-39. Det polska folket står hittills i överväldigande majoritet
bakom den polska Londonregeringen, som i Polen har sin delegat med
vicepremierministers rang och vid hans sida ett råd, som företräder
den polska nationalkommitten i London. Moskva har grundat en
kommitte (Polska patrioters kommitte) med ‘Vanda KornejczukW asilewska i spetsen och ett nationalråd i Polen, och kopierar så-
lunda sin konkurrentorganisation. Huvudmål för den ryska diplomatiska offensiven på det polska frontavsnittet är nu den polska LondonregeringeR, och framför allt den polske överbefälhavaren, general
Sosnkowski. Polska patrioters kommitte kan inte erkännas av de
allierade regeringarna som det polska folkets representation så länge
i London den internationellt erkända polska regeringen existerar.
Den måste först skjutas åt sidan, liksom konung Peters regering
långsamt ersättes på den internationella arenan med Titos representanter. Och bakom den polska Londonregeringen står nästan hela det
polska folket. Därför är dennas undanröjande inte någon lätt uppgift
för Moskva. Härtill fordras åtminstone att den polska regeringen
först komprometteras.
Härifrån är det svårt att avgöra, vilken roll ryska agitatorer haft
i förspelet till rättegången mot de 30 polska soldater av judisk härkomst, som åtalades för desertering. Med bestämdhet kan man antaga, att den ryska propagandan drog försorg om publiciteten kring
den antijudiska stämningen i de polska garnisonerna i Skottland,
306
-5..’ ·~_..,___________~_L_ _ _ _ _ _ _ _ _ __
Dagens frågor
mot vilken den polska regeringen nu ingripit. Spridning av ryktet
om processen mot »överste Morowski» och flera andra polska officerare i Palestina, med anledning av att de skulle ha avsänt ett hyllningstelegram till general Berling i Moskva och därför skulle ha
dömts till fleråriga frihetsstraff t. o. m. på livstid, är ett annat -törsök att kompromettera den polska Londonregeringen. Denna process
har visat sig vara en ren uppfinning. – Inom parentes kan man i
rättvisans namn fastställa, att under de senaste sex månaderna 37 polacker av judisk härkomst utnämnts till officerare i den polska armen,
och att »överste Morowski» är okänd i denna arme. Känd är däremot
en överste Morawski, som under flera år var polsk militärattache i
Berlin.-
Nästan samtidigt härmed har till Moskva anlänt den förste romerskkatolske präst, som Stalin mottagit, nämligen den polske prästen
Orlemanski från U. S. A. Den ryska propagandan erhöll vid detta
tillfälle värdefullt material att belysa Stalins vänskapliga inställning
till Vatikanen och polackerna. När Orlemanski kom tillbaka till
U. S. A. blottades hans absoluta politiska oerfarenhet, då den förmente medlaren mellan Vatikanen och Kreml gick till Canossa och
utverkade förlåtelse av sin biskop för sin politiska verksamhet och
på så sätt desavouerade den ryska propagandan. Härpå utpekade
den ryska propagandan den förre docenten i Krak6w, Oskar Lange,
som ny förmedlingsman mellan polackerna och Stalin. I verkligheten
var doc. Lange samtidigt med Orlemanski i Moskva, där han spelade
den viktigaste rollen och blott hade tagit med sig Orlemanski. Doc.
Oskar Lange ‘— inom parentes sagt förekommer förnamnet Oskar
inte i några rent polska familjer – var till 1929 i Krak6w ännu ej
30-årig docent i nationalekonomi och känd som salongsbolsjevik; han
for 10 år före kriget som stipendiat till Amerika, där han stannade
och antog amerikanskt medborgarskap. Nästan samtidigt med bildandet av Polska patrioters kommitte offentliggjorde han sina sympatier för Moskva och sin ogillande inställning till den polska Londonregeringen. Allt detta skulle stödja de polska »Kuusinerna» i
Moskva och undergräva den polska regeringens auktoritet.
Den i Kreml mest hatade mannen i polska emigrantkretsar är
general Sosnkowski, utan tvivel en av de största polska personligheterna i landsflykt, känd för sin kompromisslöshet och konsekvens.
För att störta honom förklarade den ryska propagandan att Stalin
är benägen att avstå från sina krav på, enligt en uppgift, Wilna, enligt en annan, Lw6w (Lemberg), mot att Sosnkowski avgår från
posten som överbefälhavare.
Sosnkowski bekläder två viktiga ämbeten: han är statspresidentens
efterträdare och han är samtidigt överbefälhavare. statspresident
Raczkiewicz har svag hälsa; i London har redan några gånger
spritts det ryktet, att han skulle vara villig att avgå till Sosnkowskis
förmån. De polska radikala republikanska kretsarna i London (bondepartiet och socialdemokraterna) ha länge fruktat att i så fall alltför
stor makt skulle samlas på en hand och att Sosnkowski skulle gå i
Pilsudskis spår som diktator. Efter septemberkatastrofen 1939 antog
307
Dagens frågor
Pilsudskigestalten för polackerna i hemlandet en nästan legendarisk
karaktär. Man glömde hans fel och även i de landsdelar, där förut
hans flesta och bittraste motståndare funnos, ser man honom nu
bara som frihetshjälten, vilken med fast hand styrde statens skepp
genom de största svårigheter. Hans närmaste medarbetare under kriget mot bolsjevikerna 1919/20 var Sosnkowski. De republikanska kretsarna i London frukta att .Pilsudskilegenden kunde överflyttas på
Sosnkowski; det för friheten kämpande folket skulle, befarar man.
kunna samla sig omkring sin överbefälhavare och inte bara följa
honom mot de yttre fienderna, utan också stödja honom som diktator. Sosnkowski har dock hittills inte gjort något som motiverar
en sådan fruktan. Hittills har han alltid varit demokrat och hans
tal vittna om ett demokratiskt och utpräglat etiskt sinnelag. Trots
detta fruktar man honom.
Det polska nationalrådet antog helt nyligen en resolution, innebä-
rande att de poster, som nu innehas av Sosnkowski, borde skiljas
åt. Detta beslut meddelades statspresidenten. Man ville inte ge efter
för Moskvakraven och fordrade därför inte, att Sosnkowski skulle entledigas från sin post som överbefälhavare. Presidenten själv fick besluta, på vilken av de bägge posterna som han ville behålla Sosnkowski, och presidenten skulle själv bära ansvaret för sitt val. Men
stormanloppet mot Sosnkowskis position såväl från Moskva som från
det polska nationalrådet var ett faktum. Den polska konstitutionen
förbjuder ej att de bägge ämbetena förenas i en person. Enligt konstitutionen är presidenten själv den högste armechefen, på samma sätt
som den amerikanske presidenten och som statsöverhuvudena i de
flesta andra länder. Den polske presidenten är icke förpliktad att
villfara nationalrådets begäran, då detta endast är ett rådgivande
organ. Han löste dock frågan nyligen på så sätt att Sosnkowski skall
entledigas från posten som vicepresident, när hans efterträdare på
denna post, en man som f. n. deltar i den underjordiska verksamheten
i Polen anlänt till England.
Trots denna polska eftergift kommer Moskva sannolikt att fortsätta sin propaganda mot den polska Londonregeringen och mot varje
överbefälhavare utnämnd av denna. Moskva kommer säkert också att
fortsätta sitt försök att i det befriade Polen skapa en ny regering,
vilken är villig att återuppbygga Polen enligt ryska direktiv. För
polackerna i hemlandet är det viktigaste problemet ej några konstitutionella frågor utan landets frihet. Polen misstror Moskva, men vill
bli befriat och förbli fritt.
s. w.
Winston S. Det har länge förvånat mig, att ingen i detta land hitChurchill. tills vågat sig på att utge en biografi över Englands
store krigsledare. Uppgiften borde annars locka, tycker man. En så
rikt facetterad och fascinerande personlighet som Winston Churchill
behöver i varje fall inte sätta den presumtive levnadstecknaren i förlägenhet av brist på material. Men måhända har just ämnets ofantliga omfattning i förening med svårigheten att få rätt perspektiv in- 308
–·-i
Dagens frågor
för ett liv, som ännu i sitt sjuttionde levnadsår synes lika virilt vitalt
som någonsin tillförne, verkat dämpande på lusten att fatta pennan.
Vare därmed huru som helst. Det är med tacksamhet man nu hälsar
den första rent svenska Churchillbiografin, utgiven av Knut Hagberg. Författarens förståelse för och förtrogenhet med engelskt kynne
och engelsk kultur överhuvud, ådagalagt vid flera tidigare tillfällen
och senast i den i höstas utkomna underhållande essaysamlingen
»Engelsmän», ställer redan från början höga förväntningar på
denna bok.
Redan i förordet deklarerar författaren med manlig rättframhet sin
ståndpunkt. Boken är »en politisk bekännelse lika mycket som en historisk berättelse». Detta, liksom ock antydningarna på samma plats
om den roll hans tidigare produktion spelat för det föreliggande arbetet, gör ett odelat sympatiskt intryck.
Den som läst Hagbergs år 1927 utkomna essaysamling »Världens
Barn» tillika med författarens artiklar i NDA under det senaste halvåret, kan nog inte undgå att, när han nu med iver och intresse vänder
bladen i den nya boken, – företalet till trots – gång efter annan med
en viss besvikelse konstatera, hurusom han redan förut läst den eller
den passagen. Det är inte meningen att här ifrågasätta författarens
rätt att efter eget skön utnyttja tidigare skrifter vid sammanställandet av en ny. Men metoden synes mig ingalunda riskfri. Kompositionens kontinuitet blir icke sällan lidande på ett dylikt tillvägagångssätt, alldeles oavsett att arbetet härigenom gärna mister något av
den fräschhet, som ger allt nyskapande en särskild, ursprunglig
tjusning. Den bristande kongruensen i tiden för de olika, ej nyskrivna partierna blir till ett hinder, besvärligt nog att övervinna
även för en så erkänt skicklig stilist som Hagberg.
Men naturligtvis är det en utomordentlig bok. Så värst mycket
nytt ger den väl inte den i Churchill-litteraturen och i Churchills
egna tal och skrifter redan bevandrade. För den som emellertid aldrig
läst en rad i hithörande stycken, bör den bli en värdefull och välkommen introduktion till – det är att hoppas – alltmer fördjupade
studier av en av samtidens störste. Avsnittet »Vittert mellanspel»,
som uteslutande behandlar ungdomsromanen Savrola, hör till de bästa
och mest intresseväckande. Ett ganska betagande porträtt får man
här av den unge Churchill, tecknat med fin förståelse och psykologisk
skarpblick. En smula betänksam blir man däremot inför hans uppfattning om den roll Churchill spelade vid konung Edwards abdikation. Hagberg vill göra gällande, att Churchill här blamerat sig, att
han »hållit på fel häst». Det är -mig icke bekant, huruvida alla handlingar i denna djupt tragiska och dock, trots allt, innerst så mänskliga affär numera äro tillgängliga för historiker och forskare i övrigt.
Åtminstone tre omständigheter tala bestämt för att så icke skullevara fallet. Dels ligger händelsen för nära i tiden. Dessutom leva
ännu de bägge närmast berörda kontrahenterna, och trots den sanningslidelse och objektivitet som tiden annars gärna räknar sig till
förtjänst, torde åtminstone den brittiska världens vördnad för sitt
konungahus än så länge verka återhållande på eventuellt forskarnit
309>
—— – —
..
Dagens frågor
inom denna speciella ämnessfär. Härtill kommer till sist en annan
aspekt. Det är föga troligt, att papperen läggas på bordet i en tid, då
nationen ännu står mitt uppe i en strid på liv och död.
Utan att ge sig in på frågan om Hagbergs uppfattning är riktig,
kan det kanske vara av intresse att se vad en annan av Churchills
biografer har att säga i denna sak. Ur Lewis Broads utomordentligt
detaljrika om ock något panegyriska bok (»Winston Churchill», Hutchinson, aug. 1941) äro följande citat hämtade (sid. 242 ff.): »Thereafter King Edward made a request to Baldwin that he might consult
Winston as a friend. This in itself was a constitutional problem, for
the Prime Minister by virtue of his office is the King’s adviser. In
this case, however, it was on an issue between himself and his Prime
Minister that the Sovereign was seeking advice. Winston thereafter
was summaned to give advice to the King… The following day
Winston issued a statement for publication in the Press …» »It is
regrettable to have to record» – fortsätter Broad – »that as a sequel
to the issue of that statement Winston was charged with trying to
make political capital out of the crisis for his own personal ends.
Such is the fact. It was represented that his purpose was to form a
King’s party so that as Baldwin’s successor he might undertake for
the King what Baldwin had declined to do.»
Broads uppfattning delas tydligen även av Wingfield-Stratford
(»Churchill, The making of a Hero», Gollancz, 1942): »To a superficial
observer it might save seemed that Churchill had never fallen so low
as when, pressing his point in the teeth of the sentiment of the
House, he was denied a hearing in the Commons, being assailed from
all directions by angry cries of »Sit down». There were even those
who, unable to comprehend his motives, suspected him of so criminal
an ambition as that of coming to power at the head of a King’s party,
and appealing to popular sentimenf over the heads of the existing
ministers-an imputation as preposterously disparaging to the King
himself as it was to him.» (Sid. 237.)
Beträffande Baldwins »till synes vådliga hasard med Englands försvarsfråga» (sid. 106) kommer Hagberg med en synpunkt, som åtminstone vid första påseende verkar väl så djärv. Förutseende nog styrker han dock redan i förväg den läsare, som eventuellt känner sig
tveksam och tvivlande, med den vänliga uppmaningen att se litet
längre än vad näsan räcker. Kanhända har han emellertid rätt, när
han säger sig mena, att Baldwin på lång sikt och ifrån det vid den
tiden rådande utomordentligt komplicerade världslägets förutsättningar handlat alldeles rätt, riktigt och med stor statsmannaklokskap.
Man konstaterar vidare, att Hagberg mycket snabbt gått förbi
Churchills insatser i engelsk inrikespolitik under mellankrigsåren,
exempelvis såsom finansminister. Denna del av hans liv är föga behandlad i svensk litteratur och skulle även den helt visst erbjuda
mycket av intresse. Utan en djupare kännedom om detta kapitel blir
bilden av Churchills personlighet säkerligen ofullständig.
Hagbergs bok har tillfört oss en fyllig och – inom den av sidan- 310
Dagens frågor
talet angivna ramen – förvånansvärt fullständig skildring av
Winston Churchills otroligt, ja, ofattbart händelserika liv. Att den
är välskriven och ställvis, såsom t. ex. i kapitlet »Churchill och England» alldeles lysande skriven, behöver ju knappast särskilt framhållas. De av huvudpersonens liv och gärning intresserade skola sä-
kerligen hälsa den utförliga litteraturförteckningen med tacksamhet
och tillfredsställelse. Boken fyller på ett förnämligt sätt ett tomrum
i vår litteratur, och det återstår endast att önska att den måtte vinna
största möjliga spridning.
Bengt Ulmgren.
Varning för »Nineteen-twenty, peace and plenty», jublade man i
fredsoptimism. det krigströtta England på nyåret 1920, och hela världen stämde in i kören. Nu lider det mänskligt att döma mot slutet av
ett andra världskrig, så oerhört mycket mera förhärjande och nedbrytande än det första. Vad under då, att folken på nytt med iver
klamra sig fast vid tron på en kommande gyllene fredstid med trygghet, arbete och bröd åt alla~ Ett mäktigt stöd ha dessa stämningar i
de allierades segerproklamationer, som inte minst i Sverige av många
omfattas med orubblig trosvisshet. Mot bakgrunden av detta läge
har professor Gunnar Myrdals »Varning för fredsoptimism» aktuellt
1ntresse. Myrdal vill ingalunda förmena oss att önska och sympatisera. Själv döljer han inte ett ögonblick sin kärlek till Amerika eller
sin förståelsefulla syn på Sovjetryssland. Han framhåller också, att
möjligheter finnas för ett snabbt framåtskridande efter kriget, om
man blott vill gripa dem. Men han varnar för illusionsmakeriet,
önsketänkandet, det kritiklösa anarurnandet av utländska propagandateser.
Den stora fiktionen, som döljer fredsverkets förutsättningar, är på-
ståendet om de allierade nationernas obrottsliga enighet. Enligt Myrdal har man icke kunnat allmänt och hjärtligt enas om mer än en
sak, nämligen att hålla de neutrala borta från fredsplaneringen. Författaren menar icke utan skäl, att vi för vår del kunna vara belåtna
med den ståndpunkten. Det viktigaste är naturligtvis förhållandet
mellan »de tre stora», Amerika, England och Sovjetryssland. Vore de
fullständigt överens, så skulle världsfreden för överskådlig framtid
vara tryggad och vägen ligga öppen till en överenskommelse, som
löste världens ekonomiska efterkrigsproblem. Men dess värre råder
djup oenighet inom det stora triumviratet. Sovjetunionen intager i
de allmänna internationella frågorna en sfinxlik hållning men vakar
svartsjukt över sin absoluta maktfullkomlighet inom vad man betraktar som ryskt intresseområde. Storbritanniens och Amerikas tillgångar äro visserligen när det gäller krigföringen så sammanblandade, att de knappt kunna hållas isär, men detta betyder ingalunda,
att förhandlingar rörande efterkrigstiden förlöpa utan gnidningar.
Tvärtom – frågor rörande kolonier, valutareglering, internationella
investeringar och framför allt krigsskuldernas reglering vålla svåra
motsättningar. Eftersom en samling kring positiva mål inte kunnat
åstadkommas, har man måst bygga fiktionen om fullständig enighet
22- H3U6 Svensk Tidskrift 1941 311
Dagens frågor
på en annan fiktion, nämligen att. den viktigaste uppgiften efter
Tysklands krossande skall bli – världens organisering till försvar
mot Tyskland. Man vill överskyla intressemotsättningarna genom
att förlänga krigets antityska samarbetslinje in i framtiden. Me-n
sanningen är den, att Tyskland aldrig mera kan sträcka ut sin hand
efter världsherraväldet, lika litet som Frankrike kunnat det sedan
Napoleon och av alldeles samma skäl: befolkningsbasens otillräcklighet. Den stora faran ligger i stället däri, att en allierad seger kan
bilda upptakten till stegrad konkurrens mellan de tre stora världsmakterna med autarkisträvanden, rustningar och världens uppdelning i intressesfärer som följd. En sådan utveckling skulle giva upphov till en långvarig världsdepression, hämma återuppbyggnaden,
ytterligare sänka respekten för internationell rätt och göra de små
staterna beroonde av de storas godtycke. I det antydda perspektivets
förlängning ligger till sist den fasansfulla möjligheten av ett framtida världskrig mellan Sovjetryssland och de anglosachsiska imperierna.
Professor Myrdal siar inte om detta nya Ragnarök. Han utgår från
den politiska utvecklingen i Amerika sedan november 1942. Då det
rör sig om ett triangelproblem, är naturligtvis denna begränsning till
amerikanska synpunkter och förhållanden på sätt och vis att beklaga.
Men man får icke begära det omöjliga. Amerika har ju blivit världens långivarnation och den ekonomiska rekonstruktionen är därför
i främsta rummet beroende av dess vilja till generös medverkan.
Man minns professor Myrdals solljusa skildring från i fjol av »Amerika mitt i världen». Pearl Harbour hade med ett slag sopat undan
isolationismen och de falska trygghetsföreställningarna, det amerikanska folket hade blivit varse sin uppgift och sitt ansvar, det gjorde
sig berett att vinna icke blott kriget utan även freden, att utan egoistiska beräkningar men i de amerikanska idealens anda skapa en
världsordning, grundad på frihet, jämlikhet och rättvisa. Som karakteristik av ett tillfälligt stämningsläge kan denna skönmålning ha
varit riktig- Myrdal förklarar sig alltjämt vilja stå för densamma
– men uppenbart är dock, att han själv anser den förfelad såsom en
analys av utvecklingstendenserna på längre sikt. Tydligen har professor Myrdal under sitt senaste besök i Amerika fått en ändrad syn
på mångt och mycket. Upprepade gånger understryker han, att den
amerikanska inställningen till världens efterkrigsproblem blivit oklarare, ängsligare, nationellt snålare.
Förklaringarna äro icke svåra att finna. Sedan den överhängande
faran för en tysk-japansk seger försvunnit. har kriget för genomsnittsamerikanen förlorat sin omedelbara aktualitet, samtidigt som
dess vardagsbesvär satt sin prägel på tillvaron. Härtill kommer den
psykologiska faktor, som spelade en så ödesdiger roll efter det första
världskriget: känslan av att bundsförvanterna äro ute för att tillgodose var och en sina intressen och att Amerika utnyttjas av dem.
Hand i hand med omsvängningen i den utrikespolitiska opinionen går
en inrikespolitisk reaktion. Kongressen ”behärskas numera av en
koalition mellan sydstatsdemokrater och republikaner, vilken tvingat
312
l .~:_·_L__ _ _ ______.~——….
Dagens frågor
Roosevelt att i stort sett avskriva New Deal. Det är signifikativt, att
Snmner Welles har fått avgå och vicepresidenten Henry Wallace förlorat sitt inflytande. Dessa båda ha ju framför andra företrätt en
internationalistisk linje i amerikansk utrikespolitik. Den imperialistiska åskådningen, enligt vilken Wilsons fjorton punkter äro en styggelse och Atlantdeklarationen, även om man inte öppet säger det,
praktiskt värdelös, vinner terräng. Höstens val, åtminstone valen till
kongressen, torde snarast komma att skärpa denna tendens. Detta är,
i stort sett, professor Myrdals uppfattning. Då och då märker man
emellertid, huru författaren liksom ryggar tillbaka för sina egna
pessimistiska slutsatser. Han försöker rädda åtminstone några rester
av sin tidigare ljusa tro på amerikanarna genom att draga en skiljelinje mellan de ledande och folket. »Idealtröttheten» anses framför
allt utmärka politiker och experter, medan den stora massan av det
amerikanska folket alltjämt önskar, ja fordrar, att politiken skall
bygga på moraliska principer. Man känner sig knappast övertygad
av detta resonemang. Under alla omständigheter har man svårt att
hämta någon nämnvärd tröst av folkets supponerade goda vilja, eftersom författaren icke tycks anse, att den skall bli en positiv faktor av
större betydelse vid lösandet av efterkrigsproblemen. Under vissa
omständigheter skulle den rentav kunna verka i negativ riktning.
Om bundsförvanterna, närmast Sovjetryssland, genomdriva en fredsuppgörelse, som sårar den amerikanska idealismen, kommer nämligen
denna, framhåller Myrdal, att bli ett stöd för en väpnad amerikansk
isolationism.
Författarens initierade granskning av de amerikanska konjunkturutsikterna efter kriget utgör en viktig del av resonemanget. På ledande amerikanskt håll hoppas man kunna rädda krigstidens högkonjunktur obeskuren över demobiliseringen och den industriella
omställningen in i efterkrigsperioden. På som det förefaller goda
grunder betvivlar Myrdal, att detta skall lyckas. I stället ser han
fram emot en stor industriell fredskris med arbetslöshet av hittills
oanade proportioner jämte överproduktion inom jordbruket. En dylik
kris måste naturligtvis allvarligt rubba prodnktionsförhåUan.dena i
de flesta an.dra länder och redan därigenom få en ödesdiger betydelse
både ekonomiskt och politiskt. Men härtill kommer, att Amerikas
likgiltighet f.ör världens affärer torde stegras, i samma mån som den
inre krisen ställer det amerikanska samhället inför stora ekonomiska
och sociala uppgifter. Havndintrycket blir sålunda, att Gamla världen icke bör hoppas alltför mycket åv den Nya.
Vilka slutsatser kunna na dr~gas för Sveriges den Den första och
viktigaste lyder i all enkelhet så: vi måste taga vårt öde i egna händer- Vi måste utrota den troskyldiga föreställningen, att segrarna
skola ge MS huld och skydd och lösa våra problem för vår räkning.
Om vi lyckas komma oskadda genom själva kriget, vilket är en förutsättning för Myrdals resonemang, måste vi bereda oss att uthärda
ek6nomiska svårigheter, som kanske äro föga mindre än krigstidens
oeh att motstå påtryckningar. som kunna sätta vår frihet och vårt
aberoende på spel. Världsläget efter krigets slut kommer med all
313

Dagens frågor
sannolikhet att tvinga oss till hög militär beredskap och omfattande
åtgärder för ekonomisk självförsörjning. Det bör kanske här framhållas, att Myrdals utrikespolitiska teser icke kunna tas till intäkt
för några socialiseringssträvanden. Man frågar sig stundom, huruvida författaren ändock avsett något dylikt. Om de internationella
betingelserna för svenskt näringsliv efter krigets slut bli sämre, än
man nu i allmänhet förutsätter, kan det visserligen bli nödvändigt
att tills vidare upprätthålla statens kontroll över produktion och
konsumtion. Men målet måste vara att återställa ett fritt näringsliv,
så snart förhållandena medge, icke att glida över från det av krisen
framtvungna regleringssystemet i en kollektiviserad och statskontrollerad normaltillvaro.
Myrdals bok har sin betydelse icke minst genom det sunda svenska
självförtroende, som där utan buller och bång men klart och tveklöst
kommer till uttryck. Med några befogade erinringar lägger han till
rätta de föreställningar om oss själva och vårt förhållande till omvärlden, som propageras av Kämpande Demokrati och dess meningsfränder. Han påpekar, att de allierade nationerna knappast äro en
församling av ljusets riddare utan i stället ett ganska blandat sällskap, lika brokigt som mänskligheten själv; att de icke frivilligt dragit ut på korståg utan tvungits till krig genom Tysklands och Japans
angrepp; att Sveriges politik visserligen icke håller de absoluta måtten men däremot synnerligen väl uthärdar en jämförelse ur moralisk
synpunkt med Englands, Amerikas eller Norges. Det är en egendomlighet, säger Myrdal vidare, att gamla pacifister nu tyckas hylla den
militaristiska uppfattningen om kriget som ett renande stålbad. Vår
respekt för de ockuperade folkens hjältemodiga motstånd får icke
• dölja för oss den sanningen, att kriget, särskilt i dess moderna gestalt,
är icke blott materiellt förödande utan även moraliskt nedbrytande.
Vi måste vara djupt tacksamma, om vårt folk kan räddas undan den
förvildning, som följer i krigets och ockupationens spår. Man kan
säga, att de här antydda synpunkterna icke äro på något sätt nya,
att de äro uttryck för den uppfattning, som sansade och förnuftiga
svenska medborgare ständigt hyst och hävdat. Men det kan icke förnekas, att resonemanget får en särskild tyngd, då det framlägges av
en man med professor Myrdals inställning och föregående.
Författaren diskuterar slutligen målsättningen för den svenska
efterkrigspolitiken, fortfarande under förutsättning att vi undgå inblandning i kriget. Eftersom det är otillrådligt att bygga några förhoppningar på en internationell rättsorganisation, har man vid bedömningen av vårt läge att utgå från stormakterna såsom självständiga faktorer. Det kan, säger Myrdal, icke förutsättas, att Amerika
inom överskådlig framtid skall hävda några egna intressen i Europa.
Vår världsdel kommer att domineras av Sovjetryssland och, vad beträffar ett område i väster, Storbritannien. För svensk utrikespolitik
måste bevarandet av goda förbindelser med Sovjetunionen stå som
den förnämsta uppgiften. Men detta är naturligtvis inte enbart Sveriges sak. Skulle Sovjetryssland mot förmodan krossa Finlands
självständighet, måste Sverige känna sig hotat till livet, och alla an- 314
•—– —- ..:. .._–……-.. __
Dagens frågor
strängningar lära då komma att inriktas på förberedelser till försvar.
Om däremot det mäktiga ryska imperiet, såsom man vill hoppas, går
med på bevarandet av ett fritt och livsdugligt Finland, finnes från
Sveriges sida intet hinder för ett gott grannförhållande. Synnerligen
viktigt är, att icke Norge genom upprättande av brittiska baser eller
på annat sätt förvandlas till ett nytt Portugal. Skandinavien skulle
därigenom löpa fara att indragas i stormakternas intressemotsättningar. Myrdal hyser goda förhoppningar om att både Storbritannien och Norge av hänsyn till egna välförstådda intressen skola avstå
från alla åtgärder, som skulle kunna leda till dylika konsekvenser.
Mot detta finnes i princip intet att invända, men det är skäl att varna
för de tendenser till anpassning österut, som redan nu äro tydligt
märkbara.
Myrdal understryker Sveriges intresse av samförstånd och samverkan i Norden. Ett nordiskt statsförbund vill han dock icke veta av.
Ett försvarsförbund anser han uteslutet både med tanke på de inomnordiska känslornotsättningarna och stormakternas, särskilt Sovjetunionens, misstänksamhet. Men när det gäller ekonomiskt och kulturellt samarbete skönjer han stora utvecklingsmöjligheter. Det finns
skäl att i synnerhet understryka vad författaren i detta sammanhang
har att säga om nödvändigheten av en bredare grundval för den vetenskapliga kulturen i vart och ett av de nordiska länderna. Med
sympatisk frimodighet uppmanar Myrdal Sverige att visa vägen till
nordisk samling genom en generös politik i olika hänseenden. Man
vill gärna instämma häri. Fråga är dock, om icke Myrdal något
överskattar det svenska folkets nordiska offervilja. Denna har blivit
en smula avkyld, bl. a. genom norska kallduschar. Myrdal har själv
uppseendeväckande ting att förmäla om den norska förtalskampanjen
mot Sverige i Förenta Staterna. Måhända skjuter författaren de ekonomiska frågorna väl mycket i förgrunden. Sådana önskemål som
en nordisk arbetsmarknad och en rationell fördelning av produktionsuppgifterna mellan Nordens länder torde knappast kunna förverkligas, utan att Norden först sammanslutits i en tämligen fast statlig
samverkan. Icke ens ett statsförbund, vars uppgifter finge antagas
begränsade till utrikes- och försvarspolitik samt därav härflytande
ekonomiska angelägenheter, torde möjliggöra så omfattande ingripanden i de olika ländernas inre hushållning. Utan att på minsta vis
förbise vikten av ekonomiska och kulturella strävanden vågar man
påstå, att den angelägnaste uppgiften för nordiskt samarbete sedan
alla Nordens länder äterfått sin frihet, måste bli att ånyo finna en
gemensam nordisk linje i utrikespolitiken.
Allt som kan främja freden och framåtskridandet i världen ligger
i Sveriges intresse. Visserligen kan detsamma sägas om varje annat
land, eftersom världsintresset är gemensamt för alla, men satsen har
sin särskilda betydelse i Sveriges fall. För stormakterna och till stor
del även för de smärre krigförande nationerna undanskymmas de
internationalistiska synpunkterna av olikartade särintressen. Detta
gäller i långt mindre grad om Sverige, utomstående i den stora striden och obundet av intressemotsättningarna inom det allierade lägret.
315
Dagens frågor
Myrdal anser därför, att vi skola framträda såsom förfäktare av frihandel, ohämmade kapitalrörelser, valutastabilisering och en överstatlig ordning, grundad på internationell rätt. Om det principiellt
befogade i detta krav kan intet tvivel råda. Visserligen bör man
icke vänta, att denna världens mäktige skola i nämnvärd grad låta
påverka sig av uttalanden från svensk sida, men detta hindrar naturligtvis ej, att Sverige bör göra sin röst hörd och sitt inflytande gällande i den mån det går.
För .Sveriges egen del är det av stor betydelse att hålla sambandet mellan Sveriges intresse och världsintresset klart i sikte.
Man kommer här tillbaka till frågan om vårt nationella självförtroende. Det svenska folket har av gammalt för vana att anlägga en
moralisk måttstock på utrikespolitiken. Utan tvivel är detta ett
värdefullt drag i vårt folks mentalitet. Det bottnar djupt i våra
nationella traditioner och sammanhänger nära med den svenska
respekten för internationella rättsregler. Men klart är också, att den
utrikespolitiska moralismen innesluter en fara för önsketänkande,
att den kan giva upphov till en skev syn på verkligheten. Augreppen
på neutralitetspolitiken lämna exempel härpå. Vi ha tvungits in i
en avvärjande attityd, men det är felaktigt att betrakta denna som
ett utslag av svensk isolationism. Om neutralitetspolitiken kan fullföljas till krigets slut, bör den, framhåller Myrdal, leda över i en internationalistisk politik. vars signum är »ett helhjärtat medlevande
blott i sådana strävanden som gäller världen och mänskligheten men
icke i en-skilda stormakters intressepolitik». Vår politik under kri~t.
som haft till ändamål att hävda landets frihet och självständighet.
har såhanda icke inneburit någon flykt från vårt internationella ansva:r utan tvärtom en fortsatt vakthållning kring den internationella
rättens ida I medvetande härom kunna vi, obekymrade om allt slags
främmande propaganda, inrikta oss på att framgent fylla våra uppgifter i Norden oeh världen.
»Varning för fredsoptimism» är en överraskande bok. Den markerar nästan något av en politisk omvändelse. Optimisten Myrdal har
blivit pessimist. Amerikaentusiasten har utvecklats till en visserligen
sympatiskt inställd men skarp kritiker av amerikanska förhåHaoden.
Synen på d.en svenska samlingsregeringen och dess utrikespolitik är
påtagligt förändrad. Myrdal älskar att förbrylla och chockera, att
ställa npp teser och väcka diskussion. Hans senaste bok fyller i hög
grad sidana syften. Den är ett stimulerande och tankeväckande debattinlägg, ett nyttigt korrektiv till den slätstrukna medlöp.arfiloSOCJfi.
som vi dagligen och stundligen matas med, kort sagt ett o:rd i rättan tid.
Per G. Andreen.
Näringslivet oek I förra häftets uppsats om »Näringslivet och riksriksdagen. dagen» – vilken innehöll en plaidoyer för en ökad
rep:reBentation för företagarvärlden inte minst under efterkrigspolitiken rood dess dominerande ekonomiska frågor – gjorde undertecknad. även ett uttalande om disponenten Elof Eriessons rekommenda·1’____· ~_L_ _ _ _ _ _ ___…….i..———-
Dagens frågor
tion av andra än de stora industriernas chefer såsom riksdagsmän.
Disp. Ericsson hade i den mycket uppmärksammade intervju, som
stod att läsa i Dag. Nyh., när han lämnade det parlamentariska livet,
ansett cheferna för arbetstyngda för att kunna sitta i riksdagen långa
tider av året, och han hade anvisat som utväg att välja tjänstemän
ur näringslivet. I journalistisk iver att åestadkomma en antites formulerade jag i uppsatsen den satsen, att »disponenten Eiof Ericssons
projekt om kanske billigt avlönade underhuggare som näringsrepresentanter är ett recept, som näringslivet inte kan ha någon nytta av».
Det måste framgå av formuleringen att uttrycket »kanske billigt avlönade underhuggare» var min karakteristik av receptet. Sedan disp.
Ericsson i brev till undertecknad uttalat sitt missnöje med formuleringen, vill jag gärna och beredvilligt beklaga att formuleringen fått
en tillspetsning, som inte gör rättvisa åt disp. Ericssons tankegång.
När frågan ånyo bragts på tal vill jag emellertid ytterligare precisera min mening om tjänstemän såsom näringsrepresentanter. Vad
riksdagen har behov av är auktoritativa företrädare för näringslivet.
Personer, som ej ha ett primärt ansvar i företagen eller dessas riksorganisationer, kunna visserligen tillföra riksdagen en teknisk sakkunskap, som givetvis i och för sig kan vara värdefull. Men fackupplysningar kunna erhållas genom yttranden, genom direkta föredragningar i utskotten o. s. v. och är inte i detta sammanhang det viktigaste. Däremot är det föga sannolikt att dessa tjänstemäns uttalanden i de stora ekonomiska frågorna uti utskott eller kammare skola
tillmätas den auktoritativa vikt, som näringsrepresentanternas yttranden böra ha. Säkerligen skulle en dylik tjänsteman, även om han
skulle stå ganska högt uppe på rangrullan, själv i regel känna sig i
behov av instruktioner från företagsledningen i kvistiga frågor.
Idealet måste dock vara att en riksdagsman intar den ställningen att
han kan fatta position eller ge klara besked på egen hand. Erfarenheten har också visat att t. ex. kamrerare, som valts in i riksdagen,
inte betraktats som auktoriteter för den näringsgren, där de haft sin
anställning; däremot har de givetvis, liksom andra riksdagsmän, kunnat vara utomordentliga och välbehövliga företrädare för bygden,
för medelklassintressena, för kommunal och social erfarenhet e. dyl.
För övrigt är det föga sannolikt att väljarna skulle – så hård som
striden mellan de många intressena är vid nomineringarna i de borgerliga partierna – acceptera såsom näringsrepresentanter andra än
dem, som med verklig auktoritet kunna företräda näringslivet. Beaktas måste också att fackföreningsrörelsen och jordbruket skicka
sina ledande män till riksdagen -‘– fackföreningsrörelsen har dock på
sistone blivit något mer restriktiv än förut. Just för att få jämnt
spel ligger det den största makt uppå att även industrien, handeln
m. m. kunna möta upp i riksdagen med några av sina ledande män.
Detta sagt mera allmängiltigt. I min uppsats skrev jag att »detta
utesluter givetvis inte, att i stora företag andra lämpliga personer i
ledande ställning än chefen kunna med fördel inväljas. Allt hänger
på personligheten.» Av disponent Ericssons brev vill det synas, som
om han i sitt intervjuuttalande haft blott chefstjänstemän i åtanke,
317
Dagens frågor
ehuru hans recept allmänt i debatten kommit att tolkas vida mer
extensivt. I så fall divergera disp. Ericssons och mina uppfattningar
föga. Och i så fall äro partiernas nomineringsförsamlingar närmast
att pröva den föreslagne chefstjänstemannens personliga lämplighet.
Men kvar står givetvis det både för näringslivet och riksdagen angelägna kravet att industrien och handeln bli så auktoritativt och kvalifikativt väl företrädda som det under nuvarande politiska förhållanden är möjligt. Och min rader voro främst nedskrivna som en reaktion mot den tro, som ibland kan märkas hos industrimän, nämligen
att företagarvärldens representation kan enkelt och effektivt lösas
genom att någon underordnad jurist eller tekniker skickas till riksdagen som ombudsman. Detta är en lättvindig och sorglös uppfattning, vittnande om stor obekantskap med den politiska och psykologiska verkligheten. Men denna mening kan uppenbarligen endast
med orätt pådyvlas Atvidabergskoncernens politiskt förfarne chef.
En helt annan sak är tjänstemännens representation, som ur medelklassynpunkter påkallar sin särskilda uppmärksamhet. Men denna
fråga har i detta samband helt lämnats å sido.
Elis Håstad.
318

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner