Print Friendly

Dagens frågor

Av Redaktionen | 31 december 1943


1943


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DAGENSFRÅGOR
Den 10 april 1943.
Företaget och I en uppsats »Beveridge-planen intime» i föregående
arbetskraften. nummer av Svensk Tidskrift framkastades, sannolikt
med tanke på engelska förhållanden, möjligheten av att arbetsgivarna skulle ställa sig hämningsfriare och hårdare i sitt förhållande
till arbetstagarna vid inträdande arbetsbrist, i händelse en så omfattande arbetslöshetsförsäkring som den föreslagna genomfördes.
Detta ger anledning fästa uppmärksamheten på utvecklingen i Sverige sedan början av 1920-talet i sättet att betrakta och behandla arbetsstyrkans reduktion vid stark konjunkturnedgång.
Den ekonomiska krisen i början av 1920-talet kom för de flesta överraskande snabbt och träffade arbetsgivare, som i stor utsträckning
genom föregående tids hårda beskattning hade inga eller mycket
måttliga reserver. Därtill kom, att de, som då stodo i ledningen, saknade erfarenhet av någon föregående kris av tillnärmelsevis liknande
omfattning. l!”‘öljden blev att på de flesta arbetsplatser de anställda
avskedades i hastigt tempo; man kanske ej går för långt med att
säga, att ledningen ibland handlade i panik; läget föreföll så skrämmande dåligt utan skymt till förbättring. Korttid användes endast i
begränsad utsträckning, och företagen arbetade företrädesvis full tid
med kanske tredjedelen eller fjärdedelen av sin personal. Det ansågs med fog rationellare att på detta sätt arbeta full tid med en
mindre styrka än korttid med en större, och det mindretal skickliga
resp. skickliga och äldre arbetare, som fingo stanna kvar i arbete med
full förtjänst, klagade icke heller.
Som alltid går emellertid konjunkturen i vågor ehuru av mycket
oregelbunden längd, och även denna gång vände sig kurvan uppåt.
Den skildrade metoden visade sig då ha haft både goda och dåliga
följder sett från företagarnas ståndpunkt. Den kraftiga reduktionen
av arbetsstyrkan och därmed följande stora arbetslösheten skapade
en ökad villighet hos arbetarna att godtaga sänkta löner, och arbetet
kunde därigenom sättas i gång snabbare, och utvecklingen uppåt
blev tidigare och kraftigare, än vad sannolikt eljest blivit fallet, till
fördel såväl för arbetsgivare som företagare. När det gällde att öka
arbetarestammen, så visade det sig dock att det efter denna långa
och omfattande kris ej gick att få tillbaka samma arbetare som förut;
det blev nödvändigt att lära upp nytt folk till mycket stor del, med
vad detta betingade i förstört material och bortkastade timpengar,
och därtill kom att det naturligtvis gick trögare att få fart på tillverkningen. Mången arbetare visade sig f. ö. efter en tids arbete och efter att hava producerat ett antal >>vargar» olämpliga för
yrket. Det bör även erinras om :;ttt den genomgångna konjunkturväxlingen hade visat huru skadlig en längre periods sysslolöshet kan
vara, i det att mången yrkesarbetare, som gått helt sysslolös, när ar- 219
·.
.·~
….~
…’::L · – – – – – – – ‘ – – – – – – – – J
Dagens frågor
bete åter bjöds, hade mycket svårt att finna sig till rätta t. o. m.
i sitt gamla yrke; ban hade i viss mån blivit obekväm till arbete.
Efterkrigstidens sociala utveckling och vunna ekonomiska erfarenheter hade i nästa kris skapat ett annat utgångsläge. Arbetsgivaren
hade i större utsträckning lärt sig att se socialt på frågorna, och
den avsevärda höjning, som ägt rum i arbetarens ställning i allmänhet, hade även utvecklat det sociala sinnet hos arbetstagaren så att
han kände en större solidaritet med det svenska samhället i stort.
Den skicklige bättre arbetaren blev villigare att göra en uppoffring
för sin kamrat än tidigare. Företagare och arbetare voro sålunda
båda beredda att möta krisen i början av 1930-talet på ett annat sätt
än cirka tio år tidigare, och korttid blev allmän med de uppoffringar,
som detta å båda sidor innebar, men också med de förhoppningar,
som denna metod gav för framtiden. Den grupp, som säkerligen inlade förtjänst om denna utveckling, var det ofta framsynta och för
sitt folk och företag varmt intresserade arbetsbefälet, som såg den
rätta vägen och fick stöd för sin linje såväl från arbetsgivaren som
från arbetstagaren. Det sätt, på vilket krisen passerades i början av
1930-talet med lärdomar från 1920-talet, bidrog säkerligen till den
mjuka utvecklingen i samarbetet på arbetsmarknaden under resten
av 1930-talet och har även i stor utsträckning skapat underlaget för
sammanhållningen i det nuvarande läget.
När vi ha kunnat draga lärdom av en kris till nytta för sociala
samliv och ekonomiska bestånd, då böra vi kunna draga ändå större
fördel av tvenne så tätt inpå oss liggande stora kriser, och detta borde
ge oss möjligheter att tillsammans med tillförsikt möta en kommande
kris. När kriget slutar, måste en omställning komma, men mot bakgrund av 1920- och 1930-talen borde vi kunna genomföra den i samarbete utan alltför tvära kastningar och därmed bevisa värdet av
en förbättrad såväl andlig som ekonomisk rustning.
Språklig Den attack mot vår ortografi, som från folkskolläraresplittring? håll igångsatts och redan kommit betydligt väsen åstad,
är ett lika sorgligt som typiskt tidens tecken. Det ligger i luften en
åtrå att »reformera», en klåfingrighet, som dels finner en förklaring
i den allmänna villervallan i hela världen, dels i de f. n. genom sin
majoritet dominerande folkskiktens ängsliga iver att på varje upptänkligt sätt dokumentera sin betydelse.
En reform, som vill räkna med förståelse och anslutning, skall bevisas vara nödvändig och innebära en uppenbar fördel i förhållande
till det förhandenvarande. Att försöka inbilla Sveriges folk, att vårt
stavningssätt inte duger därför, att det är besvärligt att lära alla
att stava rätt, är intet skäl. Tror någon, att de stora världsspråken
för att inte tala om konstspråken äro lättare att stava rätU Däremot
innebär förslaget ett omedvetet underbetyg i flit åt alla dem, som
handhava skolbarnens undervisning i rättskrivning! Och, vad värre
är, det innebär för envar, som fått eller kommer att få möjlighet
att begripa, varför de krångliga och »svåra» orden stavas så oenhetligt, en ständig källa till irriterande inkonsekvenser och – felskriv- 220
Dagens frågor
ningar! Men dessa och andra synpunkter, som måste anläggas på
en stavningsreform, hava redan tillräckligt framhållits av andra.
Det torde kunna förutsättas som en naturlig sak, att en stavningsreform sådan som den föreslagna icke kommer att godkännas av dem,
som icke blott lärt sig skriva i enlighet med den vedertagna rättstavningsläran, utan därtill hava fått sig till livs grundliga insikter
i exempelvis låncordens ursprung och härledning. Som bekant finns
det fortfarande, mer än 35 år efter vår sista rättstavningsreform,
massor av svenskar, som strunta i att använda dess bekvämligheter.
Den, som i likhet med undertecknad fått lära sig stava på två olika
sätt, förstår dem innerligen väl. Ändå var det den gången i stort
sett ganska obetydliga ändringar, som vidtogos. Nu gäller det att
riva bort själva grunden för ordens skrivning. Ty att förslaget går
ut på att lära barnen »skriva, som de tala», innebär intet mindre
än att kasta loss från vårt skrivspråks förankring inte bara i hävd
och tradition utan, vad allvarligare är, i härledning och etymologi.
Det torde därför icke vara överdrivet att karakterisera det hela som
ett artificiellt skrivspråk, ett farligt experiment, när det gäller ett
så urgammalt och hittills så pass välvårdat språk som vårt svenska.
Det enda konsekventa i förslaget är dess medvetna utrotande av
varje samband med latin, grekiska och i allmänhet främmande språk,
inklusive danskan.
Tendensen kan påvisas på andra håll. Det kan knappast undgås,
att man undrar, om särskild hänsyn tagits till norska förhållanden.
Ingen kan förneka, att det finns alltför många likheter mellan norrmännens nynorska stavningssätt och det här föreslagna, för att man
skulle kunna helt avvisa tanken på att konsekvenserna komma att
bliva lika dem, med vilka vårt västra grannfolk fortfarande får dragas. I så fall finns det stor anledning till allvarlig oro.
Men det finns än allvarligare exempel på följderna av hänsynslös
reformiver på det språkliga området. Nygrekerna hava de sista decennierna haft att dragas med en språklig strid mellan tämligen
exakt samma tendenser, som nu hota att störa lugnet och enigheten
i gamla Sverige. Det s. k. demotiska grekiska skrivsättet avser att
återge talspråket så enkelt och lättfattligt som möjligt. Bl. a. återger
detta »folkspråk» i ordets sämsta bemärkelse de många olika i-ljuden
stereotypt med ett enda tecken. För den, som lärt sig att skriva grekiska med ledning av det litterära grekiska språket, vilket direk1
går tillbaka på det s. k. koine-språket (som t. ex. Nya Testamentet är
skrivet på), förefaller demotisk stavning hopplöst svårbegriplig, och
den, som icke har något begrepp om hur de olika orden etymologiskt böra skrivas, har oerhört svårt att lära sig nygrekiska direkt.
Mot detta moderniserade grekiska skrivspråk står det, redan betydligt anpassade s. k. kathareuousa-språket (»ren- eller rättskrivningsspråket»), som hittills någorlunda lyckats bevara sin ställning som
litterärt språk, även om en hel del modern grekisk litteratur författats på demotisk grekiska.
Liksom i Norge har i Grekland språkstriden lett till att litteraturen
och språket splittrats i tvenne lager. Folk med känsla för det språk- 221
·.
Dagens frågor
riktiga och det ansvar gentemot gångna tider och kommande generationer, som åvilar den levande generationen, sätta sig med stor bestämdhet emot det modernistiska folkspråket. Såväl tidningar som
skönlitterära skrifter hålla i det längsta fast vid det hävdvunna
skrivspråket, medan nystavningen fått hängivna anhängare bland
dem, som tacksamt anamma allt, som smakar opposition mot »gammalt och fornt». Att även en och annan representant för den »högre
bildningen» anslutit sig till ··de senare, är undantag, som blott bekräfta regeln – liksom hos oss!
Vårt svenska språk är icke ett av de mest fulländade språk, som
talas eller skrivas. Mycket av vår nationella stelhet och tungroddhet vilar däröver. Men därför är det väl inte nödvändigt att styra ut
det i den narrkåpa, som reformivrarna sömmaU Den karikatyr av
en ortografi, som förslaget i stort sett innebär, kommer att mottagas
.::ned i bästa fall ett stilla löje, i värsta fall avsky hos dem, som i
egenskap av svenskättlingar i främmande land eller utlänningar med
kunskaper i svenska och intresse för svensk litteratur hittills tagit
del av vad som skrivits på svenska. Det kommer mot detta att från
folkskollärarehåll invändas, att vårt svenska språk i första hand
skall formas så, att våra svenska barn utan onödiga svårigheter
kunna lära sig att skriva det rätt. I så fall skall det först bevisas,
att det är svårare att lära sig ett svårt men konsenkvent format
språk än en inkonsekvent förvrängning därav. Och även om detta
skulle vara möjligt, kommer ingen från det ansvar, som vilar på
envar svensk, att förvalta arvet från fäderna så, att det icke går vidare till våra barn och efterkommande fördärvat och förvridet. Vi
behöva tydligen en förening för – svenskhetens bevarande i folkskolan!
Hur mycket reformivrarna i olika läger än lyckas genomdriva
av vad de peka på, kommer det med största säkerhet att finnas
tillräckligt många svenskar kvar, som slå vakt om modersmålets
vård och rätta bruk. Det är säkerligen icke oberättigat att hoppas,
att dessas antal redan nu är stort nog för att garantera, att en vettig stavning kan räddas undan och förmedlas till kommande släktled.
Att våra skönlitterära och vetenskapliga författare skulle förfalla
till att använda det tänkta nya kaotiska skriftspråket får väl anses
uteslutet. Följden skulle bliva, att vårt kulturellt hittills så enhetliga land ställdes inför en allvarlig splittring i språkligt avseende.
Detta om något borde vi förskonas ifrån.
Natan V almin.
Studentriks- 1943 års allmänna studentkonferens motsågs med
dagens facit. ganska stor spänning. Krisförhållandena ha förstorat åtskilliga problem, som redan tidigare förelegat för de yngre
akademikerna, och de intellektuellas sociala frågor ha i motsvarande
grad blivit aktuella i den allmänna diskussionen. Det betydande
förarbetet till konferensen hade också givit utgångspunkter för debatt både bland studenterna och i pressen, och kring utredningarna
om tillströmningen till och förhållandena på den akademiska arbets- 222
Dagens frågor
marknaden fördes före studentriksdagen ett delvis klart politiskt
meningsutbyte i »spärrfrågan». När konferensdagarnas arbetsresultat så började tillkännagivas i oftast knapphändigt refererade resolutioner, och de sakligt orienterande föredragen visade sig utgöra
de offentliga huvudnumren, medan den oorganiserade vältaligheten
i studentdebattens klassiska form föreföll utdöd, spred sig sannolikt
en viss besvikelse över studentriksdagen såsom evenemang. Eftermälet blev emellertid mycket gott i pressen. Ett tämligen obehövligt friskbetyg från nazistsmitta utfärdades här och var i den liberala pressen och studenterna fingo uppbära allmänt beröm för saklighet, värdigt uppträdande och demokratiskt sinnelag. Resultatet
av 1943 års studentkonferens blev en ganska stor good will för de
yngre akademikerna som samhällsmedlemmar; man konstaterade
dessutom välvilligt att man kanske måste göra någonting för dem.
Därför kan det vara av ett visst intresse att undersöka, vilka åtgärder som studentkonferensen betecknade som önskvärda eller nödvändiga.
I sitt hälsningsanförande till studentriksdagen uttalade statsrådet
Bagge sin tillfredsställelse med att också de akademiska studiernas
uppläggning tagits upp till behandling. Fackkommissionernas resolutioner i studiefrågor vittna om att hans meddelande om pågående
och blivande utredningar om utbildningen inom de flesta studieriktningar måste ha framkallat livlig tillfredsställelse hos studenterna.
I en rad punkter ställdes nämligen reformyrkanden. I en hel del
fall ger det mera allmänna kravet på »rationalisering» eller »effektivisering» endast upplysning om förekomsten av brister, inte några
uppslag till botemedel. Men mycket, som förefaller värt att allyarligt prövas, framkom också.
Hit hör läraraspiranternas krav på praktisk pedagogisk utbildning
före examen, och på systematisk orientering i bibliotekens och den
vetenskapliga litteraturens svårgenomträngliga mysterier. Filosoferna begärde också att studieplanerna skulle läggas så att examen
kunde avläggas inom rimlig tid, vilken preciserades till fyra år för
fil. mag. och tre år för fil. kand. För många ämneskombinationer
skulle ett tillmötesgående av detta krav innebära en mycket kraftig minskning av studietiden och medföra motsvarande förbilligande
av utbildningen och lägre ålder för tillträde till avlönat arbete. Ett
mycket allvarligt tonfall har studentkonferensens uttalande om de
yngre forskarnas belägenhet, som förklaras innebära en fara för den
svenska vetenskapens kvalitet och omfattning. Botemedlet ser man
bl. a. i att statsmakterna avhjälpa den brist på biträdande akademiska lärare, som med skärpa påtalades under studentriksdagen.
Teologerna förklara att »den praktiska prästutbildningen i sin nuvarande form är otillräcklig, varför en förbättring av denna är
oundgängligen nödvändig». Bl. a. önskar man utredning, om denna
utbildning ej helt eller delvis borde förläggas till internat. Även
medicinarna framföra krav på förbättrad utbildning. Det nuvarande
»kompletteringseländet» vill man avhjälpa genom återinförande av
medikofilen. Härigenom skulle de numera normala förstudierna före
223
Dagens frågor
inskrivningen i fakulteten bli betydligt värdefullare. I den nya medikofilen anses moderna språk absolut oundgängliga, eftersom gymnasiet f. n. icke meddelar kunskaper häri, tillräckliga för medicinarnas utbildning. Juristerna förefalla överraskande belåtna, utom
beträffande tillgången på kurslitteratur. statsvetenskaperna framhålla önskvärdheten av att de samhällsvetenskapliga ämnena sammanföras i en ny fakultet :9åsom redan skett vid Abo akademi och
vilja införa sociologi såsom särskilt examensämne – sedermera har
riksdagen begärt utredning om införande av sociologiprofessurer.
Bland kraven på förbilligade studiekostnader förtjänar tandläkarnas att särskilt antecknas. De göra nämligen gällande att en tandläkarexamen f. n. kostar 25,000 kronor.
De resolutioner, som behandla förhållandena på arbetsmarknaden,
ha helt naturligt mindre karaktären av reformuppslag än av intressegruppens krav gentemot samhällets övriga medlemmar. Den sakliga tonen och den mycket starka motiveringen i dessa krav ha allmänt vitsordats och det finns därför anledning att uppmärksamma,
att de flesta grupperna av yngre akademiker begära tämligen radikalt förbättrade villkor. Intresset för befolkningsfrågans praktiska
lösning, som nog måste sägas vara störst just bland de yngre akademikerna, ger en särskild relief åt uttalandena om svårigheterna
för familjebildning. Den teologiska kommissionens lidelsefria yttrande i ämnet förtjänar att bli allmänt bekant som exempel på det
faktiska läget för en grupp akademiker år 1943:
»Familjebildningen är för närvarande ett synnerligen svårt problem för
teologie studerande och yngre präster.
Genomsnittsåldern vid prästvigning är 29 år. Genomsnittliga studieskuldsumman är c:a 10,000 kronor. Den kontanta lönen under 3-5 år efter prästvigningen uppgår till omkring 2,500 kronor. Ränta och 5 % amortering å den
genomsnittliga studieskulden utgör 1,000 kronor. Vidare avgå skatter och försäkringar. På återstående 1,200 kronor torde någon familj icke rimligtvis
kunna försörjas.»
Av principiellt intresse torde främst vara det genomgående kravet på att en hållbar jämförelse mellan inkomstförhållandena för
akademisk arbetskraft och annan skall ske vid lönesättningen, så
att det sena inträdet i förvärvslivet, nödvändigheten av amortering
på rimlig tid av studieskulder och den ofrånkomliga ansvarsställningen beaktas. Så sker f. n. icke enligt studenternas mening och
åtskilliga framförda praktiska exempel synas bekräfta denna åsikt.
Eftersom Sveriges ekonomiska läge är sådant att sannolika utsikter till större förbättringar icke föreligga på ganska lång tid, måste
man här räkna med ett bestående och allvarligt samhällsproblem.
Den troliga följden är att de yngre intellektuella under omständigheternas tryck kommer att föras ut i intressestrider, vilka samhället
måste söka dämpa genom framsynthet och förståelse.
På förhand hade det största intresset vid studentkonferensen samlats kring frågan om tillströmningen till de intellektuella yrkena.
Just med anledning härav är det ganska förvånande att konferensens beslut i dessa frågor genomgående missuppfattats. Genom kon- 224
Dagens frågor
stateranden att »spärrtanken avvisats av studenterna» har säkerligen felaktiga föreställningar på många håll uppstått. Undersöker
man fakta, finner man att teologer och statsvetenskapare generellt
avvisa »spärren», teologerna med hänvisning till kyrkans kallelsetanke, statsvetenskaparna åter med brasklappen att, om reglerande
åtgärder skulle driva studenter från andra studieriktningar till
pol. mag.-studier, »kan spärren bli aktuell». Juristerna önska höja
kvaliteten bland de juris studerande. Deras förslag skulle, genomfört i
praktiken, närmast komma att verka som en s. k. begåvningsspärr.
Filosoferna önska en reglering av tillströmningen till lärarbanan i
samband med den föreslagna magisterkursen. Medicinarna kräva
skärpt spärr med hänvisning till den omfattande arbetslösheten bland
de yngre läkarna och förena sig med fackhögskolornas representanter i kravet på att »golvytespärren», som betingas av institutionernas storlek, skall utbytas mot en spärr, betingad av läget på arbetsmarknaden. Lantbrukshögskolans och skogshögskolans representanter uttala dock sin förvissning om att agronomer och jägmästare behövas i större utsträckning. Vill man i dessa uttalanden
se ett svar, så kan icke gärna härur utläsas att arbetsmarknadsreglerande åtgärder för akademikerna avvisats av studentkonferensen. Och det är behovet av dessa som varit på tal i den llSpärrdiskussion», som förts och ännu mer refererats med starkt förenklade
frågeställningar.
Samtliga studieriktningars representanter enades i kravet på förbättrad yrkesvägledning och förbättrad universitetsstatistik samt i
begäran om upprättandet av ett institut för arbetsmarknadsprognoser. I sitt kraftigt tillstyrkande yttrande över rektor Ivar Sefves
motion till årets riksdag om yrkesvägledning för studenter har Sveriges Förenade studentkårers styrelse ännu en gång understrukit
behovet av detta prognosinstitut. Genom dess tillkomst skulle det
bli möjligt att med säkerhet yttra sig om situationen på den akademiska arbetsmarknaden under den närmaste tiden och måhända
också göra vissa sannolikhetskalkyler för den längre sikten. Vinsten
härav vore uppenbarligen mycket stor. Det hittills alltid lika obestämda talet om överbefolkning av de akademiska yrkena skulle då
kunna bli bekräftat eller vederlagt av fakta.
Till slut må endast nämnas att resolutionerna beträffande studenternas värnpliktsförhållanden, i de nordiska frågorna, i frågan om
internationell studenthjälp, om studentekonomien (t. ex. förslaget om
rätt till avdrag vid skattebetalning för amortering av studieskulder)
och kanske främst resolutionen om iniedandet av ett organiserat samarbete mellan akademikerna i intressefrågor skulle ha varit värda
lika ingående kommentarer. Th. Åke Leissner.
Estlandssvenskarna i be- Den estlandssvenska befolkningsgruppens
tolkningsstatistikens ljus. demografiska förhållanden ha gjorts till
föremål för en ingående statistisk undersökning av fil. lic. H. Hyrenius, som framlagt sina resultat i en akademisk avhandling.1
1 Estlandssvenskarna. Demografiska ~tudier av H. Hyrenius. Gleerups förlag.
225
16- 43256. Svensk Tidskrift 1943.
Da.qens frågor
Den svenska koloniseringen i Estland kan spåras tillbaka till 1100-
talet, framhåller författaren i den historiska inledningen. Den
svenska befolkningen kom så småningom i ett visst beroende av
det tyska ordensväldet, som dock bröts, då Estland på 1500-talet underställdes den svenska kronan. Förläningsväsendet, krig och örlog
tog sin anpart även hos de svenska kronobönderna i Estland, och
då det svenska östersjöväldet bröt samman hade den svenska befolkningen i Estland starkt decimerats och tidigare svenskbygder
ödelagts eller övergått i esternas händer. Den ryska tiden skapade
stora svårigheter för minoriteterna men trots eller snarare kanske
tack vare det tryck, för vilket även estlandssvenskarna utsattes, lyckades de genom tiderna behålla sin nationella särart. Efter 1918 skapade det fria Estlands framsynta politik möjligheter till socialt och
ekonomiskt framåtskridande, en utveckling som genom det pågående
stormaktskriget avbrutits och uppskjutits till en obestämd framtid.
Enligt 1934 års folkräkning i Estland utgjorde antalet personer av
svensk stam 7,641, d. v. s. 0,7 °/o av hela Estlands befolkning. Av
svenskarna voro 2,425 eller ungefär 1/3 bosatta på Ormsö, där de utgjorde 95 °/o av den totala folkmängden. Av Estlands svenskar hade
91 °/o på landsbygden och 32 Ofo i· städerna behållit sitt gamla språk.
Till övervägande delen eller 2/3 voro de manliga yrkesutövarna sysselsatta inom jordbruket med binäringar och 1/10 inom industri och
hantverk. över 40 Ofo av samtliga yrkesutövare horde till kategorin
företagare, som bedriva sitt arbete med familjemedlemmarnas hjälp
– huvudsakligen jordbruk. Gruppen arbetare och tjänstefolk utgör
en jämförelsevis ringa del, 25 Ofo mot för hela Estland 43 Ofo.
I svenskkommunerna torde skolbildningen ha legat något över den
estniska landsbygdsbefolkningens i övrigt. De fullständiga analfabeterna utgjorde år 1934 för män 1,5 Ofo och för kvinnor 2 Ofo av befolkningen, vilket innebär en minskning sedan år 1922 med 35 Ofo. Det
kan vidare anföras att under senare år c:a 70 Ofo av de estlandssvenska barnen gått i rent svenska folkskolor, där de självfallet erhållit undervisning i landets huvudspråk.
Uppgifter om befolkningsrörelsen – antal födda, döda och giftermål m. m. – äro för äldre tider givetvis osäkra men det vill synas
som om förhållandena varit normala. Folkräkningarna i Estland
åren 1881, 1897, 1922 och 1934 ge däremot möjligheter till en något mera
tillförlitlig uppfattning av nämnda förhållanden under senare tid.
För landsbygdsbefolkningen var födelsetalet år 1881 c:a 26 promille
och motsvarande tal år 1934 är 19 promille, vilket är något högre än
inom den estländska befolkningen i övrigt. Under åren 1932-1935
vigdes estlandssvenskarna i 75 Ofo av fallen med svensk kvinna, vilken siffra för åren 1936-1938 sjönk till 67 Ofo. Den ökade tendensen
till nationella blandäktenskap sammanhänger med att den tidigare
isoleringen i fråga om yrke och boplats börjat brytas. GiftermålsLund 1942. I Svensk Tidskrift årg. 1941 häfte 9 behandlades Estlandssvenskarnas
historia och kulturella förhållanden utförligt i en uppsats av fil. lic. Gerhard Haf·
ström.
226
T
Dagens frågor
frekvensen såsom sådan får betraktas som relativt låg beroende bl. a.
på ökade flyttningar.
Födelsetalen ha under senare år sjunkit betydligt och utgjorde för
år 1936-1938 14,5 promille, ungefär motsvarande det rikssvenska fö-
delsetalet. På grund av olikheter i ålders- och civilståndsfördelningar
äro emellertid de allmänna födelsetalen vid jämförelser mindre lämpliga såsom mått på nativiteten. Fördenskull brukar man använda s. k.
fruktsamhetstal, vilka ange antalet nedkomster i relation till antalet
kvinnor i fruktsam ålder, 15-45 år. En på så sätt mätt äktenskaplig
fruktsamhet ger för den estlandssvenska, den estländska och den
rikssvenska landsbygdsbefolkningen talen 166, 130 och 109 promille.
I städerna åter råder det motsatta förhållandet. Den utomäktenskapliga fruktsamheten är bland estlandssvenskarna utomordentligt
låg, vilket väl torde bero på religiösa faktorer m. m.
Dödligheten bland estlandssvenskarna var avsevärt lägre än hos
hela Estlands befolkning.
Författaren har i förra delen av sin avhandling med stöd av den
officiella estniska statistiken tecknat en bild av estlandssvenskarnas
demografiska förhållanden, vilken här endast i allra största korthet
kunnat antydas. Han har emellertid med hjälp av nytt och utförligare statistiskt primärmaterial sökt häva bristerna och ofullkomligheten i det officiella materialet för att därigenom kunna tränga
till botten med problem, som eljest icke alls eller endast ofullständigt kunnat belysas. Fördenskull införskaffades ett material för
en specialstatistisk undersökning, som tack vare de yttre politiska
omvälvningarna dock icke erhöll avsedd omfattning. Materialet, som
utgöres av kyrkoboksutdrag i förekommande fall kompletterade med
uppgifter från civilregistret, omfattar mitten och senare hälften av
1800-talet samt perioden 1918-1937. Ur denna efter familjestatistiska
metoder genomförda del av undersökningen kan anföras följande.
Medelvigselåldern för estlandssvenska både män och kvinnor låg
på 1800-talet avsevärt under de rikssvenska talen, en skillnad, som
på senare år krympt samman, ehuru giftermålsåldern fortfarande i
genomsnitt ligger 1 112 a 2 år lägre för estlandssvenskarna än för
rikssvenskarna. De unga äktenskapen kunna förklaras bland annat
av estlandssvenskarnas realistiska syn på äktenskapet – medveten
eller omedveten – såsom lämplig utväg att under rådande hårda
levnadsvillkor lösa arbetskraftsproblemet inom jordbruket. I äldre
tider torde väl även det förhållandet ha spelat stor roll, att gifta
män med barn brukade slippa från den ryska militärtjänsten.
Den forna starka bundenheten vid gamla folkseder framstår tydligt, då man granskar vid vilken tid på året som äktenskapen ingås.
Under 1800-talet ingingos över hälften av alla äktenskap under december månad, då de företrädesvis koncentrerades till tiden mellan
jul och nyår. Under de senaste 20 åren har tidpunkten för bröllopen
förskjutits mot en jämnare fördelning på årets månader, dock med
absoluta tyngdpunkten till de första sommarmånaderna. Ganska na- 227
· ‘ – – – – – – – – – ‘ – ‘ T
Dagens frågor
turligt för en övervägande jordbrukande befolkning, som vill möta
årets brådaste tid med ett maximum av arbetskraft.
I fråga om fruktsamhetsförhållandena, som i avhandlingen ingående mätas och analyseras, är bland annat att märka att för senare tid fruktsamheten i olika åldrar är större för den estlandssvenska än för den rikssvenska befolkningen. Förhållandet är dock
omkastat i den lägsta och de högsta åldersklasserna, vilket i förra
fallet beror på att föräktenskapliga konceptioner äro betydligt vanligare i Sverige. Det framstår såsom något anmärkningsvärt att på
Ormsö tiden mellan vigsel och första nedkomsten är betydligt längre
än på Nuckö och Rikul eller resp. 1,88, 1,47 och 1,44 år. En möjlig
förklaring härtill skulle vara en genom ständiga ingiften skapad
konstitutionell svaghet hos Ormsöborna.
Om den estlandssvenska befolkningens vandringar under 1800-
talet äro uppgifterna i litteraturen knapphändiga och o’fta icke fullt
tillförlitliga. I fråga om svenskkommunerna Ormsö och Rikul föreligga dock användbara data, av vilka framgår att Ormsöbornas vandringar betingats av sociala och militära skäl. Vandringarnas karaktär av flykt och utsträckning till främmande länder gäller icke i
samma grad den senare kommunen.
Den estländska vandringsstatistiken för senare år ger vid handen
att ett ökat antal estlandssvenska:J;” främst kvinnor utvandrat till
Sverige. Den i Sverige rådande bristen på arbetskraft inom husligt
arbete och jordbruk har skapat möjligheter för denna vandring.
Kvinnorna kunna i övervägande grad yrkesbetecknas som hembiträ-
den och männen som jordbruksarbetare. I Sverige ha estlandssvenskarna huvudsakligen koncentrerats till Stockholm, Stockholms
län och Gotlands län. Den starka utvandringen till Sverige har icke
varit utan inverkan på den estlandssvenska befolkningens struktur
och ålderssammansättning samt därmed framtidsutsikter.
Till den estlandssvenska befolkningen hör ursprungligen, som bekant, även Gammalsvenskbyborna, vilka år 1781 förflyttades från
Dagö till trakterna av Dnjepr i södra Ryssland. Ett kapitel med
demografiska data rörande Gammalsvenskbyborna såväl före som
efter inflyttningen till Sverige år 1929 avslutar denna akademiska
avhandling. Dess vetenskapliga förtjänster må bedömas vid disputationen. Den förtjänar emellertid att uppmärksammas utanför fackmännens krets, då den på många punkter kompletterar och fördjupar
vår kännedom om förhållanden, seder och bruk hos den svenska folkspillran i Estlands nordvästra kusttrakter.
W. Romberg.
228

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner