Print Friendly

Dagens frågor

Av Redaktionen | 31 december 1943


1943


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DAGENS FRÅGOR
Den 4 mars 1943.
Finlands sjätte Presidentvalet i Finland, nyss förrättat för sjätte
presidentval. gången, har de fem tidigare gångerna helt dominerats av inrikespolitiken. När statsminister Ryti 1940 blev president
utgjorde dock det ryska mellankrigstrycket en faktor, som av elektorerna hade att tagas i betraktande. Kring valet den 15 februari
1943 kommo de utrikespolitiska förhållandena och hänsynen att spela
en betydande roll, om ock inrikespolitiska och t. o. m. rent personliga
synpunkter intogo en framträdande plats i kannstöperierna. I själva
verket kan man kalla det senaste presidentvalet ett kannstöperivaL
Den offentliga diskussion, vilken tidigare föregått elektorsvalet och
även presidentvalet, fick denna gång ersättas av privat information.
Elektorerna voro valda redan 1937, och då hade hänsyn tagits till alldeles andra omständigheter än vad som nu kom i fråga, därom bära
ju också namnen på två av elektorsgrupperna vittne: Svinhufvuds
valförbund och Ståhlbergs valförbund. Den stora majoriteten av
elektorer från landsbygden hade endast två dagar på sig i huvudstaden för att erhålla inblick i de utrikespolitiska förhållandena och
för att smälta och i handling omsätta vad de erfarit. Och huru
mycket av dessa »informationer» var ej rena kannstöperier~ I de
olika grupperna blevo diskussionen och besluten därför rätt så förvirrade, inkommensurabla storheter försökte man förgäves på ett sakligt sätt väga mot varandra.
Ånnu några veckor före valet troddes detta bliva en ren formalitet. Den kurs Ryti, i det mesta sin egen statsminister, hade styrt,
gillades i stort sett av ett enigt folk. Inrikespolitiskt hade presidenten mött större svårigheter endast från agrarernas och speciellt de
karelska agrarernas sida. De förebrådde Ryti kallsinthet gentemot
jordbruket i allmänhet samt de karelska jordbrukarna i synnerhet.
I högerkretsar anmärkte man på Rytis nära samarbete med den socialdemokratiska finansministern Tanner och därav följande tendens
mot socialisering och en produktionslivet alltför betungande beskattning. Personliga motsättningar till ett par elektorer med betydande
inflytande kunde även antecknas på Rytis minussida. Men tillsammans betydde dessa missnöjda endast en obetydlig minoritet gentemot den kompakta majoritet av sådana som i Ryti såg en klok,
kunnig och karaktärsfast ledare stående högt över vad finsk politik
i allmänhet kan räkna med.
Men dessa den finländska politikens normala cirklar rubbades av
världshändelserna allt mera ju närmare man kom den 15 februari.
Den kompakta opinion, som stödde Ryti och regeringens politik 1941
och 1942, hade icke förlorat ur sikte det väsentliga i Finlands politik,
försvaret mot rysk aggression och en fristående position gentemot
båda parterna i storkriget. Denna folkmajoritet hade icke heller i
sina betraktelser över läget uteslutit möjligheten av att Finland en
143
‘ ” . ,,.·
Dagens frågor
dag måste frigöra sig från det militära samarbetet med Tyskland.
Men om och när den stunden skulle komma, därom hade man må-
naderna före presidentvalet ännu icke gjort sig någon klarhet. Parentesvis må nämnas att i bedömandet av de världspolitiska händelsernas utvecklingstakt man i Finland i allmänhet varit mera återhållsam än i Sverige. Att opinionen på allierat håll icke mera kunde
nonchaleras, därom kom män emellertid veckorna före valet till insikt i olika läger, och en opinion började, för de flesta i landet alldeles oväntat, fordra positiv handling, demonstrerande av en om
icke ny så dock tidigare relativt undertryckt sinnesriktning. Och
detta ändamål ansåg man ett presidentbyte tjäna bättre än någon
annan politisk åtgärd.
Det var dylika utrikespolitiska hänsyn blandade med inrikespolitisk och delvis även personlig avoghet mot Ryti som bildade grunden för oppositionen mot hans återval. Med hänsyn till presidentens
utomordentligt starka ställning kunde en enda person, med någon
utsikt till framgång ställas upp som oppositionskandidat, Mannerheim. Mot den sistnämnde talade visserligen flere skäl: utrikespolitiskt borde han möjligen sparas till längre fram; inrikespolitiskt och
rent administrativt skulle han bliva beroende av sin regering, om
vars möjliga sammansättning det var svårt att bilda sig en uppfattning; armen behövde sin överbefälhavare. Men dessa hänsyn lät
man vika och inledde en häftig kampanj bland elektorerna för Mannerheim. Andra kandidater än de två nämndes ej på allvar.
Så förhandlade elektorerna under några hektiska dagar och nätter. Om de skilda gruppernas ställningstagande vet man ungefär följande. Valförbundet Ståhlberg (de finska liberalerna, till vilka Ryti
räknas) slöt enhälligt upp bakom Ryti; inrikespoliti”ska och personliga hänsyn voro härvid utslagsgivande. IKL (nära nazisterna)
stodo likaså enhälligt bakom Ryti, men av utrikespolitiska skäl.
Agrarernas majoritet var för Mannerheim, av både inrikes- och utrikespolitiska skäl; en liten minoritet höll av olika orsaker – delvis av språkpolitiska skäl, har det sagts – på Ryti. Svenskarna
voro enhälligt för Mannerheim, i huvudsak av utrikespolitiska skäl.
Svinhufvuds valförbund (finsk höger) kom aldrig till full klarhet;
de olika synpunkterna kristalliserade sig icke ut till gruppbeslut,
utan elektorerna fingo rösta enligt personlig övertygelse. Man har
dock skäl att antaga att en icke obetydlig majoritet stannat för Mannerheim. Avgörandet kom att ligga hos socialdemokraterna. Inrikespolitiskt kan man antaga att de önskade stödja Ryti, men man vet
att många ansågo en utrikespolitisk demonstration nödvändig. På
socialdemokraternas ställningstagande verkade emellertid ledarens,
herr Tanner, starka engagement för Ryti. Resultatet blev en kompromiss; på något undantag när röstade socialdemokraterna för Ryti,
men gåvo samtidigt i en proklamation uttryck åt sin nog så oppo- ‘.litionella syn på den tidigare regeringsriktningens såväl inrikessom utrikespolitik. Till nöd torde socialdemokraterna dock ha varit
beredda att dirigera ett större antal röster på Mannerheim.
Med socialdemokraternas ställningstagande förföll Mannerheims
144
J
Dagens frågor
kandidatur. Marskalken av Finland, som eljest troligen hade kunnat påräkna en svag majoritet för sig, hade meddelat att han icke
önskade bliva vald med endast borgerliga röster. När endast en
kandidat, Ryti, återstod erhöll han samtliga röster på några demonstrerande stänkröster när.
Inrepolitiskt motsvarar valutgången uppfattningen hos folkmajoriteten. Även i sin utrikespolitik delar Ryti säkerligen åskådningssättet hos den överväldigande delen av Finlands folk. Man är övertygad om att vad han tvungits till i eftergifter åt axelhållet under
det mest kritiska skedet i Finlands nyare historia icke ändrat Rytis
demokratiska grundsyn på företeelserna. Detta har även tydligt
framgått av hans tal under de sista åren, må vara att dessa främst
fått sin färg av kriget mot Ryssland. Man tror även att Ryti lika
väl som någon annan har både vilja och förmåga att genomföra en
politisk nyorientering, ifall eller snarare när en sådan blir nödvändig. En annan sak är mellertid huru Rytis återval verkar utåt. I
detta avseende hade en regeringsförändring synbarligen underlättat
den framtida skötseln av Finlands politik.
En omständighet må här nämnas, vilken kanske icke är så allmänt
känd. I början på 1920-talet, när Finlands utrikespolitiska kurs stakades ut och det s. k. baltiska samarbetet inleddes protesterade Ryti,
då ung finansminister, mot denna orientering och påyrkade anslutning till Skandinavien. Han blev ensam om sin åsikt inom regeringen och fick icke heller understöd av den dåvarande presidenten.
Ryti har emellertid aldrig ändrat sin ståndpunkt i denna fråga, huru
än opinionerna i Finland under åren växlat. Han är, tillsammans
med Mannerheim, den ledande kraften i Finland när det gäller ett
närmande till Norden, speciellt till Sverige.
När något presidentskifte ej blev av fästes uppmärksamheten på
den regeringsombildning, vilken enligt hävd bör följa. I den socialdemokratiska resolutionen från dagen för presidentvalet framlades
ett vidlyftigt program, som uppenbart avsåg att utstaka den nya
regeringens väg. Socialdemokraternas inrikespolitiska krav omfattas långt utanför vänsterns krets; de innehålla bl. a. yrkande på en
radikal omläggning av informationsväsendet inklusive censuren
samt strängt iakttagande av internationell sedvänja i fråga om politiska flyktingar. Även utrikespolitiskt innebär den socialdemokratiska resolutionen att klara signaler hissats om ock ordalagen med
hänsyn till omständigheterna äro försiktigt valda. Det är i den nya
utrikesministerns person man har att vänta ställningstagandet till
dagens världspolitiska händelser.
Då detta skrives har ingenting ännu avgjorts i regeringsfrågan.
Fullt ense tyckes man vara om att utrikesminister Witting spelat
ut sin roll. Även inrikesminister Horelli får säkert gå. Allmänt anses även, att statsminister Rangelis ersättande med någon annan
skulle göra god verkan utåt. Men svårigheten ligger i att finna
efterträdaren. Tmmer är för osmidig i den ekonomiska politiken
och accepteras ej av agrarerna, och dessutom torde han anses alltför engagerad i den gamla regcringsriktningen. Förre statsminis- 145
..-•
‘ ” – _________”‘” _:_;~~-~——
Dagens frågor
tern Kivimäki har nämnts, speciellt för hans nordiska orientering,
men han är för ögonblicket minister i Berlin, och hans upphöjelse
kunde giva anledning till missförstånd. Som utrikesminister talas
det om sändebudet vid Vatikanen Gripenberg eller folkförsörjningsministern Ramsay. Den förra var minister i London och anses anglosachsiskt betonad, är för resten gammal Uppsala”student; den senare
vore svår att ersätta på sin nuvarande post. Som säkert anses att
högermannen Linkomies, vilken icke tidigare ansetts intresserad av
nordisk orientering, men som nyligen skrev en uppmärksammad artikel till förmån för en nordisk högskola, skall inträda i regeringen.
5.3. 1943.
Estland Mången gammal Estlandsvän frågar ofta: »Hur står det
i bojor. till i Estland~ Huru var den ryska ockupationen och huru
är landets nuvarande läge~» Beträffande Estlands lidanden under
ett års sovjetherravälde kan man hänvisa till de intryck och iakttagelser som lämnats av en svensk akademiker, Dorpatprofessorn Per
Wieselgren, i hans 1942 utgivna bok »Från hammaren till hakkorset».
Förf. stannade oförskräckt kvar under sovjetiseringen, trots att möjligheter funnos att rädda sig över till Sverige, och han upplevde
även de blodiga striderna sommaren 1941 om Dorpat innan han ett
halvår senare anträdde återfärden.
Förf. behandlar i sin utmärkta bok ytterst kortfattat ryssarnas
besittningstagande av de upplåtna militära baserna i Estland. Han
framhåller emellertid att inmarschen skedde utan störande intermezzon och att Estland fram till katastrofen i juni 1940 företedde
bilden av ett land »i all högönsklig välmåga och med åtnjutande av
relativt stor andlig frihet». Officiellt – och stundom även i enskilda
kretsar – gladde man sig åt att man valt en annan väg än Finland. situationen påminde om det första tyska ockupationsåret i
Danmark, vilket bl. a. inspirerade Fredrik Böök till dityramber
över de korrekta tyska soldaterna och de härliga gräddbakelserna i
Aarhus. Wieselgren befann sig i det lettiska Riga, då bolsjevikerna
plötsligt kastade masken och vid midsommartiden 1940 verkställde
Baltikums ockupation. Det fria Baltikums undergång skedde under
former – tidigare utförligt skildrade i Svensk Tidskrift – som osökt
erinra om den tyska revolvertaktiken vid det stympade Tjeckoslovakiens ockupation i mars 1939.
Uppenbart är att den ryska ockupationen icke kom alldeles oväntat för esterna. Vänskapspakten mellan det nazistiska Tyskland och
det bolsjevikiska Ryssland i augusti 1939 varslade härom liksom
även den senare tyskbaltiska utvandringen ur Estland och Lettland;
egentligen var det blott i Litauen, som man vågade hysa några förhoppningar att undgå att komma under ryskt herravälde. Inom Estland funnos icke så få femte-kolonnare, förklarligt nog med hänsyn
till grannskapet till Ryssland. Härtill kom att vissa delar av den
relativt fåtaliga industriarbetarklassen hade kommunistiska sympatier, vilka otvivelaktigt befordrats av att den rådande Päts-regimen
trots sin moderation dock främst företrätt agrara klassintressen.
146
– — —–~—————————·
Dagens frågor
Icke så få socialistiska koryfeer av vår svenska »clarte-typ» voro
genast villiga att hälsa sovjetsoldaterna som befriare ur ett borgerligt förtryck – helst sådana excentriska personer som den futuristiske skalden och läkaren Vares-Barbarns och folkbildningsprofeten Neeme Ruus. Dessa drömde trohjärtat om ett sovjetistiskt
brödraskap av skilda nationaliteter. Men vid sidan av dessa fanatiker funnos även realister, som ansägo sig böra acceptera ett oundvikligt faktum: att Estland genom de politiska omstörtningarna i
världen nu oeftergivligt var inbegripet i Rysslands maktrum. De
ansägo det vara sin nationella plikt att medverka till att man trots
ockupationen bevarade så mycket som möjligt av Estlands kulturella autonomi inom Sovjetunionen. Att bägge dessa riktningar
blevo djupt desillusionerade framgår tydligt av Wieselgrens framställning.
»Baltikums sovjetisering är ett högintressant kapitel, eftersom
systemet där för första gången praktiserades i europeisk miljö», sä-
ger ·Wieselgren med rätta! Byråkratismen firade oanade triumfer.
För att få tillstånd att få resa till den estländska svenskbygden måste
man skriftligen besvara 15 frågor i formulär och bifoga två intyg. Ett annat exempel: samtliga kommunalnämnder fingo i uppdrag att inlämna uppgifter om antalet hundar i kommunerna med
angivande av födelseår, kön och ras. Efter införandet av de nya
hyreslagarna organiserades en väldig stab av mätningsmän och kontrollanter, som beräknade golvytornas storlek och de ytterst invecklade hyrestarifferna. Ehuru den ryska tendensen var att alla skulle
ha det lika dåligt som de tidigare sämst ställda, blev emellertid resultatet av de nya taxorna att de högre löntagarna fingo sina hyror oproportionerligt billigt. »Det var snart tydligt», säger förf.,
»att det var på dessa samhällsgrupper och icke på proletariatet den
nya regimen kunde lita bäst.» Officerare och »intelligenspersoner»
bodde rymligare och billigare, men »kapitalister», till vilka även
präster räknades, tvingades att bo trängre och dyrare. För en
dubblett betalade förf. 46 rubel i månaden, medan en präst samtidigt
avkrävdes 310 rubel för ett enkelrum av samma golvyta. Resultatet
av »bostadsreformen» blev att en mängd våningar fingo delas upp
på flera familjer, vilket skapade otrevnad och trångboddhet.
I kampen mot kapitalister och kulaker var man särskilt uppfinningsrik. De nationaliserade företagens forna ägare förpliktades att
erlägga skatt för alla inkomster under år 1939 och 1940 års förra
hälft. Deras skatter höjdes samtidigt med 100 °/o om de hade mer
än tre anställda, och deras barn fingo betala särskilt höga terminsavgifter vid läroverk, högskolor och universitet. De burgnare bönderna berövades en stor del av sin jord och man skapade en mängd
nya småbruk på 12-15 hektar, som icke kunde föda sina brukare.
Följden härav var att Estlands blomstrande boskapsskötsel blev
ruinerad. Missnöjet bland allmogen stegrades av förordningar om
obligatoriska leveranser till staten av lantbruksprodukter.
Införandet av rubelvalutan i november 1940 (l rubel = 1,25 estkrona)
medförde en accellererad ekonomisk omvälvning, som främst tog sig ,
147
·•
‘ ., . ~ —
Dagens frågm·
uttryck i en oerhörd prishöjning. Nu fingo de estniska arbetarna
på allvar erfara vad levnadsstandarden i Sovjet innebar. Skodon
ökade i pris från 20 kr. till 120 rubel, yllestrumpor från 2:50 kr. till
19 rubel. Smöret, som i oktober 1940 kostat 2: 20 kr. per kg. betingade
slutligen hösten 1941 ett åtta gånger så högt pris. Sovjet-Estlands
lönenivå erbjuder åtskilliga överraskningar: till de lägst avlönade
hörde järnvägskonduktörerna, som fingo nöja sig med 150 rubel i
månaden. Däremot var man frikostigare mot skollärarna, vars lö-
ner i hög grad differentierades genom att hänsyn togs till längre
eller kortare tjänstetid eller högre eller lägre utbildning: här varierade lönerna mellan 250 och 500 rubel per månad. Universitetsprofessorernas löner varierade mellan 800-1,500 rubel, varvid man
fäste stort avseende vid om vederbörande förvärvat vetenskaplig
doktorsgrad. Samtidigt var arbetarnas medellön omkr. 100 rubel per
månad. En sådan lönedifferens hade aldrig förekommit i det störtade kapitalistiska Estland. Finns det någon professor i Sverige,
som har en tio gånger så hög lön som en järnvägskonduktör’ Genom prisstegringen blev emellertid allt tal om »löneförbättringen»
illusorisk: för en lön på 150 kr. under frihetstiden fick man lika
mycket – eller litet – som för 900 rubel under sovjetregimen.
Sovjetregimen utlovade emellertid bättre löner åt »slagarbetare»
(600-700 rubel) och var ingen anhangare av principen »lika lön för
lika arbete». Som ett kuriosum kan anföras att alla »medborgare
med ordnar eller bärare av revolutionens hedersvapen» befriades
från den tyngande inkomstskatten, vilket även gällde krigsmaktens
personal och polisen. Avundsvärda privilegier i jämförelse med förhållandena i plutokratiska stater!
Den 14 juni 1941 igångsatte ryssarna under hotet av den väntade
tyska krigsförklaringen häktningar och massdeportationer av tusentals ester – framför allt ur intelligensens led – till Ryssland
och Sibirien. Nu bröt en verklig skräcktid in över det olyckliga landet, som stegrades ju närmare de tyska trupperna nalkades dess
gränser. Den 9 juli nedsköts i Dorpat 192 personer i en källare. Sedan låg det gamla universitetet under 16 dagar mitt i stridslinjen,
men lyckligtvis undgingo nästan alla dess kulturinstitutioner förstö-
relse, trots att 4,500 hus i staden och dess omnejd brunno upp eller
skadades.1
Likheterna mellan kommunistiska och nazityska metoder vid förintandet av mindre nationers självständighet är slående. Den
enda skillnaden består i att Sovjetryssland genom en rad bedrägliga
parlamentsval hastigt genomdriver sina önskemål, medan Tyskland
1 Det är betecknande att en blåögd clarteistisk recensent i »Handelstidningen»,
Per Nyström, livligt opponerat sig mot Wieselgrens skildring av de bolsjevikiska
blodsdåden. De passa förvisso illa in i hans ideologi, men kunna ej avfärdas som
fantasiprodukter. De ohyggliga skildringarna av massavrättningar, som ingå i
böckerna »Polens martyrium» och »Tjeckoslovakiens öde» (av E. V. Erdely) ha oss
veterligen ej väckt några tvivelsmål hos Per Nyström. Man kan icke nog rekommendera honom att parallellt läsa Wieselgrens och Erdelys böcker.
148
——– ~~ -~~–~—~ T-~—-~-~-
.,
Dagens frågor
mera successivt realiserar sina krav genom kontinuerliga beslag,
förordningar och lagändringar. Samtidigt förhindrar G. P. U. och
Gestapo med samma utomordentliga effektivitet att några oppositionella rörelser göra sig gällande. Det må emellertid vara en tankeställare för mången, att det diktatoriska ryska väldet i Estland har
medfört att landets befolkning (1,125,000 inv.) genom avrättningar,
deportationer och andra åtgärder reducerats med över 100,000 inv.
Att en stor del av de olyckliga tillhöra landets intelligens ökar ytterligare förlusten. Av den forna armen befinna sig en del förband
inne i Sovjetunionen, där de gå ovissa öden till mötes.
Wieselgrens intryck av det tyska militärbefälet och trupperna var
i stort sett mycket ljust. De voro gemytliga och tillmötesgående, förvisso gladde det dem att komma till länder, där de hälsades icke
som grymma erövrare utan som efterlängtade befriare. I Kaunas,
Riga och Reval svajade då nationalflaggan vid sidan av hakkorsbaneret. Vid denna tidpunkt lämnade Wieselgren Estland och avslutar därmed sin framställning.
Hur är läget i Baltikum efter mer än ett års tysk ockupation~ Det
må vara onödigt att här referera vad ester, letter och litauer berätta om sina länders olycksöden – färgade som de äro av djupa
och bittra besvikelser. Viktigare är det att inhämta åsikterna från
de tyskar, som under Baltikums självständighetstid verkade där som
tyskhetens sega försvarare. Flertalet av dem har visserligen evakuerats till erövrade polska områden (»Korridoren» och Posen), där de
tilldelats beslagtagna polska egendomar, butiker, fabriker och bostä-
der, men sväva i ständig fara från förtryckta polacker för sina liv.
Men det finns även sådana, som kanske till sin egen lycka undgått
att kedjas fast vid den tyska expansionens »jaggernautvagn». Förvisso
ha de icke varit några vindflöjlar i forna tider – de ha energiskt
kämpat för de tyska minoriteternas rättigheter.
Liksom 1918 anse de sig återuppleva en tyskhetens tragedi i Baltikum. Hänsynslöst ha de underkuvade baltiska folkens utsträckta
händer visats tillbaka. Utslagsgivande var att den litauiska nationalregering, som bildades vid krigsutbrottet midsommaren 1941, blev
likviderad. Härmed skrinlades alla förhoppningar om en nationell
framtid för Litauen, Lettland och Estland – det visade sig att tyskarna voro sämre psykologer än ryssarna, som dock till skenet hade
skapat nationella bolsjevikregeringar. Under Albert Rosenbergs regi
ordnades nu »Ostlands» civilförvaltning så, att nästan inga av de
tyskar, som haft sin verksamhet inom vederbörande länder, fingo
något som helst inflytande på deras administration. Inga ester fingo
heller inneha några ledande platser; endast som underordnade medhjälpare blevo de använda i förvaltningen. Överallt markerades
skillnaden mellan »herrefolket» och det lilla lydfolket: en tysk fick
större matransoner och större löner än en est även om de skötte
samma syssla. Fabriker, fastigheter och egendomar, som nationaliserats under den bolsjevikiska tiden, återgingo ej till sina forna
ägare: dessa betraktades blott som deras tillfälliga förvaltare. Och
ändock ha icke så få ester mer eller mindre frivilligt anmält sig
149
11-43158. Svens”k Tidskrift 1943.
~-.’
‘ ·~
Dagens frågor
till vapentjänst hos »befriaren»: f. n. kämpa omkr. 12,000 ester på
östfronten på tysk sida. Likväl ha tyskarnas behandling av esterna
varit mycket hänsynsfullare än den av letter och litauer, vilket tillskrives att den tyske guvernören Litzmann är mera human än sina
kolleger i Riga och Kannas.
Tydligen ännu hårdare än bolsjevikerna ha tyskarna utsugit Estland i materiellt avseende. ·Måhända kan skillnaden förklaras av
att tyskarna som ockupanter befunnit sig i krig. Att de inmarscherande tyska trupperna snabbt försågo sig med rikliga lager av
proviant och att hela tåg med »Liebesgaben» i form av smör,
fläsk och kött sändes till hemortens civila anförvanter funno esterna
icke så anmärkningsvärt – tyskarna hade ju befriat dem från Sovjet.
Värre var den faktiska utplundringen, som sedan dess organiserats
från tyska civilförvaltningens sida: den gäller icke bara livsmedel,
utan även hemmens metallföremål och klädespersedlar. Härvidlag
upptäckte man hastigt att'”den tyske kommissarien skötte sin syssla
mycket effektivare än den ryske. Utmärkande för tyskarnas »nyordning» är att de taga allt som står att få, men giva intet i stället.
Man bortför järnvägståg med spannmål, smör, kött och metallskrot,
men samtidigt kan den estniske bonden icke uppdriva gödningsämnen, åkerbruksredskap, metallverktyg eller spik. Genom operationer
med valutan ha tyskarnas företrädesställning än mer stärkts. Klä-
der och skodon förekomma endast på »svarta börsen» och betinga
fantasipriser: ett par skor lära kosta lika mycket som en estnisk
ämbetsmans lön under två månader!
Det sistnämnda exemplet är en tankeställare. De som besökte 1930-
talets Sovjetunion förvånade sig säkerligen över de abnormt höga
priser som ett par gummistövlar eller kängor betingade i de statsägda affärerna: även de kostade en eller två månadslöner. På detta
sätt betalades de oerhörda rustningarna i Sovjet. Nu kämpar det
nazistiska Tyskland en förtvivlad kamp för sin existens. De nya
lydfolken veta relativt föga härom. De få endast höra glada segerrapporter och optimistiska uttalanden om »Neueuropa». För varje må-
nad som går observera de emellertid att rekvisitionerna bli allt hårdare och att de redan »förintade» bolsjevikarmeerna alltjämt tillfogas
väldiga förluster. Samtidigt utsättas de för en intensiv propaganda,
som naivt framhåller det tyska herrefolkets rasliga och kulturella
överlägsenhet.
Följderna av denna tyska politik bli minst sagt ödesdigra. Den
estniska intelligensen, i den mån den överlevt de ryska deporteringarna, har gripits av en hopplös förtvivlan: den hade väntat sig en
annan behandling av den finska systernationens bundsförvanter.
Vad hjälper alla tyska vördnadsbetygelser för den finska nationen,
när de stambefryndade esterna betraktas som en lågvärdig ras. Det
nationella universitetet hotas av avveckling till förmån för ett tyskt.
Den fåtaliga borgarklassen finner att dess framtida ställning är föga
bättre än i Sovjetryssland. En duglig fabriksägare kan ju också nu
få plats som »expert» på en fabrik, en affärsman som »föreståndare»
för en statsägd butik. Bönderna förvandlas till arrendatorer nu som
150
Dagens frågor
förut. Härvid är blott den skillnaden att de minsta jordbrukarna
nu ha fått lämna ifrån sig de extra jordlotter, som de frikostigt erhöllo efter den sovjetryska ockupationen. Samtidigt underkastas de
allt strängare rekvisitioner. De estniska sjömän, som tagit hyra på
tyska ångare, anvisas en särskild skans, som är skild från de tyska
sjömännens. De erhålla mindre lön och sämre kost än den del av
besättningen, som tillhör »herrefolkets» ras. Är det att förvåna sig
över att mer än ett 100-tal estniska sjömän rymt över till Sverige
och f. n. äro tacksamma att arbeta som timmerhuggare i de svenska
skogarna. »Estland har», såsom en ledareskribent i Svenska Dagbladet med rätta uttryckt det, blivit »Finlands Norge.» Under de sista
dagarna, sannolikt till följd av de militära motgångarna, synas tyskarna dock vilja börja återställa den privata äganderätten till jord,
fabriker m. m.
Den hårda tyska ockupationen av Baltikum har medfört en oerhörd fara, som man nu klart måste se i ögonen. De estniska små-
bönderna och sjömännen kanske nu betrakta den sovjetryska regimen som en »lycklig tid» i jämförelse med den nuvarandeT Bourgoisien- med undantag av de fågelfria och numera deporterade judarna – anse troligen att den nazistiska regimen är ett mindre ont
än den bolsjevikiska, men överallt märka de de kämpande diktaturstaternas paralleller: Stalin-Hitler, Röda Armen-Wehrmacht,
G. P. U.-S. S. eller Gestapo, Komintern-Antikomintern. Denna parallell är farlig.
Bokproduktionen Det kan väl vara sant, folk läser vad det bjudes,
under krisen. men bestämmer i längden självt vad det vill läsa.
Boken är därför som en mätare på ett folks allmänna kulturella och
moraliska nivå. Om svenska folket följt recensenterna och reklamen
under förra världskriget och strax därefter, hade det fortfarande
hållit på med att läsa »De röda huvudena» och liknande böcker – i
våra dagar skulle vi väl i stället nämna »Tänk, om jag gifter mig
med prästen», fast dess succe uteslutande skapades av reklamen.
Men är det så att folket i sin helhet har ett betydande om också icke
allena avgörande inflytande på bokproduktionen, så kan man av
dennas beskaffenhet draga slutsatser av helt annat intresse än de
tillfälliga iakttagelser man brukar göra beträffande annan julhandel.
I ett par hänseenden kan det inte vara någon tvekan om att bokproduktionen under krisen speglar det sätt, på vilket stora delar av
vårt folk reagerat inför världshändelserna.
Man kan vid närmare eftertanke vänta, och det bekräftas också av
erfarenheten, att under en kristid efterfrågan på böcker ökas. Den
djupare orsaken kan vara av olika slag. För många representerar
boken redan i normala tider en viktig del av deras förströelse; i kristider, då tillfällen till umgängesliv och andra förströelser inte stå
till buds i samma utsträckning, blir boken för dem ett ännu oftare
tillgripet medel till avspänning och underhållning, i all synnerhet
som boken alltjämt – trots vårt ·lilla lands höga bokpriser – är ett
relativt billigt njutningsmedel i obegränsad tillgång. Denna kategori
151
·. ··” ‘ ·~
….~
– ..,.
-~:<:~——-~—–~-
Dagens frågor
bokköpare torde i hög grad ha bidragit till bokproduktionens ökning.
För dem åter, hos vilka förut fanns ett behov att med böckernas tillhjälp orientera sig i tillvaron, den förflutna och närvarande, hos dem
kan man räkna med att detta behov snarare ökats än minskats, allteftersom tillvaron blivit mer invecklad och svårutredd. Att denna
kategori inte är liten kan man märka på det stora antalet populärvetenskapliga, historiska, filosofiska, sociologiska och biologiska
arbeten. Å ven en flyktig blick på de senaste årens bokproduktion
ger vid hariden, att dessa två gruppers naturliga sätt att reagera
inför samtiden och bokens roll därvid återspeglas däri.
Under förra världskriget dominerade den förra gruppen bokköpare
ganska påtagligt. Bokdiskarna översvämmades av böcker, som framför allt vädjade till läsarnas behov av avspänning och förströelse
för stunden, som ett medel till verklighetsflykt skulle man nästan
kunna säga. Släktets krigströtthet och kulturpessimism framkallade
en våg av mestadels oäkta vildmarksromantik. Som bekant upplevde
J ack Londons böcker en oerhörd efterfrågan, och den största dittills
ouppnådda succen i svensk bokhistoria blev Adolf Johanssons nämnda
roman »De röda huvudena». Till samma verklighetsflykt vädjade
också en stor del av äventyrsromanerna, oftast av engelskt eller
amerikanskt ursprung, och inte hell-er några djupare andliga behov
speglades i översättningarna av en del dekadanslitteratur, delvis
med ganska pornografisk anstrykning, såsom Heinrich Manns romaner. Någon ansats till en stramare livsföring kunde man knappast
utläsa ur majoriteten av förra världskrigets skönlitterära böcker.
Man kan inte heller med bästa vilja i världen påstå, att den gedignare litteraturen blev föremål för något större intresse vare sig av
förläggarna eller allmänheten. Det torde bli svårt att uppvisa något
större antal böcker från åren 1915-20, som betytt något vare sig
nationellt eller litterärt. De första krigsåren var efterfrågan på och
intresset för religiös litteratur större än tidigare, men detta ebbade
snart ut. Däremot skapade den ökade penningtillgången och knappheten på andra. varor fram ett behov av böcker för att ge kulturell
förgyllning åt andligen ofta torftig nyrikedom. Detta behov tillfredsställde förlagen genom att utge samlade upplagor, ofta i praktband, i en del fall av erkänt goda klassiska författare, i andra av
rena obetydligheter. Många gånger rörde det sig inte om nya upplagor utan om gamla tryck, som släpptes ut med nya omslag och
band. Det goda hade väl detta med sig att böcker spredos längre ut
i periferien än tidigare – och att förläggarnas lager fingo en välbehövlig avlastning. Detta behov av böcker som av vilken annan
vara som helst tillmötesgingo förlagen också genom att utge dyrbara
plansch-, konst- och kulturhistoriska böcker; också i detta fall kunde
man konstatera en viss benägenhet att tillmötesgå en ganska primitiv
smak för det pikanta och rafflande, för att inte säga någonting ännu
värre. Det är väl en litteraturart, som ännu i förgrovad form frodas
som undervegetation till följd av ett eller annat mera obskyrt förlags ogenerade spekulation i dålig smak.
I jämförelse härmed torde man på det stora hela kunna påstå, att
152
Dagens frågor
de senaste årens bokproduktion kvalitativt ligger över förra världskrigets nivå. Jämförelsen mellan succeböckerna då och nu, »De röda
huvudena» och »Rid i natt!» är mycket upplysande. Orsakerna kunna
också här vara flera: en allmän höjning av smaken, bättre författare,
bättre omdöme hos förlag och recensenter och åtskilliga andra omständigheter i förening. Det bör emellertid inte förbises, att i våra
dagar folks behov av underhållningslitteratur i större utsträckning än
under förra världskriget fylles av tidningarnas söndagsnummer och
framför allt veckopressen. Det är möjligt, att just härigenom de
senaste årens bokmarknad kommit att förefalla vara relativt fri
från sentimentala kärleks- och banala äventyrsromaner.
En annan skillnad som siffermässigt kan mätas gäller översättningslitteraturen. Redan under förra världskriget dominerade den
anglo-amerikanska romanen med 100-150 romaner årligen, medan de
tyska inte nådde upp till mer än knappt hälften. Under de senaste
åren ha de från engelska översatta romanerna hållit sig vid ungefär
samma antal som förra kriget, medan de tyska minskat till nästan
ingenting – 1940 utgjorde de sålunda endast ett tiotal, 1941 minst
lika många och 1942 ett par tiotal. Av dessa utgöra de av Svensktyska litteratursällskapet i Malmö utgivna »Dagens böcker» en icke
föraktlig del. Både den danska och den norska litteraturen har väl
hävdat sin ställning. Som ett allmänt omdöme torde gälla, att översättningslitteraturen är kvalitativt överlägsen vad som översattes
under förra världskriget. Av naturliga skäl är faran större för att
inhemsk underhaltig litteratur blir tryckt än utländsk. I de flesta
fall översättas väl icke av ett förlag andra böcker än de som i hemlandet – i regel är det till och med fråga om de stora kulturländerna- fått en god press och väl mottagits av allmänheten. Det vill
med andra ord säga, att översättningslitteraturen redan en gång
genomgått den skärseld som kritiken samt allmänhetens sätt att
reagera på denna innebär. I de flesta fall torde detta utgöra åtminstone en viss garanti för att inte rena pekoralen och obetydligheterna bli föremål för översättning.
Till sist kan man inte underlåta den reflexionen, att det för närvarande tryckes alldeles för mycket böcker. En strängare gallring
över hela linjen och inte bara för vissa ämnesgrupper och språk
skulle inte bara gagna kvaliteten utan i längden även förlagen och
bokhandeln. Med återgång till normalare tider torde det bli ofrånkomligt att inrikta ansträngningarna på att låta kvaliteten gå före
kvantiteten.
Bror Olsson.
Beveridgepla- Sir William Beveridge står ensam som författare och
nen »intime». ansvarig utarbetare av den stora plan för social sä-
kerhet, som väckt ett sådant uppseende. De referat som offentliggjorts
ha närmast givit intryck av, att den snart sjuttioårige socialekonomen
utarbetat sin andra ungdoms förstlingsverk och att en blåögd social
godtrogenhet förenats med ett sublimt förakt för stora statsutgifter.
När själva betänkandet (Cmd 6404 – Social Insurance and Allied
153
Dagens frågor
Services, Report by Sir William Beveridge) nu blivit tillgängligt,
kan det vara intressant att något närmare granska vissa avsnitt,
som knappast visa god överensstämmelse med förhandsreferaten
(varav det bästa återfinnes i The Economists nummer den 5 dec. 1942).
Propagandan omkring planen har onekligen varit skicklig på samma
gång som den givit· socialpolitiskt erfarna svenskar en felaktig och
kanske också mindre fördelaktig uppfattning om planens kvalitet.
Vid en genomläsning visar det sig emellertid, att skotsk skepticism
förenad med ett långt livs erfarenhet av arbetslöshetspolitik och
socialförsäkring satt sin oförtydbara prägel på Sir Williams verk.
Om planen bör kanske först erinras att den föreslår införandet
av en statlig socialförsäkring med enhetliga avgifter och bidrag, under vilken alla personer och så gott som alla risker skola falla.
Giftermål och barnsbörd, arbetslöshet och olycksfall i arbete, skilsmässa och dödsfall och även många andra inkomstminskande eller
utgiftsskapande händelser i det mänskliga livet skola bliva försäkringsobjekt, så att idealet, Freedom from want, skall förverkligas.
Särskilda barnbidrag skola utom försäkringens ram meddelas på
statens bekostnad. Inkomsterna skola hämtas – under år 1945 – med
28 % från de försäkrade, 22 % från arbetsgivarna och 50 % från statskassan. Den s. k. säkerhetsbudgetens totala inkomster skulle då bli 697
milj. pund. Efter tjugu år beräknas ·statens andel ha stigit till 61 %,
medan de försäkrades sjunkit till 22% och arbetsgivarnas till 17 %,
samtidigt som de totala inkomsterna stigit till 858 milj. pund.
Det är tydligen icke meningen, att försäkringsformen skall medföra
en fondering, utan säkerhetsbudgetens inkomster och utgifter skola
under normala förhållanden årligen balanseras. En fondbildning
skulle säkerligen – som vi erfarit här i landet – skapa stora tekniska
svårigheter, då den skulle behöva uppgå till nästan astronomiska belopp. A andra sidan diskuteras en flerårsbalansering av säkerhetsbudgeten, så att man skulle inordna avgifts- och bidragspolitiken i
ett allmänt konjunkturpolitiskt program av den art som t. ex. arbetslöshetsutredningen föreslog för den svenska statsbudgeten. Under en
lågkonjunktur skulle sänkta avgifter och större utbetalningar lätta
de depressiva krafterna. Under högkonjunktur skulle en motsatt politik föras.
Det fundamentala för planen är att den bygger på försäkringsprincipen. Balanseringskravet medför dock en svårighet, vilken
Sir William endast flyktigt diskuterat. Under år 1945 beräknas omkring en sjundedel av utgifterna åtgå till arbetslöshetsförsäkringsbidrag. Om den försäkringsmässiga grunden skall kunna bibehållas,
förutsätter detta, att sysselsättningen inom konjunkturcykeln hålles
vid den beräknade medelnivån. I planen förutsättes, att arbetslösheten, som före kriget var omkring 15 %, efter kriget skall vara omkring 10 % och man hoppas kunna nedbringa den till 8,5 %. Det har
emellertid ej diskuterats, om denna högre sysselsättningsgrad skulle
kunna orsakas av förbättrade konjunkturer, t. ex. efter en ökning av
den internationella handeln, eller om statliga arbeten på den öppna
marknaden skulle behövas. Det sistnämnda alternativet skymtar dock.
154
T
Dagens frågor
Liksom i varje socialförsäkring, som avser att garantera en minimistandard, komma säkerhetsplanens bidrag att bli otillräckliga under
tider av sjunkande penningvärde. En försäkring av denna omfattning
måste, icke minst av inrepolitiska skäl, hålla de försäkrades avgifter
vid något så när konstant nivå, varvid det dock bör vara lättare att
minska än att öka avgifterna. Om ej staten skall nödgas att träda till
för att betala en dyrtidskompensation, måste man söka bevara penningvärdet oförändrat. En prissänkning skulle åstadkomma en allt
för liten marginal mellan den fria marknadens löner och de efter ett
lägre penningvärde fastställda försäkringsbidragen. En sänkning av
penningvärdet åter skulle medföra krav på dyrtidskompensation.
Penning- och valutapolitiken kommer att behöva kryssa mellan
Schylla, representerad av ett alltför högt penningvärdes menliga inverkan på exporten och lönemarknaden, och Charybdis, bestående av
ett alltför lågt penningvärdes ruinerande verkningar för statskassan.
Ett genomförande av planen kommer otvivelaktigt att medföra en
ökad stelhet i den engelska samhällsekonomien och ett minskat utrymme för en smidig ekonomisk politik. Svårigheterna att under så-
dana förhållanden öka nationalinkomsten till behövlig höjd torde vara
uppenbara.
Mången torde även ha ställt sig frågande inför möjligheterna att
bibehålla arbetsviljan hos de försäkrade, när bidragen under arbetslöshet för man, hustru och ett barn komma att uppgå till 2 pund
8 shillings, ett belopp som närmar sig normallönen för en sysselsatt
arbetare. Denna svårighet minskas ej genom att behovsprövning,
under hänvisning till försäkringsformen, ej skall förekomma. De individualistiska engelsmännen ha alltid avskytt The Means test och
detta har varit den kanske förnämsta anledningen till den långt genomförda försäkringsformen.
Sir William har sökt förebygga en mindre önskvärd utveckling på
arbetsmarknaden genom en rad åtgärder, vilkas motsvarighet här i
landet förmodligen skulle möta en allvarlig opposition från den svenska socialdemokratien.
Varje arbetslös skall för en tid av sex månader erhålla bidrag utan
behovsprövning eller andra inskränkningar, såvida han ej är mycket
ung, då den ovillkorliga bidragstiden kan förkortas. Efter sex månader skall meddelande av fortsatt bidrag bli beroende av om den försäkrade bevistar ett arbets- eller träningsläger för att hållas vid fysisk vigör respektive omskolas för ny verksamhet (§ 131). Försäkringstagare som vägrar att antaga lämpligt arbete diskvalificeras
från vidare hjälp (§ 326), och Beveridge konstaterar att »faran med att
giva understöd som äro såväl tillräckligt höga som utan tidsbegränsning består däri, att människorna, vilka äro varelser som anpassa
sig efter skiftande förhållanden, lätt kunna slå sig till ro». Han fortsätter ganska strävt: »Män och kvinnor som erhålla försäkringsbidrag
på grund av arbetslöshet kunna icke tillåtas att i oändlighet vänta på
sådant arbete som de vant sig vid eller som utföres i deras hemort,
om det överhuvud finnes annat arbete, vilket de kunna utföra och
som ger dem en för detta nya arbete vanlig marknadslön.»
155

. ,-• ‘ ·~ .i.
””‘–.:~ ~ o;;·
J .•..!
Dagens frågor
Erfarenheterna från Englands och Skottlands »Depressed Areas»,
en ohyggligt förstorad motsvarighet till Alnön, Seskarö och Brastad,
ha framtvungit en sådan inställning. Arbetslöshetsklubbarna i Wales’
koldistrikt, Lancashire’s fabriksområden och Nordenglands skeppsvarv brukade diskutera femårsplaner för sin verksamhet och där
stagnerade allt till väldiga arbetslöshetsöar med snabbt sjunkande befolkningskvalitet. Kontroll över arbetskraftens rörlighet är ett oundgängligt villkor för en omfattande försäkringsplan. Man ämnar därför bevilja bidrag eller län för att helt eller delvis bekosta flyttning
eller tillfällig bostad för en person som får ny sysselsättning eller
undergår träning utom hemorten (§ 329).’ Slutligen konstaterar
Beveridge (§ 131: V), att de villkor som knutits till försäkringsbidragens utbetalande måste genomföras, om nödvändigt genom lämpliga
straff (suitable penalties) samt tillägger något senare: »Som en sista
utväg måste den man som ej rättar sig efter de villkor, vilka äro förknippade med bidragens utbetalning, utan lämnar sin familj utan
medel för livsuppehället, underkastas ett strafförfarande» (§ 373).
Beveridge föreslär även åtgärder, som ur befolknings- och arbetsmarknadspolitiska synpunkter äro synnerligen intressanta. Personer
som uppnå pensionsåldern – 65 år för män och 60 för kvinnor – skola
efter en övergångstid av tjugu är erhålla en fullständig allmän pensionsförsäkring (avgiftsförsäkring). ·om vederbörande trots sin ålder
kvarstannar i arbete, skall varje års ytterligare arbetsinsats förbättra
hans pensionsförmåner med 2 shillings i veckan när han slutligen
drar sig tillbaka. Intill dess han lämnar förvärvsarbetet skall han
erlägga de vanliga veckoavgifterna till försäkringen. Befolkningsutvecklingen har framkallat detta förslag.
Åldringarna äro nämligen ett mycket stort problem i efterkrigstidens England (§ 234). I början av detta århundrade var antalet personer i pensionsåldern 6 % av hela befolkningen, är 1931 10 % och år
1961 kommer det att bliva över 16 %. Omedelbart före krigsutbrottet
fanns det dubbelt så många personer i pensionsåldern som det fanns
arbetsföra, vilka på grund av arbetslöshet eller andra orsaker voro
i behov av hjälp. Beveridge konstaterar därför, att man måste giva
de gamla tillfredsställande hjälp men akta sig för, att göra denna för
stor. När antalet personer i pensionsåldern år 1961 uppgår till 8 miljoner, medför en höjning av pensionen med en shilling i veckan, att
de totala pensionskostnaderna stiga med 20 milj. pund per år. »Det
är farligt», fortsätter Beveridge (§ 236), »att på något sätt vara slösaktig mot ålderdomen intill dess alla andra vitala behov, såsom förebyggande av sjukdom eller tillräcklig kost för barnen, betryggande
tillgodosetts».
Beveridge har ägnat stort intresse åt de gifta kvinnornas ställning
i socialförsäkringen och deras ekonomiska villkor under äktenskapet.
Det är möjligt, att hans inställning delvis förklaras av, att han gifte
sig, så snart han hade avlämnat det här behandlade betänkandet.
Under alla förhållanden äro hans deklarationer på denna punkt märkliga och värda stor uppmärksamhet.
Beveridge konstaterar sålunda, att kvinnorna på grund av sitt
156
T
Dagens frågor
giftermål åta sig att utföra ett för samhället oumbärligt men obetalt
arbete och att de därigenom utsätta sig för skilda risker, inräknat
den att mista sitt uppehälle genom mannens död. För att täcka alla
den gifta hemarbetande kvinnans utgiftsrisker föreslås införande av
giftermåls- och moderskapsbidrag samt änkepension och understöd
efter skilsmässa – det sistnämnda i förening med viss träningsskyldighet om hon är barnlös – samt viss rätt till bidrag från arbetslöshetsförsäkringen, då mannen saknar inkomster. Hon skall automatiskt erhålla rätt till dessa förmåner i och med giftermålet och på
grund av de skyldigheter hon därmed påtager sig. Hennes tidigare
försäkringsbrev och därmed förknippade förmåner förfalla och hon
erhåller ett »hustruförsäkringsbrev», vilket ej medför skyldighet att
betala avgifter. Man och hustru betraktas som »ett lag» (team) och
mannens avgifter tillförsäkra hustrun dessa förmåner utan vidare
åtgärder. Häri kan man sannolikt söka förklaringen till att mannens
skyldighet att arbeta framhålles med sådan skärpa. För att markera
den förändring som äktenskapets ingående medför erhåller· hon vid
detta tillfälle ett äktenskapsbidrag. Detta syftar även till att uppmuntra till omedelbar anmälan om förändringen i civilstånd, vilket
för den förvärvsarbetande kvinnan medför en mindre försämring
av bidragen.
Beveridge kommer härigenom in på ett problem som är ett av arbetslöshetsförsäkringens tekniskt mest svårlösta och psykologiskt
mest irriterande. I England tvingades man nämligen år 1931 att antaga »The Anomalies Act», vilken skulle beröva gifta kvinnor möjligheten att erhålla bidrag från arbetslöshetsförsäkringen trots att de ej
på något sätt sökte arbete. Under första tiden av sitt äktenskap
erhöllo de försäkringsbidrag på grund av avgifter som inbetalats
under deras tidigare liv som förvärvsarbetare. Massarbetslösheten
gjorde hänvisningsförfarandet såsom prov på arbetsvilligheten fullkomligt illusoriskt. Det kunde dessutom inträffa, att de genom flyttning till annan ort där kunde söka anställning i sitt gamla specialarbete, vilket ej var representerat i den nya hemortens näringsliv.
Detta medförde, att de utan risk kunde anmäla sig som arbetssökande
i arbetsförmedlingen, »stämpla», och därmed kvalificera sig för försäkringsbidrag. När massarbetslösheten fortfor och klientelet blev
utförsäkrat genomfördes de s. k. Transitional benefits, vilka i praktiken meddelades utan behovsprövning med rent oefterrättliga förhållanden som konsekvens. Försäkringsfondens underskott ökade
med en milj. pund i veckan.
The Anornalies Act gjorde i försäkringshänseende den gifta kvinnans ställning sämre än den ogiftas. Beveridge söker nu att mot~
verka de socialpolitiska incitamenten till den företeelse, som här
kallats »stockholmsäktenskap», d. v. s. att man och kvinna sammanleva utom äktenskapet på grund av att bidragen äro förmånligare
för ensamstående.
Enligt Beveridgeplanen komma visserligen gifta förvärvsarbetande
kvinnor att erhålla ett mindre omfattande försäkringsskydd än ogifta,
men detta beror därpå, att hustrurna ha den gemensamma bostaden
157
..
• H
Dagens frågor
att falla tillbaka på. Men endast den gifta kvinnan erhåller äktenskaps- och barnbidrag samt änkepension. På grund av mannens avgifter – vilka ej höjas vid giftermålet – skall hon därjämte erhålla
fri sjukvård, allmän folkpension och begravningsbidrag. Den kvinna
som lever i »stockholmsäktenskap» erhåller däremot endast de förmå-
ner som varje annan yrkesarbetande eller sysslolös kvinna erhåller
och, om hon behåller sitt förvärvsarbete, måste hon därjämte betala
avgifterna för att erhålla dessa förmåner.
En socialförsäkring som är så utomordentligt omfattande är givetvis ej billig. För en förvärvsarbetande man över 21 år komma de
egna avgifterna att bliva 4 shillings 3 pence samt arbetsgivarens
3 shillings 3 pence. Man ställer sig helt naturligt tvekande inför, om
en arbetare verkligen skall ha råd att betala en avgift av denna
storlek. Beveridge pekar emellertid på det förhållandet (§ 286), att
den engelske arbetaren- enligt undersökningar av hushållsbudgeter
– under åren 1937-38 för hela hushållets räkning betalade omkring
6 shillings i veckan för risker, vilka helt eller delvis skulle täckas av
den föreslagna planen. Hans hushållsbudget borde alltså ha utrymme
för motsvarande eller mindre utgift i avgifter. Orsaken till detta onekligen överraskande förhållande är bl. a. att söka däri, att den frivilliga
försäkringen i de företag, som huvudsakligen arbeta bland de mindre
bemedlade (lndustrial Assurance ConJ,panies) ställer sig orimligt dyr
genom att omkring 40% av premierna åtgå till administrationskostnader.
Arbetsgivarnas kostnader för socialförsäkringsavgifter komma att
höjas på grund av planen. The Economist har framfört att detta
knappast är önskvärt under efterkrigstiden, då industriens konkurrensförmåga gentemot utlandet blir av utslagsgivande betydelse för
den engelska samhällsekonomiens utveckling. A andra sidan kan ett
dylikt omfattande försäkringsskydd för de anställda medföra, att
arbetsgivaren utan större sociala betänkligheter inskränker arbetsstyrkan under kriser eller tider av tillfällig ordernedgång. Han kan
även göra detta utan att frukta höjda kommunalskatter, eftersom
arbetslöshetsbidragen komma från en gemensam fond, till vilken inga
kommunala bidrag inflyta. Om detta kommer att medföra socialt
lyckliga konsekvenser måste betvivlas. Arbetsgivarens tidigare intresse av att under alla förhållanden behålla sitt folk i arbete så
länge som möjligt kan nu, på grund av en enkel kalkyl och utan
fara för social stigmatisering, ersättas av statens intresse att genom
offentliga arbeten hålla sysselsättningen uppe och försäkringens utgifter nere. Frågan om tvångsföreläggande för industrien att hålla
sysselsättningen uppe har ej diskuterats i planen.
Sir William ger sig motvilligt och utan att komma fram till några
slutgiltiga förslag i kast med variationerna i de lokala levnadskostnaderna, vilka i England synas bero uteslutande på de olika hyresutgifterna. Om försäkringen bygger på den principen, att alla försäkrade skola erhålla lika stora bidrag, oberoende av var de leva
och hur de bo, kan detta medföra en premiering av de billigare orternas invånare och de små familjernas standard. I London var vecko- 158
_:, ,
Dagens frågor
hyran i arbetarhushållen omkring 15 shillings, i Wales 9 shillings och
på landsbygden ej fullt 5 shillings. I betänkandet påpekas, att bidrag
som varierades efter de faktiska hyreskostnaderna, delvis skulle lösa
svårigheten med barnbidragen (8 shillings i veckan för v~;trje barn
efter det första, om föräldrarna ha sysselsättning, annars för alla),
vilka bl. a. skola komplettera den stora familjens hyresutgifter. Det
skulle ej heller vara riktigt, enligt Beveridges åsikt, att två arbetslösa familjer, av vilka den ena levde i ett privat hyreshus och den
andra i ett subsidierat hus med avsevärt billigare hyror, skulle erhålla lika stora bidrag. Många ytterligare svårigheter diskuteras i
samband härmed och dessa orsakas ej minst av att Beveridge med
en till envishet gränsande konsekvens fasthåller vid de enhetliga försäkringsbidragen. Hans slutsats blir emellertid, att dyrortsgraderingen bör ytterligare utredas – och den svenska erfarenheten ger
honom nog rätt i, att detta är den tryggaste vägen ur svårigheterna.
Beveridgeplanen innehåller ett utomordentligt rikt material för
diskussion såväl på grund av sin revolutionerande uppläggning av
problemet som med hänsyn till betänkandets rikedom på detaljer och
träffande analyser av allmängiltiga sociala förhållanden. För vår del
kan det vara av särskilt intresse att se, hur han centraliserar all förvaltning av socialhjälp – med vissa obetydliga undantag – till det
statliga huvudorganet, vilket sedan tillsätter och avlönar sina tjänstemän i den lokala administrationen. Ä ven principen att alla de, som
överhuvud ha ett arbete, skola bidraga till kostnaderna för socialvården genom avgifter i stället för genom skatter, har sitt stora intresse. Beveridge säger, att de försäkrade skola känna, »att inkomster
under sysslolöshet, hur denna än orsakats, ej komma från en bottenlös börs» (~ 22).
Den gamla lärdomen från Englands stora kris inom socialförsäkringen år 1931, nämligen att de försäkrade småningom göra anspråk
på bidrag utan tidsbegränsning, när arbetslösheten sätter in, och att
en sådan obegränsad bidragsbetalning nästan kräves såsom en rätt,
synes ha fallit Sir William ur minnet. Detta är väl dock till sist den
största faran med all socialförsäkring. Under kriser eller tider av
penningvärdesförsämring uttunnas försäkringsprincipen långsamt
och brytes småningom ned under det förenade trycket av politiskt
organiserade krav och den sociala nödvändigheten att giva de sämst
ställda drägliga förhållanden. A andra sidan innesluter försäkringsformen – särskilt i samband med viss begränsad fondering – den
statsfinansiella fördelen, att extraordinära utgifter ej behöva försvåra den allmänna budgetbalanseringen åtminstone under någon
tid. Men fortsätta svårigheterna måste en konstant underbalansering
av socialförsäkringens budget framkalla åtgärder, vilka under kriser
måste ställa sina krav på statskassan för utgifter till offentliga arbeten eller, under prisstegring, för dyrtidskompensation, såvida man
ej vill försöka sig på den politiska och ekonomiska omöjligheten att
höja avgifterna. Erfarenheterna inom det svenska samhället under
år 1932 och 1942 peka onekligen på problem, som varje rationell plan
för social säkerhet måste kunna lösa.
159
‘ Il(
Dagens frågor
P. S.
Sedan ovanstående skrivits har regeringen efter intensiva påtryckningar tagit ställning. Först och främst har man godtagit det allt underliggande kravet på att »full sysselsättning» skall upprätthållas.
Vidare har man prutat på barnbidragens kontantbelopp, delvis under hänvisning till att man r!:ldan nu genom skolfrukostar m. m. underlättar barnfamiljernas försörjningsbörda. Ytterligare ha förslagen om en allmän, obligatorisk sjuk- och arbetslöshetsförsäkring med
bidrag i huvudsaklig överensstämmelse med sir William’s förslag
godtagits. Det gradvisa införandet av en pensionsförsäkring byggd
på avgifter synes däremot ej ha antagits, ej heller förslaget att förstatliga de s. k. Industrial Assurance Companies. Slutligen motsatte
sig regeringen att ett departement för social säkerhet omedelbart
skulle inrättas. Vid den votering som avslutade tredagarsdebatten
hade sannolikt det konservativa partiet utsänt en »three-line-whip»
till sina medlemmar. Voteringssiffrorna och efterföljande upplysniiigar antyda att disciplinen beträffande vissa yngre konservativa
ej nådde längre än till voterings-lobbyn. Arbetarpartiets ändringsförslag föll med ungefärligen reguljär minoritet.
Wilhelm Panes.
Finlands Det finska folkförsörjningsproblemet har alltefter som
Talkorörelse. kriget dragit ut på tiden blivit mer och mer försvårat.
Till följd av att krigsmakten så gott som totalt måste hållas på fältfot och på grund av det stora antalet stupade har folkförsörjningen
undandragits mer än 50 °/o av den normala manliga arbetskraften.
För att kunna nödtorftigt hålla produktionen i gång ha myndigheterna måst i allt större omfattning vädja till den frivilliga insatsen.
Att maningen ingalunda förklingat ohörd, visar sig av det följande.
Under 1941 gjordes de första försöken att åstadkomma en fastare
organisation av det frivilliga försörjningsarbetet, huvudsakligen genom finska vapenbrödraförbundets ortsrepresentanter, vilka tagit
initiativ till hjälp åt familjer, som på olika sätt blivit lidande genom kriget. En centralisering av organisationen visade sig emellertid snart nödvändig, och i februari 1942 upprättades i Helsingfors
den s. k. Stortalkobyrån, direkt lydande under ministeriet för kommunikationerna och de allmänna arbetena. Byrån, vars personal f. n.
uppgår till c:a 20 personer, är uppdelad på en finsk och en svenskspråkig avdelning och står under inspektion av general Hanell.
Talkorörelsen är i främsta rummet avsedd för hjälp åt krigsänkornas, invalidernas och de obemedlade vapenbrödernas familjer,
men även andra, som lida brist på arbetskraft, kunna erhålla hjälp
efter hänvändelse till talkorörelsens representanter. Den bemedlade
hjälptagaren betalar ersättning för det fullgjorda arbetet, vilken
dock tillfaller organisationen. I allmänhet hålles också, såvitt möjligt, talkoarbetarna med kost och logi genom hjälptagarens försorg.
Ordet talko anses vara lånat från litanskan och är svåröversätt- 160
T
Dagens frågor
ligt. Den närmaste betydelsen skulle vara skördegille efter gemensamt arbete, sådant det beskrives i Strindbergs Hemsöborna.
Från .centralbyrån upprättades förbindelse med varje kommun,
vilken representerades genom en talkochef. För varje särskilt arbete
inom kommunen utsågs en talkoäldste, vilken hade att handla i samråd med kommunens talkochef. En intensiv propaganda för talkoarbete påbörjades från Centralbyrån genom upprop i radio, i dagspressen, genom spridande av cirkulär samt främst genom ett speciellt
informationsorgan, »Talkoväktaren», vilket utkommer i slutet av
varje månad i Helsingfors. Det har visat sig, att denna synnerligen
omfattande propaganda i hög grad lönar sig, då enligt uppgift vid
årsskiftet kostnaderna för densamma uppgått till l a2 °/o av det värde,
som presterats genom talkoarbetet. En var, som ämnar deltaga i
talkoarbete, underskriver en förbindelse att under·året prestera minst
.50 arbetstimmar. Sedan undertecknandet skett, erhålles ett kort,
varpå talkaäldsten antecknar antalet fullgjorda timmar. Ett deltagarmärke i form av en stjärna överlämnas även. Genom förbindelsen erhåller också talkaarbetaren full olycksfallsförsäkring.
Talkoverksamheten förekommer i många olika former. Den normala insatsen är givetvis den direkta prestationen, men s. k. måndagstalka förekommer även ganska allmänt. Denna består i att den,
som icke har möjlighet att deltaga i de egentliga arbetstalkorna,
skänker inkomsterna av l timmes arbete varje måndag till vapenbrödraförbundets understödskassa. Den, som deltagit i måndagstalkon under ett år, har sålunda offrat inkomsterna av 50 arbetstimmar, vilket jämställes med lika många timmars medverkan i arbetstalka.
Centralbyrån lade från början stor vikt vid att talkafolket erhöll
informationer om vad som närmast borde göras, och varje nummer av Talkaväktaren innehåller artiklar angående de lämpligaste
arbetsfälten och hur arbetet bäst bör ordnas. Speciellt yrkade man
på att kvinnorna skulle inordnas i talkoverksamheten, med för dem
lämpliga arbetsuppgifter, och samma sak gällde skolungdomen.
Talkaarbetena fördela sig givetvis efter vad som är lämpligt för årstiden. Under vårvintern stod skogsavverkningen i förgrunden, men
även gödselutkörning anordnades i stor utsträckning. Under våren
och sommaren kom huvudvikten att förläggas på vårsådden och hö-
bärgningen. Härunder deltog även ett stort antal medlemmar av
stadsbefolkningen. För att underlätta dess möjlighet till talkaarbete
anordnades talkafärder till närbelägna landsbygder.
Under de första höstmånaderna inriktades talkoverksamheten framför allt på brödsädesskörden, vilken trots alla ansträngningar dock
icke kunde bärgas i sin helhet, samt vidare på tröskningen, höstsådden och upptagning av potatis och rotfrukter. På grund av brist
på hästar tjänstgjorde under höstplöjningen ett stort antal deltagare
som dragare framför plogen.
Bränslesituationen var emellertid fortfarande kritisk med tanke
på den förestående vintern. Deri ordinarie arbetskraften hade icke
möjlighet att hugga mer än knappt hälften av den normala förbruk- 161
-~- ·,..
Dagens frågor
ningen, och för att stimulera intresset för vedavverkningen beslöt
folkförsörjningsministeriet tillsammans med Stortalkoföreningen att
under oktober-december anordna en hela landet omfattande vedtalko med mottot »Ett mått pr man». Totalmålet fastställdes till
1,000,000 kbm. Som speciellt utmärkelsetecken för fullgjorda prestationer inrättades ett mått-märke, vilket innebär, att varje person,
som avverkar l kbm ved, har rätt att inköpa en nål med en miniatyryxa av järn. Den, som avverkat 4 kbm, kan inlösa en av silver, och
den, som avverkat 16 kbm, kan pryda rockuppslaget med en yxa av
guld. Enligt rapporterna vid årsskiftet hade det föresatta målet
1,000,000 kbm ved uppnåtts och guldmärket erövrats av 2,130 personer.
En enastående talkoinsats hade under året gjorts av soldaterna
vid fronten i och med byggandet av ett flertal s. k. vapenbrödrahus. På våren stod det klart, att bostadsfrågan för de till Karelen
återvändande 200,000 personerna skulle bereda stora svårigheter, då
ju alla, som under den varmare årstiden bott i tält, pappbaracker,
korsur och jordhålor, till vintern måste få någorlunda ordentliga bostäder. Då från hemmafronten icke kunde erhållas någon arbetskraft,
vädjade stortalkoföreningen och vapenbrödraförbundet till frontsoldaterna, vilka allteftersom tillfälle gavs villigt ställde sig till förfogande. Enligt uppgift ha över 1,000 stommar till flyttbara hus
förfärdigats av soldaterna och transporterats till de ödelagda bygderna. Byggnadsarbetet har ofta skett omedelbart bakom eldlinjen,
ibland mindre än 300 meter från denna.
Talkoarbetet har varit och är utan tvivel av en utomordentlig betydelse för Finland. Så är fallet icke blott genom att värdefull arbetskraft tillförs folkförsörjningen- närmare 30,000,000 arbetstimmar
ha under året presterats – utan verksamheten har även säkerligen
haft en utomordentlig psykologisk betydelse genom att alla samhällsklasser genom arbetet kommit i kontakt med varandra och,
som det sagts, »en bro slagits mellan eldlinjen och hemmafronten».
Och för frontsoldaterna, vilka under senaste året ofta icke haft full
sysselsättning, har det varit till glädje att kunna göra en produktiv
insats och samtidigt hjälpa vapenbrödernas familjer.
Wilhelm Odelberg.
162

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner