Print Friendly

Dagens frågor

Av Redaktionen | 31 december 1969


1969


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Dagens frågor
Det tyska valet
Efter att i tjugo år ha lett den västtyska
förbundsrepubliken har de kristliga demokraterna försatts i oppositionsställning. Att
detta skulle bli resultatet var något som
man redan före förbundsdagsvalet allvarligt kalkylerade med. Från socialdemokraternas sida gjordes frenetiska ansträngningar för att överflygla de kristliga demokraterna som största parti, och lika hårt kämpade CDU/CSU för att bevara sin maktposition. Denna hårda kamp om den politiska makten kom i hög grad att prägla
valstriden, som också fick en extra krydda
av nationaldemokraternas aspirationer på
en ställning i förbundsdagen.
Någon egentlig klarhet i den politiska
situationen skapades inte av årets förbundsdagsvaL Socialdemokraterna gjorde ett gott
val och kom över den tidigare så magiska
40 Il/o-gränsen, men de kristliga demokraterna behöll i stort sina positioner. Paradoxalt nog är det valet främste förlorare,
de fria demokraterna, som innehar nyckelställningen och som låtit vågskålen väga
över till förmån för socialdemokraterna.
Den allmänna tendensen mot ett tvåpartisystem i Västtyskland fick en ännu klarare
markering än tidigare, vilket framgår av
nedanstående uppställning.
Förbundsdagsvalen
Mandat Procent
1949 1953 1957 1961 1965 1969 1949 1953 1957 1961 1965 1969
CDU/CSU 139 243 270 242 245
SPD 131 151 169 190 202
FDP 52 48 41 67 49
NPD
Övriga 80 45 17
Ännu tydligare synes denna tendens vid
en hopsummering av röstetalen för de kristliga demokraterna och socialdemokraterna.
Tillsammans har de båda huvudmotståndarna vid de sex förbundsdagsvalen erhållit följande röstande!: 60,2, 74,0, 82,0, 81,5,
86,9 och nu senast 88,8 procent. Frågan är
om FPD skall försvinna ur förbundsdagen
vid nästa val. Partiet befinner sig redan
i farlig närhet av 5 Il/o-strecket. Sannolikt
blir det dock inte någon övergång till majoritetsval i enmansvalkretsar så länge som
SPD på grund av beroendet av FDP är
förhindrat att göra upp med CDU/CSU
om en valreform. Det skall också tilläggas,
att motståndet mot en ny valordning är
ganska starkt inom både SPD och CDU/
CSU och företrädesvis i de delstater, där
respektive parti befinner sig i en utpräglad
minoritetsposition.
242 31,0 45,2 50,2 45,3 47,6 46,1
224 29,2 28,8 31,8 36,2 39,3 42,7
30 11,9 9,5 7,7 12,8 9,5 5,8
2,0 4,3
27,9 16,5 10,3 5,7 3,6 1,1
Uppenbarligen har socialdemokraterna
haft den största fördelen av den stora koalitionen under de gångna tre åren. SPD
har länge lidit av att partiet så starkt för·
knippats med Weimarrepublikens tid, och
de kristliga demokraterna har skickligt ut·
nyttjat misstron mot socialdemokratien och
förklarat SPD regeringsodugligt. Detta var
ett argument, som av naturliga skäl inte
kunde användas i årets valrörelse. SPD
gick ut i valstriden med det utomordentligt gynnsamma utgångsläget att för första
gången klart ha dokumenterat motsatsen.
”Hoch steht mir Marx, doch höher steht
mir die Partei”, säges en av de tyska socialdemokratiska förgrundsgestalterna ha
yttrat gentemot den marxistiska kritiken av
Gothaprogrammet 1875. Denna uppfattning har av allt att döma delats av hans
sentida efterföljare i Västtyskland. I Godesbergprogrammet 1959 rensades det mesta av den marxistiska bråten bort, och
SPD bemödade sig om att framstå som ett
modernt reformvänligt parti utan dogmatisk belastning. Godesbergprogrammet tar
bestämt avstånd från kommunismen och
bekänner sig till demokratien. Anmärkningsvärt är också partiprogrammets positiva inställning till kristendomen. Särskilt
har dock uppmärksamheten kommit att riktas mot de avsnitt som rör den ekonomiska
politiken. Det har betecknats som rätt enastående att finna följande ordalydelse i ett
socialdemokratiskt program: ”Fritt konsumtionsval och fritt val av arbetsplats
är avgörande grundvalar, fri konkurrens
och fritt företagarinitiativ är viktiga element i socialdemokratiens ekonomiska politik.” Även om SPD tar avstånd från direkt socialisering finns det dock utvägar
att föra in socialismen bakvägen, särskilt
genom vittgående kontrollåtgärder från det
allmänna. Kanske lyser avsikten med programmet tydligast igenom i den opportunistiska kommentar, som för tio år sedan
fälldes av Herbert Wehner: ”Vi måste göra
detta program intressant även för den som
normalt inte väljer SPD. Men låt oss bara
komma till makten, så skall vi tolka och
förverkliga vårt program efter vårt sinne.”
Det kan väntas, att socialdemokraterna
kommer att agera ytterst försiktigt under
den närmaste framtiden. Även om FPD-ledaren Walter Scheel redan före valet betygade sin önskan att regera tillsammans med
SPD, är det troligt att FDP tills vidare
kommer att utgöra en broms på SPD:s ambitioner vad gäller den ekonomiska politiken. Willy Brandt är sannolikt benägen till
långtgående kompromisser inför utsikten att
efter nästa val kunna bilda regering på egen
hand. Först då blir det möjligt att bedöma
vad SPD i själva verket går för.
För de kristliga demokraterna kommer
det utan tvivel att kännas ovant att be- 399
fina sig i direkt opposmon. Man tvingas
dessutom att företa en kraftig reorganisering av den i jämförelse med SPD ganska
svaga partiorganisationen. Frågan är, om
Kurt-Georg Kiesinger kommer att mötas
av si\l\}ma förtroende som oppositionsledare, om han stannar som sådan, som förbundskansler.
Västtyskland har hittills varit en av de
stabilaste faktorerna i Europa. Detta torde
i mångt och mycket hänga samman med
den konsekvent västerländska och europeiska politik, som förts av de kristliga demokraterna och som inte minst bär Konrad
Adenauers signatur. Kan omvärlden på
samma sätt lita på konstellationen BrandtScheel? Det förefaller uppenbart, att varje
försök till mjukhet gentemot Ulbrichtdiktaturen och Kreml kommer att uppfattas som
en svaghet. För omvärlden har det känts
tryggt med de kristliga demokraterna vid
rodret i Västtyskland. Framtiden får utvisa i vilken utsträckning som farhågorna
för en utrikespolitisk omorientering är berättigade.
Utrikesministerns u-hjälp
På ledande plats i förra numret av Svensk
Tidskrift uttrycktes den förhoppningen, att
den nye statsministern både i ord och framför allt i handling skulle söka förbättra den
svenska neutralitetens och därmed Sveriges
skamfilade anseende i utlandet. Eftersom ledaren gick i tryck medan den socialdemokratiska partikongressen ännu inte var avslutad, kunde hr Palmes tal och intervjuuttalande inte åberopas. Orden i dessa visade
sig emellertid vara lovande. Han förklarade
att han inte var antiamerikan – annat skulle bara ha fattats! – och att han önskade
återställa förtroendet mellan USA och Svenge.
För handlingen svarade utrikesminister
Torsten Nilsson, men inte så som man hade
400
hoppats. I första ögonblicket trodde man
tvärtom att han var ute för att sabotera hr
Palme. Han meddelade nämligen att regeringen nu var beredd att satsa 200 miljoner
kronor på Nordvietnam, och han lämnade
inte någon i annan tro än att så skulle ske
innan stridigheterna upphört. I sak skulle
detta innebära, att Sverige inte bara tog
ställning i kriget i Vietnam, vilket regeringen redan gjort, utan också avsåg att intervenera. Utrikesministern avrundade sin
framställning med att meddela, att regeringen avser att ekonomiskt stödja Frelimo, dvs
ingripa i vår Efta-partner Portugals angelägenheter. Han avslutade effektfullt sitt tal
genom att också förkunna, att han var beredd att skänka pengar till Fidel Castros
Kuba. Hur allt detta skulle förenas med
svensk neutralitetspolitik nämnde han inte.
Reaktionen blev vad man kunnat vänta.
I USA blev den särskilt stark, och åtgärder
som skulle komma att beröra både Sveriges
handel och vår valutabalans förbereddes.
Vårt utrikesdepartement satte upp ett förvånat ansikte. Där hade man meddelat ”intresserade parter” innebörden av hr Nilssons anförande, och denna var inte riktigt
så avskräckande som man först trodde. Men
givetvis vet UD:s tjänstemän, att ett formellt meddelande inte går fram till eller
ännu mindre övertygar pressen eller kongressen i USA. Där finns många som arbetar emot en fortsättning på Vietnamkriget
men som därför inte vill bli fallna i ryggen
av en svensk utrikesminister. Arendet, bedrövligt i sig, var synnerligen illa handlagt.
Men oskickligheten var inte bara UD:s
utan gick förvisso tillbaka på hr Nilsson
själv. Därför fick man också se det egendomliga skådespelet att hr Nilsson tvingades framträda på DN:s ledarsida för att sö-
ka förklara sig. Han jämförde de 200 miljonerna med 10 miljoner kronor, som Röda
korset fått beviljat! Man frågar sig varför
denna jämförelse inte fick komma med i
talet vid partikongressen. Där lät hr Nilsson
mera karsk.
Gåvan till Kuba återstår att närmare fördela. Får vi komma med ett förslag? Skulle
inte hr Nilsson kunna ordna så att den åtminstone till en del utgår i form av leveranser av svensk krigsmateriel? President Castro skulle förmodligen med glädje ta emot
den, och denna glädje skulle kunna tjäna hr
Nilsson till moraliskt stöd och uppmuntran
när vårt förhållande till USA ytterligare
blir försämrat.
Hr Nilsson avslutade sin artikel i DN
med en vädjan om att vi ej skulle misstänkliggöra varandras motiv utan enigt arbeta
för u-hjälp. Detta är faktiskt vad de flesta
vill. Men då måste också hr Nilsson bidraga
till enigheten genom att inför sina meningsfränder redovisa det faktum, att oppositionen ställt sig helhjärtat bakom u-hjälpen.
Nu använde han i stället denna för att
framhäva regeringen och sig själv inför sitt
partis yngre skrikhalsar. Detta motiv var
uppenbart, och att påpeka det innebär inget
misstänkliggörande. Det är bara att redovisa ett faktum.
Samlingspartiets programarbete
I vanliga fall brukar partiernas interna programarbete inte tilldraga sig särskilt stort
intresse. I regel har arbetet sin största betydelse för den inre opinionsbildningen
inom resp. parti. Man frestas säga att all
programmatisk verksamhet egentligen är
ett studiearbete med större bredd och högtidligare rubricering än vanligt. I praktiken
brukar inte förändringar i programmen bli
stora, och skulle de till äventyrs innebära
viktiga principiella nyheter brukar dessa ha
anteciperats i partiets riksdagspolitik.
Med Moderata samlingspartiets program,
vars andra version nyligen varit på remiss
i partiet olika centrala och lokala instanser,
ligger det n~got annorlunda till. Inte s~ att
programarbetet utmynnat i en politisk
frontförändring vid sidan av det praktiska
riksdagsarbetet. Det originella med programinsatsen är att den bygger p~ en i
svensk partihistoria förmodligen unik
kraftansträngning under ~ren 1965-67, d~
ett 20-tal delegationer omfattande n~got
hundratal politiker och specialister p~ olika samhällsfr~gor gjorde ett försök att p~
vetenskapligt underlag göra framtidsprognoser och utveckla riktlinjer för en politik
lagd p~ längre sikt. Till sitt syfte sammanföll detta arbete med motsvarande ansträngningar under samma period inom det
österrikiska folkpartiet, som utvecklades
under rubriken ”Aktion 20, Politik und
Wissenschaft”. 20 betydde där 20 ~r, och
markerade perspektivets vidd.
Det fortsatta programarbete, som sedan
hösten 1968 upptagits under partiordförandens, hr Holmbergs, personliga ledning,
skall nu föreläggas en riksstämma i slutet
av november. Att en betryggande majoritet sth bakom det nya programmets huvudlinjer är utan vidare klart efter debatten vid den stämma i januari, d~ partiet
bytte namn. Att meningarna kommer att
bryta sig kring olika detaljfdgor är antagligt. N~got annat skulle vittna om bristande vitalitet.
Av särskilt intresse blir förmodligen debatten kring den ideologiska inledningen,
där ett antal riktlinjer för en humanistisk
konservatism eller, om man s~ vill, en konservativ humanism fastsl~s. Åtskilliga, särskilt bland de yngre, kan känna tvekan
inför förklaringen att ”Moderata samlingspartiet är arvtagare till högerpartiets konservativa idetradition”, liksom inför bekännelsen till ”en kristet inspirerad humanism som vägledning i samhällsarbetet”.
Utanför nyvänsterns led har det blivit p~
modet att skygga för ideologiska preciseringar, som verkligen säger n~got om den
401
idevärld, som en partiriktning vill bygga
p~. Hellre talar man i platta tonfall om ett
”tolerant” samhälle ”med trivsel för alla”.
Men inget samhälle kan vara ide- och kulturpolitiskt neutralt. Varje statlig ordning
m~ste innefatta bestämda moraliska principer för t ex undervisning och rättsväsen,
eljest kan samhället inte fungera. Debatten
vid samlingspartiets kommande riksstämma lär visa hur djupt den insikten fortfarande kan vara förankrad bland arvtagarna till högerns idetradition. Vad partiledaren, hr Holmberg, beträffar, som med s~väl
fasthet och skärpa som resonlig kompromissvilja lett programkommittens arbete,
kan det inte finnas n:1gon tvekan. Bans
personliga inflytande är en stark garanti
för att partiet inte springer ifrh sina ideologiska grundvärderingar. Ty programarbetets väsentliga resultat är just att dessa uttryckts och preciserats inför en ny samhällsutveckling med nya problem.
Indoktrinering?
Onsdagen den 1 oktober bör man ha haft
en glad dag i skolöverstyrelsen. Man fick
d:1 ta del av en insändare i Svenska Dagbladet, fdn en läsare som är elev i en Stockholmsskola. Bakgrunden var följande. Inom
elevernas centralorganisation SECO hade
man bestämt sig för en operation Dagsverke
till förm:1n för upprorsrörelsen Frelimo i
Mozambique. skolöverstyrelsen, tillfr:1gad i
saken, hade givetvis vetat att den i denna
fr:1ga skulle U varmt stöd av utrikesminister
Nilsson. Den beviljade allts:1 en lovdag för
alla skolor för ändamålet. Emellertid hade
eleverna i en stockholmsskola funnit, att de
inte ville arbeta för sagda rörelse. I stället
ville de ägna dagen ~t att få ihop pengar till
ett sjukhus i Peru, allts:1 för ett opolitiskt
ändam~l i ett u-land.
skolöverstyrelsen sade nej. Det skulle vara gerillakrig eller ingenting. För ett rent
402
humanitärt arbete ville den verkligen inte
bevilja en lovdag. Nu frågade insändaren:
Kr skolöverstyrelsen indoktrinerad?
Detta bör ha roat vissa befattningshavare
i skolöverstyrelsen ofantligt. Ty visst är
denna indoktrinerad, eller vänstervriden,
hur man vill kalla det. Där arbetas flitigt
med att också indoktrinera andra, nämligen
skolornas elever, i en viss riktning. Lärarna
har man som bekant ännu inte alldeles rått
på. Nu visade det sig, att vad som skett
dolts så väl – vad stort sker, sker som
bekant tyst – att en del elevråd tror att
skoldemokrati innebär att de själva får t ex
bestämma om de vill arbeta för ett humanitärt i stället för ett rent politiskt syfte! Så
är inte fallet. Om en elev vill tänka, skall
han tänka på ett visst sätt, annars inte alls.
Icke skyldig
Den norska tidskriften Farmand fäster i
sitt första nummer för oktober i år uppmärksamheten på en artikel av en högre
tjänsteman inom undervisningsväsendet i
Kalifornien, mr Max Rafferty. Denne har
reagerat mot det skuldkomplex, som utlandet väntar att genomsnittsamerikanen
skall bära på. Han har ledsnat på att höra
ömsom att han är merkantiliserad och ömsom att han är blodtörstig. Han förklarar
sig vara icke skyldig till någondera delen.
Han är, säger han, inte medskyldig till
att det råder hungersnöd på sina håll i
Asien. Sådan har alltid funnits, långt innan
USA existerade. I den mån han kan lindra
den är han villig att hjälpa till, men han
har inte orsakat den. Han känner sig inte
medskyldig till civilbefolkningens lidanden
i Vietnam. Kommunisterna med Ho Chi
Minh i ledningen började kriget, utan hänsyn till vem det gick ut över, och ansvaret är ytterst deras. Han känner sig inte
heller skyldig till kriminaliteten i USA:s
storstäder. Om brottsligheten sammanhänger med fattigdomen, så har han inte
orsakat den senare och genom att betala
dryga skatter gör han sitt för att avhjälpa
den. Han är inte skyldig till rasdiskrimineringen. Slaveriet erkändes en gång som berättigat, men för sin egen del behövde han
inte ta ställninig då: hans farfar kom som
immigrant till Amerika ungefär då slaveriet avskaffades.
Han är inte skyldig till pornografiska filmer, som han inte ens går och ser på. Han
har inte försummat sina barn utan i stället
arbetat för att ge dem den bästa möjliga
start i livet. Att sedan barn i vår tid har
kunnat bryta upp ordningen vid stora universitet beror på något annat, men föräldrarna har faktiskt gjort vad de kunnat för
dem. Kanske har de gjort för mycket.
Han försvarar Amerika. Det har sina
fel, säger han, men det har flera dygder,
och när universitetsprofessorer lär ungdomen att landet har en bakgrund av korruption och imperialism ropar han, på hela
landets vägnar, sitt icke skyldig!
Så långt mr Rafferty och Farmand. Man
bör observera det sista stycket. Åsikten att
professorerna genom sin intellektualism
förför ungdomen är inte ny i USA. Det är
ett sätt för den vanliga människan att lägga över på andra den ”skuld” som han får
höra talas om men som han inte kan förstå hur han kan ha ådragit sig. Den vanliga människan är nämligen ingen filosof,
och det han inte varit med om känner
han sig inte skyldig till.
Begreppet skuld är något som man bör
handskas varligt med. När det i vulgärpropagandan anges att de rika länderna är
skuld till fattigdomen i u-länderna är detta meningslöst. När det ännu fanns kolonier, kunde det sägas att kolonialmakten
hade ansvar för förhållandena inom kolonierna. När ansvaret är borta har också
därur följande skyldigheter minskat eller
försvunnit. U-hjälpen kan verkligen motiveras på annat sätt än genom i-ländernas
förutsatta dåliga samvete. Då andra världskriget var slut, ansågs bl a Dag Hammarskjöld ha företrätt tesen att Sverige stod i
skuld till de krigförande som krossat
Hitler medan vi såg på. Härav följde miljardkrediten till Sovjetunionen, men hr
Wigforss drev säkerligen fram denna av
helt andra bevekelsegrunder, mer realistiska
än vad någon självpåtagen skuldkänsla
kunde vara.
Men givetvis finns det en skuld också i
politiken; särskilt i en demokrati bär alla
ett gemensamt ansvar, även om detta är
ojämnt fördelat. När svensk utrikespolitik
i dag förs med blandad hänsynslöshet och
oskicklighet, ligger skulden i första hand
på utövaren men i andra hand på alla som
i valen hjälpt fram den politiken eller icke
nog kraftigt motarbetat den. När civilbefolkningen i Vietnam fått lida under bombningarna, har flygledningen och presidenten-överbefälhavaren en tung skuld, men
denna delas av alla dem som kunnat, eller
bort kunna, upplysa opinionen om den
förlegade flygstrategiens verkningar och
som därigenom hade kunnat förändra krigföringen. I detta avseende har också de
:amerikanska intellektuella, ”professorerna”,
en skuld.
Men har man i en demokrati gjort sitt
för att hävda en mening, som man anser
riktig, eller om man faktiskt inte kunnat
få tillfälle att uttrycka en mening, och
<>m man sedan fått majoriteten emot sig,
då är man utan skuld till besluten. Det kan
bara vara riktigt att försöka få dessa ändrade, men man behöver verkligen inte gå
<>mkring med ständigt dåligt samvete. Miljoner amerikaner har det just så ställt; det
är ytterst oförsynt av kritiker här hemma
som mästrar amerikansk politik att också
i sin självtillräcklighet generellt fördöma
amerikaner. Och, kan man väl som en
tröst för oss själva tillägga: det är precis
403
lika oförtjänt att allt svenskt är så nedvärderat i världen som det av kända skäl
faktiskt har blivit i dag.
Glass och politik
Reklamen skall nu klämmas åt ordentligt,
att döma av tongångar som på senare
tid avhörts från regeringshåll. Om hårdare
tag och förbud varslades på socialdemokraternas partikongress, trots att man inom nä-
ringslivet startat ett betydande självsaneringsarbete för att få bort reklamens värsta
olater. Men vad betyder sådana frivilliga
åtgärder när chansen att vinna en propagandistisk poäng inför horder av folk från
press, monopolradio och monopol-TV uppenbarar sig? Vid samma kongress beslöt
man till yttermera visso att ”kräva” att all
tobaksreklam samt märkesreklamen för sprit
skulle förbjudas.
Den alltmer auktoritära inställningen
från regeringen markerades också för en tid
sedan i Tage Erlanders tal vid Metalls kongress. Där brännmärktes bl a den s k kändisreklamen. En känd person skall inte få
skylta i annonser som rör områden där han
eller hon saknar renomme som expert.
skådespelerskan Margareta Sjödin har i
höst figurerat med foto i en glassannons.
Rubriken lyder: ”På GB glasspartaj gör
jag inte bort mej”, och därunder står skrivet: ”Det är därför jag tycker så mycket
om dom. Man kan mixa hur man vill. Och
ändå vara klar i knoppen. Gott är det
också. Nougat, Vanilj, Jordgubb, Chokladrippel eller Ananas. En och en eller mixade … 5 sköna, goda ingredienser till världens festligaste glasspartaj. Ordna ett i
kväll.”
Sådan reklam är alltså i farozonen, eftersom fröken Sjödins för allmänheten kända kvalifikationer ligger på ett helt annat
plan än glassexpertens.
404
Fröken Sjödin har emellertid också synts
i ett annat sammanhang: I Arbetet (s) har
hon under en sexspaltig rubrik, ”Årets Partajbrud mot nya djärva mål: PALME –
HKR HAR DU MEJ!”, uttalat sig lika
oförblommerat om sina politiska åsikter som
tidigare om sin glassmak. Hon säger så här:
”… jag är inte med i något politiskt parti
men röstar alltid på sossarna. Har man själv
kämpat sig upp från ingenting och fått en
utbildning vill man att alla skall ha samma
utgångsläge. Tendensen skomakare bli vid
din läst tycker jag illa om.”
Dvs i klartext och inte insinuationsvis:
oppositionspartierna vill i motsats till socialdemokratin inte att alla skall ha samma
möjligheter till utbildning. Oppositionen
vill till skillnad från regeringen att en gång
fattig alltid skall vara fattig.
Vi tror att Margareta Sjödins omdöme
och kunskaper om glass vida överträffar de
om politik. Vi hoppas det åtminstone –
för GB-glassens skull. Men om inte håller
vi ändå inte med dem som vill hindra henne från att synas i glassannonser. Vi tycker
nämligen att hon skall ha precis lika stor
rätt som alla andra människor att få uttala
sig om glass. Liksom om politik. Egentligen
är skillnaden inte så rasande stor. Det är
en fråga om tycke och smak vilken glassort
och vilket politiskt parti man väljer. Det
är en fråga om demokrati, helt enkelt.
·~t-\TL\GEt’\ ‘,tt-\
~~~D~ISRottR YlD t’IAKrtt\~
‘Den folkvalde_,
405

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner