Print Friendly

Dagens frågor

Av Redaktionen | 31 december 1969


1969


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Dagens frågor
Ljusning för oppositionen
Efter fjolårets svåra valaederlag har folkpartiet visat en påtaglig politisk aktivitet.
Olika slags aktioner har avlöst varandra
och vittnat om vilja till förnyelse och revansch. Partikongressen i november antydde också att sviterna från valdebaclet
övervunnits.
Som bekant har partiledaren Sven Weden av hälsoskäl tvingats avgå. Hans efterträdare Gunnar Helen, enhälligt vald vid
kongressen, har hälsats med påtaglig optimism även utanför partiets egna led. Vid
tiden för sin entre i landshövdingresidenset i Växjö ansågs han förbrukad och slutkörd. Åren i Småland tycks dock ha bekommit honom väl. Det är en vital ledare
med nyväckt aptit på den politiska striden
som folkpartiet nu valt. Man får hoppas
att han förmår vitalisera dels sitt parti
men dels också hela den icke-socialistiska
oppositionen.
Ett onekligen lovande tecken i detta sammanhang är hr Helens försök att återuppväcka det stagnerade mittensamarbetet. Det
är i och för sig inte så märkvärdigt. Det
hoppingivande är att man från mittenhåll
tydligen gjort en viktig nyansering av de
tidigare samarbetssträvandena. Dessa hade
i alltför hög grad spetsen riktad mot moderata samlingspartiet. Nu förklaras att
socialdemokratin är huvudmotståndaren,
och att en trepartiregering är det realistiska alternativet till det nuvarande enpartiväldet. Hr Per Gahrtons förvirrade ideer
om hur oppositionspolitik bör bedrivas har
därmed förvisats till den skamvrå där de
hör hemma.
Också SIFO-rapporterna för november
ger anledning till en viss, låt vara begränsad optimism. Folkpartiet är på väg ur
sin vågdal. Centerpartiet går tillbaka, men
inte så mycket som socialdemokratin –
även om detta parti med sina 52 procent
av väljarkåren alltjämt har en markant ledning. Mycket kan dock förändras. Sedan
nu moderata samlingspartiet på sin kongress antagit sitt nya, framåtsiktande och
moderna partiprogram finns skäl att tro
att även detta parti skall kunna tillskansa
sig en ökad andel av väljarna.
Tyvärr har socialdemokratin fortfarande
möjligheter att än en gång kunna klamra
sig fast vid taburetterna. Men yxan får inte
kastas i sjön. En blygsam men dock vändning till det bättre har kunnat konstateras
inom oppositionen. Det kommer nu an på
dessa partier själva om de förmår föra en
politik så fri från fördomar och konstlade
inbördes barriärer att en majoritet av väljarna upplever oppositionen som ett slagkraftigt och regeringsdugligt alternativ.
Fallet Leussink
När Tysklands nye socialdemokratiske
kansler, hr Brandt, bildade sin ”lilla koalition” med de tyska liberalerna, väckte en
ministerutnämning uppståndelse och förbittring bland hans egna. Trots att inflytelserika partivänner, däribland de unga s k
progressiva radikalerna, reste intensivt motstånd utsåg kanslern till minister för vetenskap och forskningspolitik en herre vid
namn Leussink. För att förstå förargelsen
hos de radikalt sinnade partibröderna bör
man besinna att Leussink inte bara är teknologie professor och president för det
västtyska universitetsrektorsrådet, vilket är
illa nog. Efter kriget har han med stor
framgång drivit en firma specialiserad på
stora damm- och vägbyggen (bl a engagerad
i Assuandammen). Firman har till på köpet
alltid haft nära kontakt med Kruppkoncernen.
Utnämningen var både modigt och
skickligt gjord av kanslern. Redan i sina
första framträdanden har den nye ministern för ”Wissenschaft und Bildung” utvecklat ett program, som väckt stark anklang både hos lärosätenas forskare och
inom industrin. I en s k skjutjärnsintervju,
där man efter tysk sed sköt med långt starkare krutladdningar än vad som förekommer ens i svensk TV, avvisade han strävt
alla försök att binda eller kanalisera grundforskningen. Professorerna måste få ha sin
”Narrenfreiheit” – ett kaos av ideer och
experiment vore mycket mera framstegsskapande än aldrig så välmenande riktlinjer från ovan. Han avsåg vidare att på bred
front vidareutveckla samarbetet mellan
universitetens forskning och industrins. De
på snabba praktiska resultat inriktade metoder han därvid föreslog finns det all anledning att begrunda även i vårt land.
Vår visionära regering har hittills inte
lyckats få något verkligt grepp om forskningspolitikens problem. Det hjälper inte
mycket med forskningsberedningar och
forskningsråd av alla de slag, när de ansvariga människorna inte av självsyn vet
vad det är fråga om. Hrr Palme och Ingvar Carlsson må vara aldrig så begåvade
och intellektuellt rörliga personer. Felet
med dem som utbildningsministrar är att de
gjort sin karriär så till sägandes inom kommissariatet. Hr Moberg – på sitt håll –
har som bekant varken gjort till eller från.
Likaväl som tyskarna är att lyckönska till
sin förbundskanslers fördomsfria utnämningspolitik, likaväl är det för oss svenskar
skäl att beklaga den om de stora sammanhangen ovetande partipolitiska småskurenhet, som präglar vår socialdemokratiska regerings personpolitik. Blir vi inte av med de
experimentlystna politrukbegåvningarna i
regeringen liksom inom utbildningsväsendets administrativa toppskikt vid de närmaste valen, lär vi alla få betala dyrt för
den oundvikliga kvalitativa eftersläpningen
i förhållande till de ekonomiska stormakterna i Västeuropa med deras enorma satsningar på vetenskap, utbildning, teknik och
ekonomisk expansion.
455
Kulturskymning
Behandlingen av den sovjetiske författaren
Alexander Solsjenitsyn utgör ett skolexempel på hur en diktatur i ett land utarmar
den kultur, som det är en regerings plikt
att skydda.
Bakgrunden är följande: Solsjenitsyn är
en ingenjör, som 1945 sattes i ett av Stalins
fångläger. Han var lägerfånge i 8 år, enligt
andra uppgifter i sammanlagt 14. Hans
brott var att han – observera detta! – i
brev till sin hustru uttalat sig kritiskt mot
Stalin. När han släpptes, kom han, ovisst
på vilket sätt, i förbindelse med Chrustjov
och denne såg till att en roman, som Solsjenitsyn skrivit, fick publiceras. Den hette
”En dag i Ivan Denisovitjs liv” och beskrev
mot självbiografisk bakgrund hur en fånge
behandlades i ett läger. Det är uppenbart,
att bland de miljoner människor, som kastades i fängelse och sattes i sibiriska arbetsläger under Stalins tid, fanns många författare, som både kunnat och velat skriva
självbiografiska romaner. Solsjenitsyn hade
den turen, att hans verk kom under Chrustjovs ögon, då denne förberedde sitt stora
avslöjande av Stalinregimens förtryck. Boken kom först ut i ett nummer av litteraturtidskriften Novy Mir, och blev berömd
över en natt.
Den samhällskritik, som Solsjenitsyns
skriftställeri innebar, har han sedan försökt att fortsätta, men han har inte lyckats. Detta beror inte på hans arbetes
kvalitet utan på att particensuren stoppat
honom. Hans bästa större verk ”Cancerkliniken” var godkänd av författarföreningen i Moskva. Utan ett godkännande
av en inför partiet ansvarig instans kan
ingenting tryckas i Sovjetunionen. Någon
högre instans ingrep, och boken kom aldrig
ut. Den har cirkulerat under hand och
därmed olagligt i Sovjetunionen och
tryckts i utlandet. Därmed har den inte
införlivats med den sovjetryska litteratu- 456
ren utan med världslitteraturen, där den
uppenbarligen hör hemma.
De partiinstanser, som p~ s~ sätt blivit
förbigångna och som efter Chrustjovs fall
inte längre är mottagliga för kritik, kan
naturligtvis inte förl~ta n~gonting s~dant.
l början p~ november i ~r uteslöts allts~
Solsjenitsyn ur den lokala författarföreningen i staden Rjazan. Att denna skulle
handlat p~ eget bev~g är naturligtvis alldeles otänkbart. Dess beslut fastställdes därefter av den centrala sovjetiska författarföreningen, och därmed är Solsjenitsyn
dömd att aldrig mera f~ ett arbete publicerat. Hans namn kommer inte att upptagas
i några förteckningar på sovjetiska författare, hans arbeten kommer inte att lånas ut
i ett sovjetryskt bibliotek. Partibyråkratien
har förklarat honom litterärt död i hans
hemland, och han får vara tacksam om
hans erfarenheter fr~n arbetsläger inte
kommer att upprepas.
Men fr~ga är, om det går att dödförklara en kulturmänniska. Hans verk lever.
Vad han skrivit sprids under hand med
större risk för läsaren, det är sant, men
samtidigt med större inflytande p~ dem
som läser honom. Just därför att böcker,
som inneh~ller kritik, blir undertryckta i
stället för att de som i en demokrati kan
bli öppet diskuterade, framst~r de som mer
betydelsefulla. Vad de säger, går från den
ene till den andre bland de unga intellektuella – att s~dan litteratur framför allt
läses i studentkretsar är ju väl känt. Men
utåt har den sovjetiska litteraturen berövats
ett namn. Boris Pasternak fick på sin tid
N obelpriset, fastän kommunistpartiet gjorde sitt bästa för att tiga ihjäl honom. Genom att sedan hindra honom att officiellt
taga emot det, drog partiet endast löje
över sig självt och över sitt land.
På Stalins tid skulle tavlor föreställa glada kolchosarbetare eller fabriker med rykande skorstenar. Böcker skulle handla,
utom om Stalins inspirerande föredöme,
om industrier och maskiner och arbetsrekord. Det är tydligt, att sådan ”litteratur”‘
är alldeles ofarlig för också den nu sittande
regimen i Sovjetunionen. Den kan säkert
få medelm~ttor som producerar sådant i
önskvärd utsträckning. Men Solsjenitsyns
fall visar, att de stora och självständiga författarna under en kommunistdiktatur riskerar att tystas och försvinna.
Angreppen på polisen
När rikspolischefen Carl Persson i oktober
i år höll sitt mycket uppmärksammade anförande om de ständiga angrepp som förekommer mot polisen i tidningar och i TV,
var det tv~ av hans exempel som var värre
än de övriga. Naturligtvis skall man inte
underskatta när en känd deckarförfattare
offentligt förklarar att ”Stockholmspolisen
är brutalast i världen”. Men uttalandet kan
ju ha berott på särskilda omständigheter,
och han hade väl minst av alla någon
glädje av att få se sina ord återgivna i tryck.
Nej, de värsta exemplen är när två redaktörer medvetet och hänsynslöst angripit enstaka polismän eller poliskåren som sådan.
En veckotidningsredaktör illustrerar sitt på-
stående att ”på en polisstation i Stockholm
är man fullkomligt rättslös” med en bild av
en fin och omtyckt polisman, som dessutom är – pensionär. Kan personförföljelse ta sig krassare uttryck? En kvällstidning gör ett reportage om en man som
skulle ha blivit misshandlad av poliser och
fått en arm bruten. En bild av den brutna
armen publiceras. Den följande läkarundersökningen visar att hela historien var
uppdiktad. I detta fall hade redaktören
ändå tagit kontakt med polischefen på platsen och fått veta sanningen. Men det hjälpte inte. Det var polisen man skulle komma ~t.
Det framgick ej av hr Perssons anförande om dessa och andra fall anmälts för
Pressens opinionsnämnd. Visserligen ändrar
dess uttalanden ingenting av vad som redan är gjort. Men redaktörer är dock inte
alldeles okänsliga för att bli prickade av
sina egna. När numera den nye pressombudsmannen tillträtt, bör möjligheterna att
beivra moraliska övergrepp av det här slaget bli större.
Men de blir inte tillräckliga. När redaktörer tillgriper medel, som bara kan karakteriseras som former av intellektuell nedbusning, sker det nog oftast därför att de
känner sig tvingade att ”följa med tiden”.
Vi vet att de råa brotten blir allt vanligare.
Våldsbrott av typen överfall ökar. Samtidigt ökar medlidandeskampanjen för
brottslingar, men inte för brottslingarnas
offer. Samhällets väg för att stoppa brottsutvecklingen går över polisen. Man angriper alltså denna, inte därför att redaktö-
rerna i och för sig önskar ett ökat antal
brott utan därför att det är populärt att ta
parti för brottslingar.
Tendensen till glorifiering av särskilt vissa yngre lagbrytare är påtaglig. Det sker
till stor skada för dessa – en aspekt som
kanske inte alldeles bör glömmas bort.
Samtidigt undergrävs systematiskt allmänhetens tillit till polisen. Polisen behöver
just nu allt stöd den kan få, från allmänheten men kanske i dagsläget särskilt från
högsta ort. Man avvaktar med spänning
vilka den nye justitieministerns ställningstaganden till polisen kommer att bli. En
ordentlig utökning blir i varje fall ofrånkomlig.
Under tiden får vi läsa, att rektorn för
Socialhögskolan i Stockholm, en progressiv person, föreslår att återfallsförbrytare,
som hållit på tillräckligt länge, skall pensioneras. Andra människor erlägger ju i olika former pensionsavgifter för att få pension. Skall denna nya klass av pensionärer
slippa sådana, eller skall avgiften kanske
457
utgå av tillrättaskaffat stöldgods? Det sista
vore typiskt, eftersom det skulle innebära
att offren för brottsligheten skulle särskilt
utväljas för att betala den.
Det har sagts, att vi ”skall lära oss leva
med våra brottslingar”. Det har vi redan
i stor utsträckning tvingats göra. En ensam
kvinna vågar numera inte gå på kvällen
på vissa gator och i vissa tunnelbanestationer i Stockholm. Det är knappt att hon vå-
gar medföra sin handväska på dagen på
vissa förstadsgator. Nog har vi lärt oss.
Slopa affärstidslagen redan nu!
Butikstängningslagen av år 1948 ersattes
den 1 januari 1967 av en provisorisk affärstidslag som avses gälla till utgången av
1971. Då skall den på nytt omprövas, varvid ett slopande av lagen kan bli aktuellt.
Men det är oklokt att vänta så länge. Lagen
bör upphävas utan dröjsmål.
Resultaten av det nuvarande provisoriet
är nämligen långt ifrån lyckade. En rad
livsmedelsaffärer, främst i storstadsområ-
dena, har begärt dispens för söndagsöppet.
Men i många fall har Handelsanställdas
förbund vänt tummen ner, och handelsminister Gunnar Lange har accepterat denna negativa attityd.
Regeringsnejet är avslöjande. Det visar
hur ambivalent socialdemokratins inställning till konkurrens de facto är. Den får
sålunda inte ta sig uttryck i förbättrad service för konsumenterna. Hr Langes svaghtt dokumenteras vidare när han böjer
sig för Handelsanställdas förbund – vars
bevekelsegrunder sannolikt är dels svå-
righeter att organisera de arbetstagare
som tar deltidsarbete under kvällar och
söndagar, dels omsorgen om medlemmarnas bekvämlighet. Dessa skäl må vara fackligt motiverade. Men de berättigar inte regeringen att åsidosätta för den stora allmänheten väsentliga servicekrav.
458
Regeringen sväljer uppenbarligen helt det
metafysiska argument mot söndagsöppet
som är en variant på manipulationsteorin:
Allmänheten vill egentligen inte alls handla
på söndagarna, det är bara som den inbillar sig! En sådan motivering borde strängt
taget förbigås med tystnad, om det inte
vore för det dråpliga allvar med vilket det
framförs från Handelsanställdas förbund
m fl håll.
Socialdemokratin visar sig också vara
blind för den del av samhällsutvecklingen
vars innebörd är, att samtidigt som arbetstiden förkortas och fritiden ökar växer
även servicebehovet. Samhället kan inte
sluta att fungera på lördagar och söndagar. Åtskilliga företag och institutioner är
mycket riktigt i verksamhet under helgerna: bensinmackar, restauranger, hotell,
kiosker, sjukhus, polis, brandkår, tidningar
etc. Och fler blir det. Men för regeringen
och Handelsanställdas förbund tycks affärsbiträdena i livsmedelsbutiken vara ett
privilegierat undantag.
I sina ambitiösa försök att motverka en
förbättrad service för allmänheten önskar
vi Handelsanställdas förbund olycka till!
73jörnjå’gareJL
C’ltt\ bff ~R JU.\Kff
Dt:~ E}ÖRMtti ~M&
1~t1KIE. ~~~,.,!
459

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner