Print Friendly

Dagens frågor

Av Redaktionen | 31 december 1937


1937


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DAGENS FRÅGOR
Den 12 dec. 1937.
Våra handelsförbindelser Sveriges varuutbyte med Spanien befann
med Franco-Spanien. sig under åren före inbördeskriget i tydligt uppsving. De naturliga förutsättningarna för detta varuutbyte
voro också de bästa, i det att de båda länderna, om man undantar
järnmalmen, knappast på något område konkurrera. Det skogfattiga
Spanien behöver våra träförädlingsprodukter, och den pågående industrialiseringen skapade en god marknad för våra maskiner och
apparater av olika slag. Sverige konsumerade å sin sida betydande
mängder sydfrukter, mandel och vin från Spanien, för att ej tala om
kork, kalisalter m. m. Exporten från Sverige steg från 23 milj. kronor
år 1932 till 28,5 milj. år 1935, det sista ur handelssynpunkt normala
året före inbördeskriget. Året därpå sjönk vår utförsel till Spanien
till 10,8 milj., och under de nio första månaderna i år uppgick den
blott till 3,9 milj. kronor. Importen höll sig ännu år 1936 uppe på sin
vanliga nivå eller cirka 14 milj. kronor för att även den sjunka tillbaka i år till 5,9 milj. .
Det är sålunda en högst betydande tillbakagång att notera i vårt
varuutbyte med Spanien, och det är ej att undra på, att särskilt de
svenska exportföretag, som gjort mångåriga ansträngningar och nedlagt stora kostnader på att upparbeta den spanska marknaden, ivrigt
se fram mot den stund, då mera normala avsättningsförhållanden
åter skola inträda därstädes. Härtill kommer ett annat bekymmer,
nämligen de infrusna svenska fordringarna i Spanien, som kunna
uppskattas till cirka 18 milj. kronor, utan att det är möjligt att närmare angiva hur dessa fördela sig på det republikanska Spanien och
de delar av detta land, som stå under Francoregimen.
Med detta område, som för närvarande utgör ungefär två tredjedelar av det spanska territoriet, saknar vårt land såväl politiska som
ordnade kommersiella förbindelser. Samtidigt se vi, hur det ena landet efter det andra lägger grunden till framtida handelsförbindelser
genom att på olika vägar söka kontakt med general Franco, som allt
allmännare anses såsom den slutlige segraren i den pågående kampen. Man behöver därvidlag ej såsom exempel anföra Tyskland och
Italien, vilka länder som bekant erkänt Francoregeringen de jure,
och i likhet med Portugal förmedla · varuutbytet genom särskilda
monopolbolag i Spanien och hemlandet. Men man blir betänksam inför den svenska regeringens inaktivitet, när man betraktar de åtgärder, som flera andra länder redan vidtagit, och de åtgärder, som
äro under förberedande från andra staters sida. Icke nog med att
många av de med Sverige konkurrerande länderna under inbördeskriget haft sin legation för Spanien förlagd till Hendaye, St. Jean
de Luz eller någon annan plats i södra Frankrike och därifrån kunnat upprätthålla förbindelser med båda de stridande parterna, utan
748
l
Dagens frågor
under senaste månaderna inlöpa allt tätare uppgifter om officiella
underhandlingar och överenskommelser från utlandets sida med myndigheterna i Salamanca och Burgos, vilka innebära regierandet av
de kommersiella frågorna utan att därför nämnda regering erkännes.
Således har England redan ingått en överenskommelse med general Franco om utbyte av agenter, vilka skola på samma sätt som
i fråga om konsulära representanter utöva samtliga de funktioner,
som tillkomma sådana beträffande handel och sjöfart. Schweiz har
redan länge förberett ett närmande till Salamancaregeringen och har
nu tecknat ett handelsavtal med denna, som undertecknats av respektive länders handelsministrar. Samma åtgärd har vidtagits från
Hollands sida. Amerikas förenta stater ha uppdragit åt en av legationssekreterarna å beskickningen i Saint Jean de Luz att upptaga
underhandlingar med Salamancaregeringen.
Mot bakgrunden av sådana åtgärder från andra länders sida förstår
man det befogade i de framställningar, som gjorts till svenska regeringen från olika håll och som gå lit på omedelbart upptagande av
underhandlingar om en handelsöverenskommelse med Francoregeringen för att Sverige ej senare skall komma i ett sämre utgångsläge
än konkurrerande länder. :B”‘rån svenskt officiellt håll har hittills veterligen ingenting gjorts i denna riktning trots dessa framställningar
och ehuru man väl vet, att en allmän önskan förefinnes härom inom
närmast berörda näringskretsar, som för sin del gjort vad de kunnat
för att befordra varuutbytet. Det är uteslutande av omtanke om våra
framtida affärsförbindelser med Spanien, som man från dessa håll
påyrkar snara åtgärder.
Man frågar sig vilka sakliga skäl, som hindra vår regering att i
denna fråga följa Englands exempel, något som den eljest gör i så
många avseenden. De svenska näringsidkarna vägra i det längsta
att sätta tro till att inrikespolitiska synpunkter och propagandan i
arbetarpressen mot general Franco äro de verkliga motiven till regeringens passiva hållning i detta för vårt land så betydelsefulla spörsmål. Det är ingen hemlighet, att Sverige redan nu betraktas med
mindre välvilja i inflytelserika kretsar i Franco-Spanien just med
hänsyn till den starkt partiska hållningen i en del av den svenska
pressen och det på sina håll onödigt markerade partitagandet för det
republikanska Spanien.
Alla ansvarsmedvetna kännare av de nuvarande förhållandena i
Spanien synas vara ense om, att endast snabba åtgärder från officiell
svensk sida för reglerande av de kommersiella frågorna med FrancoSpanien kunna hindra, att våra framtida avsättningsmöjligheter på
den spanska marknaden allvarligt försvåras till skada såväl för
svenska företagare och deras anställda som de utlandssvenskar, vilka
företräda dessas intressen.
Roosevelt, opinionen När Franklin Delano Roosevelt år 1936 för anoch verkligheten. dra gången valts till Förenta staternas president, var hans anseende minst sagt grundmurat såväl inom som utom
749
Dagens frågor
landets gränser. Få av hans företrädare ha någonsin intagit en så-
dan ställning, och redan på detta tidiga stadium hördes röster som
yrkade på att han skulle låta välja sig en tredje gång 1940, trots att
alla presidenter före honom med eller mot sin vilja måst rätta sig
efter Washingtons föredöme och nöja sig med högst åtta års ämbetstid. Personligen var han allmänt aktad i alla internationella rådslag,
och enär han därvid sällan eller aldrig yttrat något, viintade man med
aktning på hans ord. Det amerikanska n~iringslivet hade rest sig ur
en lågkonjunktur, som hotade med ekonomisk revolution; jordbruket
hade vunnit ny styrka; fackföreningsrörelsen tycktes vara på väg att
sent omsider nå erkännande i storkapitalismens fädernesland. Allt
var Roosevelts förtjänst. Han var, i sanning, en stor statsman. Och
för att underlätta hans fortsatta riksgagneliga verksamhet valde
amerikanska folket – som i 46 stater av 48 givit honom sin röst vid
presidentvalet – en kongress, vars medlemmar med relativt få 1111-
dantag förbundit sig att arbeta för vresidentens »New Deal».
På något egendomligt sätt hal’ glansen under det gångna året börjat bli litet matt. Fortfarande talas det om en tredje valperiod, men
inte riktigt lika säkert eller ljudligt som förut. Fortfarande är presidenten omåttligt popuUir hos de breda lagren, men både bland politikerna, bland de intellektuella liberalerna oeh bland fackföreningsledarna har man i någon mån tar)pat smaken för honom. Affiirslivets
män ha naturligt nog aldrig i nämnviird grad sympatiserat med en
president som – ej utan rätt – utmålat dem som hänsynslösa blodsugare och förtryckare, men de våga nu med större säkerhet iin förr
uttrycka sin misstro till presidentens politik. Ödet har givit dem
vapen i händerna. Men så har presidenten också haft otur.
När kongressen första gången samlades 1937, befanns det att regeringsmajoriteten var alldeles ohanterligt stor. Alla voro beredda att
stödja Roosevelt, d. v. s. att medverka till ökade statsutgifter för sociala ändamål, särskilt i den mån dessa kunde bringas att gynna
deras egna stater oeh väljargrupper. Ehuru regeringsledning av
konstitutionella skäl har sina svårigheter i Förenta Staterna, kan
man utan tvekan säga att de yttre möjligheterna voro goda, men
också att majoriteten var så jiittelik att det krävdes en både fast och
skicklig ledning för att hålla ihop den. Framför allt föreföll det
uppenbart att det ekonomiska programmet utgjorde dess sammanhållande band, och att det var här regeringen måste sätta in sina krafter.
Men Roosevelt började i en annan iinda, och det kan inte förnekas
att han objektivt sett hade goda skäl hiirtill. Han upptog, liksom
Jefferson och Jackson före honom, en strid med Högsta Domstolen,
som i upprepade fall och på tämligen naturrättsliga grunder hade
förklarat hans lagstiftning stridande mot författningen, väl att
märka alltid först sedan den kritiska situatiouen tills vidare var över.
Roosevelt ville icke beröva domstolen dess konstitutionella prövningsrätt. Men han föreslog i sina egna budskap och sina språkrörs
lagförslag kongressen att utöka antalet domare från 9 till 15, vilket
skulle ge honom tillfälle att utnämna meningsfränder och skapa ei1
750
Dagens frågor
fast »liberal» majoritet och få slut på den existerande vågmästaresituationen, där Chief Justice Hughes och Mr. Justice Roberts oftast
hade att skilja mellan »liberalerna» under ledning av Mr. Justice
Brandeis och »reaktionärerna» under Mr. J ustice McReynolds. Han
föreslog vidare införande av fast pensionsålder vid 70 år, något som
efter svenska begrepp verkar föga revolutionerande men onekligen
hade vissa konsekvenser i en domstol där medelåldern torde vara
ungefär 75. Kring dessa förslag utspann sig en våldsam strid, där
många av dem som valts som presidentens anhängare ställde sig i
direkt opposition till hans politik, vilken ansågs vara farlig för domstolarnas politiska neutralitet. Det torde vara ofrånkomligt att
Högsta Domstolen i många fall varit allt annat än neutral, men den
som något sett amerikanskt domstolsväsen i lägre instanser förstår
att uppskatta den gradskillnad som trots allt föreligger. De hotade
domarna mötte också angreppet på det skickligaste sätt som under
föreliggande omständigheter var möjligt, nämligen genom att i ett
par uppmärksammade fall godkänna tämligen radikala lagar (viktigast var »National Labor Relations Act», som närmast motsvarar vår
lag om förenings- och förhandlingsrätt). Domstolen återvann åtminstone till någon del allmänhetens sympatier, och kongressen lyckades icke enas om något förslag till omorganisation.
Presidenten fick emellertid en annan chans. Den ultrakonservative
Mr. Justice Van Devanter kände sig mer eller mindre spontant vara
alltför gammal (han var 78 år) samt beslöt begära avsked; och ehuru
detta var något oerhört och enastående beviljades hans ansökan, och
Roosevelt fick tillfälle att utse en efterträdare. Till denna utnämning
erfordrades senatens godkännande, och senaten hade vid det laget
hunnit bli en ganska svårhanterlig församling. Men Roosevelt fann
på råd. Enligt praxis vägrar senaten sällan eller aldrig att godkänna
en utnämning, när den lycklige är en av dess egna medlemmar. Följaktligen valde presidenten senator Hugo Black från Alabama, och
efter en relativt lugn debatt kom godkännandet, varpå den nye domaren avlade eden i enskilt rum och avreste till Europa.
Det kan svårligen bestridas, att detta var en smula förhastat. Hugo
Black är en ivrig anhängare till New Deal samt en både intelligent
och energisk man. Men han har två svagheter. Den ena är att han
iir en ytterst medelmåttig jurist. Han har aldrig varit domare i
högre instans än en polisdomstol i Alabama (vilket betecknar en
mycket låg standard), och han har ej heller som advokat skaffat sig
något större rykte. Han är uteslutande politiker. Det andra felet är,
att han åtminstone till 1926 var medlem av den föga »liberala» Ku
Klux Klan (se prof. Gösta Bagges uppsats i Svensk Tidskrift årgång 1925), och rentav en gång valts tillledamot på livstid, ehuru han
de sista tio åren alls ej varit aktiv. I Alabama på 1920-talet var detta
endast naturligt, ungefär lika naturligt som att en framåtsträvande
ung man låter välja in sig i Frimurarorden, Odd Fellows eller S. H. T.
Men de sista åren harKuKlux Klan åter låtit höra av sig, och bl. a.
i Alabama har den visat sig allt annat än framstegsvänlig. Vidare
751
Dagens frågor
har den övriga amerikanska opunonen knappast den rätta förståelsen för stämningarna i den yttersta Södern; och till slut begick Black
det felet att icke besvara frågan om han varit medlem eller ej, förrän
hela unionen med spänning väntade på svaret. Det blev ja; och onekligen var det en smula genant för presidenten att den ende domare
han utnämnt för att »liberalisera» domstolen befanns vara f. d. medlem av en dylik sammanslutning. Man frågade sig, hurudana de sex
övriga skulle ha varit, om reformen gått igenom; och man erinrade
om att Black så sent som 1935 intensivt bekämpat genomförandet aY
en unionslag mot lynchningar.
Medan striden om Black rasade som häftigast i dagspressen, företog presidenten en resa till Västern för att avlyssna folkstämningen.
Den artade sig till ett veritabelt triumftåg. Massorna samlades för
att lyssna till honom, se honom och om möjligt trycka hans hand
eller röra vid hans kläder. Även politiska motståndare ävlades att
bli sedda i hanl”l närhet, och vid återkomsten ville det förefalla som
om Roosevelt lyckats förvissa sig om att svårigheterna med kongressen några månader tidigare inte varit något som man behövde ricikna
särskilt allvarligt med. Stärkt i känslan av sin popularitet höll han
från Chicago ett tal av internationell karaktär, och vid återkomsten
inkallade han kongressen till en extra session.
Men det föreföll som om ingenting ville riktigt lyckas. Chicagotalet väckte en viss opposition inom landet, och dess pedagogiska
effekt på Europas diktaturer befanns vara ytterst måttlig. Liksom
så många andra av samtidens demokratiska statsmän hade Roosevelt
begått det felet att tro att munväder hade samma effekt på orosstiftare som laddade kanoner. Än värre var dock, att själva grundvalen
för hans popularitet började vackla. Den svaga ansats till lågkonjunktur, som börjat på sommaren, antog allt mera allvarliga proportioner, och ehuru intet ännu tyder på att en ny kris är för dörren,
befanns det likväl nödvändigt att gå fram med en viss försiktighet.
Men försiktighet var icke vad resan västerut hade uppmuntrat till.
De folkmassor och de lokala storheter, som solat sig i hans glans,
hade icke gjort det för hans vackra ögons skull, utan i tacksamhet
för att han låtit ymnighetshornen flöda över deras trakter och i förhoppning om ytterligare välgärningar av samma slag. Det är mer
än ovisst, om denna popularitet står sig, därest regeringen och kongressen skulle börja bedriva något slags sparsamhetspolitik, och åtskilliga tecken tyda på att lagstiftarna äro väl medvetna om dessa
psykologiska fakta, trots att finansministern Morgenthan inskärper
behovet av en försiktig budget, minskade skattebördor och hänsyn
till näringslivets intressen. Den kampanj för ökat bostadsbygge, som
samtidigt iscensatts, gör också ett minst sagt förvillande intryck:
skall den eller skall den icke understödjas med skattemedea, är det
meningen att möta den tillfälliga lågkonjunkturen med ökade eller
med minskade statsutgifter~, med ökad eller minskad ekonomisk frihet? Också de som äro mest tveksamma om vilkendera vägen som är
752
Dagens frågor
den rätta, ha en känsla av att man måste träffa ett val. Till yttermera visso ha bönderna, vilka voro ivrigast i sina lovord under resan
i Västern, gjort fullt klart för vederbörande, att på deras bekostnad
får det under inga omständigheter sparas. Man undrar icke på att
kongressen har svårt att komma i gång.
Men även arbetare och intellektuella radikaler ha svalnat i sin
entusiasm, när de nya, försiktiga trevarna till näringslivets män börjat göra sig märkbara. Två omständigheter försvåra ytterligare regeringens ställning. Den ena är fejden mellan de båda konkurrerande
fackföreningsrörelserna, American l!’ederation of Labor under William Green och Committee of Industrial Organization under .John
Lewis, vilka företräda respektive yrkesförbundens och industriförbundens principer. Det finns just nu ett visst hopp om en försoning
dem emellan, men läget är minst sagt ovisst. Den andra omständigheten är, att de eljest så goda väderspåmännen i Washington försummade att med tillräcklig uppmärksamhet följa kommunalvalen i New
York. Den demokratiske kandidaten, Jeremiah T. Mahoney, fick klart
stöd av en bland regeringens medlemmar och av den Roosevelt närstående senator Wagner. Men segrare blev den radikale republikanen
Fiorello La Guardia, och tillsammans med honom den mera klart
republikanske Thomas Dewey, som valdes till District Attorney (allmän åklagare). Presidenten iakttog in i det sista tystnad; och resultatet är att La Guardia och Dewey, som i sin hemort hade arbetarrörelsens oreserverade stöd, äro betydligt mindre entusiastiska för
Roosevelt än de voro för några månader sedan. Det viskas rentav
att här skulle finnas ämnen till republikanska presidentkandidater
i stället för de föga entusiasmerande Hoover och Landon.
Liksom ·Hitler och Per Albin Hansson steg Roosevelt till popularitetens höjder till följd av en högkonjunktur, vilken till synes var
resultatet av hans ansträngningar. Liksom de saknade han i verkligheten förmåga att i någon högre grad påverka konjunkturutvecklingen, hur duglig och effektiv hans regering- liksom deras -än i
och .för sig kunde vara. Men om konjunkturen vänder, innan hans
ämbetstid går ut, är han sämre ställd. Hitler kan skylla på judarna,
och våra socialdemokrater kunna antaga en något rödare färgton,
stoppa »samarbetet» i fickan och ropa på socialisering, på en helt ny
ekonomisk ordning. Sannolikt skulle båda kunna vinna tillbörligt
stöd för drastiska åtgärder, eller (om de ha tur) helt enkelt för att
uppehålla skenet tills konjunkturvågen åter vänder tillbaka. Men
Roosevelt är ingen radikal. Han är tvärtom en av de mycket få amerikanska aristokraterna, och hans ärliga medkänsla med de nödställda i samhället är, så underligt det kan låta, ej utan samband
med det faktum att han själv aldrig vetat vad ekonomiska svårigheter vilja säga. Han kan mycket väl dundra mot kapitalisterna, men
i grunden bygger han sitt anseende på att man tror honom om att
genomföra erforderliga reformer utan omstörtningar. I revolutionära tider skulle han på sin höjd kunna bli en Kerenski, och han är
säkerligen klok nog att veta sin begränsning.
753
Dagens frågor
En utredning Under ett år hava ej mindre än fem utredningar utmed förhinder. sänts i socialiseringsnämndens namn, samtliga författade av utrikesminister Sandler. Det är skada, att de gått allmänheten tämligen spårlöst förbi. Allmänheten tycks ha tröttnat på det
underbara, som hägrade vid utredningens igångsättande för över
17 år sedan. Två av de sista volymerna bära titeln »Socialiseringsproblemet» och bilda tillsammans ett principbetänkande, vars senare
del väger tyngst. De äro båda innehällsrika och delvis fängslande
skrivna, samt återspegla en betydelsefull utveckling hos regeringspartiet. Socialiseringsnämnden själv har upplösts med oförrättat
ärende.
Man skulle kunna tro, att alla planhushållare skyndat sig att anlita
den nu framlagda utredningen. Men, var äro de~ Den principdiskussion, som här presteras, har dock klarat upp åtskilliga populära
missförstånd. Full konsekvens får man begripligtvis ej begära. Den
senare delen har till undertitel »Hushållsräkningens problem och faktorer», vilket väl för många verkar förbryllande. Problemet har varit
att analysera förhållandet mellan kostnader och vinst, men detta ej
från företagens egen synpunkt, utan från samhällets eller någon allmänt social synpunkt, som dock ej blivit tillräckligt klarlagd. »Wirtschaftlichkeit» är den term, som författaren valt. Samhällsförbättrare ha ju ofta sökt ersätta penningvärdet med någon annan jämförelsenorm för varor och tjänster, vikt och tidsenheter eller andra
mått på prestationer. Och för många system i sådant syfte lämnar
därför utredningen referat, i allmänhet med träffande kritiska anmärkningar.
För en uttömmande behandling av frågorna finnes visserligen ej
plats i detta tydligen på lediga stunder nedkastade betänkande, men
man måste beundra den livaktighet och det skarpsinne, som författaren, strängt upptagen av· andra och onekligen viktigare frågor, ådagalägger vid försöken att få en rätsida på det av hans parti mycket
tilltrasslade socialiseringsproblemet. Och han visar en erkännansvärd förmåga att draga kontentan ur en invecklad frågeställning.
Hans intuition därvidlag är snabb och träffsäker. Argumenteringen
är emellertid ingalunda i jämnhöjd med slutsatserna. Metoden för
behandlingen av ett flertal teoretiska frågor har väsentligen varit
den att referera någon framstående författare på området samt
komma fram till en medlande ståndpunkt. Det kapitalistiska produktionssättet omtalas ofta med skepsis och i polemiserande ton.
Men slutsatserna innebära trots alla förbehåll sådana medgivanden
åt tjuvsamhället, att de borgerliga nationalekonomerna kunna bli
ganska belåtna.
Om partivännerna bli det, har ännu ej visat sig. Red. Moje Västberg har i Tiden dock fastslagit, att »det ljusnar över vägen där
Sandler går fram»! Man kan utan överdrift säga, att en lämpligare
lärobok i kapitalismens teori har icke satts i deras händer än vad de
mera genomtänkta delarna av utredningen utgöra. De mindre genomtänkta kunna ju lämnas åsido.
754
Dagens frågor
Det är många banbrytare för en ny Wirtschaftlichkeit, som få passera revy. Resultaten av deras undersökningar kunna genomgående
betecknas såsom rätt klena, vilket också bestyrkes av referenten.
Vad föreliggande utredning behandlar är alltså en del teoretiska
frågor av rätt abstrus karaktär. Kärnpunkten är frågan, om det på
marknadens värdering av olika produkter baserade produktionssystemet kan ersättas av ett »socialare» system med någon auktoritär
t-Uer annan artificiell värderingsnorm. J u längre författaren hinner
i sin argumentering, dess tydligare blir det, att frågorna äro klarare
ställda och bragta närmare sin lösning av den borgerliga nationalekonomin. Att utredningen likväl är tankeväckande kan gärna understrykas, ehuru man då måste tillägga, att den fragmentariska
behandlingen ibland mynnar ut i rent obegripliga teser. För arbetsräntabilitet exempelvis skall det karakteristiska vara, att »de i företaget arbetandes lön och arvoden i vinst- och förlusträkningen överflyttas från omkostnaderna till avkastningen» (s. 163). Kan någon
egentligen bli klok på detta~ Likaså att »bearbetningen av företagsprestationerna efter mängdenheten» (i motsats till värdeenheter) »möjliggör en ogrumlad inblick i företagets arbetsekonomi» (s.166). Ställer
man dessa satser på huvudet, kommer man nog sanningen närmare.
Själva metoden med ett ständigt: å ena sidan och å den andra, är
både vinnande och väckande, om än kontu-rerna bli något obestämda.
Socialiseringens verkningar exempelvis på undervisning och yrkesval undersökas ordrikt, men utan annat resultat, än (s. 66) att resultatet kan bli av mycket olika art.
De mest positiva slutsatserna gälla kapitalräntan och jordräntan,
som visas vara ofrånkomliga även inom en socialiserad hushållning.
Satsen har ju hävdats av mångfaldiga borgerliga ekonomer, och
detta med vida klarare och mera bindande motivering. Då .både
marxismen och socialiseringssträvandena i det hela väsentligen vilat
på motsatt uppfattning, får man dock taga vara på utredningens i
sig mycket riktiga slutsatser. Värdet av dessa förringas emellertid
väsentligen av, att heterogena påståenden här och var dyka upp utan
att man kan skönja någon brygga mellan de olika ståndpunkterna.
Ej blott så, att omedelbart efter slutsatserna tillfogas en reservation
att kapitalränta och jordränta måhända icke »komma att äga enahanda funktion att vara klassbildande och klasskiljande inkomstarter som nu» (s. 104). Detta kan väl med rätt stor visshet påstås,
då ju alla klassgränser äro flytande; man ville blott gärna här få
något mera än allmänna talesätt. Men trots dessa slutsatser frågas
därpå, alltså sedan räntabilitetsprincipens giltighet även inom en
socialiserad hushållning uttryckligen fastslagits, i sista kapitlet, likasom om ingenting därom sagts: är. räntabilitetsprincipen allmängiltig~ (s. 136). Varpå en myckenhet blandade reflexioner följa.
Över huvud taget tycks det långa dröjsmålet ha va:dt menligt för
sammanhang och följdriktighet i stort, huru mycket erkännande man
iin vill giva åt många skarpsinnigt och fyndigt ayfattade stycken.
Huru många minnas problemställningen av år 1920, då nämnden .till- 755
Dagens frågor
sattes~ Nämnden tar avstånd från iden om den totala socialiseringen,
skärskådar olika kombinationer av socialisering och privatkapitalism utan att rekommendera någon viss sådan samt vänder sig mot
föreställningen om ett fixerat, efter enhetliga normer utarbetat socialiseringssystem. Men var det ej just detta, som nämnden skulle
utreda~ Den överlåter åt »utvecklingen» att bestämma över den lämpligaste kombinationen av olika metoder att socialisera eller upprätta
företag på annan basis. Men borde ej utredningen själv göra något
åt den frågan och ingripa i utvecklingen~ Skall denna blott få sköta
sig själv~
Denna negativa attityd är emellertid tillräckligt talande. Läsaren
själv kan ju säga det sista ordet, som nämnden ej velat uttala. Ur
praktisk synpunkt har knappast någon av de aktuella frågorna utretts. Man tycks alls ej vilja detta. Men väl hålla allting flytande
för att vara beredd inför alla politiska skiften.
Inför slutet Vid decembers ingång tyda många tecken på att inböri Spanien? deskriget i Spanien snart kommer att inträda i en ny
fas av sin långdragna och tragiska historia. Mycket pekar på att
general Franco, sedan hans arme i NOrdspanien frigjorts tack
vare Gijons och hela Asturiens kapitulation, är sysselsatt med att
koncentrera och omgruppera sina trupper till en ny stor offensiv, av
vilken han möjligen väntar sig ett segerrikt slut på kriget. Var
denna avgörande stöt kommer att sättas in, är ännu ovisst. Den allmännast omfattade hypotesen gäller en stor offensiv på fronten i
Aragonien, av vilken han i gynnsammaste fall kunde hoppas Katatoniens sammanbrott och Barcelonas fall. En dylik händelsernas utveckling skulle av allt att döma innebära de rödas snara och definitiva nederlag, varför de säkerligen skulle göra allt för att hålla
Katalonien. Men även förmodanden om nationella framstötar över
Ternel mot Valencia – i sammanhang härmed bör väl den röda
juntans överflyttning till Barcelona ses – eller längst i söder mot
Almeria och vidare utefter kusten hava framförts på olika håll.
Otvivelaktigt har den nationella regeringen nu bättre kort på hand
än någonsin förr under hela kriget. Det är ej endast armen i norr,
som blivit disponibel efter Asturiens befrielse. Åven sin flotta kan
Franco nu i dess helhet sätta in i Medelhavet mot huvudfienden.
Blockaden av de östspanska hamnarna synes vara en viktig faktor
i krigföringen, och brist på vissa livsmedel, petroleum oeh annat
synes åtminstone tidvis hota att helt strypa den röda krigsmakten.
En oviss fråga är blott, om den italienska flottan nöjer sig med att
bistå den spanska marinen med fromma önskningar eller om den direkt räcker den en hjälpande hand. Till lands åtnjuter Franco tydligen alltjämt samma stöd av italiensk militär och tyska experter som
tidigare. Det av noninterventionsutskottet för någon tid sedan under så svåra födslovåndor åvägabragta beslutet om evakuering av de
icke-spanska stridande synes verkligen få rent »symbolisk» prägel,
och under sådana förhållanden torde de röda makthavarnas ryska
756
Dagens frågor
hjälpare och internationella desperados ej kunna hindra det nationella Spaniens seger.
Även ekonomiskt har Francos ställning betydligt stärkts av hans
senaste segrar. Han behärskar ej blott inemot 2 /a av Spaniens territorium utan, bortsett från fruktdistrikten utefter Medelhavet, även
större delen av de ur världshandelns synpunkt viktigaste naturtillgångar. Till koppargruvorna vid Rio Tinto har han nu fogat de
rika järn- och koldistrikten i de baskiska provinserna och Asturien.
skildringar av opartiska engelska korrespondenter ha lämnat övertygande bevis för hur snabb den ekonomiska återhämtningen varit
i Bilbaodistriktet, sedan ordnade förhållanden inträtt.
Francos herravälde över Spaniens mineraltillgångar har i hög grad
förbättrat hans från början föga gynnsamma diplomatiska position.
De spanska koppar- och, framför allt, järngruvorna ha länge haft
mycket stor finansiell och teknisk betydelse för England och ha
det nu om möjligt mer än någonsin under rådande upprustningstider. Parallellt med Francos segertåg genom Nordspanien har man
kunnat iakttaga ett allt tydligare svalnande av tongivande engelska
kretsars intresse för den republikanska regimen. På sistone har
Londonregeringen omsider sett sig nödgad att öppna verkliga diplomatiska förbindelser med Salamanca. Visserligen bedyrar man i
London, att det blott gäller att skydda Englands ekonomiska intressen och att åtgärden ingalunda innebär ett erkännande av den nationella regeringen, men ingen torde egentligen betvivla, att kabinettet
tagit ett första om ock försiktigt steg till öppnandet av reguljära
förbindelser med den part, som synes utgå som den segrande ur den
långa kraftmätningen. Att man å spansk sida uppfattat saken på
detta sätt, synes framgå av att Franco till sin förste agent i London
utsett en Stuart- och Churchillättling, hertigen av Berwick och Alba,
vars eventuella kommersiella meriter helt träda i skuggan för hans
möjligheter att som förutvarande spansk utrikesminister med utmärkta förbindelser i Londonsocieteten vinna rent politiska framgångar. Allt talar för att Englands regering, oppositionens frenetiska och från hänsyn till brittiska intressen helt frigjorda rabalderpolitik till trots, nu inriktat sig på att i elfte timmen söka återvinna
något av den mark, som en felslagen politik låtit Storbritannien förlora i Spanien. För en dylik politik tala flere tungt vägande skäl.
De ekonomisk-kommersiella ha redan berörts. Vidare gäller det att
förekomma en alltför exklusiv orientering av det patriotiska Spanien
mot axeln Berlin-Rom. På denna punkt torde man kunna hoppas
på åtskillig förståelse i vida spanska kretsar, vilka ej gärna vilja se
en välkommen hjälp övergå till ett tyngande protektorat. Slutligen
får det ej förbises, att det i England under hela inbördeskriget funnits omfattande och inflytelserika kretsar, som suttit inne med goda
informationer från Spanien och ansett, att rätten och humanitetens
sak vore bäst betjänt med de röda makthavarnas snara och fullständiga likvidering. Från detta håll kan Chamberlain räkna med pålitligt stöd för en mer realistisk politik. ·
757
Dagens frågor
Svårare ter sig denna konfrontation med verkligheten för Frankrike. Till sina många andra politiska synder lade den Blumska regimen även den av ett så våldsamt partitagande för de röda, att Frankrikes försoning med den segrande Franco ej skulle te sig särskilt lätt.
Särskilt den starkt ryssvänlige flygministern Pierre Cot synes hava
låtit sin känsla för Spaniens vänsterkoryfeer driva sig mycket långt
utanför noninterventionspolitikens råmärken. Även på detta område
har alltså regeringen Chautemps haft ett besvärligt konkursbo att
avveckla, men på senare tid synes utrikesministern Delbos’ måttfulla
och försiktiga politik ha dominerat kabinettet. Det många gånger
bebådade öppnandet av den fransk-katalonska gränsen har sålunda
uteblivit.
Osvuret är bäst, och i ett inbördeskrig kunna överraskningar alltid inträffa, men för närvarande tyder sålunda allt på att inom en
överskådlig tid flertalet av Europas stater med England i spetsen
skola nödgas i en eller annan form söka vinna Francos vänskap för
att ej se sig utestängda från den spanska marknaden.
Man envisas ännu på sina håll att kalla den republikanska regeringen för den »lagliga». Få äro väl de människor här i landet, som
känna någon skadeglädje över att den spanska demokratien synes
bli kastad över ända. Men många äro de verkliga demokrater, som
icke kunna begråta den spanska demokratiens eventuella förestående
likvidering. För att kunna tillvinna sig förtroende måste en demokrati uppfylla de elementäraste fordringar på statlig styrka, rättvisa
och rättssäkerhet. Uppfyllas ej dessa krav, blir hyllningen av en
sådan »demokrati» endast diskrediterande för vår egen värdering
av demokratiens väsen. Ett parlamentariskt system, som på några
få år förbrukar ett tjugutal regeringar, ett majoritetssystem, vars
metod är att säkra sin position genom att med allehanda manipulationer söka diskvalificera motståndare från Cortes, en regeringsmakt, som ej kan värna om individens säkerhet tillliv och lem samt
alltså brister i den primitivaste av alla samhällsuppgifter: upprätthållandet av rättsordningen – kan detta vara något för humanitetens och legalitetens bekännare att idealisera~ Bjuder icke just demokratiens egen värdelära att frigöra oss från en falsk solidaritet mellan vår egen rättsåskådning och spansk folkstyrelse, liksom att förstå
de krafter, som varje inomstatligt kaos med naturnödvändighet
alltid utmana och utlösa. Den förmenta känslan av samhörighet med
»demokratiens» Spanien blir desto mera tvivelaktig, som vänstern i
Spanien råkat in under Sovjets inflytande och kampen på Pyreneiska
halvön därigenom utvecklat sig till en fråga om den röda internationalens expansion. Den svenska socialistopinionens ställningstagande
blir rent förvirrande, när man tänker på att samma opinion 1918 ej
tvekade att ta parti för det evident olagliga upproret i Finland mot
dess lika evident lagliga regering – med vars efterträdare man nu
till förstorande av paradoxen inlett ett intimt samarbete.
Varje land må få bestämma sin statsordning. Ingen vet, huruvida
en Francoregim skall bli i stånd att ge »Det ryggradslösa Spanien»
758
Dagens frågor
– för att citera Ortega y Gassets boktitel – den önskvärda enheten
och styrkan. Därom kunna endast förmodanden uttalas. l\Ien man
kan ej undertrycka den undran, om det var i en för Europa lycklig stund, som västmakterna och deras klientel läto driva sig till att
ställa sig kallsinnade mot Francorörelsen. Inbördeskrigets offer i
människoliv och materiella förluster ha därigenom med sannolikhet
blott ökats, utan att utgången därav påverkats, och diktaturstaterna
kunna rätt oförtjänt få äran att stå som det västerländska statssamfundets skydd mot anloppet från öster. Följden härav har också blivit, att de spanska nationalisternas nu av allt att döma snart förestå-
ende seger lätt kan medföra för Europas lugn farliga förskjutningar
i maktbalansen i Medelhavet och vid Atlanten. Det återstår att se,
om det brittiska kabinettets statsklokhet skall räcka till för att råda
bot på de olyckliga följderna av 1936 års felbedömning av det iMpolitiska och realpolitiska läget.
Japansk-kinesiska kriget och Ryss- Vill man försöka lokalisera urlands ekonomiska imperialism. sprunget till den pågående krigiska konflikten mellan J apan och Kina, kan man omöjligen bortse
från den roll, som Ryssland har spelat i sammanhanget. Japanska
politiker ha åtskilliga gånger förklarat, att det ej är Kina, man för
krig emot, och att vad man gör, göres uteslutande till Kinas bästa
– förklaringar, som skorra i öronen på humanistiskt bildade västeuropeer, vilka tolka dem uteslutande som ett uttryck för svårförståelig, orientalisk humor. Och dock är det i viss mening alldeles så,
som japanerna säga, utan att detta därför behöver uppfattas som
någon nyvaknad japansk altruism. Vad J apan åsyftar, är att förhindra en redan skymtande rysk handelshegemoni över Kina. Det
gäller, med andra ord, vem som inom en snar framtid skall exploatera
den väldiga kinesiska marknaden.
Denna intressemotsättning är ju inte ny. Dess rötter gå i själva
verket tillbaka ända till 1880-talet. Från och med nämnda tidpunkt
kunde den dittills obetydliga ryska industrien under statens ledning
utvisa en raskt stigande utvecklingskurva. De drivande krafterna
härtill voro åtminstone två, nämligen dels en önskan att vinna bourgeoisiens stöd åt zarismen och dels en strävan (under storfurst \Vittes
auspicier) att bereda den våldsamt ökade bondebefolkningen .existensmöjligheter inom andra näringsgrenar. Resultaten blevo dock i flera
hänseenden olyckliga. Bland annat – och det är det som är av intresse här – tvingades den ryska industrien, i sin brist på konkurrensmöjligheter i Europa, till en aggressiv exportpolitik i Asien, vilket i sin tur utmynnade i :r;ysk-japanska kriget. Den växande japanska industrien började redan vid denna tidpunkt kasta sina blickar
på de asiatiska marknaderna.
Situationen är emellertid nu inte alldeles densamma. Den ryska
industrien torde sålunda i närvarande stund ha vida bättre utgångsläge än vid det föregående tillfället. Ty vilken ställning man än intager till den ryska politiken, kan man väl svårligen bestrida, att det
759
Dagens frågor
industriella uppbyggnadsarbetet varit av betydande mått, oaktat de
fiaskon av både kvantitativ och kvalitativ art, som drabbat de bekanta femårsplanerna. Dessa senare bör man dessutom troligen ej
uppfatta som verkliga arbetsplaner utan som program och riktpunkter för den framtida ekonomiska politiken. Svårigheterna ha varit
av många slag. Störst bekymmer har transportväsendet orsakat.
Ryssarna ha ju av ålder åtnjutit ett stadgat anseende som dåliga
järnvägsbyggare-vartill väl även de besvärliga naturförhållandena
bidragit. Men nu strävar man icke bara att utvidga och förbättra
järnvägsnätet utan avser också att från detsamma avlasta det tunga
massgodset, vilket i största utsträckning skall transporteras på nyanlagda vattenvägar.
Icke desto mindre kan man ha anledning att finna den på senare år
tilltagande ryska industrivaruexporten på de asiatiska länderna
egendomlig. Enligt vanligt betraktelsesätt borde ryssarna ha haft
tillräckligt att göra med att producera för den uselt tillgodosedda
hemmamarknadens behov. Saken kan ej förklaras ur mer än en synpunkt, nämligen som ett utslag av det ryska näringslivets traditionellt expansiva karaktär. Produktionsapparaten i detta väldiga rike
får icke i första hand inriktas på att höja levnadsstandarden hos massorna utan ställes reservationslöst till förfogande för de »högre» mål,
som statsmakten uppställer. Denna gång är målet en ekonomisk penetration av de angränsande asiatiska länderna. Därmed följer så små-
ningom också en politisk framstöt i mer eller mindre förtäckt form,
ty numera är det ju så – för att vända på ett gammalt känt slagord
– att »flaggan följer handeln».
Man kan utan svårighet följa de ryska expansionssträvandena från
Bosporen tvärsigenom hela Asien ända bort till Berings sund. Med
arvfienden Turkiet ha förbindelserna blivit mycket intima. I förverkligandet av den femårsplan, som detta land antagit efter ryskt
mönster år 1932, deltager Ryssland självfallet. Särskilt märkbart är
det ryska initiativet i fråga om de försök, som göras, att i Turkiet
anlägga bomullsodlingar och bomullsfabriker. Och blivande turkiska
ingenjörer och tekniker erhålla i stor utsträckning sin specialutbildning i Ryssland. Vad detta betyder för den ryska maskinexporten på
Turkiet är lätt att inse. Sist men icke minst må erinras om de kreditlättnader, som ryssarna beviljat det kapitalbehövande landet.
I Iran, det forna Persien, har Ryssland haft ett svårare motstånd
att övervinna på grund av gammal fiendskap. Typiskt är sålunda,
att man där icke velat favorisera vare sig ryska eller engelska tekniker utan föredragit att såvitt möjligt inkalla italienska ingenjörer.
Men sedan en ekonomisk kommission från Ryssland besökt landet år
1935 och lyckats få till stånd ett handelsfördrag, ha relationerna undergått en förbättring. Så synnerligen stor är visserligen icke den
ryska exporten på Iran, men den tenderar avgjort att stiga. Konkurrensen från England, Tyskland, Frankrike och Tjeckoslovakiet är
stark, men Ryssland har övertaget, åtminstone produktionsgeografiskt
sett. De uppväxande nya industricentra i Turkmenistan ligga väl
760
Dagens frågor
till. Och som ett ytterligare ryskt försteg skulle man säkerligen också
kunna räkna den omständigheten, att ryssarna numera äga riklig erfarenhet av hur man skalllära upp analfabetiska bönder till industriarbetare. Som ett exempel på det ryska framträngandet i Iran kan
nämnas, att ryssarna år 1935 kontrakterade anläggandet av en väldig
livsmedelsfabrik i Teheran, däri inbegripet en modern storkvarn, mekaniserat bageri, makaronifabrik och slakteri. Som material för kommunistisk propaganda är åtminstone norra Iran lämpligt. Befolkningen i ifrågavarande landsdel är nämligen hänvisad åt de uslaste
arbets- och levnadsvillkor.
I Afganistan är Rysslands inflytande kanske ännu mera markerat,
vilket delvis belyses därav, att det handelsmonopol, som Brittiska
Indien i realiteten tidigare haft, under de sista åren brutits; sålunda
är den ryska exporten på Afganistan för närvarande lika stor som
den brittiska. När kommunikationssystemet blivit utvecklat från sin
nuvarande primitiva nivå, blir landet med största sannolikhet fullständigt dominerat av den väldige grannen i norr. Symptomatisk är
konventionen angående flyglinjen Tashkent-Kabul.
Praktiskt taget fullständigt under rysk överhöghet stå de forna
kinesiska provinserna östturkestan (eller Sinkiang) och Yttre Mongoliet. Med den förstnämnda provinsen slöts år 1932 ett s. k. hemligt
avtal, varigenom Ryssland dels erhöll rättighet att genom experter
– undersöka landets mineral- och oljeresurser och dels utlovade samarbete i utvecklandet av dess naturtillgångar. Ryssland har också
upprättat fabriker i Kashgar för rensning av ull och bomull, och från
Vorosjilov-verken i Tashkent levereras maskinutrustningar. Yttre
Mongoliet är, i motsats till östturkestau, även rent formellt engagerat
med Ryssland. Sedan år 1934 är det sålunda en socialistisk sovjetrepublik (av national-revolutionär och antiimperialistisk typ!). I denna
»republik» finnas inga större förutsättningar för en industrialisering.
Dess råvarutillgångar äro emellertid så mycket rikligare; särskilt
värdefulla äro skogarna. Handeln är naturligtvis helt och hållet i
ryska händer.
Det moderna Ryssland har följaktligen arbetat energiskt för att
säkra sig framtida avsättningsmarknader. Men man gissar nog icke
alltför orätt, om man gör gällande, att ryssarna ha ännu vidare mål
i sikte, mål som inte ännu erhållit någon fastare konkretion. Därpå
tyder icke bara aktiviteten i östturkestan och Yttre Mongoliet. Åven
den livliga verksamheten i det mångomtalade Fjärran östern pekar
i samma riktning. I sistnämnda provins, som i areal är jämförlig
med Belgien, har sålunda ett ivrigt nybyggnadsarbete bedrivits i
syfte att skapa ett lokalt autarkiskt näringsliv. Förutsättningar
härför ha inte saknats. Klimatet medger skörd av olika slags spannmål; t. o. m. ris odlas. Agrarproduktionen är, som kan väntas, huvudsakligen fördelad på stora jordbrukskollektiv, av vilka de båda jätteanläggningarna med de symboliska namnen »Woroschilow» och
»Budeny» torde vara mest bekanta. Välbelägna mineral finnas i överflöd: guld, silver, bly, koppar, järn, tenn och kvicksilver. Ett stort
761
54- 3779ii. Svensk Tidslc1·ift 1937.
Dagens frågor
antal industrier ha skapats, och speciellt må nämnas det betydande
industrikonglomeratet »Burejastroi» vid Bureya, en liten biflod till
Amur. Skall man nu våga uppfatta all denna idoghet som enbart ett
utslag av fredlig välståndssträvan! ‘l’roligcn kan man det ej, utan
riktigast är säkerligen den tolkning, som vill se hela den ekonomiska
exploateringen av Fjärran östern som uteslutande ett fundament för
Bliichers där stationerade, världsbekanta röda arme.
Uppgifterna för Blueher-armen behöver man inte misstaga sig på:
det gäller i lika hög grad att skapa ett gynnsamt utgångsläge för en
ekonomisk och politisk penetration av Kina som att hålla den arga
konkurrenten Japan på avstånd. Men japanerna ha givetvis icke
kunnat i lugn och ro åse, hur ryssarna dag för dag förbättra sina
positioner i östturkestan, Yttre Mongoliet och Fjärran östern. Ifrån
deras ståndpunkt sett måste därför en japansk invasion i Kina te sig
som den enda logiska konsekvens, vilken kan dragas ur förutsättningarna. Och för dem är, som redan nämnts, infallet i Kina icke i
första hand ett krig mot detta land utan mot Ryssland, eller rättare
sagt mot det fantom av Ryssland, som börjat skymta vieister och norr
om detsamma. Att komma före ryssarna på den kinesiska marknaden är så mycket nödvändigare, som ryssarna ä.ro de enda, vilka
kunna bjuda japanerna en effektiv konkurrens. Ty Ryssland äger
icke blott naturtillgångar, som vida överträffa Japans; det förfogar
dessutom över en arbetskraft, som iir lika billig.
Sannolikt delas den japanska åsikten av de intresserade »vita>> stormakterna, ehuru naturligtvis av andra skäl. BL a. torde man förutsätta, att en rysk hegemoni i Ostasien kommer att medföra ett fullständigt sammanbrott för open-door-politiken. Huruvida ett japanskt
protektorat skall betyda större frihet för europeernas handel, återstår emellertid att se. Därmed må för övrigt vara hur som helst. Det
viktiga är, att en hård europeisk press på Japan – ifall den är möjlig – endast gynnar Ryssland. O. Bjurling.
Odium aca- Äro professorstjänster icke längre eftersökta? Den frå-
demicum. gan kan föranledas av ett par fall, som nyligen inträffat
vid det sydsvenska universitetet. Då den litteraturhistoriska professuren skulle tillsättas efter Albert Nilssons frånfälle, anmälde sig
från början ett flertal sökande, men de troppade av den ene efter den
andre, så att vid slutspurten endast två aspiranter stodo kvar. Då
inträffade det märkliga, att en av dessa- den som av de sakkunniga
fått den bästa placeringen – tog tillbaka sin ansökan, varefter den
enda kvarstående blev utnämnd – och han tillhörde lyckligtvis det
universitet, där platsen var ledig. Ett annat rätt anmiirkningsvärt
fall är den i höst ledigblivna historieprofessuren i Lund. Två Lundadocenter anmälde sig som sökande, men av det dussin docenter i ämnet, som finnas vid landets övriga universitet och högskolor, hade
ingen enda gjort sig besvär. Nu kan detta möjligen bero på att endera de två, som sökt, ansågs så självskriven, att en konkurrens före- 762
Dagens ft-dgor
föll hopplös. En sådan förklaring· synes dock knappast uttömmande.
Åtminstone förr var det vanligt, att yngre vetenskapsidkare sökte
professur endast i syfte att få kompetensförklaring, vilken kunde
vara värdefull vid kommande konkurrens eller för annat ändamål.
Varför sker icke detta nu~ Åro professur och professorskompetens
icke längre åtråvärda ting för våra docenter~ Jo helt säkert – men
det är professorsstriden man drar sig för. Var och en, som känner
förhållandena, vet att tävlan om en professur numera så gott som
regelbundet väcker strid, och att det ofta – kanske oftast- är hårda
stridsmedel, som användas. En person, som vågar söka en professorstjänst, utsätter sig för risken att förlora icke blott sitt vetenskapliga
anseende utan rent av sitt goda namn och rykte. Att de sökande .
själva i stridens hetta ibland tillåta sig sårande angrepp och uttalanden, må vara högst beklagligt men kan dock förklaras av att det i
många fall gäller den sista chansen att nå ett eftersträvat mål.
Mindre ursäktligt är, att de sakkunniga icke sällan begagna tillfället
att hålla räfst- och rättarting med misshagliga forskare eller vetenskapliga riktningar och metoder, som de ogilla.
Belägg för detta påstående skulle kunna hämtas ur åtskilliga akademiska stridsskrifter, som framkommit i senare tid. :För den utomstående är det i regel omöjligt att bilda sig en säker mening om resultatet av de ingående granskningar, vartill sakkunnigutlåtandena
numera utvecklat sig. Det är heller inte vår mening att på något sätt
uttala oss om själva sakfrågan, då vi här fästa uppmärksamheten på
ett aktuellt fall. Det gäller arkeologiprofessuren vid Lunds universitet. Två av de sökande anse sig ha anledning till missnöje över det
sätt, på vilket de av vissa sakkunniga blivit bedömda. Den ena på-
pekar i en utgiven skrift det onekligen egendomliga förhållandet, att
en väsentlig del av hans produktion helt enkelt negligerats av de sakkunniga på grund av en av dem gjord begränsning av ämnet, vars
berättigande synes kunna ifrågasättas. I sin iver att upptäcka fel
hos den sökande har en av sakkunnige förebrått honom, att han i en
av sina böcker icke utnyttjat och citerat ett arbete – som utkommit
av trycket efter den sökandes ifrågavarande arbete! I fråga om en
annan sökande har en sakkunnig öppet förklarat sig vara part i må-
let, då det gäller en viktig del av den sökandes produktion. Detta
märkes också granneligen, ty utlåtandet är i själva verket en enda
polemik mot ifrågavarande sökande, med genomgående försök att
bagatellisera erkännsamma uttalanden, som från andra håll kommit
honom till del. Man får onekligen det intrycket, att felfinnandet här
varit den egentliga drivkraften hos den sakkunnige professorn. Han
har vänt upp och ner på Thorilds gyllene regel och tycks hylla satsen,
att ingenting göres för sitt värdes skull utan för sina fels skull.
Men akademisk stridslystnad röjer sig icke blott vid professorstills~ittningar. :Förr i världen talades det om »odium theologicum»,
och det är kanske inte alldeles försvunnet nu heller. En högt uppsatt
kyrkoman yttrade nyligen om en bortgången teologie professor, att
denne var den mest intoleranta människa han träffat. Intolerans eller
763
Dagens frågor
exklusivitet finnes dock även på många andra håll- man kan härvid
blott nämna vissa »skolor» inom historien, jurisprudensen och filot;ofien; den offentliga pressdiskussionen i Dagens Nyheter i våras rö-
rande en doktorsavhandling var den kanske pregnantaste illustrationen till den ofördragsamhet, som kan ingå i det vetenskapliga arbetet
och som nog ej alltid är ett enbart sublimt uttryck för ett hänsynslöst
sanningssökande.
Ä ven »lokalpatriotiska» motiv spela ej sällan in i vetenskapliga
mellanhavanden. Förr var det huvudsakligen motsatsen UppsalaLund man hörde talas om; nu iir det snarare de gamla statsuniversiteten, vilka såsom beati passidentes göra front mot de fria högskolorna; de ha t. ex. gjort allehanda invändningar eller reservationer
i fråga om beviljande av examensrättigheter åt de fria högskolorna
o. d. Man bar svårt att i dylikt se annat än oberättigad misstro och
missaktning. Men man kan också ibland möta en motsvarande animositet från en yngre högskolas sida mot en äldre. Som exempel kan
anföras det sällsynt ovederhäftiga och osympatiska angrepp, som en
från en fri högskola utgången högskoleprofessor nyligen riktade mot
minnet av en för många år sedan bortgången storman vid Uppsala
universitet och för övrigt mot en hel generation av förtjänta lärare
vid denna högskola.
På en utomstående gör denna mentalitet hos vissa kretsar inom vår
vetenskapliga värld ett skråmässigt intryck. Man frågar sig, vad
det tjänar till att orda om nordiskt samarbete eller internationellt
samarbete inom vetenskapen, om man med olika medel isolerar sig
från dem, som tjäna vetenskapen inom det egna landet~ På en del
håll synes man ha kommit oroväckande långt bort från det på en
gång storslagna och ödmjuka akademiska bildningsideal, som varit
ledstjärnan för universitetens verksamhet under deras stora tider.
»Världsanden verkar genom mänskokrafter, och av det spridda ringa
fogar han med konsterfarna händer hop det stora», sjöng Esaias
Tegner i en av sina mest inspirerade och inspirerande dikter. Och
Harald Hjärne formulerade en gång sin uppfattning om den akademiska verksamheten så, att denna »icke består i att giva och mottaga
en med ofelbarhetsanspråk beväpnad undervisning från ovan, utan i
samverkan efter olika förmåga och under växlande ledning för det
ömsesidiga kunskapssträvandets framgång». Det är traditioner som
förplikta. -s-.
Irland Den irländska fristaten fortfar att vara det brittiska
kastar loss. imperiets sorgebarn. De oroligheter och attentat längs
gränsen mot Ulster, som den engelske konungens besök i Belfast i
somras utlöste, sprängningen med dynamit på kröningsdagen av
Georg II:s staty i Dublin, fristatens beslut att samtidigt hålla sig
borta från imperiekonferensen – allt detta vittnar om den permanenta spänningen mellan den unga fristaten å ena sidan och Storbritannien resp. Ulsterprovinsen å den andra.
Bland de engelska dominions intar den irländska fristaten en hi- 764
——–
Dagens frågor
storiskt betingad särställning. De flesta utomeuropeiska engelska
dominions bestå dels av ett från moderlandet eller andra europeiska
länder inflyttat herreskikt, dels av ett undre lager av urinvånare.
Därigenom utvecklade sig dessa stater från kolonier, förvaltade som
provinser, till självständiga stater inom imperiet. Indien, som nu
intar en dominieliknande ställning, bildar ett undantag från den vanliga utvecklingsgången därigenom att ett inhemskt, kulturellt delvis
högtstående herreskikt här fanns och segt motverkat Storbritanniens
kolonialpolitik. Å ven Irland liknar i detta hänseende ganska mycket ·
Indien. Någon egentlig brittisk inflyttning har där aldrig kunnat
genomföras, och ej heller har där åstadkommits en sådan – visserligen aldrig fullständig men dock långt gående – sammansmältning
som mellan England och Skottland. De brittiska erövrarna i södra
och mellersta Irland, d. v. s. inom den nuvarande fristatens gränser,
assimilerades snart av den iberisk-keltiska urbefolkningen, i motsats
till vad som kom att känneteckna Ulsterområdet i norr, där den talrikare inflyttningen av engelska och skotska bönder gav befolkningen en mera anglosachsisk prägel.
Irlands arroganta hållning gentemot Storbritannien har dock icke
blott betingats därav, att Storbritannien för den största delen av ön
(fristatens befolkning utgör ungefär 3 milj. och Ulsters l milj.) icke
kan göra anspråk på att betraktas som »moderlandet». F’ristatsbefolkningens antiengelska inställning har även och i utpräglad grad
bestämts av de historiska minnena från de fyra sekler, som Irland
efter Tudorernas erövring av ön och den spanska armadans undergång tillhört England. Man behöver här blott erinra om testakten av
år 1673 med dess uteslutning av de katolska bekännarna från alla
ämbeten och andra försök att undertrycka katolicismen, de många
revolternas nedslående i blod, de irländska böndernas tryckande skulder till de engelska landlorderna, 1800-talets förfärande hungerår och
den oerhört omfattande emigrationen – befolkningen minskade från
beräknade 8 milj. till 4 milj. Homerulerörelsens oförsonlighet saknar
sannerligen inte sin förklaring.
Som bekant »löste» 1921 års I~ondonfördrag efter alla blodigheter
under och efter världskriget homerulefrågan på så sätt, att sex protestantiska grevskap kring Ulster kvarblevo direkt under England
ehuru med en ganska vidsträckt autonomi, medan Storbritannien avträdde det övriga området till den irländska fristaten, vilken erhöll
ställningen som dominion. Å ven denna lösning medförde nya blodiga
uppgörelser, framkallade av De Valeras intransigens, men de moderata, och särskilt då Cosgrave, jämte De Valera en av de få överlevande bland de gamla Sinn-fein-ledarna, segrade vid det första valet
(1923) och lyckades upprätthålla någorlunda normala förbindelser med
London. Cosgraves regim ägde bestånd ända till 1932, då De Valera,
nu i spetsen för det nya partiet Fiauna Fail – Fiauna Fail betyder
ungefär »Ödets kämpar», medan Sinn-feinbetyder »Vi själva» -efter
sin seger vid valen till andra kammaren (Dail Eireann) övertog
makten.
765
Dagens frågor
De Valera har förstått att stegvis utsudda Je prerogativ, som England förbehållit sig i Londonfördraget Den viktigaste angreppspunkten för honom var den engelska generalguvernören; till denne
som konungens representant hade fristatens folkrepresentanter att
avlägga ed. Först avskaffades eden – sedan De Valera och hans
anhängare på grund av vägran att avlägga denna länge bojkottat
parlamentet – och i fjol, i samband med Dail Eireanns Ranktion
av Edvard VIII:s avsägelse, avskaffades generalguvernörstimbetet
Lika resolut och genom ett lika ensidigt beslut ströks det skadestånJ,
som fastställts i Londonfördraget för de engelska landlordernas avstående av sina reservaträttigheter. England svarade med ett tullkrig; ännu existerar det icke någon tullunion mellan Irland och England, men »coal-cattle pacts» ha träffats och reglera nu tullsatserna
för de bägge ländernas viktigaste exportvaror i mildrande riktning.
De Valera avskaffade vidare rätten att appellera från Irlands högsta
domstol till Privy Council i London. Denna senare åtgärd förlöpte
f. ö. utan motstånd och förtjänar ett par ords omnämnande.
Fristatens högsta dornstol förklarade niimligen avskaffauJet av
appellationsrätten för olagligt och v~idjade själv till Privy Council.
Den senare institutionens utslag, avkunnat i juli 1935, innebar en stor
överraskning. Privy Council ogillade hesviiren genom att hänvisa
till den bekanta Westministerstatuten, som reglerar imperiets federala problem. Enligt denna tillerkännas imperiestaterna en exklusiv
lagstiftningsrätt, även för det fall att en lag i ett dominionland skulle
strida mot »rikslagen». Statuten ger även, yttrade Privy Council
uttryckligt, den irländska fristaten 6itten att upphäva Londonfördraget, »och av denna rätt har fristaten gjort bruk».
De bägge viktigaRte brittiska prerogativen har De Valera emellertid ej förmått lösa fristaten ifrån. England äger fortfarande riitt att
försvara Irlands kuster och där upprätta stödjepunkter för sin marin,
och England har vidare, enligt principen »divide et irnpera>>, vidmakthållit uppdelningen av ön mellan fristaten och Ulsterprovinsen. I
bägge hiinseendena har De Valera måst böja sig för den faktiska
verkligheten, d. v. s. Storbritanniens starkare maktposition. Storbritannien, som under sin långa historia mer aktat på verkligheten
än yttre sken, har med undantag för tullkriget icke heller ansett sig
böra inskrida mot fristatens fördragskränkningar. Inför ett öppet
brytande med England har De Valera alltid ryggat tillbaka.
Inrikespolitiskt är De Valeras parti glitjämt det störRta. Genternot
andra partier tillhopa hade det före valet en majoritet av 4 röster,
men valet den 2 juli i år eliminerade denna klena majoritet och gav
Fianna Fail blott lika många mandat Rom de andra partierna tlllsamrnans. Dail Eireanns nuvarande sammansättning iir följande:
Fiauna Fail 69; Cosgraves Union Irland 48; arbetaqmrtiet 13;
andra partier och vildar 8. ‘l’ill dessa siffror skall blott ett par
randanmärkningar knytas. Så ringa industri som det iimm finnes
inom fristatens område spelar arbetarpartiet ingen roll; det stöder
ofta den socialt radikale (men kulturellt konservative) De Valera.
766
Dagens frågor
Mycken strid har stått kring den delvis fascistiska National Association of Old I. R. A., som kräver ett radikalt brytande av förbindelserna med England. Fascistiska tendenser sakna dock, åtminstone f. n., alla chanser i fristaten; emellertid deltar O’Duffys brigad
som bekant i spanska inbördeskriget på Francos sida. I parlamentet
fordrade ledaren för Irish Christian Front, Mr Patrick Belton, att
Franco skulle erkännas och understödjas. Men Dail Eireann godkände med stor majoritet noninterventionsöverenskommelsen. Före
omröstningen förklarade De Valera, att han avskydde kommunismen
och ansåg fascismen, om än ej lika dålig, som ett förtvivlat alternativ. Han hoppades att fristaten- en gammal katolsk demokratialdrig skulle behöva ställas inför valet mellan dessa bägge ytterlighetsriktningar. Finansministern Mr Mae Entee yttrade, att det för
fristaten i händelse av en europeisk konflikt var omöjligt att avvärja
ett luftanfall, ja, att bevara blotta skenet av neutralitet.
I samband med valen antogs vid folkomröstning en ny författning
för fristaten. Denna bestämmer att fristatens namn skall förändras
till det gaeliska Eire. Eire skall omfatta hela ön, men »pending its
territorial integration» skall lagstiftningsmakten t. v. blott sträcka
sig till den nuvarande fristatens gebit. Eire skall vidare vara en
republik och i den avhyste generalguvernörens ställe skall sättas en
på sju år folkvald president. Presidenten behöver ej vara född i
landet – De Valera är som bekant född i Spanien. Hittills har den
av parlamentet valde premierministern varit ett slags faktiskt »statsöverhuvud». Trots att mycket agitation utvecklats för senatens avskaffande skall tvåkammarsystemet bibehållas; senaten (Seanad
Eireann) och underhuset (Dail Eireann) bilda tillsammans nationalförsamlingen (Oireachtas). Senaten består av 49 enligt yrkeskategorier valda och 11 av premierministern förordnade ledamöter. Pre~;i?-
denten kan upplösa Dail Eireann. Adel och ordnar äro förbjudna.
Privatförmögenheten åtnjuter konstitutionell garanti. Den romerskkatolska kyrkan är statskyrka- något som knappast kan underlätta
den åtrådda föreningen med Ulster. Trots att nästan hela folket blott
talar engelska, har gaeliskan upphöjts till första officiella språk.
Författningsrevisionen har till syftemål haft att skaffa Irland en
»external association» i förhållande till Storbritannien. I den nya
författningen nämnes varken den brittiske konungen eller det brittiska imperiet med ett ord. Det talas blott allmänt om utländska
förbindelser, som blott kunna bestå eller inledas på grundval av
likaberättigande. Men Irland har icke mält sig ut ur imperiet.
Med den nya författningen har Irland tillägnat sig de rättigheter
och förmåner, som f. n. äro politiskt och praktiskt uppnåeliga. Frå-
gan om Ulsters införlivande torde falla mer på Ulsterbefolkningens
viigran att låta Eire llmajorisera» sig än på Englands hållning. Och
rätten till vissa marina stödjepunkter är för England av oeftergivlig
strategisk vikt. Det finansiellt svaga Irland kan näppeligen i hast
skaffa sig en för sin integritet nödvändig flotta, och en främmande
makts ockuperande av Irland under en konflikt vore för England den
767
Dagens frågor
allvarligaste fara. Slutligen är fristaten i sin handlingsfrihet starkt
kringgärdad av det ekonomiska nödtvånget. Över 90% av dess export, huvudsakligast spannmål och kött, gå till England och Ulster.
Å ven om De Valeras försök att industrialisera landet skulle få framgång måste det dock vara hänvisat till stor utförsel och kan därför
ej spänna bågen för högt. De Valera själv måste ju göra koncession
åt det ekonomiska nödtvånget, när »coal-cattle pacts» ingingos. De i
pressen efter valet synliga uppgifterna att De Valera nu skulle vara
benägen att söka samförstånd både med sin forne vapenbroder Cosgrave och med Ulster kunna därför lätt förklaras och ge måhända
anledning att tro att den unga fristaten – sedan de reellt viktigaste
målen uppnåtts – skall ha sin mest stormande period bakom sig.
Kanske var det i samma utjämnande avsikt som De Valera ej
längre låtit sig demonstrativt inväljas i Ulsters parlament av Sinnfeinarna i denna provins – en lika muntrande som belysande bild
från det politiska livet på den gröna ön. E. G.
7G8

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner