Print Friendly

Dagens frågor

Av Redaktionen | 31 december 1964


1964


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DAGENS FRÅGOR
KDS – en splittringsrisk
Vi har inför det förestående valet
begåvats med ett nytt politiskt parti,
KDS. Var partiet i själva verket står
är det väl ingen som vet ännu, allra
minst initiativtagarna från vilka enbart motstridiga uppgifter hörs. Den
stora frågan är väl också vem som
egentligen är partiledare, Birger Ekstedt eller Lewi Pethrus. Utåt syns
den förre men som mannen bakom
det hela betraktas allmänt den senare.
Alla viktigare förhandlingar anförtros också åt herr Pethrus. Ekstedt
med sitt högerförflutna torde med en
viss rätt uppfattas i vart fall som borgerlig; av somliga anses han t. o. m.
ligga alltför långt ut på högerkanten
liksom vissa av medkombattanterna
inom den nya partibildningen. Pethrus å andra sidan har förklarat, att
han vid vissa tidpunkter under sitt
långa liv röstat med samtliga politiska
partier med undantag av kommunisterna, men av hans uttalanden framgår också att hans hjärta främst varit
hos socialdemokraterna. Som en sammanfattning, måhända, av hans politiska gärning, vari också – låt vara
tidigare – ingår ett fördömande av
varje sammanblandning mellan kristendom och politik, torde man kanske
se deklarationen, att KDS är varken
borgerligt eller socialistiskt (sic!).
Herr Pethrus brukar emfatiskt förkunna, att han likväl ej kan godta
marxister. Huruvida han betraktar
socialdemokraterna som marxister, är
dock en fråga som ännu ej fått sitt
svar.
325
Många hyser otvivelaktigt med en
viss rätt allmän sympati för det djupare i KDS förkunnelse. I denna ligger närmast en protest mot den allmänna radikala förflackningen. Därifrån är emellertid steget långt till att
ge sitt stöd åt det nya partiet. För alla
och envar borde det vara uppenbart,
att det är den socialdemokratiska regeringen som bär huvudansvaret för
det åsidosättande av högre värden
som skett i landet, låt vara att vissa
radikala kretsar inom främst folkpartiet gjort sitt till. Det senaste exemplet, ett bland oändligt många, är regeringens vägran att nu bevilja statsstöd till den av pingströrelsen sedan
mer än tjugo år med stor offervillighet bedrivna folkhögskolan i Kaggeholm. I stället såg socialdemokratien
om sitt eget hus – den nystartade
folkhögskolan i LO-regi, Åkers Runö,
beviljades stick i stäv mot skolöverstyrelsens rekommendationer det
åtrådda statsstödet. Socialdemokratiens negativism gentemot alla rörelser, som uppbärs av kristna värderingar är alltså väldokumenterad vid
det här laget.
Inom högerpartiet har de kristna
grupperna alltid haft stort inflytande.
Och även om högerpartiet långt ifrån
enbart består av s. k. bekännelsetrogna, skall det likväl sägas, att dessa
andra i sin allmänt politiskt konservativa övertygelse – av hänsyn till
tradition och respekt – alltid ställt
sig positiva till de kristna värdenas
betydelse. Däremot, och det länder
högerpartiet till stor heder, har man
326
alltid vägrat att framträda med anspråk på att vara ett speciellt kristet
parti, förmer än andra. En sådan förmätenhet, har det ansetts skulle lätt
kunna få motsatt effekt än den åsyftade. Och visst är, att den kristna
gruppen inom riksdagen, omfattande
en tredjedel av riksdagsledamöterna,
haft och har ett stort inflytande, som
vida ,överstiger de få mandat som
KDS till äventyrs skulle kunna erövra
i striden på det politiska fältet.
överhuvud vill det synas som om
KDS i hög grad skulle motJverka sina
egna syften. Läget i svensk politik är
så labilt, att det blott behövs några få
tusen röster för att den politiska situationen skall vara helt omkastad.
KDS, som uppenbarligen främst hoppas på att dra till sig borgerliga väljare, riskerar i den marginalsituation,
som vi befinner oss i, att göra sina
sympatisörer en verklig björntjänst.
I stället för att med kraft arbeta på
en borgerlig samverkan väljer kretsarna bakom KDS att uppträda som
en splittrare med goda utsikter att beröva de borgerliga partierna så många
marginalröster, att socialdemokraternas fortsatta regeringsinnehav definitivt tryggas.
KDS ställer upp till val i 16 valkretsar enligt pressuppgifter. Någon
som helst mandatchans anser man sig,
enligt hr Ekstedt, blott ha i sex valkretsar, nämligen i rangordning:
Stockholms stad, Stockholms län, Östergötland, Örebro, Jönköpings och
Kopparbergs län. På alla andra ställen går man med berått mod ut i avsikt att erövra tillräckligt många marginalröster för att trygga socialdemokraternas ställning. Ponera, att
KDS hetaste önskningar går i uppfyllelse: 6 mandat, till stor del erövrade
på de borgerliga partiernas bekostnad. Vad blir det politiska resultatet?
Men det är stor risk för att KDS
inte ens går i land med att uppnå de
sex mandat, man tror sig ha en chans
att vinna. Ja, det kan t. o. m. sägas
vara i hög grad överraskande, om
man skulle gå i land med den uppgiften. De opinionsundersökningar,
som företagits, visar en kraftig nedgång för KDS. I juni-juli hade dess
röstandel sjunkit från tidigare 1,5 o/o
till 0,9 o/o. Det räcker sannerligen inte
till mandat. Och detta var ändå, innan
valrörelsen satt i gång på allvar.
Men vilka negativa resultat kan KDS
uppnå? Ser man främst på Stockholms stad ligger högerpartiet ytterligt nära att behålla det mandat, som
på 1962 års valsiffror skulle ha gått
förlorat till socialdemokraterna.
Knappt 700 röster är tillräckligt under förutsättning av socialdemokratiskt stillastående. KDS uppträdande
kan emellertid förändra bilden och
genom att ta något tusental röster från
högerpartiet och några hundra från
socialdemokraterna ger man kommunisterna en god chans att ta de 1.850
röster som erfordras för ytterligare
ett mandat.
Än mera flagrant är detta förhållande i stockholrus län, där högerpartiet blott behöver förlora 1.560
röster eller kommunisterna vinna 410
röster, jämfört med 1962, för att ett
nytt högermandat i stället skall hamna hos Moskvafilialen!
I Östergötland är det främst folkpartiet och centerpartiet som slåss om
sista mandatet. KDS uppträdande på
arenan torde från borgerlig synpunkt
göra vare sig från eller till. Detta är
ej heller fallet i Jönköpings län, där
KDS är ute efter ett folkpartimandat
i första hand. I Örebro och Kopparbergs län åter strävar KDS främst att
erövra högermandaten. I Västernorrland kan KDS, ehuru riskerna är
mindre, liksom i de båda stockholmsvalkretsarna hjälpa in en kommunist
på högerpartiets bekostnad. I Västerbotten ger man på motsvarande sätt
sin hjälp åt socialdemokraterna att
erövra ett folkpartimandat.
Som synes har KDS sin udd främst
riktad mot de borgerliga partierna
och särskilt mot högerpartiet. Blind
för riskerna, är man till och med beredd att ge en indirekt hjälp till kommunisterna i några fall. Detta är nå-
got som KDS eventuella sympatisörer
bör ha klart för sig. Och det är något
som kanske dömer KDS än mera än
den omständigheten, att man inte har
och uppenbarligen sätter en ära i att
inte ha ett konkret utformat handlingsprogram. Betecknande är det
svar, som vid ett KDS-möte lämnades
en frågvis, som undrade hur KDS
tänkte lösa bostadskrisen. Svaret löd:
»Där Gud har makten råder ingen
bostadsbrist.» Sunt förnuft brukar
stundom betecknas som en gudagåva.
Uppenbarligen saknar KDS och dess
initiativtagare mycket av den sorten.
Kollektivanslutningen
och storavdelningarna
Kollektivanslutningen, som är det
påtagligaste uttrycket för sambandet
mellan fackföreningsrörelsen och det
socialdemokratiska partiet, torde med
rätta vara en av de mest omdiskuterade företeelserna inom SAP. Någon
förändring till det bättre är dock
knappast att vänta, och detta sannolikt av främst fyra skäl. För det första
skulle det kunna uppfattas som en
svaghet att ge efter på denna punkt
för kritiken från borgerligt håll. Samtidigt hänvisar man till de historiska
banden mellan SAP och fackföreningsrörelsen. För det andra skulle
det troligen kraftiga bortfallet av
medlemmar vid en övergång till individuellt medlemskap inte se bra ut.
För det tredje, och det kanske är det
viktigaste, skulle kollektivanslutning- 327
ens slopande också medföra ett avsevärt inkomstbortfall för partiet, även
om medlemsavgifterna hålls relativt
låga för att undvika missnöje och att
alltför många begagnar sin reservationsrätt. För det fjärde skulle ett avskaffande av kollektivanslutningen
kunna leda till att de direkta relationerna till fackföreningsrörelsen försvagades, samtidigt som partiet skulle
bli än mera ekonomiskt beroende av
fackföreningsrörelsen.
Vad gäller reservationsrätten är
denna i många fall en chimär. Det är
ofta förenat med vissa tekniska svå-
righeter att utnyttja den. Dessutom
kräver ett öppet deklarerande av annan politisk åskådning än den socialdemokratiska i en i övrigt ganska
homogen miljö ett visst moraliskt
mod. Därför svarar helt säkert inte
det antal som faktiskt utnyttjar sin
reservationsrätt mot det antal, som
totalt – av de kollektivanslutna –
ställer sig främmande till socialdemokratien. Mot den bakgrunden är
det ganska imponerande, att c :a
65.000 enligt uppgift utnyttjar sin
reservationsrätt dvs. ungefär 10 procent av medlemmarna i de kollektivanslutna avdelningarna.
Den omläggning till storavdelningar som för närvarande pågår inom
LO-förbunden är av stort intresse från
politisk synpunkt. Med tanke på den
mycket bristfälliga aktivitet som rå-
der bland fackföreningsmedlemmarna och med hänsyn till den politiska
enhetlighet, som åtminstone till det
yttre är rådande inom fackföreningsrörelsen innebär omläggningen ökade
möjligheter till stöd åt socialdemokratien, finansiellt i första hand men
även personellt i beaktande av de nya
ombudsmannatjänster som inrättas
för storavdelningarna. Det blir fråga
om ytterligare ett mellanled som får
möjligheter till påverkan i olika situationer.
328
Om storavdelningar inrättas i samtliga fackförbund, vilket kan väntas
ske, skulle det innebära, att LO –
med en proportion jämförbar med
nedminskningen av antalet avdelningar inom Handels-, Byggnads- och Trä-
industriarbetareförbunden – till sist
kommer att ha omkring 1.000 storavdelningar, att jämföras med drygt
6.000 avdelningar i dag och nära 9.000
år 1952.
storavdelningarnas tillkomst aktualiserar nya frågeställningar också beträffande kollektivanslutningen. Medlemmarnas aktivitet är ringa redan nu
och något större intresse gör sig inte
gällande för ens sådana avdelningsmöten, som beslutar om kollektivanslutning till SAP, många gånger dock
kanske beroende på att den punkten
tas upp så diskret som möjligt på
föredragningslistan. Som exempel kan
nämnas att 1962 tvångsanslöt 130
medlemmar i Metalls avd. 170, Uddevalla, de övriga c:a 3.300 medlemmarna i fackföreningen till SAP, vilket för övrigt föranledde hr Erlander
att sända avdelningen följande telegram: »Vi ser i ert beslut om anslutning till vårt parti ett uttryck för en
fruktbringande solidaritetskänsla och
för förståelsen för det intima sambandet mellan den fackliga och politiska
arbetarrörelsen.» Samma år tvångsanslöts i Hallsberg 838 av järnvägsmannaförbundets medlemmar i avdelningen. 30 medlemmar var närvarande; av dessa röstade 19 för och 11
emot!
Docent Ingemar Lindblad kommer
i sin gradualavhandling »Svenska
Kommunalarbetareförbundet 1910-
1960» fram till en generell slutsats
beträffande relationen mellan avdelningarnas storlek och de enskilda
medlemmarnas aktivitet, som har sitt
stora intresse i samband med omorganisationen till storavdelningar. »Nackdelarna med stora avdelningar», anför Lindblad, »gäller främst medlemmarnas aktivitet och kontakt med
ledningen. Ju större en avdelning blir,
desto mindre andel av medlemmarna
söker sig till mötena och blir i tillfälle att deltaga i val och andra beslut.
De personliga kontakterna mellan ledare och medlemmar försvåras likaledes. I mycket stora avdelningar inom yrkesgrupper som i och för sig
visar låg aktivitet kan den andel av
medlemmarna som deltar i enskilda
möten vara mycket liten. De minsta
avdelningarna hålls däremot samman
av den personliga bekantskapen mellan flertalet medlemmar, och till de
anspråkslösa sammanträdena kommer
nästan alla. Fackföreningen är för
medlemmarna i de små avdelningarna inte en avlägsen och opersonlig
institution, utan bildar en kamratkrets som sammanfaller med arbetsplatsens krets.»
De enskilda medlemmarnas aktivitet blir knappast större i storavdelningarna. Långa resor kan leda till
att närvarofrekvensen vid avdelningsmötena sjunker ytterligare, vilket i
sin tur underlättar sådana aktioner
som kollektivanslutning. Ett exempel
härpå har anförts från Metalls storavdelning i Kramfors, där det krävdes att en medlem skulle åka 20 mil
för att tala mot kollektivanslutningen.
I Handelsanställdas förbund har man
dessutom tydligen gått så långt, att
man låter storavdelningarnas representantskap fatta beslut om kollektivanslutning. Den enskilde medlemmen
har alltså inte ens rätt att göra sin
röst hörd, då det gäller ett beslut om
hans politiska tillhörighet. Man vill
bara undra, om de kollektivanslutna
i storavdelningarna liksom i Stockholms arbetarekommun bara kommer
att tillerkännas en femtedels röst i
jämförelse med de individuellt anslutna – detta förfarande i Stockholm
brukar ju motiveras med hänvisning
till de kollektivanslutnas stora numerär.
Facklig demokrati innebär uppenbarligen inte något fördjupande av
demokratien inom fackföreningsrörelsen. Resultatet av storavdelningarna
blir uppenbarligen att den enskilde
får allt mindre att säga till om, medan
funktionärsväldet blir ytterligare förstärkt. Men det kanske är dit man vill
komma. Och på köpet får SAP genom
kollektivanslutningen av storavdelningarna ett väsentligt större antal
medlemmar än nu. Kollektivanslutningen har hittills ansetts vara främst
en tätortsföreteelse – mindre avdelningar på landsbygden har ofta visat
en viss obenägenhet att tvångsansluta
sina medlemmar till SAP. Genom omläggningen till storavdelningar kan en
sådan »individualism» lättare elimineras. Och självfallet får SAP en avsevärt ökad ekonomisk styrka i takt
med att antalet kollektivanslutna stiger. Sannerligen, man förstär att det
socialdemokratiska partiet med ledningen i spetsen gnuggar händerna av
förtjusning över den ”förändringens
vind” som blåser inom fackföreningsrörelsen.
Men vad säger de enskilda fackföreningsmedlemmarna om intensifierad kollektivanslutning och ökade anslag till det socialdemokratiska partiet? Sannolikt är de inte särskilt förtjusta. Docent Ingemar Lindblad redovisade i sin ovan citerade avhandling också resultatet av en undersökning om medlemmarnas inställning
till kollektivanslutning och ekonomiska bidrag till socialdemokratien. Det
visade sig, att endast 43 o/o accepterade dessa företeelser, 15 o/o ställde
sig tveksamma, medan 30 o/o vände
sig emot såväl anslutningen som bidragen. Det förtjänar också påpekas,
att missnöjet var störst bland de yngre åldersgrupperna. Men de får väl
uppfostras att tänka »rätt» l
329
Popularisering av modem historia
Ämnen ur modern historia är populära i tidningar och tidskrifter. Till
och med veckopressen ägnar gärna utrymme åt dem, särskilt när jämna år
förflutit sedan någon viktigare händelse.
Naturligtvis kan man icke begära
alltför stor noggrannhet i dessa artiklar. Ofta får man vara tacksam, om de
icke är alltför missvisande. Men när
populariseringsuppgiften sköts av historiker av facket måste man ha rättighet att kräva både en någorlunda riktigt avvägd skildring och korrekta detaljupplysningar. Tyvärr visar det sig
gång efter annan, när en populariserande artikel signerats Sven Ulric
Palme, att det icke behöver vara fallet.
Det senaste exemplet är den artikel,
som betitlats ”Ett år att minnas – nu
var det 1914” i Allers den 26 juli.
Redan från början är tongångarna
chronschougska. ”Tyskarna kände sig
mäktiga. Men samtidigt tyckte de att
det var obehagligt att sitta så där i
mitten, med det starka Frankrike på
ena sidan och det starka Ryssland på
andra sidan. De kom på den förfärliga
tanken att de borde ta ledningen i
världen. Till att börja med skulle de
ta för sig i Europa.”
Professor Palme skildrar tyskarnas
bundsförvant kejsardömet Österrike
(som korrekt borde ha fått heta österrike-Ungern) på följande sätt:
”Vad som gjorde kejsardömet Österrike svagt och söndrigt (!) var främst
att en stor del av de underlydande
folken talade slaviskt språk och var
gripna av slavisk nationalism. Dit hörde t. ex. kroaterna och slavonerna i
den del av det österrikiska väldet som
nu ingår i Jugoslavien samt sydslaverna i Bosnien och Herzegovina. Detta
slaviska folk ville slå sig ihop med
serberna till ett stort slaviskt rike.”
Det senare är ett mycket diskutabelt
påstående. Men låt oss nöja oss med
330
konstaterandet, att sydslaver är en beteckning för de slaviska folk söder om
Österrike, Ungern och Rumänien, som
talar antingen bulgariska, macedoniska
dialekter, slovenska eller serbo-kroatiska. Det sistnämnda språket talas av
tre stammar – kroaterna, nästan alla
katolska, serberna, nästan alla grekiskortodoxa, och slutligen muhammedanerna (de flesta i Bosnien-Herzegovina), som intagit ett slags mellanställning mellan de två andra. Av de sydslaviska folken var vid krigsutbrottet
1914 bulgarerna helt utanför Österrike
och serbernas majoritet förenad i
kungariket Serbien. En betydande serbisk minoritet fanns i södra Ungern,
i Bosnien-Herzegovina och KroatienSlavonien (av vilket namn professor
Palme raskt skapar det obefintliga folket ”slavonerna”). Inom den österrikiska monarkin fanns så alla kroater
och slovener.
Professor Palme avslutar sin presentation av Österrike med orden: ”Till
saken hör att de slaviska tjeckerna i
Böhmen också levde i stark motsättning mot den tyska överklassen i landet.” För det första bodde tjecker ej
blott i Böhmen utan i Mähren och
österrikiska Schlesien (slovakerna i
Ungern är helt borta i sammanhanget), för det andra utgjorde de tysktalande omkring en tredjedel av befolkningen och hade ungefär samma
sociala struktur som tjeckerna.
Men bättre blir det icke, när Palme
kommer in på Ryssland. ”Redan 1905
hade det förekommit en blodig revolution som man hade haft svårt att krossa. Det ryska kejsardömets prestige var
också undergrävd av militära nederlag
i kriget med Japan. För att klara sig
hade ryssarna nu ingått en allians med
Frankrike.” Det är en märklig historisk nyupptäckt – andra personer har
trott att den fransk-ryska alliansen
härstammade från 1893-94.
Det kan nog diskuteras, om England
och Frankrike ”hade slutit ett slags
förbund för att hindra Tyskland att
börja krig – eller för att vinna kriget
om det inte kunde hindras”. Men låt
oss icke vara för noga. Låt oss också
hoppa över skildringen av vad som
hände i Sarajevo 1914, ehuru det skulle vara intressant att få höra litet mer
om varför det är ”troligt”, att regeringen i Serbien ”direkt stod bakom
attentatet”. Intresserade kan hänvisas till Vladimir Dedijers artikel om
”Sarajevo Fifty Years After” i Foreign
Affairs juli 1964. Låt oss icke heller
undra alltför mycket, hur en professor
i historia kan tillåta formuleringar
som ”Deras (det vill säga tyskarnas)
allierade, det österrikiska kejsardö-
met, styckades i små nationalstater:
Tjeckoslovakiet, Polen, Jugoslavien
osv.”
Ty det väsentliga är, att den fackman, han må så vara atomfysiker,
medicinare eller historiker, som skriver om sina ämnen, har en självklar
skyldighet att ge en korrekt framställning, även när det sker i populariserad form. Ingen begär samma stringens
som i ett fackorgan. Men det är en
förolämpning mot både tidning och
publik att göra sig så liten möda som
professor Palme gjort gång efter annan. Det bidrager naturligtvis ej att
öka hans eget anseende. Litet var börjar misstänka, att vad man tagit för
avsiktlig nonchalans kan vara ren och
skär okunnighet.
Kongo och Tshombe
Sällan torde kritikerna så snabbt
ha blivit så sannspådda som i fråga
om FN:s aktioner i Kongo. Då FN
första gången åsidosatte tidigare löften till den dåvarande president
Tshombe i vad som betecknades som
.utbrytareprovinsen» Katanga att inte
blanda sig i landets inre konflikter,
rönte detta kritik endast i några få
pressorgan i Sverige, bland dem Sv.T.,
samt av den s. k. Katangakommitten.
Vid FN:s andra och tredje anfallskrig
mot Katanga, särskilt det sista, rådde
det en klar skepsis och i många fall
direkt negativ inställning till FNaktionen på många håll inom den
borgerliga pressen. Men även denna
gång gisslades de som vågade opponera hårt av de kretsar, som så gärna
bidrog till att främja den allmänna
FN-hysterien.
Nu torde eftertankens kranka blekhet ha gjort sig gällande bland de
flesta s. k. opinionsförmedlarna i landet. Illusionerna är borta, man vet
inte längre vad man skall tycka och
tro. Den av så många förkättrade
Moise Tshombe, »Separatistledaren»
och »kolonialistagenten», har lyckats
med vad han förvisso icke aspirerade
på tidigare, nämligen att bli hela republiken Kongos premiärminister. Så
sent som för några månader sedan
ondgjorde sig FN:s generalsekreterare U Thant över de kalangesiska gendarmer, som alltjämt underkastades
fortsatt utbildning i Angola, och i dag
är läget helt förändrat. Förhoppningarna knyts i stället till det forna Katangagendarmeriet, den enda truppenhet i Kongo som visat sig besitta
någon form av stridsmoral och förmåga att upprätthålla ordningen. Ja,
frågan är väl om inte Tshombe blev
premiärminister just tack vare att han
kunde förfoga över sina forna gendarmer i kampen mot de kommunistunderstödda rebellstyrkorna under
Gaston Soumaliot.
Det finns nu all anledning att fråga
öll vad nytta FN-insatsen i Kongo
varit och då speciellt de tre anfallskrigen mot Katanga. I pengar har aktionen kostat två miljarder kronor och
202 FN-soldater, däribland flera svenskar, har fått sätta livet till. Några
331
bättre förhållanden har FN knappast
mäktat åstadkomma. Tvärtom, när
den sista FN-kontingenten i sommar
lämnade Kongo, rådde kaos och anarki. De av Kommunist-Kina understödda rebellerna befann sig på kraftig
framryckning, ANC – nationalarmim
– sviktade i betänkliga avseenden,
och den rikaste delen av landet, Katanga, var genom FN:s försorg utarmad och delvis förrödd av striderna. En stor del av ansvaret för det inträffade måste bäras av USA. Det borde för den ansvariga amerikanska
ledningen på ett tidigt stadium ha
stått klart, att Gizenga, tvärtemot vad
man befarade efter likvideringen av
Lumumba inte åtnjöt något allmänt
stöd. Detta visade sig också senare,
när han arresterades, då han blott
kunde räkna på stöd av något hundratal soldater från sin egen stam, en av
de minsta i Kongo, där stamtillhörigheten trots allt är av så stor betydelse.
Det vill synas som om det avgörande
misstaget av FN och amerikanerna
begicks efter konferensen mellan de
kongolesiska ledarna i Tananarivo på
Madagaskar 1961, då man i enlighet
med Tshombes önskningar kom överens om en federativ lösning. I stället
för att stödja detta konstruktiva förslag, det första som utan inblandning
utarbetats av de kongolesiska ledarna
själva, gjorde man förnyade påtryckningar från FN:s sida, vilket bl. a.
ledde till att Tshombe och hans utrikesminister Kimba arresterades vid
en efterföljande konferens i Coquilhatville. Och så följde helt enligt ritningarna FN:s förnyade anfall mot
Katanga.
I dag är alltså läget ett annat.
Tshombe är premiärminister och USA
har gjort en helomvändning. Något
nytt Syd-Vietnam vill man inte vara
med om, och risken härför torde också vara rätt liten. Man väljer att ge
sitt helhjärtade stöd åt Tshombe, va- 332
pen och pengar pumpas in. Och liten
står till att Tshombe skall lyckas reorganisera sina 15.000-20.000 gendarmer för att låta dessa denna gång
utgöra kärnan i den kongolesiska nationalarmen. De forna gendarmerna,
som under FN-tiden tvingats under
jorden, har också uppenbarligen lyckats ingjuta nytt mod i armen och
har redan uppnått vissa framgångar
mot rebellstyrkorna. Om »legoknektar» är det inte längre tal. Belgien har
åstadkommit »tekniker» till Tshomberegimens hjälp och USA självt har
sänt de första fallskärmsjägarna till
Kongo. Vidare sker rekrytering av folk
till den Kongolesiska armen i Sydafrika och Rhodesia.
Om Tshombe skall lyckas, återstår
att se. Men han är förvisso en skicklig
realpolitiker och avsevärt bättre rustad för sitt värv än många av sina
afrikanska kollegor. Och ett torde vara ovedersägligt – något alternativ
till honom finns inte i dag. Man skulle
blott önskat, att FN fått upp ögonen
för detta faktum på ett tidigare stadium. I bakgrunden finns emellertid
alltid presidenten Kasavubu, i mångt
och mycket en man med samma principiella uppfattning som Tshombe,
och som hittills klarat sig helskinnad
ur alla politiska äventyr. Vad som nu
inträffat i Kongo borde dock, vill man
hoppas, leda till en viss eftertanke
bland många i vårt eget land. Den
besser-wisser-mentalitet, som alltför
ofta gör sig gällande på det utrikespolitiska området, särskilt på vänsterradikalt håll, bör ha fått sig en ordentlig tankeställare.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner