Print Friendly

Dagens frågor

Av Redaktionen | 31 december 1961


1961


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DAGENS FRÅGOR
Darnoatio memoriae
Innan de romerska kejsarna ännu
blivit gudar redan i livet kunde de
efter döden genom en högtidlig akt
upptagas i gudarnas krets. Men de
kunde också efter döden ställas till
ansvar för sina gärningar. Hade en
romersk kejsare besudlat sitt namn
och det romerska rikets ära genom
vederstygglig grymhet kunde senaten
döma till förbannelse över hans
minne. Hans statyer och monument
förstördes, hans namn skulle hemfalla åt glömskan. Av de kejsare, som
drabbades av denna eftervärldens
dom brukar ju särskilt Caligula och
Nero hänföras till kategorien »die absoluten Bösewichter».
över en sentida personlighet av
samma kategori, f. d. generalsekreteraren i Sovjetunionens kommunistiska parti Josef Stalin har nu äntligen det ryska folket fällt domen:
»damnatio memoriae». Hans lik har
flyttats från helgedomen på Röda
Torget, där Lenin nu blir ensam kvar
som kommunistisk avgudabild. Stalins
statyer röjs undan och hans namn
försvinner från gator och torg. Inte
ofta har kommunismens karaktär av
pseudo-religiös rörelse avslöjats så
tydligt för en häpnande – och små-
leende – yttervärld.
Utstötandel av Stalin ur den kommunistiska gudakretsen ger emellertid
anledning icke bara till intressanta
historiska paralleller utan också till
politiska slutsatser av verklig betyrelse.
Någonting för Chrusjtjov och partiet mycket allvarligt måste ha inträffat i partikongressens slutskede.
Chrusjtjovs inledande tal vid kongressens början präglades nämligen av en
viss måttfull uppskattning av Stalin,
som alls ej kan förenas med den kör
av förbannelser över den döde tyrannens minne, som han nu dirigerar.
Trots det noggranna urvalet av delegater till kongressen kunde tydligen
opinionen där inte styras. Det blev
nödvändigt att tillmötesgå den genom
att instämma i ropen mot Stalin. För
Chrusjtjov har detta två konsekvenser, ingendera behaglig. Alla kongressens delegater visste naturligtvis att
Chrusjtjov själv hade sitt stora medansvar för Stalins ogärningar. Purtseva – hans egen f. d. väninna och
trofasta hjälp – hade det dåliga omdömet att påpeka att hela Centralkommitten under Stalins tid bar allmänt medansvar för vad som hände.
(Hon blev inte heller återvald till
C. K.) Chrusjtjov har nu anledning
reflektera över hur länge det kan
dröja innan hans namn kommer med
i bilden vid utkrävandel av ansvaret
för den stalinistiska politiken.
En viktigare slutsats gäller konsekvenserna av denna folkstorm mot
terrorn för partiets möjligheter att
leda utvecklingen. Stalin fördöms
därför att han var en terroristisk tyrann. Regimen måste därmed ha fullt
502
klart för sig att en allmän missnöjesopposition eller en konkurrerande partifalang inte kan bekämpas med terrorn som vapen utan de största risker
för inre stridigheter av allvarligaste
slag. Med 1958 års reformer av strafflag och straffprocess har i Sovjetunionen etablerats vissa grundläggande
garantier för rättssäkerheten. Den
spontanitet med vilken det ryska folket deltager i partiets nödtvungna aktion mot Stalins eftermäle gör det
sannolikt att liberaliseringen av det
sovjet-ryska rättsväsendet kommer att
fortsätta. Den tycks drivas fram av
krafter i folkdjupen, som troligen
inte kan neutraliseras utan att det sovjetiska systemet spränger sig självt.
Sett på längre sikt verkar här i så fall
en av de få verkligt hoppingivande
faktorerna i den världspolitiska utvecklingen.
Katanga
Den svenska pressen har under de
senaste månaderna i regel intagit en
mot Katangas självständighetssträvanden starkt fientlig hållning.
Detta är egentligen ägnat att förvåna. Annars brukar man här i landet uppbjuda en spontan och ofta
väl oreflekterad sympati för allt, som
på något sätt kan framställas såsom
en frihetsrörelse från en färgad befolknings sida. Men i fallet Katanga
är det alldeles tvärtom, trots att den
regim, som Katangas ledare sökt frigöra sig från, rimligen borde framstå
som mera tvivelaktig i fråga om sin
förmåga att bereda landet en upplyst
styrelse, än vad fallet är med de
flesta av de koloniala styrelser, som
man i Sverige så snabbt och energiskt
plägat underkänna i liknande fall.
Denna svenska bedömning utgör i
viss mån en belastning för våra förbindelser med flera stater, som är våra
naturliga samarbetspartners men vilkas egna intressen eller allmänna europeiska lojalitet ej tillåter dem att se utvecklingen genom dylika färgade glasögon. Det svenska synsättet ter sig
än mera diskutabelt, om man betraktar förhållandena i Kongo ur historisk och etnografisk synpunkt. Belgiska Kongo, sådant det ses på kartan, är en fullständig artificiell skapelse, utan historisk hävd och utan
nationell enhet, tillkommen uteslutande genom Leopold II:s företagsamhet och Stanleys energi. Landet är i
själva verket bebott av ett stort antal
större eller mindre folk och stammar
med vitt skilda tungomål och med bosättningsområden, som i många fall
sträcker sig långt utanför Kongos politiska gränser. Kung Leopolds Kongostat skapades i själva verket genom
individuella fördrag, som Stanley slöt
med drygt 500 oberoende hövdingar
av växlande storleksordning. Den
kongolesiska enheten är alltså en alldeles ny och kortvarig skapelse av
den kolonialregim, som man i alla
andra sammanhang här i Sverige
knappast har ord nog starka för att
utdöma. Det saknas principiella skäl,
varför denna konstlade enhet efter
kolonialregimens upphörande skulle
bestå – om inte befolkningen i de
olika större delområdena av ekonomiska eller andra grunder själv verkIigen önskar ingå i en större enhet.
Ännu mindre finns det några skäl,
varför en sådan enhet, om den kan
åvägabringas, nödvändigtvis skulle
behöva ha en centralistisk karaktär.
Den regim i Katanga, som företrä-
der självständighetskravet, alltså
Tshombes regering, är vidare legitimerad på det enda sätt, som det rimligen kan bli fråga om, nämligen genom val. Det kan givetvis på goda
grunder invändas, att val i Afrika är
av rätt tvivelaktigt värde såsom uttryck för befolkningens egentliga
önskningar. Men om man ställer sig
på den ståndpunkten, bortfaller underlaget inte bara för regeringen Tshombe
utan också för de nuvarande makthavarna i de allra flesta under de senaste fem åren frigjorda afrikanska
staterna. Det kan vidare tilläggas, att
händelserna under hösten 1961 tyder
på att självständighetskravet har ett
starkt underlag hos den kalangesiska
befolkningen. Att, som så gärna i detta
sammanhang sker, skylla allt på den
relativt fåtaliga skaran av s. k. vita
äventyrare och desperados i Tshombes tjänst, det är väl ändå att återfalla
i den »kolonialistiska» världsbild, för
vilken den vite mannen stod helt i
händelsernas centrum.
Dc motiveringar, som offentligen
anförts för FN:s aktion den 13 september är ganska egendomliga. Den
ena har varit, att Kongo inte skulle
vara ekonomiskt livsdugligt utan
Katanga. Det måste väl sägas att
detta hör till det besynnerligaste, som
framförts i sådana sammanhang, sedan Napoleon på sin tid annekterade
Holland, »eftersom landet utgjorde en
uppslamning av franska floder». Bortsett från att själva det sakliga påståendet på längre sikt förefaller ganska
tvivelaktigt med tanke på det egentliga Kongos latenta resurser, innesluter själva resonemanget, om det skulle
accepteras i den moderna folkrätten,
stora faror för varje svag stat, som
inom sina gränser äger gruvfyndigheter eller andra naturtillgångar, vilka
med något sken av sannolikhet skulle
kunna framställas såsom ett önskvärt
komplement till en starkare grannes
ekonomi. Inte minst i Sverige borde
man tänka sig för, innan man hemfaller åt dylika imperialistiska tankegångar.
Det andra anförda skälet är om
möjligt ännu märkligare. FN skulle ha
varit tvunget att med väpnad hand inskrida mot Katanga, därför att annars
503
Leopoldvilleregeringen skulle ha öppnat fientligheter mot den utbrutna
provinsen. Alltså – om ena parten i
en tvist hotar att på särdeles dubiösa
grunder överfalla den andra, så skall
folkförbundet upprätthålla freden och
aktningen för mellanfolklig rätt inte
genom att hålla tillbaka den aggressiva parten (som i detta fall dessutom
stod i direkt beroende av FN självt)
utan genom att sätta FN-trupperna i
marsch mot den part, som hotas av
överfallet! Med en dylik argumentation hade man likaväl kunnat motivera en militär FN-aktion mot Portugal därför att landet inte godvilligt
gav efter inför den indiska aggressionen mot Goa!
Det är emellertid uppenbart, att
praktiska skäl, inte minst på det ekonomiska planet, talar för att söka få
till stånd någon form av statlig förbindelse mellan Kongo och Katanga,
om man kan förmå båda parterna att
i godo samtycka därtill. Förliden vinter, under den kongolesiska konferensen på Madagaskar, föreföll det också
som om utvecklingen var på väg i
denna riktning, närmare bestämt till
upprättandet av en till en början relativt löst sammanfogad kongolesisk förbundsstat, vilken med tiden måhända
hade kunnat växa starkare samman
under utvecklingens eget tryck. Det
är djupt beklagligt, att FN inte kraftigt gynnade denna utveckling i stället för att i strid med sina ursprungIigen på sommaren 1960 deklarerade
principer, mer och mer ställa sina
resurser till Leopoldvilleregeringens
förfogande gentemot självständighetsrörelsen i Katanga.
Den vapenvila, som följde på FNtruppernas misslyckade försök i september att göra slut på Katangas oberoende ställning, blev tyvärr inte beståndande utan avlöstes i december
av nya och vida mera omfattande
fientligheter. Otvivelaktigt har Ka- 504
langamyndigheternas uppträdande under mellantiden med skäl kunnat uppfattas såsom provocerande av de lokala FN-myndigheterna. Vid ett försök att se opartiskt på vad som hänt
kan man dock inte gärna komma
ifrån, att FN-truppernas kraftiga upprustning, delvis med rena angreppsvapen, sammanställd med säkerhetsrådets nya resolution om användande
av våld, i vissa fall av Tshombe och
hans rådgivare också måste uppfattas
som en provokation. Vidare må det
sättas ifråga om det uppgivna skälet
till den i december inledda aktionen
– avlägsnand.et av de mångomtalade
»legoknektarna» – står i något som
helst rimligt förhållande till den materiella och moraliska skadegörelse,
som anställts.
Det är möjligt att situationen i
Kongo ännu kan räddas trots den i
vissa hänseenden diskutabla politik,
som förts från FN:s sida. Ur den fria
världens synpunkt är naturligtvis den
största faran att FN oavsiktligt underlättar en kommunistisk penetration
genom att bryta ner den självständiga
militära maktfaktorn i Katanga som
kunnat utgöra en motpol till Gizenga
vid sidan av den alltfort svaga, inbördes splittrade och lösligt organiserade
regimen i Li~opoldville. Eftersom FN:s
aktion mot Katanga bygger på principen att utländskt maktpolitiskt inflytande – från vilket håll det än må
komma – skall hållas borta från
Kongo, borde rätteligen FN nu vända
sina vapen mot Gizenga för att framtvinga en avväpning av hans styrkor.
Vad som väntar det övriga Kongo om
Gizenga och hans soldatesk skulle få
sitt maktområde utsträckt har världen fått en förvarning om genom de
13 italienska flygarnas ohyggliga öde.
Enda möjligheten att undgå fortsatta
väpnade konflikter i Kongo, som
skulle ytterligare försena och försvåra
det humanitära, sociala och ekonomiska uppbyggnadsarbetet, synes i
själva verket vara att inga andra militära förband än FN:s egna tillåtas
existera där. Ett korollarium är att
polisväsendet över hela landet skulle
stå under FN:s direkta kontroll.
Om FN inte utsträcker sina uppgifter till en fullständig demilitarisering
av landet – nu gällande resolutioner
ger formell täckning för en dylik
politik – måste man befara att den
internationella insatsen kommer att
visa sig ha varit förfelad. Dag Hammarskjöld ville först och främst förhindra att Kongo blev ett nytt Korea.
Vad som hittills vunnits är endast ett
uppskov.
Tyvärr måste utsikterna till en FNpolitik inriktad på en allmän demilitarisering i Kongo bedömas såsom
små. Även om U Thant skulle engagera
sig härför, skulle Sovjetunionen och
med den samverkande afro-asiatiska
stater resa häftigt motstånd. Därtill
kommer FN:s svaga ekonomiska ställning. För närvarande torde FN:s resurser icke förslå till en utvidgad militär aktion. Snarare är det att frukta
att FN inom några månader av ekonomiska skäl tvingas avstå från att fullfölja inte bara sina militära insatser
utan också särskilt kostnadskrävande
uppgifter inom humanitära och tekniska hjälpområden. U Thant har som
bekant kraftigt varnat för följderna
av FN:s nuvarande ekonomiska nödläge.
Om Gizengas förband inte avväpnats till en tidpunkt, då den militära
FN-insatsen eventuellt måste avvecklas, blir faran för en militär intervention från både öst och väst (liksom
från söder!) överhängande. Skulle utvecklingen tendera i den riktningen
blir det all anledning för den svenska
regeringen att snabbt taga fasta på
ambassadör Bohemans råd (D.N.11/12
1961) att från svensk sida överväga
»att vid lämpligt tillfälle minska vår
militära insats och koncentrera oss
på hjälp till Kongo av humanitär,
teknisk och finansiell natur».
Storbritannien och de Sex
Något i skymundan av de stora utrikespolitiska händelserna under hösten
detta år har de betydelsefulla förhandlingarna om Storbritanniens anslutning till de Sex så småningom
kommit i gång. Ännu så länge har
icke mycket avslöjats om dessa förhandlingar; klart är emellertid att ett
positivt resultat får icke blott ekonomiska utan även politiska återverkningar av en sådan räckvidd att de
väl kan mäta sig med åtskilliga mera
spektakulära, men också mera tillfälliga, inslag i spelet om Berlin och
kraftmätningen i Afrika.
Storbritannien går av allt att döma
till förhandlingarna med en fast föresats att så långt detta är möjligt söka
undanröja den misstro som särskilt
i Frankrike fortfarande råder mot
»det perfida Albion» och utan att –
i varje fall i initialskedet – framföra
några utmanande krav på modifikationer i den närmast heligt vordna Romfördragstexten. Detta är naturligtvis
en nödvändig spelöppning av taktiska skäl. Det förefaller emellertid
som om den också är ett tecken på
Storbritanniens uppriktiga vilja att
på ett avgörande sätt omorientera sin
utrikespolitik och till fullo acceptera
de krav, som följer av en västeuropeisk integration.
Framför allt är det som bekant tre
problemkomplex som särskilt tilldrar
sig intresset: jordbrukspolitiken, möjligheterna att tillgodose samväldesländernas intressen (och därmed storbritauniens utsikter att fortfarande
hålla samman denna egenartade samarbetsorganisation) samt förpliktelserna mot de övriga EFTA-staterna.
505
Beträffande jordbrukspolitiken kan
till en början fastslås, att denna visat
sig vara en av de verkliga stötestenarna redan inom sexstatsmarknaden.
I samtliga medlemsstater är jordbruksbefolkningen en så betydande väljargrupp att dess intressen icke under
några omständigheter kan negligeras.
De skilda protektionistiska systemen
måste samordnas till en enhet. Detta
måste få en sådan utformning att övcrskottsländer, -såsom Frankrike och
Holland, beredas möjlighet till en lö-
nande avsättning inom den gemensamma marknaden, i första hand i
Västtyskland, som emellertid i sin tur
måste ta hänsyn till den egna jordbruksnäringens intressen. Efter vad
som nu kan bedömas kommer det
framtida jordbruksskyddet inom sexstatsmarknaden att i princip utformas
på ett sätt som erinrar om det svenska, dvs. en tillämpning av den s. k.
högprislinjen med utjämningsavgifter
vid import till marknaden, vilka avgifter avses fylla samma uppgift som
traditionella skyddstullar. Problemet
för Storbritanniens del är att anpassa
den egna lågprislinjen, innebärande
subventioner från statskassan till producenterna och jämförelsevis låga
konsumentpriser, till det blivande
västeuropeiska, principiellt helt avvikande skyddssystemet. I detta sammanhang aktualiseras givetvis också
frågan om skyddet för vissa samväldesländers export till Storbritannien
av jordbruksprodukter.
En lösning av det brittiska jordbru·
kets anslutningsproblem kan rimligt·
vis inte komma till stånd, förrän de
Sex sinsemellan kommit överens om
jordbrukspolitikens utformning.
Det förmodligen svåraste delproble·
met rörande samväldesländerna gäl·
ler anpassningen av det s. k. preferenssystemet, vilket nu medger import
från samväldesländerna antingen tullfritt eller till särskilda preferenstullar.
506
Storbritanniens strävanden därvidlag
går ut på att genom olika arrangemang, avpassade efter de skilda samväldesländernas speciella behov, kompensera dessa för de handelspolitiska
nackdelar som måste inträda i och
med att preferenssystemets bibehållande i allt väsentligt framstår såsom
en omöjlighet inom en utvidgad tullunion av Romfördragets karaktär.
Storbritanniens förpliktelser mot
de övriga EFTA-medlemsstaterna är
måhända ett problem av något lägre
valör, hur smärtsamt det än må vara
ur svensk synpunkt att konstatera
detta. Medlemmarna i EFTA har visserligen gemensamt och högtidligt deklarerat att de avser att slutligt lösa
sina anslutningsfrågor samtidigt och
under ömsesidiga hänsynstaganden.
Det är emellertid en öppen fråga hur
pass mycket denna deklaration är
värd, när saken så småningom ställs
på sin spets. Vad som speciellt tilldrar
sig uppmärksamheten i detta sammanhang är tidsfaktorn.
Förhandlingarna mellan Storbritannien och de Sex har helt naturligt givits förtur. Allt talar för att de med
hänsyn till problemens komplicerade
natur blir tidskrävande. Från den gemensamma marknadens sida har dessutom deklarerats att man inte disponerar över tillräckliga personella resurser för förhandlingar med flera
medlemssökande samtidigt. – Betecknande är att Danmark som lämnade
in sin ansökan samtidigt som Storbritannien, ännu knappast kommit till
tals med den gemensamma marknadens myndigheter. över huvud har
behandlingen av Danmark varit jämförelsevis snäv och förklaringen torde
väl snarast vara den, att de danska
specialönskemålen framför allt berör
jordbruksprodukterna, ett problemkomplex som redan hårt frestar på
sammanhållningen inom de Sex. Därjämte kommer danskarna att göra gäl- !ande vissa speciella tillmötesgåenden
i fråga om särskilt utsatta industrigrenar, något som inte heller är ägnat
att väcka någon omedelbar entusiasm
inom den gemensamma marknaden.
Sedan väl förhandlingarna med
Storbritannien och Danmark har förts
i hamn, är det sannolikt, att den tid
som återstår för de tre neutrala –
Sverige, Schweiz och Österrike – och
för Norge – vare sig nu Norge stannar för en medlems- eller associationsansökan – blir mycket begränsad.
Värdet av en utfästelse från Storbritanniens sida att stå stödjande vid de
neutrala ländernas sida, sedan britterna i allt väsentligt löst sina egna
problem och en ömtålig tidtabell fastslagits för den definitiva sammanslagningen, kan måhända betvivlas.
Det är givetvis för tidigt att nu våga
någon gissning rörande utsikterna för
ett positivt resultat av överläggningarna mellan Storbritannien och
de Sex. Klart är att den första optimismen efter offentliggörandet av det
brittiska beslutet om medlemsansökan
nu efterträtts av en mera realistisk
uppfattning rörande problemens svå-
righetsgrad. Inrikespolitiskt får den
konservativa regeringen i Storbritannien dessutom med all säkerhet kraftig känning av Labours framträdande
som försvarsadvokat för commonwealth-tanken.
Vad som till en början betraktades
som en »90-proc. sannolikhet» har under intryck av vissa franska förhalningsmanövrer i det inledande förhandlingsskedet och det utomordentligt svåra commonwealthproblemet så
småningom reducerats till en »60-proc.
eller 70-proc.» sannolikhet för ett positivt resultat. Det är inte minst mot
denna bakgrund man får se den fortfarande livliga aktiviteten inom EFTA,
som dock icke främst uppfattas som
ett slutgiltigt alternativ utan som ett
i hög grad nödvändigt kort i det nu
inledda, hårda och svåra förhandlingsspelet om en västeuropeisk ekonomisk integration.
Socialiserat företagssparande
LO-ekonomernas utredning »Samordnad näringspolitik» har på goda
grunder intagit en framskjuten plats
i höstens samhällsekonomiska debatt.
Den är skriven av personer med stor
sakkunskap och betydande inflytande, behandlar centrala och brännande
frågor och ger intressanta antydningar om hur dagens herrar tänker
styra utvecklingen. Den är därtill
synnerligen välskriven och till synes
lättillgänglig.
Ett särskilt kapitel ägnas åt »Värderingar och målsättningar». Där konstateras inledningsvis att »utvecklingen inom näringsliv och samhälle
följer inga obevekliga naturlagar.
Den är tvärtom ett resultat av mänskligt handlande och detta handlande
betingas av individens strävanden
och värderingar.» Som mål för ett
fackligt näringspolitiskt program ställes de enskilda människornas möjligheter till ett rikare, för dem mer innehållsfyllt liv med rätt och resurser
för den enskilde att välja sin utbildning och sitt yrke efter sina intressen
och anlag, sin konsumtion, sitt »sätt
att leva». Sju »delvärderingar» anges
som väsentliga.
Individens frihet bör lämnas så
oinskränkt som möjligt. strukturförändrande åtgärder får ej ha sådan
innebörd att det uppstår starka maktkoncentrationer inom samhället, vilka
på ett godtyckligt sätt och endast med
hänsynstagande till egna intressen
kan »tvångsstyra» konsumtionsinriktningen, kontrollera uppkomsten av
nya företag och påverka inkomstbildningen och sysselsättningen.
Behovet av trygghet är den starkaste drivkraften i det moderna väl- 507
färdssamhällets utveckling. Tryggheten är också en förutsättning för frihet och effektivitet.
Mellan strävandena att bevara och
utbygga demokratin och kravet på
effektivisering kan uppkomma en
konflikt som synes kunna bli mycket
reell. De demokratiska formerna för
spridning av makt och ansvar kan
finnas bevarade, men deras reella innehåll kan successivt urholkas genom
att de många enskilda medborgarna
inte längre tar aktiv del i och känner
ansvar för ekonomiska och politiska
avgöranden. I vissa fall torde problemet kunna lösas genom att man finner nya former för medverkan och
inflytande.
Det är önskvärt att en ytterligare
utjämning av inkomsterna mellan
olika grupper inom samhället åstadkommes och likaså att en jämnare
förmögenhetsfördelning än den nu
rådande uppnås. Det framstår även
som önskvärt att undvika att näringslivet får en sådan struktur att en
»automatisk» förmögenhetskoncentration till några få personer eller grupper uppstår, t. ex. genom att överskotten innehållas i de »gamla» företagen eller att all investering i :myföretagande» sker inom dessa företags ram.
Frågan hur näringslivet bör fungera måste främst bedömas ur konsumentsynpunkt (fritt konsumtionsval).
Större betydelse bör tillmätas olika
»allmänna» behov. Att låta en fri »välståndskonsumtion» svälla utan att
samtidigt sörja för att utbildning,
vård, kultur, vägar och kraftverk
byggs ut är att skapa en bristande
social balans, vars resultat inte kan
bli annat än olyckligt.
solidariteten måste utsträckas över
landets gränser och då särskilt gälla
de fattiga länderna (solidaritet över
gränserna).
508
Som en första allmän mälsättning
för den ekonomiska politiken anges
att den i fortsättningen än mer inriktas på ekonomisk expansion och stegrad produktivitet. Ett rikt och värdefullt liv för människorna kan inte
skapas utan växande materiellt underlag. Målet för den ekonomiska
verksamheten måste vara att ge individerna större frihet och tillfredsställelse i livet. Målsättningen preciseras i fyra punkter.
För det första måste full sysselsättning vidmakthållas.
För det andra är själva produktionsinriktningen av stor betydelse.
Särskilt gäller det att uppnå en »social balans» mellan näringslivets och
samhällets ianspråktagande av produktionsresurserna.
För det tredje måste också fördelningen av produktionsresultatet uppmärksammas. Den ekonomiska och
sociala utjämningen måste fortsätta.
För det fjärde måste produktionsstrukturen och själva produktionsapparaten anpassas så att samhällsoch arbetsmiljön tar bättre hänsyn
till psykologiska, sociala och andra
värden som är viktiga för individens
trivsel och anpassning i tillvaron.
Från de angivna utgångspunkterna
diskuteras kredit-, skatte-, handels-,
närings-, arbetsmarknads- och lokaliseringspolitiken. Grundtemat i de
olika förslagen är strävan efter ökad
rörlighet, vilket skall uppnäs genom
friare kredit- och handelspolitik, aktivare näringsfrihets-, arbetsmarknads- och lokaliseringspolitik, härdare facklig lönepolitik samt övergäng till bruttobeskattning. Vidare behandlas samordningen av de statsägda ·företagens verksamhet och inrättandet av särskilda samarbetsorgan för strukturrationalisering med
företrädare för såväl arbetsgivare
som arbetstagare.
Bland utredningens olika förslag har
de om bruttobeskattning och branschrationaliseringsfonder tilldragit sig
största intresset. Det förstnämnda har
framförts redan vid tidigare tillfällen,
medan det andra torde vara nytt. Fonderna skulle bildas genom avsättningar från företagen. storleken av
dessa avsättningar skulle bestämmas
vid avtalsförhandlingarna. Det framgår inte klart men resonemanget tyder på att det nu inte längre är fråga
om »bruttobeskattning» utan om något
slags vinstdispositioner. Utredningen
anser att både företag och anställda
har intresse av sådana fonder.
Huvudalternativet för arbetsgivarna
anges vara lönehöjningar som drar
medel från företagen och branschen.
För löntagarna skulle vinsten ligga
däri att man kunde fortsätta att driva
den solidariska lönepolitiken. Denna
anses innebära att löntagarna i bärkraftiga företag och branscher ofta
tvingas att avstå från eljest möjliga
lönehöjningar. Syftet med branschrationaliseringsfonderna anges uttryckligen vara att öka kapitalbildningen
utan att detta innebär en ständig förmögenhetstillväxt för kapitalägarna.
Utredningen anför att inrättandet
av branschrationaliseringsfonder kan
väcka betänkligheter av mera ideologisk och samhällsfilosofisk art. Konstruktionen innebär att kapitaltillväxten i samhället i motsvarande mån
skulle ske i institut utan ägare, närmast i stiftelser med något diffust
huvudmannaskap. Det tilläggs emellertid att utredarna själva anser att
detta snarare är en förtjänst än en
olägenhet.
Det har ibland påståtts att utredningen intar en överraskande positiv
inställning till det privata näringslivet och den fria ekonomin. Författarna säger själva att de vid behandlingen av olika frågor helt odogmatiskt utgått från den nuvarande blandade ekonomin med inslag av både
planhushållning och marknadshushållning. Denna blandade ekonomi anses som både det mest sannolika och
mest ändamålsenliga systemet för den
tid programmet rimligen kan anses
omfatta. Utredningen ger ett intryck
av saklighet och objektivitet som förstärks av det lugna och lidelsefria
framställningssättet. Det finns därför
så mycket större anledning att framhålla att man i varje fall i ett avseende inte är beredd att tumma på tidigare uppfattningar.
Trots allt vad utredningen säger om
nödvändigheten att trygga kapitaltillväxten, önskvärdheten av jämnare
förmögenhetsfördelning och avigsidorna med det alltför stora företagssparandel ställer den sig mycket kallsinnig till åtgärder i syfte att främja
det personliga sparandet. För detta
ståndpunktstagande anförs två skäl.
För det första att sparstimulerande åtgärder för att fä någon effekt måste
göras så kraftiga att de lätt framstår
som mindre rimliga ur andra synpunkter, t. ex. fördelningsmässiga.
För det andra att den långsiktiga innebörden av sparreformer torde bli
att efterfrågan, konjunktur och sysselsättning primärt sänks, vilket strider mot fullsysselsättningsmålet.
Mot det första skälet kan anföras
att sparstimulerande åtgärder under
alla förhållanden måste leda till en
betydligt jämnare fördelning av förmögenhetsökningen än den nuvarande.
Mot det andra kan sägas att när det
personliga sparandel ökar så minskar
behovet av företagssparande och kollektivt sparande. ökningen av det personliga sparandet kompenseras av
förändringar inkomstströmmarna,
509
varför den privata konsumtionen kan
fortsätta att liksom hittills stiga i den
takt som möjliggöres av produktionsökningen.
När det gäller att trygga kapitaltillväxten, tillgodose önskemålet om jämnare fördelning av förmögenhetsökningen och komma till rätta med det
alltför stora företagssparandel sammanfaller LO-utredningens syften
med högerpartiets strävanden att förverkliga den egendomsägande demokratin. Lösningarna är däremot diametralt motsatta. Den självägande demokratin innebär att kapitalbildningen skall ske genom ett allmänt
och finfördelat personligt sparande
som över den fria kapitalmarknaden
tillförs de investeringsändamäl som
under rådande förhällanden befinnes
mest motiverade. LO-utredningen vill
konservera och socialisera företagssparandel och koncentrera dispositionsrätten till en liten krets karriärklättrare i organisationsväsendeL
Det är intressant att kunna konstatera att den politiska kampen mellan
kollektivistisk och borgerlig uppfattning av allt att döma kommer att gå
vidare och att det blir äganderätten
till produktionsmedlen och fördelningen av förmögenhetstillväxten
som i fortsättningen befinner sig i
brännpunkten. På den kollektivistiska sidan tycks man spekulera i att
företagsledarna är så fixerade vid
självfinansieringen att de, hellre än
att uppge den för att i stället bestrida
sina utbyggnadskostnader genom medelsanskaffning på kapitalmarknaden,
föredrar att företagssparandel socialiseras.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner