Print Friendly

Dagens frågor

Av Redaktionen | 31 december 1961


1961


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DAGENS FRÅGOR
Berlinkrisen
För första gången sedan andra världskrigets slut ställs mänskligheten inför
en påtaglig risk för en ny världsbrand.
Varke.n Berlinblockaden år 1948 eller
Koreakriget förde de båda maktblocken i en så extrem motsattsställning
till varandra som Berlinkrisen gjort.
Under den gångna sommaren har läget
steg för steg skärpts och i skrivande
stund pågår en illavarslande militär
uppladdning parallellt med de politiska manövrerna. Vad som hotar är
inte ett »konventionellt» krig av det
slag som mänskligheten tidigare kunnat resa sig efter utan en katastrof så
enorm att tanken svindlar. Dessbättre
är den insikt som man på båda sidor
har om de totalt förödande följderna
av ett kärnvapenkrig en stark fredsbevarande faktor: Sovjetunionens
aggressivitet måste rimligen minskas
av medvetandet om att även om det
kan tilldela den västra världen fruktansvärda slag så kommer det egna Iandet och det mäktiga uppbyggnadsverk
som där presterats att pulvriseras.
Just därför måste det betecknas som
något av en gåta att Kreml vägar driva
en så hänsynslös politik. Det är visserligen gott och väl för hr Chrustjov
om han kan sätta motståndaren under
en sådan nervpress att denne i sista
hand viker. Men om nervkriget nått
sitt högsta stadium och om motständaren fortfarande vägrar att vika,
ställs han inför valet antingen av en
svär prestigeförlust eller av ett kärnvapenkrig. Kreml måste alltså antas
ha mycket starka motiv för sin hittills
oförsonliga attityd i Berlin. Kring frå-
gan vilka dessa motiv egentligen kan
vara finns det många spekulationer.
Det låter säga sig att situationen i
östtyskland både politiskt och försörjningsmässigt blivit ohållbar genom
massflykten västerut. Ulbricht och
hans kumpaner har misslyckats i uppgiften att ge den kommunistiska regimen ett fast grepp om befolkningen.
Politiskt är östtyskland den bräckligaste av alla Sovjetunionens positioner i Östeuropa. Genom jordbrukets
kollektivisering, vars följder nu kan
avläsas i en svärartad försörjningskris
liksom genom en mångfald missgrepp
på det industriella planeringsområdet
har östtysklands näringsliv i grund
försvagats. Läget på en rad viktiga
områden påminner nära om situationen år 1946. Alla viktigare livsmedel
är ransonerade. Ransonerna är små
och en så viktig vara som bröd kan
inte alltid levereras i en omfattning,
som svarar mot ransonerna. sjukvården, åldringsvården och över huvud
taget allt det som sammanfattas i begreppet socialvård har sjunkit ner i
ett tillstånd påminnande om vad som
var vanligt i Europa vid sekelskiftet.
Denna ogynnsamma utveckling har i
icke ringa grad orsakats av massflykten. Att Ulbricht till nästan varje pris
önskat få Västberlin eliminerat som
flyktingarnas port västerut är alltså
självklart. Genom den stränga avspärrningen av gränsen mellan öst- och
Västberlin har han emellertid uppnått
vad som för honom måste vara det
väsentligaste, nämligen ett slut på
flykten till friheten. Ändock fortsätter
w
Sovjetunionen sin aggressionspolitik
mot Västberlin – numera riktad mot
stadens förbindelser med den västra
världen. Denna politik och Kremls allmänna attityd tiil Berlinfrågan visar
att målsättningen är en annan än att
blott och bart stoppa massflykten. Det
gäller uppenbarligen att tvinga västmakterna till en definitiv reglering av
Tysklands delning – genom formella
avtal. status quo skulle legaliseras.
Om detta alltså skulle kunna förmodas vara den ryska avsikten kan man
ha anledning att reflektera över orsakerna till att Kreml är villigt att taga
så stora risker för att uppnå en reglering de jure av östtysklands ställning.
En tolkning är att Chrustjov med stigande oro ser utvecklingen av ett motsatsförhållande mellan Sovjetunionen
och Kina och vill ha västgränsen pacificerad för att kunna inrikta Sovjetunionens politiska ansträngningar österut.
Det förefaller emellertid tänkbart
att Chrustjov även kan ha inrikespolitiska motiv till sin aggressionspolitik.
Hans risktagande i Berlinkrisen är av
sådan storleksordning att man har anledning misstänka att han vill
skrämma det egna folket till samling
kring regimen och honom själv. Det
finns en stark personligt färgad opposition mot honom. Därtill kommer det
i augusti publicerade förslaget till nytt
program för Sovjetunionens kommunistiska parti in i bilden. Framiäggandet av detta program har väckt
stor överraskning i den västra världen. Förvåningen gäller inte så mycket de orimliga förutsägelser och
löften, som där ges. Man har snarare
svårt att förstå varför Chrustjov just
nu skulle taga den politiska risken att
offentliggöra programmatiska målsättningar som han rimligen måste veta
icke kan uppfyllas. Likaså bör han
vara medveten om att programmets
inriktning bl. a. på grund av dess
331
spets mot familjen icke kan vara populär bland de stora massorna och att
de mera invigda kämparna i det kommunistiska partiet måste hysa åtskilliga teoretiska och praktiska betänkligheter. En förklaring till att den
härskande klicken i Sovjetunionen ansett det nödvändigt att tillgripa en så
drastisk åtgärd som proklameraodet
av ett program om det kommunistiska
samhällets snara förverkligande kan
naturligtvis vara att den inre utvecklingen i Sovjetunionen inte gått riktigt som man tänkt sig. I stället för
den ideala kommunistiska människotypen med dess spontana lojalitet mot
arbetskollektiven och samhället har
den sovjetryska staten mera fostrat
en de hårda nävarnas karriärmänniska, en människa, som främst känner sig bunden till familjen och för
vilken förbättraodet av den personliga, politiska och ekonomiska positionen framstår som det enda viktiga
i livet. Sovjetsamhället fostrar i
själva verket för närvarande sina människor till en attityd, som ganska nära
påminner om den karikatyr på det
kapitalistiska samhällets »borgare»,
som är gängse i kommunistisk propaganda. Det är möjligt att det kommunistiska partiets ledning ansett det
nödvändigt att tillgripa drastiska åtgärder för att motverka den utveckling
bort från kommunismens egentliga
ideal, som faktiskt pågått och pågår
i Sovjetunionen.
Det totala kollektiviseringsprogrammet kan emellertid näppeligen genomföras annat än under starkt tryck och
över huvudet på en utbredd opposition. Hr Chrustjov kommer inte att få
det lätt på partikongressen den 17
oktober – varken som politisk personlighet eller som ansvarig försvarare
av det nya partiprogrammet. Måhända
är det i medvetande härom som han
spetsat till Berlinkrisen för att kunna
hänvisa till en krigsfara, ett de kapi- 332
talistiska makternas förestående angrepp på den fredsälskande Sovjetunionen. Därigenom skulle han kunna
neutralisera oppositionen mot partiprogrammet och bevara sin personliga
ställning. Denna taktik att föra in utrikespolitiska kort i det inrikespolitiska spelet är ju vanligt hos inrikespolitiskt trängda diktatorer.
Undlm och balterna
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena firade sin 75-årsdag
inte genom att avgå, men väl genom
att skapa en annan politisk sensation
av första rangen. I en f. ö. anmärkningsvärt ointressant födelsedagsintervju i Dagens Nyheter – ordet anmärkningsvärt är i detta sammanhang
föranlett inte av den intervjuade, utan
av intervjuaren, märket Jolo – avslöjade nämligen hr Unden att han i
själva verket varit motståndare till utlämnandet av de baltiska militärflyktingarna i januari 1946.
Han uppgav att han »personligen
förordade att svenska regeringen
skulle meddela Sovjet att Sverige på
grund av den starka svenska opinionsstormen mot balternas utlämnande
skulle förklara att vi inte kunde fullfölja det (ursprungligen av samlingsregeringen) ingångna avtalet». Men
en majoritet inom regeringen ville enligt hr Unden stå fast vid detta avtal
»med hänvisning till att vi inte kunde
ge intryck av att vi inte vågade stå
fast vid ett avtal utan föll undan för
opinionen – inte minst med tanke på
om vi i framtiden skulle komma i en
liknande situation i förhållande till
den allmänna meningen».
Av alla de impopulära åtgärder vår
utrikesledning företagit sedan hr Dnden i samband med samlingsregeringens avgång på sommaren 1945
åter blev utrikesminister är baltutlämningen den i särklass impopulä-
raste. Den har i högre grad än någon
annan utrikespolitisk händelse efter
krigets slut uppskakat och upphetsat
den svenska folkstämningen. Inte
utan skäl har den kallats det mörkaste
bladet i vår nyare historia. Utåt har
hr Unden i egenskap av utrikesminister självfallet kommit att framstå som
den för beslutet huvudansvarige.
Ingen – allra minst någon av hr Undens egna regeringskolleger – har
gjort någonting för att justera detta
intryck. Hr Unden har också alltsedan
beslutet förverkligades, och oberoende
av partilinjer, fått uppbära en mycket
häftig och personlig kritik för sin befattning med baltfrågan, senast aktualiserad i början av detta år genom 15-
årsminnet av utlämningen.
Under dessa omständigheter är det
förklarligt att hr Undens meddelande i
födelsedagsintervjun väckte häpnad
och förvirring, på sina håll också
misstänksamhet. Häpnaden lade sig
efterhand, men förvirringen skingrades ingalunda genom de uttalanden
som i anledning av födelsedagsintervjun gjordes av några av hr Undens
dåvarande och nuvarande kolleger,
och misstänksamheten dröjde kvar,
där den en gång uppkommit. Man frå-
gade sig allmänt vad som egentligen
hänt, detta var dock ett spörsmål, som
mer än de flesta engagerat svenska
folket. Framför allt genom en undersökning, som i ledarform redovisats
av Svenska Dagbladet, blev det efterhand möjligt att få en viss klarhet i
händelseförloppet.
Utgångspunkten för baltaffären var
den notväxling, som i juni 1945 ägde
rum mellan den svenska och ryska
regeringen och som resulterade i att
den svenska regeringen, dvs. samlingsregeringen med hr Giinther som utrikesminister, i princip biföll det ryska
kravet på utlämning av den baltiska
militärpersonal i tysk uniform som
flytt till Sverige i samband med krigsslutet. Vissa för utrikesdepartementet
besvärande punkter i denna notväxling är alltjämt höljda i dunkel, men
huvudsaken är att man tydligen varken inom regeringen eller än mindre
inom utrikesnämnden – som diskuterade frågan den 15 juni – tycks ha
haft någon klar uppfattning om beslutets konsekvenser. Hr Gönther torde
ha föredragit ärendet med den nonchalans, som understundom kunde utmärka honom, och ingen mätte ha
anat oråd. Med hänsyn till att ryssarna
frän början lär ha krävt utlämning av
samtliga balter som flytt till Sverige
i samband med krigsslutet är det sannolikt att man pä ansvarigt svenskt
häll kände stolthet över sin motständsvilja snarare än skam över sin undfallenhet. Utlämningen av den uniformerade personalen synes man ha betraktat som en folkrättslig nödvändighet; samma praxis iakttogs av andra
länder i motsvarande situation.
Först sedan samlingsregeringen avgått och Per Albin Hanssons ~skörde?-
regerin~ den 31 juli tillträtt, började
man fä klart för sig den verkliga innebörden av det beslut som pi ~Uminärt
fattats. Det visade sig att man fick
räkna med att ryssarna skulle behandla alla balter, som vid krigsslutet
– med eller mot sin vilja – befunnit
sig i tysk militärtjänst som landsförrädare. De baltiska militärflyktingarna
i Sverige kunde följaktligen göra anspråk på asylrätt. I detta nya läge uppkom frågan, huruvida regeringen Per
Albin Hansson skulle behöva anse sig
förpliktigad att fullfölja det av samlingsregeringen ingångna avtalet.
statsministern hävdade att sä var fallet, men åtminstone ett av de statsråd,
som även tillhört samlingsregeringen,
nämligen hr Quensel, lär ha förklarat
att efter de nya fakta som framkommit han inte längre kunde känna sig
bunden av sitt tidigare ställningsta- 333
gande. Han yrkade pä att utlämningsbeslutet skulle återtagas och med honom en minoritet inom regeringen, till
vilken hörde hr Unden.
Den motsättning, som på detta sätt
uppkommit inom regeringen, kom till
uttryck vid en rad statsrädsberedningar under höstens lopp. Avgörande
för regeringens slutliga ställningstagande tycks ha varit ett sammanträde
med utrikesnämnden, som ägde rum
kort efter riksdagens interpellationsdebatt i baltfrågan den 23 november
1945. Vid detta sammanträde, under
vilket hr Unden inte torde ha givit
tillkänna någon deciderad uppfattning, förekom åtskillig opposition mot
tanken på att utlämna balterna, men
denna opposition kvästes – på ett
undantag när – eftertryckligt och enligt uppgift med stor hänsynslöshet av
statsministern. Hr Erlanders patetiska
förmodan – i en intervju föranledd
av excellensen Undens avslöjande –
att kritiken mot baltutlämningen skulle
bidragit att lägga Per Albin Hansson i
en förtidig grav får härigenom sin
rätta belysning. Alltnog: det visade sig
att till sist blott en enda av utrikesnämndens ledamöter direkt avstyrkte
utlämningsbeslutets genomförande.
Det var högerrepresentanten dr Ivar
Anderson.
Efter utrikesnämndens sammanträde inkallades en extra statsrådsberedning. Hr Unden skall dä, trots vad
som skett i utrikesnämnden, ha vidhällit sitt motständ mot utlämnandet.
Men statsministern, som inte oväntat
livligt understöddes av hr Wigforss,
dekreterade att utan utrikesnämndens
stöd kunde regeringen omöjligt underlåta att uppfylla sitt åtagande mot
Sovjet. Av lojalitet mot regeringschefen och det överväldigande flertalet
av sina statsrådskolleger beslöt dä hr
Unden att böja sig. Tre regeringsledamöter reserverade sig till protokollet
mot beslutet: hrr Quensel, Zetterberg
334
och Danielsson – de tre, som hade i
uppdrag att vara regeringens juridiska
samvete. En bidragande orsak till den
slutliga utgången torde ha varit den
motaktion mot folkstormen för balterna som organiserades av den
svenska fackföreningsrörelsen. Den
ledde till att formliga krav från arbetarhåll framställdes om balternas utlämnande.
Även om så långt en viss klarhet
nåtts om bakgrunden till utlämnandet,
kvarstår åtskilliga frågor obesvarade.
Låt vara att hr Unden, som, vilka fel
man än må tillägga honom, aldrig
varit rädd för att ta ansvar, väntat
till sin 75-årsdag med att lyfta på förlåten. Men vad skall man tro om hans
kolleger som stillatigande under alla
dessa år låtit honom bära hundhuvudet, utan att göra minsta ansats till en
rättvisare fördelning av skuldbördan?
Att de tre statsråd, som reserverat sig,
inte velat träda fram inför offentligheten är förklarligt och hedrande.
Men de andra? Inte minsta viskning
har försports om det hr Unden nu omtalat. Typiskt är att hr Wigforss överhuvudtaget inte omnämner baltfrågan
i sina annars på vissa punkter tämligen öppenhjärtiga memoarer. I hans
fall kan man inte gärna föreställa sig
att bevekelsegrunderna är samvetskval, men beträffande de övrigas tystnad är det åtminstone en tänkbar lösning på gåtan. Vad som framkommit
om det avgörande sammanträdet i utrikesnämnden, visar ju f. ö. att inget
parti haft anledning att skryta med
sin andel i baltaffären. Den har varit
en pinsam historia, som man uppenbarligen helst inte velat röra i på nå-
got ansvarigt håll.
En annan mystisk omständighet är
hr Undens offentliga uttalanden under
den tid dragkampen i regeringen på-
gick, speciellt i interpellationsdebatten
den 23 november. Man undrar hur det
är möjligt att hr Unden med den uppfattning vi nu vet att han hade kunde
yttra sig så kallsinnigt, för att inte
säga cyniskt om balternas farhågor inför det öde som väntade dem i Ryssland. Deras inställning avfärdades av
hr Unden med glosor som »exaltation». Denna attityd måste förefalla
rent omänsklig, om man inte utgår
från att hr Unden faktiskt trodde vad
han sade, när han inför riksdagen förklarade att han inte befarade att ryssarna skulle tillämpa någon »extremt
formalistisk tolkning av landsförrä-
deribegreppet». Det är samma naiva
benägenhet, typisk för den doktrinäre
socialisten, att tro härskarna i socialismens Utopia om gott, som utmärkt hr
Unden under hela hans utrikesministertid. När det gällde balterna hade han
– som så ofta annars i liknande sammanhang- fullkomligt fel. Av de 146
utlämnade dömdes det stora flertalet
till vad som i realiteten är livstids
straffarbete. Endast 30 finns alltjämt
i livet, av dem har blott 4 lyckats undkomma till den fria världen.
Hr Undens avslöjande innebär ingen
Ehrenrettung. Han kan aldrig komma
ifrån sitt dryga ansvar för balttragedin. Hans slutgiltiga ställningstagande
var lika oförsvarligt som hans bedöm·
ning av följderna orealistisk. Det finns
knappast anledning att skryta med att
man inte kunnat stå för sin övertygelse, utan föredragit att böja sig för
vad man anser vara orätt framför att
svika sin lojalitet mot statsministern
och regeringens majoritet, dvs. riskera
att få lämna sin post som utrikesminister. Hr Unden motsatte sig visserligen, som det vill synas i det längsta,
utlämningsbeslutet. Men, som från
skilda håll påpekats, han reserverade
sig inte till protokollet, långt mindre
ställde han saken på sin spets genom
att göra den till kabinettsfråga. Det är
inte otänkbart att han då hade kunnat
förhindra ett beslut, som allmänt kommit att betraktas som en skamfläck för
vårt land. Till hans förmån får dock
sägas, att han inte heller nu försökt
undandra sig sin del av skuldbördan.
Han har beklagat att han nödgats delta
i ett beslut som han personligen ogillade. Det kastar inte något försonande
ljus över hans hållning, men låter den
dock framstå i en mindre oförmånlig
dager än hittills.
När Sovjet hjälper
I början av juni i år skedde en plötslig
eruption i Kairo. Tidningar och radio
och TV angrep Sovjetunionen, eller
rättare sagt motangrep. Ty kampanjen
gick ut på att visa, att sovjetisk propaganda i månader hade riktats mot Förenade Arabrepubliken. Denna hade beskyllts för att ha undertryckt kommunisterna i framför allt Syrien men
även i Egypten. I Moskva hade man
namngivit kommunister, som skulle
ha torterats i syriska fängelser, och
man hade krävt full frihet för dem
och för de kommunistiska partierna.
Till detta kom att ryssarna skulle ha
förlöjligat Egyptens ansträngningar
och ambitioner att skapa vad president Nasser kallar en ny och demokratisk samhällsordning.
På egyptiskt håll säger man, att ryssarna lägger sig i Egyptens inre förhållanden och att Moskva ogillar Egyptens nya, neutralistiska utrikespolitik.
I båda fallen har egypterna otvivelaktigt rätt. Regeringen i Kairo har sett
de särskilt i Syrien livligt verksamma
kommunisterna som en samhällsfara
– vilket de är – och har valt att undertrycka dem. Vilka medel, som begagnats, låter sig inte fastställa från
våra breddgrader, men man kan förmoda att de inte alltid varit milda.
Och president Nassers utrikespolitik,
som av andra skäl kan diskuteras, går
inte i ryskt ledband.
Men den verkliga orsaken till den
24- 6II64o76 Svensk Tidskrift H. 8 r96r
335
rysk-egyptiska situationen lär vara
den, att den ryska hjälpen i fråga om
bidrag till ekonomisk uppbyggnad och
till vapen ingalunda varit villkorslös.
Ryssarna har tagit hjälpen som utgångspunkt för att söka infiltrera på
alla områden, och den ovanligt manstarka ambassaden i Kairo har velat
få »experter» placerade på varje möjlig post. Detta är nu i och för sig inte
överraskande. Ryssarna har kunnat
motivera sina åtgärder så, att om man
hjälper ekonomiskt vill man också se
till att pengarna blir riktigt använda.
Amerikanerna hade på sin tid samma
önskemål i Egypten! Men skillnaden
är den, som egypterna vid detta laget
torde ha upptäckt, att en västerländsk
expert numera – och därmed är inte
sagt att det alltid var så förr i världen – endast utövar sitt yrke och
därtill eventuellt vill tjäna pengar. Den
ryske experten däremot vill utnyttja
sitt yrke för att vinna politiskt inflytande. Han är kommunist.
De nya staterna i Afrika bör ha
mycket att lära av vad som händer i
Förenade Arabrepubliken. Begreppet
sovjetrysk kolonialism borde snart bli
närmare klargjort, och kommunismens utbredning innebär ju ur politisk synpunkt ingenting annat än en
utvidgning av Sovjetunionens maktområde. Den under propagandans
trumpetstötar utlovade »hjälpen» är
alltid inledningen till något annat.
storstadspressens upplagor
På sedvanligt sätt har dagspressen
nyligen offentliggjort sina upplagesiffror för första halvåret. Enligt en överenskommelse mellan tidningarna friges dessa för publicering en bestämd
dag och på senare år har särskilt de
stora tidningarna begagnat detta tillfälle till att göra en braskande reklam
för sig själva och tacka för ett ökat
336
förtroende. Den gynnsamma konjunkturen för åtskillig storstadspress har
nämligen gjort det möjligt för flertalet
tidningar inom denna kategori att
redovisa ökningar under en följd av
år. Av de tretton storstadstidningarna
kunde den 15 augusti i år samtliga
utom en redovisa större eller mindre
upplagehöjningar. Denne ende, som
sackat och alltså fick inskränka sig
till att återge upplagan utan någon
jämförelse med motsvarande period
1960, var icke helt oväntat Stockholms-Tidningen.
Dagens Nyheter, Sveriges till för tre
är sedan största tidning, men då passerad av Expressen, redovisar en ökning med knappt 8 000 ex. till 351 000
ex. Siffran avser här, liksom i det följande, medelupplagan på vardagar.
Efter en synnerligen kraftig frammarsch under 40- och 50-talen med
upplagestegringar i storleksordningen
tio tusen ex. per är fick tidningen
åren 1959-60 nöja sig med obetydliga
upplageförbättringar; en viss stagnation föreföll att ha inträtt efter den
1957-58 särskilt kraftiga uppgängen i
samband med stockholms-Tidningens
försäljning till LO (oktober 1956) och
flykten av borgerliga läsare till Dagens
Nyheter och Svenska Dagbladet. Tidningens under stagnationens är tvivelaktiga hållning ur borgerlig synpunkt
bör för övrigt noteras. Tidningens nya
upplageframgångar måste man ge sitt
motvilliga erkännande. I en tid då
konjunkturen för riks- och storstadspressens del förefaller att vara gynnsammare för aftontidningarna än för
morgontidningarna har Dagens Nyheter väl hällit sina ställningar. Såväl
journalistiskt som tekniskt står tidningen otvivelaktigt högt. Även om
herr Tingstens frånvaro frän ledarspalterna gjort dessa ointressantare är
tidningen allt fortfarande en av de inflytelserikaste rösterna i opinionsQildningskören, en röst som för övrigt
numera mycket nära ansluter sig till
folkpartiets allmänna förkunnelse.
stockholms-Tidningen redovisar nu
en upplaga av 144 000 ex., en minskning med ca 5 000 ex. Såvitt kan bedömas är dock denna siffra snarast
att betrakta som ett visst fall framåt.
Uppgifterna om medelnettoupplagan
för hela är 1960 antyder nämligen, att
upplagesiffran vid utgången av år 1960
var icke oväsentligt lägre. Detta skulle
alltså tyda på att en viss stabilisering
inträtt, och att upplagerutschandet
tills vidare upphört. Vad som däremot
med all säkerhet icke upphört är
underskotten på verksamheten. Redan
på den kreugerska tiden och med en
upplagetopp vid tiden för försäljningen av 184 000 var tidningen en
tämligen dålig affär. Helt säkert fordras ytterligare LO-tidningsmiljoner utöver de hittills sammanlagt ca 60 som
enligt föreliggande uppgifter åtgått till
inköpet av stockholms-Tidningen och
Aftonbladet (25 miljoner) och till att
täcka de därefter inträffade förlusterna, vilka helt torde ha fallit på
Stockholms-Tidningen. överflyttningen
av den efter stockholms-Tidningens
förhållanden färgstarke herr Samuelsson till Aftonbladet torde för övrigt
inte göra tidningen muntrare och
mera attraktiv för en bredare publik
under de kommande åren. Den intressanta frågan på litet längre sikt är
givetvis, hur man inom LO och socialdemokratiska partiet ställer sig till
existensen av en morgontidning av
rikstidningskaraktär, som uppenbarligen blir en längt kostsammare affär
än gamla Morgon-Tidningen.
Svenska Dagbladets upplagenotering, 136 000 ex., innebär en smärre
förbättring med ca 500 ex. jämfört
med föregående är (och knappt 1 000
ex. jämfört med 1959). Upplagan synes således tills vidare ha stabiliserats
på denna nivå efter de kraftiga upplageökningarna på sammanlagt över
25 000 ex. åren 1957-58 i samband
med upplageförskjutningarna mellan
å ena sidan stockholms-Tidningen och
å den andra Svenska Dagbladet och
Dagens Nyheter (ett dramatiskt skede
i upplagekriget i vilket också under
någon tid det otillräckligt upprustade
– och på hösten 1958 nedlagda –
Morgonbladet spelade en viss roll).
I det föregående har endast upplagorna på vardagar berörts; i fråga
om Dagens Nyheter, stockholms-Tidningen och Svenska Dagbladet ger
emellertid uppgifterna om söndagsupplagorna en intressant upplysning.
För Dagens Nyheters del överstiger
upplagan på söndagarna vardagsupplagan med 82 000 ex. (433 000 jämfört
med 351 000). Stockholms-Tidningens
söndagsupplaga är 93 000 ex. större
än vardagsupplagan (237 000 jämfört
med 144 000) medan Svenska Dagbladets söndagsupplaga överstiger vardagsupplagan med endast 5 000 ex.
(141 000 jämfört med 136 000). Uppenbart är således att Dagens Nyheter
och stockholms-Tidningen i en helt
annan utsträckning än Svenska Dagbladet fungerar som »söndagsrikstidningar» och då träder in i stället för
lokaltidningar med sexdagarsutgivgivning eller som kompletterande rikstidning.
De tre stockholmsmorgontidningarna, vilka samtliga har rikspresskaraktär, räknar således tillsammans
en upplaga av ca 630 000 ex. De bägge
eftermiddagstidningarna, Expressen
och Aftonbladet, har blivit allt allvarligare konkurrenter till de tre morgontidningarna såsom rikstidningar, och
dessa bägge redovisar nu tillsammans
en upplaga av ca 580 000 ex. Aftontidningarnas ökningstakt har under se- 337
nare år varit kraftigare än morgontidningarnas.
Expressen kan under sin slogan
»Ett jättekliv före allm> notera den
högsta upplagan i svensk dagspress,
384 000 ex., vilket innebär en ökning
på inemot 11 000 ex. Tidningen närmar sig således med raska steg 400 000
ex. efter att ha passerat 300 000
exemplarsgränsen år 1957 och blivit
Sveriges största tidning år 1958, 14 år
efter grundandet. Expressens fortsatta
frammarsch är ur vissa synpunkter
förvånande. För första gången har tidningen nu – från Aftonbladet –
mötts av en målmedveten konkurrens,
som borde kunna stävja det till synes
oemotståndliga framvällandet över det
svenska landet av en skickligt gjord,
standardiserad enfald. Expressen har
sedan länge deklarerat som sin målsättning att vara »ungdomens tidning»,
att vara »tidningen som säger ifrån»,
att vara individens språkrör mot överheten. Alla dessa ambitioner har
Aftonbladet ännu inte visat sig lika
angelägen att odla, men den på ungdomen inriktade, populärt enkelspå-
riga stilen har tidningen helt gjort till
sin.
Aftonbladet har nu efter en upplageökning på ca 11 000 ex. nått en
upplaga av 197 000 ex. Vid tiden för
det stora tidningsköpet torde den ha
uppgått till ca 175 000 ex. och det senaste årets höjning är den mest markanta under den nya regimen. Tidningen har också gjort det mesta möjliga av det faktum, att den genomsnittliga upplagehöjningen för samtliga utgivningsdagar var den största i svensk
press under perioden 1960-61. Tidningen »Ökar mest i svensk press», »har
vind i seglen» och fortsätter oförtrutet en diskutabel journalistik på de
gränsmarker, där Expressen på sin
338
tid fick härja tämligen ensam och
skapa grunden till sin stora populärpressupplaga. På Aftonbladet har man
uppenbarligen inte bara studerat Expressen, man har också mer eller
mindre direkt överflyttat den enklare
anglosaschsiska pressens mera applådknipande inslag i kampen om lösnummerköparna. Polisreportrar som
skrivandes en lagom tuff svenska låter
läsaren då och då känna behagliga
rysningar längs ryggraden, smarta
artikelserier om spännande problem
(behandlade på veckopressmaner men
med en del av sliskigheten i dessa
sammanhang offrad) och slutligen –
för att pigga upp magsyran – exempelvis ett återgivande på första sidan
av bildtidningen SE:s rivierabadbilder
av prinsar och prinsessor. Otvivelaktigt har metoden lyckats och Aftonbladet, som lär ha gått ungefärligen
ihop redan före ägarövergången, kanske kan ge LO en och annan slant att
stoppa i stockholms-Tidningens och
de socialdemokratiska landsortstidningarnas såll.
Och behovet av en kvalificerad
aftontidning blir allt uppenbarare.
Utöver de ovannämnda fem stockholmstidningarna är det endast Göteborgs-Posten som passerat 100 000
exemplargränsen och som med 237 000
ex. (ökning 1 000 ex.) placerar sig på
tredje plats i storleksordning, efter
Expressen och Dagens Nyheter men
före Aftonbladet, stockholms-Tidningen och Svenska Dagbladet. Närmast att taga steget upp i den exklusiva gruppen förefaller sydsvenska
Dagbladet att vara, med 87 000 ex.
(ökning drygt 3 000 ex.). – Vad storstadspressen i övrigt beträffar redovisar de bägge socialdemokratiska organen Ny Tid i Göteborg 45 000 ex.
(ökning 2 500 ex.) och Arbetet i
Malmö 55 000 ex. (ökning 1 000 ex.),
Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 51 500 ex. (ökning 1 000 ex.)
samt de bägge aftontidningarna, i
stilla efterföljd till Expressen och
Aftonbladet, Göteborgs-Tidningen
66 000 ex. (ökning drygt 2 000 ex.)
och Kvällsposten i Malmö 56 000 ex.
(ökning drygt 9 000 ex., procentuellt
sannolikt den kraftigaste ökningen i
landet).
Vattenkraften och naturvården
Den svenska landskapsbilden befinner
sig i ständig förändring. Att så sker
kan man lätt konstatera om man söker
orientera sig inom ett område med
hjälp av en äldre ekonomisk karta.
Ny mark har brutits. Skogar har planterats, rakare vägar dragits fram,
sjöar och vattendrag fått andra sträckningar. Det kan därför förefalla egendomligt att naturvårdsrörelsen i vårt
land riktar sin kritik just mot vattenregleringarna, trots att laga skiftet och
skogsdrivningarna sannolikt betytt
mera för bygdernas förvandling än
vattenbyggnaderna.
Två förklaringar brukar åberopas
härför. Naturvårdsrörelsen började
ungefär samtidigt som tillkomsten av
de stora kraftföretagen, och det var
därför naturligt att den i första hand
skulle rikta sin aktivitet mot deras
ingrepp i naturen. Därtill kommer att
dessa ingrepp med tiden blivit alltmera omfattande och kommit att förändra stora områden långt snabbare
och mera påfallande än exempelvis
den samtidigt pågående rationaliseringen inom jordbruket.
Tiden efter andra världskriget är de
stora kraftverkens epok. Orsaken härtill är i första hand att kraftutbyggnaderna koncentrerats till de norrländska huvudälvarna med deras höga
vattenföringar och goda möjligheter
till sjöregleringar. Dessa sjöregleringar utnyttjas bäst och mest ekonomiskt, om kraftverken i älven nedanför regleringssjöarna byggs ut parallellt. Det har därför varit en klar tendens att koncentrera utbyggnadsprogrammet till älv efter älv. När älven
blivit mer eller mindre fullständigt utbyggd, har man förflyttat verksamheten till ett nytt område. Man har därvid tillämpat en regional planering,
dvs. en planering som syftar till att få
fram en fullständig plan för utbyggnaderna för ett helt flodområde eller
en stor del därav. En sådan planering
ger en klar bild av vilka kraftverk
som bör uppföras och vilka sjöregleringar som erfordras. Den ger också
möjlighet för de s. k. motstående intressena att framföra sina synpunkter.
Vid sidan av de rena bygdeintressena framträder naturvården som intressent vid vattenregleringar och
kraftverksbyggen. Det kan gälla vetenskapliga naturskyddsfrågor, men
lika ofta är synpunkterna rent estetiska: man kämpar för landskapsbilder av särskilt stort skönhetsvärde,
som kan anses utgöra en del av vårt
nationella arv.
Enligt vattenlagen får vattendomstol inte meddela tillstånd till ett företag, om detta förorsakar en sådan bestående ändring av naturförhållanden,
att en väsentligt minskad trevnad för
närboende blir följden eller om en
betydande förlust för landets djuroch växtvärld är att befara. I dessa
fall kan Kungl. Maj:t dock lämna sitt
medgivande, om företaget anses vara
av synnerlig betydelse för näringslivet
eller för orten eller eljest från allmän
synpunkt.
År 1954 framlade tolv organisationer företrädande olika naturskyddsintressen en förteckning över sådana
sjöar och vattendrag, som borde skyddas mot exploatering. Från kraftindustriens sida framfördes stark kritik
mot denna: om man tillmötesgick alla
önskemålen, måste landet avstå från
339
en vattenkraftproduktion, som motsvarade mer än hälften av produktionen i dag.
Under landshövding Bo Hammarskjölds ledning tillsattes den s. k. Naturvårdsdelegationen med representanter för naturskyddet, och i samråd
med kraftintresset beslöt man att föra
arbetet med förteckningen vidare
efter rationellare linjer. Sommaren
1958 fick professor Gunnar Beskow i
uppdrag att på Vattenfallsstyrelsens
och Svenska Vattenkraftföreningens
bekostnad utarbeta en angelägenhetsgraderad förteckning över sådana
sjöar och vattendrag, som borde undantas från exploatering. Denna förteckning skulle bli underlag vid den
regionala planeringen, och genom
graderingen skulle naturskyddsintressena kunna vägas mot kraftintressena.
I sitt utlåtande år 1959 satte Beskow
36 utbyggnadsobjekt i särställning.
Han ansåg det vara ett första rangens
riksintresse att de bevarades. De var
oersättliga och fick under inga omständigheter röras. Förutom dessa
sjöar och fall borde fem älvar – Pite
älv, Lilla Lule älv, Vindelälven, Amerån och Byske älv – i sin helhet bevaras. Dessutom skulle lappmarkssjön
Hornavan, storsjön i Jämtland och
Siljan inte få regleras ytterligare.
Beskows förteckning är till både
omfattning och samhälleliga konsekvenser det största naturskyddsprojekt, som någonsin framlagts i vårt
land. De sjöar och vattendrag, som enligt honom under inga omständigheter
får röras, motsvarar 22% av landets
totala utbyggnadsvärda vattenkraft
och 36% av den ännu inte utbyggda
delen därav. Hans utredning är närmast avsedd som en orienterande
översikt vid planering i större sammanhang. Den utgör ett underlag för
de överläggningar mellan vattenkraftens och naturvårdens representanter,
som bör ske på ett så tidigt stadium
340
som möjligt av den regionala planeringen. Den är emellertid inte på nå-
got sätt bindande för vattenkraftsintressena, och detta gör att naturvårdens representanter måste fortsätta
sin bevakning av varje nytt projekt.
Som resultat av ett gott samarbete
mellan vattenkraften och naturvården
har man att se Bergslagets nyanlagda
regleringsdamm, den sju mil långa
Trängselsjön i Dalarna. De forna forsarna och fallen har ersatts av detta
mäktiga vattenmagasin i österdalälven, en anläggning som skapat nya
skönhetsvärden i utbyte mot de förlorade.
En av huvudfrågorna i den ständigt
pågående debatten gäller hur länge
och i vilken omfattning Sveriges vattenkraft skall utbyggas. Om kraftförbrukningen fortsätter att öka i samma
takt som hittills, kommer all utbyggnadsvärd vattenkraft att vara helt
tagen i anspråk om några decennier.
Redan dessförinnan måste vår kraftförsörjning i stigande grad baseras på
värmekraft. Takten i denna övergång
blir beroende på bl. a. utvecklingen av
atomkrafttekniken och prisutvecklingen på brännolja. Eftersom vattenkraften under alla omständigheter
inom en mycket snar framtid upphör
att spela den ledande rollen i ökningen
av vår kraftförbrukning, förefaller det
vara ett rimligt krav från naturvårdens
sida, att man redan nu på högsta plan
tar upp frågan om en sådan begränsning av den fortsatta utbyggnaden, att
naturskyddets intressen blir tillbörligt
skyddade.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner