DAGENS FRÃ…GOR Berlinkrisen För första gÃ¥ngen sedan andra världskrigets slut ställs mänskligheten inför en pÃ¥taglig risk för en ny världsbrand. Varke.n Berlinblockaden Ã¥r 1948 eller Koreakriget förde de bÃ¥da maktblocken i en sÃ¥ extrem motsattsställning till varandra som Berlinkrisen gjort. Under den gÃ¥ngna sommaren har läget steg för steg skärpts och i skrivande stund pÃ¥gÃ¥r en illavarslande militär uppladdning parallellt med de politiska manövrerna. Vad som hotar är inte ett »konventionellt» krig av det slag som mänskligheten tidigare kunnat resa sig efter utan en katastrof sÃ¥ enorm att tanken svindlar. Dessbättre är den insikt som man pÃ¥ bÃ¥da sidor har om de totalt förödande följderna av ett kärnvapenkrig en stark fredsbevarande faktor: Sovjetunionens aggressivitet mÃ¥ste rimligen minskas av medvetandet om att även om det kan tilldela den västra världen fruktansvärda slag sÃ¥ kommer det egna Iandet och det mäktiga uppbyggnadsverk som där presterats att pulvriseras. Just därför mÃ¥ste det betecknas som nÃ¥got av en gÃ¥ta att Kreml vägar driva en sÃ¥ hänsynslös politik. Det är visserligen gott och väl för hr Chrustjov om han kan sätta motstÃ¥ndaren under en sÃ¥dan nervpress att denne i sista hand viker. Men om nervkriget nÃ¥tt sitt högsta stadium och om motständaren fortfarande vägrar att vika, ställs han inför valet antingen av en svär prestigeförlust eller av ett kärnvapenkrig. Kreml mÃ¥ste alltsÃ¥ antas ha mycket starka motiv för sin hittills oförsonliga attityd i Berlin. Kring frÃ¥- gan vilka dessa motiv egentligen kan vara finns det mÃ¥nga spekulationer. Det lÃ¥ter säga sig att situationen i östtyskland bÃ¥de politiskt och försörjningsmässigt blivit ohÃ¥llbar genom massflykten västerut. Ulbricht och hans kumpaner har misslyckats i uppgiften att ge den kommunistiska regimen ett fast grepp om befolkningen. Politiskt är östtyskland den bräckligaste av alla Sovjetunionens positioner i Östeuropa. Genom jordbrukets kollektivisering, vars följder nu kan avläsas i en svärartad försörjningskris liksom genom en mÃ¥ngfald missgrepp pÃ¥ det industriella planeringsomrÃ¥det har östtysklands näringsliv i grund försvagats. Läget pÃ¥ en rad viktiga omrÃ¥den pÃ¥minner nära om situationen Ã¥r 1946. Alla viktigare livsmedel är ransonerade. Ransonerna är smÃ¥ och en sÃ¥ viktig vara som bröd kan inte alltid levereras i en omfattning, som svarar mot ransonerna. sjukvÃ¥rden, Ã¥ldringsvÃ¥rden och över huvud taget allt det som sammanfattas i begreppet socialvÃ¥rd har sjunkit ner i ett tillstÃ¥nd pÃ¥minnande om vad som var vanligt i Europa vid sekelskiftet. Denna ogynnsamma utveckling har i icke ringa grad orsakats av massflykten. Att Ulbricht till nästan varje pris önskat fÃ¥ Västberlin eliminerat som flyktingarnas port västerut är alltsÃ¥ självklart. Genom den stränga avspärrningen av gränsen mellan öst- och Västberlin har han emellertid uppnÃ¥tt vad som för honom mÃ¥ste vara det väsentligaste, nämligen ett slut pÃ¥ flykten till friheten. Ändock fortsätter w Sovjetunionen sin aggressionspolitik mot Västberlin - numera riktad mot stadens förbindelser med den västra världen. Denna politik och Kremls allmänna attityd tiil BerlinfrÃ¥gan visar att mÃ¥lsättningen är en annan än att blott och bart stoppa massflykten. Det gäller uppenbarligen att tvinga västmakterna till en definitiv reglering av Tysklands delning - genom formella avtal. status quo skulle legaliseras. Om detta alltsÃ¥ skulle kunna förmodas vara den ryska avsikten kan man ha anledning att reflektera över orsakerna till att Kreml är villigt att taga sÃ¥ stora risker för att uppnÃ¥ en reglering de jure av östtysklands ställning. En tolkning är att Chrustjov med stigande oro ser utvecklingen av ett motsatsförhÃ¥llande mellan Sovjetunionen och Kina och vill ha västgränsen pacificerad för att kunna inrikta Sovjetunionens politiska ansträngningar österut. Det förefaller emellertid tänkbart att Chrustjov även kan ha inrikespolitiska motiv till sin aggressionspolitik. Hans risktagande i Berlinkrisen är av sÃ¥dan storleksordning att man har anledning misstänka att han vill skrämma det egna folket till samling kring regimen och honom själv. Det finns en stark personligt färgad opposition mot honom. Därtill kommer det i augusti publicerade förslaget till nytt program för Sovjetunionens kommunistiska parti in i bilden. Framiäggandet av detta program har väckt stor överraskning i den västra världen. FörvÃ¥ningen gäller inte sÃ¥ mycket de orimliga förutsägelser och löften, som där ges. Man har snarare svÃ¥rt att förstÃ¥ varför Chrustjov just nu skulle taga den politiska risken att offentliggöra programmatiska mÃ¥lsättningar som han rimligen mÃ¥ste veta icke kan uppfyllas. LikasÃ¥ bör han vara medveten om att programmets inriktning bl. a. pÃ¥ grund av dess 331 spets mot familjen icke kan vara populär bland de stora massorna och att de mera invigda kämparna i det kommunistiska partiet mÃ¥ste hysa Ã¥tskilliga teoretiska och praktiska betänkligheter. En förklaring till att den härskande klicken i Sovjetunionen ansett det nödvändigt att tillgripa en sÃ¥ drastisk Ã¥tgärd som proklameraodet av ett program om det kommunistiska samhällets snara förverkligande kan naturligtvis vara att den inre utvecklingen i Sovjetunionen inte gÃ¥tt riktigt som man tänkt sig. I stället för den ideala kommunistiska människotypen med dess spontana lojalitet mot arbetskollektiven och samhället har den sovjetryska staten mera fostrat en de hÃ¥rda nävarnas karriärmänniska, en människa, som främst känner sig bunden till familjen och för vilken förbättraodet av den personliga, politiska och ekonomiska positionen framstÃ¥r som det enda viktiga i livet. Sovjetsamhället fostrar i själva verket för närvarande sina människor till en attityd, som ganska nära pÃ¥minner om den karikatyr pÃ¥ det kapitalistiska samhällets »borgare», som är gängse i kommunistisk propaganda. Det är möjligt att det kommunistiska partiets ledning ansett det nödvändigt att tillgripa drastiska Ã¥tgärder för att motverka den utveckling bort frÃ¥n kommunismens egentliga ideal, som faktiskt pÃ¥gÃ¥tt och pÃ¥gÃ¥r i Sovjetunionen. Det totala kollektiviseringsprogrammet kan emellertid näppeligen genomföras annat än under starkt tryck och över huvudet pÃ¥ en utbredd opposition. Hr Chrustjov kommer inte att fÃ¥ det lätt pÃ¥ partikongressen den 17 oktober - varken som politisk personlighet eller som ansvarig försvarare av det nya partiprogrammet. MÃ¥hända är det i medvetande härom som han spetsat till Berlinkrisen för att kunna hänvisa till en krigsfara, ett de kapi- 332 talistiska makternas förestÃ¥ende angrepp pÃ¥ den fredsälskande Sovjetunionen. Därigenom skulle han kunna neutralisera oppositionen mot partiprogrammet och bevara sin personliga ställning. Denna taktik att föra in utrikespolitiska kort i det inrikespolitiska spelet är ju vanligt hos inrikespolitiskt trängda diktatorer. Undlm och balterna Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena firade sin 75-Ã¥rsdag inte genom att avgÃ¥, men väl genom att skapa en annan politisk sensation av första rangen. I en f. ö. anmärkningsvärt ointressant födelsedagsintervju i Dagens Nyheter - ordet anmärkningsvärt är i detta sammanhang föranlett inte av den intervjuade, utan av intervjuaren, märket Jolo - avslöjade nämligen hr Unden att han i själva verket varit motstÃ¥ndare till utlämnandet av de baltiska militärflyktingarna i januari 1946. Han uppgav att han »personligen förordade att svenska regeringen skulle meddela Sovjet att Sverige pÃ¥ grund av den starka svenska opinionsstormen mot balternas utlämnande skulle förklara att vi inte kunde fullfölja det (ursprungligen av samlingsregeringen) ingÃ¥ngna avtalet». Men en majoritet inom regeringen ville enligt hr Unden stÃ¥ fast vid detta avtal »med hänvisning till att vi inte kunde ge intryck av att vi inte vÃ¥gade stÃ¥ fast vid ett avtal utan föll undan för opinionen - inte minst med tanke pÃ¥ om vi i framtiden skulle komma i en liknande situation i förhÃ¥llande till den allmänna meningen». Av alla de impopulära Ã¥tgärder vÃ¥r utrikesledning företagit sedan hr Dnden i samband med samlingsregeringens avgÃ¥ng pÃ¥ sommaren 1945 Ã¥ter blev utrikesminister är baltutlämningen den i särklass impopulä- raste. Den har i högre grad än nÃ¥gon annan utrikespolitisk händelse efter krigets slut uppskakat och upphetsat den svenska folkstämningen. Inte utan skäl har den kallats det mörkaste bladet i vÃ¥r nyare historia. UtÃ¥t har hr Unden i egenskap av utrikesminister självfallet kommit att framstÃ¥ som den för beslutet huvudansvarige. Ingen - allra minst nÃ¥gon av hr Undens egna regeringskolleger - har gjort nÃ¥gonting för att justera detta intryck. Hr Unden har ocksÃ¥ alltsedan beslutet förverkligades, och oberoende av partilinjer, fÃ¥tt uppbära en mycket häftig och personlig kritik för sin befattning med baltfrÃ¥gan, senast aktualiserad i början av detta Ã¥r genom 15- Ã¥rsminnet av utlämningen. Under dessa omständigheter är det förklarligt att hr Undens meddelande i födelsedagsintervjun väckte häpnad och förvirring, pÃ¥ sina hÃ¥ll ocksÃ¥ misstänksamhet. Häpnaden lade sig efterhand, men förvirringen skingrades ingalunda genom de uttalanden som i anledning av födelsedagsintervjun gjordes av nÃ¥gra av hr Undens dÃ¥varande och nuvarande kolleger, och misstänksamheten dröjde kvar, där den en gÃ¥ng uppkommit. Man frÃ¥- gade sig allmänt vad som egentligen hänt, detta var dock ett spörsmÃ¥l, som mer än de flesta engagerat svenska folket. Framför allt genom en undersökning, som i ledarform redovisats av Svenska Dagbladet, blev det efterhand möjligt att fÃ¥ en viss klarhet i händelseförloppet. UtgÃ¥ngspunkten för baltaffären var den notväxling, som i juni 1945 ägde rum mellan den svenska och ryska regeringen och som resulterade i att den svenska regeringen, dvs. samlingsregeringen med hr Giinther som utrikesminister, i princip biföll det ryska kravet pÃ¥ utlämning av den baltiska militärpersonal i tysk uniform som flytt till Sverige i samband med krigsslutet. Vissa för utrikesdepartementet besvärande punkter i denna notväxling är alltjämt höljda i dunkel, men huvudsaken är att man tydligen varken inom regeringen eller än mindre inom utrikesnämnden - som diskuterade frÃ¥gan den 15 juni - tycks ha haft nÃ¥gon klar uppfattning om beslutets konsekvenser. Hr Gönther torde ha föredragit ärendet med den nonchalans, som understundom kunde utmärka honom, och ingen mätte ha anat orÃ¥d. Med hänsyn till att ryssarna frän början lär ha krävt utlämning av samtliga balter som flytt till Sverige i samband med krigsslutet är det sannolikt att man pä ansvarigt svenskt häll kände stolthet över sin motständsvilja snarare än skam över sin undfallenhet. Utlämningen av den uniformerade personalen synes man ha betraktat som en folkrättslig nödvändighet; samma praxis iakttogs av andra länder i motsvarande situation. Först sedan samlingsregeringen avgÃ¥tt och Per Albin Hanssons ~skördeÂ- regerin~ den 31 juli tillträtt, började man fä klart för sig den verkliga innebörden av det beslut som pi ~Uminärt fattats. Det visade sig att man fick räkna med att ryssarna skulle behandla alla balter, som vid krigsslutet - med eller mot sin vilja - befunnit sig i tysk militärtjänst som landsförrädare. De baltiska militärflyktingarna i Sverige kunde följaktligen göra ansprÃ¥k pÃ¥ asylrätt. I detta nya läge uppkom frÃ¥gan, huruvida regeringen Per Albin Hansson skulle behöva anse sig förpliktigad att fullfölja det av samlingsregeringen ingÃ¥ngna avtalet. statsministern hävdade att sä var fallet, men Ã¥tminstone ett av de statsrÃ¥d, som även tillhört samlingsregeringen, nämligen hr Quensel, lär ha förklarat att efter de nya fakta som framkommit han inte längre kunde känna sig bunden av sitt tidigare ställningsta- 333 gande. Han yrkade pä att utlämningsbeslutet skulle Ã¥tertagas och med honom en minoritet inom regeringen, till vilken hörde hr Unden. Den motsättning, som pÃ¥ detta sätt uppkommit inom regeringen, kom till uttryck vid en rad statsrädsberedningar under höstens lopp. Avgörande för regeringens slutliga ställningstagande tycks ha varit ett sammanträde med utrikesnämnden, som ägde rum kort efter riksdagens interpellationsdebatt i baltfrÃ¥gan den 23 november 1945. Vid detta sammanträde, under vilket hr Unden inte torde ha givit tillkänna nÃ¥gon deciderad uppfattning, förekom Ã¥tskillig opposition mot tanken pÃ¥ att utlämna balterna, men denna opposition kvästes - pÃ¥ ett undantag när - eftertryckligt och enligt uppgift med stor hänsynslöshet av statsministern. Hr Erlanders patetiska förmodan - i en intervju föranledd av excellensen Undens avslöjande - att kritiken mot baltutlämningen skulle bidragit att lägga Per Albin Hansson i en förtidig grav fÃ¥r härigenom sin rätta belysning. Alltnog: det visade sig att till sist blott en enda av utrikesnämndens ledamöter direkt avstyrkte utlämningsbeslutets genomförande. Det var högerrepresentanten dr Ivar Anderson. Efter utrikesnämndens sammanträde inkallades en extra statsrÃ¥dsberedning. Hr Unden skall dä, trots vad som skett i utrikesnämnden, ha vidhällit sitt motständ mot utlämnandet. Men statsministern, som inte oväntat livligt understöddes av hr Wigforss, dekreterade att utan utrikesnämndens stöd kunde regeringen omöjligt underlÃ¥ta att uppfylla sitt Ã¥tagande mot Sovjet. Av lojalitet mot regeringschefen och det överväldigande flertalet av sina statsrÃ¥dskolleger beslöt dä hr Unden att böja sig. Tre regeringsledamöter reserverade sig till protokollet mot beslutet: hrr Quensel, Zetterberg 334 och Danielsson - de tre, som hade i uppdrag att vara regeringens juridiska samvete. En bidragande orsak till den slutliga utgÃ¥ngen torde ha varit den motaktion mot folkstormen för balterna som organiserades av den svenska fackföreningsrörelsen. Den ledde till att formliga krav frÃ¥n arbetarhÃ¥ll framställdes om balternas utlämnande. Även om sÃ¥ lÃ¥ngt en viss klarhet nÃ¥tts om bakgrunden till utlämnandet, kvarstÃ¥r Ã¥tskilliga frÃ¥gor obesvarade. LÃ¥t vara att hr Unden, som, vilka fel man än mÃ¥ tillägga honom, aldrig varit rädd för att ta ansvar, väntat till sin 75-Ã¥rsdag med att lyfta pÃ¥ förlÃ¥ten. Men vad skall man tro om hans kolleger som stillatigande under alla dessa Ã¥r lÃ¥tit honom bära hundhuvudet, utan att göra minsta ansats till en rättvisare fördelning av skuldbördan? Att de tre statsrÃ¥d, som reserverat sig, inte velat träda fram inför offentligheten är förklarligt och hedrande. Men de andra? Inte minsta viskning har försports om det hr Unden nu omtalat. Typiskt är att hr Wigforss överhuvudtaget inte omnämner baltfrÃ¥gan i sina annars pÃ¥ vissa punkter tämligen öppenhjärtiga memoarer. I hans fall kan man inte gärna föreställa sig att bevekelsegrunderna är samvetskval, men beträffande de övrigas tystnad är det Ã¥tminstone en tänkbar lösning pÃ¥ gÃ¥tan. Vad som framkommit om det avgörande sammanträdet i utrikesnämnden, visar ju f. ö. att inget parti haft anledning att skryta med sin andel i baltaffären. Den har varit en pinsam historia, som man uppenbarligen helst inte velat röra i pÃ¥ nÃ¥- got ansvarigt hÃ¥ll. En annan mystisk omständighet är hr Undens offentliga uttalanden under den tid dragkampen i regeringen pÃ¥- gick, speciellt i interpellationsdebatten den 23 november. Man undrar hur det är möjligt att hr Unden med den uppfattning vi nu vet att han hade kunde yttra sig sÃ¥ kallsinnigt, för att inte säga cyniskt om balternas farhÃ¥gor inför det öde som väntade dem i Ryssland. Deras inställning avfärdades av hr Unden med glosor som »exaltation». Denna attityd mÃ¥ste förefalla rent omänsklig, om man inte utgÃ¥r frÃ¥n att hr Unden faktiskt trodde vad han sade, när han inför riksdagen förklarade att han inte befarade att ryssarna skulle tillämpa nÃ¥gon »extremt formalistisk tolkning av landsförrä- deribegreppet». Det är samma naiva benägenhet, typisk för den doktrinäre socialisten, att tro härskarna i socialismens Utopia om gott, som utmärkt hr Unden under hela hans utrikesministertid. När det gällde balterna hade han - som sÃ¥ ofta annars i liknande sammanhang- fullkomligt fel. Av de 146 utlämnade dömdes det stora flertalet till vad som i realiteten är livstids straffarbete. Endast 30 finns alltjämt i livet, av dem har blott 4 lyckats undkomma till den fria världen. Hr Undens avslöjande innebär ingen Ehrenrettung. Han kan aldrig komma ifrÃ¥n sitt dryga ansvar för balttragedin. Hans slutgiltiga ställningstagande var lika oförsvarligt som hans bedöm· ning av följderna orealistisk. Det finns knappast anledning att skryta med att man inte kunnat stÃ¥ för sin övertygelse, utan föredragit att böja sig för vad man anser vara orätt framför att svika sin lojalitet mot statsministern och regeringens majoritet, dvs. riskera att fÃ¥ lämna sin post som utrikesminister. Hr Unden motsatte sig visserligen, som det vill synas i det längsta, utlämningsbeslutet. Men, som frÃ¥n skilda hÃ¥ll pÃ¥pekats, han reserverade sig inte till protokollet, lÃ¥ngt mindre ställde han saken pÃ¥ sin spets genom att göra den till kabinettsfrÃ¥ga. Det är inte otänkbart att han dÃ¥ hade kunnat förhindra ett beslut, som allmänt kommit att betraktas som en skamfläck för vÃ¥rt land. Till hans förmÃ¥n fÃ¥r dock sägas, att han inte heller nu försökt undandra sig sin del av skuldbördan. Han har beklagat att han nödgats delta i ett beslut som han personligen ogillade. Det kastar inte nÃ¥got försonande ljus över hans hÃ¥llning, men lÃ¥ter den dock framstÃ¥ i en mindre oförmÃ¥nlig dager än hittills. När Sovjet hjälper I början av juni i Ã¥r skedde en plötslig eruption i Kairo. Tidningar och radio och TV angrep Sovjetunionen, eller rättare sagt motangrep. Ty kampanjen gick ut pÃ¥ att visa, att sovjetisk propaganda i mÃ¥nader hade riktats mot Förenade Arabrepubliken. Denna hade beskyllts för att ha undertryckt kommunisterna i framför allt Syrien men även i Egypten. I Moskva hade man namngivit kommunister, som skulle ha torterats i syriska fängelser, och man hade krävt full frihet för dem och för de kommunistiska partierna. Till detta kom att ryssarna skulle ha förlöjligat Egyptens ansträngningar och ambitioner att skapa vad president Nasser kallar en ny och demokratisk samhällsordning. PÃ¥ egyptiskt hÃ¥ll säger man, att ryssarna lägger sig i Egyptens inre förhÃ¥llanden och att Moskva ogillar Egyptens nya, neutralistiska utrikespolitik. I bÃ¥da fallen har egypterna otvivelaktigt rätt. Regeringen i Kairo har sett de särskilt i Syrien livligt verksamma kommunisterna som en samhällsfara - vilket de är - och har valt att undertrycka dem. Vilka medel, som begagnats, lÃ¥ter sig inte fastställa frÃ¥n vÃ¥ra breddgrader, men man kan förmoda att de inte alltid varit milda. Och president Nassers utrikespolitik, som av andra skäl kan diskuteras, gÃ¥r inte i ryskt ledband. Men den verkliga orsaken till den 24- 6II64o76 Svensk Tidskrift H. 8 r96r 335 rysk-egyptiska situationen lär vara den, att den ryska hjälpen i frÃ¥ga om bidrag till ekonomisk uppbyggnad och till vapen ingalunda varit villkorslös. Ryssarna har tagit hjälpen som utgÃ¥ngspunkt för att söka infiltrera pÃ¥ alla omrÃ¥den, och den ovanligt manstarka ambassaden i Kairo har velat fÃ¥ »experter» placerade pÃ¥ varje möjlig post. Detta är nu i och för sig inte överraskande. Ryssarna har kunnat motivera sina Ã¥tgärder sÃ¥, att om man hjälper ekonomiskt vill man ocksÃ¥ se till att pengarna blir riktigt använda. Amerikanerna hade pÃ¥ sin tid samma önskemÃ¥l i Egypten! Men skillnaden är den, som egypterna vid detta laget torde ha upptäckt, att en västerländsk expert numera - och därmed är inte sagt att det alltid var sÃ¥ förr i världen - endast utövar sitt yrke och därtill eventuellt vill tjäna pengar. Den ryske experten däremot vill utnyttja sitt yrke för att vinna politiskt inflytande. Han är kommunist. De nya staterna i Afrika bör ha mycket att lära av vad som händer i Förenade Arabrepubliken. Begreppet sovjetrysk kolonialism borde snart bli närmare klargjort, och kommunismens utbredning innebär ju ur politisk synpunkt ingenting annat än en utvidgning av Sovjetunionens maktomrÃ¥de. Den under propagandans trumpetstötar utlovade »hjälpen» är alltid inledningen till nÃ¥got annat. storstadspressens upplagor PÃ¥ sedvanligt sätt har dagspressen nyligen offentliggjort sina upplagesiffror för första halvÃ¥ret. Enligt en överenskommelse mellan tidningarna friges dessa för publicering en bestämd dag och pÃ¥ senare Ã¥r har särskilt de stora tidningarna begagnat detta tillfälle till att göra en braskande reklam för sig själva och tacka för ett ökat 336 förtroende. Den gynnsamma konjunkturen för Ã¥tskillig storstadspress har nämligen gjort det möjligt för flertalet tidningar inom denna kategori att redovisa ökningar under en följd av Ã¥r. Av de tretton storstadstidningarna kunde den 15 augusti i Ã¥r samtliga utom en redovisa större eller mindre upplagehöjningar. Denne ende, som sackat och alltsÃ¥ fick inskränka sig till att Ã¥terge upplagan utan nÃ¥gon jämförelse med motsvarande period 1960, var icke helt oväntat Stockholms-Tidningen. Dagens Nyheter, Sveriges till för tre är sedan största tidning, men dÃ¥ passerad av Expressen, redovisar en ökning med knappt 8 000 ex. till 351 000 ex. Siffran avser här, liksom i det följande, medelupplagan pÃ¥ vardagar. Efter en synnerligen kraftig frammarsch under 40- och 50-talen med upplagestegringar i storleksordningen tio tusen ex. per är fick tidningen Ã¥ren 1959-60 nöja sig med obetydliga upplageförbättringar; en viss stagnation föreföll att ha inträtt efter den 1957-58 särskilt kraftiga uppgängen i samband med stockholms-Tidningens försäljning till LO (oktober 1956) och flykten av borgerliga läsare till Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet. Tidningens under stagnationens är tvivelaktiga hÃ¥llning ur borgerlig synpunkt bör för övrigt noteras. Tidningens nya upplageframgÃ¥ngar mÃ¥ste man ge sitt motvilliga erkännande. I en tid dÃ¥ konjunkturen för riks- och storstadspressens del förefaller att vara gynnsammare för aftontidningarna än för morgontidningarna har Dagens Nyheter väl hällit sina ställningar. SÃ¥väl journalistiskt som tekniskt stÃ¥r tidningen otvivelaktigt högt. Även om herr Tingstens frÃ¥nvaro frän ledarspalterna gjort dessa ointressantare är tidningen allt fortfarande en av de inflytelserikaste rösterna i opinionsQildningskören, en röst som för övrigt numera mycket nära ansluter sig till folkpartiets allmänna förkunnelse. stockholms-Tidningen redovisar nu en upplaga av 144 000 ex., en minskning med ca 5 000 ex. SÃ¥vitt kan bedömas är dock denna siffra snarast att betrakta som ett visst fall framÃ¥t. Uppgifterna om medelnettoupplagan för hela är 1960 antyder nämligen, att upplagesiffran vid utgÃ¥ngen av Ã¥r 1960 var icke oväsentligt lägre. Detta skulle alltsÃ¥ tyda pÃ¥ att en viss stabilisering inträtt, och att upplagerutschandet tills vidare upphört. Vad som däremot med all säkerhet icke upphört är underskotten pÃ¥ verksamheten. Redan pÃ¥ den kreugerska tiden och med en upplagetopp vid tiden för försäljningen av 184 000 var tidningen en tämligen dÃ¥lig affär. Helt säkert fordras ytterligare LO-tidningsmiljoner utöver de hittills sammanlagt ca 60 som enligt föreliggande uppgifter Ã¥tgÃ¥tt till inköpet av stockholms-Tidningen och Aftonbladet (25 miljoner) och till att täcka de därefter inträffade förlusterna, vilka helt torde ha fallit pÃ¥ Stockholms-Tidningen. överflyttningen av den efter stockholms-Tidningens förhÃ¥llanden färgstarke herr Samuelsson till Aftonbladet torde för övrigt inte göra tidningen muntrare och mera attraktiv för en bredare publik under de kommande Ã¥ren. Den intressanta frÃ¥gan pÃ¥ litet längre sikt är givetvis, hur man inom LO och socialdemokratiska partiet ställer sig till existensen av en morgontidning av rikstidningskaraktär, som uppenbarligen blir en längt kostsammare affär än gamla Morgon-Tidningen. Svenska Dagbladets upplagenotering, 136 000 ex., innebär en smärre förbättring med ca 500 ex. jämfört med föregÃ¥ende är (och knappt 1 000 ex. jämfört med 1959). Upplagan synes sÃ¥ledes tills vidare ha stabiliserats pÃ¥ denna nivÃ¥ efter de kraftiga upplageökningarna pÃ¥ sammanlagt över 25 000 ex. Ã¥ren 1957-58 i samband med upplageförskjutningarna mellan Ã¥ ena sidan stockholms-Tidningen och Ã¥ den andra Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter (ett dramatiskt skede i upplagekriget i vilket ocksÃ¥ under nÃ¥gon tid det otillräckligt upprustade - och pÃ¥ hösten 1958 nedlagda - Morgonbladet spelade en viss roll). I det föregÃ¥ende har endast upplagorna pÃ¥ vardagar berörts; i frÃ¥ga om Dagens Nyheter, stockholms-Tidningen och Svenska Dagbladet ger emellertid uppgifterna om söndagsupplagorna en intressant upplysning. För Dagens Nyheters del överstiger upplagan pÃ¥ söndagarna vardagsupplagan med 82 000 ex. (433 000 jämfört med 351 000). Stockholms-Tidningens söndagsupplaga är 93 000 ex. större än vardagsupplagan (237 000 jämfört med 144 000) medan Svenska Dagbladets söndagsupplaga överstiger vardagsupplagan med endast 5 000 ex. (141 000 jämfört med 136 000). Uppenbart är sÃ¥ledes att Dagens Nyheter och stockholms-Tidningen i en helt annan utsträckning än Svenska Dagbladet fungerar som »söndagsrikstidningar» och dÃ¥ träder in i stället för lokaltidningar med sexdagarsutgivgivning eller som kompletterande rikstidning. De tre stockholmsmorgontidningarna, vilka samtliga har rikspresskaraktär, räknar sÃ¥ledes tillsammans en upplaga av ca 630 000 ex. De bägge eftermiddagstidningarna, Expressen och Aftonbladet, har blivit allt allvarligare konkurrenter till de tre morgontidningarna sÃ¥som rikstidningar, och dessa bägge redovisar nu tillsammans en upplaga av ca 580 000 ex. Aftontidningarnas ökningstakt har under se- 337 nare Ã¥r varit kraftigare än morgontidningarnas. Expressen kan under sin slogan »Ett jättekliv före allm> notera den högsta upplagan i svensk dagspress, 384 000 ex., vilket innebär en ökning pÃ¥ inemot 11 000 ex. Tidningen närmar sig sÃ¥ledes med raska steg 400 000 ex. efter att ha passerat 300 000 exemplarsgränsen Ã¥r 1957 och blivit Sveriges största tidning Ã¥r 1958, 14 Ã¥r efter grundandet. Expressens fortsatta frammarsch är ur vissa synpunkter förvÃ¥nande. För första gÃ¥ngen har tidningen nu - frÃ¥n Aftonbladet - mötts av en mÃ¥lmedveten konkurrens, som borde kunna stävja det till synes oemotstÃ¥ndliga framvällandet över det svenska landet av en skickligt gjord, standardiserad enfald. Expressen har sedan länge deklarerat som sin mÃ¥lsättning att vara »ungdomens tidning», att vara »tidningen som säger ifrÃ¥n», att vara individens sprÃ¥krör mot överheten. Alla dessa ambitioner har Aftonbladet ännu inte visat sig lika angelägen att odla, men den pÃ¥ ungdomen inriktade, populärt enkelspÃ¥- riga stilen har tidningen helt gjort till sin. Aftonbladet har nu efter en upplageökning pÃ¥ ca 11 000 ex. nÃ¥tt en upplaga av 197 000 ex. Vid tiden för det stora tidningsköpet torde den ha uppgÃ¥tt till ca 175 000 ex. och det senaste Ã¥rets höjning är den mest markanta under den nya regimen. Tidningen har ocksÃ¥ gjort det mesta möjliga av det faktum, att den genomsnittliga upplagehöjningen för samtliga utgivningsdagar var den största i svensk press under perioden 1960-61. Tidningen »Ökar mest i svensk press», »har vind i seglen» och fortsätter oförtrutet en diskutabel journalistik pÃ¥ de gränsmarker, där Expressen pÃ¥ sin 338 tid fick härja tämligen ensam och skapa grunden till sin stora populärpressupplaga. PÃ¥ Aftonbladet har man uppenbarligen inte bara studerat Expressen, man har ocksÃ¥ mer eller mindre direkt överflyttat den enklare anglosaschsiska pressens mera applÃ¥dknipande inslag i kampen om lösnummerköparna. Polisreportrar som skrivandes en lagom tuff svenska lÃ¥ter läsaren dÃ¥ och dÃ¥ känna behagliga rysningar längs ryggraden, smarta artikelserier om spännande problem (behandlade pÃ¥ veckopressmaner men med en del av sliskigheten i dessa sammanhang offrad) och slutligen - för att pigga upp magsyran - exempelvis ett Ã¥tergivande pÃ¥ första sidan av bildtidningen SE:s rivierabadbilder av prinsar och prinsessor. Otvivelaktigt har metoden lyckats och Aftonbladet, som lär ha gÃ¥tt ungefärligen ihop redan före ägarövergÃ¥ngen, kanske kan ge LO en och annan slant att stoppa i stockholms-Tidningens och de socialdemokratiska landsortstidningarnas sÃ¥ll. Och behovet av en kvalificerad aftontidning blir allt uppenbarare. Utöver de ovannämnda fem stockholmstidningarna är det endast Göteborgs-Posten som passerat 100 000 exemplargränsen och som med 237 000 ex. (ökning 1 000 ex.) placerar sig pÃ¥ tredje plats i storleksordning, efter Expressen och Dagens Nyheter men före Aftonbladet, stockholms-Tidningen och Svenska Dagbladet. Närmast att taga steget upp i den exklusiva gruppen förefaller sydsvenska Dagbladet att vara, med 87 000 ex. (ökning drygt 3 000 ex.). - Vad storstadspressen i övrigt beträffar redovisar de bägge socialdemokratiska organen Ny Tid i Göteborg 45 000 ex. (ökning 2 500 ex.) och Arbetet i Malmö 55 000 ex. (ökning 1 000 ex.), Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 51 500 ex. (ökning 1 000 ex.) samt de bägge aftontidningarna, i stilla efterföljd till Expressen och Aftonbladet, Göteborgs-Tidningen 66 000 ex. (ökning drygt 2 000 ex.) och Kvällsposten i Malmö 56 000 ex. (ökning drygt 9 000 ex., procentuellt sannolikt den kraftigaste ökningen i landet). Vattenkraften och naturvÃ¥rden Den svenska landskapsbilden befinner sig i ständig förändring. Att sÃ¥ sker kan man lätt konstatera om man söker orientera sig inom ett omrÃ¥de med hjälp av en äldre ekonomisk karta. Ny mark har brutits. Skogar har planterats, rakare vägar dragits fram, sjöar och vattendrag fÃ¥tt andra sträckningar. Det kan därför förefalla egendomligt att naturvÃ¥rdsrörelsen i vÃ¥rt land riktar sin kritik just mot vattenregleringarna, trots att laga skiftet och skogsdrivningarna sannolikt betytt mera för bygdernas förvandling än vattenbyggnaderna. TvÃ¥ förklaringar brukar Ã¥beropas härför. NaturvÃ¥rdsrörelsen började ungefär samtidigt som tillkomsten av de stora kraftföretagen, och det var därför naturligt att den i första hand skulle rikta sin aktivitet mot deras ingrepp i naturen. Därtill kommer att dessa ingrepp med tiden blivit alltmera omfattande och kommit att förändra stora omrÃ¥den lÃ¥ngt snabbare och mera pÃ¥fallande än exempelvis den samtidigt pÃ¥gÃ¥ende rationaliseringen inom jordbruket. Tiden efter andra världskriget är de stora kraftverkens epok. Orsaken härtill är i första hand att kraftutbyggnaderna koncentrerats till de norrländska huvudälvarna med deras höga vattenföringar och goda möjligheter till sjöregleringar. Dessa sjöregleringar utnyttjas bäst och mest ekonomiskt, om kraftverken i älven nedanför regleringssjöarna byggs ut parallellt. Det har därför varit en klar tendens att koncentrera utbyggnadsprogrammet till älv efter älv. När älven blivit mer eller mindre fullständigt utbyggd, har man förflyttat verksamheten till ett nytt omrÃ¥de. Man har därvid tillämpat en regional planering, dvs. en planering som syftar till att fÃ¥ fram en fullständig plan för utbyggnaderna för ett helt flodomrÃ¥de eller en stor del därav. En sÃ¥dan planering ger en klar bild av vilka kraftverk som bör uppföras och vilka sjöregleringar som erfordras. Den ger ocksÃ¥ möjlighet för de s. k. motstÃ¥ende intressena att framföra sina synpunkter. Vid sidan av de rena bygdeintressena framträder naturvÃ¥rden som intressent vid vattenregleringar och kraftverksbyggen. Det kan gälla vetenskapliga naturskyddsfrÃ¥gor, men lika ofta är synpunkterna rent estetiska: man kämpar för landskapsbilder av särskilt stort skönhetsvärde, som kan anses utgöra en del av vÃ¥rt nationella arv. Enligt vattenlagen fÃ¥r vattendomstol inte meddela tillstÃ¥nd till ett företag, om detta förorsakar en sÃ¥dan bestÃ¥ende ändring av naturförhÃ¥llanden, att en väsentligt minskad trevnad för närboende blir följden eller om en betydande förlust för landets djuroch växtvärld är att befara. I dessa fall kan Kungl. Maj:t dock lämna sitt medgivande, om företaget anses vara av synnerlig betydelse för näringslivet eller för orten eller eljest frÃ¥n allmän synpunkt. Ã…r 1954 framlade tolv organisationer företrädande olika naturskyddsintressen en förteckning över sÃ¥dana sjöar och vattendrag, som borde skyddas mot exploatering. FrÃ¥n kraftindustriens sida framfördes stark kritik mot denna: om man tillmötesgick alla önskemÃ¥len, mÃ¥ste landet avstÃ¥ frÃ¥n 339 en vattenkraftproduktion, som motsvarade mer än hälften av produktionen i dag. Under landshövding Bo Hammarskjölds ledning tillsattes den s. k. NaturvÃ¥rdsdelegationen med representanter för naturskyddet, och i samrÃ¥d med kraftintresset beslöt man att föra arbetet med förteckningen vidare efter rationellare linjer. Sommaren 1958 fick professor Gunnar Beskow i uppdrag att pÃ¥ Vattenfallsstyrelsens och Svenska Vattenkraftföreningens bekostnad utarbeta en angelägenhetsgraderad förteckning över sÃ¥dana sjöar och vattendrag, som borde undantas frÃ¥n exploatering. Denna förteckning skulle bli underlag vid den regionala planeringen, och genom graderingen skulle naturskyddsintressena kunna vägas mot kraftintressena. I sitt utlÃ¥tande Ã¥r 1959 satte Beskow 36 utbyggnadsobjekt i särställning. Han ansÃ¥g det vara ett första rangens riksintresse att de bevarades. De var oersättliga och fick under inga omständigheter röras. Förutom dessa sjöar och fall borde fem älvar - Pite älv, Lilla Lule älv, Vindelälven, AmerÃ¥n och Byske älv - i sin helhet bevaras. Dessutom skulle lappmarkssjön Hornavan, storsjön i Jämtland och Siljan inte fÃ¥ regleras ytterligare. Beskows förteckning är till bÃ¥de omfattning och samhälleliga konsekvenser det största naturskyddsprojekt, som nÃ¥gonsin framlagts i vÃ¥rt land. De sjöar och vattendrag, som enligt honom under inga omständigheter fÃ¥r röras, motsvarar 22% av landets totala utbyggnadsvärda vattenkraft och 36% av den ännu inte utbyggda delen därav. Hans utredning är närmast avsedd som en orienterande översikt vid planering i större sammanhang. Den utgör ett underlag för de överläggningar mellan vattenkraftens och naturvÃ¥rdens representanter, som bör ske pÃ¥ ett sÃ¥ tidigt stadium 340 som möjligt av den regionala planeringen. Den är emellertid inte pÃ¥ nÃ¥- got sätt bindande för vattenkraftsintressena, och detta gör att naturvÃ¥rdens representanter mÃ¥ste fortsätta sin bevakning av varje nytt projekt. Som resultat av ett gott samarbete mellan vattenkraften och naturvÃ¥rden har man att se Bergslagets nyanlagda regleringsdamm, den sju mil lÃ¥nga Trängselsjön i Dalarna. De forna forsarna och fallen har ersatts av detta mäktiga vattenmagasin i österdalälven, en anläggning som skapat nya skönhetsvärden i utbyte mot de förlorade. En av huvudfrÃ¥gorna i den ständigt pÃ¥gÃ¥ende debatten gäller hur länge och i vilken omfattning Sveriges vattenkraft skall utbyggas. Om kraftförbrukningen fortsätter att öka i samma takt som hittills, kommer all utbyggnadsvärd vattenkraft att vara helt tagen i ansprÃ¥k om nÃ¥gra decennier. Redan dessförinnan mÃ¥ste vÃ¥r kraftförsörjning i stigande grad baseras pÃ¥ värmekraft. Takten i denna övergÃ¥ng blir beroende pÃ¥ bl. a. utvecklingen av atomkrafttekniken och prisutvecklingen pÃ¥ brännolja. Eftersom vattenkraften under alla omständigheter inom en mycket snar framtid upphör att spela den ledande rollen i ökningen av vÃ¥r kraftförbrukning, förefaller det vara ett rimligt krav frÃ¥n naturvÃ¥rdens sida, att man redan nu pÃ¥ högsta plan tar upp frÃ¥gan om en sÃ¥dan begränsning av den fortsatta utbyggnaden, att naturskyddets intressen blir tillbörligt skyddade.