Print Friendly

Dagens frågor

Av Redaktionen | 31 december 1955


1955


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DAGENS FRÅGOR
Välfärdsstaten Ända fram till första världskriget brukade det heta
som arbetsgivare. i Sverige, »att statens kaka är knapp men säker».
På den tiden med dess ständiga risk för arbetslöshet anmälde sig därför
så många aspiranter till anställningar i statens affärsdrivande verk, att
dessa kunde vraka och välja välkvalificerad personal i tillräckligt antal.
Verken själva och deras chefer sågo då som mål och merit att till publikens tjänst ständigt förbättra all service, så snart detta möjliggjorts genom
teknikens utveckling. Med det socialpolitiska tänkesättets uppkomst efter
sekelskiftet blev kravet på det allmänna som »mönsterarbetsgivare»
gängse och i praktiken även förverkligat i de europeiska länder med
högre kulturstandard, där staten hade monopol på post, telegraf och telefon samt mer eller mindre på järnvägarna.
I våra dagar har en förändring inträffat. överallt i de europeiska demokratierna och också hos oss komma klagomål från statstjänarna, särskilt i lägre grader, över deras löners eftersläpning i jämförelse med motsvarande förhållanden inom kommunerna och i det enskilda näringslivet. Pensionsvillkoren äro dock alltjämt välordnade för de svenska
statstjänarna, ett privilegium, som likväl reduceras genom stipulerade
avdrag från folkpensionsbeloppen och genom de i utsikt ställda arbetarpensioner, varmed generaldirektör Åkessons kommitte för andra gången
är sysselsatt. Det är ett uttryck för en generell tendens att även i andra
avseenden utplåna den tidigare klart objektivt fixerade och subjektivt
förnumna gränsen mellan tjänstemän och lönarbetare. De förra hade en
relativt tryggad anställning, merendels med pension men saknade förhandlings- och strejkrätt, vilka de sistnämnda med sina kollektivavtal
ägde i fullt mått. Arbetarna förmenades likväl tjänstemännens bättre
skydd mot arbetslöshet samt kortare arbetstid och semester. Under de
trenne senaste årtiondena ha i vårt land de bägge kategorierna kommit
varandra närmare, i det att tjänstemännen fått arbetarnas förmåner och
omvänt. Tjänstemännens organisationer ha sålunda erhållit förhandlingsrätt, och arbetarna medelst politisk makt över lagstiftningen minskad arbetstid ävensom betald semester, vilka fördelar de icke kunnat uppnå på
facklig väg.
Emellertid kan icke göras gällande, att denna utjämning uteslutande
är en följd av lagstiftning och fackliga aktioner. Tjänstemännens ursprungliga undantagsställning berodde på att de voro eller i varje fall betraktades som arbetsgivarnas förtroendemän, varigenom de principiellt
skilde sig från arbetarna. I den mån som stordriften och tekniken framskridit ha dock vid många företag och industrier antalet tjänstemän och
tekniker, inklusive kvinnliga kontorister, telefonister m. m., blivit rent av
större än lönarbetarnas och dessutom ibland utan krav på särskilda kvalifikationer. Följaktligen har sociologiskt det äldre avståndet mellan
tjänstemän och arbetare bortfallit och är understundom sakligt menings- 352
‘·’ :
Dagens frågor
löst, vilket också arbetarnas fackorganisationer åberopa gentemot »manschettproletärernas» alltjämt gynnsammare villkor i åtskilliga hänseenden. En viss nödvändig distinktion upprätthålles på så sätt att enligt
»förmansparagrafen» i kollektivavtalen arbetsbefäl icke få tillhöra vederbörande fackförbund och personer på chefsbefattningar ej inbegripas i
tjänstemannaorganisationernas uppgörelser med sina arbetsgivare.
Ur arbetsrättslig och socialpolitisk synpunkt ha statstjänarna i Sverige
ingalunda anledning till missnöje, även om t. o. m. regeringen Erlander
tills vidare skrinlagt ett betänkande av år 1951 från de s. k. förhandlingsrättssakkunniga, som rekommenderade kollektivavtal och strejkrätt för
med kunglig fullmakt och konstitutorial försedda tjänstemän! Som ovan
nämnts, gälla i stället klagomålen lönerna i Sverige som flerstädes t. ex. i
Finland, Frankrike, Italien och nu senast inom det förstatligade brittiska
järnvägsväsendet, vilket där vållat öppna konflikter med sådana skadeverkningar för samhälle och folkhushåll, att de av oss icke böra imiteras
men observeras för att med lämpliga åtgärder kunna förebyggas.
Samtliga statsanställda i Sverige ha blivit obestridligen tillbakasatta
med reallöner som för de högre äro en deklasserande underkompensation och för de lägsta ligga under de cirka 60 procents överkompensation från 1939, som lönearbetarna eljest som regel förskaffat sig. Den
bittra oppositionen mot staten som arbetsgivare tar sig olika uttryck. På
en del håll ha järnvägsmannaförbundets avdelningar protesterat mot förbundsledningens bristande handlingskraft, och inom postmannaförbundet ha avdelningar utträtt ur respektive orters arbetarkommuner. Ibland
ha de fackliga ombudsmännen gjort sig till språkrör för kritiken. Ett belysande exempel var härvid det uppseendeväckande uttalandet i våras
av gruvindustriarbetareförbundets förtroendeman, att han föredroge
Grängesbergsbolaget som arbetsgivare vid de lappländska malmfälten
framför statliga organ..På en kongress i Stockholm efter pingst av försvarsverkens civila personalförbund konstaterade förbundets ordförande att
statens kaka »numera blivit beskare» och undrade, om det längre funnes
täckning för begreppet »mönsterarbetsgivaren-staten». Sådana åsikter
uppfattas ännu inom socialdemokratien som »kätterier», jämväl av det
skälet att de innebära en likvidering av den socialistiska, speciellt av Ernst
Wigforss omhuldade illusionen att blott »folket» finge bli ägare till produktionsmedlen, antitesen arbetsgivare-arbetare inom kapitalismen skulle
vika för en kollektivistisk syntes av solidaritet och samförstånd.
Inom arbetarrörelsen tycks man icke vilja analysera anledningen till
denna revision av förlegade doktriner. De fackliga opponenterna ifrågasätta naturligtvis icke den goda viljan hos de styrande, vilka hos oss äro
deras egna partivänner. Orsaken är uppenbarligen att söka i de svällande
socialpolitiska utgifter, varigenom den nutida demokratiska staten helt
enkelt inte har råd att i sin lönepolitik konkurrera med de vinstgivande
enskilda företagen. Välfärdsstaten kan förty icke vara mönsterarbetsgivare. Men icke nog härmed! Efter guldmyntfotens försvinnande, som i så
hög grad underlättade vår forna autonoma riksbanks roll som valutavårdare, har staten också fått påta sig plikten att söka förhindra en inflation
som inifrån skulle bl. a. urholka dess sociala prestationer. Staten måste
därför se till att löneförhöjningar till alla anställda arbetare icke sätta så
24– 553446 Svensk 1’idskrift 1955 353
‘ .
Dagens frågor
mycken köpkraft i deras händer att en överkonsumtion i relation till varutillgången genom prisstegringar äventyrar penningvärdet. Också härutinnan måste staten bli ett föredöme i karghet mot sina anställda.
Man må ej undra på att staten överanstränger sig med en sådan mångfald av svåra uppgifter. Det har också medfört den paradoxala konsekvensen, att den socialdemokratiske finansministern Sköld i tysthet måste
ha gillat Svenska arbetsgivareföreningens hot om masslockout i vintras
för att avvärja de lönestegringar, för vilka så allvarligt varnades i årets
statsverksproposition. Det kan väl sägas, att detta skarpt kontrasterar
mot den funktion av välfärdsstat och mönsterarbetsgivare som staten har
skyldighet att fullgöra enligt socialdemokratisk uppfattning. Här möter
en problematik, som icke låter sig lösas genom harmoniska harpaklanger
från nya Harpsundskonferenser mellan representanter för det politiska
Kanslihuset och för den fackliga Vatikanen.
»Voiman-affären Frågan om de fackliga organisationernas makthefogeni Finland. heter i Finland fick i februari och mars en rätt kuslig
belysning i samband med den s. k. Voima-affären. Landets nyaste isbrytare, över 10 000 hästkrafter, hade av sjömansförbundet [»Unionen»J förklarats vara till den grad ur facklig synpunkt pestsmittad, att alla finländska fartyg förbjödos att följa den vid försöken att assistera dem genom isarna. Anledningen till denna blockadförklaring var att riksdagen
beslutat underställa isbrytaren försvarsmaktens ledning. Man hade i Finland under de senaste åren så gott som varje vinter fått uppleva, att isbrytarnas besättningar, ofta blott maskinpersonalen, gått i strejk utan
föregående varningar, vilket inneburit ett dödligt hot mot landets utrikeshandel. Finlands geografiska läge är nämligen sådant att man varje år
måste räkna med allvarliga ishinder. Kunna dessa icke övervinnas, blir
det en total stagnation i förbindelserna västerut. Dessa isbrytarstrejker
ha fått de mest orimliga konsekvenser för hela handelsflottan. Det har
aldrig varit nödvändigt för Unionen att gå i strejk. Man har uppnått
samma effekt genom att låta några tiotal man på isbrytarna, i regel eldarna, inställa arbetet. Följden har varit att de fått sin vilja igenom eller
att det blivit en kompromiss, liggande i omedelbar närhet av de strejkandes krav.
För att undvika sådana komplikationer beslöt riksdagen häromåret
att isbrytaren »Voima» skulle handhas av försvarsmakten. Denna kunde
ju inte gärna tänkas gå med i en strejkaktion. Det fanns emellertid borgerliga iakttagare, som ansågo denna utväg föga lycklig. I Finland ha isbrytarna städse, ända sedan början av 1890-talet, då den på Finnboda
varv i Stockholm byggda första isbrytaren »Murtaja» sattes i trafik, betraktats såsom högeligen civila fartyg, fordrande stor erfarenhet, utomordentlig yrkeskunskap och förtrogenhet med sjöfartens krav ifråga om
befälet. Tjänstgöring på isbrytare har aldrig ansetts vara något genomgångsyrke, utan en specialitet med särskilda kvalifikationer. Den kommitte, som på 1930-talet under ledning av dr Henrik Ramsay utredde isbrytarbefälets kompetensproblem, kom till den slutsatsen att isbrytarna
borde vara underställda den civila sjöfartsstyrelsen.
354
Dagens frågor
Till saken hör att Unionen i Finland leds av en synnerligen tilltagsen
person, hr Niilo Wälläri, som varken är socialdemokrat eller kommunist;
i hemlandet karakteriseras han såsom syndikalist, :.Finlands ende syndikalisb. Denne Wälläri har aldrig frågat efter om de stridsmedel han
tillgriper äro lagliga eller olagliga. Hans motdrag mot riksdagens beslut
att låta försvaret ta hand om »Voima» bestod inte i att närma sig dess
militära besättning, utan i att förbjuda alla fartyg att följa den på dess
färder genom isarna. Inte ens hamnisbrytarna fingo vara i rörelse, om deras verksamhet på något sätt kunde underlätta den trafik, som den förhatliga isbrytaren skulle främja. I mitten av januari hade läget blivit så-
dant, att regeringen såg sig nödsakad att draga »Voima» ur trafiken. Sedan följde en del underhandlingar kring problemet, huru isbrytaren skulle
bemannas och i vilken mån militär skulle tolereras ombord. Regeringen
kunde emellertid inte finna någon lösning, vilken vore förenlig med hr
Wälläris vilja och riksdagens beslut. Den befarade att konflikten skulle
sprida sig till samtliga isbrytare och därför avkopplades »Voima» från
alla isbrytningsuppgifter.
Då läget utvecklade sig på detta sätt inlämnades av medlemmar, tillhörande de borgerliga oppositionella grupperna, en interpellation, i vilken det frågades, om regeringen var medveten om, att dess handlingssätt
utgjorde en eftergift för utomparlamentariska påtryckningar och om att
dess auktoritet därigenom försvagats, samtidigt med att landets näringsliv tillfogats allvarliga förluster. Interpellationen besvarades av statsminister Rekkonen den 25 mars. Svaret bestod av en redogörelse för händelseutvecklingen. Men den väsentliga sidan av saken, den omständigheten att Wälläris organisation öppet trotsat folkrepresentationens uttryckliga beslut och att regeringen i handling deklarerat sin maktlöshet,
berördes inte alls. Oppositionen däremot försummade inte att påpeka att
svaret var lika otillfredsställande som regeringens eget handlingssätt. Regeringen hade genom sin undfallenhet, sade man, ådagalagt att det var
hr Wälläri och inte vare sig riksdagen eller regeringen som bestämde,
hur isbrytarna skola disponeras. Att man i det sammanhanget mera talade om hr Wälläri än om »Unionen», vars medlemstal inte är högre än
6 700, beror på den maktposition hr W. intar. Att samla en facklig opposition mot honom är sannerligen inte lätt; det gäller ett förbund, vars medlemmar äro spridda över hela klotet och vars ärenden avgöras av en
ganska begränsad krets av funktionärer i Helsingfors.
Det förslag till motiverad övergång till dagordningen, vilket hade formulerats av riksdagsman John österholm, den svenska gruppens ledare,
lydde: »Efter att ha åhört regeringens förklaring uttalar riksdagen, att regeringens åtgärd att på grund av utomparlamentarisk påtryckning försätta isbrytaren ‘Voima’ ur isbrytartjänst vid en tidpunkt, då den bäst
behövdes för detta ändamål, har varit ägnad att nedsätta statsmaktens
auktoritet, kränka medborgarnas rättskänsla och tillfoga landet ekonomisk skada. Riksdagen motser att regeringen drar försorg om att statens
samtliga isbrytare kommer till användning enligt riksdagens avsikt och
beslut:. I den slutliga voteringen blev dock detta förslag till uttalande
underkänt av riksdagens majoritet. Det fanns i alla fall åtskilliga agrarförbundare, som röstade med kritikerna. I agrarpressen hade man sett
24*- 553446 355
-. ·… – ·\;·’· ”‘:. ‘·
Dagens frågor
,många uttalanden mot den terror, som :hr Wälläris Ofganisation utövat
,och om dim förödmjukelse som han låtit statsmakterna. undergå. Den socialdemokratiska pressen däremot försökte skämta bort det hela och tog
sig aldrig någon ton mot hr Wälläris politik. – Vad som enligt socialdemokratisk uppfattning hotades var inte statsmaktens auktoritet eller
landets näringsliv och utrikeshandel, utan helt enkelt strejkrätten, vilken
kunde bli begränsad genom att försvarsmakten skulle bemanna och dirigera isbrytarna. Hänvisningarna till att det systemet tillämpas både i
Sverige och Ryssland hade ingen effekt. -‘— Och nu återstår att se, vad
riksdagen och regeringen ämna göra inför den isbrytarsäso-ng, som börjar på senhösten dettaår.
storpolitisk !,.y allt- att döma artar sig·instundande sommar att bli lika
högsommar. .storpolitisk som fjolårets, O’lycklig i åminnelse genom Genevekonferensen. Denna var i sin tur den enda positiva, men ur västmakternas synpunkt högst tvivelaktiga behållningen av Berlinkonferensen
föregående vinter,·då Mololovs önskan om en ny konferens mellan· samma
»fyra stora» i fråga om Korea och Indokina uppfylldes, Franska folket
längtade då att få åtm~ostone skymta ett sll!-t. på det impopulära kdget i
Indokina, vartill Gen~vekonferensen kunde erbjuda en ~öjlighet. Molot,ov
å sin sida ville introducera bundsförvanten Chou En~lai och den ~kine?-
siska folkrepubliken)> J den internationella societen, och han lyckades
som bekant – måhända mera än han i hemlighet åstundade.
Mot. bakgrunde.n av det .senaste å~ets tilldragelser i Indokina är många
amerikanska publicisters hårda bedömning av Genevekonferensens resul- ~_at som »ett asiatiskt Miinchen» berättigad. De brittiska ungkonservativa,
som i en karikatyrteckning i Punch påsatte Edens kappsäckar till Geneve ett illa undanskymt polletteringsmärke »Miinchen», voro objektivt
sett på riktigt spår. Subjektivt utgjorde det likafullt en orättvis underskattning av Edens berömvärda förmåga som ärlig medlare i den lika
elakartade som komplicerade konflikten. Det måste emellertid ha stått
klart för Eden, att Mendes-France skulle kapitulera inför de kommunistiska krav, som Eden intensivt bemödade sig att modifiera. Fransmännen
orkade hel.t. enkelt inte längre att fortsätta kriget i Indokina, som förlorades redan 1949, då Chiang Kai-shek måste utrymma det kinesiska fastlandet och den röde rebellen Ho Chi-minh fick den segrande Mao Tsetungs Kommunist-Kina till granne med rikligt understöd med modern
krigsmateriel .via Sovjetunionen – ofta stämplat Skodaverken i den böhmiska staden Pilsen! – och med krigsvana befälskadrer. Under de föregående trenne åren hade Frankrike kunnat kväva det kombinerat kommunistiskt-nationalistiska upproret, men kraftutvecklingen var icke tillräcklig. Natiopalförsamlingen vägrade att skicka dit värnpliktiga, vilket
dock Storbritannien för sin del hade gjort, då det gällde att kuva liknande revolter i Malaya och senare i Kenya. Frankrike förde kriget med
främlingslegionärer och färgade trupper, militärt synnerligen effektiva
men till numerären otillräckliga. I Geneve måste också de amerikanska
diplomaterna· förbli passiva, då statsledningen i Washington icke hade
velat vara med om ·att genom insats av atombombflyg från ·hangarfartyg
~56
Dagens frågor
utanför Tonkins kust förebygga den kapitulation på våreri 1954 av fästningim Dien Bien Phu och dess manstarka garnison, som psykologiskt’
tycks ha varit den avgörande vändpunkten i Indokinakriget. Nu fortsätter
häxkitteln i Sydvietnam att sjuda över alla bräddar, och allt· flera pessimistiska röster bebåda en kommunistisk seger vid den folkomröstning i
juli 1956, som avser ett val mellan Ho Chi-minh eller den inhemska po-‘
tentat i Saigon, som då kan vara föremål för amerikanarnas oumbärliga
protektion.
Nu skall alltså det i åratal omdiskuterade mötet »på högsta nivå» äga
rum – ävenledes i Geneve efter den 16 juli – men utan upphovsmannen
Churchills inspirerande närvaro. Under längre tid än fem dagar kan president Eisenhower som statschef dock icke vara borta från Washington,
helst som kongressen då ännu icke tagit sommarlov. Eisenhower har på
förhand varskott härom för att icke ryssarna vid hans avresa plötsligt
skola påstå, att han sprängt konferensen. Washington har sålunda infriat
sin utfästelse till Eden under den senaste brittiska valrörelsen att Eisenhower skulle infinna sig. Men denne har enträget varnat amerikanska allmänheten att fästa alltför stora förhoppningar på utbytet av sådana överläggningar om spörsmål, »SOm för sin lösning kanske fordra en hel generations oavbrutna ansträngningar». Dulles har å sin sida påpekat, att
»de högsta» egentligen endast kunna fastställa tågordningen för en fortsatt procedur mellan utrikesministrarna ocli deras experter. I sin not
har Kreml visserligen i princip bifallit både ort och tid för konferensen
men på förhand bittert beklagat sig över att dess kortvarighet kommer
att omöjliggöra en mera ingående behandling av de brännande frågorna.
Med sina häpnadsväckande nya manövrer har Kreml emellertid målmedvetet förberett sitt deltagande. Härvidlag har man velat urskilja
f e m olika etapper. Början gjordes med ett sovjetryskt förslag i London
vid de övermåttan tröga förhandlingar, som under månader pågått inom
en subkommitte av FN:s nedrustningskommission. Jakob Malik gjorde
därvid vissa eftergifter beträffande modus för nedsättning av de lantmilitära styrkorna och avstod från tidigare kategoriska ford”ringar på omedelbart förbud av alla slag av atomvapen, som eljest varit dragplåstret i de
många falska, camouflerat kommunistiska »fredsappellerna». Men problemets praktiska kärnpunkt: den internation~lla kontrollen av samtliga åtgärder för nedrustning, är alltjämt obeaktad, varför den sovjetryska re~
trätten bör betraktas som en ny propagandagest. Det andra schackdraget
är försöket att få till stånd underhandlingar om fred med Japan med så-
dana förespeglingar, att de skulle kunna bereda amerikanerna avbräck i
deras strävan till varaktig vänskap med den forne fienden.
De tre återstående åtgärder av nämnda slag från Kremls sida, som
väckt verklig sensation ·i Europa och i· Amerika, äro följande. P r i m o:
Kremls medverkan att äntligen underteckna statsfördraget med. Österrike,
som försiggick i Wien den 15 maj för det ryska priset av en förpliktelse
från Österrikes regering <?Ch parlament. att för framtiden i’aktta en neu~
tralitet efter ungefär schweizisk modell. Secundo: de högsta sovjetryska dignitärernas uppvaktning hos f. d. avfällingen Tito med förödmju:.:
kande ursäkter för Kaminforms bannlysning i juni.·t948. Det uppenbara
syftet var att vinna president Tito för en neutralitet; :som skulle fjärma
35T
‘ .
Dagens frdgor
Jugoslavien frän Titos egen pakt med Grekland och Turkiet samt avkyla
hans förbindelser med västmakterna. Tito tycks likväl framhärda i sin
gynnsamma mellanställning och aktade sig noga att på något sätt ånyo
nalkas det beroende, vari satellitstaterna stä till Moskva och som militärt
ytterligare ökats genom östblockskonferensen i Warszawa i april. Kremls
senaste kupp var t e r t i o noten den 7 juni via respektive ambassader i
Paris till västtyska regeringen med anmodan om äterknytning av diplomatiska, merkantila och kulturella förbindelser ävensom en inbjudan till
den nyss som »imperialistisk amerikansk krigshetsare,., ,.Hitler-revanschist. m. m. frenetiskt förföljde Adenauer att •inom den närmaste
framtiden besöka Moskva•. Det var en helomvändning, som kom knäna
att vika sig på marionetterna i Pankow, Warszawa och Prag men som
även väckte en viss oro västerut. Den kallblodige Adenauer, som nu gentemot sina socialdemokratiska opponenter under den genstörtige Ollenhauers ledning fick sin tes bekräftad, att Sovjetunionen skulle ta reson,
sedan Parisfördragen ratificerats och den västtyska upprustningen kunde
igångsättas, har icke förhastat sig utan låter sitt definitiva svar anstå i
avvaktan på de samtal han nu fört i Washington och i New York med
Eisenhower och Dulles samt med Macmillan och Pinay. Det är också möjligt, att han väntar tills nästa Genevemöte är över och nöjer sig med att
på hans bestämda hemställan västmakterna för sin del beslutat uppföra
frågan om Tysklands framtida äterförening som första punkten på dagordningen i Geneve. Om en sak äro Adenauer, västmakterna samt t. o. m.
Ollenhauer ense: någon neutralisering av Tyskland kan det aldrig bli
tal om.
Jordbrukskaos Det elände och kaos, som jordbruket i Estland råkade i
i Estland. efter den år 1949 slutgiltigt genomförda tvångskollektiviseringen’ visar ännu inte något tecken till förbättring trots Sovjets omfattande planer och löften, utan flera krisföreteelser visa tvärtemot en tendens att förvärras.
Som bekant har Moskva redan för en tid sedan bestämt, att SovjetEstland skall höra till det s. k. husdjursavelsområdet, dvs. boskapsskötseln
måste dominera jordbruket, huvudsakligen uppfödning av mjölkkor och
grisar. Enligt Moskvas planer skall Estland vara en av huvudleverantö-
rerna av animaliska produkter till Leningrad. På grund härav, men även
till följd av den av Chrusjtjev företrädda nya jordbrukspolitiken i Sovjetunionen• har på sista tiden huvuduppmärksamheten riktats på kreatursaveln.
Enligt officiella uppgifter torde i Estland ungefär 80 % av kolchozernas bruttoinkomst i penningar härröra från kreatursaveln. Vad åter beträffar sovchozerna – dvs. de statliga egendomarna, vilka omfatta endast
omkring •;,. av Estlands åkerareal- är procenttalet troligen ännu högre.
Det nämnda ganska höga procenttalet sammanhänger å ena sidan med de
relativt höga priserna på animaliska produkter och de mycket låga priserna på jordbruksprodukter, och å andra sidan med att man till varje
1 Senärmare Svensk Tidskrift 1951, sid. 472-481.
a Se Svensk Tidskrift 1955, sid. 38-48.
358
Dagens frågor
:pris har försökt att på konstlad väg hälla uppe kreatursavelns produktivitet med hjälp av stora mängder av ytterst dyrbart kraftfoder, och
~etta särskilt i sovchozerna. Därför bli ofta självkostnadspriserna för
.mjölk och kött högre än vad kolchozerna och sovchozerna fä för dessa
varor. På sista tiden kan man därför i Sovjet-Estlands huvudorgan
»Rahva Hääl» se meddelanden, att den ena eller andra kolchozen eller
:sovchozen trots hög mjölk- och köttproduktion arbetat med förlust, att
bruttoinkomsten visserligen har ökat betydligt, men att överskottet och
mera ändå har uppslukats av kraftfodret. För kolchozernas del betyder
·en sådan situation, att kolchozböndernas inkomst måste minska.
I maj i år publicerades t. ex. en hel rad detaljuppgifter rörande Estlands mest bemärkta kolchoz, den i propagandan som mönsterkolchoz
prisade kolchozen »Uns Elu» (>>Nytt Liv») som man i själva verket med
-det gamla ryska traditionella uttrycket skulle kunna kalla Potemkin-kol·chozen. Bruttoinkomsten i denna 3 000 har stora kolchoz, som omfattar
157 tidigare bondefamiljer, hade i jämförelse med är 1951 ökat med 42%
·Och utgör nu över 2 miljoner rubel om året. Men under samma tid har
kostnaden för inköp av kraftfoder ökats sju gånger, varför det blev
115 000 rubel mindre överskott än 1951. För varje s. k. normdag ha kol- -chozbönderna år 1954 fått 2,5 rubel mindre än är 1951. Sålunda ha kolchozbönderna ur egen ficka fått vara med om att betala den »berömdhet»
;som omstrålar denna propagandakolchoz och dess kommunistiske ordfö-
rande Harald Olbrei.
En liknande tendens kan man även märka i de andra kolchozer, där
man till varje pris försöker uppfylla de från Moskva föreskrivna planerna
för mjölk- och köttproduktionen. Det låge nära till hands att tro att man
utan att fästa sig vid den ekonomiska lönsamheten med hjälp av stora
kvantiteter kraftfoder verkligen har kunnat uppnå en produktionsökning
j kilogram. Den verkliga situationen visar emellertid motsatsen enligt officiella uppgifter från Estland. I den ovan nämnda mönsterkolchozen
»Uns Elu» var exempelvis mjölkproduktionen i medeltal per år och ko,
år 1951:3141 kg, år 1952:3423 kg, år 1954 däremot: endast 3106 kg.
Den genomsnittliga mjölkproduktionen per ko för hela Estland var i kolchozerna år 1950 och 1951 ungefär 1 600–1 700 kg, men år 1954 1 601
kg. Oaktat denna förvånansvärt låga mjölkproduktion och en kännbar
;sänkning av antalet kor kom Sovjet-Estland i fråga om mjölkproduktionen år 1954 på andra platsen bland Sovjetunionens 16 unionsrepubliker. På första platsen kom Sovjet-Lettland. Sålunda har Estland, oaktat
att mjölkproduktionen i kolchozerna har sjunkit till 1 600 kg (år 1939 före
sovjetockupationen var mjölkproduktionen i Estland i medeltal 2187 kg
per ko), med heder uppfyllt Moskvas order att vara kreatursavelsområde
<>ch leverantör till Leningrad – tack vare Rysslands ännu lägre mjölkproduktion.
Även svinuppfödningen har i kolchozerna gått betydligt tillbaka. De
.estniska kolchozerna producera för närvarande enligt officiella uppgifter
j medeltal endast 9-10 dt fläsk (levande vikt) per 100 har åkerjord (1939
var medeltalet för hela landet över 3 gånger större).
Frågan varför antalet kor och deras genomsnittliga mjölkproduktion
trots alla ansträngningar och allt kraftfoder har minskat erhöll ett klart
359
‘ i1 ~-
–~–~——————-
Dagens frågor
och tydligt svar av det estniska kommunistpartiets centralkömmitte&
förste sekreterare Ivan Käbin redan på centralkommittens sammanträde
i oktober 1953: »De naturliga ängarna ha lämnats åt sitt öde, de ha blivit
snårbevuxna och på några ställen har det redan vuxit upp skog på:
ängarna. Därför ge de mycket litet hö» (se »Rahva Hääl» 17.10.1~53).
Den 9 december 1954 publicerade Moskva-tidningen >>Pravda» några belysande siffror: precis 50 o/o – 432 000 har – av kolchozernas ängar i Est•
land ha på grund av vanskötsel blivit vattensjuka, och hundratusentals
har betesmark har blivit oduglig. När sovchozdirektörerna nyligen voro
samlade till överläggning i Tallinn klagades det på, att även sovchozerna
hade vanskött sina ängar och betesmarker, så att de själva täcka endast
11 o/o av sitt foderbehov (se »Rahva Hääl» 29.4.55). Därför är det inte
alls förvånansvärt, att det varje vinter under de senaste åren har klagats
på, att särskilt i kolchozerna korna lida brist på hö och att det t. o. m~
händer, att kor dö av hunger.
Men varför har då svinuppfödningen gått tillbaka så katastrofalt? Det
bästa svaret på denna fråga fä vi i ett anförande som Aleksej Miiiirisepp,
»premiärministern» i Sovjetestlands marionettregering, höll vid Sovjetunionens högsta räds sammanträde den 25 april 1954 i Moskva, där han
sade, att om man skulle återinföra och rekonstruera de gamla meliorationssystemen skulle det bli möjligt att äter bruka omkring 300 000 har
åkerjord. Likaså skulle det bli möjligt att bruka en hel mängd åkerjord,
om man avlägsnar snårskog och buskar. All denna åkerjord har följaktligen under kolchozsystemets tid förvandlats till sumpmark och blivit bevuxen med buskar. Om man därtill tar i betraktande, att – på grund av
bristfällig gödsling och undermålig bearbetning av åkerjorden – medelskörden per hektar av spannmål och potatis har sjunkit betydligt, är det
inte alls förvånansvärt, att Estland inte mera orkar försörja sig med egen
spannmål (något som vitsordades av partisekreteraren Käbin för ett är
sedan). Den omständigheten att det finns för litet spannmäl och potatis
är det största hindret för utvecklingen av svinuppfödningen i kolchozerna.
För att bemästra alla dessa problem har man tillgripit majsen – som
ett räddande halmstrå! Kolchozerna ha fått order att så majs åtminstone
.På 30-40 hektar. Mönsterkolchozerna ha t. o. m. tvingats att så majs på
minst 100 hektar. Enligt planerna måste på våren 1955 över 10 o/o av ut”
sädesarealen besås med majs. För att popularisera majsen igångsattes redan tidigt på våren en jättelik propaganda i tidningar, radio, folkets hus
och t. o. m. i skolorna, vilken i omfattning och intensitet överträffar alla
hittills för jordbruket företagna propagandaaktioner. Det har understrukits, att propagandisterna måste bryta kolchozböndernas misstro inför
majsen -‘—- deri majsfientliga stämningen på landsbygden måste med andra
ord övervinnas.
Det är mycket naturligt att majsen på landsbygden möts med misstro,
ty i Estland har man aldrig odlat majs förut. Som bekant mognar aldrig
majsen i det estniska klimatet. De från Moskva dikterade planerna föreskriva inte heller att· majsen måste få mogna. Ungefär hälften av den
måste enligt föreskrift ensileras på förhösten. Den andra hälften får halvmogna, och på senhösten ensileras stjälkar – blad och halvmogna ax för
360
Dagens frågor
sig (de sistnämnda huvudsakligen för att göda svin). För ensileringen
blåste redan denna sommar i all hast byggas tjugo gånger flera siloanläggningar än som uppförts under de föregående åren. Enbart för majsen
torde det behövas siloanläggningar rymmande 1 milj. ton. Man kan nog
ganska säkert antaga, att kolchozerna inte kunna förverkliga en så onaturligt stor uppgift, så mycket mer som det räder stor brist på cement.
Även kolchozbönderna veta detta, vilket är en av orsakerna till att det
har uppstått »motvilja mot majs>) ‘pli Iartd.et. Det äterstår att se om majsen
blir – det räddande halmstrået.
Aleksander Kaelas.
361
CARL SETTERWALL &Co. A/s
Etabl. 1869
EXPORT• IMPORT
J Ä R N OCH s T A L
BOX 3272 · STOCKHOLM 3
ALINGSÅS
BOMULLSVÄFVERIAB
Våra tillverkningar försäljas endast
till grossister och konfektionärer
Ett gammalt
välkänt firmanamn ger den
bästa garantin
för förstklassiga varorvaror med
kvalitet och
elegans.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner