Print Friendly

Dagens frågor

Av Redaktionen | 31 december 1954


1954


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DAGENS FRÅGOR
Fly~vapnet vid Vid 1952 års riksdag fick marinen en 6-årsplan för
1954 års riksda~. flottans ersättningsbyggnad fastställd. 1953 års
riksdag kompletterade med en långtidsplan även för vapenanskaffningen och för kustartilleriet. Samtidigt fick armen en 10-årsplan för
materielanskaffningen. Armen och marinen ha därmed kommit in på
budgetsystem beträffande materielens anskaffning och förnyelse som
likna det som tillämpats för flygvapnet alltsedan 1936. För flygvapnet
fasthåller riksdagen varje år en 7-årsplan som skall ligga till grund
för flygmaterielens förnyelse. Planen grundas på flygplanbeståndet
och flygplanens livslängd. Det är ett livsvillkor för varje flygvapen
värt namnet att flygplanen bytas ut i takt med utvecklingen. Föråldrade flygplan äro föga värda i ett modernt krig. Hos oss har livslängden satts så högt som till sju år, vilket innebär att en sjundedel av
flygplanbeståndet skall förnyas årligen. Anslaget till flygmaterielens
förnyelse, »årskvoten», skall täcka kostnaderna för denna flygplansanskaffning.
För mer än två år sedan gjorde flygförvaltningen tillsammans med
flygindustrien en grundlig omprövning av den då gällande sjuårsplanen. Det visade sig att de flygplan som nu började komma in i arrskaffningsprogrammet skulle bli väsentligt dyrare än de nuvarande,
icke minst på grund av att utrustningen blivit mer komplicerad. Vidare hade en del leveransförseningar uppkommit i den gällande planen nwd resultat att de dittills beviljade medlen räckt till bättre än
vad de rätteligen bort, men i stället voro flera flygplantyper på väg
att bli alldeles för gamla. För att ersätta dessa åldrande flygplan
skulle det bli nödvändigt att göra vissa jaktplanköp i utlandet, vid sidan av den svenska industriens pågående leveranser. Resultatet av
dessa undersökningar framlades för n·geringen på hösten 1952 med
förslag att den gällande materielplanen skulle få en kraftig förbättring. Vid den tiden hade emellertid regeringen bundit sig för att genomdriva armens nya materielplan, som innebar en kraftig stegring
av armens anslag. Det visade sig omöjligt att samtidigt i finansplanen finna utrymme för flygvapnets behov. Den materielplan för flygvapnet som förelades 1953 års riksdag upptog därför blott 2116 miljoner kronor fördelade på 7 år i stället för av flygledningen begärda
3165. Det fattades sålunda en miljard för hela perioden och i genomsnitt 150 miljoner om året. Det var uppenbart att detta läge måste förr
eller senare rättas till. Antingen måste flygplanbeståndet och därmed
flygvapnets storlek kraftigt beskäras, eller också måste anslaget till
materielförnyelse höjas. Utskottsbehandlingen visade, att detta även
var riksdagens uppfattning och frågan »föll framåt» – till 1954.
I 1954 års försvarsproposition blev det mycket riktigt flygvapnets
194
– Dagens frågor
tur att få de nödvändigaste materielbehoven tillgodosedda. »Årskvoten» till flygmateriel höjdes från 350 milj. innevarande år till 450 för
nästa år. I stället för en gradvis sänkning av anslaget, som man räknat med ett år tidigare, vill försvarsministern nu låta de 450 miljonerna utgå varje år i 7 år framåt. Det betyder 3150 miljoner för hela
perioden, vilket är blott 125 miljoner under flygledningens beräkningar i stället för l 000 som året förut. Riksdagen har redan följt regeringens förslag och därmed avvärjdes det allvarligt hotande förfallet av vårt internationellt som maktfaktor uppskattade flygvapen.
Om man kan säga, att flygmaterielens modernitet är det främsta
kriteriet på ett flygvapens verkningsförmåga, finnas dock några
andra faktorer som ovillkorligen måste beaktas för att det hela skall
fungera. Bland dessa böra främst nämnas flygfältsprogrammet och
luftbevakningens modernisering.
Moderna flygfält måste ha en rullbana på minst 2 km längd.
Innan alla de freds- och krigsbaser som erfordras för utbildning och
operationer moderniserats eller nyanlagts, är det flera och dyrbara
etapper att tillryggalägga. Takten på dessa arbeten, för vilka ett program förelades riksdagen redan 1946, har varit mycket låg. Försvarsministern har nu, trots den starka konkurrensen bland investeringskraven, satt upp takten genom att höja flygfältsanslaget från 18 till
25 milj. kr.
En omistlig beståndsdel i luftförsvaret är luftbevakningen, som 1948
överfördes från armen till flygvapnet. Från att tidigare mest ha
byggt på värnpliktiga äldre män på utkik i torn och rapporterande per
»luftförsvarssamtal» äro vi nu med god fart på väg mot ett alltmer
elektrifierat system, byggande på radar, radio och mekaniserade centraler. Denna utveckling framtvingar ovillkorligen en personalförstärkning med avsevärt flera fast anställda i olika grader. Endast med
en sådan förstärkning är det möjligt att vårda den dyra telematerielen, att driva övningar i fredstid och att hålla en viss beredskap.
Flygledningen har framlagt ett förslag till personalförstärkningar för
luftbevakningen, och försvarsministern föreslår, att ungefär hälften
av detta program genomföres i år; man får anta att resten tillkommer
nästa år.
Det mest markanta i årets försvarsproposition blev alltså höjningen
av flygvapnets materielanslag med 110 milj. kr. För att inte totalkostnaderna skulle stiga alltför mycket blev försvarsministern tvungen
att i viss mån ta pengarna från armen, som både fick beskärning av
sitt materielanslag och avstå från inkallelse av 25 000 repetitionsövningsskyldiga värnpliktiga. Dessa besparingar ha tydligen temporär
karaktär. Flygvapnets andel av försvarsbudgeten steg från 30 till
34 Ofo, medan armens sjönk från 44 till 40 – en föga revolutionerande
förändring. Den stora frågan är nu om försvarsministern 1955 skall
kunna finansiera flygvapnets nya materielplan utan att antingen
tumma allvarligt på armens eller marinens nyligen antagna långtidsplaner eller göra fler avsteg från värnpliktslagen eller också definitivt lämna det magiska 2-miljardersstrecket för försvarets totalkostnader bakom sig. En fast punkt synes emellertid vara att den nya gi- 15- 543444 Svensk Tidskrift 1954 195
s’
Dagens frågor
ven beträffande flygvapnet, som – märk väl – icke innebär någon
kvantitativ förstärkning, har kommit för att stanna.
w.
Folkskollärarnas Det vore ganska naturligt, om allmänheten står
befordringskurser. rätt desorienterad i fråga om den verkliga innebörden av det förslag till särskilda befordringskurser för folkskollä-
rare, som vid vårriksdagen blivit föremål för en kunglig proposition.
Så många olika förslag till nya utvägar att förvärva en mer eller
mindre fullständig akademisk lärarkompetens ha sett dagen, att det
knappast kan vara allom givet att skilja på det ena eller det andra.
Särskilt skulle det inte förvåna, om förslaget om begränsad filosofisk
ämbetsexamen i form av folkskollärareexamen och ett akademiskt
betyg i två ämnen blandades ihop med det nu framlagda förslaget.
Det rör sig emellertid om två alldeles skilda saker.
Den akademiska utbildningen går i princip ut på att vid sidan av
en fördjupad men mera handboksmässig kunskapstillägnan förvärva
förtrogenhet med vetenskapligt arbetssätt och forskningsmetoder. Graden av denna förtrogenhet växlar visserligen från ämne till ämne, och
det ligger i sakens natur, att den för betyget godkänd icke kan bli
särdeles djupgående. Men helt utan vetenskaplig anknytning får ingen
akademisk utbildning vara, och därför lägges också den allra största
vikt vid de vetenskapliga meriterna, när det gäller att utse innehavare av akademiska lärarbefattningar, högre som lägre. För docentur
kräves utarbetandet och försvarandet av en kvalificerad gradualavhandling eller motsvarande vetenskaplig prestation.
Förslaget till befordringskurser utgår visserligen från att det vore
önskvärt, om lärarna vid dessa kurser innehade kompetens för docentur. Men tillgången på sådana lärare är utanför universitetsstäderna
i flertalet ämnen så knapp, att man räknar med nödvändigheten att
få pruta på kraven ända ned till enbart avlagd licentiatexamen, ja i
verkligheten kan man redan nu se, att om man i enlighet med förslaget vill tillgodose speciellt övre Norrland med befordringskurser,
så finnas i åtskilliga ämnen icke ens licentiater att tillgå. Denna
skillnad i lärarkompetensen är icke betydelselös. Som regel innebär en
doktorsgrad en garanti för, att innehavaren tillfredsställande kan behärska ett större vetenskapligt problemkomplex, men så är icke fallet
med licentiaten, som i sina studier oftast blott löst smärre uppgifter
på egen hand och därför icke kan anses kompetent att leda en utbildning varom här är fråga.
Man får räkna med, att de elever, som komma att söka sig till befordringskurserna, till största delen komma att utgöras av från seminariernas fyraåriga linjer utexaminerade folkskollärare. De, som
avlagt studentexamen, ha knappast någon anledning att avstå från
den normala studievägen vid universitet och högskolor, helst som de
akademiska studierna till skillnad från befordringskurserna kunna
byggas på i framtiden, om så befinnes önskvärt. Nu är det emellertid
ett faktum, att seminariernas fyraåriga linje icke kan jämställas med
studentexamen i fråga om förkunskaper för högre studier med någon
196
E
Dagens frågor
vetenskaplig anknytning. För det första äro dessa elevers språkkunskaper för små. De behärska bara ett främmande språk, nämligen
engelska. Befordringskursernas elever exempelvis i historia bli icke i
stånd att läsa den svenska historiens källor från medeltiden eller stormaktstiden, ja för vissa sidor av samhällslivet kommer denna tidsgräns att gå i mitten av 1800-talet! I modersmålet bli eleverna ej i
stånd att läsa ens de viktigaste franska eller tyska författarnas arbeten på originalspråket eller bedöma tyskans och franskans inflytande
på svenska språket! Exemplen skulle kunna mångfaldigas. I de naturvetenskapliga ämnena medger icke den bristande tiden vid seminarierna annat än några få av eleverna om ens några att uppnå motsvarande standard som realgymnasiets. Icke minst kommer den för
dessa ämnen så viktiga matematiska grunden att vara avsevärt svagare, och naturligtvis gör sig bristen på språkkunskaper kännbar
även där.
Därtill kommer så en annan omständighet! En student, som går till
universitetet för att studera ett eller flera ämnen har i regel ett
särskilt intresse eller god fallenhet för just detta ämne eller denna
ämnesgrupp. Detta intresse har merendels gjort sig märkbart redan
på gymnasiet och där lett till i någon mån vidgade eller speciella
kunskaper. Till seminariernas fyraåriga linjer komma emellertid i
regel icke specialbegåvade elever (möjligen med undantag för vissa
övningsämnen), och det stora antalet ämnen och de forcerade studierna vid seminariet tillåta endast i undantagsfall någon seminarist
att verkligen odla ett specialintresse.
Även i den mycket vaga form, i vilken de tilltänkta befordringskursernas innehåll presenteras av vederbörande, är det alldeles uppenbart
att de äro otillräckliga, något som ej minst framgår vid en jämförelse
med universitetens krav för betyget Godkänd – vilket ju formellt
skall ge samma kompetens. De torde i flera fall ge föga utöver gymnasiets kurs väl inhämtad. Det har också av remissinstanser påpekats,
att laboratoriekurserna i både fysik och kemi så knappt tilltagits, att
man måste befara en starkt ökad olycksfrekvens vid experimenten i
skolorna.
Vidare är ingen verklig kontroll förutsedd beträffande inhämtandet
av ens dessa mycket blygsamma kunskaper. Detta är så mycket betänkligare som det är väl bekant, att det ej sällan visar sig, att de
olika slags vidareutbildningskurser, som redan tidigare anordnats för
folkskollärare, blivit fullständigt ineffektiva för många av deltagarna
just till följd av frånvaron av verklig kontroll av kunskapsre.:;ultaten.
Slutligen bör ihågkommas, att inte ens skolkommissionen med alla
sina omogna projekt vågade föreslå befordringskurser vid seminarierna. Vad den föreslog- och fick avstyrkt av de flesta sakkunniga
instanser – var kurser vid lärarhögskolan, som dock måste förutsättas komma att förfoga över vida bättre kvalificerade lärare än flertalet seminarier.
Ecklesiastikministerns yttrande till försvar för befordringskurserna, att det icke vore märkvärdigare att folkskollärare, vilka genom- 197
Dagens frågor
gått kurserna, tjänstgöra vid realskolor än att fil. magistrar tjänstgöra på gymnasiet, vittnar om en total brist på insikt om problemets
kärnpunkt. Den akademiska utbildningens särmärke är den vetenskapliga anknytningen, som visserligen kan vara mer eller mindre
gradskild alltefter examensfordringarna men icke artskild. Befordringskurserna komma i stället att ge en utbildning, där handbokskunskaperna, icke behärskningen av vetenskapliga problem komma
att stå i centrum. Däremot kommer det inte att finnas någon artskillnad men naturligtvis en gradskillnad mellan lärarens och realskoleelevernas kunskaper. Ur den synpunkten kan man nog ha rätt
att ställa frågan, om magistern alltid kommer att vara bäst i klassen!
Uppgivandet av kravet på vetenskaplig anknytning i någon form
för utbildningen av realskolelärare eller motsvarande icke blott som
en temporär åtgärd i en krissituation utan som ett normalt förhållande torde vara unikt för Sverige bland de nordiska länderna, kanske
i hela västra Europa. Äran av initiativet därtill får delas av herrar
Lingman, Edenman och Persson. Få torde de personer med erfarenhet
från undervisningen i läroverken vara, som avundas dem denna ära!
I riksdags- Denna riksdag började liksom det brukar med löften och
pausen. föresatser om en bättre ordning i arbetet. Eftersom regeringen är riksdagens huvudarbetsgivare, kom det närmast an på denna
att skapa förutsättningarna för en effektivare och rationellare takt
genom att avlämna propositionerna tidigare och i såvitt möjligt samlat skick.
I så måtto har man skäl att rita ett kors i taket att regeringen
verkligen lyckats skaffa fram propositionerna tidigare än brukligt.
Det förefaller också som om utskotten kunnat arbeta undan raskare
än vanligt och de ha när det gäller motionsslakten svingat bödelsyxan med summarisk fermitet. Det är påfallande hur ytterst få av de
enskilda motionerna eller partimotionerna som föranlett positiva beslut. Det sammanhänger med tvenne saker. Dels har motionsfloran
onekligen varit en smula vildvuxen i år. Åtskilliga motionärer komma
igen med samma spörsmål år efter år och i samma ordning föras de
till schavotten. Det förefaller i detta avseende som om det vore psykologiskt fel av riksdagsmännen att tro, att stenen skall urholkas av
droppen genom att ofta falla. Dels befinner sig snart sagt hela samhällsförvaltningen under utredning och därav följer att ingenting
sker, så länge »utredning pågår».
Om motionärerna komma hem med magra skördar, har regeringen
det desto bättre ställt. Dess koalitionsmajoritet är absolut tillförlitlig, även i frågor, som inte äro av partipolitisk karaktär. Det skulle
inte förvåna om sådana splittrade och sakligt tvivelaktiga förslag som
finansministerns nykterhetsproposition och ecklesiastikministerns lä-
rareproposition komma att gå igenom tämligen helskinnade, även
om det sker som på biskop Billings tid som landstingsordförande i
Malmö: godkänt med knorr. Vad ecklesiastikminister Persson beträffar hyses tämligen allmänt den uppfattningen i riksdagskretsar, att
198
….
Danens frdoor
hans förvaltning av ämbetet är minst sagt svag. Å ven om hans namn
främst står på papperet kan man förstå att både finansministern och
civilministern äro hårt engagerade borgensmän med den socialdemokratiske statssekreteraren och riksdagsmannen Ragnar Edenman så-
som fyllnadsborgen. Så nog finns det änglavakt kring de små och
svaga.
Det finns också en annan »räddningsmöjlighet» av gammalt beprö-
vat slag. Trots att propositionerna kommit tidigare i år artar sig ändock riksdagsarbetet under maj månad att bli utomordentligt pressande. När verksamheten upptas efter påskledigheten, som varar till
den 22 april, hinna riksdagsledamöterna inte bli varma i kläderna,
förrän det väldiga resandet och predikandet kring valborgsmässoafton
och första maj tar vid. Maj månads 31 dagar innefattar 7 helgdagar.
Frånräknas dessa återstå 24 vardagar, av vilka de fem måndagarna
knappast bruka utnyttjas av riksdagen. På återstoden skall riksdagen sedan klara av mångahanda och främst den omfattande nykterhetspolitiska frågan med dess följdpropositioner. Å ven om relativ
enighet kommer att uppnås kring de stora linjerna redan i det särskilda utskottet, komma de sextio-sjuttio motionerna att avsätta sina
spår i riksdagsprotokollen. Inte minst gäller detta de förebyggande
åtgärderna, i vilket avseende de ärenden som fallit på inrikesministerns lott betraktas såsom njuggt handlagda.
Det sägs i riksdagen att representanterna äro trötta på skolfrå-
gorna. Det kanhända att de ältats för mycket under senare år och att
problemet i stort förefaller mera tilltrasslat än t. o. m. jordbrukskalkylen. Men om riksdagens intresse mattats har det i stället stigit utanför riksdagen och framför allt bland föräldrarna. Utsvältningen av
kulturbudgeten och de hänsynslösa nedskärningarna ha skapat reaktion i andra kretsar. Lägger man samman det ena med det andra förefaller situationen upplagd för en verkligt ingående, penetrerande
kulturdebatt med långsiktiga perspektiv. Det skulle vara att djupt
beklaga, om denna livsviktiga angelägenhet för vårt folk skulle fuskas
bort i brådskan i riksdagens slutspurt.
Den tredje stora frågan är den ekonomiska. Den valuta- och penningpolitiska debatt, som anknöts till bankoutskottets dechargebetänkande för riksbank och riksgäld, blev påfallande återhållsam. .Även
om vissa sido- och framtidsblickar förekommo, bemödade sig talarna
om att hålla sig till det begränsade ämne, som förelåg. Därav följer
emellertid att kommande ekonomiska debatt, som kan grunda sig på
färskare och säkrare material från konjunkturinstitutet och nationalbudgetdelegationen, måste bli vidlyftigare. Detsamma gäller förslaget
om bilbeskattningen. Visserligen kommer man att i denna senare
fråga från regeringens sida att säga, att det bara gäller ett provisorium för fyra eller fem år framåt, men detta borde egentligen göra
saken mera misstänkt. Ty provisorier har regeringen arrangerat på så
många områden och deras livskraft tycks bli permanent. Man kan bara
tänka på fullmakten om prisutjämningsmedel, som förlängts och snart
kan fira tioårsjubileum, ehuru den motiverades med en tillfällig situation 1945.
199
Dagens frågor
Vid sidan av dessa större spörsmål finns det mängder av mindre,
av vilka många trots ett oansenligt utseende likväl kunna upphaussas
i ett valår.
Kris på När statsminister Erlander i valkampanjen 1950 lät lancera
kris. slagordet »vi klarade krisen», kunde det visserligen i själva
faktum utläsas en lättnadens suck från våra styresmän, men avsikten var givetvis framför allt att inför folket – särskilt med valkiga
nävar och tillgång till fackföreningskassorna-framvisa den egna förträffligheten. Slutet på denna hr Erlanders kris var som bekant en
penningförsämring utan motstycke i modern tid i vårt land.
Det är emellertid märkligt hur kriserna yngla av sig. Ehuru rikets
högste fixerade en slutpunkt för krisen har det blivit modernare och
modernare att tala om kriser på alla områden. Modeord skall man
alltid vara misstänksam emot, men en hastig inventering ger vid handen, att det tyvärr ligger bistra realiteter bakom. I den uppmärksammade interpellationsdebatten om fångvårdens kris kunde justitieminister Zetterberg trots koncilianta formuleringar och väl inpassade
doser av optimism inte kvarlämna annat bestående intryck än att det
är sämre ställt än folk i allmänhet trott. Skall man inom rimlig tid få
bukt med dessa problem komma de att kräva mångmiljonanslag.
Rättssäkerhetens kris mera allmänt taget behöver endast omnämnas.
På socialvårdens område är det kritiskt på en rad punkter – det
kan räcka med en enkel uppräkning: bostadsförsörjningen, åldringsvården, sinnessjukvården. Sjukförsäkringen hör inte dit- ännu! Den
medicinska expertisens farhågor låta emellertid förstå, att reformen
på papperet och i verkligheten bli ganska skilda ting. J ordbrukets
huvudfrågor – priser och rationalisering – befinna sig i krisartat
misstroende mellan producenter och konsumenter. Här kan det kanske
i viss mån talas om överdriven misstänksamhet, men man kommer
inte ifrån produktionsöverskottet. På skolans område befinna sig både
den lägre och den högre undervisningen i en krissituation, som kommer att snabbt förvärras. Befolkningsutvecklingens karaktärsförändringar under närmaste decennier ha inte varit svåra att förutse, men
föga har blivit gjort och så nödgas de styrande framtvinga lösningar
i trångmål.
På det ekonomiska området är dagsläget labilt, men augurerna
spana ivrigt mot Amerika för att få en föreställning om konjunkturutvecklingen. Vårt eget likviditetsöverskott kan i en given situation
bli en inflationsfara. Vårt höga och allt högre skattetryck kan bli en
black om foten, om utvecklingen går mot depression. statssekreterare
Lange förklarade visserligen i valutadebatten, att alla möjligheter till
skattesänkning borde tillvaratagas i händelse av depression, men var
har han möjligheterna~ Naturligtvis kan budgeten underbalanseras,
men med k. m:ts nådiga ordning i skatteärenden hinner flera år förgå,
innan en av riksdagen eventuellt- mycket eventuellt så länge majoritetsförhållandena äro som de äro – beslutad skattesänkning kan
träda i funktion och göra avsedd nytta. Så länge som vi haft ett onor- 200
– Dagens frågor
malt högt skattetryck i vårt land, vilket lett till minskat enskilt sparande, är motståndskraften i händelse av dåliga tider säkerligen inte
så stor som man kan luras att tro vid åsynen av den exceptionella biloch motorcykelhandeln och deras kundkrets.
Det förefaller av dessa krisfenomen som om ojämnheterna aldrig
varit större än sedan en planhushållningsregering kom till styret.
Mycket sker ryckvis. I några fall genomföras stora reformer, i de
flesta andra fall få t. o. m. normalt underhåll och ersättning stå tillbaka så att väldiga ackumulerade behov till sist anmäla sig. I konkret form exemplifierat kan man hänvisa på den nya fångvårdsanstalten Roxtuna för 65 ungdomsbrottslingar, byggd för en kostnad av
110 000 kr. pr fånge. Samtidigt inhysas fångar på Långholmen och
andra anstalter i människoovärdiga, för länge sedan utdömda celler.
Det svenska folkhemmet börjar te sig som de flesta hyresfastigheteri oreparerat skick.
,Reservarbetena, och Ett faktum, som med ganska stor säkerhet kan
valen i Finland. fastslås efter marsvalen i Finland, är att landet
inte kommer att låta sig överrumpla av en socialistisk majoritet, bestående av socialdemokrater och folkdemokrater. Blott en enda gång
har detta skett, under det första världskriget sommaren 1916, då den
tidens »socialdemokrater» till följd av det proportionella valsystemets
bristfälligheter lyckades lägga beslag på 103 platser av 200; den riktiga proportionen hade varit 95 socialdemokrater och 105 borgare. Den
skulle också ha ernåtts, om icke den borgerliga splittringen och slö-
heten haft så stort utrymme. Sedan dess har den borgerliga majoriteten bibehållits, även om den någcm gång varit synnerligen knapp,
såsom efter marsvalet 1945.
Av en del tecken att döma har det röda indextalet för Finlands del
nu nått sitt maximum. Valet försiggick i en atmosfär av hämningslöst driven demagogi, utövad av socialdemokraternas och folkdemokraternas valmakare. De yttre omständigheterna voro ju också ur
dessas synpunkt högeligen gynnsamma. En lågkonjunktur med arbetslöshet och hot om lägre löner med sänkt levnadsstandard är ju en ypperlig klangbotten för alla de propagandister, som vilja samla folk
upp till kamp emot kvalen och mot det kapitalistiska systemets förtretligheter. Från detta förmånliga utgångsläge och med det rekordmässigt livliga valdeltagandet lyckades socialdemokraterna och folkdemokraterna höja sitt sammanlagda röstantal med 88 000. Men samtidigt ökade de borgerliga grupperna sin totala röstsiffra med 115 000.
I procenttal uttryckta uppgå de socialistiska partiernas ökning till
10,1 och de borgerliga partiernas till 12,4 procent. Det skall inträffa
någonting mycket märkligt i Finland för att denna tendens på ett
övertygande sätt skall brytas. Majoriteten av folket röstar borgerligt
och sänder en borgerlig majoritet till riksdagen, låt vara att denna
majoritet denna gång begränsas till 103 mandat av 200.
Man kan ha mycket att invända mot den politik, som agrarförbundet bedrivit och i synnerhet mot det sätt, på vilket dess ledare, dr
201
Dagens frågor
Kekkonen, uppträtt. Det erkännandet bör partiet liksom dess ledare
emellertid få, att de fört sin kamp, vilken också haft sin front riktad
mot kommunisterna, med utomordentlig energi. Hårdast har denna
kamp varit i den nordligaste delen av landet. ställningen är den, att i
dagens Finland endast agrarerna kunna tävla med kommunisterna om
de småbrukare och skogsarbetare, som bilda majoriteten av valmanskåren där uppe. Vid en analys av siffrorna visar det sig också, att den
ökning med 62 000 röster, som agrarförbundet kunde inregistrera, till
allra största delen var vunnen på den rena landsbygden. Alla partier
fingo ju mera röster än någonsin tidigare ‘- undantaget representeras av den finska högern, som nödgades avstå ett antal mandat till
det nya tjänstemannaparti, som kallas finska folkpartiet, alltså en
överföring inom den rena borgerlighetens ram – men agrarförbundets framgångar voro de största. De tillskott, som socialdemokraterna
och folkdemokraterna fingo, lämnades av de röstande i städerna och
de andra tätorterna. På den rena landsbygden ha de två sistnämnda
partierna hädanefter ingenting mera att hämta.
Agrarförbundets vinster ha av dess publicistiska ombud tolkats så-
som ett slags landsbygdens protest mot den under de senaste månaderna förda politiken. Valet blev, har det sagts, en landsbygdens klart
markerade viljeyttring mot strävanden och tendenser, vilka försatt
jordbrukarna, som till allra största delen bestå av småbrukare, i en
ogynnsammare ställning än städernas och industriernas arbetare.
Här kommer arbetslöshetsfrågan in i bilden. På hösten 1953, ett par
veckor innan hr Kekkonens fjärde regering avgick, utfärdade denna
vissa arbetslöshetsdirektiv, som av fackföreningarna uppfattades så-
som »ytterligt reaktionära och arbetarfientliga». Dessa direktiv behandlades i grundlagsutskottet och kommo den 22 januari 1954 före i
plenum. Till följd av att några borgerliga representanter icke hade
infunnit sig, åstadkoms ett beslut, som gjorde att nya direktiv måste
utfärdas. Beslutet i plenum fattades med 94 röster mot 93. Utgången
betecknades av fackföreningspartierna såsom en stor framgång. Enligt de nya direktiven skola alla s. k. reservarbeten betalas med avtalsenliga löner. Alla skillnader mellan reservarbeten och vanliga arbeten slopades. För vissa kommuner betydde detta justeringar av reservarbetslönerna uppåt, enär de kommunala lönetarifferna varit lägre än
de statliga. I de kommuner, där lönenivån bestämts av lönerna i jordbruket, blev det nödvändigt att för reservarbetena betala högre löner
än i jordbruket.
För massor av småbönder och för jordbrukarna över huvud taget
kom denna pressning uppåt av reservarbetslönerna att på något sätt
bli symtomatisk för den ekonomiska politiken. Agrarförbundet hade
troget stått bakom hr Kekkonen, då denna med sitt K-program ville
minska kostnaderna. I stället höjdes lönerna i de reservarbeten, vilka
tämligen allmänt betraktas såsom illa ledda och föga effektiva. Redan tidigt på hösten, långt innan någon arbetslöshet hade konstaterats, började massor av folk anmäla sig såsom deltagare i de allmänna reservarbetena. I den mån jordbrukarna behövde främmande
arbetskraft var det omöjligt att taga upp konkurrensen med reserv- 202

Dagens frågor
arbetena. Bönderna, som på nära håll kände till huru det realiter förhöll sig med arbetslösheten på landsbygden, kunde inte underlåta att
jämföra verkligheten med den propaganda, som fördes i de socialistiska tidningarna med arbetslösheten som ledmotiv. Det var ju nästan
med uttryck av glädje och tillfredsställelse som exempelvis kommunistpressen antecknade varje siffra, tydande på ökad arbetslöshet.
En annan sak är sedan att dessa småbrukare gärna se att lönerna
i skogarna ligga högt. Bönderna i mellersta och norra Finland äro
själva för sin utkomst delvis hänvisade till skogsarbeten under vintersäsongen. Men i skogarna är det sannerligen fråga om riktigt arbete.
Reservarbetena te sig däremot på många håll såsom tvivelaktiga.
Bondeförargelsen hade till inte ringa del sin upprinnelse i dem.
AJJCDcJ
.JIOJQlS
Handstilens Det är meningen att söka förbättra undervisningen i
renässans. »välskrivning» i Stockholms folkskolor. Av det ovan
publicerade utsnittet ur ett provalfabet vill det emellertid synas, som
om man i viss mån augrepe problemet från fel ände. Det primära
i all skrivundervisning bör nämligen vara att lära sig använda de
riktiga skrivdonen och att använda dem rätt, det vill säga skrivandets
riktiga teknik. Med en viss paradoxal tillspetsning skulle man kunna
säga: det viktiga är icke i första hand, vilka bokstäver man skall
forma, utan hur man skall bära sig åt för att forma vilka bokstäver
man vill.
Serlan är det en annan sak, att en riktig skrivteknik lyckligtvis
medför en stor uniformitet hos olika skrivare. Det är självfallet önskvärt, eftersom skriften skall vara ett universellt meddelelsemedel, att
avvikelserna icke bli så stora, att man måste lära sig tyda varje individuell handstil för sig. Detta innebär också, att man bör söka goda
förebilder, som förena enkelhet och skönhet och som så litet som möjligt skilja sig från de skrivtecken, nämligen de tryckta, som vi ha den
största vanan att tyda. Lyckligtvis gå våra tryckta bokstäver just
tillbaka till den bästa skrivartradition, som någonsin förekommit,
nämligen vissa humanistiska stilar.
En god skrivteknik innebär, att man med minsta möjliga ansträngning kan åstadkomma en likformig, vacker och lättläst skrift. Den
bästa metoden för detta ändamål är en i spetsen tunn mer eller mindre
tvärskuren penna, som med minsta möjliga tryck föres i ständigt
samma vinkel dels mot skrivytans plan, dels mot skrivlinjen. Bläcket
måste vara lagom lättflytande för en snabb skrift. En jämn och rätt
stor snabbhet bidrar hos den övade skrivaren till uniformitet och
203
..
Dagens frågor
följaktligen till klarhet och skönhet. Mycket viktiga faktorer äro
givetvis också pennfattningen, skrivytans beskaffenhet, skrivunderlagets höjd i förhållande till stolen, kroppens hållning, särskilt ögats
placering i förhållande till det skrivna och den skrivande handen,
samt belysningens styrka och riktning. Den nutida människan får
naturligtvis inrikta sig på att skriva bra i sittande ställning och på
ett horisontellt underlag, men gamla tiders skrivare utförde mestadels
sitt arbete sittande eller t. o. m. stående vid en lutande skrivpulpet –
så som man fortfarande skrev på de stora handelskontoren under förra
århundradet och kanske här och där en bit in på detta.
En av de viktigaste effekterna av den tvärskurna spetsen, som föres
i ständigt samma vinkel (som givetvis är i viss mån olika för olika
stiltyper liksom pennspetsens snittvinkel kan växla med dessa), är
den variation av linjens bredd, som genom att ge ögat en behaglig
omväxling gör stilen mera lättläst och samtidigt ger ett skönhetsintryck.
För skrivundervisningen är det i själva verket lyckligast, om blyertspennor och kritor icke formeras till en spets, utan till ett mejselformigt redskap av viss bredd. Till en början kunna dylika redskap
vara lämpligare än bläck och penna, särskilt naturligtvis för mycket
unga elever. Den, som en gång lärt sig behärska den riktiga tekniken,
kan i allmänhet sedan åstadkomma hygglig skrift även med ofullkomliga redskap.
En av de viktigaste anmärkningarna mot provalfabetets bokstavstyper är, att de synas vara utförda med kulspetspenna eller något
annat skrivdon, som ger en jämntjock linje. Om man tycker sig kunna
skönja en variation i linjebredden, så är denna just motsatt den, som
uppkommer vid en riktig teknik. Begynnelsestrecket (det vänstra) i
A och N t. ex. bör bli smalare, det andra strecket bredare. Vissa formdetaljer ge också vid handen, att bokstäverna äro utformade på ett
principiellt felaktigt sätt. Den lilla öglan nedtill på D visar att bågen
utförts nedifrån och upp, medan ett dylikt streck bör göras uppifrån
och ned. Öglan i stället för tvärstreck på A och den fortsatta spirallinjen på O och Q bero på den individuelle skrivarens benägenhet
att lämna spår på skrivytan, även där pennan borde ha lyfts.
överhuvudtaget bör ingen förebild äga dylika egenheter. Den rätta
vägen för den unge skrivaren är att först lära sig med riktig teknik
texta enkla osirade bokstavsformer, till att börja med det latinska
alfabet, på vilket våra tryckta versaler (A, B, C etc.) gå tillbaka, därefter så småningom motsvarande »små» bokstäver och slutligen, som
en naturlig utveckling, kursiv skrift. Förebilden för denna bör vara
så enkel som möjligt, och i detta hänseende är det av största intresse
att studera den handskriftens renässans, som tack vare några framsynta män håller på att framträda i England. Den »Chancery Script»,
som där valts som förebild, förenar i synnerlig grad de för en sådan
önskvärda egenskaperna. Där har också framställts en reservoarpenna, som är ett utmärkt redskap för riktig skrift, nämligen Swan
»Calligraph». En kanske ännu bättre göres i Tyskland under namnet
»Pelikan». I båda länderna göres till och med ett utmärkt svart bläck
204
Dagens frågor
för dessa reservoarpennor. Lämpliga vanliga metallpennor finnas av
åtskilliga fabrikat i både England och Tyskland. Någon svårighet
att få fram den erforderliga tekniskt riktiga skrivmaterielen föreligger sålunda inte.
I samband med handstilens renässans i England har åtskillig lätttillgänglig litteratur utkommit, som det kunde vara av intresse att
studera, innan definitiva planer utformas rörande den nya skrivundervisningen. Som exempel kunna nämnas Alfred Fairbank’s »A
Handwriting Manual» och hans »The Dryad Writing Cards» samt
John C. Tarr’s »Good Handwriting And How to Acquire It». Intres·
santa arbeten finnas även av Aubrey West (»Written by hand») och
Wilfrid Blunt (»Sweet Roman Hand»).
En av de stora fördelarna med det slag av skrift, som här avses,
är att den, rätt utförd, är mindre tröttande än den fula och degenererade, man vanligen ser, och även tillåter en hög skrivhastighet utan
att förfalla till oskönhet och oläslighet. Ett särskilt stort värde är
den personliga tillfredsställelsen över att åstadkomma något vackert
och funktionsdugligt. En komplett skrivundervisning måste dessutom
uppehålla sig vid sådana saker som sidans disposition, val av stilstorlek och lämpliga radavstånd, textytans placering på papperet
inom lämpligt avvägda marginaler o. d. (det är givetvis hög tid att
utdöma den klassiska skolskrivboken, som omöjliggör ett gott och
vackert skrifttekniskt utförande). På detta sätt kan envar få känslan
att åstadkomma någonting, som ofta gott kan betraktas som ett konstverk i litet format, och förvärva en aktiv och levande förståelse för
och uppskattning av färg- och formkonstens verk.
ABCDEFG HIJKLM N OPQ
Tiwttstrokts:Af FH.
abcdifghijklmnoyqrstuvwxyz.,
»Ghancery Script» sådan den utformats av Alfred Fairbank i hans »The Dryad
Writing Gards». Märk, att versalerna äro lägre än staplarna på de »gemena» b, d,
h, k, l. Reproducerade exempel på individuella handstilar baserade på denna eller
besläktade »föreskrifter» visa, att de ingalunda behöva sakna personlighet och in·
tressanta särdrag.
F. A. T.
205
..
CEMENT
är oumbärligt
för varje bygge
av vad slag det vara må. Betong,
rätt utförd, är stark, beständig och billig.
Ingen har idag råd att bygga utan cement.
För målning på betong, cementputs,
kalkcementputs, tegel, natursten m. m.
-in- och utvändigt- användes
med fördel SNOWCEM- en
vattenavvisande, dekorativ,
tvättbar kvalitetsprodukt,
byggd på vitcement.
BLÅ RAND – STANDARD –
för kvalificerade arbeten.
BLÅ RAND – E-CEMENT –
för enklare arbeten.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner