Print Friendly

Dagens frågor

Av Redaktionen | 31 december 1936


1936


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DAGENS FRÅGOR
Den 20 maj.
Fallet Den stora händelsen i årets dechargedebatt blev icke —
Schlyter. såsom man i förväg kunnat vänta – regeringens behandling av frågan om bombplansanskaffningen utan i stället justitieminister Schlyters sätt att handlägga medborgarrättsärenden. Frå-
gan om bombplanen var alltför mycket inhöljd i de hemliga diplomatiska förhandlingarnas molnbildningar för att kamrarna skulle
göra någon »Haupt- und Staatsaktion» av detta otroliga dröjsmål,
som givit ett så beklämmande intryck av statsmaktens bristande
fasthet och förmåga att effektivt tillvarata vitala svenska intressen.
Sedan statsministern trätt i bräschen för försvarsministern och på-
tagit sig det konstitutionella ansvaret för regeringens sätt att söka
övervinna de oavvisliga svårigheterna, saknade kamrarna också anledning att ta denna anmärkning till utgångspunkt för en direkt
attack mot statsrådet Vennerström, vilkens position eljest sannerligen icke är sådan att han kunnat påräkna någon särskild skonsamhet. Nu kom hr Schlyter i stället att bli dechargedebattens
huvudfigur.
Vi skola här icke ingå i någon utförlig redogörelse för anmärkningen eller debatterna. Vi skola blott rekapitulera, att justitieministern handlat tvärt emot medborgarrättslagens mening, då han till
svensk medborgare gjorde en finsk flykting, som av statsdomstolen
i sitt hemland dömts till döden för att ha under frihetskampen 1918
dödat tre tillfångatagna »vita>>, från vilket straff han räddat sig genom flykt, och som därefter uppehållit sig i Sverige, senast jämte
sin hustru anställd i en främmande makts tjänst och dessutom misstänkt att åtminstone vid något tillfälle tidigare ha bedrivit kommunistisk verksamhet här i landet. Å ven om mannen i fråga skulle,
såsom överståthållarämbetet velat göra gällande, på sistone ha uppträtt i Sverige oförvitligt, förelågo dock sådana kvalificerande omständigheter, att det måste betecknas som högst anmärkningsvärt att
justitieministern kunnat ens reflektera på att villfara hans medborgarrättsansökan. De intyg om vederbörandes lämplighet som svensk
medborgare, vilka under debatten i Andra kammaren utställdes av
socialdemokrater och kommunister och vilka grundade sig på hans.
färdigheter som höjdhoppare och hans sällskaplighet i en motorbåtsklubb, kunna icke väga värst tungt i vågskålen. När samtliga
borgerliga i Andra kammaren röstade för anmärkningens gillande,
inlade de säkerligen däri den opinionsyttringen, att justitieministern
vid detta ärendes handläggning icke blott missaktat »rikets sannskyldiga nytta» utan även visat ett förbluffande prov på dåligt omdöme och utmanande sidovördnad för praktiserade laga former.
Tvivelsutan skulle opinionsyttringen ha fått samma oförblommerade
432
Dagens frågor
form i Första kammaren, om ej denna kammare i enlighet med sin
prax:i!s avstått från bruket att lägga dechargeanmärkningar med gillande eller ogillande till handlingarna. Regeringen kunde ej misstaga sig på att justitieministerns förfarande mötts av riksdagsmajoritetens djupaste ogillande.
·För regeringen kom den osedvanliga prickningen av justitieministern säkerligen som en kalldusch. statsministern, som med sedvanlig frankhet kastade sig in i och sökte dirigera debatten, har icke
varit van vid att de borgerliga partierna hålla ihop eller att hr
Pehrsson i Bramstorp lånar sig åt några impertinenser mot regeringens medlemmar. Den dramatiska gången av debatten, särskilt
då folkpartiets svängning och uppslutning i sista stund kring yrkandet om anmärkningens uttryckliga gillande, kunde dessutom
verka konsternerande. För hr Schlyter personligen kunde omständigheterna i målet ej göra en isolerad demission särskilt ärofull; för
regeringen i dess helhet uppfattades tydligen justitieministerns
eventuella avgång ‘som ett tecken på regeringens begynnande söndervittring samt därför från taktik- och prestigesynpunkt av ondo. Ett
sådant fast slutet kamratlag, som regeringsmedlemmarna bildat, bar
det säkerligen statsministern emot att låta någon falla ensam över
bord, detta trots att ärendet väl knappast behandlats i allmän statsrådsberedning och sakbeslutet dessutom, enligt vad ryktet uppgivit,
näppeligen varit föremål för något allmänt gillande från statsrådets
samtliga ledamöter.
När detta skrives, har Andra kammarens beslut ej utlöst annan
effekt än vissa överläggningar i regeringen samt en tids tjänstledighet åt justitieministern av sjukdomsskäL ‘ridigare liknande beslut
om gillande av dechargeanmärkningar ha ej alltid lett till partiella
ministerskiften, och prejudikaten ge sålunda regeringen frihet att
själv bestämma, huruvida Andra kammarens opinionsyttring bör få
parlamentariska konsekvenser eller icke. statsministern kan dessutom än en gång krypa bakom hr Pehrssons i Bramstorp breda rygg,
hänvisande till att bondeförbundet ej krävt något ministerskifte. A
andra sidan har hr Andersson i Rasjön genom sitt tidningsuttalande
efter debatten låtit regeringen oförtydbart förstå, vad den parlamentariska etiketten i ett fall som detta borde fordra. Därtill kommer,
att justitieministerns motiv blivit på det mest flagranta sätt underkända och att beslutet om anmärkningens gillande måste med hänsyn till den politiska tendensen hos den anmärkta åtgärden utläggas
som något mera än enbart ett starkt understruket, rent administrativt direktiv åt regeringen. Av en person som exc. Hansson, vilken
1929 under Wohlinkrisen var så mån om respekt för riksdagens opinion och då ej »ville se» den prickade finansministern längre på
statsrådsbänken, hade man eljest kunnat vänta, att han denna gång
ej skulle visa mindre känslighet, fastän det gällde en av hans egna
statsrådskolleger. Och man kan ytterligare erinra om att hr Nothin
1926 handlade manligare, när han som justitieminister i den förra
socialdemokratiska regeringen blev föremål för ett skarpt angrepp
433
Dagens frågor
under dechargedebatten för underlåtenheten att åtala i fråga om
»Soldatinstruktionen» men därvid i Andra kammaren öppet ställde
kabinettsfråga.
Fallet Schlyter har en särskild betydelse därigenom att den illa
åtgångne justitieministern representerar ett föga uppskattat »system» inom lagstiftningen och rättsväsendet. Han har varit en exp-onent för reformjäktet och nyhetsmakeriet. Med en nästan nervös
oro har han kastat sig över det ena hugskottet efter det andra. Han
har haft vad man brukar kalla mani. Styrkan hos vår tongivande
juridiska värld har varit det lugna, kritiska, betänksamma och
mogna övervägandet före nylagstiftning eller lagrevisioner. Hr
Schlyter har representerat en rakt motsatt juristtyp, ivrig att överallt reformera icke blott för reformernas egen utan kanske också
en smula för reformatorns skull. Det kan därför icke vara ägnat
att förvåna att hans beskäftighet betraktats med stigande misstro och att personliga kollisioner då och då ej kunnat undvikas.
I varje fall har det ej kunnat undgå allmänheten att hans chefskap
för det svenska rättsväsendet ej alltid skapat den önskvärda arbetsglädjen hos de honom närmast underställda. På grund av sin mestadels rastlösa energi har han genom uttröttningsmetoden ofta övervunnit andras betänksamhet; eftersom åtskilliga av hans annonserade projekt ej kommit längre än till departementet, har man dock
grund att förmoda antingen att hans kolleger eller andra ibland lyckats avstyra en del påhitt eller också att han som många andra uppfinningsrika personer rolöst kastat sig från fråga till fråga utan att
alltid ha uthållighet nog att fullfölja sina egna projekt. Ä ven med
erkännande av Schlyters begåvning och initiativkraft kan man om
hans lagstiftningsverksamhet som helhetsomdöme säga, att den
aldrig varit populär i riksdagen, än mindre uppburits av vår juristkårs fulla förtroende. Ett justitieministerskifte skulle därför i vida
kretsar ha hälsats med oblandad tillfredsställelse, därför att det hade
kunnat återskänka det nu nervöst jäktande, febrila lagstiftningsarbetet dess välbehövliga ro och återställa dess tradition av övervägd, besinningsfull prövning.
Man kan slutligen till belysning av hr Schlyters ogenerade sätt
att uppträda uttala sin undran över att han i debatten så öppet betygade sin misstro till den finska statsdomstolen eftet inbördeskriget. Vi ha förut haft anledning att i våra spalter påtala den
egenartade form av nordiskt samarbete, som tar sig uttryck i att
regeringspartiets press och agitatorer i Sverige på allt sätt förfölja
dem, ,som för aderton år sedan som frivilliga bidrogo till att trygga
vårt östra grannlands frihet och oberoende. Nu fortsätter justitieministern med att offentligt förklena och diskreditera det finska
rättsväsendet, varvid han tillmäter den omskrivne flyktingens egen
relation av händelseförloppet under den blodiga fångtransporten
större sanningsvärde än domstolens unde:vsökning och utslag. Det
kan dock icke vara en svensk justitieministers sak att kvälja dom,
fälld av behörig myndighet i en vänskapligt sinnad grannstat.
434
Dagens frågor
Finlands Tre händelser ha under årets första månader framför
orientering. allt präglat förhållandet mellan Finland och Sverige,
nämligen den partiella regeringskrisen, utgivandet av den blå och
den vita boken samt Finlandsveckan.
De förhoppningar, som man i allmänhet hy,ste på svenskt håll i
Finland, att regeringen Kivimäki skulle i början av riksdagens vårsession framlägga en ny universitetsproposition, blevo icke infriade.
Den svenska riksdagsgruppen lät då meddela regeringen, att den
under sådana förhållanden ansåg förutsättningarna för sin fortsatta
regeringssamverkan icke längre vara för handen, varefter de två
svenska ministrarna ingåvo sin avskedsansökan. Regeringens rekonstruktion vållade åtskilliga svårigheter. Ingående förhandlingar
fördes med agrarförbundet om villkoren för dess representation i
regeringen. I motsats till sin tidigare inställning förklarade sig
agrarerna principiellt godkänna, att svensk undervisning alltfort
ägde bestånd vid statsuniversitetet, och föreslogo den anordnad i huvudsaklig överensstämmelse med det s. k. konsistorieförslaget, vilket
ur svensk synpunkt innebar en avsevärd försämring i förhållande till
regeringens två tidigare propositioner. statsministern visade under
förhandlingarna en förvånande benägenhet att överge även sådana
principiella ståndpunkter, för vilka regeringen övertygande kämpat
vid försvaret av sina två propositioner. Agrarernas underbud möttes av energiskt motstånd icke bara från svenskt utan även och lika
mycket från socialdemokratiskt hålL Det blev snart uppenbart, att
någon snabb och för båda språkgrupperna acceptabel lösning icke
stod att uppnå, och särskilt den socialdemokratiske ledaren Tanners
avvisande svar till Kivimäki torde ha avkylt regeringen. Regeringens komplettering skedde därför på sidan om universitetsfrågan, vilkens lösning alltså fortfarande får anstå.
Man hade även i vårt land i det längsta väntat, att universitetsfrågan redan i vår skulle ha tillfredsställande lösts. När så beldagligtvis icke blivit fallet, bör man dock ha rätt att hoppas, att Finlands nuvarande orientering västerut skall bidraga till ett dämpande
av språkkampen. För ett åt Skandinavien orienterat Finland borde
ett bibehållande av en ej alltför betydelselös svensk universitetsutbildning i sig vara en värdefull tillgång. Ett hårdhänt beskärande
av den svenska universitetsutbildningen skulle däremot åstadkomma
en vidgad klyfta mellan de båda språkgrupperna, vilken i sin tur
kommer att medföra en sådan återverkan i Skandinavien, att ett
fortsatt utvecklande av det lyckliga närmandet till Finland lätt kan
äventyras.
Någon vecka innan Finlandsveckan öppnades i Stockholm publicerade förutvarande utrikesministern i den Edenska ministären J.
Hellner sitt i denna tidskrifts senaste nummer närmare omnämnda
memorandum. Detta följdes efter några veckor av professor Herman
Gummerus’ vita bok med huvudsaklig uppgift att erinra om en del
väsentliga fakta, som Hellner förbigått eller endast med lätt hand
berört. Det framhålles i detta genmäle inledningsvis, att den svenska
435
Dagens frågor
regeringens Finlandspolitik 1918 numera endast är av historiskt intresse och intet har att göra med aktuell politik Detta fullt riktiga
påpekande aktualiserar åter frågan, huruvida tiden icke är mogen
att utgiva en officiell av opartiska fackmän redigerad aktsamling
angående vårt lands politik under världskriget. För det aktuella förhållandet mellan Finland och .Sverige kan en sådan publicering endast få en indirekt betydelse, nämligen att i sanningens ljus upplösa
den dimbildning, som är långt mera hindersam än gagnelig för det
nordiska politiska samgående, som redan ligger inom synkretsen.
Mot slutet av april månad avhölls Finlandsveckan i Stockholm.
Om dess betydelse på det ekonomiska och kulturella området är det
ännu för tidigt att sia. Den hjärtlighet, med vilken veckan omnämndes i båda ländernas pressorgan av olika politisk färg, var löftesrik
Flera uttalanden från veckans finländska deltagare präglades av
förhoppningen om att under höstens lopp en lösning av universitetsfrågan trots allt skulle kunna uppnås. Framstegspartiets ordfö-
rande, bankdirektör Rydman, framhöll sålunda betydelsen av att frå-
gan komme ur världen på ett »anständigt» sätt; det vore heller inte
så lätt att praktisera den skandinavi,ska orientering, som Finland
gått i författning om, så länge språkfrågan leder till ideliga strider.
Den socialdemokratiske generaldirektören och chefen för medicinalstyreisen Ryömä framhöll, att det socialdemokratiska partiet framdeles liksom hittills, komme att understödja den svensktalande befolkningens krav. Han räknade med majoritet för denna linje efter
höstens val -tydligen alltså en ökning av socialdemokraternas medlemsantal med några mandat, varigenom svenska folkpartiet och
socialdemokraterna i stället för sammanlagt 99 mandat av 200 skulle
uppnå något mer än 100 – och byggde därpå hoppet om en snar
och tillfredsställande lösning. Samlingspartiets – och tillika veckans – ordförande, statsrådet Paasikivi, uttalade också en försonlig
uppfattning i språkfrågan. – På samlingspartiets senaste möte ett
par veckor tidigare hade emellertid professor Koskenniemi svarat
för de klara äktfinska signalerna, och dessa ge fortfarande återklang
i pressdiskussionen i Finland. Det vore emellertid djupt beklagligt,
om dessa skulle föl;ias a v partiet. Detta anser sig ju mer iin andra
vilja företräda de finska kultursträvandena men ivrar tillika för ett
politiskt närmande till Skandinavien. De sistnämnda två programsynpunkterna innebära förvisso ingen motsättning. Men en utsträckt
hand mot väster och samtidigt en hotande åtbörd mot landets egen
svenskhet äro oförenliga rörelser.
Lyckas däremot Finlands skandinaviska orientering jämna marken för språkstridens avspänning och universitetsfrågans tillfredsställande lösning i samma stund som förhoppningar finnas om en
pånyttfödelse av svensk försvarsvilja – då finnas goda skäl att hoppas på en gynnsam utveckling av det framtida förhållandet mellan
de två länderna.
436
Dagens frågor
Upprustningen Orsakerna till den nu pågående upprustningen i
i Europa. Europa, ja, i hela världen äro många. Främst märkbar är kanske den allt svagare tilliten till Nationernas förbund som
fredsbevarande faktor, särskilt efter dess under den italiensk-abessiniska konflikten visade oförmåga att stödja en av en annan stat
angripen förbundsmedlem. Ur denna bristande tillit har framväxt
uppfattningen att det under den närmaste framtiden måste åligga
varje enskild stat att själv sörja för sin nationella säkerhet.
Men det finns även andra orsaker att i detta samband peka på.
Tysklands utträde ur Nationernas förbund år 1933 och dess senare
öppet proklamerade avsikt att bygga upp sitt försvarsväsende på
den allmänna värnpliktens grund och utan de hämningar, som Versaillestraktatens bestämmelser inneburo, skapade hos de flesta av
dess grannar en känsla, som milt kan karakteriseras med ovisshet
om vilka de närmaste åtgärderna i militärt hänseende från Tysklands sida skulle bliva. Ä ven exneutrala stater i Tysklands närhet
som exempelvis Holland och Schweiz bibragtes av dessa händelser
en känsla av att man på ett annat sätt än tidigare var nödgad att
sörja för sin integritet.
Till dessa känslor av ökad internationell osäkerhet har även utvecklingen på det militärtekniska området bidragit. I de pågående
diskussionerna om ett kommande krigs natur är det framför allt två
nya faktorer i krigföringen som framträtt, nämligen dels flygvapnets och dess stridsmetoders tekniska utveckling under tiden efter
världskriget, dels lantstridskrafternas utnyttjande av motoren och
pansaret i förening för att sätta upp lättrörliga och slagkraftiga
strids- och pansarvagnsförband.
Hänsynen till de faror, vilka hota från luften, har bringat alla
stater att vidtaga mera eller mindre omfattande åtgärder mot luftangrepp. Frågan om civilbefolkningens skyddande har på de flesta
håll ansetts utgöra ett nationellt försvarsproblem av första ordningen. Därutöver har en kapprustning i luften begynts, där stormakterna gå i spetsen. Sovjetunionen, Frankrike och Storbritannien
torde hittills kvantitativt haft ledningen, men Italien och Tyskland
följa nära efter. Samtliga dessa stater räkna säkerligen f. n. luftflottor om 1,000-2,000 moderna flygplan vardera.
Den allmänna osäkerhetskänslan har på flera håll framtvingat åtgärder till förstärkning av gränsskyddet. Så ha under de senaste
8 åren i Frankrike nedlagts över 5 miljarder francs på utbyggnad
av befästa zoner i flera linjer bakom landets gräns mot Tyskland.
Holland, Belgien och Schweiz ha likaledes vidtagit åtgärder för förstärkning av sitt gränsskydd. Allmänt kan man utläsa en strävan
att utnyttja den moderna tekniken för att kvalitativt förbättra
stridsmedlen. Införandet av motoriserade förband och stridsvagnsvapnets utveckling är redan antydd. England har varit föregångslandet i fråga om motorisering. Nyligen har 8 kavalleriregementen
transformerats i motoriserade enheter, hos vilka endast namnet och
däri liggande traditioner påminna om det ursprungliga transport- 437
31-36327. Svensk Tidskrift 1936.
Dagens frågor
medlet hästen. I den nya tyska armen räknar man vid sidan av de
36 infanteridivisionerna 3 motoriserade divisioner, i sovjetryska armen torde f. n. finnas 3 motoriserade divisioner, 15 motormekaniserade brigader och omkring 7,000 stridsvagnar, i Tjeckoslovakien 2-3
motoriserade divisioner. Artilleriet har undergått ombeväpning, modernisering samt inom flera armeer delvis motoriserats. Luftförsvarsartilleriet har utökats och förbättrats. Särskilda gastrupper ha
uppsatts. Befälskadrerna ha förstärkts.
Folkkraften har ytterligare utnyttjats genom införande av förlängd värnplikt (Frankrike, Tjeckoslovakien, Sovjet-Ryssland). Ungdomsutbildning har gjorts obligatorisk. Särskilt i de diktaturstyrda
staterna har denna utbildning gått hand i hand med en propaganda,
som syftat till att göra alla medborgare till trogna anhängare av
den militariserade statens ide.
Bäst utläses måhända den materiella och moraliska upprustning,
som varit en följd av den ,stegrade osäkerhetskänslan i Europa och
som här endast i sina huvuddrag kunnat antydas, genom studium av
tillgängliga budgetsiffror. Jämförelser kunna dock icke göras olika
länder emellan, då försvarsbudgeterna i regel äro uppställda efter
olika principer och de verkliga kostnaderna icke alltid framträda i
jämförbart skick. Några exempel skola likväl anföras. I Belgien
upptog försvarsbudgeten 1935 1,240,000 belgiska frcs och 1936 1,600,000
frcs. I Tjeckoslovakien voro motsvarande siffror 1,595,000 respektive
2,015,000 tjeckoslovakiska kronor, i Holland (omräknat i svenskt
mynt) respektive 142,000,000 och 205,000,000 kronor. Av alldeles speciellt intresse torde till slut vara att studera försvarsbudgetsiffrorna
för Schweiz. De uppgingo 1925 till 81,000,000, 1930 till 94,000,000, 1935 till
99,000,000 schweiziska francs och kunna för innevarande år beräknas
uppgå till omkring 170,000,000 schw. frcs.
Svenska regeringspropositioner bruka oftast innehålla redogörelser för förhållandena utomlands inom det avhandlade området, men
den stora propositionen i försvarsfrågan har blott med ett ord i
förbifarten berört upprustningen i världen, trots att denna måste
öva direkt inverkan på det blivande beslutet om ny försvarsorganisation.
Sanktionsfiaskot och Snabbare än allmänheten och, åtminstone i
Englands svaghet. flertalet fall, den militära sakkunskapen väntat, har avgörandet fallit i det afrikanska kriget. Hoppet, att negus
skulle lyckas hålla ut till den frälsande regntidens inbrott, detta
hopp, varmed världsopinionen och främst den engelska pressen sökte
bemantla folkförbundets overksamhet efter det första sanktionsbeslutet, har svikit. Geneveinstitutionen, som för sexton år sedan inaugurerades med pukor och trumpeter för att skänka mänskligheten nya
himlar och en ny jord, har ställts inför sitt första mandomsprov.
Och resultatet är, att en förbundsmedlem, som utsatts för ett hela
världen uppenbart, av inga tvetydigheter skymt angrepp, utplånats
ur de fria staternas rad. Samtidigt reser sig i Västeuropa en allt
438
Dagens frågor
starkare opmwn för att kräva avskaffandet av sanktionerna mot
angriparen, vilken ej blott trampat förbundsakten under fötterna
utan även fört kriget med en hittills okänd brutalitet och i strid med
nyligen ratificerade traktater. Och bland dem, som Italien till behag
vilja nedskrota sanktionsapparaten, märkas ej endast brittiska
dieharels och franska rustningsmagnater utan även en sådan prototyp för den diplomatiska respektabiliteten som Sir Ansten Chamberlain, den gamle fredspristagaren, som med oefterhärmlig grandezza
uppburit Gallas härfördärvarens roll i efterkrigsårens engelska
statskonst.
Om il Duce visat större fryntlighet, hade sannolikt ridån kunnat
gå ned över dramat i Geneve efter en effektfull sluttablå, där den
gödda kalven slaktats åt baron Aloisi till tonerna av Panl-Boncours
vältalighet, medan senapsgasen legat tung över scenen. Viljan att
uppehålla sanktionerna var under dagarna före det sista rådsmötet
märkbart uppluckrad i engelska regeringskretsar, helt naturligt för
resten, då knappast någon tror, att de skola leda till resultat. Hade
Mussolini funnit sig i vissa konvenanshänsyn, hade förmodligen en
abessinsk marionettstat under någon lämplig överlöpare tagits med
uppräckta händer av västmakterna såsom en om ej lysande så dock
presentabel lösning av ett ömtåligt problem. Men il Duce hade andra
planer. Hellre än försoningsscener i Geneve spelade han antik teater
i Rom. Härmed försvårades en uppgörelse. Att proklamera den rena
annektionen var att direkt anmoda ej blott N. F. utan även England
och Frankrike att gå under oket. Vidare uppstod en mulen stämning
bland de Medelhavs- och Balkanstater, som kunde befara att bliva
de nästa föremålen för pax romana. Följderna blevo sanktionernas
fortbestånd till mitten av juni, baron Aloisis exodus och en tydlig
försämring av såväl de engelsk-italienska som de fransk-italienska
relationerna. Hur denna nya konflikt skall lösas, återstår att se. Men
man kan svårligen vänta, att England nu, sedan marskalk Badoglio
hunnit blåsa allstot i Addis Abeba, skall vilja taga de risker, som
London ej vågade trotsa, medan negus’ armeer ännu höllo angriparen stången. Att Frankrike i nuvarande situation skulle slå in på
en väg, som kan leda till Stresafrontens sprängning och ett tysktitalienskt närmande, är i och för sig osannolikt. Paristidningarnas,
även de radikalas, kommentarer peka också i helt annan riktning.
Ytterligare är det tydligt, att sanktionsfronten iir i upplösning.
Ecuadors utträde saknar praktisk men ej psykologisk betydelse.
Chiles fronderande är allvarligare, och faller Sydamerika helt ur
ledet, torde det vara svårt att förmå andra att stanna kvar. Bland
de stater, som annars av intresse och böjelse uppträda som folkrättens riddarvakt, synas somliga hava utbytt beslutsamhetens friska
hy mot en helt annan kulör. Om ej den segerdruckna italienska opinionen driver Mussolini till nya utmaningar, förefaller det därför
troligt, att man i sinom tid får inregistrera en uppgörelse, som
i någon form överantvardar förbundsbrodern Abessinien åt det
nya Rom.
439
Dagens frågor
När utvecklingen nått så långt, är det fara värt, att punkt måste
sättas för folkförbundets saga som organ för internationell rättsordnings hävdande och som skydd för svagare stater mot hänsynslösa grannar. Måhända går förbundet mot en ny rera som diskussionsklubb och europeiskt forum för ambitiösa utrikesministrar,
dessutom med vissa allmännyttiga strävanden, såsom den vita slavhandelns bekämpande och almanackans reformering, på sitt program. En viss risk kommer dock alltid att ;finnas, att den franska
diplomatin vid behov försöker galvanisera liv i resterna, när det
blir fråga om en annan aggressiv stormakt än Italien. För dem, som
för Europas skull hoppats, att N. F. till slut skulle kunna utveckla
sig till ett bålverk för freden och ett organ för utjämning, te sig
framtidsperspektiven ej ljusa.
Hur olycklig denna den Wilsonska skapelsens utvecklingsgång än
är, torde den knappast förvåna dem, som sedan 1920 sökt iakttaga
dess öden utan att svälja varje bokstav i protagonisternas orationer.
N. F. är ej den första fredsorganisation, som mist sin praktiska betydelse eller förvandlats till vapen i en viss maktgrupps hand, och
det blir knappast heller den. sista. Realpolitiskt allvarligare just i
dagens situation är en annan sak.
För den övervägande delen av svensk efterkrigsopinion har beundran för England och förtroendet till dess maki, till den engelska
politikens rättrådighet och till den engelska diplomatins skicklighet
varit de fasta punkterna i ett förbryllande skådespel. Englands tillbakagång som världspolitisk maktfaktor under Lloyd Georges dilettantism och Ansten Chamberlains frankofili har passerat obemärkt
i Stockholm. Den abessinska krisen har nu låtit alla kasta en blick
bakom Downing streets fasader. Ingen ärlig betraktare kan då
komma ifrån, att vad som utspelats under det sista halvåret, är den
största nationella förödmjukelse, som drabbat England sedan det
nordamerikanska frihetskriget. Det har visat sig, att den engelska
krigsmakten fått förfalla till ett sådant skick, att man inför valet
mellan risken av en väpnad konflikt med den svagaste av stormakterna och en öppen förödmjukelse föredragit den senare, trots att
prestigen är den viktigaste förutsättningen för imperiets bestånd.
Så förhåller det sig med Englands maktmedel mindre än tjugo år
efter segern i världshistoriens största krig. Klokheten i den statskonst, som inför all världens ögon utan tillräckliga resurser ställt
sig i Mussolinis väg i ett ögonblick, som betydde liv eller död för
den fascistiska diktaturen, är också allom uppenbar. Och den planlöshet och den vacklan mellan olika riktningar, som präglat Londonkabinettets åtgöranden, hava under det sista halvåret lämnat rikligt
stoff för tysk, japansk och amerikansk press’ begrundan.
Värst har naturligtvis debaclet drabbat dagens makthavare i England, främst premiärministern. Detta gäller ej blott rent politiskt
utan även personligt, ty genom ödesdigra missgrepp vid flere tillfällen, värst under Hoarekrisen i december, har Baldwin, även inom
stora grupper av sitt eget parti, ådragit sig direkt missaktning. Att
440
Dagens frågor
fiaskot även måste få ödesdigra verkningar för den närmast ansvarige fackministerns ställning, är klart, även om man till Anthony
Eden!;! försvar kan göra gällande, att han övertog ett hopplöst spel.
Samtidigt har det konservativa partiets å sistone största tillgång,
Neville Chamberlain, även fått se sin position försvagas på grund
av den besvikelse, som skattehöjningarna i hans sista budget utlöst.
Å ven i övrigt står den nationella regeringen på svaga fötter, och
vill det sig illa, kan budgetläckeskandalen ytterligare förvärra dess
ställning. Det »nationella arbetarpartiet» har visat sig vara en ren
fiktion, och dess två galjonsbilder, Ramsay MacDonald och Thomas,
äro personligen svåra belastningar för kabinettets anseende. Missgrepp in personalibus såsom kronjuristen Sir Thomas luskips oväntade utnämning till minister för försvarsgrenarnas koordinering, ett
ämbete, för vilket han ansågs sakna nödiga kvalifikationer, hava
ytterligare undergrävt regeringens grundvalar.
Allvarsammast är, att de möjligheter, som yppa sig till dess avlösning, äro än sämre. Den utomordentligt energiska konservativa
frond, som under Churchills ledning och tydligen med välsignelse
från flere andra exministrars sida arbetar för Baldwins störtande,
har i dagens viktigaste fråga till synes grävt ned sig i ett sterilt
beroende av 1914-1918 års förhållanden och ideer. Komma dessa
kretsar till makten, torde varje utsikt försvinna till en fredlig
lösning av de stora europeiska problemkomplexen. Den officiella
oppositionen åter har på ett fullkomligt häpnadsväckande sätt lagt
sin brist på utrikespolitiskt förstånd i dagen. Dess visdom har
bestått i det mest utmanande beteende mot de makter, som äro
mr. Attlee et consortes misshagliga, samtidigt som man frenetiskt
motsatt sig de försvarsåtgärder, som äro oundgängliga, om England
överhuvud taget skall kunna utöva något inflytande. Denna oppositionens undermålighet torde vara förklaringen till att det sista fyllnadsvalet (i Peckham) trots regeringspolitikens fiasko endast resulterade i att en obetydlig högermajoritet förbyttes i en mikroskopisk
sociaUstseger.
England befinner sig sålunda i den ogynnsammaste situation, som
kan tänkas, med en diskrediterad regering och en oduglig opposition
i det ögonblick, då de svåra psykologiska verkningarna inom imperiet av det abessinska nederlaget kunna väntas börja göra sig gällande. Att Mussolinis afrikanska ambitioner ej uttömts, torde också
vara säkert. I Egypten hotar en allvarlig kris, då konung Fuads död
sammanfallit med det antiengelska wafdpartiets framträngande till
makten. Vad som kan hända i östasien, kan ingen förutse. Å ven
Englands inre motståndskraft synes allvarligt undergrävd. Salongsbolsjevikiska och pacifistiska strömningar göra sig breda vid universiteten, och rekryteringen av arme och flotta kämpar med allvarliga svårigheter.
Svåra faror hota sålunda det brittiska imperiet i samma ögonblick, som dess lednings &nseende och handlingskraft synas betänkligt svika. Detta förhålla~de är av omätlig betydelse för de svagare
441
Dagens frågor
stater, som hittills i· den engelska vänskapen sett sin säkraste tillgång. När som helst kan en världspolitisk katastrof framtvinga avgörande beslut, där det för varje regering gäller att skilja mellan
fakta och fiktioner.
Där Japan och Den för närvarande mycket oklara linje, som skiljer
Sovjet mötas. Ryssland och dess protege – Yttre Mongoliet – från
J apans nya fastlandsområde, är i dag den längsta oreglerade gränsen
i världen. Den ligger mellan tvenne kraftiga nationer, vilkas befolkning är stadd i snabb tillväxt, och som bägge tro på en stor och rik
nationell framtid och äro övertygade om att ha en världsmission att
fylla. Men gränsen mellan Japan och Ryssland är mer än en
farofylld demarkationslinje mellan tvenne kraftiga och växande stormakter. Den är skiljemärket mellan två stora kulturer, två vitt skilda
världsbilder.
Denna gräns, om vilken japaner och ryssar ideligen tvistat, är
ungefär 550 mil lång och passerar genom trakter, mera okända än
någon annan slätt på jorden. Den börjar i den östra delen av Gobiöknen, som skiljer Yttre Mongoliet från Manchukuo, och följer sedan
Amurfloden en sträcka av 160 mil genom bördiga dalgångar, skogrika höjder och sumpiga lågland, som utgöra det mest lovande, men
outnyttjade jordbruksbältet i den norra tempererade zonen. Gränsen
följer så Ussurifloden från dess utlopp upp till sjön Hanka och fortsätter därpå ned till Korea. Till denna långa gränslinje bör så läggas de 80 eng. mil, som dela itu ön Sachalin, vars olja i norr och
fisken i söder J apan både önskar och behöver.
Mellan Baikalsjön och Manchukuogränsen ligger ett vidsträckt
område, bebott av ryssar, vilka delvis äro organiserade i kommuner.
Områdets säkerhet beror helt på vad som kommer att hända mongolerna. Härifrån och österut mot Amur och Ussuri-flodernas sammanflöde är den ryska befolkningen mycket tunnsådd. Amur är fylld
av hundratals små öar och sandbankar, vilka äro föremål för ideliga äganderättstvister. Ryssarna hålla på navigationsrätt till halva
floden och anse denna del av sitt område i yttersta Asien som den
relativt säkraste. De ha därför grupperat sitt försvar längs med
Amur hellre än i den s. k. Kustprovinsen, detta med tanke på att
annars bliva klämda mellan en japansk flotta och en japansk-manchukuo-arme.
Japanerna betrakta Kustprovinsen i Sovjets ägo som »en dolk
riktad mot sitt hjärta». Den utgör rysk bas för svår konkurrens
inom fisket och sjöfarten och bildar dessutom ett starkt stöd för flottoperationer i västra Stilla Havet. Historiskt och geografiskt är detta
område en del av den manchuriska kusten, och japanerna anse, att
denna gemenskap även bör vara politisk.
:B~ör Sovjet mest störande är, att J apan genom sitt snabba handlande sedan 1931 och speciellt genom sina väl planerade framstötar i
Chahar, Suiyuan och Ningsia – alltså området direkt söder om Yttre
Mongoliet — redan lagt under sitt inflytande och skydd två gånger
442
Dagens frågor
så många av de omkring fyra miljoner kvarlevande mongolerna,
som Hyssland kan göra anspråk på genom kontrollen över den mongoliska Sovjetrepubliken. J apan har med a vsikt organiserat en särskild mongolprovins i den västra delen av Manchuriet, till vilken det
nu är avsikten att knyta de nyssnämnda kinesiska mongolområ-
dena. Det bör härvidlag ihågkommas, att mongolerna en gång varit
härskare i dessa senare områden och även längre söderut men under
senare tid drivits norröver av kineserna.
Japan har med klok beräkning tillerkänt de från Yttre Mongoliet
fördrivna furstarna deras titlar och låtit dem behålla en viss politisk
frihet. Som den enda stora buddistnationen stöder Japan dessutom
den mongoliska buddistkyrkan och som återupprättare av Manchudynastien inbjuder Japan till samarbete de gamla »Khan»-hövdingarna, vilka aldrig kunnat glömma genomlidna oförrätter. I korthet sagt, Japan har satt igång en systematisk kampanj bland dessa
mongoler för att genom ett modernt »korståg» rädda det Yttre Mongoliet från »kättarna» och åstadkomma en ärofull samling av hela
mongolrasen – under japansk överhöghet och som ett block mot
kommunismen. J apan anser sig på dessa ideella grunder ha rätt
att skicka sina agenter till det av Sovjet behärskade Mongoliet och
där knyta förbindelser.
Med utgångspunkt från Barga (Hailar) på den sibirisk-manchuriska gränsen börja japanerna bygga vägar utmed den flata Kerulenflodgången framemot det strategiskt så viktiga Urga, huvudstaden i
det Yttre Mongoliet och således säte för Sovjetregimen. Denna punkt
är också mycket viktig, enär den dominerar kommunikationslinjen
mellan östra och Västra Sibirien vid dess halsformade del söder om
Baikalsjön. Om det ryska motståndet skulle brytas på denna front,
anse japanerna, att de ej vidare behöva oroa sig för de 200,000 man
och 600 flygplan, som finnas utmed Amurflodens huvuddel och i Kustprovinsen. De drömma om att Sovjet – på detta sätt utflankerat –
för att rädda äran skulle gå med på att sälja norra Sachalin, Kustprovinsen och hela Amurdalen.
Men Sovjet är ännu ej betänkt på att sälja någon del av sitt område; herrarna i Kreml känna sig uppenbarligen starkare än någonsin förut. De anse, att japanerna försuttit tillfället förtvå år sedan.
Sedan dess har det ryska försvaret i Öst-Sibirien kraftigt utvecklats,
varvid N ovo-Sibirsk gjorts till centralpunkt och en ny, säkrare förbindelseled byggts norr om Baikalsjön. Att det skulle vara svårt för
japanerna att ensamma föra ett avgörande krig i dessa trakter, har
man nog klart för sig i Tokio, detta speciellt med tanke på Kinas
osäkra hållning, men man räknar med stöd från Tyskland och kanske
Polen, vilket skulle förändra läget högst betydligt till Japans fördel.
Gränsproblemet i dessa nejder daterar sig trehundra år tillbaka i
tiden, då Peter den Stores kosacktrupper råkade i konflikt med Manchukejsaren Kang Hi’s män, medan denne var i färd med uppbyggandet av sitt kejsardöme i Kina. När Ryssland så vid 1800-talets
mitt förvärvade Kustprovinsen, uppfattade .Japan detta- för sent- 443
Dagens frågor
som ett direkt hot. Denna fruktan har på sistone utvecklats och
förbytts i en ambition att lägga hela Asien under asiaternas egen
ledning. Man ser i den historiska utvecklingen tydligt Japans intentioner att driva bort det ryska inflytandet, först från Port Arthur,
Dairen och Mukden, sedan från Harbin och Norra Manchuriet. ·Det
söker med alla medel bygga en permanent damm mot den röda floden
bakom en linje dragen från Baikalsjön till Gobi-öknen.
Hur allvarligt läget uppfattas i Kreml, har Stalin visat, då han
nyligen funnit lämpligt att för utgivaren av Newyork WorldTelegram, Roy W. Howard, i de mest otvetydiga ordalag proklamera
Sovjets fasta avsikt att med vapen i hand skydda Yttre Mongoliet
mot en eventuell japansk framstöt. Enligt den ryske självhärskarens
utsago skall Japans ambassadör av Litvinov hava underrättats om
denna föresats. Senare har man i Moskva låtit offentliggöra en formlig allians mellan Ryssland och Yttre Mongoliet. Om dessa hotelser
komma att öva åsyftad avskräckande verkan, återstår att se. Den
japanska Manchukuoarmen har de sista veckorna visat stor aktivitet
vid den ryska vasallstatens gräns, vilken den flere gånger överskridit
med rätt betydande styrkor, som bortdrivits av mongoliska förband,
vilka även stötts av »mongoliska» flygmaskiner. I en annan riktning
tala emellertid de försonliga deklarationer, som nyss gjorts av Japans nye premiärminister Hirota, och vissa omständigheter tyda
onekligen på att man i Tokio önskar en andhämtningspaus efter den
snabba expansionen. Om den i hög grad självständiga Manchukuoarmen finner sig häri, blir sedan en annan fråga.
Mycket kommer säkert att bero på utvecklingen i Europa. Att Japan ej gärna slår till utan säkerhet, att avsevärda ryska krafter
bindas i väster, är sannolikt. Sedan remilitariseringen av Rhenlandet avlöpt utan svårare konflikter med västmakterna, får Berlinregeringen ökade möjligheter att ostörd genomföra sitt stora program i
öster, sedan Tyskland rikaste provins ej längre ligger blottad under
de 1othringska kanonerna. Här öppnas då också möjligheter att med
reella förmåner stimulera den något osäkra vänskap, som Warschau
hyser för sin mäktige granne i väster.
Englands Arbetslöshetsproblemet i Storbritannien präg- ”Bohuslänsproblem”. las i närvarande stund i främsta rummet av
de svårigheter, som härflyta ur arbetslöshetens koncentration till och
kvardröjande inom vissa geografiska områden. Medan sålunda det
genomsnittsliga procenttalet sysslolösa mot arbetslöshet försäkrade
personer för Storbritannien i dess helhet under fjolåret utgjorde 15,5.
var motsvarande siffra för de utsatta områdena uppe i 27-41.
De gebit, som här avses, utgöras av nedre Clydebäckenet i Skottland, västra Cumberland, ett område å nordöstra kusten av England
(Durham och T~Tneside) samt de sydwalesiska koldistrikten.
Arbetslösheten har i flertalet fall inom dessa områden bestått sedan fredskrisen 1921, förvärrades därefter på många håll i samband
med 1926 års kolstrejk samt vidkändes en ytterligare skärpning ge- 444
Dagens frågor
nom den senaste krisen 1930. Redan denna situationens försämring
etappvis under en så lång tidrymd indicerar, att orsakerna måste
sökas i delvis andra än sedvanliga konjunkturella faktorer. För
Durham-Tyneside-områdets vidkommande har man anledning erinra
om det konstlade och temporära uppsving, den i stor utsträckning
dit förlagda rustningsindustrien närmast före och under världskriget medförde. I andra trakter, framför allt i södra W ales, har kolets
utträngande genom oljan såsom bränsle utlöst den permanenta depressionen. Gemensamt drag för samtliga områden är, att de såsom
centra för den tunga, väsentligen på export inriktade industrien haft
särskild känning av de senare årens restriktiva handelspolitik. Genomförandet av nödvändiga men av de konservativa engelska företagsledarna alltför länge uppskjutna rationaliseringsåtgärder torde
ock i månget fall bidragit att på sistone driva arbetslöshetssiffrorna
i höjden.
Den engelska regeringens arbetslöshetspolitik har i och med tillkomsten i november 1934 av »the Special Areas Act» – en avsiktligt
eufemistisk benämning i stället för den ursprungligen föreslagna
»Depressed Areas Acb – på ett mera systematiskt sätt inriktats
på de ifrågavarande områdenas särskilda problem. Genom lagen
inrättades tvenne kommissariebefattningar för de utsatta områdena,
en för Skottland och en för England och W ales. Kommissariernas
uppgifter definieras såsom avseende »the initiation, organisation,
prosecution and assistance of measures designed to facilitate the
economic developmenb inom områdena. De skola för detta ändamål
samarbeta med statsdepartementen, de lokala myndigheterna, välgö-
renhetsinstitutioner etc. Kommissariernas befogenheter, särskilt på
det finansiella området, äro emellertid jämförelsevis starkt begränsade, varför deras uppgifter i avsevärd utsträckning lärer vara att
karakterisera såsom rådgivande och utredande. Slutligen kan nämnas, att lagen allenast har tillfällig karaktär, i det att dess giltighetstid utlöper den 31 mars 1937. .
Från vardera kommissarien föreligger hittills tvenne halvårsrapporter över verksamheten, för vilken redogörelse härigenom föreligger för hela år 1935. Kommissarien för England och Wales understryker i sina rapporter, att han såsom sin angelägnaste uppgift
betraktar underlättandet av etableringsmöjligheterna för nya industrier inom områdena. För detta ändamål utsändes i maj och juni
förlidet år en cirkulärskrivelse till c:a 5,800 firmor i England och
Wales. Av de inkomna svaren framgick det utomordentligt ringa
intresse, som å företagarhåll var tillfinnandes för en industriell nygrundning inom de utsatta områdena. Anledningen härtill sammanfattas i rapporten på följande sätt: l) avlägsenheten från marknaden; detta gäller i synnerhet Cumberlanddistriktet. 2) höga lokala
skatter, 3) farhågor för arbetskonflikter, 4) den blotta omsti:indigheten, att områdena under en längre följd av år lidit av depression,
varvid särskilt hänvisas till härigenom orsakade nedsättningar i
köpkraften, 5) finansieringssvårigheter.
445
Dagens frågor
Häremot ställas de åtgärder, .som vidtagits eller avses att vidtagas
för att stimulera industriella nyanläggningar. Viktigast av dessa
synas vara iordningsställandet av lämpliga industritomter, i vissa
fall jämväl uppförandet av fabriksbyggnader för uthyrning, anläggning av vägar samt framdragandet av stick·spår och kraftledningar
till arbetsplatserna, byggandet av kajer i deras· närhet o. s. v. Beträffande finansieringssvårigheterna framhållas önskvärdheten av
att en särskild fond inrättas för att stödja nya industrier, sär·skilt
smärre företag, arbetande för hemmamarknaden. Vad det lokala
skattetrycket beträffar, betecknar en av rapporterna företagarnas
oro härutinnan såsom numera – efter tillkomsten av »the Local
Government Act» av 1929- väsentligen ogrundad, enär genom denna
lagstiftning industriföretagens lokala skatter nedsatts till en fjärdedel. En framträdande tendens synes vidare vara, att vid upphandling för allmänna företag giva företräde åt leverantörer inom de
utsatta områdena. Slutligen och icke minst avser regeringen att i
samband med den förestående förstärkningen av försvaret placera
betydande order inom »the Special Areas», varjämte flygministeriet
planerar anläggandet av ett antal flygfält i Syd-Wales.
Ett framträdande drag i den hittilLs förda politiken intager underlättandet av särskilt det yngre arbetslöshetsklientelets överflyttande
till andra delar av landet. En framgångsrik verksamhet på detta
område uppvisas av flera, redan före tillkomsten av den speciella
lagstiftningen verksamma välgörenhetssammanslutningar. I en av
rapporterna omnämnes särskilt en Durham-förening, genom vars försorg omkring 8,000 unga män och kvinnor hittills beretts arbete i
bättre ställda trakter. Den senaste rapporten upplyser, att antalet
överflyttade ungdomar under år 1935 var vida högre än något tidigare år samt att antalet till andra orter överförda familjer var inte
mindre än tre gånger så stort som närmast föregående år.
Den äldre arbetskraftens särskilda problem beaktas i en rad planer, avseende sysselsättandet av densamma inom jordbruk eller trädgårdsskötsel, i vissa fall med hönsavel såsom bini:iring. Ett intressant uppslag synes därvid vara de s. k. »group holdings», innebä-
rande sallimanförandet av 20-40 män, vilka vardera få en kvarts till
en halv acre att bruka; anordningen åsyftar ej minst att vara en
förträning för blivande innehavare av arbetarsmåbruk
Den fortsatta gången av det engelska experimentet har sitt särskilda intresse med hänsyn till de i vissa hänseenden analoga arbetsproblem, som vi i Sverige möta i Bohuslän, Blekinge och Västernorrland och vilkas läge – särskilt då möjligheten att inplantera
industri – principiellt behandlats i en vid årets riksdag avgiven
högermotion.
Det lidande Medan året 1935 i åtskilliga länder kännetecknades
Holland. av förbättrade konjunkturer, var det för Holland liksom för andra guldländer föga lyckosamt. Visserligen saknade ej
den ekonomiska utvecklingen i detta land sina ljuspunkter. I stort
446
Dagens frågor
sett upphörde sålunda prisfallet, och i fråg-a om vissa kolonialprodukter som g-ummi, socker, tenn och te g-jorde sig- t. o. m. prissteg-ringg-ällande. Genom en kraftig- rationalisering-sprocess lyckades flera av
plantagekompanierna i Holländska Ostindien reducera kostnaderna
och därmed något förbättra den finansiella ställningen – utan att
dock på långa vägar g-e Holland så stora vinster som förr. Andra för
näringslivet gynnsamma faktorer voro de i december 1935 ing-ång-na
handelstraktaterna med Tyskland och U. S. A., varvid vissa tullättnarler för de holländska exportvarorna uppnåddes. På penningmarknaden såg läg-et ett tag- mycket hotande ut. Devalveringen av belgan
den31mars markerade början till en ny period av oro. Denna skärptes under loppet av året genom inre politiska svårigheter i Frankrike och Holland och genom den schweiziska folkomröstningen angående krisinitiativet. Under dessa omständigheter voro attackerna
mot gulden både många och farliga, och förändringarna i Nederländska Bankens diskonto voro talrikare än någonsin. Vid fem tillfällen höjdes räntan med l% och vid ett annat med 2 %. Ryktena
om en kommande devalvering orsakade en kapitalflykt, som endast
kunde hejdas genom en höjning av bankräntan, en höjning som
också var nödvändig för att hindra den av de höga växelkurserna
i Paris och New York förorsakade guldutströmningen. Diskontovapnet visade sig också ganska effektivt, och guldet flödade till en del
tillbaka, ehuru den Nederländska Bankens guldstock under året
minskades med omkring 200 mill. gulden. Den tilltagande lättnaden
på kapitalmarknaden gjorde, att diskontot ytterligare kunde reduceras ända ner till 2’/• %. Bankens ställning var realiter alltjämt
mycket stark; den av flera nationalekonomer uttryckta åsikten, att
guldblockländerna ej skulle kunna undgå ett fullständigt sammanbrott, har ju ej heller besannats, åtminstone tillsvidare.
Men Hollands fortsatta deflationspolitik och fasthållande av den
före krisen gällande guldpariteten medförde uppenbara svårigheter
för näringslivet. För att skydda sig mot den oerhört förbilligade
·exporten från länder med deprecierad valuta har Holland tvingats
till ett synnerligen vittomfattande importregleringssystem. Hjälpen
till jordbruket taxeras till ej mindre än 200 inill. gulden, och till
industrin utgör den bortåt 150 mill. I jämförelse med föregående år
bar visserligen handelsbalansen något förbättrats – den visade dock
1935 ett underskott på 261 mill. gulden – ehuru handelsutbytet ytterligare nedgått såväl i fråga om värde som kvantitet. Exporten av
lantbruksprodukter är i själva verket c:a 500 mill. gulden mindre än
för några år sedan, och handelsflottan kan ej längre segla utan statlig subvention. På vårt land har dock Nederländerna ökat sin export, men trots att Sveriges relativa andel i Hollands import ökats,
så har vår export dit minskats med över 4 mill. – en reducering
som särskilt drabbat våra trävaror.
Men det verkligt oroande draget i den holländska depressionen är
.arbetslöshetens katastrofala tillväxt i samband med industriproduktionens avtagande. Antalet arbetslösa uppgick nämligen i december
447
Dagens frågor
förra året till ej mindre än 471,000, en ökning på 60,000 i jämförel,se
med decembersiffran 1934, vilken senare siffra i sin tur var 80,000
högre än i november 1934. Reflexionerna göra sig själva! Dessa siff–
ror äro i sanning förfärande·- mer än 1/a av de organiserade arbetarna sakna arbete -allra helst som man vet, att många industrier
gå med förlust och äro i gång endast för att ej nya skaror skola
öka den långa raden sysslolösa. I statens finanser avspeglar sig
också krisläget, bl. a. har skattebetalarnas antal minskats och därmed inkomstskatten, samtidigt som statsutgifterna stegrats främst
till följd av ökade fattigvårds- och arbetslöshetsunderstöd samt kostnaderna för nödhjälpsarbetena, som sy,sselsätta c:a 50,000 man. Att
Holland också har mycket svårt att få sina statslån fulltecknade är
därför ej överraskande.
De månader, som gått av 1936, ha knappast heller kommit läget att
ljusna. Arbetslösheten visar föga tendens att avtaga och drabbar
alla yrken, även om en viss ljusning kan spåras i metallindustrin.
Importen har en hotande benägenhet att stiga, samtidigt som exporten avtager. Vissa statsinkomster under månaderna januari och
februari understego betydligt kalkylerna. Sjöfarten arbetar alltjämt
under ogynnsamma konjunkturer och kräver ökad statshjälp.
Skeppsvarven äro visserligen välförsedda med arbete, men priserna
äro alltjämt i många fall ytterst ofördelaktiga. Hollands nuvarande
ekonomiska situation har också träffande i ett tal av premiärministern d:r Colijn karakteriserats sålunda: »Både i fråga om ekonomi
och finanser är situationen mycket kritisk. Det finns knappast någon
källa till nationellt väl,stånd, som inte kämpar för sin blotta existens.» Det är därför ej så egendomligt, att många stämmor – exempelvis den kände finansexperten d:r Steenberghe – med skärpa
förordat en valutadevalvering, som man hoppas skall kunna skapa
en relation !!J.ellan partipriser och löner, vilken möjliggör en räntabel
produktion. En sådan politik, vars verkningar bl. a. diskuterats i
vårt land av prof. Bertil Ohlin, skulle måhända leda till en ekonomisk expansion, som även kom att sätta spår i arbetslöshetssiffrorna.
Ty att den höga arbetslösheten i Holland främst – som det sagts –
bör tillskrivas närin·gslivets rationaliseringsprocess och den jämfö-
relsevis starka befolkningsökningen förefaller föga antagligt. l
varje fall löses inte arbetslösheten med blotta konstaterandet av ett
dylikt samband, och förhoppningarna på vissa håll om att en prisoch börsstegring i sterlingländerna skulle lösa guldblockets svårigheter synas vara för lÖst grundade för att man skulle ha rätt att
ställa Hollands ekonomiska framtid i en ljusare dager.
Att det i sådana vargatider inte är en sinekur att leda ett lands
öden har premiärministern d:r Colijn i rikt mått fått känna på.
Svårigheterna att bilda starka regeringar i Holland ha visserligen
länge varit påtagliga. Det till sina yttersta konsekvenser drivna
proportionella valsystemet – där hela landet praktiskt fungerar som
en enda valkrets – har medfört en partisplittring, som hart när
omöjliggjort klara majoritetsregeringar. Expeditions- och svaga
448
Dagens frågor
koalitionsministärer ha omväxlande sökt leda landets öden med ofta
mycket labila parlamentariska underlag. Partisplittringen karakteriseras enklast genom att framhålla, att efter nyvalen 1933 ägde i
andra kammaren de två största partierna – romersk-katolska partiet (28) och socialdemokraterna (22) – tillsammans endast 50% av
hela antalet kammarledamöter. Premiärministern Colijn, som alltsedan 1933 – redan 1925 var han premiärminister för första gången
och hade dessförinnan beklätt andra ministerposter – lett Hollands
politik, tillbör det konservativa partiet, antirevolutionärerna, vilket
endast räknar 14 ledamöter i andra kammaren. Under 1935 var kritiken mot honom flera gånger synnerligen stark. Visserligen ingingo
i hans ministär representanter för samtliga de större partierna utom
socialdemokraterna, men parlamentet var ytterst oppositionslystet
och omstuvade ej sällan ytterst grundligt regeringens propositioner,
särskilt då rörande finans- och skattefrågor. Colijn, som i ett nyårstal fällt orden, att »partiernas bestånd är det synbara beviset för ett
folks andliga adel», kom i juli så på kant med det romersk-katolska
partiet, att han ansåg sig föranlåten att avgå. Han kom igen efter
en vecka, sedan det katolska partiets ledare förgäves sökt bilda en
ministär. Den 67-årige premiärministern hade därmed visat, att han
var ganska oumbärlig för landet; hans ställning syntes starkare än
någonsin, trots att kommunisterna visade sig bråkiga som vanligt
och trots att nationalsocialisterna vid valen 1935 till landstingen haft
ganska stora framgångar, som gåvo dem två mandat i första kammaren. Så länge som den föga bländande men energiske, hållfaste
och ·sällsynt kunnige f. d. löjtnanten från Nederländska Indien håller i regeringstyglarna, har man ej att motse några radikala förändringar i Hollands kurs. Deflationspolitiken har nämligen i Colijn
sin kanske främste försvarare: mot en devalvering framför han alltid med skärpa att den skulle leda till en icke önskvärd sänkning av
lönenivån. Blind för Hollands svåra läge är premiärministern emellertid ej. Nyligen framhöll han, att Hollands nuvarande resurser ej
medge att Nederländska Indien som förr kan få ekonomiskt bistånd.
Detta har visserligen ej hindrat, att regeringen genomdrivit eu rå-
varukredit åt den holländsk-indiska industrin för att möta de stora
japanska expansionssträvandena. I den ånyo brännande försvarsfrågan har den ‘starkt försvarsvänlige premiärministern att brottas
med svårigheterna att under en ekonomisk och finansiell kris få medel till den nödvändiga upprustningen.
Till slut får man ej glömma, att deflationspolitiken mer och mer
utsättes för kritik. Trots att det romersk-katolska partiet är representerat i regeringen, rymmer det ej få ledamöter, som förorda en
devalvering. Ett visst samgående mellan detta parti och socialdemokra~erna, ·som också ha vissa sympatier för ett övergivande av guldmyntfoten, kan tänkas. Svårigheterna för ministären Colijn kunna
därför snart bli än mer accentuerade. Åtskilliga regeringsförslag
detta år – t. ex. om nya ingrepp rörande utrikeshandeln och reduktioner av intecknings- och hypoteksräntorna – ha mött en skarp
449
Dagens frågor
kritik i riksdagen. Arbetslösheten kan lätt ge både kommunister och
. nazister ytterligare vind i seglen. Skall Holland lyckligen besegra
krisens kräftskador, fordras utomordentliga krafttag och mycken
uppfinningsrikedom av näringslivets män, vilja till samarbete hos
statsmakterna och partierna samt verklig statsmannakonst från ledarnas sida.
g)å vi veta, att SVENSK TIDSK!:{IFT är föremål för
intresse· av många, som icke prenumererat och som vid återutgivandet av tidskriften för ett halvår sedan kanske önskade
ställa sig avvaktande, erbjuda vi härmed
HALV…i.RSP RE NU MERATION.
. Denna omfattar de fem häftena fr. o. m. nummer 7, vilket
; utkommer omkring l juli, t. o. m. nummer 11 (deeemberhäftet)
samt kostar 6 kr.
De, som önska ha tidskriftens artiklar och fortlöpande krönikor
samlade, kunna fortfarande prenumerera å hela årgången, utgö-
rande tio häften jämte introduktionshäftet till ett pris av 12 kr.
Prenumeration kan göras såväl hos tidskriftens expedition,
Dalagatan 20n·, Stockholm, som i närmaste bokhandel.

.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner