Print Friendly

Dagens frågor

Av Redaktionen | 31 december 1950


1950


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DAGENS FRÅGOR
Stockholm juni 1950.
Riksbanksfullmäk- Landshövding Conrad Jonsson, som efter envoyen
tiges ordförande. Hammarskjölds avgång hösten 1948 är bankofullmäktiges ordförande, har nu gjort en säregen extratur. För någon må-
nad sedan avsade han sig ordförandeskapet. Det förekom en hel del
gissningar om vem regeringen skulle utse i stället för herr Jonsson,
men det enda påtagliga, som framkom, var att regeringen befann sig i
svår kandidatnöd. Det var icke lätt att finna någon kapacitet, som
ville bära ansvaret för penningpolitiken i det blåsväder, som befaras
efter höstvalen. Den som hade de starkaste personliga ambitionerna,
nämligen herr Hall, kunde av uppenbara skäl icke ifrågakomma. Tills
vidare har saken klarats av genom att herr Jonsson återtagit sin avskedsansökan, och en spänd förväntan har sålunda upplösts i intet.
Svensk Tidskrift har påtalat det otillfredsställande förhållandet, att
under rådande statsdirigering av hela ekonomien riksbanken icke
tillåtits fullgöra sin i grundlagen tillagda uppgift att upprätthålla
ett sunt penningväsende med de medel, varöver banken förfogar,
främst räntan. Det är en orimlig begäran, att bankofullmäktige skola
tvingas att bära ansvaret för en annan myndighets dvs. finansdepartementets politik. Både herrar Rooth och Hammarskjöld på sin tid
vägrade att finna sig häri och avgingo. Den logiskt oundvikliga
följden av de politiska förhållandena drog Svensk Tidskrift därför i sitt förslag, att finansministern själv borde träda fram och
som fullmäktiges ordförande bära ansvaret för sin politik. I alldeles
särskild grad motiverat var detta, så länge hr ·Wigforss var finansdepartementets chef och i praktiken bestämde riksbankens räntepolitik. Visserligen är det för närvarande mot lagen, att ett statsråd är
bankofullmäktig, men en föreskrift både bör och kan ändras, om förhållandena nödvändiggöra detta. Detta är en följd av utvecklingens
krav på en samstämmig ekonomisk politik i levnadskostnadsindex’
tecken, icke ett diktat av önskan att koncentrera blåsvädret på finansministern. Ur en lång rad synpunkter är det raka motsatsen till önskvärt att samla all ekonomisk makt till finansdepartementet. Men hur
komma ur dilemmat~
Högern företräder konsekvent den ståndpunkten, att räntevapnet
bör återges bankofullmäktige, och räntan åter göras rörlig. Till den
ändan framfördes förra året motionsledes ett förslag att stärka det
fackmannamässiga inslaget i fullmäktige, varigenom ansvarets tyngd
vid övergång till rörlig ränta i viss mån skulle kunna avlastas de
politiska ledamöterna. Förslaget fälldes givetvis, förmodligen delvis
till följd av bristande insikt om hur svårt det är att få räntevapnet
allmänt accepterat igen efter det olyckliga missgreppet 1948. Måhända
var det också ur andra synpunkter svårt att genomföra och att få det
367
DAGENS FRÅGOR
Stockholm juni 1950.
Riksbanksfullmäk- Landshövding Conrad J onsson, som efter envoyen
tiges ordförande. Hammarskjölds avgång hösten 1948 är bankofullmäktiges ordförande, har nu gjort en säregen extratur. För någon må-
nad sedan avsade han sig ordförandeskapet. Det förekom en hel del
gissningar om vem regeringen skulle utse i stället för herr J onsson,
men det enda påtagliga, som framkom, var att regeringen befann sig i
svår kandidatnöd. Det var icke lätt att finna någon kapacitet, som
ville bära ansvaret för penningpolitiken i det blåsväder, som befaras
efter höstvalen. Den som hade de starkaste personliga ambitionerna,
nämligen herr Hall, kunde av uppenbara skäl icke ifrågakomma. Tills
vidare har saken klarats av genom att herr Jonsson återtagit sin avskedsansökan, och en spänd förväntan har sålunda upplösts i intet.
Svensk Tidskrift har påtalat det otillfredsställande förhållandet, att
under rådande statsdirigering av hela ekonomien riksbanken icke
tillåtits fullgöra sin i grundlagen tillagda uppgift att upprätthålla
ett sunt penningväsende med de medel, varöver banken förfogar,
främst räntan. Det är en orimlig begäran, att bankofullmäktige skola
tvingas att bära ansvaret för en annan myndighets dvs. finansdepartementets politik. Både herrar Rooth och Hammarskjöld på sin tid
vägrade att finna sig häri och avgingo. Den logiskt oundvikliga
följden av de politiska förhållandena drog Svensk Tidskrift därför i sitt förslag, att finansministern själv borde träda fram och
som fullmäktiges ordförande bära ansvaret för sin politik. I alldeles
särskild grad motiverat var detta, så länge hr Wigforss var finansdepartementets chef och i praktiken bestämde riksbankens räntepolitik. Visserligen är det för närvarande mot lagen, att ett statsråd är
bankofullmäktig, men en föreskrift både bör och kan ändras, om förhållandena nödvändiggöra detta. Detta är en följd av utvecklingens
krav på en samstämmig ekonomisk politik i levnadskostnadsindex’
tecken, icke ett diktat av önskan att koncentrera blåsvädret på finansministern. Ur en lång rad synpunkter är det raka motsatsen till önskvärt att samla all ekonomisk makt till finansdepartementet. Men hur
komma ur dilemmaU
Högern företräder konsekvent den ståndpunkten, att räntevapnet
bör återges bankofullmäktige, och räntan åter göras rörlig. Till den
ändan framfördes förra året motionsledes ett förslag att stärka det
fackmannamässiga inslaget i fullmäktige, varigenom ansvarets tyngd
vid övergång till rörlig ränta i viss mån skulle kunna avlastas de
politiska ledamöterna. Förslaget fälldes givetvis, förmodligen delvis
till följd av bristande insikt om hur svårt det är att få räntevapnet
allmänt accepterat igen efter det olyckliga missgreppet 1948. Måhända
var det också ur andra synpunkter svårt att genomföra och att få det
367
Dagens frågor
att ge praktiska resultat. Grundlagen måste ju ändras m. m. Det var
dock i alla händelser ett försök att lösa upp den alltför hårt åtdragna
knuten.
En rörlig ränta kan naturligtvis inte fungera, om inte åtminstone
de demokratiska partierna äro beredda att acceptera riksbankens ledning i denna speciella fråga. Man kan bara tänka sig följden, om
rörligheten återställes, utan att principen om avpolitisering respekteras. Konsekvensen torde då bli, att räntan blott blir rörlig i en
riktning dvs. nedåt. Blir det en period av penningriklighet är det ju
bara i sin ordning, om denna sänkes. Ändra sig tiderna, så att det
blir penningknapphet, bör den åter höjas. Om emellertid ett oppositionsparti kan inhösta något eller några hundratusen röster i en valrörelse genom att driva en hänsynslös agitation mot en sådan höjning,
är det mer än mänskligt, om inget regeringsparti vill ta ansvaret för
denna. Blotta tanken att sänka räntan, när man inte kan höja den
igen utan stadigt måste närma sig botten, kan inte vara särskilt uppmuntrande för någon. Sannolikheten talar då mycket mer för att den
stelt kommer att bli, där den är. Hr Wigforss kanske anade det
dilemma, vartill hans egen politik lett.
Förr i världen ansågs förvisso icke att riksfullmäktiges ordförande
måste tillhöra regeringspartiet. Då gällde det fastmera för Kungl.
Maj :t att utse den kunnigaste och lämpligaste personen för uppgiften.
Riksbankens ledning måste då visa sig mäktig en långt större vilja och
förmåga att taga på sig ansvaret för att återställa en begränsad
rörlighet åt räntan och med auktoritet hävda sin mening. Den stora
svårigheten består i att få tag i den person, som skulle kunna tänkas
i stånd att taga ledningen och genomföra den första fasen i Riksbankens återupprättelse.
Den beslutade »En enig svensk riksdag beslutade på fredagen att den
skolreformen. nya svenska skolan skall våra en enhetsskola, grundad
på nioårig skolplikt. De barriärer inom undervisningen, som de nuvarande skolformerna representerar, skall rivas ned. Den framtida
svenska skolan skall bli en skola gemensam för all ungdom. Likställighet skall skapas mellan teoretisk och praktisk utbildning, stad och
landsbygd skall göras jämställda på skolans område.» Med dessa ord
presenterar Morgon-Tidningen på lördagen den 27 maj riksdagens beslut i skolfrågan. Och till yttermera visso citeras också de stolta ord,
med vilka statsminister Erlander avslutade andra kammarens skoldebatt: »Det är en historisk dag, när ett avgörande kan ske i samstämmighetens tecken i en fråga av så avgörande betydelse som vår
skolfråga … Samlingen och enigheten i dag kring ecklesiastikminister
Weijnes och skolutskottets förslag om den nioåriga enhetsskolan är
en garanti för att alla partier står bakom den borgen, som i dag utfärdas till Sveriges ungdom.»
Så vill man alltså på ledande socialdemokratiskt håll ha den· beslutade skolreformen betraktad. Verkligheten ser ju litet annorlunda
ut. Utskottets förslag om en enhetsskola kunde samla en enig riksdag
tack vare att ingen definition gavs på enhetsskolan. Om alla partier
368
—-· – -·——· – ~~–~–__,-…~..-·;;.;……—…..=====~- …
Dagens frågor
stå bakom den till Sveriges ungdom utfärdade borgen, så råda vitt
skilda meningar om vilken borgen man egentligen iklätt sig. Och
märkeligt nog gör detta föga, eftersom det icke är till den nu levande
ungdomen som löftet ges. Den hinner fylla sin skolplikt långt innan
·den nya enhetsskolan kan förverkligas, den får i stället den vanskliga
uppgiften att utforma den skola som 1950 års riksdag så teatraliskt
beslutat.
Rent löjeväckande måste det verka på de initierade, när riksdagen
under högtidliga former beslutar, att likställighet skall skapas mellan
teoretisk och praktisk utbildning ävensom att landsbygd och stad skola
göras jämställda på skolans område. Dessa önskemål ha i mer eller
mindre patetiska ordalag uttalats i samtliga utredningar, betänkanden
och riksdagsskrivelser i ämnet under de senaste trettio åren, och 1950
års riksdagsbeslut skulle ha varit epokgörande, om däri hade anvisats
några praktiskt gångbara vägar mot det uppställda målet. Men vad
riksdagen beslutat är endast att ge den nu följande utredningen i
uppdrag att söka utfinna sådana vägar.
Den verkliga kraftmätningen har ju gällt frågan om försöksverksamheten. Medan skolpropositionen i anslutning till skolkommissionens tankegång begärde principbeslut först och försök sedan, så har
oppositionens strävan gått ut på att man först skulle pröva de föreslagna nyheterna och sedan fatta beslut om dem. skolutskottets förslag, som blev riksdagens beslut, är skenbart en kompromiss: den
nioåriga enhetsskolan skall genomföras »i den mån den tillämnade
försöksverksamheten ådagalägger lämpligheten». I verkligheten innebär givetvis denna begränsning att enhetsskolan endast villkorligt beslutats. Försök med olika utformning av enhetsskoletanken skola gå
före, och sedan skall beslut fattas om tankens genomförande. I själva
verket äro alla stora frågor skjutna på framtiden; först »vid tidpunkt
som senare bestämmes» skola på grundval av erfarenheterna från försök och av ytterligare utredningar slutgiltiga avgöranden träffas. Och
en sak kan man vara viss om: den enhetsskola som då beslutas, kommer
att vara mycket olik den enhetsskola som skolkommissionen på sin
tid föreslog och ecklesiastikminister W eijne försökte förmå riksdagen
att så långt som möjligt förverkliga.
På högerhåll har man all anledning att vara tacksam för att den
segslitna skolfrågan fick en så pass hygglig lösning. Visserligen är
lösningen endast parlamentarisk, de verkliga stora skolfrågorna vänta
ju ännu på utgången av de praktiska proven, men man får ändå icke
underskatta verkningarna av det fattade beslutet. Försöket att driva
igenom principbeslut om ett skolsystem, som med sina ogenomtänkta
enskildheter och sin utopiska helhetsplan hade kommit att kosta den
svenska ungdomen oändliga svårigheter och det svenska samhället
ofantliga summor, har dock avvisats.
För den lyckliga utgången har man i första rummet att tacka högern
och dess företrädare i skolutskottet. Exemplet är lärorikt, särskilt för
dem som göra gällande att ett numerärt litet parti saknar utsikter att
påverka riksdagens beslut. Till och med i riksdagen hänger icke allt
på kvantiteten.
369
— ——– – – – – — ————-
Dagens frågor
Kekkonens Tisdagen den sjätte juni var statsminister Kekkonen
Moskvaresa. inviterad till lunch till Sovjetunionens sändebud i Helsingfors. Under lunchen inbjöds han till Moskva för att underteckna
det handelsfördrag med Sovjet, som man underhandlat om sedan drygt
ett halvår tillbaka. Onsdag kväll tog han tåget till Moskva, blev ståtligt hyllad vid framkomsten, insjuknade lätt i influensa, men kunde
efter en vecka sätta sin signatur under det största handelsavtalet i
Finlands historia.
statsminister Kekkonens avresa gav omedelbart anledning till
mångahanda spekulationer. Förhandlingarna om Finlands östhandel
hade så ofta sammankopplats med både utrikes- och inrikespolitik,
att man tog för givet att syftet med inbjudningen till den ryska huvudstaden inte kunde vara enbart handelspolitiskt. Man kände därför en
lättförklarlig oro över att just regeringschefen och inte departementschefen kallats att signera överenskommelsen. Och man drog en suck
av lättnad när hr Kekkonen återvände efter välförrättat värv och försäkrade att man inte i Moskva diskuterat några andra frågor än rent
handelspolitiska.
Man har ingen anledning att betvivla Kekkonens ord, men redan det
blotta faktum att den borgerliga centerregeringen lyckats där Fagerholms socialdemokratiska kabinett under månader arbetat förgäves,
måste ges en viss politisk signifikans, som ytterligare understryks av
att kabinettschefen kallades att besegla överenskommelsen. Det är
länge sedan en ickefolkdemokratisk regeringschef gästat den ryska
huvudstaden. Allt detta måste uppenbarligen fattas som ett demonstrativt misstroendevotum till Kekkonens socialdemokratiska föregångare,
som visar att K. A. Fagerholm är persona non grata i Moskva. Av ur
rysk synpunkt sett naturliga skäl. I maktkampen inom Finlands arbetarrörelse och LO blir det ryska missnöjet med socialdemokraterna
ett vapen i hand på folkdemokraterna, som säkert kommer att ha sin
betydelse i höstens val.
Det skedda understryker ytterligare det bisarra draget i finländsk
politik. Inrikespolitiskt dominerar socialdemokraterna genom sitt
grepp över LO och kontroll av freden på arbetsmarknaden. Men utrikespolitiskt har de synbarligen i dagens läge små möjligheter att
lösa det centrala östproblemet, ja man kan kanske t. o. m. säga att ju
mindre inflytande socialdemokratin i Finland har över utrikespolitiken, desto större möjligheter har man att behaga grannen i öster. Utan
att underskatta hr Kekkonens personliga förtjänster och insatser när
det gällt att skapa ett förtroendefullt förhållande till Sovjetunionen,
är det väl dock korrektare att säga att hans »seger i Moskva» mera berodde på den inrikespolitiska situationen än på att hans regering som
sådan bättre än någon annan lyckats övertyga Sovjetunionen om Finlands ärliga samarbetsvilja. Ingen torde ha anledning att betvivla
Fagerholms intentioner i detta avseende: det var inte bristande vilja
som gjorde att han inte lyckades föra handelsförhandlingarna till ett
lyckligt slut. Konsekvensen av dagens situation är, att endast en samlingsregering med representanter för vänsterpartierna och med borger- 370

Dagens frågor
ligt inslag för att trygga majoritet i riksdagen, har utsikter att på ett
tillfredsställande sätt lösa kärnproblemen i finländsk politik.
Man har som sagt betecknat Moskvaresan som en seger för Kekkonen, även om den snarare var en demonstration mot socialdemokratin.
Om man tänker på själva handelsfördraget, måste det utan tvekan betecknas som en mycket stor vinning för Finland. Det säkerställer östhandeln för fem år framåt, tryggar full sysselsättning inom metallindustrin, som redan såg sin existens hotad när skadeståndsleveranserna fullgjorts 1952, och bidrar sålunda på ett väsentligt sätt till att
arbetslöshet icke uppstår. Importen av viktiga förnödenheter från
Ryssland, som annars måste ha tagits från dollarområdet, ger Finland större frihet när det gäller att använda sina sparsamma dollartillgodohavanden. Exporten till Ryssland inom ramen för avtalet omfattar egentligen inga träförädlingsprodukter förutom monteringsfärdiga trähus, vilket gör att träindustrin som tidigare kan koncentrera
sig på sina tidigare marknader. Ramavtalet omspänner som bekant
fem år, men prisfrågor och kontingenter skola fastställas för ett år åt
gången. Världsmarknadspriserna skola tas som utgångspunkt för exportpriserna, en omständighet, som kan vara ägnad att inge betänkligheter också om denna klausul är helt naturlig. I de i varje fall årligen
återkommande prisdiskussionerna kan ligga månget frö till åsiktsdivergenser.
En förutsättning för att villkoren i denna klausul skola kunna uppfyllas på ett för Finland lyckligt sätt – utan statliga subventioner
och exportpremier – är att produktionskostnaderna inte stiga, att
lönerörelserna avstanna och arbetsmarknaden fredas. Fråga är om den
kekkonska regeringen i dess nuvarande sammansättning går i land
med detta. Därtill kommer att den nya metallindustrin, skadeståndsindustrin, som i stor utsträckning får arbeta med utländskt råmaterial
och halvfabrikat har svårt att i fråga om priser konkurrera med
världsmarknadens stora producenter. Men för ögonblicket är det sä-
kert viktigare för Finland att veta, att nya uppgifter vänta också
denna del av näringslivet sedan skadeståndsindustrin fyllt sin första
egentliga uppgift.
Västliga planer I en översikt över utrikespolitiken under 1949 i första
och bekymmer. häftet av innevarande årgång betonades, att året 1949
vad den europeiska utvecklingen beträffar hade inneburit en påtaglig
konsolidering på den västerländska sidan, markerad framför allt av
Atlantpaktens tillkomst och den ryska Berlinblockadens definitiva
misslyckande. Det underströks emellertid samtidigt, att vissa omständigheter otvivelaktigt hade försvårat planerings- och rekonstruktionsarbetet i Västeuropa. Främst nämndes i detta sammanhang (s.13 f.)
engelsk-franska motsättningar, särskilt friktioner i de högsta militära
kretsarna, samt den nuvarande engelska regeringens kyliga hållning till
den europeiska rörelsen. Åtskilliga händelser under de senaste månaderna ha ytterligare fästat uppmärksamheten på dessa faktorer.
Debatten i seriös engelsk och fransk press under innevarande år
har visat, att den långsamma takten i Västeuropas återupprustning
26- 503446 Svensk Tidskrift 1950 371
Dagens frågor
vållat djupa bekymmer. Brysselpakten och Atlantpakten ha i mycket
haft prägeln av pappersfasader framför ett militärt vakuum. Speciellt
har Frankrikes svaghet väckt djup oro på bägge sidorna av Kanalen.
Tydligt var också, att långsamheten i arbetet på Europas ekonomiska
enande utgjort ett besvärligt hinder för den amerikanska regeringen,
när det gällt att förmå opinionen i U.S.A. att bringa de omfattande
offer, som krävas för Europas räddning. Detta förhållande har vållat
åtskillig misstämning mot Englands nuvarande makthavare, vilkas
ljumhet i fråga om den europeiska rörelsen varit blott alltför påtaglig.
Då därtill kommit det obehagliga realiserandet av att den ryska
atomtekniken befann sig åtskilligt närmare den västerländska, än man
hade räknat med, samt upptäckten av Fuchs’ atomspionage-återigen
en händelse ägnad att ställa England i en obehaglig dager inför amerikansk opinion·- blev stämningen på sina håll ganska olustig. En viss
tvekan gjorde sig gällande, om tiden verkligen arbetade till Västerns
förmån.
Den senaste tiden har fått sin prägel av kraftiga försök att råda
bot på dessa missförhållanden. Tendensen att visa större hänsyn till
Västtysklands önskningar för att på detta sätt vinna ett betydande
krafttillskott för det egna maktblocket har varit påtagligare än någonsin. Den franska statsledningen, som hela tiden efter 1940 års katastrof
spelat en mycket undanskymd roll i storpolitiken- endast på general
de Gaulles tid interfolierad av energiska prestigepolitiska ryck utan
alltför mycket reellt maktunderlag-har å sistone åter framträtt som
en självständigt handlande maktfaktor med förmåga av egna initiativ.
Avlägsnandet av kommunisten Joliot-Curie från ledningen av atomarbetet var en aktningsvärd kraftyttring inåt. Särskilt märklig är
den stort upplagda om också ännu så länge rätt konturlösa Schumannplanen för att koordinera den europeiska kol- och stålindustrin och
därmed bl. a. ur fransk synpunkt oskadliggöra Ruhrområdets väldiga
krigspotential utan att längre behöva sätta all sin lit till en på lång
sikt otänkbar produktionsbegränsning och detaljkontroll av den tyska
stålindustrin.
Framför allt synes den nyligen avslutade Londonkonferensen mellan
utrikesministrarna innebära ett rätt kraftigt försök att driva på takten
i det militära uppbyggnads- och planeringsarbetet. En ny koordinerande myndighet med vidsträckta fullmakter har skapats, ehuru personfrågorna ännu ej förefalla fullt lösta. Viktigare är dock det märkliga principbeslut, som kungjorts. Det är ej längre fråga om att bygga
upp en rad inom sig slutna och i mån av ekonomisk och industriell förmåga fullständiga nationella försvar inom de olika Atlantstaterna.
Utan vad som nu proklamerats, är skapandet av ett enhetligt uppbyggt
försvar för blocket i dess helhet, där varje medlem bidrager med sin
anpart efter gemensam bedömning av det helas behov. Konsekvenserna
äro mycket vittgående. Det har t. o. m. antytts såsom tänkbart, att
England skulle upphöra att hålla såväl slagskepp som större hangarfartyg och inrikta sin sjömakt uteslutande på ubåtsbekämpning – i
nuvarande världsläge redan det en särdeles maktpåliggande uppgift.
Det är tydligt, att atlantstaterna, om deras försvarsproblem lösas efter
372

Dagens frdgor
dessa linjer, bli ännu långt mera beroende av varandra än förut. –
Konferensen sammanfaller i tiden med att de amerikanska vapenleveranserna till Europa äntligen börjat komma i gång.
Emellertid ha de hindrande och fördröjande momenten ingalunda
helt övervunnits, och som det främsta bland dem framstår alltmera
kabinettet Attlee, eller kanske egentligen det engelska regeringspartiet
självt. Framför allt har detta visat sig i behandlingen av Schumannplanen. Det är tydligt, att det av såväl imperie- som inrikespolitiska
skäl skulle ha varit svårt för varje engelsk regering att så att säga
in blanco skriva under en förbindelse, som skulle överlåta åtskilligt
av bestämmanderätten över Englands huvudindustrier åt en myndighet med sin tyngdpunkt på den europeiska kontinenten. Men det är
lika uppenbart, att underhandlingarna från engelsk sida skötts på
ett sätt, som vållat åtskillig förstämning ej endast i Paris utan även
i Amerika, där planen från början hälsats som ett verkligt betydelsefullt steg mot det europeiska enhetsverk, som ligger amerikansk opinion
så varmt om hjärtat. Och meddelandena om det brittiska regeringspartiets nya utrikespolitiska programförklaring i mitten av juni tyda
på en ganska höggradig klumpighet i formuleringarna, där särskilt
de rent partipolitiska beräkningarna och ej minst rancunerna fått
titta fram på ett oväntat ohöljt sätt. Visserligen har premierministern
själv sökt att med mjukare formuleringar mildra skadeverkningarna
av denna oskickliga proklamation, men det kan ej bortses ifrån att
partiexekutivens chef i detta fall har varit en av partiets ledande män,
till på köpet ledamot av kabinettet ‘– den herostratiskt ryktbare f. d.
finansministern Dalton, som på sina håll har tippats som efterträdare
till den sjuke Bevin i en nära framtid. – Englands avvisande hållning
är av stor betydelse för Schumann-planens fortsatta öden, eftersom
den engelska medverkan skulle ha utgjort den enda säkra garantin
för att ej Frankrike med tiden alldeles skulle skjutas ned på andra
plats av den tyske partnern, med hans väldiga koltillgångar och överlägsna tekniska kunnande.
Om alltså även den senaste utvecklingen visat några ur västblockets
synpunkt mindre gynnsamma moment, är det dock ganska klart, att
betydelsefulla steg numera hålla på att tagas till skapande av en
verkligt slagkraftig västeuropeisk försvarsmakt. Detta förhållande
understrykes ytterligare av de amerikanska meddelandena om nya
viktiga framsteg inom den militära atomvetenskapen. Vad som däremot undandrager sig all bedömning är, hur lång tid som kan tänkas
Rtå till buds för att förverkliga dessa stort anlagda planer. Svaret
därpå torde helt vara beroende av hur långt motparten kommit i
sina egna förberedelser och hur han bedömer sina chanser med ledning
av de informationer, som kunna stå honom till buds från hans egna
kunskapare och hans oräkneliga femtekolonnare.
373

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism