Print Friendly

Dagens frågor

Av Redaktionen | 31 december 1936


1936


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DAGENS FRÅGOR
Den 15 januari.
Finland och Det gångna året har varit fyllt av utrikespolitiska
Norden. avgöranden av utomordentlig betydelse. De nordiska
staterna ha alltmera tvungits att lämna sin avvaktande, isolerade
hållning beträffande silväl varandra inbördes som de övriga europeiska staterna. Mellan Sverige, Danmark och Norge utvecklades redan under årets förra hälft frtimst nere i Geneve ett allt intimare
samarbete. lVIed oro sporde man emellertid, huruvida icke Finland
skulle anträda samma väg, eller om det möjligen i stiillet ämnade
visa förståelse för de alliansförslag, vilka tid efter annan uppdöko
i den tyska och polska pressen.
Redan under januari månad visade Finlands regering i sin andra
proposition i universitetsfrågan till den urtima riksdagen prov på
förståelse för den uppfattning, som på ett siillsport enhälligt sätt
hävdats av kulturopinionen i de skandinaviska grannliinderna, nämligen att vid lösandet av universitetsfrågan icke endast borde beaktas den finska befolkningens speciella synpunkter utan även de11
svenska befolkningens och den gemensamma nordiska kulturkretsens
oundgängliga intressen. Regeringen blev dock tvungen att upplösa
den urtima riksdagen på grund av den äktfinska minoritetens obstruktionspolitik, vilken innebar ett uppenbart brott mot riksdagsordningens par. 72, varemot talmannen likväl saknade medel att ingripa.
Den upphetsade stämningen mot allt svenskt både inom och utom
Finlands gränser, som vid denna tid kom till uttryck, mötte dessbättre icke någon förståelse inom ansvariga finländska kretsar, oavsett dessas politiska inriktning. Ett större antal nordiska kongresser
iin någonsin förr ägde under våren och sommaren rum i Helsingfors.
Presidenten Svinhufvuds resa till Sverige under försommaren tolkades i hela Norden som ett klart uttryck för den erfarne statschefens personliga uppfattning om vart Finland niirmast borde
orientera sig. M.ed all rätt har det oclo;;å blivit påpekat, att presidenten genom besöket på sin ätts fädernegård, Qvalstad i Långhundra, ville visa sina finska landsmii,n, med vilka rottrådar i seklernas djup svenskt och finskt äro förenade.
Under hösten har utvecklingen fortgått i sanuna gliidjamle riktning. Visserligen väntades det allmiint, att regeringen redan under
höstsessionen skulle framlägga en ny proposition i universitetsfrågan för att iintligen få denna avförd från dagordningen. Så
skedde ej; en av regeringen ifrågasatt delegation för frågans ytterligare utredning blev heller aldrig tillsatt.
I december avgav emellertid så regeringen först genom utrikesminister Hackzell och sedan genom statsminister Kivimäki sin bekanta deklaration om I1’inlands samhörighet med Norden. Detta
skedde utan förbehåll och under enig anslutning av riksdagens alla
124
Dagens frågor
partier – den första gången i det självständiga Finlands historia.
På mötet i Helsingfors mellan de fyra nordiska statsministrarna uttalade statsminister Kivimäki ånyo sitt oreserverade förord för sitt
lands utrikespolitiska inriktning: »Finland återgår fritt och självständigt och klart medvetet om sin uppgift till den gemenskap, från
vilken det ett århundrade politiskt varit avskilt och vilken en nyligen bortgången storman i vår nationella kultur definierat med
orden: Seandia major.»
Denna deklaration har givetvis mötts med den största tillfredsställelse överallt i de andra nordiska länderna. Dess stora värde
ligger onekligen däri, vilket utrikesminister Sandler också framhållit, att förklaringen uppenbarligen tillkommit helt enkelt ur Finlands egna intressen. Särskilt Kivim~ikiregeringens betydelsefulla
initiativ i Finlands försvarsfråga, som vunnit stor anslutning i landet, torde ha betingat önskan om en orientering västerut. Med hänsyn till allt detta har man också rätt vänta, att Finlands regering
nu kommer att göra allt för att undanröja det stora hinder, som ännu
kan äventyra deklarationens förverkligande, nämligen en definitiv lösning av universitetsfrågan under beaktande jämväl av det
nordiska kultursammanhanget Alla vänner av ett starkt och enigt
Norden vilja härtill liven foga den förhoppningen, att denna definitiva lösning måtte eftersträvas så fort som möjligt. Den nuvarande regeringen har också möjligheter att begagna den korta återstående tiden av den nu fungerande riksdagens mandattid till att
framlägga en ny proposition, som kan slutgiltigt antagas redan i
höst; uppskjutes framläggandet av ett regeringsförslag, blir universitetsfrågan ett irritationsmoment under sannolikt ytterligare
tre år. Kommer en verklig lösning till stånd – ingen anledning
borde kunna åberopas, varför regeringen icke på inrikespolitikens
område skulle söka realisera sitt utrikespolitiska program – då först,
men icke förr, iir en fast grund lagd för bildandet av den statsgrupp,
som statsrådet Setälii för ett par år sedan inför rikssvenskt forum
kallade Seandia major.
Kring ett engelskt .B~n ytterst menlig faktor i europeisk storutrikesministerskifte. politik har under hela efterkrigsperioden varit oklarheten och svagheten i den engelska ledningen. Denna diplomatiska underliigsenhet, som så skarpt skiljer sig från den under
decennierna kring sekelskiftet utformade bilden av brittisk utrikespolitik, framträdde sUrskilt tydligt under Sir John Simons utrikesministertid. Det härav vållade, ovanligt vittspridda missnöjet ledde
slutligen i juni 1935 till den ypperlige advokatens avlägsnande till
en för hans kynne biittre Himpad verksamhetssfär. Sir John ersattes
med en av de konservativas solidaste krafter, Sir Samuel Hoare,
som just slutfört det herkuliska arbetet att bringa den indiska författningsreformen i hamn.
De första månaderna av Sir Samuels verksamhet syntes innebära
ett glänsande rättfi:irdigande av utrikesministerskiftet Simons
125
Dagens frågor
ställning hade framför allt undergrävts av hans oklara åtgöranden
i den abessinska frågan, där han lika litet lyckats hävda de rättsprinciper, vilka ansågos hava tagit mandom i folkförbundet, som
tillvarataga det brittiska imperiets egna intressen i Sudan och kring
Röda havet. Hoare diiremot framträdde i flere verkningsfulla anföranden som folkförbundets riddare, främst i det stora talet i förbundsförsamlingen den 11 september, diir den kollektiva säkerhetens
förverkligande gjordes till ledstjärnan för Londonpolitiken. Och
samtidigt gav den snabba flottkoncentrationen i Medelhavet ett övertygande bevis för att Englands dekadans ingalunda var så fullständig, som skadeglada arvtagare in spe hade förkurmat.
Hoare hade sålunda lyckats på en gång rycka till sig elen ledning
inom folkförbundet, som tidigare alltid tillhört ~~rankrike, och på
ett intrycksfullt sätt hävda Englands ställning som dominerande sjö-
makt i Medelhavet och huvudmakt i Afrika. Hans politik var därför ägnad att behaga såväl de med efterkrigsärens världspolitiska
tillbakagång missnöjda imperialisterna som elen folkförbundsvänliga
massopinion, vars överraskande styrka fastslagits av tolv miljoner
röstande i den inofficiella »fredsomröstningen». Det sistnämnda var
av särskilt stor betydelse, ty Hoares politik berövade vänsteroppositionen dess bästa vapen och blev huvudorsaken till Baldwins överraskande stora framgång vid novembervalen. Efter dem1a avgörande
seger i en valkampanj, som vunnits huvudsakligen på kabinettets
kraftfulla ingripande till den mellanfolkliga rättsordningens värnande, syntes Englands kurs vara fastslagen för åtskillig tid framåt.
Emellertid verkade viktiga krafter i annan riktning. De franska
höger- och centerpartierna, som framför allt huro upp ministären
Laval, hade under hela krisen med tydlig sympati följt Italien, vakten vid Brenner. Och för den skicklige och intrigante konseljpresidenten själv stod det som ett huvudsyfte att bevara viii181mpen mellan de latinska systrarna, vars grundläggande varit hans egen hittills största framgång. I London ftter önskade mäktiga kretsar inom
regeringspartiet liksom inflytelserika krafter bland 11~oreign Office’s
personal att, även till ett mycket högt pris, rädda den fascistiska
regimen. Dennas sammanbrott efter ett utrikespolitiskt fiasko –
och ett dylikt skulle varit si! gott som säkert, om folkförbundet utbyggt sanktionerna med en oljespärr – befarades innebära en farlig rubbning av den europeiska jiimvikten till förmån för ‘i’yskland,
den makt, i vilkm1 dessa Londonkretsar sågo det farligaste hotet
mot Europas lugn.
Trycket från dessa håll ~dixte, allteftersom a vgörandet om oljespärren nalkades. Den 7 december kom Hoare till Paris på rekreationsresa tiJl Schweiz. Resultatet av hans överliiggningar med Laval,
vilken skickligt synes hava överdrivit risken för ett desperat
italienskt angrepp på den engelska flottan, om sanktionspolitiken
skiirptes, blev en »fredsplan», vars grunddrag voro, att Italien för
sitt välförhållande skulle belönas med provinserna Tigre (utom
Aksum) och Danakil i norr samt Ogaden i söder. ‘i’ill dessa terri- 126
– – – – – – – – – – – – ——————————-
Dagens frågor·
toriella förvilrv, redan de avsevärt mer än den iirorika italienska
armen med alla den moderna telmikens hjälpmedel ännu i dag efter
tre månaders fälttåg lyckats vinna, kom att hela den södra fjärdedelen av Abessiuien skulle, visserligen formellt under negus’ suveränitet, öppnas för civilisationen under ett italienskt bolags egid. Då
emellertid rena erövringar ej kunde tillåtas, skulle saken få form av
ett kristligt byte. Abcssiniens lott skulle bliva en diminutiv korridor
till den lilla hamnen Assab vid Röda havet, där, som en fransk
indiskretion klargjorde, till yttermera visso ingen järnväg finge
byggas. Ur engelsk synpunkt kunde inregistreras, att en icke önskvärd förbindelse mellan Eritrea och Italienska Somaliland avstyrts
och att Nilrcscrvoarcn i Tanasjön ej hotats.
Till detta riitt överraskande utslag av de 1918-1919 lancerade riittfärdighetRprincipcrna förmåddes det brittiska kabinettet om ock under åtskilligt knot från vissa ministrars sida att giva sitt bifall som
ett offer <l lojalitcteno; altare åt den frånvarande kollegan. Det förefaller, som om ett mystio;kt avbrott i telefonförbindelserna mellan
London och Paris – för vilket viil i så fall vederbörande franske
departementschef ej stått alldeles främmande — härvid spelat en viss
roll. Londonregeringen instruerade till och med sin minister i
Addis Abeba att kraftigt hearbeta negus för att genomdriva förslagets antagande.
Emellertid visade det sig, att Baldwin missförstått stämningen i
England på ett siitt, som tir hart niirt obegripligt så kort efter novernhervalen. Hoare-Lavalplanen väckte en storm av förbittring,
som ej inskränkte sig till Genevesvärmande liberaler och arbetarpartister och de marxistiska kretsar, vilka av hat mot fascisterna
ej tvekade att se ett hårt nedrustat England i envig med Italien.
Regeringens valpropaganda i den kollektiva säkerhetens tecken hade
tagits på allvar även bland de breda massorna av högerväljare. I
ultraimperialistiska kretsar utan spår av intresse för folkförbundet
uppfattades åter planen som en reträtt och en nationell förödmjukelse. Parlamentsledamöterna hornbarderades med brev av ursinniga eller bestörta väljare, och inom pressen kunde Baldwin utom
lle Beaverbrookska och Tiothermereska organen, vilkas inflytande på
intet sätt motsvantr deras spridning, knappast finna annat stöd än
GarvinR numera starkt tyskfientliga Ohserver. I spetsen för oppositionen trädde »Times» och Sir Austen Chamberlain, högerns »grand
old man». Samtidigt underlät Mussolini merl obegriplig kortsynthet
att söka skapa ett fait accompli genom att genast acceptera förslaget. Han utlät sig i stiillet offentligen på ett sätt, som var ägnat
att göra o;ämsta möjliga intryck i London.
Inför opinionsstormen – Times’ påpekande om »kamelstigem till
Assab var säro;kilt verkningsfullt – såg Baldwin sig nödgad till en
allt annat än värdig kovändning. ]’olkförhundsrninistern Eden, som
inom kabinettet varit en av planens främsta motståndare, sändes att
i Geneve uppmuntra de mindre rådsmakterna till dess förkastande.
Och då Hoare <HCI·korn, visade det sig, att hans åsikter ej längre
127
Dagens frågor
kunde förenas med kabinettets. Dä Sir Samuel önskade försvara sitt
verk i underhuset, hotade flere av regeringens yngre krafter att
avgå. limler sådana omständigheter återstod för Hoarc blott att
draga sig tillbaka. Hans plaidoyer i underhuset för sin politik blev
en personlig framgång för den fallne ministern, van; >>come back» i
den konservativa ledningen torde vara en tidsfråga. Ett ömkligt intryck gjorde däremot den nyss så uppburne premiiirministerns syndabekännelse och löfte om bot och bättring. Över huvud taget synes det
Hoare-Lavalska intermezzots allvarligaste följd vara en utomordentligt stor prestige- och förtroendeförlust för den förut så väl
konsoliderade konservativa regimen i l<Jngland. Om ej Baldwin inom
kort måste utbytas mot den ännu oförbrnkade Nevnl<l Chamlmrlaill,
torde vara en öppen fråga.
‘l’ill Hoares efterträdare utnämndes efter åtskillig tvekan Anthony
I~den, vars bana sålunda förde honom vid 38 års ålder till Foreign
Office, en karriär, vars like saknas sedan Rosebery’s dagar. Personvalet innebar en om möjligt förstärkt hekriiftelse av Baldwins Ullderhusbekännelse till folkförbundspolitiken och den kollektiva säkerheten som allena saliggörande. Emellertid återstår att se, om Eden
helt kommer att infria Genevekretsarnas förhor1pningar. Som ensam
ledare av imperiets utrikespolitik kommer han att få taga många
hänsyn, som hittills varit honom friimmande. ‘L’ysklands, och för
ögonblicket kanske än mer Japans, aggressiva politik gör det ytterst
svårt för ]Jngland att skilja sin väg från Frankrikes och binda sina
stridskrafter för längre tid i Medelhavet. I Paris lyckades Laval rida
ut stormen och har alltså kvar sina möjligheter att intrigera till
Mussolinis förmån. Hur litet avseende franska konservativa kretsar
i den föreliggande frågan fästa vid folkförbundspaktens bokstav,
framgår med önskvärd tydlighet till exempel av Tiene Pinons klagan
i sista hiiftet av Revue des Deux Mondes över Laval–Hoareplanens
förolyckande. Den engelska högerpressens absoluta tystnad – alla
de i Sverige citerade Londonuttalandena äro hämtade ur vänsterfärgade organ — rörande bombardemanget på den svenska ambulansen visar e11 stor obenägenhet pii regeringshåll att bereda opinionen på kraftåtgärder mot Italien. Och de sista dagarnas tecken tyda
på att kabinettet är föga hågat att nu genomdriva en oljespärr, allra
helst som delade meningar synas råda om innehörden av presidenten
Roosevelts senaste neutralitetsprogram på denna punkt. Sanktionspolitikens utveckling cmLler den ni.irmaste framtiden ii.r sålunda höljd
i dunkel.
Den evangeliska ‘l’vå månader eftet· revolutionens genombrott, i
kyrkan i Tyskland. mars 1933, yttrade den tyske rikskanslern och
ledaren i sitt riksdagstal på tal om kyrkan att »kyrkans rättigheter
skulle förbliva oantastade» och att dess »stiillning till staten icke
skulle förändras». Det lät förhoppningsfullt och tilltalande för den
evangeliska kyrkans ställning i rlet nya riket. :E~ftcr ytterligare två
månader, i ma;i 1933, befann sig kn·kan mitt i en mycket häftig kamp
128
Dagens frågor
om vem som skulle bli riksbiskop, v. Bodelschwingh eller Muller.
Det verkade privat uppgörelse mellan olika kyrkliga riktningar,
vars förekomst icke är något tyskt särmärke. Bara två månader igen
och vi befinna oss i en upprörd och hela riket omfattande valrörelse
inom kyrkan: för eller emot de »tyska kristna». Det hade pålysts
nyval för alla kyrkliga korporationer inom den evangeliska kyrkan.
För många utomstående såg det ut som ett ställningstagande för
eller emot nationalsocialismen. statens och partiets styrande bedömde också situationen på samma sätt och använde i en diktatoriskt
styrd stat tillgängliga maktmedel för att valets resultat skulle bli
gynnsamt för nationalsocialismen. Ja, Hitler själv uppfattade tydligen valens innebörd på samma sätt, ty han höll på natten före valet ett tal, i vilket han yttrade sig så sympatiskt om de »tyska
kristna» att många uppfattade det som en anvisning att rösta med
dem och icke med elen andra listan, »evangeliet och kyrkan», bakom
vilken beteckning den större delen av det egentliga kyrkafolket befann sig. »’l’yska kristna» segrade med partiets och statens hjälp
och diirmecl hade tyska kyrkastriden på allvar begynt och förutsättningarna skapats för bildandet av den s. k. bekännelsekyrkan. Muller blev riksbiskop i september 1933. 2,000 präster i riket protesterade
i en rundskrivelse. Det var början till »Pfarrernotbund», till sist omfattande omkring 8,000 präster av rikets 16-17,000, och ur denna sammanslutning av Ilrotesterande präster växte till sist bekännelsekyrkans opposition fram, som nu beräknas hava 2 a3 milj. trogna i riket.
Icke så imponerande tycker man kanske, när man tänker på de 40
milj. protestanter, som finnas i riket. Dock bör det ej glömmas, att
elen bekännelsetrogna oppositionen befinner sig i en stat, som gärna
vill vara »total» och där behandlas icke oppositionen riktigt likadant
som på ett protestmöte på Folkets Hus eller i Auditorium. I över
2 år har nu kyrkastriden pågått och det har väl klarnat även för
mången utomstående, att det måste vara något annat än bara renodlad oppositionslusta och »statsfientlig inställning» som ligger
bakom denna sega och bittra kamp.
I själva verket rör det sig· om en mycket central punkt i det nationalsocialistiska partiprogrammet. Det gäller frågan om partiets
ställning till kristendomen som sådan. Partiprogrammets 24:e paragraf, som handlar om denna sak, uppenbarar tydligt den svåra ställning man känner sig uti i denna ömtåliga fråga. A ena sidan vill
man stå på »positiv kristen grund» och å andra sidan deklarerar
man religionsfrihet för alla religiösa samfund, försåvitt dessa icke
i sin aktivitet såra »den germanska rasens moralkänsla». En namnkunnig ledare för en s. k. »nyhednisk» rörelse har ärligt förklarat,
att han icke kan bli medlem av partiet så länge denna tvetydiga
paragraf finns i programmet. Vad menas med »positiv kristendom»~
Vad menas med »deu germanska rasens moralkiinsla»~ Partiideologen Alfred Hasenberg har givit klart besked i sina arbeten. En
kristen kyrka kan icke godtaga denna form av »positiv kristendom»
utan att Rkriva Rin dödsdom. I varje fall torde man väl våga det
129
Dagens frågor
påståendet, att partiets styrande såväl i ord som handling betygat,
att för dem är den »germanska rasens moralkänsla» den överordnade princip, under vilken deras och andras »positiva kristendom»
får inordnas, om den skall kunna erkännas såsom legitim. Bekännelsekyrkan kämpar för en kristendom, som enligt Rosenberg och
andra är »neg·ativ», och som i varje fall är negativ i den meningen
att den absolut vägrar att godkänna en kristendomsutläggning, så-
dan den företrädes av Rosenberg och nyhedendomen. Man förstår de
bekännelsetrognas svårighet att erkänna en sådan tolkning av »positiv kristendom» när hans förkunnelse riktar huvudangreppet mot
den kristna kyrkans livsprinciper, den kristna ki:irleken, ödmjukheten, offertanken. Att tala om synd är ju också en styggelse enligt
Rosenberg, och är bara ett dekadansfenomen hos rasblandningens
bastarder. Den verkligt rasrene känner ingen synd.
Men Rosenberg är ju inte partiet, invändes. Alla tänka icke som
han. Nej, inställningen till den viktiga frågan om kristendomens vä-
sen och innehåll är ej ensartad inom partiet, och detta faktum har
ju skapat det tafatta försöket i § 24. Det finns grupper på något
100,000, som öppet proklamera, att de t. o. m. äro »antikristna». Ludendorffs Tannenbergs-Bund hör hit. Andra, såsom Haners »Tyska
trosrörelsen», i utlandet gemenligen kallad nyhedendomen, nöja sig
med att presentera sig såsom enbart »icke-kristna». De räkna själva
sina anhängare till ett par miljoner, i verkligheten torde de ha några
100,000 inskrivna medlemmar. Sedan kommer Rosenberg, Ley, Göbbels och en hel rad andra partiets ledare, som icke organisera något
separat samfund för vad de kalla »positiv kristendom» utan bekänna
sig såsom fribytare. För alla dessa grupper gemensam är dock tron
på rasiden, övertygelsen att rasen är bestämmande för religionens
karaktär och utformning. Kristendomen är därvid intet undantag.
Man vill ha en »germansk kristendom», fri från alla »ju~aiserande
inslag».
De som på vår avskilda hålvö profetera i dagspressen och i tidskrifter om att det nu äntligen skall bli fred i tyska kyrkostriden,
ty Miiller har ju gått och Kerrl har kommit och fått goda
vitsord såsom en uppriktig vän av den evangeliska kyrkan, få nog
vänta en tid på profetians uppfyllelse. Man behöver icke betvivla
Kerrls redliga vilja att få slut på oron. Olympiaden förestår, och
det är icke angenämt med för mycket buller när gäster från hela
världen väntas. Man skulle emellertid misskänna allvaret och uppriktigheten i båda de stridande lägren, om man trodde att denna
världsåskådningskamp kan avlysas genom statligt maktbud. Tyskarna äro med all rätt kända för sin grundlighet och icke minst när
det gäller trosfrågor. Det var ingen tillfällighet att reformationen
började i Tyskland.
Det av Kerrl insatta rikskyrkoutskottet, som av staten fått i uppdrag att förvalta den evangeliska kyrkans angelägenheter, har av
Kerrl utbett sig en försäkran om att staten medgiver, att en evangelisk kyrka kan uppbyggas »endast på den Heliga Skrifts grund
130
Dagens frågor
och på bekiinnelsen». Svaret har hittills varit mindre tillfredsställande. Ledaren för denna av staten insatta interimsregering för kyrkan, den gamle Zöllner, står kvar i förhoppning att få de garantier
av staten som han behöver för sitt sista förtvivlade försök att överbygga motsättningarna och få till stånd en verklig evangelisk rikskyrka, med plats för både bekännelsetrogna, tyska kristna och de
många miljoner, som hittills stått såsom åskådare i kampen. Bekännelsekyrkans ledning har, ehuru icke enhälligt, meddelat sina
medlemmar, att den ej kan erkänna rikskyrkoutskottet såsom något
kyrkans organ. Det talas om att en rikssynod för bekännelsekyrkan
skulle inkallas. Men Kerrl har redan uttryckligen förbjudit dylika
synoder. I december hotades med högförräderiprocesser mot ett par
präster, som då ledde en förbjuden synod. Den ene, kyrkoherde Jacobi i Berlin, har blivit avsatt. Vad skall man göra med dem, som
till äventyrs trotsa förbudet och på nytt inkalla en synod~
För bekännelsekyrkan ter sig väl problemet sålunda: Skall Kristus
alltfort vara kyrkans Herre och bestämma innehållet i evangeliet
och högsta instans för bestämmandet av vad som är »positiv kristendom» eller skall en ny slags »positiv kristendom» under skydd av
stat och parti genom maktbud införas~ Om rikskyrkominister Kerrl
mot all förmodan lyckas finna ett modus vivendi i kyrkostridens nuvarande status, skall kyrkan stillatigande kunna åse, huru barn och
ungdom i skolor, arbetsläger och ungdomsorganisationer tvångsmatas med en ny världsåskådning, som gör anspråk på att ha övervunnit kyrkans »negativa kristendom»~ När denna världsåskådning,
företrädd av Rosenberg och understödd av stat och parti, dessutom
förklarar sig principiellt intolerant mot andra världsåskådningar,
blir kamp och strid på liv och död självklar och fred … ett fantom!
En märklig För någon tid sedan utkom ett arbete av Axel Strindomvändelse. berg med titeln »Arbetare och radikaler i 1700-talets
Sverige», en studie i den tidiga svenska radikalismen, utgående från
en analys av Per Enboms skådespel »Fabriksflickan» (Tidens förlag).
Författaren, en yngre nybörjare på det litteraturhistoriska forskningsområdet, har tagit till sin uppgift att under tillämpande av
den marxistiska historieuppfattningens grundsatser påvisa, att i
Sveriges senare 1700-talslitteratur existerar ett antal verk, vilka i
viktiga hänseenden företräda klasskampssynpunkterna och därigenom återspegla den fortgående sociala förskjutningen inom särskilt huvudstadens befolkning. Enboms drama Fabriksflickan behandlar i tidens sentimentala stil en obeskrivligt hårdhjärtad och
skurkaktig fabrikörs förhållande till en av olyckan förföljd ung
flicka vid namn Clara, som dock slutligen efter många öden upptäckes vara dotter till en kapten Liljedal, varefter hon förenas
med sin utvalde, vilken i själva verket är son till den gemene fabrikören. Denne ångrar sina onda gärningar, och slutet företer således
en bild av sent omsider återställd harmoni på alla sidor. Stycket,
som aldrig blev uppfört (Enboms författarskap är för övrigt ej be- 131
Dagens frågor
visat utan återgår blott på en osäker uppgift hos Klemming) är ur
litterär synpunkt mycket svagt och överfyllt av litterära klicheer.
Strindberg erkänner också helt öppenhjärtigt att »det iir en stundom
mindre god sakförare proletariatet fått i den överspände poeten».
Vad som emellertid kommit Strindberg att fästa sig vid arbetet är
att han betraktar det som ett låt vara omedvetet inlägg i klasskampen. Det är för honom ett dokument i proletariatets strid mot den
ekonomiskt övermäktiga bourgeoisien, ehuru han medger att »bakom
dramat ligger tidens borgerliga sentimentalitet»; en väsentlig förbättring av förhållandena på arbetsmarknaden vä.ntar författaren
sålunda ej av arbetarna själva utan av regentens nåd och rättvisa.
Enboms drama ger emellertid ej mera än upptakten till Strindbergs arbete. Dess väsentliga innehåll är en social- och kulturhistorisk
undersökning av den verklighetsbakgrund, mot vilken den enbomska
skildringen avtecknar sig. Författaren har här utnyttjat det befintliga materialet till en i många hänseenden intressant bild av de
svenska städernas arbetarförhållanden, gesäll- och lärlingsorganisationerna, lönefrågorna, prisbildningen m. m. Intet i denna undersökning företer emellertid i metodiskt hänseende några väsentligare
avvikelser från tidigare hos oss framlagda studier av liknande art,
bortsett allenast från att en del uttryck och vändningar övertagits från den traditionella marxistiska terminologien. Något annat är ju icke heller att vänta, då som bekant den svenska litteraturhistoriska forskningen av gammalt varit inställd på att uppvisa
sammanhanget mellan litteraturen i dess olika former och de allmänt
rådande kulturförhållandena. Redan Klemming och Eichhorn gjorde
därvid början; i fortsättningen är det ju tillräckligt att erinra om
namnet Henrik Schiick.
Strindbergs arbete skulle väl därför trots dess avgjorda förtjänster
knappast ha framkallat någon mera vittgående uppmärksamhet än
den som plägar komma fackliga specialundersökningar till del om
det ej hälsats med den mest överströmmande entusiasm från ett
tämligen oväntat håll, nämligen från professor Fredrik Böök. I en
artikel, publicerad i Svenska Dagbladet den 8 november, hyllar han
i hänförda ordalag Strindberg som en banbrytare i avseende på den
historiska metoden och betecknar hans bok som ett varsel om en
helt ny epok i vår litteraturforskning. Det är framför allt författarens sociologiska inställning och närmare bestämt hans anknytning
till det marxistiska betraktelsesättet som han finner löftesrikt och
hoppgivande. I samband härmed avger professor Böök en personlig
deklaration om sin nuvarande historisk-filosofiska uppfattning, som
väl får anses ganska märkvärdig. »Varje förändring i andens värld»,
skriver han, »är oupplösligt förknippad med produktionsförhållandena och omvänt måste komma till uttryck i produktionsförhållandena. Allt annat är rotlöst och vissnar bort; själva de eviga ideerna
måste suga sin näring ur den materiella samhällsmyllan.» Och om
man måhända här skulle finna en viss svårighet att till varandra
anpassa tvenne så heterogena storhetsgrupper som de eviga ideerna,
132
Dagens frågor
Yilka väl höra hemma snarare i platonismen än hos Marx, och
de materiella produktionsförhållandena, så får man klart besked
i en annan skarpt polemiskt utformad sats: »Man måste vara bra
blind, om man inte vill medge, att den sociologiska litteraturhistorien – hellre borde man kanske säga den marx-hegelska – får
ett helt annat grepp på de stora filosofisk-poetiska ideologiernas
verkliga innehåll än vad den ensidiga lärdomshistorien och den estetiska form- och motivhistorien någonsin kunnat skänka. Den andliga utvecklingen är här förd tillbaka på sina djupaste källsprång:
de villkor, under vilka det mänskliga arbetet skall utföras.» Som
belägg för denna sin nya syn på de litterära problemen förkunnar
professor Böök sin fulla och oreserverade anslutning till den uppfattning av den götiska diktningen (Geijers Idunadikter och Tegnt’irs
Frithiof) som Strindberg framlagt, d. v. s. att denna diktning är
»klasspräglad husbondepoesi och ingenting annat». »Detta är lika
ypperligt tiinkt som skrivet», förklarar Böök, »och man gläder sig åt
stålklangen, om man eljest har sinne för fördomsfritt sanningssökande.» I fortsättningen ger han helt konsekvent uttryck åt sin
förhoppning att dessa av Strindberg skisserade tankegångar måtte
bli utförda på allvar. Härav väntar han sig stora och omvälvande
resultat: »Det är något helt annat än det kuriositetskabinett, som
historien under en bysantinsk period sjunkit ner till att bli. Det
är en insats i spelet, ty det gäller att förstå för att kunna handla
och verka; det är inte längre en barnlek om pepparnötter.»
Att till fullo tolka tendensen i dessa professor Bööks yttranden är
icke så alldeles lätt, ty ordalagen i:iro liksom Pythias ibland något
dunkla och till sina konsekvenser knappast överskådliga. Så mycket förstår man emellertid att professor Böök under beteckningen
»en barnlek om pepparnötter» efter allt att döma innesluter även sitt
eget icke marxistiskt inriktade litteraturhistoriska författarskap.
Till yttermera visso betecknar han med obönhörlig stränghet sitt
tidigare sätt att betrakta de historiska problemen som »ofruktbart
och bornerat». Man måste fråga sig hur det är möjligt att denna
våldsamma reaktion kunnat framkallas av en i tryck framlagd licentiatavhandling om ett bortglömt drama av en obskyr poet, vars samhällsbild ej med bästa vilja i världen kan tillerkännas någon högre
grad av auktoritet. Både Per Enbom och hans sentida äreräddare
Axel Strindberg torde inför den böökska artikeln ha kunnat utbrista som konung· Fredrik I: Potz tausend, haben wir das alles
gethan! Emellertid har man all anledning att med största intresse
avvakta eventuellt kommande uttryck för professor Bööks nyvunna
övertygelse. I den socialdemokratiska pressen har man ej tövat uttrycka sitt dock en aning förbryllade bifall inför hans marxistiska
nyorientering: »det iir lika oväntat som glädjande att se sanningen
på marsch även i Svellska Dagbladet. All heder sålunda åt professor
Böök!» (fil. kand. Nils Beyer i Socialdemokraten).
Vilken inre åsiktsförskjutning Rom djupast ligger bakom professor
Bööks radikala omsviingning mot den historiska materialismen är
133
Dagens frågor
svårt att säga. Måhända har den varit länge förberedd. Man kunde
känna sig frestad att antaga något dylikt, när man erinrar sig, med
vilken kylig och skeptisk överlägsenhet han för ett år sedan behandlade J ohan Nordströms stora verk om den götiska tankens roll i
Sveriges 1600-talshistoria. Det var i detta sammanhang, som han
tillät sig den diskutabla kvickheten att överstitta de på Gustaf IT
Adolfs gravkor inristade orden Succos exaltavit med »Han gjorde
svenskarna exalterade». Så mycket synes i varje fall tydligt att han,
när den här omhandlade artikeln nedskrevs, alldeles glömt bort ett
par rader av Conrad Ferdinand Meyer, en diktare, som han eljest
högt beundrade under den tid, då han lekte med pepparnötter:
Hörst, Nikodeme, du den Sehöpfer Geist,
der mächtig wcht und seinc vVelt crneut~
Nyckel- Gustaf Hellström hör till dc prosaförfattare, som börja f<t
romanen. ett fast rotat anseende i vårt land. I detta nu står han
icke blott enligt litteraturkritikers och recensenters mening som en
av de allra främsta, utan han hör också till dem, som kunna påräkna
en fast och pålitligt beundrande publik bland s. k. vanliga människor.
Hans böcker äro i främsta rummet rent skönlittcriira verk, men hans
författarskap viieker alltid intresse, ty han kan konsten att ställa
problem, ofta nya oeh alltid aktuella.
Inte minst ur den synpunkten blir mau emellerti!l en aning· förbryllad av hans senaste roman, eller berättelse, som han kallar den.
»Storm över Tjurö» är otvivelaktigt talangfullt gjord. Som underhållningslektyr kan den tävla med vilken »thriller» som helst, och
den innehåller en mängd skarpsynta reflexioner och iakttagelser. Att
den dessutom har ett ej ringa litterärt värde, behöver väl knappast
ens påpekas, ehuru måhända vissa tecken tyda på att den icke betecknar någon toppunkt i Hellströms produktion. Men däremot ställer man sig av vissa skäl ganska tveksam, huruvida det verkligen
är riktigt att i första hand anlägga skönlitterära synpunkter på en
berättelse av denna typ. Det heter i förordet, att författaren icke
sökt göra någon skiirgårdsskildring, att handlingen >>iir … av deu
art, att den, under skiftande former, har utspelats oeh helt säkert
också kommer att ntsp<~las i skiirgård och på fastland, p;l alla längdoch breddgrader, i alla miljöer oeh samhällsklasser, i småsamhiillen
såviil som i storstater, uärhelst mänskliga lidelser tillMas eller uppmuntras att viixa och utbreda sig, ohämmadn av tillbakahållande
krafter». Man tir knappast böjd att jäva det sista p;lståendet. Meu
å andra sidan finns där mycket som i så fall hade kunnat vara borta,
eller dittare sagt, som borde ha varit borta. Om Hellströms mening
verkligen icke varit att göra en skärgårdsskildring, är det obegripligt, varför en författare med hans förmåga av skapande fantasi
denna g{mg sett sig nödsakad att så gott som undantagslöst teckna
efter levande modell. Han har levererat en rad liitt genomskådade
portrUtt av personer, som ännu leva och verka; så gott som hela
134
Dagens frågor
intrigen, även i detaljer, är hämtad från faktiska förhållanden och
tilldragelser, som på den ifrågavarande platsen äro allmänt kända.
Att de sedda genom författarens glasögon antagit en särskild färg,
faller emellertid av sig sjiilvt.
Det är icke svårt att riikna ut, var »’l’jurö» är beläget – boken
kunde för den delen lika giirna ha varit försedd med kartbilaga.
Varje plats och holme i.ir noggrant angiven, och det skall gärna
medgivas, att naturskildringarna höra till det som man helst stannar inför. Sambandet mellan ortsbestämningen och bokens tankegång är svårare att begripa. Inte heller författaren vill ju göra
gällande att de refererade händelserna äro särskilt typiska för skärg<1rden eller för denna ö och dess innevånare. Varför då denna små-
aktiga identifiering av allt och alla’! Ett exempel må vara tillräckligt. I bcriittclsen förekommer en ung priist, som av allt att döma
i viss mån är författarens alter ego och får stå för hans ofta mycket
skarpa omdiimeu om personer och förhållanden. Om denne meddelas
bl. a., att han »hade en bror som var ingenting mindre än chef för
sjiilva kriminalpolisen i Stockholm». På en av dc präster, som de
senaste åren tjänstgjort på »Tjurö», passar den beskrivningen in.
Trevligt för honom att på detta siitt få skylta inför sina förra församlingsbor!
Ingen som liiser denna bok kan tvivla om att det ligger en ärlig
indignation och ett moraliskt patos därbakom. Men man frågar sig
om det verkligen är tillständigt att välja romanen som formellt
uttrycksmedel, om avsikten i friimsta rummet är att brännmärka
vissa faktiska förhållanden. Vad som sägs är till stor del av den
art, att man utan överdrift kan påstå att det skulle ha fällts av vilken
tryckfrihetsjury som helst, om bara de rätta namnen hade varit
utsatta. Hade det inte under sådana förhållanden också varit renhårigare av författaren – därest lwn nu verkligen ansåg sig moraliskt förpliktad att göra avslöjanden – att gå till öppen attack?
Förbindelser med pt·esstm saknar han ju inte.
På sätt och vis hade det varit något mera försonande över det hela,
om icke angreppet niistan uteslutande riktats mot miinniskor, som
socialt och intellektuellt sbl i en annan grupp än författaren och
dii.rför ha mycket svårt att försvara sig med litterära medel. Det är
inom parentes sagt ganska överraskande att on man med hans starka
sociala ansvarskänsla icke gått hårdare fram mot exempelvis sommargiistcrna. Men ehuru bilden denna gång fått en ovanligt fotografisk prägel, kan man kanske icke komma ifrån, att det skulle vara
orättvist att låta Hellström ensam bära ansvaret. Han har i fråga
om nyekelromaner endast följt höga föredömen.
Oeh här, i denna allmäm1a tendens, ligger också det som främst
motiverar en reaktion. På den ö, där Hemsöborna på sin tid lokaliserades, lever minnet av den sclwvotteringen ännu friskt kvar. Det
har skapat en bitterhet och ovil;ja, som ej minst ur social synpunkt
har sina sidor. Andra författare ha för vana att begagna sina avda nkacle viinner Rom löjliga eller illasinnade typer i litterära alster.
135
Dagens frågor
I vissa avseenden iir det illa nog, när litterära personligheter sådaua
som Agnes von Krusenstierna låta Ain pessimism och sin olust gå
ut över de närmaste. Strängt taget ~ir det ju sällan mostrarnas eller
fädernas fel, om deras anförvanter vilja ägna muserna sin tjänst
Varför skola just dessa människor presenteras för offentligheten,
någon gång Liven få gå till eftervärlden, i vrångbilder, uppvuxna ur
hat och instängd bitterhet? Kanske har det alltid gått till siL Ett oeh
annat tyder dock på att utvecklingen i denna riktning de sista åren
fortgått med större hastighet än vanligt. Om fantasin inte räcker
till för den årliga julboken, ja, då tar man några verkliga miinniskor
och karikerar dem under en lätt slöja av formell anonymitet.
Men det bör inte fortsätta i längden. Diktens frihet är helig. Men
den får icke giva ens litteraturens mästare en förevändniug att förgripa sig på privatlivets helgd, som den allmLinna lagen velat skydda.
Man kan begära att de ledande männen hiir skola ge ett gott exempel,
och detta så mycket mera som riittssamhällenas lagstiftning på detta
område står tämligen maktlös. Vad som den ena dagen sker i den
allmänna moralens ofta missbrukade namn eller för att ge uttryck
åt en välmotiverad indignation, kan den andra dagen tagaB till intäkt för sådant som bara är skandalskriveri.
Mammututred- Om man hänsköte till en och samma kommitte att utningen. reda dövstumsundervisningen och kringföringshandeln skulle nog alla finna sammansättningen bisarr. När man läser
den nyss avliimnade »mammututredningens» betiinkande, möter man
där bl. a. frågorna om halten hos de elektriska distributionsföreningarnas kristidsin stallationer och åtgärder för arbetsfred. Natur–
ligtvis kunna utredningsmännen sjiilva ej ha undgått att finna
blandningen besynnerlig. De ha nödtorftigt sökt kitta ihop alla dt>
skiftande delarna genom att till titel välja »Betänkande ang<lende
folkförsörjning och arbetsfred». En fintlig titel kan dock ej rubba
det sakförhållandet, att denna kommittentrednings innehåll i brokighet torde både vara och förbli oöverträffat. En ödets nyck iir, att hr
Nothin, vilken tidigare som en Celestin lett organiBationsnämnden
för att bortoperera utväxter och anomalier i statsförvaltningen, mottagit uppdraget att som en Floridor leda denna monstruösa utredning.
Den Hanssonska regeringen är ej den första att använrla kommitteväsendet som ett slags åskledare. .Men inga regeringm· ha så oblygt
»vigilerat» med kommittetillsättningar som de socialdemokratiska.
Nära parodien stär 1920 års socialiseringsniimnd, som verkade i
12 år oC’h ännu icke avliimnat slutbetiinkande, en i och för sig
högst rimlig fordran på valuta för den miljon, som skattebetalarna
erlagt i förskott för lektyren. Den 1920 likaledes så brådskande utredningen om industriell demokrati utmynnade visserligen i ett betänkande, men ej ens de socialdemokratiska regeringarna 1924-192fi
och 1932-1936 ha gittat göra ett försök att realiBera tanken. EftPl’-
136
Dagens frågor
som ingen begråter de negativa resultaten, skulle man cyniskt kunna
beteckna utredningskostnaderna i dessa båda fall som väl använda
statliga uppfostringsbidrag åt en utsvävande partiriktning. Man
måste dock i dessa fall principiellt brännmärka, att ett minoritetsparti
i regerings,;tiillning slår under sig den statliga utredningsapparaten
för omogna privatsyften.
I fallet »mammututredningen» förhåller det sig visserligen almorlunda, enär många av de »utredda» frågorna stå främst på dagordningen hos alla J)artier. Men sjiilva det ohanterliga utredningsförfarandet har aldrig accepterats av det borgerliga riksdagsflertalet,
ehuru regeringen bekymmerslöst satt sig över varje tillrättavisande
riksdagsskrivelse. Frågor utan inre sammanhang ha hoprörts; en
snabbinventering måste alltid brista i grundlighet och de nya utredningsdirektiven kunna därför bli skeva och direkt skadliga; de tänkta
många nya kommitteerna ha sannolikt ej fått värst mycket förarbete
undangjort utan torde få börja från början; dessutom saknas garantier att regeringen, vare sig den nuvarande eller någon efterträdande,
verkligen respekterar anvisningarna. Det är svårt att föreställa sig,
att regeringens medlemmar själva verkligen kunnat finna pytt-ipanna-receptet rationellt. Särskilt statsministern kan icke undgå
skenet att ha velat medelst systemet vinna uppskov med vissa frå-
gor, i några fall därför att han eljest fruktade en för socialdemokraterna oförmånlig borgerlig lösning, i andra fall diirför att det
valtaktiskt synts honom bättre att kunna hänvisa till pågående kommittearbeten än att behöva möta riksdagsmajoriteten och folkopinionen med fiirdiga förslag. En socialdemokratisk regering, som
ej sätter reformfarten på högsta växeln, är ingen klandervärd företeelse, men en regering, som manipulerar med utredningsapparaten
i mot riksdagsmajoriteten illojalt syfte eller för att under valår
dölja sitt verkliga ansikte, saknar rätt att bli indignerad, om den
klandras härför. Dessa flagranta missbruk av utredningssystemet
ha endast kunnat iscensättas i medvetandet om den borgerliga majoritetens försagdhet. Få de Rocialdemokratiska ministärerna hållas,
blir kommiitMloran så riklig, att doktorsavhandlingar om utredningsväsendet böra behandla betydligt kortare perioder är den trehundraåriga, som hittills förekommit.
Möjligen hade man väntat, att »ståthållarplanen» skulle bli ett
tändande socialistiskt evangelium, brukbart som bekännelseskrift
och citatkälla under höstens valrörelse, ja, kanske några år framåt.
Betänkandet ger knarJpast bekräftelse åt ett dylikt antagande. Fördenskull hade erfordrats, att det varit djärvare i ansatsen och mindre
sobert till formen. Det hedrar utredningsmännen, enkannerligen hr
Nothin, att de mestadels hållit sig på jorden och ej förletts att vilja
leverera simpelt agitationsmateriaL Deras värderingar av olika uppslag eller deras anvisningar i omstridda frågor äro sakligt utformade och förtjäna i en detaljdebatt en saklig prövning. Men även
denna måttfulla saklighet kan regeringen med sin taktiskt förslagne
ledare vända till sin fördel. Vis av de nedslående erfarenheterna
137
Dagens frågor
från 1928 års val med dess radikala paroller eller av huvudstadsväljarnas reaktion 1935 mot Höglundssocialismens hänsynslöshet kan
statsministern planmässigt välja en moderatare kurs, tagande risken
av något manfall till Kilbommarna för att i stället vinna de odeciderade på borgerlighetens vänstra ytterkant och därmed en röd majoritet. I en sådan taktik för höstmanövern kan det Nothinska betänkandet till stora delar lämpa sig som fälttågsplan. När t. ex. den
Schlyterska fosterfördrivningen, som märkvärdigt nog ej samtidigt
lades under hr Nothins besiktning, icke framlägges för årets riksdag,
ligger det alltför nära till hands att antaga, att statsministern givit
order om att i år lämpligen lägga vissa obehagliga frågor på is. Och
den nakna sanningen är, att en moderat socialistregering bildar
ett farligare hot mot den borgerliga staten än en radikal. Kommer
socialismen droppvis, reagerar ej svenska folket mycket däremot,
men tvingas det intaga den flaskvis, skulle det snart grina surt.
Att i dessa randanmärkningar ingå på olika förslag i betänkandet
är ogörligt. Utredningens gigantiska riickvidd befriar därifrån. De
flesta frågor förtjäna ett kapitel för sig; de flesta tillhöra också de
ämnen, som under de närmaste åren skola befinna sig i den politiska
debattens briinnpunkt, icke så mycket på grund av betänkandet som
oberoende av detta. l<~rämst bland dessa kunna niimnas näringslivets
och i synnerhet handelsidkarnas organisationsföreteelser, vidare dc
fackliga sammanslutningarnas makt, utrikeshandelns ordnande, behandlingen av utrationaliserade arbetare, upprättande av en fond för
krisutjämning, statens förhållande till det privata bankväsendet samt
arbetsfredssträvandena. .Även om samhällets förmåga av vis och
rättvis reglering av allsköns företeelser är utredningens grundtema,
vilket måste uppkalla mycket motstånd från borgerligt håll, förtjänar likväl syftemålet i åtskilliga förslag beaktande, i fråga om
arbetsfreden stort beaktande; det är dock omöjligt att begripa, att
den föreslagna lagstiftningen rörande arb<~tsfreden har pä något siitt
ett direkt samband med utkasten rörande rena försörjningsätgärder
eller vunnit annat på sammankopplingen iin att onödigt förhalas. I
vissa delar registreras med nöje den ökade realism i betraktelsesättet,
som redan denna hastiga utredning skiinkt utredningsmännen. Man
behöver ej ta fram förstoringsglas för att upptiicka skillnaden mellan den socialdemokratiska regeringens arbetsbefrämjande arbetslöshetspolitik långt in under högkonjunkturen och den Nothinska kommittens försök att draga en bestiimd gräns mellan dc statliga insatserna under hög- och lågkonjunkturer. Man konstaterar likaledes, att ieke blott hr Nothin utan iiven hr Severin övergivit den
gamla socialdemokratiska älsklingstanken om en statlig affiirsbank;
visserligen ön ska de genom bankinspektionen få en vidgad statlig
kontroll över kreditgivningen, men de många rättfärdigandena av
de enskilda storbankerna ha vid genomläsningen nyhetens tjusning.
Av varningarna mot en alltför frikostig långivning åt jordbruket
som äventyrlig för dettas sunda utveckling borde regeringen fortast
ta del, då den tydligen ej tvekar att upphöja det sedan tidigare vi- 138
Dagens frågor
lande kommitteförslaget om jordbrukets kreditväsende till kunglig
proposition. Om de bästa uppslagen angående säkrare »folkförsörjning» gäller, att de ej äro nya utan blott legat ett år vid slottsbacken som i ett slags ny kanslihusfarstu.
Det sakliga värdet av utredningens anvisningar kan – detta sagt
till sist – först på ett senare stadium av den fortsatta utredningsprocedurens gång fullständigt bedömas. Om mammutsystemet från
teknisk utredningssynpunkt kan däremot redan nu sägas, att det
ej frambragt något, som ej utan dubbelkommittearbete skyndsammare kunnat vinnas och att det därför fortast bör överföras till vår
förvaltnings fossila samlingar.
Pinneberg vid I Waldemar Rammenhögs bok Lindbergs förekomskiljevägen. mer ett utomordentligt verkningsfullt avsnitt, vari
skildras hur en liten kuschad tjänsteman återvinner självförtroendet, sedan han blivit organiserad och med mycken kraft och myndighet i ord och åthävor »gör upp» med chefen. I all sin överdrift
är denna scen onekligen belysande för ett stämningsläge inom
tjänstemannavärlden, som är mera utbrett än vad kanske mången
tror. Till uppkomsten av detta stämningsläge har främst bidragit
den från privatanställdas synpunkt ogynnsamma förskjutningen särskilt under den senaste depressionsperioden i den allmänna inkomstfördelningen. Medan industriarbetarnas lönekurva enligt lönestatistisk årsbok för 1934 visar en allenast obetydlig och f. ö. redan övervunnen nedåtbuktning under åren 1930,’34, ha stora g-rupper av de
anställda under samma tidrymd fått vidkännas kraftiga och delvis
ännu bestående löneminskningar. Speciellt butikspersonalen men
även kontoristerna ha drabbats hårt av dessa inkomstreduktioner.
För manliga butiksbiträden ligger den genomsnittliga årslönen numera icke oväsentligt under årslönen för manliga industriarbetare
(2,435 resp. 2,715 kronor). Samtidigt som de anställdas ekonomiska
position sålunda åtminstone relativt försämrats, ha de anställda mer
och mer börjat komma till insikt om betydelsen av att en starkt och
snabbt växande yrkeskår utbildar sina egna intresseorganisationer.
Tjänstemannagruppernas självmedvetande har med andra ord blivit
väckt och vi stå därmed inför en utvecklingsfas, under vilken genomgripande förändringar kunna inträffa i den politiska och sociala
maktgrupperingen i vårt land.
Man kan hysa olika meningar om det moderna organisationsväsendets värde för samhället och för de enskilda. Men med den omfattning och styrka, som detta organisationsväsende numera fått, måste
det betecknas som önskvärt, att alla mera betydelsefulla yrkesgrupper uppträda på organiserad front. Den grupp, som underlåter att
göra det, riskerar att skjutas åt sidan av andra grupper, som bättre
stå på sin rätt. Sådan är den moderna djungelns lag. Och den gäller
även för de privatanställdas vidkommande. Intet tvivel råder heller
om att den organiserade tjänstemannarörelsen är på marsch och
139
10- ~Il~. Sunslc Tidskr·ift 1.9SC.
Dagens frågor
skikerligen gör man i alla läger klokt uti att redan nu inrätta sig
därefter. Frågan är endast, vilken inriktning tjänstemannarörelsen
Rkall få. Svaret på den frågan beror både på de politiska partiernas
hållning oeh på arbetsgivarnas och arbetarnas upptrkidande.
På ena sidan vinka L. O. och fackföreningarna med makten och
härligheten åt de anställda, men en makt och härlighet, som får köpas
till priset av nivellerade arbetsvillkor och i förekommande fall politisk tvångsanslutning till regeringspartiet. Ännu ha väl icke de socialistiska fackföreningarna trots immatrikuleringen av kontorspersonalen vid Oscaria vunnit något större insteg bland de privatanställda. Sammanlagt torde f. n. icke mer kin något hundratal till
industrin knutna »kontorsarbetare>> vara inregistrerade i landsorganisationen; handelsarbetareförbundet har – utom bland lagerarbetarna – sina ojämförligt största försänkningar inom personalen vid
de kooperativa företagen. Hos kontorister och affärsbiträden inom
den enskilda handeln däremot har denna klart socialdemokratiskt
färgade organisation, som kan ståta med statsministern i sin medlemsrulla, i stort sett blivit avvisad, alla energiska inviter till trots.
Men med ledning av de sista valresultaten vore det oriktigt att
blunda för att man under senare tid på många håll inom de anställdas led blivit mera benägen än förr att orientera sig åt socialdemokratin. Och med den politiska inställningen kan lätt nog följa
en mera välvillig inställning till de med socialdemokratin befryndade
fackföreningarna.
A andra sidan står i detta nn den opolitiska tjänstemannarörelsen,
företrädd av Daco och utanför detta centralförbund stående sammanslutningar, såsom kontoristförbundet, brukstjänstemannaföreningen
m. fl., på ett helt annat sätt än tidigare rustad för att fullfölja organisationsarbetet bland de anställda. Utan tvivel är även samhället
mest betjänt med att dessa organisationer, som vilja undvika tillgripandet av öppna fackliga stridsmedel, få omhändertaga de anställdas intressen. ,Just genom sin önskan att på fredlig väg vinna
sina syftemål ligga emellertid tjänstemännens egna organisationer i
viss mån efter i konkurrensen med de socialistiska fackföreningarna.
Desto större vikt ligger det därför på att förenings- och förhandlingsrätten snarast möjligt lagfästes och att möjligheter öppnas för
arbetsgivarna och de anställda att med hjälp av opartiska instanser
få sådana, förvisso sällsynt förekommande intressekonflikter bilagda,
vilka icke kunna slitas den vanliga förhandlingsvägen. Det nyss
framlagda kommitteförslaget om rättslig reglering av den allmänna
förenings- och förhandlingsrätten och till särskild, på parternas
fredsförpliktelser grundad förhandlingsordning under statlig ledning
utgör sålunda ett steg i rätt riktning, även om ett och annat avsnitt
i förslaget, som präglats av den rekordmässiga hastighet, med vilken
kommitten på slutet fick arbeta, nog tarvar en viss översyn.
Även om de anställdas organisationssträvanden relativt snabbt
krönas med framgång, bör man emellertid icke förledas att tro, att
de därmed ha fått samma möjligheter som de organiserade arbetarna
140
Dagens frågor
att driva igenom sina önskemål. De anställda komma alltid att vara
såväl arbetarna numerärt underlägsna som bundna av större hänsyn
än dessa gentemot de företag, vari de arbeta. Det är därför sakligt
befogat att genom social skyddslagstiftning söka tillmötesgå de anställdas berättigade krav på ökad trygghet i själva anställningsförhållandet särskilt i vad det angår rätt till viss uppsägningstid,
sjuklön och semester. En sådan skyddslagstiftning kan tänkas genomförd antingen i samband med en generell reglering av det enskilda arbetsavtalet eller genom specialförfattningar. Vilken väg
man bör gå, blir i sista hand en teknisk fråga. Kommitten för de
privatanställda har i det i fjol våras avgivna betänkandet föredragit
förstnämnda utväg. Å ven om flertalet hörda myndigheter anfört
tvivelsutan vägande skäl för det senare alternativet, alltså speciallagstiftning· för de anställda, och även om överhuvud de inkomna
yttrandena giva anledning till omarbetning av vissa bestämmelser
i lagförslaget – särskilt då de stadganden, som reglera förhållandet
mellan kollektivavtal och individuella avtal – så vore det likväl att
beklaga, om frågan med hänsyn härtill hänskötes till nya, tidsödande
och med rådande politiska regim alltid ovissa utredningar. En lösning på kommitteförslagets grund borde icke vara helt omöjlig att
åvägabringa. Och vilken väg man än väljer, kan man icke undgå
en kategoriklyvning av det ena eller andra slaget. De minimiförmåner, vilkas lagliga fastställelse det här rör sig om, kunna enligt
sakens natur icke fullt lika utskiftas åt alla håll. Ej ens enligt den
socialdemokratiske kommitteledamoten hr Sigfrid Hanssons linje
var detta möjligt. Hr Hansson ville överlåta åt domstolarna att utmäta åt olika tjänstemän blott i princip lagfästade förmåner, men
praxis är nu en gång olika inom olika yrkesområden, och den enda,
förvisso viktiga skillnaden mellan reservantens förslag och majoritetens blir därför, att det förstnämnda komme att leda till en långt
större osäkerhet i den praktiska tillämpningen än det sistnämnda.
Genom omständigheternas makt hava de privatanställda kommit
att intaga en politisk nyckelposition i vårt land. Deras röster kunna
i många fall vid de politiska avgörandena bliva tungan på vågen.
lVIed säkerhet kommer det också att stå en het strid om dessa röster.
Från konservativ synpunkt är endast att hoppas, att som ett resultat
av denna strid skall för de svenska »pinnebergarna» framgå de bättre
och tryggare arbetsförhållanden, som motsvara ett allmänt samhällsintresse.
Spelöppningen på Att det vid uppgörandet av riksstatförslaget för
Helgeandsholmen. 1936 års riksdag fanns peng·ar i kassan, visste
svenska folket långt i förväg genom ämbetsverkens då och då avgivna rapporter. Att det fanns mycket 11engar i kassan kunde regeringen meddela i sitt budgetförslag, som efter åtskilliga mörka år
därför formade sig till ett glädjebudskap. Hela det återstående beloppet av oräntabla kriRtillslån kan enligt förslaget avbetalas med
141
Dagen~; frågor
kassafondens hjälp, vissa höjningar av försvarskostnaderna äro inkalkylerade liksom en del andra betydande anslagsstegringar, och ändock blev det 20 milj. kr. över för skattesänkningar. I ett avundsvärdare läge torde en finansminister icke på många år ha befunnit
sig. Det fria näringsliv, som regeringen delvis anstränger sig att
strypa, har icke utan storsinthet svarat med att bära fram skänker
åt regeringen i form av ökad skattekraft och en för arbetslöshetssiffrorna synnerligen gynnsamt verkande ökad produktivitet. Den
snabba saneringen efter kristidspolitikens nyinförda äventyrliga
budgetprinciper hade säkerligen socialdemokraterna aldrig drömt
om; guldregnet över regeringen kan nästan förliknas vid en lotterivinst för en person, som länge suttit mycket trångt och en tid iingslats för redovisningen till kreditorerna.
Den nuvarande regeringen har därmed skapat åt sig ett utgångslä.ge vid valet, som ej kunnat bli gynnsammare. Excellensen Hansson
har varit en djärv seglare; lyckan står den djärvom bi, och han har
ännu så länge haft Omsars lycka med ombord. Tvivelsutan äro dock
de goda konjunkturerna mera en mätare av sundheten och livskraften hos våra näringar iin av regeringens finansiella klokhet och
förutseende. Den socialdemokratiska regeringen står faktiskt inför
risken att av händelsernas tursamma utveckling bli utsatt för en
oförtjänt värdestegring’, ett begrepp som man åtminstone tidigare
incm partiet avskytt. A andra sidan skall regeringens skickliga
grepp på finansiiiget alls icke förnekas. Finansminister Wigforss är
icke blott en virtuos utan också en praktikus; hans intellekt har utpräglad böjelse för teorier och konstruktioner, men samtidigt iir han
också en i många hänseenden måttfull och realistisk departementschef, som i ovanlig grad kan tala med riksdagsbönder på bönders vis
och med lärda män på latin. Man har alltför länge i den borgerliga pressen för allmänheten riktat strålkastaren på hr Wigforss’
»fantastik» och dolt hans praktiska handlag, som dock förklarar hans
ovanliga förmåga att göra intryck på och inge förtroende hos den
nyktert lagda svenska riksdagen.
Naturligtvis kommer det att uppstå mycken strid om åtskilliga
väsentliga punkter i finansplanen. Skattesiinkningens storlek och den
lämpligaste formen för dennas uttagande blir ett av stridsämnena,
helst som regeringen här vägrat att infria gamla löften om snaraste
slopande av de hårdast drabbande krisbetonade kapitalskatterna. Ett
annat tvistefrö blir disponerandet av de i kassafonden magasinerade
jättesummorna. Penningrikedomen kommer tydligen att i högsta
grad stimulera till en högkonjunktur i motioner om nya eller ökade
anslag, vilka ett valår säkerligen ej alltid stå att hejda vid voteringarna. Det är icke osannolikt, att budgeten i av riksdagen rättad
form företer en mindre ljus bild än i regeringens januariskiss.
}<~ör en överdriven finansiell optimism har regeringen eljest själv
varnat i finansplanen. För första gången förekommer – i enlighet
med långa uttalade önskningar – ett försök ej blott att uppgöra en
stat för niista budgetår utan även att uppdraga konturerna till de
142
Dagens frågor
därefter följande två budgetårens sannolika utgestaltning. I ljuset
av dessa framåtspejande beräkningar ter sig årets budgetförslag som
en glänsande fasad, bakom vilken döljer sig någonting betydligt
mindre solitt. Riksbudgeten utsättes under de tre närmaste åren för
de största påfrestningar i form av utomordentliga anslagsstegringar,
vilka bli en följd av tidigare fattade eller nu planerade beslut. Läget
är sålunda långt mindre gynnsamt än det i år tillfälligtvis framstår;
man behöver blott göra tankeexperimentet att en ny ekonomisk kris
skulle inträffa, minskande skatteunderlaget och än mer ökande utgifterna, för att få en föreställning om det verkliga läget. Regeringen
har trots detta introducerat nya budgetmetoder, som knappast kunna
kallas försvarliga; dels viftar den med anslag (t. ex. till stora lönegrupper) i ett kommande års budget, varigenom den ger sig sken av
att vilja saken utan att behöva plumpa ner i valårets skattelättnadsbudget, och dels eftersträvar man (t. ex. i fråga om befolkningspolitiken) prineipbeslut i år men tillämpning först ett senare år,
vilket efterkravssystem ej heller behöver avsätta spår i föreliggande
budgetförslag. Vårt lands statsfinansiella styrka – särskilt framträdande just nu i jämförelse med andra länders svårigheter – måste
fylla oss med mycken tillfredsställelse, men den hotas allvarligt, om
principen »efter oss syndafloden» blir förhärskande vid budgetavgörandena.
1936 års riksdag blir dock mindre en skatteriksdag än en försvarsriksdag. Regeringen lät i trontalet kort och gott meddela, att »förslag till omorganisation av försvarsväsendet, syftande till förstärkning av rikets värnkraft, kommer att föreläggas Eder». Det har icke
sipprat ut något resultat av statsministerns närmanden till mellanpartierna. Uppmärksamheten har varit fästad på de militära myndigheternas störtflod av yttranden över kommissionsförslaget. Man
lägger märke till att cheferna för flygvapnet och kustartilleriet samt
den övervägande delen av de lantmilitära myndigheterna i princip
slutit upp kring försvarskommissionens majoritetsförslag. Flera av
armemyndigheterna framhålla dock önskvärdheten av ett ökat antal
operativa enheter. Inspektörerna för artilleriet och militärläroverken
samt chefen för fortifikationen finna därjämte den föreslagna omfattningen av sjöstridskrafterna otillfredsställande. Alla ha dock
varit ense om att fastslå otillräckligheten av den av kommissionens
politiska ledamöter föreslagna värnpliktstiden av 180 dagar. Yttrandena från flottan vittna om den starka förstämning, för · att ej
säga bitterhet, som särskilt mellanpartiernas behandling av sjövapnet uppväckt. Intresset i landet är nu med något av 1914 års känslosvall riktat på mellanpartierna och regeringen. Man kan icke draga
några säkra slutsatser om dessas hållning. Så mycket är säkert, att
regeringens uppmarsch – det har gissats på ett försvar av 138 milj.
– kommer att ställa mellanpartiernas hållfasthet på de svåraste
prov. Tecken antyda, att besökelsens stund blir svårare för det mera
heterogena folkpartiet än det av den kraftfulle hr Pehrsson i Brarustorp ledda bondeförbundet ·med dess försvarsvänliga nuvarande eller
143
Dagens frä,qor
förutvarande professorer. A andra sidan kan ett regeringsförslag,
som enligt vad det antas kommer att ge flottan mer än majoritetsförslaget, orsaka ej oväsentliga rubbningar av de gamla cirklarna.
Trontalets yttranden rörande en revision av jordbruksregleringen
synas även innebära fara för en ny byteshandel. Regeringen håller
sig här tydligen beredd att laga efter lägligheten.
Ännu några månader får den intresserade allmänheten blott läsa
i stjärnorna. Mer orosmättat än nu kan världshiget ej vara. I sö-
dern kunna stormakternas örlogskanoner börja mullra, och österifrån bär telegrafen ut Molotovs ord på centrala exekutivkommittens
sammanträde, att Sovjets försvar måste stärkas, att »armen är vår
enda garanti».
144

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner