Print Friendly

Dagens frågor

Av Redaktionen | 31 december 1946


1946


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DAGENS FRÅGOR
Den l febr. 1946.
Vad sker Polen är ett ockuperat och ofritt land. Tyvärr nödgas
i Polen? vi konstatera detta. Förhållandena i Polen, vilka nu blivit kända här i landet, bevisa detta påstående. I polackernas inställning till den nya polska regimen kan man tydligt urskilja fyra olika
~tapper. Först entusiasm, så häpnad, därefter förbittring och till sist
opposition.
Under den första tiden efter den tyska ockupationen rådde entusiasm, och de ryska trupperna hälsades såsom befriare, ehuru ryssarna aldrig tidigare varit omtyckta i Polen. Ryssland hade då ett
osökt tillfälle att söka få polackerna att glömma, att Ryssland deltagit i Polens delningar och likaså oförrätterna mot den polska befolkningen i öst-Polen efter år 1939. Den polska regering, som kom
med den ryska befrielsearmen, mottogs även entusiastiskt. Efter regeringens utvidgande, i enlighet med Jalta-besluten, och efter Mikolajczyks inträde i regeringen, nådde förhoppningarna på en lycklig
framtid sin höjdpunkt.
Entusiasmen förvandlades dock snart till häpnad, då man insåg,
att egentligen hade ingenting förändrats. Entusiasmen kvarstod endast i ett hänseende, nämligen i fråga om återuppbyggnadsarbetet,
särskilt i Warszawa.
Snart övergick dock häpnaden i förbittring mot regeringen, då det
blev tydligt, att den endast gick ryssarnas ärenden. På den senaste
tiden har emellertid förbittringen utvecklat sig till tydlig opposition.
I början hade kanske den provisoriska polska regeringen, som i hemlandet kallar sig nationell samlingsregering, en stor del av folket
bakom sig, men nu är åtminstone 90 Ofo av polackerna i hemlandet
emot regeringen. Detta är ingenting förvånansvärt, ty förhållandena i Polen blir från vecka till vecka allt sämre. Hur har det kunnat gå så låpgU
Redan från början var de nya myndigheternas och ämbetsmännens
inkompetens, jämsides med deras bristande rättrådighet, tydligt märkbara. Det saknades kompetenta ämbetsmän och medlemmarna i kommunistpartiet hade privilegium att erhålla de viktigaste posterna.
Bristen på kontroll och förbudet mot all kritik å ena sidan, samt de
nya herrarnas avsaknad av kvalifikationer och karaktär å den andra
sidan, hade en oerhörd korruption till följd. Folket märkte allt detta
och redan från början skänkte det ej den nya regimen sitt förtroende.
Härtill komma de många fel, som begingos delvis på grund av
okunnighet, delvis av andra skäl. Som exempel kan man framhålla
agrarreformen, vilken genomfördes i iltempo, för att härigenom vinna
böndernas förtroende. Emellertid genomfördes denna reform i sin
planlöshet fullkomligt hänsynslöst och överallt begick man oerhörda
övergrepp; då kriget framkallat stor brist på levande inventarier
70
Dagens frågor
och jordbruksmaskiner, höjdes ej böndernas levnadsstandard. I flera
fall vägrade bönderna att antaga den jord, som de skulle få kostnadsfritt. Jordlotterna, som delades ut, voro mycket små, i genomsnitt l-l 1/2 har. Resultatet av agrarreformens genomförande blev,
att böndernas förtroende till den nya regimen ej höjdes.
Den nuvarande regeringen har också visat sig vara hjälplös när det
gällt att bemästra de ekonomiska svårigheterna. Den av det polska nationalrådet (nuvarande surrogat för riksdagen) antagna socialiseringslagförslaget innebär, att alla industrier med mer än 50 anställda skola
förstatligas. På detta sätt hindras varje privat initiativ inom det ekonomiska återuppbyggnadsarbetet. Det första påtagliga resultatet av
denna socialiseringslag var, att den amerikanska regeringen avböjde
den polska regeringens anhållan om ett lån. På grund av det dåliga
intryck, som denna lag gjorde i utlandet, ansågs det lämpligt att
utfärda en senare regeringsförklaring, enligt vilken lagen sades endast gälla under den allra närmaste tiden; den skulle ej utesluta möjligheten för en privatindustri att arbeta sig upp, för att i framtiden få
ha mer än 50 anställda.
Regeringen har inte heller något ekonomiskt program för att bemästra arbetslöshetsfrågan, ehuru det i det krigshärjade landet finns
arbete nog. Det är otroligt, men icke desto mindre ett faktum, att
flera fabriker stängdes under vintern, medan man i utlandet gör inköp för miljonvärden utan att försöka bygga upp den egna förstörda
industrien eller avskaffa arbetslösheten. Inte ens det med stor reklam
påbörjade återuppbyggnadsarbetet i Warszawa har gjort de väntade
framstegen. ‘l’empot saktar av. Eftersom man inte sett till någon
polsk ekonomisk planering, förmodas det allmänt i Polen, att det
ekonomiska livet skall inrangeras i den ryska flerårsplanen. Det
finns tillräckligt med exempel, som kunna stödja ett dylikt antagande; för att bara nämna några: kol exporteras till Ryssland till
ett pris, som är lägre än produktionskostnaderna, och 80 °/o av den
polska textilproduktionen och konfektionsvarorna exporteras till
Ryssland, fastän det råder stor brist på kläder i Polen. »Men vad angår väl Polens ekonomiska återuppbyggnad Ryssland~», fråga sig
polackerna. (‘l’jeckoslovakiets ekonomiska liv har som bekant nyligen
inordnats i den nya ryska femårsplanen.)
Man genomför planmässigt en sänkning av den redan låga levnadsstandarden. Ehuru levnadskostnaderna ej sänkas, bli inkomsterna lägre. l dollar kostar nu på svarta börsen 500 zloty, men för
någon månad sedan knappast 200 zloty. Den officiella kursen är 100
zloty. En ej kvalificerad arbetare eller lägre tjänsteman får 500 zloty
i månadslön samt ett mål mat på arbetsplatsen. De många småbutikerna och småkonditorierna, som uppstått i Warszawa, skola förbjudas. Enligt den officiella propagandan är medelklassen ej pålitlig utan mest mottaglig för en fascistisk ideologi, och därför behöver
någon hänsyn ej tas till denna klass. Hos oss i Sverige lever arbetarklassen på en mycket högre nivå än den s. k. medelklassen i Polen.
Tvivelsutan är en planmässig utrotning av medelklassen och en allmän proletarisering regeringens mål.
71
Dagens frågor
Med den personliga säkerheten är det fortfarande illa ställt. Brottsligheten är mycket stor, plundringar och överfall höra till ordningen
för dagen. Därtill bidrager demoraliseringen, som är en följd av
kriget, hunger, nöd och arbetslöshet samt ryssarnas allestädes närvaro. De ryska trupper, som återvända från Tyskland på väg till
Ryssland, utgöras icke alltid av väldisciplinerade elittrupper, utan av
genom kriget demoraliserat folk, som ej alltid skiljer mellan fienders
och vänners land. Ryska desertörer och marodörer äro den polska
befolkningens plåga. Från London-polackerna meddelas (kanske äro
dessa uppgifter överdrivna), att det i det nya Väst-Polen, som kallas
»Vilda Västern», inte finns en enda kvinna på landsbygden, som ej
våldtagits av ryssarna; av denna anledning vilja bönderna från öster
ej flytta till dessa västra områden.
De polska partisanerna, »pojkarna från skogarna», tillhöra säkert ej
de element, som bidraga till säkerheten inom landet. Som en följd
av det partisanliv, som de under flera år fört, under vilken tid de
varit tvungna att hålla sig gömda, ha de fullständigt glömt vad ett
borgerligt liv innebär. Brottsliga och patriotiska element äro blandade. Bäst karakteriseras förhållandena i landet av följande talesätt,
vilket för tillfället florerar i Warszawa: »Blir man anhållen av ‘pojkarna från skogarna’ och har på sig ett medlemskort från kommunistiska partiet, blir man omedelbart skjuten; har man emellertid
ej på sig ett dylikt medlemskort, blir man berövad sin ytterrock och
sina värdeföremål.»
Det existerar inte något polisväsende i Polen, med undantag för
trafikpolisen. Polisväsendet är i händerna på milisen, vilken till
största delen består av halvvuxna och hämningslösa pojkar. På senaste tiden har det dock inträtt en viss förbättring i fråga om den
personliga säkerheten, men inte i fråga om den politiska. Det finns
redan landsvägar, som man vågar färdas på utan militär- eller miliseskort, och ruinstäder, där man vågar gå ut efter mörkrets inbrott.
Den politiska säkerheten har emellertid försämrats. säkerhetsministern är en tidigare okänd polsk kommunist. Alla högre officerare
äro kommunister eller ryssar.
Det finns inte någon politisk säkerhet och det existerar ej vare sig
någon yttrande- eller tryckfrihet, och alla sammanslutningar och föreningar äro förbjudna. Regeringen närstående personer medgiva, att
det fortfarande finns kvar koncentrationsläger med omkring 200,000
fångar. Från Londonpolackernas håll hör man talas om 25-110 koncentrationsläger. Folk försvinner, och ingen vet vart. I Polen säger man
i dag, att det är värre nu än på Gestapos tid i ett hänseende, nämligen
att man tidigare åtminstone fick veta vart de försvunna förts, medan
man i dag för principens skull inte får något svar alls på sina efterforskningar. Dessa uppgifter från tysktiden äro kanske överdrivna,
men det är karakteristiskt, att man överhuvud taget gör dylika jämförelser. Från »demokratiskt» håll förklaras, att stränga åtgärder äro
nödvändiga, eftersom folket ej är »moget» nog att styra sig självt.
Politiska mord höra till ordningen för dagen, både på kända och
mindre kända personer, och av den brittiske utrikesministern Bevins
72
Dagens frågor
förklaring häromdagen i underhuset framgår, att »säkerhetspolisen» .
är inblandad i dessa mord.
Hur stor rättsosäkerheten är, framgår av följande. Rådhusrätten
som enda instans avgör i s. k. rehabiliteringsmål och har befogenhet
att på obegränsad tid internera den dömde i läger och att döma honom förlustig de medborgerliga rättigheterna för alltid samt att konfiskera hela hans förmögenhet. Officiellt är detta en åtgärd mot nazister och Gestapoagenter, men eftersom det inte finns någon andra
instans, som kan ompröva domen, ligger det nära till hands att, särskilt under nuvarande förhållanden missbruk ske.
Det värsta man kan anklagas för är nazistisk eller fascistisk ideo ·
logi. I de flesta fallen, bortsett från verkliga tyska nazistorganisationer, äro dessa anklagelser säkerligen fantasispöken, och man är
ej medveten om begreppens innehåll. Innebära de en överdriven nationalism~ Men regeringen är ju övernationalistisk Alla, om än
aldrig så obetydliga ämbetsverk kallas nationella, även de, som tidigare voro kommunala. Enligt regeringens politik skall den nya polska
staten bli en nationell enhetsstat, utan nationella minoriteter. Nationalism är alltså regeringens paroll. Vad är då »fascismens» eller
»nazismens» väsen~ Kanske antisemitism~ Också i detta hänseende
är regeringen icke ärlig, men dessa problem skall behandlas i en
senare artikel. Under nuvarande förhållanden äro beskyllningarna
nog mestadels fraser, som användas för att först och främst förinta
medelklassen, de politiska motståndarna och ett icke stort antal tyska
kollaboratörer.
Polen har i dag åtminstone två härskare: den ryske marskalken
Rokossowski, resp. den ryske ambassadören i Warszawa Lebedjew,
och förste vice premiärministern Gomulka, som är generalsekreterare
i det polska kommunistiska partiet. Rokossowski är osynlig i sitt
högkvarter, är antagligen bara ett utförande organ och bedriver ingen
självständig politik. Denna utföres av Lebedjew, vilken är en av de
skickligaste ryska diplomaterna. Han var under kriget i Jugoslavien,
och Tito har hans skicklighet att tacka för sin diplomatiska framgång och för sitt erkännande. Efter slutfört uppdrag i Jugoslavien
flyttades han med ambassadörs rang till Warszawa och är nu Polens
mäktigaste man. Alla partiledare och wojewoder (landshövdingar)
avlägga rapport till honom, om han fordrar det.
Det kommunistiska partiet uppträder ej under detta namn, utan kallar sig PPR, Polska Arbetarpartiet. Officiellt finns det ingen kommunism i Polen, men utan tvivel existerar det ett hemligt parti. Den kommunistiska konspirationen har alltså sina förtroendemän på ledande
platser i varje parti- utom i Mikolajczyks – och dessutom i varje departement och i varje utländsk beskickning. De finnas även i de fåtaliga departement, vilkas chefer, i likhet med Mikolajczyk, ej äro kommunister. Utomlands uppträda de oftast under den föga sägande beteckningen »Polska Patrioternas Förbund», vilket ledes av kommunister, och som är en reservoar för uppfostran av nya medlemmar.
Bland kommunisterna härskar en oerhört stark partidisciplin, enligt mönster från Moskva, och även framstående män försvinna spår- 73
Dagens frågor
löst. Ett exempel på försvinnande av kända partimän är general
Berlings. Denne hade skapat den polska armen i Ryssland, sedan de
Londontrogna polackerna under general Anders’ befäl lämnat Ryssland. Han var befälhavare för den polska armegrupp, som först närmade sig Warszawa. Det var det sista man hörde från honom. Det
går rykten om, att han gjort sig skyldig till disciplinbrott, i det han
på eget initiativ försökte giva Warszawa hjälp under upproret mot
tyskarna.
Intressant och karakteristisk är en polsk armeorder under den nuvarande regimen. Den har tre underskrifter: Överbefälhavaren marskalk
Zymirski’s, generalstabschefens och chefens för avdelningen för politisk uppfostran. De båda sistnämnda äro generaler med polska namn,
som tidigare voro officerare i Röda Armen.
överhuvud taget finns det nu många polacker, som vid krigsutbrottet fortfarande voro ryssar och som nu äro framstående män i
det kommunistiska partiet. De ha nu fått polskt medborgarskap;
ibland ha de även tagit polska namn, som t. ex. den nuvarande vice
utrikesministern Modzelewski, vilken ännu för en kort tid sedan hette
Fischhaut. Denne tillhör en judisk-polsk familj, utvandrade som kommunist i början av 20-talet till Moskva och återvände nu som den
egentlige ledaren för Polens utrikespolitik. Nominell ledare är minister Rzymowski, som tillhör det demokratiska partiet.
Man frågar sig ibland i Polen, vilka som äro värst, ryssarna eller
de polska kommunisterna. Svaret på denna fråga utfaller till de
polska kommunisternas nackdel. De ryska militära myndigheterna
uppföra sig i regel diskret och arbeta nästan osynligt. Ofta räcker
det med en rysk officer, som inte innehar någon officiell ställning
men helt enkelt kallas »rådgivare». Men det är synd om den, som
till äventyrs ej skulle följa denne rådgivares råd! Grovarbetet utföres av kommunisterna. Ibland har man också det intrycket att
dessa äro »plus catholique que le pape», vilket egentligen är lätt att
förstå. I förkrigspolen fanns det icke många kommunister. Det kommunistiska partiet var förbjudet och likaså all kommunistisk propaganda, och de kommunister, som påträffades sattes i fängelse efter
långvariga straffprocesser. De utväxlades mestadels senare mot i
Ryssland häktade polacker och lämnade därför Polen med hat mot
sina landsmän, och blevo mycket ivriga polenbelackare. De äro nu de
ledande männen i Polen och hålla på att så fort som möjligt omvandla
Polens struktur. Titos Jugoslavien är förebilden för etapp nr l i
denna verksamhet. Men skillnaden är den, att Polen hade mycket
större intelligentsia än Jugoslavien och en högre kulturell nivå.
Ehuru tyskarna utrotat den största delen av den polska intelligentsian, finnes det dock fortfarande kvar ett betydande antal. Den
nya regimen ser ej utan skäl i dessa människor sina främsta motståndare. Det är otroligt, men dock ett faktum, att det i dag i Polen
finns ett betydande antal arbetslösa bland de intellektuella.
Tidigare har Polen fått hedersbenämningen »Landet utan Quisling»,
men nu skulle man kunna kalla det »Kuusinernas land». Tidigare
visste man, att man öppet kunde tala om politik hos sina bekanta
74
Dagens frågor
bland polackerna, eftersom det hörde till sällsyntheterna, att en
Gestapoagent hade tillträde till ett polskt hem. Men i dag är man
ej säker ens hos sina bästa vänner. Hur kommer det sig att förhållandena bland polackerna ha försämrats i så hög grad, att det överhuvud
taget finns polacker, utom kommunisterna, som samarbeta med den
nya regimen~ Det finns flera förklaringar: det socialdemokratiska
partiets och bondepartiets medlemmar vill försöka göra sitt bästa och
på parlamentarisk väg förändra regimen. Tyvärr måste man dock
konstatera, att det bland ämbetsmännen, särskilt de yngre, finns flera
opportunister, och även sådana, som efter sex års ockupation ha fått
så övernog av politiskt motstånd, att allt gör dem detsamma. Mellan
dem och folket finns en djup klyfta.
Utom det ovannämnda kommunistiska PPR finnas i Polen nu följande partier: Socialdemokraterna (PPS), det demokratiska partiet,
arbetspartiet, bondepartiet och det polska bondepartiet. De fem förstnämnda återuppstodo i Moskva, det sistnämnda är Mikolajczyks
parti, som uppstått genom splittring av bondepartiet. Mikolajczyk
själv bestämde vem, som kunde antagas i det nya polska bondepartiet. Därför är detta parti också nästan fritt från kommunister.
Socialdemokraterna ville följa Mikolajczyks exempel och bilda ett
nytt socialdemokratiskt parti, men de fingo inte något tillstånd.
Därför ändrade de taktik, och alla gamla socialdemokratiska partimän inträdde i det officiella socialdemokratiska partiet, för att så
småningom övertaga ledningen.
Av ovannämnda partier ha de fem förstnämnda redan förklarat
sig villiga att vid de kommande parlamentsvalen gå tillsammans på
en enhetslista. Frågan om även det sjätte partiet, Mikolajczyks, skulle
ansluta sig till detta block skulle avgöras på det polska bondepartiets
kongress, vilken skulle börja den 17 januari. Partikongressen öppnades några dagar försenad den 19 januari med för en partikongress
ovanlig pomp och ståt. Hälsningstal höllos av Bierut, som utövar
statspresidentens befogenheter, premiärministern Osubka-Morawski,
marskalk Zymirski och alla de övriga fem partiernas ledare. Denna
uppmarsch skulle för polska bondepartiets delegater från landsbygden demonstrera den nationella enheten och övertyga dem om lämpligheten att antaga en resolution för den gemensamma vallista, för
vilken det propagerades. Partikongressens resultat blev, att Mikolajczyk valdes till partistyrelsens ordförande, hans närmaste man,
Dr. Kiernik, till partirådets ordförande och styrelsen fick fria händer
att avgöra partiets valtaktik och att eventuellt sammankalla en ny
partikongress för detta ändamål, om styrelsen skulle anse detta vara
nödvändigt. Ett taktiskt skickligt resultat, som möjliggör för Mikolajczyk att kvarstå i regeringen, men som ej bestämde om en enhetslista skall antagas eller ej.
Mikolajczyks roll i regeringen är ytterst märkvärdig. Egentligen
är han, ehuru regeringsmedlem, ledare för den tillåtna oppositionen.
Man kan antaga, att högst 5-10 °/o av befolkningen är övertygade anhängare av regimen. Eftersom alla högerpartier äro förbjudna, har
Mikolajczyks parti det största antalet anhängare, inte bara bland
75
Dagens frågor
bönderna utan han kan även räkna på stöd från de nu förbjudna
partierna, trots att de ej i alla avseenden gilla hans politik. Man kan
räkna med att vid ett normalt, demokratiskt val Mikolajczyks parti
under nuvarande förhållanden skulle få 70-80 °/o av alla avgivna röster, eller åtminstone en absolut majoritet. Resten av motståndarna
till regeringen skulle antagligen rösta på de andra partierna och troligen skulle det socialdemokratiska partiet få det största antalet röster därav.
Ett svårt problem för regimen är även den akademiska ungdomen,
vilken radikalt intager en motståndsställning till regeringen. Eftersom intelligentsian behövs och man inte har något förtroende för de
gamla, skola de nya akademikerna nu uppfostras i en helt ny anda.
Akademiska skolor uppstå nu som svampar ur jorden. Nu finns det
flera akademiska skolor i Polen än före kriget, men det är en gåta
varifrån de skola få kompetenta lärare. Alla de kvarlevande gamla
professorerna ha fått befattningar, men de utgöra också ett ideologiskt problem för regimen. I universitetsstäderna L6dz och Poznan
kom det till öppna studentrevolter mot regimen. Anledning härtill
var, att ryska soldater på ljusan dag våldtagit en polsk studentska i
en park i L6dz, varefter hon sköts. I det av regeringen utnämnda nationalrådet fordrades det därför att undervisningsministern, som tillhör Mikolajczyks parti, skall göra bruk av sina befogenheter, vilka
tilldelats honom enligt presidentens förordning av den 16.11.45, och
rensa atmosfären genom att avskeda »de reaktionära ideologerna»
och tillförordna »demokratiska professorer».
Intet under att den nuvarande regimen hos denna frihetsälskande
och stolta nation är så hatad!
De osunda förhållandena väcka osunda förhoppningar. Man hoppas på ett krig mellan de västallierade och Ryssland, och det redan
i vår. Den polska armen i Italien under general Anders’ befäl och
armen i Skottland äro de två faktorer, till vilka man sätter sin
största tilltro för landets befrielse. Omkring 14,000 man från general
Anders’ arme, d. v. s. c:a 10 Ofo reste frivilligt tillbaka till Polen, men
flera tusen av dem ha redan återvänt till Italien. Regeringen säger,
att detta är nazipropaganda från väster, vilken sprider förhoppningar
på krig, samt att general Anders är nazist. Som propagandamoment
utnyttjas, att Goebbels’ sista förhoppning var av liknande slag. Dessutom bedrives en stark propaganda mot västmakterna, särskilt mot
England, som framställes som en svag stat, vilken bör nonchaleras.
Det är självklart, att de nuvarande ekonomiska svårigheterna i
U. S. A. också utnyttjas i propagandasyfte.
Det polska problemets internationella karaktär har nu åter blivit
särskilt tydligt. Polen är ett ockuperat land, och därför måste man
i dag skilja mellan det officiella Polen och det sanna, verkliga Polen. Polackerna ha rätt till frihet, ej blott på grund av Atlantchartans utfästelser eller på grund av folkets modiga frihetskamp,
utan först och främst därför att Polens nuvarande läge utgör en fara
för Europa. De orimliga förhållandena måste upphöra, annars få de
en orimlig lösning.
76
Dagens frågor
Iran i stormakts- En Paristidning hade under mellankrigstiden en
politiken. representant i Teheran (Irans huvudstad), som i regel avslutade sina rapporter med orden: »La situation geopolitique
du pays est delicate.» Ibland skrev han »catastrophale». Denna karakteristik av det en gång så mäktiga Perserrikets politiska läge i
modern tid – delikat, då och då skärpt till katastrofalt – är pregnant. Befolkningen på 12 milj. är innesluten mellan indiska imperiets 370 milj. och Sovjetunionens 180 milj. Med sin granne i väster,
Turkiet, har Iran en historisk och traditionell tvist om ledarskapet
i den muhammedanska världen. Irans ställning är inte heller stark
i sådana länder, där panarabismen blivit den ledande politiska iden,
enär majoriteten av dess befolkning tillhör en annan muhammedansk
sekt (sjiiter) än invånarna i södra Arabien, Hedjas och Egypten
(sunniter).
Det har varit känt ända sedan 1870-talet, att Iran är rikt på mineral (guld, silver, zink, krom m. m.), men till följd av bristen på moderna transportmedel kunde dessa naturtillgångar ej effektivt exploateras. Samtidigt som explosionsmotorn gjorde sitt segertåg genom världen, upptäcktes ett fem mil brett bälte av olja i sydväst,
en utlöpare av de oljerika Mosulfälten. Denna upptäckt komplicerade
det politiska läget. Iran blev en bricka i stormaktsspelet. En intensiv rivalitet uppstod mellan England och Ryssland; den kulminerade omkring år 1885 och inspirerade Rudyard Kipling till den satiriska dikten »Mr Blue Bird», varmed han avsåg den mot Iran riktade panslavismen. Först år 1907 bilades tvisten mellan London och
Sankt Petersburg genom en överenskommelse, enligt vilken Iran uppdelades ”i två intressesfärer. Norra och mellersta Iran blev en rysk
handelssfär, medan England inskränkte sina anspråk till öknarna i
sydost- av viktiga militärstrategiska skäl: försvaret av Indien och
det värdefulla oljeområdet i sydväst.
Som England och Ryssland ansågo det överflödigt att inhämta den
iranska regeringens samtycke, uppväckte 1907 års traktat en storm
av förbittring bland iranerna. De muhammedanska prästerna sökte
anstifta uppror mot de engelska ingenjörerna och köpmännen, men
eftersom Rysslands politik var vida mer aggressiv än Englands,
koncentrerades så småningom folkhatet på de »moskovitiska hundarna». Engelsmännen kunde arbeta i lugn och ro och blevo tack
vare sin takt och anpassningsförmåga nästan populära. När de nå-
gon gång kritiserades, ledde de genast samtalet in på de ryska övergreppen, och det uppförandebetyg, de fingo, blev åtminstone B.
När första världskriget bröt ut, annullerade tsarregeringen traktaten och ockuperade hela norra och mellersta Iran. Iranerna svarade
med att bojkotta ryska varor, en ripost som väckte stor tillfredsställelse i Downing Street, men officiellt förklarades Englands »entente
cordiale» med Ryssland vara »orubblig», en entente som i militärt
hänseende befästes, då tyska agenter började ett krig i liten skala
på iransk jord. England och Ryssland skickade genast betydande
truppstyrkor till Iran för att driva ut den gemensamme fienden.
Bolsjevikrevolutionen 1917 medförde en radikal omläggning av den
77
Dagens frågor
ryska utrikespolitiken, inte minst vis-a-vis Iran. Ar 1919 undertecknade sovjetregeringen och England en traktat, som tillförsäkrade
Iran fullständig oavhängighet och garanterade non-intervention.
Ryska lån till Iran avskrevos. Alla koncessioner till Ryssland förklarades ogiltiga. Exterritorialrättigheter för ryska medborgare upphävdes, och den iranska flaggan fick åter synas på Kaspiska havet,
som dittills varit reserverat endast för ryska fartyg. Det ryska inbördeskriget utnyttjade England för att konsolidera sin ställning i
Iran och andra länder i Främre Orienten. City beviljade Iran stora
krediter, och det auglo-iranska (-persiska) oljebolaget, som ägde de
flesta av de engelska koncessionerna, blev alltmer inflytelserikt. Bolaget, som bildades år 1900 med engelskt och holländskt kapital,
var under de första åtta åren en föga lukrativ affär, men svårigheterna bemästrades, och så småningom blev bolaget Irans största
skattebetalare; det överlämnade 16 °/o av sin vinst till den iranska
statsbanken.
Landets politiska läge var dock fortfarande delikat. Ej utan fog
misstrodde iranerna stormaktspolitiken, som då liksom nu föga beaktade småstaternas politiska och ekonomiska intressen. Högtidliga
löften och vackra bankettal, det var allt. Iranerna irriterades av den
beständiga ovissheten – av situationens oscillering mellan delikat
och katastrofal. Deras farhågor för att stormaktstvisten om Irans
olja endast var provisoriRkt bilagd visade sig tyvärr inte vara ogrundade. Irans politiska horisont skulle snart åter förmörkas.
I början av 1920-talet gjorde shah Rizah Palavi (f. d. sergeant i ett
ryskt-iranskt kosackregemente) en statskupp och övertog makten.
Trots den nye härskarens diktatoriska regering gick Iran obestridligen framåt under hans regim, ett vittnesbörd om att en diktatur
kan vara till gagn i outvecklade länder med en politiskt och kulturellt efterbliven befolkning. Palavi fortsatte den traditionella iranska
utrikespolitiken: att spela ut England och Ryssland mot varandra.
Till dem sällade sig USA år 1924, då amerikanska ingenjörer, anställda i standard Oil, upptäckte nya oljefält i Iran. Ett par år senare kom det tillfrisknande Tyskland med i spelet; en tysk flyglinje
fick monopol på Irans lufttrafik. Ar 1928 blev Irans längsta och viktigaste järnväg från Kaspiska havet till Persiska viken färdig ~ linjen blev av vital betydelse för de engelska och amerikanska krigsmaterialleveranserna till Sovjetunionen under andra världskriget; det
var en dumhet av Hitler, en av de många han begick, att inte följa
tyska generalstabens råd att, i stället för att hjälpa Mussolini i Nordafrika, genom Palestina och Irak sätta in en kraftig stöt mot den
transiranska järnvägen, underlättad av de antibolsjevikiska arabernas välvilliga neutralitet.
Visserligen fortsatte under 1930-talet stormaktsspelet om Iran, men
för första gången på länge rådde relativt ordnade förhållanden i
landet. Avväpningen av de oroliga folkstammarna, i stor utsträckning genomförd av svenska militärer och polismän, statsfinansernas
sanering, administrationens centralisering, kvinnornas emancipation,
förintandet av prästerskapets politiska intrigspel och framför allt
78
Dagens frågor
tillkomsten av en nationalkänsla – allt detta bidrog till att stabilisera Irans ekonomi och att genomföra en moralisk renässans.
Då andra världskriget började, voro Irans nationella element fullständigt fria från varje hänsynstagande till stormaktsgunst. Men
till följd av denna suffisanta chauvinism saknade Iran vid krigsutbrottet verkliga vänner. Både I~ondon och Moskva ogillade Palavis
diktatur. Iran stod alltså utan stöd, när Hitlers offensiv mot Sovjetunionen i juni 1941 gjorde landet till ett synnerligen viktigt strategiskt område. På grund av den iranska regeringens »tvivelaktiga
neutralitet» ockuperade engelska och ryska trupper i augusti 1941
stora delar av landet för att trygga den transiranska järnvägen och
oljeledningarna (pipe-lines). Såväl Irans statsmaskineri som ekonomi
kollapsade. Administrationen kunde inte – som ofta är fallet i diktaturländer – motstå den våldsamma chock, som shahens brådstörtade flykt medförde. Den proklamerade »tanke- och handlingsfriheten» verkade alltför stimulerande på folkmassorna, som hyste den
naiva föreställningen, att den nyvunna inre friheten inte var kontrollerad av ockupanterna.
Enär nästan alla Irans transportresurser- flyghamnar, järnvägar
och rullande materiel m. m. ‘– beslagtogos av de allierade, blev följden en hart när katastrofal brist på livsmedel. Levnadskostnaderna
stego i snabbt tempo. I jämförelse med 1939 utgjorde ökningen cirka
700 Ofo. Iran blev kanske det dyraste landet i världen.
För att förhindra en fullständig anarki, till skada för de allierades
militärpolitiska och ekonomiska intressen startade Englands, Sovjetunionens och USA:s delegater i Teheran en hjälpaktion, som, vad
England och Sovjetunionen beträffar, var otillräcklig. USA däremot
kunde helt infria sina utfästelser och bragte reda i Irans finansförvaltning. Ett stabiliseringsavtal ingicks, enligt vilket iranska regeringen fick ett lån på 30 milj. dollar för att täcka eventuella brister,
som kunde uppstå vid Irans finansiella transaktioner.
Valet av Teheran som mötesplats för de allierades ledare, Roosevelt, Stalin och Churchill, år 1943, utlöste en viss optimism även i
fråga om Irans framtid. Det föreföll, som om Iran skulle radikalt
förändra sin ganska opraktiska, men moraliskt otadliga hållning gentemot de allierade. Deklarationen i Teheran hälsades med jubel av
befolkningen, som fått mer än nog av shahdespotismen. Finanskretsar i London förklarade, att otillbörlig konkurrens om Irans olja
hade upphört, och att åtgärder vidtagits för att helt och hållet eliminera den.
Så var det för tre år sedan. Den senaste utvecklingen i norra Iran
(distriktet Azerbeidjan) och det faktum, att den iranska delegationen
fullständigt ignorerades vid Moskvakonferensen i december 1945, motivera det antagandet, att det gamla stormaktsspelet om Iran kommer att fortsätta, och att den iranska oljan bringar nya olyckor över
landet. Att vara rik och försvarslös i en rovgirig värld, det är en tragisk lott.
Konflikten gäller den ovannämnda provinsen Azerbeidjan, delad i
två zoner, en iransk (den södra) med staden Tabriz som centrum,
6-4631 Sven.~k Tiä.qkrift 1946 79
Dagens frågor
Irans rikaste oljedistrikt, och en sovjetrysk i norr, vars huvudstad
är Baku. Under förevändning att den iranska zonen har en »antidemokratisk» regim, d. v. s. en regim som inte inser, att bolsjevikstaten är den enda rätta demokratien (så kallade också Hitler nazismen, som han efter den rysk-tyska traktaten den 23 augusti 1939 med
rätta ansåg vara nära befryndad med bolsjevismen), vill Moskva med
en energisk press- och propagandaoffensiv som uvertyr införliva den
iranska zonen med den sovjetryska. Det är de långa talens och tidningsartiklarnas korta mening. England och USA ställa sig tills vidare avvaktande. Men givetvis se de inte gärna ett växande ryskt
inflytande i det iranska Azerbeidjan. På sin sida ha de Turkiet,
Egypten och de arabiska staterna, att döma av uttalanden i dessa
länders ledande tidningar.
Kring remiss- Årets riksdag började med en remissdebatt, som i
debatten. längd var rekordartad. Ändock föredrog majoritetspartiets folk att nästan demonstrativt avhålla sig från att yttra sig;
endast partiledare, en och annan särling samt en och annan med
lokala postulat på fickan kastade sig in i striden. De maktägande
nöjde sig med att låta statsråden svara, och det skall villigt erkännas att statsråden gingo både ofta och påpassligt i elden. Även kommunisterna voro påfallande återhållsamma. Eftersom allt är taktik
hos dem låg det väl något partisyfte bakom. Sannolikt önska de
ännu så länge känna sig för och före höstens valslag inte riva
broarna till det stora arbetarpartiet; måhända hoppas de att få gå
till val som på 1920-talet under en samlande arbetarkartells fälttecken
och därmed visa upp något av sina beryktade och ständigt misstrodda enighetssträvanden. Även bondeförbundet, som också är ute
och trevar, tog det ganska lugnt i debatten, trots att den av R. L. F.
planerade, just då akutiserade mjölkstrejken borde ha kunnat bli ett.
lägligt näringsämne i debatten; typiskt var att hr Pehrsson-Bramstorp knappast syntes i kammaren sedan han i debattens början gjort
sitt obligatoriska ledareinlägg. Desto flera voro höger- och folkpartitalarna. I synnerhet högerns män ställde talrikt upp; ett tag voro
tio högertalare i rad anmälda i andra kammaren, och talmannen försökte förgäves med deras medgivande stoppa in talesmän från andra
partier i denna oblandade sekvens.
Trots de sålunda något ensidiga startlistorna blev årets remissdebatt emellertid åtminstone periodvis både intensiv och betydelsefull.
Särskilt första kammarens diskussion bjöd på några förnämliga inslag – i synnerhet hr Nordenson höll i ett temperamentsfullt ögonblick ett verkligt stort tal. Överhuvud fanns det mycken frejdig
offensivlust i de borgerligas försvar mot socialistpolitiken.
Debatten färgades i hög grad av budgetplanen. Men som det ideligen underströks från borgerligt håll: någon budgetplan förelåg inte.
Inför de stora sociala reformerna hade man väntat sig att finansminister Wigforss redan nu skulle ha åtminstone skisserat det finansiella underlaget för dessa. I princip ha ju de sociala reformönskemålen accepterats av alla partier, något som socialvårdskommittens
många betänkanden omvittnat. Men möjligheten att i ett slag och
80
Dagens frågor
på ett bräde sätta alla dessa önskemål i verket är det aktuella diskussionsämnet. Finansministern har gått förbi detta ämne i statsverkspropositionen, trots att lusten att ställa problem under debatt
annars är så framträdande hos honom. Han har i den väldiga luntan blott blickat tillbaka. Hur nyttiga hans många beräkningar av
krigsårens statsutgifter och hans jämförelser mellan årets och tidigare års riksstater än äro, fånga framtidens problem dock nu allt
intresse. Denna brist i budgetförslaget gjorde finansdebatten ganska
konturlös. En plan lärer emellertid komma under riksdagens gång,
när socialreformerna läggas fram. En sådan kan rimligen inte utebli. Först sedan en plan presenterats skapas fast mark för en verklig finansdebatt.
För övrigt var det anmärkningsvärt, i hur liten grad de sociala
reformerna debatterades till sitt innehåll och utformning, trots att
de komma att dominera och ge namn åt 1946 års riksdag. Tystnaden
kan förklaras med att riksdagen först vill vänta och se vad socialdepartementet serverar. Att oppositionen ville bida kan lättare förstås än att majoritetspartiet även gjorde det. På reformfrågornas
nuvarande stadium borde socialdemokraterna ha kunnat uttala önskemål – och varför också inte kritiska invändningar – friare och
obundnare än sedan regeringen lagt fram sina propositioner. Nu
uppstår faran att regeringspartiets meniga känna sig hämmade i sin
förslagsrätt, sedan regeringen deklarerat sin mening. Kamrarnas beslut komma väl att med tillägg av någon betydelselös sirat sammanfalla med regeringens och dikteras av majoritetspartiet. Troligen
kommer regeringen att framlägga sina socialplaner i förväg på partiets gruppmöte. Där torde i tveksamma fall avgörandet med all
sannolikhet träffas. Alltså inför lyckta dörrar och utan den demokratiska insyn, som socialdemokraterna annars äro så ivriga att införa när det gäller näringslivet. Men kan det vara en önsklig utveckling av folkstyret, om det regerande partiets medlemmar försumma att offentligt ge uttryck för sina meningar i en sådan generaldebatt som remissdebatten samt förlägga meningsbrytningarna
och avgörandena till hemliga konklaver~ Det rörde dock inte någon
ömtålig utrikespolitik utan folkets verkliga vardagliga angelägenheter.
En annan betydelsefull observation från remissdebatten bör göras.
Socialdemokraterna ha tydligen råkat in i ett visst osäkerhetstillstånd så fort socialiseringsspörsmålen föras på tal. Naturligtvis får
inte detta fattas så, att det äntligen skapats klarhet över deras framtidsmål i avseende på förhållandet mellan staten och näringslivet.
Långt därifrån. De många ohopsjungna rösternas politik – sannolikt avsiktlig – drives alltjämt. Oförtydbara besked stå omöjligen
att vinna. Men det var påfallande, hur självsäkerheten och karskheten i socialiseringskraven från höstriksdagen transponerats i mera
undvikande eller allmänna talesätt. Det är svårt att förklara denna
reträttliknande osäkerhet annorledes än som ett resultat av den hårda
och fasta borgerliga offensiven i höstas i riksdagen, på diskussionsmöten och i pressen. Men naturligtvis ha nya socialiseringsfram- 81
Da.qens frågor
stötar därför inte saknats heller i årets motionsflod, t. ex. i förslagen
om statlig sågverksindustri i Västerbotten och sockerbolagets förstatligande. Och försäkringskommitten forcerar sitt utredningsarbete
på ett olycksbådande sätt. striden om friheten böljar men går alltjämt vidare.
Balternas
utlämnande.
Regeringen lät inte rubba sig i baltfrågan, trots att
tre statsråd – hrr Zetterberg, Danielsson och Quensel
– utan att det dementerats påyrkat frågans omprövning. Utrikesministern fasthöll envist vid att avtal är avtal; ett ryggande av 15 juniöverenskommelsen vore, yttrade han, att vårdslösa det goda förhållandet till Sovjetunionen. Eftersom just tre av regeringens jurister
– därav två, som vid tiden för överenskommelsens ingående sutto i
regeringen – funnit skäl ha förebragts för frågans omprövning, styrker detta vad den s. k. baltopinionens talesmän alltsedan affären blivit känd enständigt hävdat, nämligen att överenskommelsen inte hade
en så tydlig avfattning, att den förpliktade Sverige att i avseende å de
icke tyska kombattanterna handla stick i stäv mot. en under många
decennier fullföljd liberal och human asylrättspolitik
Regeringen kunde inte gendriva uppgifterna, att Sverige inte förut
utlämnat deltagare i nationella strider av samma karaktär som motståndet mot ryssarna i Baltikum. Regeringen kan inte heller göra
gällande, att utlämningsbeslutet rinnnar med riksdagens uttalande i
fjol vid utlänningslagens revision, nämligen att fullmaktstadgandet i
§ 56 uttryckligen blott skulle få utnyttjas i fråga om krigsförbrytare,
norska quislingar och danska samarbetsmän samt deserterande tyska
krigsdeltagare från N orgc och Danmark. Regeringen kunde inte heller lämna riksdagen i remissdebatten någon lugnande försäkran från
ryska myndigheter om välvillig behandling av balterna; utrikesministern förklarade att Sverige inte ansett sig böra begära en sådan försäkran utan nöjt sig med att förehålla ryssarna skäligheten av en
mild behandling.
Måhända kommer den besynnerliga d:r Eichfuss – strejkledaren
från Eksjö som sedermera ansökt om ryskt medborgarskap, vilket
han automatiskt fick i och med de baltiska staternas införlivande i
Sovjetunionen! – att snart låta höra sig i rysk radio. Underligare
ting skulle kunna hända. Men d :r Eichfuss’ teatraliska uppträdande
hittills och eventuellt framdeles är utan betydelse för Sveriges ställningstagande till asylrättsproblemet.
I det längsta hade man trott, att regeringen skulle ha föranstaltat
åtminstone om en individuell prövning av balterna. En sådan tycks
dock inte alls ha kommit till stånd. Ett par balter ha undantagits
men i övrigt skickades allihop till Ryssland, inklusive de många ungdomarna. I remissdebatten ställdes direkta frågor till hrr Unden och
Mossberg, huruvida och i vilken omfattning en individuell undersökning igångsatts. Inte ett ord svarades på dessa frågor. Med sä-
kerhet skulle en sådan prövning ha givit till resultat, att kategoriseringen från fjol våras delvis gjorts för summarisk. Det har så-
lunda uppgivits, att åtminstone bland lithaucrna f. d. officerare, som
hitkornmit som civila, och meniga, som kommenderats till tyskarnas
82
Da_qens frå.qor
arbetsavdelningar, aldrig fått sina fall undersökta. Vore det inte allt
skäl att rogeringen klarlade detta problem så fort som möjlign Och
samtidigt önska många få en motivoring för den utomordentliga.
skärpa, varmed regeringen genomförde isoleringen av de 167 sedan
de utspritts på olika sjukhus. De fingo inte komma i förbindelse
med yttervärlden ollor landsmän på något sätt förrän de allra sista
dagarna före avfärden. Kan deras passiva motstånd i Eksjö verkligen rättfärdiga så extrema åtgärder mot olyckliga människor, som
inte gjort sig skyldiga till något brott~
Företagsledningen i det stats- Under de första åren efter den ryska
dirigerade Sovjetryssland. revolutionen härskade inom den industriella företagsamheten den kollektivistiska principen. De beslutande
instanserna vid fabrikerna och andra ekonomiska företag voro driftkommitteerna. Erfarenhoten visade emellertid så småningom, att
dessa organ utan det individuella ansvaret inte voro i stånd att leda
företagen med den nödvändiga energien och insatsen, och så utvecklades, sedan man prövat vissa kompromisslösningar, den nuvarande
institutionen mod sovjetdirektörer, vilken inte har någonting gemensamt med den gamla driftskommitteinrättningen.
Ä ven om sovjetdirektörens position redan nu är förhållandevis väl
säkerställd och det personliga initiativet och den personliga insatsen
beretts vida utvecklingsmöjligheter, framhåller man icke desto mindre
fortfarande i pressen, att direktörens fullmakt och befogenhet bör
utvidgas ännu mera. Inspirerad av sådana tankegångar publicerade
det kommunistiska partiets officiella organ »Pravda» den 23 november en längre artikel, där sovjetdirektörens verksamhet inom ramen
för den socialistiska produktionsapparaten och dess byråkratiska
maskineri belyses.
Det framhålles i uppsatsen, att den socialistiska staten har ägnat
den största omsorg åt direktörskaderns rekrytering från arbetarskikten och den inom näringslivet verksamma intelligensen. Flertalet
direktörer bekläda ansvariga poster inom partiet och ha merendels
gjort en god insats inom sitt verksamhetsområde som företagsledare
ehuru de i många fall visat för liten initiativkraft. Med bristen på
initiativ kan man emellertid inte urskulda allt – understryker tidningen. Tiden är inne att ge direktören, ledaron för det socialistiska
företaget en ännu starkare ställning. Tiden är inne att ännu mer
utvidga direktörons befogenheter som ensam ledare för företaget.
För att styrka detta krav granskas vissa områden inom näringslivet,
varvid man visar, hur direktörens verksamhet starkt hämmas på
grund av alltWr detaljerade föreskrifter och till följd av byråkratiens
inflytande.
Den givna driftsplanen är för det socialistiska företagots ledning
ett orubbligt arbetsunderlag. Varje enskild plan är emellertid oerhört
detal.ierad. Antalet delplaner är stort, och var och en måste särskilt
redovisas. Tidningen finner, att en alltför detaljerad planering endast
kan bromsa direktörons initiativ.
Vidare föreslår man en grundlig omarbetning av det system, som
gäller för honorering av de ledande krafterna. Av den vinst som lig- 83
Dagens frågor
ger över det i planen upptagna resultatet måste direktören och chefsingenjören automatiskt premieras, och över en del av vinsten måste
direktören själv kunna förfoga, för att efter sitt bedömande utbetala
premier till den bästa arbetskraften. Dessutom måste han fritt disponera över de medel, som erfordras för att enligt hans bedömande
ytterligare befordra arbetsprocessen genom t. ex. belöningar för
gjorda uppfinningar o. dyl.
Administrationen inom näringslivet är en av de viktigaste frå-
gorna liksom den övermåttan komplicerade kontrollen vid sidan av
de övre instanserna. Redovisningen och ifyllandet av de otaliga formulären liksom rapportverksamheten och besvarandet av mångfalden av förfrågningar innebär slöseri med den produktiva arbetskraften, och den oundvikliga följden är ansvällning av administrationsapparaten inom företaget och en oerhörd ökning av omkostnaderna.
Omkostnaderna uppgå i vissa företag mången gång ända till 40 0/o
av de totala produktionskostnaderna. Inom det övervägande flertalet
av företagen utgöra materielkostnaderna (råvarorna) knappt hälften
av de totala produktionskostnaderna. I en fabrik utgör de 25 Ofo, i en
annan 46 Ofo o. s. v. En analys av omkostnaderna visar, att de kontorsanställdas och den tekniska personalens löner utgöra lejonparten.
Inom många företag utgöra de kontorsanställda och den ingenjörstekniska personalen inte mindre än 20-25 Ofo av totala antalet anställda. Direktören för en fabrik hade meddelat artikelförfattaren,
att vid hans fabrik arbetade 300 kontorsanställda; han var emellertid ganska säker på att han skulle kunna genomföra arbetet med 100
personer, om man avskaffade de byråkratiska föreskrifterna och det
småpetiga förmynderskapet med dess otal av kontrolltjänstemän. Det
byråkratiska systemet har utvecklats därhän, att för uppgifter, som
utan svårighet skulle kunna utföras av en enda person, sysselsättes
en hel avdelning eller sektion. Inom företagens förvaltningsapparat
arbeta sålunda många överflödiga personer, och företagsledningen
är till följd av apparatens komplicerade karaktär tvungen att ägna
mera tid åt pappersexercisen än som kan vara nyttigt för den egentliga operativa ledningen av företaget.
Det framhålles slutligen också, att denna ansvällning av apparaten
gör sig gällande med alla följdverkningar inte endast inom företagen
utan också i själva folkkommissariaten. Också i folkkommissariaten
vore det möjligt att i stället för en hel avdelning av tjänstemän, som
då och då få ytterligare tillskott och som inte sällan äro okvalificerade, anställa en enda person, som skulle kunna fylla uppgiften mycket bättre. Därvid är det emellertid nödvändigt, att de ledande krafterna såväl i folkkommissariaten som inom de särskilda företagen
(fabrikens direktör, avdelningschefen inom den centrala apparaten
o. s. v.) erhålla rätt att efter sitt bedömande (inom ramen för det allmänna löneanslaget) fastställa lönen för de anställda och att därvid
utgå från personalens arbetsförmåga och kunskaper.
Allt detta är frågor, som vänta på sin lösning, understryker tidningen. Och allt detta är uppgifter, som bestyrka planhushållningens
oöverkomliga svagheter, konstaterar läsaren.
84

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner