Print Friendly

Dagens frågor

Av Redaktionen | 31 december 1946


1946


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DAGENSFRÅGOR
Den l dec. 1946.
Den nya franska social- I det franska arbetsministeriets officiella
försäkringslagen. organ la Revue Fran~aise du Travail publicerades några dagar före den 26 april1946, då Konstituerande Nationalförsamlingen nr l utan debatt antog den nya folkförsäkringslagen, en artikel, där begreppet »securite sociale» preciseras i anslutning till de i regeringens proposition angivna motiven.
Visserligen är termen »securite sociale» ingen nyhet i Frankrikes
socialekonomiska lagstiftning, men under den regim, som började efter befrielsen i· augusti 1944, menas därmed inte blott ålderspension
samt sjuk- och invaliditetsförsäkring; »securite sociale» innefattar
även en statsgaranti, att varje arbetsför fransk medborgare skall få
en lämplig sysselsättning, som ger honom och henne erforderliga existensmedel. En dylik statsgaranti förutsätter, att tillgången på arbete är konstant, vilket den emellertid aldrig har varit och aldrig
kommer att bli, eftersom den, för att använda matematikens språk,
är en funktion av variabla faktorer, vilka ingen regering kan bemästra av det enkla skälet att flera av dessa faktorer ligga utanför
en regerings maktsfär, t ex. konjunkturväxlingar på världsmarknaden och internationella utrikespolitiska komplikationer. Lagens författare torde väl själva ha insett, att en statsgaranti, avseende permanent sysselsättning åt varje arbetsför medborgare, är en chimär,
men de ha måst följa de partipolitiska direktiven.
För att gardera sig mot ett krav på en omedelbar realisering av
utfästelserna om permanent arbete åt alla ha statsmakterna i lagen
inflikat en paragraf, som stadgar, att folkförsäkringsreformen skall
i likhet med socialiseringen genomföras etappvis, vilket innebär att
till en början endast de delar av reformen verkställas, som stå i ett
visst sammanhang med tidigare lagstiftning på området i fråga,
d. v. s. de under mellankrigstiden promulgerade lagarna om »les assurances sociales». Statens garanti, att varje arbetsför medborgare
skall erhålla en permanent sysselsättning blir slutetappen – av ovan
anförda skäl ligger den i ett oändligt fjärran. Men denna garanti
gör sig nog så bra på papperet, ett lockbete för att driva mindre
intelligenta arbetare in i den röda partifållan.
Medan den tidigare sociala försäkringslagstiftningen endast gällde
vissa befolkningsgrupper, avser, som ovan antytts, den nya lagen alla
franska medborgare, som äro bosatta i Kontinental-Frankrike. För
fransmän i kolonierna och protektoraten skall senare en särskild lag
utarbetas.
De förut gällande bestämmelserna angående understöd vid sjukdom
och invaliditet äro på det hela taget oförändrade, men de äro hädanefter tillämpliga på alla franska medborgare, likaså tidigare fast- 621
..
,·.
Dagens frågor
ställda grunder för utbetalning av familjeunderstöd (allocations familiales). Det är alltså inte blott – som hittills – kroppsarbetare,
som komma i åtnjutande av ålderspension och annat understöd utan
hela nationen – köpmän, industriidkare, hantverkare, jordbrukare,
läkare, ingeniörer, advokater, arkitekter, konstnärer, författare, journalister, skådespelare, anställda av olika slag och andra yrkesutövare
samt därjämte även medborgare, som inte kunna hänföras till någon
viss yrkesgrupp; t. ex. en rentier och alla dessa, som, inte minst i
Paris, leva »au jour le jour», från dag till dag, ur hand i mun. Alla,
från den rikaste till den fattigaste, äro nu infogade i den ordning,
som kallas »la securite sociale».
De enda kategorier, för vilka den nya lagen inte gäller, äro de
arbetargrupper, som sedan länge erhålla relativt stora statsunderstöd och pensioner, nämligen gruvarbetare, sjömän och några kategorier inom järnvägspersonalen.
Vad beträffar de civila och militära funktionärerna, kommer deras ställning att preciseras i ett lagsupplement.
I fråga om i Frankrike fast bosatta utlänningar samt i Frankrike
arbetande (d. v. s. syselsatta i den franska produktionen, t. ex. verkstadsarbetare, jordbruksarbetare och hantverkare) men i hemlandet
skrivna utlänningar ämna utrikes- och arbetsministerierna utarbeta
en specialförordning.
Varje myndig och arbetsför medborgare är förpliktad att årligen
erlägga en försäkringspremie, som i princip utgör 16 0/o av vederbö-
randes inkomst av arbete eller kapital eller från annan inkomstkälla
upp till 120,000 francs per år. En i ett företag anställd person (kategorien nr l, löntagare) betalar 6 0/o av lönen; resten, 10 °/o, erlägges av
arbetsgivaren, varav 6 0/o till försäkringsfonden och 4 0/o till finansieringen av familjeunderstöden. Kategorien nr 2 (de som utöva ett yrke,
men icke äro löntagare, t. ex. läkare, advokater, ingeniörer, arkitekter, industriidkare, köpmän, jordbrukare, hantverkare och andra, som
etablerat egen rörelse), erlägger hela försäkringsavgiften, 16 0/o, då ju
vederbörande är sin egen arbetsgivare. Avgiften beräknas på deras
beskattningsbara årsinkomst enligt deklarationen, dock på högst
120,000 francs. Vad beträffar kategorien nr 3 (personer som inte utöva
något yrke, t. ex. rentierer, konstnärer, författare), beräknas försäkringsavgiften antingen på den enligt deklarationen beskattningsbara
årsinkomsten upp till 120,000 francs eller, om de inte ha beskattningsbar inkomst, på hälften av en industriarbetares medellön per år eller
(för vissa fall) på ett belopp, som är= den lägsta ålderdomspensionen per år, d. v. s. 10,800 francs i städerna och 8,200 francs i landskommunerna.
Befriade från alla försäkringsavgifter äro l) personer över 65 år
som inte utöva något yrke, 2) icke arbetsföra invalider och obotligt
sjuka samt 3) de som blivit arbetslösa.
Som ovan nämnts, är försäkringsavgiften i princip 16 0/o av årsinkomsten intill 120,000 francs. Denna norm tillämpas utan undantag
på löntagarekategorien (med hjälp av arbetsgivaren), men beträffande de andra kategorierna kan tariffen i vissa fall sänkas till 9 Ofo.
622
Dagens frågor
I fråga om statens utanordning av diverse understöd och ålder·domspension stadgas, att endast löntagare har rätt att erhålla det
maximum av understöd och pension, som senare kommer att fixeras,
och blott denna kategori kan få sjuk-, invaliditets-, moderskaps- och
begravningshjälp i penningar och in natura enligt högsta tariffen.
De, som utöva ett yrke men ej äro löntagare’ (kategorien nr 2), erhålla ålderdomspension samt sjuk-, invaliditets-, moderskaps- och begravningshjälp enligt en tariff, som växlar från fall till fall, men
.den är lägre än tariffen för kategorien nr l; vid sjukdom och havandeskap utgår understödet i regel endast i form av naturaprestationer. Personer som inte utöva något yrke (kategorien nr 3) komma
i åtnjutande av ålderdomspension samt få i vissa fall sjuk-, invali·ditets-, moderskaps- och begravningshjälp (in natura). De, som befriats från erläggande av försäkringsavgifter, erhålla naturaprestationer och i visa fall penningunderstöd.
Nu är det att märka, att medan försäkringsavgifterna blivit noga
fixerade för de olika kategorierna, innehåller lagen inga exakta uppgifter rörande storleken av statens motprestationer; dessa komma att
»senare preciseras». Endast i de begränsade fall, där paragrafer i
·den tidigare socialförsäkringslagstiftningen (les assurances sociales)
inflikats i den nya lagen, vet man, till vilka belopp en del understöd
komma att uppgå, t. ex. i fråga om ålderdomspensionen för vissa
grupper av löntagare, huvudsakligen kroppsarbetare. Då man tar en
försäkring, vill man ha en exakt uppgift om försäkringsgivarens motprestation, i synnerhet då försäkringen är obligatorisk. Lagen säger
endast, att det blir ålderdomspension och åtskilliga andra understöd
för alla kategorier av försäkringstagare, men hur mycket, det skall
bestämmas »senare».
.Är man i okunnighet om, hur stora statens motprestationer bli, vet
man heller inte, när dessa prestationer komma att utgå. Man vet en·dast, att de utfästelser, staten gjort i fråga om ålderdomspensionen,
icke kunna infrias, förrän produktionens medelnivå är= 110 °/o av
1938 års nivå och beträffande de andra riskerna 125 Ofo. Enligt den senaste statistiken utgör produktionen för närvarande endast 64 Ofo av
1938 års produktion.
Beträffande kostnaderna äro arbets- och finansministeriernas upp··
gifter mycket svävande. Understöden till de gamla, som i första
rummet komma att utanordnas, beräknas uppgå till cirka 15 miljar·der francs. Antalet avgiftspliktiga uppskattas approximativt till 20
milj. (7,5 milj. enligt gamla lagen).
En ej ringa procent av de avgiftspliktiga är faktiskt inte i behov
av understöd och ålderdomspension. Deras uppgift är att med sina
bidrag finansiera statshjälpen till verkligt behövande landsmän. De
.avgifter, som de ekonomiskt välsituerade erlägga, ha i själva verket
inte karaktären av försäkringspremier utan äro snarare att anse som
.ett slags solidaritetsskatt.
Den l juli 1946 trädde lagen i kraft, men den pågående våldsamma
francinflationen äventyrar folkförsäkringens praktiska värde. Det
..fåtal understöd och pensioner, som hittills fixerats, äro redan löjligt
623
Dagens frågor
små. Ett exempel: den årliga ålderdomspensionen på 10,800 francs
ligger nu under existensminimum för en månad i dagens Paris. Så
var det också i Tyskland under markinflationen i början av 1920-talet.
En tysk generals årspension räckte 1923 inte ens till en spårvagnsbiljett.
Den franska folkförsäkringens administration är monterad enligt
centraliseringsprincipen. Varje kommun har sin försäkringskassa.
men kommunkassorna sortera under la Caisse Nationale de securite
sociale, där fackföreningarna dominera. Fastän arbetsgivarna bära
den tyngsta bördan, har deras inflytande genom supplementlagen av
den 31 oktober 1946 reducerats till ett minimum, en orättvisa som
bland många andra det nya parlamentets borgerliga majoritet icke
borde tolerera.
Jean Gay.
Det tyska mullvadandet De schweiziska myndigheterna ha börjat att
i Schweiz under kriget. offentligt framlägga sina erfarenheter från
kriget och redovisa sina åtgärder i olika hänseenden. Detta har skett
med ibland alldeles förvånande öppenhet. Särskild uppmärksamhet
har väckt general Guisans, den schweiziske överbefälhavarens, redogörelse för försvarets organisation och planer. Hans temperamentsfulla skrift med dess bilagor av försvarsgrenschefers och olika specialgrenschefers sakliga skildringar har blivit en best-seller, som
lidelsefullt diskuteras inom alla kretsar i Schweiz.
Nyligen har också kantonalregeringen i kantonen Basel-Stadt låtit
offentliggöra en »Bericht iiber die Abwehr staatsfeindlicher Umtriebe
in den Vorkriegs- und Kriegsjahren sowie die Säuberungsaktion nach
Kriegsschluss». Fastän denna redogörelse endast omfattar en liten del,
till ytinnehållet en av de minsta kantonerna, av Schweiz, är den av
det allra största intresse. Basel ligger inte blott vid gränsen till Tyskland. Staden hade en bit av Tyskland mitt inne i sig, eftersom den
tyska järnvägsstationen med tillhörande ranger- och godsbangårdar
inom stadens område stod under tysk förvaltning och åtnjöt vidsträckta rättigheter. Samtidigt var gränsen i övrigt livligt trafikerad
av tyskar med arbete i Basel och schweizare med arbetsplats i Tyskland. Allt som allt utgjorde Basel en idealisk utgångspunkt för tysk
propaganda i och spioneri mot Schweiz. Staden blev också livligt och
hänsynslöst utnyttjad för dessa ändamål.
Det utmärkande för den tyska verksamheten i Basel och för övrigt.
i hela Schweiz var dels, att Tyskland ej erkände den enskilde utiandstyskens rätt till eget ställningstagande i fråga om hans uppträdande
i det land, där han åtnjöt gästrätt, dels att man organiserade allt och
alla. För nationalsocialistisk uppfattning var den enskilde intet, partiet och staten allt. Varje tysk hade att utan tvekan ställa sig till
förfogande för varje uppdrag. En tysk i utlandet var skyldig att
meddela sina iakttagelser om allt av intresse, militärt, ekonomiskt,.
politiskt, även personligt om ämbetsmän, om sina kringboende, ja om
sina släktingar. För att hålla honom själv under kontroll och under
ständig påverkan av tyska ideer- och om möjligt isolerad från andra
624
Dagens frågor
än tyskar – tvingades han in i olika organisationer. »Ortsgruppe der
NSDAP», »Hitlerjugend», »Arbeitsgemeinschaft der deutschen Frauen
im Ausland», och vad de allt hette, hade dessa ändamål. Och de flesta
tyskar läto sig villigt organiseras.
över huvud låg det i nationalsocialismens egen ide, åtskilliga gånger
tydligt förkunnad av Hitler, att ingenting kunde eller fick finnas som
ej var politik. Sammanslutningen av den tyska kolonien i Basel, vilken 1933 uppgick till över 19,000 personer, var från början opolitisk.
Men vid första maj-festligheten 1938 meddelade den tyske konsuln i
Basel, att kolonien i dess dittillsvarande form upphört att existera.
Hädanefter fanns ingen frivillig förening utan en »Zusammenschluss
aller hier wohnhaften Deutschen zu einer echten Volksgemeinschaft».
Denna innebar, att tyskarna i Schweiz fördes ut ur sitt demokratiska
sammanhang med det land, där de voro gäster.
Verkligt ödesdigert var detta när det gällde ungdomen. De tyska
skolbarnen uppfostrades i sina organisationer till fanatisk Hitlerdyrkan, till tro på de nationalsocialistiska idealen o<;h till förakt för
varje demokratiskt styrelseskick. Sin högsta höjd nådde denna utveckling sommaren 1942, när 1,300 tyska barn i Schweiz, därav 300
från Basel, reste till ett sommarläger i Tyskland. Där fingo de för
första gången bära den bruna uniformen- i Schweiz gällde uniformsförbud- och de marscherade och exercerade av hjärtans lust. Men i
Schweiz gingo de i samma skolor och i samma klasser som schweiziska barn, även naturligtvis sådana av judisk härkomst. Det är lätt
att tänka sig vad detta skulle innebära av slitningar, särskilt som
schweizarna av princip ej gjorde någon skillnad på olika barn. Enkla
slagsmål mellan tyska och andra barn föranledde t. o. m. klagomål
från den tyske konsuln i Basel hos vederbörande myndigheter.
En flod av tysk propaganda vällde under kriget över gränsen vid
Basel och beredde schweizarna stora bekymmer. De inhemska nazistpartierna drogo däremot nytta därav. Att dessa aldrig fingo något
avsevärt omfång kan naturligtvis dels tillskrivas det schweiziska folkets, av myndigheterna understödda sunda reaktion mot extremistpartiernas läror. Men partierna kunde heller inte framträda med
verklig styrka, eftersom de visserligen alla hyllade fiihrerprincipen,
men aldrig kunde enas om vem som skulle vara schweizisk fiihrer!
Viktigast av allt var, att den tyska kolonien och tyskfödda schweizare rekryterade den stora mängd av spioner, som avslöjades under
kriget. Någon statistik över antalet spionerifall föreligger ej, men
två tredjedelar av alla tvångsåtgärder under kriget från polisens sida
sammanhängde med spionerimål, och enbart i Basel fälldes ej mindre
än 8 dödsdomar och 15 domar till livstids straffarbete. över huvud
synes den schweiziska polisen ha varit synnerligen effektiv. Det är
också känt, att den hade större maktmedel och ingrep hårdare än t. ex.
den svenska säkerhetspolisen.
Det vore frestande att försöka en jämförelse med svenska förhållanden, men en sådan är ej ännu möjlig. Svenskt material har ej publicerats i tillnärmelsevis samma utsträckning som schweiziskt. Men
åtskilliga frågor ställa sig. Arbetade ej de tyska kolonierna i Sverige
625

Dagens frågor
med samma mål som i Schweiz~ Och använde de ej samma medelt
Och vore det ej lämpligt att man i Sverige finge veta vad som faktiskt förekommit, i den mån detta kommit till myndigheternas kännedom~ En sådan redogörelse skulle lika litet som i Schweiz innebära
någon förföljelse, utan dels tjäna som en förklaring från säkerhetspolisens sida av många av dess åtgärder, dels vara en varning och
lärdom för framtiden.
P.
Rysslands säkerhet – En av de viktigaste orsakerna till de rå-
politik går före strategi. dande politiska svårigheterna i de internationella förbindelserna är tvetydigheten i de politiska termernas betydelse. Liksom ordet »demokrati» har en helt annan betydelse i
öster mot i väster, så menar man i Moskva med ordet »säkerhet»
något helt annat än i London och Washington. Det vill alltjämt
synas som om Västerlandet inte till fullo förstod vilken politisk betydelse det har att de viktigaste politiska termerna tolkas på ett helt
annat sätt i östern. Det är emellerid så, att ett avtal eller en överenskommelse kan ha någon mening endast om båda parterna förknippa samma begrepp med de ord som användas i avtalet. I väster är det mycket få personer som inse att möjligheten att framkalla missförstånd på vilket avsnitt man behagar inom den internationella politiken utgör ett mäktigt politiskt vapen. Detta inses
däremot mycket väl i Moskva.
Västern söker alltjämt få en uppfattning om Ryssland. Under kriget skötte censuren om att det i pressen inte infördes något, som
kunde ge anledning till »missnöje» i Moskva. Efter krigets slut har
emellertid detta »tabu» fallit bort, och för närvarande är Ryssland
utan tvekan »huvudpersonen» i den anglosaxiska publicistiken.
Det finns för närvarande flera skolor eller politiska orienteringar,
av vilka var och en anser att den funnit nyckeln till den s. k. »ryska
gåtan».
Till för kort tid sedan hade i England och Förenta Staterna den
skolan största antalet anhängare, vars uppfattning skulle kunna sammanfattas sålunda: den ryska politiken dikteras av misstro mot och
fruktan för det »kapitalistiska» Västerlandet. Den ryska politikens
huvudmål är – säkerhet. Man måste alltså övertyga Ryssland om
att Västerlandet inte planerar något korståg mot det utan tvärtom
uppriktigt önskar ett gott samarbete.
Ovannämnda princip har under de senaste månaderna ägnats hundratals artiklar. Den låg även till grund för Byrnes’ politik, när han
föreslog Ryssland en 25-årig militärallians, som skulle förena Förenta Staterna, England, Frankrike och Sovjet mot tysk och japansk
aggression. Denna uppfattning är även orsaken till F. N :s och alla
internationella konferensers misslyckande från och med San Francisco, över Washington och London och till Paris.
Denna uppfattning »går» inte, som man säger på politikerjargong.
Den går inte, men den gäller fortfarande i stor utsträckning. Dess
anhängare resonera nu på följande sätt: diagnosen är riktig, det
626
Dagens frågor
är bara läkemedlet som är felaktigt. Och detta är anledningen till
att denna uppfattning förmodligen kommer att gälla ännu en lång tid.
Grundorsaken till alla missförstånd mellan Västerlandet och Ryssland är just denna ständigt diskuterade »säkerhet». Detta ord betyder nämligen helt skilda saker i Ryssland och i väster.
I julinumret av »Colliers» stod en artikel av Frank Gervais (med
titeln What’s Russia up to~). Författaren uppräknade allt vad Ryssland vunnit från Teheran till denna dag. Gervais påpekar mycket
riktigt att med Teheran alla Rysslands mest högtflygande imperialistiska planer uppfylldes; ändock fordrar Ryssland ständigt något
mera. Och det gör detta – enligt den citerade författarens uppfattning – »för att nå säkerheten att aldrig bli anfallet».
Detta slags uppfattning är ett typiskt exempel på den omtalade
missuppfattningen av begreppet »säkerhet».
I Västerlandet gäller fortfarande följande:
l. I närvarande stund är världens problem politik och inte strategi. Ett framtida krig – om det kommer – kommer att utbryta
av politiskt-ideologiska skäl och inte av någon annan orsak.
2. Säkerhet kan i dag inte uppnås medelst några som helst gränser eller strategiska säkerhetszoner. Amerikanarna ha offentliggjort
att de till sitt förfogande har raketvapen med många tusen kilometers räckvidd. Om vi därtill lägga atomenergien och de noggrant
bevakade vapen, som grunda sig på denna, så förstå vi, att begrepp sådana som »buffertstater», »säkerhetszoner» o. s. v. helt förlorat sin betydelse.
Vad betyder då dessa förändringar för tolkningen av ordet »sä-
kerhet»~
Sälcerhet blir för varje dag allt mindre ett strategiskt och allt mer
ett politiskt begrepp. Ryssland har mycket väl förstått denna förändring och vet, att ett väl organiserat kommunistiskt parti i staten X ur Moskvas säkerhetssynpunkt är en betydligt viktigare faktor än några tiotal välbeväpnade divisioner.
Säkerhet är i denna dag framför allt politik, politiskt-ideologiskt
herravälde, och det är detta slags säkerhet och ingen annan, som
Sovjetunionen eftersträvar. Icke Jalta, icke Dardanellerna, icke atombomben utan en världsomfattande enhetlig politisk organisation
(kommunistisk) ledd från Moskva, är för Ryssland idealet av säkerhet.
Ryssland var den första som upptäckte att det gamla historiska
slagordet nu gäller omvänt och lyder: »Cuius religio, eius regio.»
Ett klassiskt exempel på Säkerhetsrådets (vems säkerheU) verksamhet var den persiska frågan. Från konfliktens första stund var
man i Persien medveten om att man inte kunde räkna på någon hjälp.
Det är inte så märkvärdigt att man trots hänvändelser till England
och USA (som garanterat Persiens oavhängighet och integritet) lutade åt direkta underhandlingar. »Direkta underhandlingar» är ett
dekorativt synonym för kapitulation.
En brittisk publicist har mycket riktigt påpekat, att om Nationernas Förbunds statut varit avfattad såsom F. N :s statut, skulle tyskarna inte behövt utträda ur N. F. Hitler skulle med användande
627
Dagens frågor
av »vetorätten» alldeles legalt kunnat verkställa annekteringen av
Sudetlandet, Tjeckoslovakiet, Österrike, Polen med flera länder.
Från och med krigsslutet har det skrivits, talats och – vad mera
är- handlats tusen gånger mera för Rysslands säkerhet än för alla
andra länders i världen säkerhet tillsammans. När allt kommer omkring, kan inte F. N. få vara ett ryskt försäkringsbolag och ännu
mindre en nervklinik för de sovjetryska »säkerhetskomplexens» behandling.
Artur Koestler framhåller i en artikel kallad »Raise the Iron Curtain» (Tribune – London) att dessa sovjetryska »komplex» i grund
och botten inte äro något annat än fragment av en planlagd psykisk
upprustning.
Det är sant, att den stora massan sovjetryska medborgare dras
med en sjuklig misstänksamhet mot det »kapitalistiska» Västerlandet. Det är sant att de sovjetryska fotbollsspelarna vid sin vistelse
i London vägrade att motta några sandwiehes på fotbollsplanen av
rädsla för att de skulle vara förgiftade. Denna ivrigt uppodlade potential av misstänksamhet, okunighet och därpå grundat hat mot
Västerlandet – utgör den farligaste delen av den sovjetryska rustningsplanen. Fruktan och misstron (huvudbeståndsdelarna i hatet)
fördjupas och förstärks i en fullständig isolering och avskildhet från
den övriga världen.
Ryssland framställer oavbrutet nya krav på Västerlandet, alla dikterade av kravet på »säkerhet». Västerlandet måste – skriver Koestler i den citerade artikeln – för sin säkerhets skull och för världsfredens skull fordra psykisk avrustning av Ryssland. Denna fråga
måste komma i främsta rummet före alla andra frågor rörande Ryssland.
I praktiken föreslår Koestler att man skall framställa följande
krav till Sovjet: a) Fritt tillträde och fri cirkulation på Sovjetunionens område för alla organiserade tidningar, tidskrifter, böcker, filmer, konstverk o. s. v. b) Upphävande av eller förändringar i den
ryska censuren, så att utiandsnyheter få offentliggöras i obeskuren
form. c) Fritt tillträde för journalister, korrespondenter, parlamentariska kommissioner o. dyl. till av Ryssland ockuperade territorier.
d) Avskaffande av alla passinskränkningar, så att sovjetmedborgare
kunna få resa utanför Sovjetunionens gränser och utlänningar släppas in i Sovjetunionen. e) Upprättande av en brett lagd plan för utbyte av studenter, lärare, professorer, arbetare o. s. v. mellan Sovjet
och de västerländska staterna.
Koestler, som i Västerlandet gäller såsom expert på sovjetryska
frågor – är det i själva verket inte alls. Han har aldrig suttit i
ett sovjetfängelse. Hjälten i Koestlers sista bok »Zero et l’infini»
(Paris 1946), som sitter i ett sovjetfängelse, har en klocka och på
väggarna i cellen sitta fångarnas visitkort uppspikade. Det är svårt
att tänka sig mera komprometterande bevis på bristande kännedom
om verkligheten i Sovjet. Det visar att även Koestlers teoretiska
kännedom om Ryssland är ofullständig och ytlig. Denna typ av experter bidrar till att göra ogenomträngligheten tätare i den barriär,
628
Dagens frågor
som skiljer Ryssland och Västerlandet åt. Och de ovan citerade kraven på Ryssland äro ett tydligt bevis härpå. Dessa krav gå ut på
att förstöra delar av den s k. järnridån, vilken är en populär benämning på Sovjets isoleringspolitik.
Man behöver inte veta så mycket om Ryssland som Koestler ändock gör för att förstå, att diktaturen i en totalitär stat inte kan
existera jämsides med en fri opposition. Koestlers krav betyder i
själva verket krav på bildande av en dylik opposition i Ryssland
med ty åtföljande konsekvenser – kommunisternas avstående av
makten till förmån för en mer demokratisk regim. Dylika ultimativa krav till Ryssland skulle få samma mottagande som kravet på
kapitulation utan villkor fick i Hitlertyskland efter konferensen i
Casablanca år 1942.
Förresten är det svårt att komma med dylika krav, eftersom Ryssland trots alla fakta framhärdar i att det inte existerar någon rysk
isolationism och att begreppet »järnridå» är ett reaktionärt fantasifoster.
I Ryssland finns det ju officiellt personlig frihet, det fria ordet
och frihet att opponera sig – garanterad av konstitutionen. Med
det tillägget bara, att ordet frihet har en helt annan betydelse än i
Västerlandet.
Västerlandet vill emellertid fortfarande inte förstå detta. Där resonerar man fortfarande på så sätt, att om det inte finns någon
gränsbarriär mot de kommunistiska ideerna, så kan det inte heller
någonstans i världen finnas någon barriär mot de västerländska
ideerna. I Amerika, England, Frankrike och Belgien – överallt finns
det kommunistiska partier, sovjetryska propagandacentraler, sovjetryska tidningar, böcker o. s. v. Varför skulle då Västerlandet inte
ha rätt att fordra samma privilegier för sina ideer, som det själv
beviljat den kommunistiska ideologien~
Så länge detta villkor inte blivit uppfyllt, kan Västerlandet inte
tala om säkerhet. Så länge detta villkor inte blivit uppfyllt, är begreppet »en värld» en hägring. Och om det är sanning, att i mänsklighetens nuvarande utvecklingsfas det måste vara antingen en värld
eller ingen alls, så måste man i händelse av rysk vägran fastställa,
att den goda viljans »appeasement»’s korståg gjort bankrutt. Inte
förrän en politisk opposition i detta ords västerländska betydelse
uppstår i Ryssland kan frågan om säkerheten åter bli ett strategiskt
och inte ett politiskt begrepp.
Tadeusz Norwid.
Det allvarliga eko- Den ekonomiska politiken under det gångna året
nomiska läget. har kännetecknats av en påtaglig brist på klara
riktlinjer. 1944 års penningpolitiska program uppgavs genom finansminister Wigforss’ självrådiga utfästelser redan på hösten samma
år i dåvarande valrörelse. 1945 kännetecknades av krigsslutet och den
allmänna fredsyran, i vilken landets under avspärrningsåren samlade
lager av exportvaror fördes ut för att hjälpa till att få i gång produktionen i segrarländerna. De därvid samlade valutareserverna,
46- 46847 Svensk Tidskrift 1946 629
Dagens frågor
som våren 1946 nådde sin höjdpunkt, ha därefter successivt förbrukats på en import, som endast i begränsad utsträckning tillfört landet nödvändiga råvaror. För fortsatt import äro vi nu hänvisade
till den valutatillförsel, vår export kan lyckas anskaffa. Några lager
och reserver finnas inte längre att falla tillbaka på.
Samtidigt kännetecknas läget inom landet av en växande efterfrå-
gan i förhållande till varutillgången, vilken befaras bli än knappare
nästa år. Sedan 1944 års program uppgivits, har genom successiva
lönehöjningar den samlade inkomstsumman befunnit sig i stadigt
stigande för att under sistförflutna år ha stigit med cirka 10 procent i genomsnitt över hela linjen. I höstens valrörelse utlovade finansministern nya löneökningar, vilka genom nu pågående avtalsförhandlingar komma att realiseras bl. a. i den formen, att ramavtalet med dess »indextak» slopas och lönerna höjas med 5 procent
den l februari, om levnadskostnadsindex före årsskiftet nått taket
249 och eljest den l maj. Vid sidan av de kollektivavtalsbestämda lö-
nerna pågå individuella lönestegringar av betydande storlek.
På prisfronten har spänningen ökats, och genom att priskontrollens
nuvarande ledning, antingen den nu ligger i händerna på dess nye
ordförande eller hos regeringen, driver en energisk, prissänkande
politik, vidgas klyftan mellan den monetära köpkraften och den
varumängd, som till priskontrollerade priser står till förfogande.
Överskottsköpkraften riktar sig följaktligen mot de fria varorna,
vilkas priser drivas orimligt i höjden. Företagarna, vilkas inställning till priskontrollen blivit mer och mer kritisk, drivas att producera varor, som inte äro priskontrollerade, då kostnaderna för de
senare många gånger inte täckas av de tillåtna priserna. Det betänkligaste är emellertid, att arbetskraften drives över från den viktigare produktionen till mindre angelägen sådan. Den nuvarande
arbetskraftsbristen, som utan gensägelse huvudsakligen hänger samman med andra omständigheter, är helt säkert till icke ringa del
konstlad. Den förda prispolitiken är ägnad att bringa den samhällsekonomiska balansen ur jämvikt och bidrager därför i sin mån till
att öka inflationsfaran.
Samtidigt som efterfrågan alltmer drives i höjden, bedömas utsikterna att öka varutillgången tämligen pessimistiskt. Det största
hindret härvidlag utgöres av arbetskraftsbristen. Medan under 30-
talet den arbetsföra befolkningen ökade med cirka 30,000 nya arbetare årligen, inträder fr. o. m. i år en direkt minskning av de arbetsföra åldrarna. Hela befolkningen fortsätter dock alltjämt att öka.
Knappheten på alla slags material kommer sannolikt att fortfara.
Av våra naturtillgångar är skogen starkt ansträngd. Importen särskilt av bränsle har sin givna begränsning dels i den väntade valutabristen, som till stor del kommer att bli en följd av att exporten
av våra viktigaste varor, skogsprodukterna, inte kan ökas utan att
begränsa hemmamarknadens försörjning, dels i det allmänt ogynnsamma ekonomiska läget i världen, där särskilt ‘l’ysklands lamslående
är ett svårt hinder för återhämtningen i alla Europas 1 ”TJ.der.
Från experthåll har varnats för att läget under 1947 kan komma
630
Dagens frågor
att förvärras, och maningar ha framförts att visa moderation i anspråken på ett förbättrat reallöneläge. I riksdagen har oppositionen
begärt klara besked om regeringens ekonomiska politik med hänvisning till de faktiska förhållandena, och särskilt högerns ledning har
i upprepade framstötar ihärdigt pekat på osäkerheten i regeringens
kurs. Det började med hr Domös interpellation till statsministern
vid vårriksdagen angående varuförsörjningen och riktlinjerna för
penningpolitiken m. m. och återupptogs därefter i olika sammanhang för att nu senast vid remissen av omsättningsskattepropositionen ge upphov till en debatt, vari även från regeringens sida lä-
gets allvar medgavs. Regeringen har visserligen vidtagit en mängd
åtgärder t. ex. ingripande mot exporten, uppvärdering av kronans
yttre värde, reglering av investeringarna, skärpning av priskontrollen, subventionering av importen m. m., påpekades från oppositionens sida, men åtgärderna ha snarare haft karaktären av tillfälliga stötar än utgjort led i en genomtänkt och klart utformad politik,
som haft ett bestämt mål i sikte, nämligen avvärjandet av en befarad inflation. Tydligast har detta kommit till synes i propositionen
om omsättningsskattens avveckling vid årsskiftet. Utan att se åtgärden i dess samband med andra åtgärder för att bekämpa inflationen
avhänder sig regeringen ett viktigt skattepolitiskt vapen och bryter
därmed med sin sedan länge proklamerade uppfattning om skattepolitiken som ett medel att styra den ekonomiska utvecklingen, framhölls från oppositionens sida.
Vid månadsskiftet publicerades 1945 års statsskatteberednings betänkande med förslag om värnskattens inarbetande i den statliga
inkomstskatten, ehuru något sänkt för inkomsttagare under 15,000
kronors inkomst men höjd för de större inkomsttagarna, höjd förmögenhetsskatt, höjd bolagsskatt och införandet av en kvarlåtenskapsskatt för kvarlåtenskaper över 25,000 kronor samt med anledning härav höjning av gåvoskatten. De nya förslagens verkan i inflationsbefrämjande riktning får inte förbises. Den 5 december höll
statsrådet Myrdal ett föredrag inför Nationalekonomiska föreningen,
vari han bebådade införandet av importreglering och skärpt investeringskontroll nästa år. Ett par dagar senare meddelade dock finansminister Wigforss, att regeringen inte övervägt någon importreglering.
Den Erlanderska regeringens villrådighet nu påminner, trots de
ekonomiska krisernas helt olika karaktär, inte så litet om den första
Brantingska regeringens famlande hösten 1920, då Thorsson såg räddningen i- ministärens avgång och bildandet av en samlingsregering.
631

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner