Print Friendly

Dagens frågor

Av Redaktionen | 31 december 1945


1945


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.


DAGENS FRÅGOR
Den l febr. 1945.
Kring remiss- 1945 års riksdag har samlats under ett intresse från
debatten. allmänhetens sida, som tyder på att de inrikespolitiska frågorna – med vilka ju riksdagen mest sysslar ·- tilldraga sig
stigande uppmärksamhet.
Intresset gäller dock icke de budgetära frågorna i inskränkt mening,
ty den riksstat, som finansminister Wigforss presenterade riksdagen,
var till största delen en på vissa hypoteser upphängd skiss, som skall
närmare fyllas ut när våren kommer och sikten över det utrikes- och
handelspolitiska läget klarnat. Ingen kan klandra finansministern
för denna försiktighet. Just nu äro hållpunkterna för att bedöma det
nya budg·etårets utsikter de allra osäkraste. Möjligen kan det med
fog invändas, att detta uppskov med det slutliga ställningstagandet
inte ger riksdagen den behövliga realistiska tavlan om det finansiella
allvarsläge, som vi måste råka in i, om kriget och avspärrningen
fortgå längre än till l oktober i år. Anslagsbehandlingen i riksdagen
i vinter och vår kan nu komma att försiggå i en lättfärdig känsla för
optimism, som sedan kan visa sig helt ogrundad. Och vår svenska
riksdags budgetbehandling tillåter inte några »Wiedererwägungen»,
någon omprövning av tidigare fattade beslut; det kan undras om
något parlament på jorden föreskriver vid en och samma riksdag en
sådan sakrosant helgd åt varje en gång fattat riksdagsbeslut som
det svenska.
Remissdebatten kom, som man långt i förväg kunde vänta, att ge
en plattform för kommunisterna som de hittills aldrig haft. På sätt
och vis ha de blivit vårt allra sista vågmästareparti. (Som det första
vågmästarepartiet kan anges »intelligensen», d. v. s. stadsrepresentanterna i andra kammaren, som under 1870- och 80-talen balanserade
första kammarens konservativa mot andra kammarens lantmannaparti; som det andra det sistnämnda partiet, som från slutet av 1800-
talet skötte vågen i kampen mellan första kamrnaren och andra kamrnarens vänster; som det tredje det gamla liberala partiet, under den
tid från 1910-talet då varken högern eller socialdemokraterna hade
majoritet; och som det fjärde bondeförbundet från 1933, då Axel
Pehrsson-Bramstorp övertog befälet i partiet, avlösande C. G. Ekman
som mannen med tummen och manövrerande tills socialdemokraterna
erövrade majoriteten i bägge kamrarna.) Naturligtvis ha kommunisterna inte fått den geometriska vågmästareställningen. Men just för
ögonblicket påverka de starkt socialdemokraterna i ekonomiska och
sociala frågor, sannolikt också i viss grad i utrikespolitiska. Man behöver blott tänka på arbetsmarknaden, där ”Wigforss’ lönestoppspolitik plötsligt övergivits och de bägge arbetarpartierna lika plötsligt
funnit varandra i ett quaud-meme-försvar för de lönerörelser, som
60
Dagens frågor
det ena av partierna- socialdemokraterna- ännu så sent som i valrörelsen ängsligt och bevekande varnade arbetarna för. Och det behövs blott en flyktig blick på årets strida motionsflod för att vem
som helst skall bli varse den intensiva konkurrensen mellan socialdemokraterna och kommunisterna just nu, trots att kriget ännu ej
slutat och trots att de närmaste åren oundvikligen komma att dras
med de största statsfinansiella besvär.
Andra kammarens kommunistledare, hr Hagberg i Luleå, rönte
också en publik uppmärksamhet som aldrig tillförene. statsrådsbänken, som rymmer blott 12 platser medan regeringen f. n. har 16 ledamöter, kunde inte ge plats för alla av dem; så många statsråd på en
gång ses annars blott vid riksdagens högtidliga öppnande i rikssalen.
Och dagen till ära visade sig hr Hagberg i sällsynt god form, när
han läste upp sitt på förhand skrivna långa anförande. Några mindervärdeskomplex hade han inte, han tillstod det gärna själv. Han ville
störta samlingsregeringen; under alla förhållanden borde hrr Giinther
och Möller gå. Och framför allt undvek han att alltför hårdhänt
stöta hr Wigforss för pannan.
Det skulle dock vara alldeles felaktigt att tro att det var respekten
eller på sina håll tilläventyrs fruktan för kommunisterna, som gjorde
hr Hagbergs i Luleå inlägg till det stora publiknumret. Det var mest
rena rama nyfikenheten som skaffade honom de många intresserat
lyssnande åhörarna. Man ville få besked om vilken roll som kommunisterna tänkte tilldela sig själva. Sedan deras aktuella taktik nu
och under den närmaste tidens debatter klargjorts, få de nog på nytt
finna sig i att betraktas såsom representanter för en demagogisk ytterlighetsrörelse med belastande utländska relationer. De två övriga
kommunisttalarna i andrakammardebatten-bägge jungfrutalare ‘-
gjorde ingen furore utan lämnade kammaren likgiltig. Och hr Hagbergs eget anförande kunde inte lägga många tum till hans längd annat än som taktiker – ty taktik är ett arv från Lenin och Stalin, som
kommunisterna vårda lidelsefullt, och så länge taktiken är deras A
och O, kunna de aldrig ens som radikaler väcka något fullständigt förtroende- som demokrater te de sig således som typiska anpasslingar.
Annars var remissdebatten i exempellös grad ekonomernas och särskilt nationalekonomernas dag. Utom hr Wigforss gjorde professorerna Myrdal, Ohlin och Bagge stora inlägg, vid sidan av många
värdefulla anföranden från praktikens män. Hr Wigforss’ många
vittsvävande, typotetiska uttalanden ökade knappast klarheten över
vägen. Lönestoppspolitiken uppgavs dock officiellt, åtminstone i 1942
års första edition, trots många antiinflationistiska bedyranden. I
princip skulle löneökningarna få begränsas till de sämst ställda. Redan definitionen av detta begrepp vållade dock finansministern dialektiska besvär, men viktigare är att regeringen torde sakna makt att
få sin inskränkande begreppsbestämning respekterad på arbetarsidan,
där LO uppenbarligen förlorat greppet. Förbindelsen åt kommunisterna upprätthölls under remissdebattsdagarna av hr Myrdal, som
nu tycks ha övervunnit en del antiakademisk misstro mot sig som
praktisk politiker och alltmer börjar framträda som den unga, radi- 61
.•,
~ .;
;.
~-.E~!i.N.:- ••~~-~i~~-~-._,& ·’- »~. … -~s.&…,,~ __,:_·:..~.i:.;:-·-~–) ·”‘~•- .t. .J: .._.._,_::.:.
……. ·….
”1”·~-·1i.
Dagens frågor
kala socialdemokratiska generationens framtidsman. Handelsminister
Ohlin gjorde, liksom kommunikationsminister Domö, inlägg från
statsrådsbänken, som uppvisade de olika nyanseringarna inom regeringen i ekonomiska ting. Det starka intrycket av hr Ohlins långa
polemik mot hr Myrdal fördunstade dock snart när hr Ohlin i en
korumunike till pressen lät göra veterligt att hans anförande rätteligen inte finge tolkas som um han förfäktat andra meningar än hr
Wigforss i de aktuella frågorna. Hans debatt med hr Myrdal skulle
alltså blott ha varit ett sällsamt akademiskt intermezzo. Efter kommuniken är det förlåtligt om de intresserade blivit konfunderade och
inte riktigt veta, vad de skola tro om den nye folkpartiledaren.
Till det töckenhöljda i dagens politiska läge hör också den inställning, som de gamla realistiska socialdemokraterna av typ kommunalpamp inta till allt det nya, som hr Wigforss och den yngre falangen
nu rulla fram i digra efterkrigsprogram och motioner. Dessa väderbitna jordbundna praktici ha inte låtit mycket höra av sig i dessa
sammanhang. De ha inte protesterat och troligen komma de inte att
vägra i vändningarna vid voteringarna. Men är deras hjärta och
förstånd med på de nya noterna~ Tro de i sin innersta själ på att
mmhället utan allvarliga efterverkningar kan stå ut med de häftiga
kurer, som nu ordineras~ Inte heller remissdebatten gav någon upplysning i dessa stycken. Det hördes ingenting från dessa djupa led
och alltså inte heller några trosvissa röster; den ekonomiska debatten
var efter vanligheten monopoliserad åt de professionella teoretiserande samhällsförbättrarna. Men från ett annat håll kom det en
orädd men bestämd varning. Det var den alltid självständige professor Lundstedt, som trädde upp och utvecklade riskerna för att det
enskilda initiativet skulle gå förlorat i det socialistiska samhället och
därmed allt det värdeskapande, som hittills presterats tack vare individuell företagarlust och äganderätt. Hr Lundstedt intar inte den
ställningen inom sitt parti, att hans inlägg bör tillmätas någon betydelse i politisk mening; han talade helt visst som alltid utan kontakt
med andra. Men hans argument ha därför inte mindre styrka. Det
vore otänkbart att han skulle sakna ärliga meningsfränder, som
tänka själva och därför tvivla. Att tvivla på den ekonomiska utvecklingens oförtydbara erfarenheter betraktas dock inom socialdemokratien som ett majestätsbrott, och hr Lundstedt har fått löpa gatlopp i partiets press. Ungdomsförbundets tidskrift »Frihet» är den
sista i raden att vilja tolerera tankens frihet. Den hoppas »i varje
fall» att »Uppsalakretsens valmän innan nästa val säger: Flyg, fula
fluga!» Denna kättarprocess, belysande nog för tidens tecken, rimmar ganska illa med det försvar för »friheten från band», som Tidens
nye redaktör, prof. Myrdal, presterar i sin programmatiska installationsartikeL »Vi är alla människor som vägrar att svära på fasta
dogmer men som genom diskussion vill resonera oss fram till klarhet», heter det där med mycken skönmålning av partiet, vars medlemmar veterligen aldrig fronderat eller vågar frondera i sociala frågor.
Det säges i arbetarrörelsens efterkrigsprogram och det har betygats
av bl. a. hr Wigforss, att socialdemokraterna ämna tillåta att enskilt
62
”‘ .
Dagens frågor
näringsliv, givetvis dock starkt kontrollerat, skall i det nya samhället
få leva kvar i viss grad vid sidan av socialiserad företagsamhet. Det
ser dock ut som om socialiseringen trots allt blivit det sista skriket.
Under senaste år har vattenkraftsindustrien, läkemedelsindustriens
och apoteksväsendets förstatligande, ev. också byggnadsämnesindustriens krävts. Och järnvägarna äro redan på väg att socialiseras. I
de 27 punkterna fordras det att bostadsbeståndet i städerna skall
kommunaliseras, och i motioner i fjol lämnades samma recept när det
gällde begravningsentreprenörernas näring. I år tas försäkringsvä-
sendets, stenindustriens samt olje- och kolhandelns förstatligande upp;
även gruvorna i Lappland föreslås samma öde. Kommer processen att
fortgå i denna takt, med ett par näringsgrenar socialiserade per år,
distanseras t. o. m. de 27 punkterna innan de ens aktualiserats.
Den svenska regeringen Den ryska stockholmslegationens tilltänkta
och Baltikum 1940. ominiösa propagandafärd till de baltiska
flyktingelägren i Sverige – som inom parentes sagt ännu inte
börjat och som Sovjetregeringen måhända numera inte är så intresserad av – väckte i riksdagen i december till liv en debatt, som
kom att beröra Sveriges förhållande till de baltiska staterna alltsedan
1940, då dessa intvingades under Sovjetunionen. Exc. Giinther gjorde
då till stor förvåning gällande, att Sveriges erkännande av införlivningen – det kunde enligt excellensen tydligen vara hugget som
stucket, om erkännandet haft formen av de facto eller de jure- gavs
inte bara sedan utan också därför att de baltiska ländernas sändebud
frivilligt, just frivilligt, avregistrerat sina legationer. Häremot framhölls det i debatten och har framhållits i pressen, att frivilligheten
inte gärna kunde vara ofrivilligare. Vad som i detalj försiggått vid
förhandlingarna mellan utrikesdepartementet och de baltiska ministrarna blir väl av brist på skriftliga dokument svårt att i detalj klarlägga och saknar också uppenbarligen betydelse för frågans bedö-
mande. Ostridigt är nämligen, dels att de tre baltiska ministrarna
var för sig i slutet av juli 1940 i demareher till utrikesministern enträget hemställde att den svenska regeringen inte skulle erkänna införlivningen – något som utrikesdepartementet underlät att omnämna i sin kommunike av den 14 december- dels att de vägrade att
till Sovjetregeringen överlämna sina legationer när den bekante frihetsvännen Georg Branting som Sovjetlegationens ombud fordrade att
få överta dem. Till sist böjde sig de tre ministrarna men blott för att
låta det svenska utrikesdepartementet överta lokaler, arkiv m. m.
(f. v. b. till Sovjetlegationen), sedan de förelagts frister härför.
Att beteckna denna form av avstående eller överlåtelse såsom frivillig kan endast vara riktigt i ordets exklusivaste formella bemärkelse. Ty det är evident, att de baltiska ministrarna i Sverige intet
högre önskade än att få bibehålla samma ställning som kollegerna i
t. ex. England och U. S. A. Föreligger det f. ö. ens en tillstymmelse
av sannolikhet för att ministrar för länder, som mitt under ett ovisst
världskrig få sina status mot folkets vilja men på grund av övermäktig·t yttre tryck kastade över ända, redan efter ett par veckor äro be- 5- .J:;.J3 Svensk Tidskrift 1945 63
:~.
–· ~· …:.:.!~ –‘”” ~ ‘· ~..~~,~~..; ·–Jft-..”
.. ~
,-.·:..
1
-~ a'<–… __, …
Dagens frågor
redda att frivilligt ge upp speleH Skulle exc. Giinthers tolkning av
ordet frivillig vara riktig, är sanningen den att Sverige har ett frivilligt försvar, ty de allra flesta 20-åringar inställa sig »frivilligt» till
militärtjänst. Och dock komma de alla på grund av tvång och i vetskap om att eljest avhämtas under polisens medverkan.
Kvar står också frågan, .hur utrikesdepartementet ämnat handla,
ifall de baltiska ministrarna vägrat att överlåta sina legationer. Enligt utrikesministern skulle Sverige då tydligen ha vägrat sitt erkännande. En sådan konklusion ter sig högst märkvärdig men den kan
naturligtvis vara sann. I så fall uppstår dock frågan, om Sverige
skall låta sin politik bestämmas av hållningen hos främmande sändebud. Naturligare vore att Sverige läte andra motiv vara de avgö-
rande för sin politik, i detta fall rent ideella uppfattningar om de
mindre staternas oantastbarhet och självbestämningsrätt. Även om
en sådan hållning skulle ha varit från ryskt håll mer angriplig än
den juridiska konstruktion, som regeringen valde 1940, skulle den dock
ha tett sig naturligare för en av de få mindre stater, som lyckats
hålla sig utanför kriget och därför burit sitt ansvar för att principen
om de mindre nationernas okränkbarhet hålles vid makt.
Det kan inte vara värdigt Sverige att ha sökt betäckning bakom
ministrarna Laretei, Salnais och Gylys, när det gällt att ta ställning
till tre andra, små östersjöstaters folkrättsliga status. Och skall betäckning ha sökts, så bör det ha varit utrikesdepartementet angeläget
att inte pressa dessa diplomatiska representanter till åtgöranden som
gingo stick i stäv mot dessas verkliga, självklara, i demarcherna
otvetydigt dokumenterade önskningar.
Strix och kolingen- några minnes- En dag i mitten av mars 1897
anteckningar över en avsomnad. gick en grupp gymnasister av
äldsta årgången och flanerade på den gata i den lilla stiftsstaden,
som en mångårig tradition för detta ändamål avskilt. Då upptäcktes
att en ny skämttidning var uthängd i fönstret till Holms cigarrbutik.
Den hade en uggla i vinjetten och hette Strix. Upptäckten åtföljdes
omedelbart av inköp av ett exemplar, och man övergick från det ämne,
som dominerat konversationen – de förestående studentskrivningarna – till studiet av den nya publikationens innehåll.
Man fann innehållet med bidrag av både Heidenstam och Fröding
avvikande från de äldre skämttidningarnas. Det »ledande» kåseriet
omspände vårt lands politiska, ekonomiska och sociala förhållanden
i starkt och överskådligt sammandrag. Bland annat ansåg dess författare att det vore slöseri att ha två kamrar i riksdagen. Kunde man
inte av sparsamhetsskäl hyra ut den ena och nöja sig med en~
Strix’ skapare och upprätthållare tills den 1924 sammanslogs med
Söndagsnisse var Albert Engström, tecknare och författare och en
av »alla tiders» störste svenska humorister.
Varför tidningen kom att heta Strix omtalar Engström i dess
första nummer: »Strix! Detta korta namn med sitt pisksnärtljud och
sin djupt symboliska betydelse är frukten av flera starka karlars
mödosamma arbete. Jag är övertygad om att Svenska akademien
64
. ” .
./
Dagens frägor
skulle ha haft oberäknelig nytta av sitt snart färdiga ordboksarbete
om den täckts deltaga i våra överläggningar. Fastän Strix icke tillhör de oundgiingligaste villkoren för hemtrevnad valde vi den dock
emedan den representerar visheten. Humorn är den visaste världsåskådningen, alltså Strix är symbolen även för humorn.»
Vid Strix’ 10-årsjubileum berättar Engström hur svårt det är att
ge en tidning namn och hur han funderade på problemet. »Vi som
sysslade med namnet började frukta för vårt förstånd och därmed
även för tidningens framtid, ända tills jag en dag mötte Birger Mörner på gatan och matt och svag av hjärnarbete anförtrodde honom
mina bekymmer. Han hade svaret genast färdigt: ‘Kalla den Strix.
Det är Strindbergs gamla kamratnamn !’»
I presentationen av Strix heter det, att Strix »skall skämta med
mänskligheten och ställer sig inte i något partis tjänst. Strix skall
bli en svensk skämttidning, ty det skadar ej att vara fosterländsk,
och den svenska humorn är djupare än något annat lands.»
Carl G. Laurin kunde också säga, att Albert I<Jngström och Strix
lärt svenska folket att »skratta på svenska». Den humor, som framträdde i Strix var nog ganska svårbegriplig för utlänningar, vilket
inte hindrade att Albert Engström som tecknare medarbetade i olika
utländska skämttidningar. Albert Engströms penna, ritstift och pensel satte helt sin prägel på Strix. Han presenterade typer av svenska
folket, främst bönder, präster och militärer. Särskilt voro smålänningarna, bland vilka han var uppväxt, och rospiggarna, hos vilka
han tillbragte sin mannaålder, företrädda i hans galleri. I detta tog
småningom Kolingen och hans släkt allt större utrymme i anspråk.
»Många ha missförstått kolingen till den grad att de sinsemellan
använt hans namn till invektiv», skriver Engström. Kolingen är en
person med goda moraliska egenskaper även om man tar hänsyn till
hans starka törst. Han är ganska fri från egoism, avund och hämndlystnad, men rik på medkänsla, tycker om barn och är alltid artig
och förekommande mot damer, inklusive sin »svärmor, fröken Karlsson». Han är ingen skönhet och ytterst originell till sitt yttre. Han
är filosof. Kolingens lynnesart framgår av följande monolog. – År
man glad och trevlig inne, åker man ut. År man glad och trevlig ute,
åker man in. Vad menas”l
En av de första gånger kolingen uppträder är vid en bokauktion.
Auktionisten utropar ett exemplar av Cavallins latinska lexikon.
Kolingen interfolierar:
– Fö’låt en yngling, ä dä mä planser?
Kolingen har förirrat sig ut i geografin och ämnar ta tåget hem.
Han är något stagad och stinsen dekreterar barskt:
– Berusade personer få inte följa med tåget!
– Men blåsa å’t, dä får di! genmäler kolingen.
Kolingen läser en dödsannons:
»Fröken Agnes Liljehji:irta har avlidit efter en dygderik levnad av
90 år på en dag när.»
– Den dagen unnar jag henne av hela mitt hjärta, utbrister kolingen.
65
… ·.
4’ .•
…·.
‘-~::.a..L .• .o..
Dagens frågor
Man har anmärkt på »gubbarna» i Strix att de voro så fula, att
snus, brännvin och svordomar alltför ymnigt förekommo i historierna. Men kritiken bör ses i belysning av statistiken över snus- och
brännvinskonsumtionen och svordomars förekomst bland Sveriges
folk. Här kanske kan erinras om att Albert Engström 1922 invaldes
i Svenska akademien på förslag av ärkebiskop Söderblom.
Apropå Svenska akademien diskuterades för några år sedan i Uppsala studenters allmänna diskussionsförening ämnet »Vetenskap och
värdering». Professor H. S. Nyberg uttryckte språkvetenskapens syn
på saken i ett bejublat påstående om att kolingens språk för vetenskapsmannen är lika aktat som akademiens ordlista.
Många strixhistorier ha blivit klassiska. T. ex. den om sockenpampen, som på begravningen hälsar änkan med: »Kondolerar!» och
på änkans fråga vad det är svarar, att »det är detsamma som gratulerar men det användes bara vid begravning».
En främling reser genom en liten stad och finner att en mässingssextett står och blåser framför ett hus. Han upplyses om att stadens
borgmästare fyller 50 år och att 50-åringen nu hyllas med musik.
-Nå, men var är borgmästar’n~
– Han står med och blåser.
Till de mera bekanta historierna hör väl även den om gumman som
överraskas när hon klådde upp sin gubbe och därvid förklarade att
anledningen var »att han gick omkring och sa’ att han var olyckligt
gift».
Här kan lämpligen gamla mor Stavas monolog inskjutas:
‘– Gud förläte envar för hans ungdoms synder, men när jag tänker
på mina kan jag inte låta bli att skratta.
När den finske författaren Sillanpää 1939 var här och hämtade sitt
nobelpris sökte han- och lyckades- sammanträffa med Albert Engström. Till en intervjuare yttrade Sillanpää, att han alltid med stort
intresse läst Strix och att han särskilt fästat sig vid historien om provinsialläkaren, som bodde i ett stationssamhälle så obetydligt, att »endast godstågen stannade där och även de först efter den allra största
betänksamhet».
Emellertid finns en vida roligare strixhistoria förlagd till Sillanpääs hemland under förbudstiden. J ag berättar liksom förut ur
minnet:
»En finsk-amerikanare kommer in i en järnvägskupe och placerar
en liten låda i näthyllan, varefter han går ut på plattformen. Om en
stund börjar det droppa ur lådan. I kupen befinna sig Söderlund och
Paavolainen. De skynda fram, uppfånga dropparna med fingrarna
och slicka i sig dem. De kan icke identifiera vätskan och sätta sig.
Amerikanaren inträder. Söderlund, som varit till sjöss och seglat
med engelsmän och därför kan språket, lägger upp en intervju:
-What in the box, sir~ American brandy’- No, sir.- White Horse,
sirf- No, sir.- Batavian Liquor, sir?- No, sir.— What in the hell
is it then, sirf – Foxterrier, sir.

66
– ‘
l ~’ .
Dagens frågor
Professor Sigurd Erixon och amanuensen Lars Wickström ha nyligen meddelat, att de vid forskningar i stockholrus hamnarbetares
historia utrönt att kolingen aldrig existerat.
När Albert Engström i sin himmel läste detta log han. Liksom han
på sin tid fick ett gott skratt när den norske tecknaren och journalisten Thoralf Klournan för några år sedan reste till Stockholm för
att upptäcka kolingen. Han begav sig först till Stadsgården. Där
kände man inte till kolingen utan Klournan hänvisades till Skeppsbron.
Han letade igenom hela Gamla sta’n utan att finna ett spår av den
sökte. Det enda originella han på sin upptäcktsfärd i Gamla sta’n
fann var ett anslag, anbragt på dörren till en liten butik, på vilket
stod skrivet: »Jag är ute och super i kväll.»
Under den trista tid, som inföll under och efter första världskriget,
försvann kolingen. I van Bratt kom med motboken och kolingen gick.
Även om hans sorti ur tidevarvet inte är dokumenterad, ha vi hans
eget uttalande om en betydelsefull omständighet, förknippad med
hans entre i världen.
Den åldrande kolingen yttrar till en intervjuare:
– J ag är en selfmade man. När jag var nio månader gammal förlorade jag både far och mor och måste försörja mig själv.
Intervjuaren: — Men Ers Excellens! Vid den åldern! Hur kunde
Ers Excellens reda sig~
Kolingen:- Jag kröp till en skönhetstävlan för flaskbarn och vann
första priset. Så började min bana.
Under några år förekom i Strix en serie »Rixdaxgubbar» med porträtt och text av Albert Engström. Texten utgjordes av ett slags epigram på välsvarvad hexameter med ogenerat innehåll. Om dalarepresentanten, häradshövding af Callerholm, lät det så här:
Gallerholm och hans hår äro af. Sånt händer i statens
strävsamma tjänst. Och domarens kall är icke det bästa,
men han är liberal, och ett hårstrå mer eller mindre,
när det faller för landets väl, det ger han väl fan i!
Häradshövding, frihandelsvän och flintskallig är han,
fosterlandet begär ej mer av en som är nyvald.
August Johansson i Mossebo, Skaraborgs län, känd från rösträttsstridens dagar som upphov till den s. k. mossebolinjen, besjunges på
sitt hederliga modersmål sålunda:
Johansson, godagen på dek! Hur mås dä i Vadsbo~
Hur står dä te mä dek själv å din hjord å mä dina fränder~
Slarvar drängen som vanlit mä allt, å lämnar Lovisa
köksdöra skamlit på glänt som förut åt den jäkla Olagus
sedan stjärnera tänt sia bloss på hemmeJens fäste~
Ger di krittera halm~ Får jolpära frusa i källarn~
Hur står dä te mä sogga, å hur mä kvarka i stallet~
Krubbitarn får la kolik, för di slösar la jäkligt mä havern
mens du reprisanterar di bögd å domderar i riksdan~
J ojo, ära ä stor, men ho följs å en hälsekes oro,
när en bler tvongen å ge sek i väg på dä häringa viset.
67
Dagens frågor
Som avslutning till dessa minnesrader äterges följande strof av Bo
Bergman om »Bellmans skugga»:
»Jag såg hans skugga sorgsen och föriiigen
en natt i Yxsmedsgränd Yid månens flor,
och skuggan följde mig en bit på vägen
och frågade yar Albert Engström bor.
Han bor i svenska ”folkets hjärta, sade jag
som du och några till, det är ej många,
men evigt stå i dionysisk ånga
din Fredmans och hans kolings anletsdrag.»
Gust. s~·edrnan.
Den liberala Den liberala tidsåldern är slutgiltigt förbi – så hette
tidsåldern. det ur rikskansler Hitlers mun i hans nyårsbudskap.
Redan en gång tidigare har det hetat: Ingen borgerligt reg·erad stat
skall komma att ÖYerleva detta krig. Måhända ville Hitler med sitt
uttalande uppfriska en smula de gamla stämningar, som hade föranlett Ribbentrop att göra sin resa till Moskva.
Kan man verkligen ta ett uttalande sådant som Hitlers nyårsaftonen på allvar? Kan man överhuvud taget i dag, mitt uppe i katastrofen, uttala ett slutgiltigt omdöme om den kommande fredens epok~
Tills vidare står det dock fast, att alla stater på vår bebodda jord så
när som på Tyskland och Ryssland principiellt hylla näringsfriheten,
även om de av kriget tvingats till näringsregleringar. Till och med
Englands Labour party säger sig kräva förstatligande blott av en
viss del av produktionen och tänker sig alltså inte en plötslig, revolutionär övergång till en helt dirigerad statsekonomi. Naturligtvis inser nu för tiden även den mest tvättäkta gammalliberal att grundsatserna om laisser faire, laisser aller, le monde va de soi meme inte
längre kunna restlöst tillämpas, att social omsorg nu är nödvändigare
i ännu högre grad än förr, att efter den ohyggliga krigskatastrofen
felinvesteringar och spekulationskriser måste undvikas. Man behöver
blott erinra sig att den nu mest omtalade företrädaren för socialpolitisk upprustning, sir William Beveridge, tillhör det liberala partiet i
England. Alltjämt bekänna sig dominerande grupper, arvtagarna av
de gamla liberala principerna inom de nutida konservativa och liberala partierna, till näringsfrihetens ideer, ehuru under ansvarskännande hänsynstagande till samhällets intressen. Visserligen har man
även i dessa läger åtskilliga gånger accepterat förstatligande eller
statsdrift av vissa näringsgrenar, för övrigt långt innan socialdemokratien blev den maktfaktor, som den nu för tiden är i många länder.
Men detta har skett på grund av särskilda skäl och såsom undantag,
begrundade i hänsyn till samhällsintressets fordringar. Ingen har
reagerat emot sådana förstatliganden såsom avsteg från en åskådning. Men en reaktion har alltid uppkommit när man av särskilt
motiverade undantag velat skapa en allmän regel, en doktrin. Man
har då fruktat och fruktar alltjämt för statens omnipotens och för
alla de rubbningar av samhällslivet, både det materiella och det and- 68
Dagens frågor
liga, som en allmän socialisering eller planekonomi ovillkorligen
måste dra med sig.
När Hitler talar om den liberala tidsålderns upphörande, så borde
han för övrigt själv först ha förstatligat rustningsindustrien och alla
andra grenar av Tysklands ännu privatkapitalistiskt organiserade
näringsliv. I början av sin bana stöddes han av storföretagarna och
han står för hela sin karriär i den största tacksamhetsskuld just till
dem. Han skulle aldrig ha nått maktens tinnar utan den felspekulationen, att en Hitlerregim skulle rädda Tyskland från kommunismens
faror. Uppenbarligen överdrevs dessa faror i början av 1930-talet; nu
däremot har Hitler bragt Tyskland i ett läge, där kommunisterna
stå närmare makten än någonsin.
Den omständigheten att Sovjetryssland allierat sig med de anglosachsiska makterna har inte givit det socialiserade samhällets ideer
någon terrängvinst bland dem. Inte minst amerikanarna ha varit
angelägna att för Moskva klart ge tillkänna, att krigs- och arbetsgemenskap inte får förväxlas med idegemenskap. Det bör således anmärkas, att både Roosevelt och Dewey i striden vid presidentvalet förfäktade det fria näringslivets principer.
I själva verket kan ingen stat utanför diktaturernas krets nu reflektera på att prisge de vinningar, som mänskligheten gjorde genom
exempelvis den ärorika revolutionen i England 1688, genom den nordamerikanska författningen hundra år senare och genom den franska
revolutionen. Samvetstvångets nedbrytande verkningar måste mer
och mer ha befäst den övertygelsen att den regim, som grundas på
terror, inte i längden kan vara livsduglig. Detta fruktansvärda krigs
erfarenheter måste ha skapat de starkaste garantierna för att liberalism i bemärkelse av samvetsfrihet och rättsskydd för den enskilde
som ide blivit mer levande än någonsin. I detta avseende äro konservativa och liberaler, borgare och bönder nog fullkomligt ense, och
rent ideologiskt torde arbetarklassen vara ej mindre ivrig att värna
dessa grundvalar för den humanitära västerländska civilisationen.
Den socialdemokratiska ekonomiska åskådningen utgör dock till
sina konsekvenser ett hot mot den mänskliga friheten. Emellan kravet på personlig frihet och önskemålen om en allt dirigerande och allt
omspännande statsmakt- Hobbes’ Leviathan- gapar uppenbarligen
en avgrund. De hundraprocentiga socialisterna föreställa sig att den
omdaning av samhällets ekonomiska struktur, som de gjort till sin
paroll, skall kunna förenas med den gamla, på individuell frihet
byggda rättsstaten. Med hänvisning till erfarenheten från länder
med statsdirigerad ekonomi måste denna möjlighet högeligen betvivlas. Om den enskilde arbetaren, ställd i valet och kvalet mellan en
statssocialistisk regim med en överväldigande stark statsmakt å ena
sidan och den gamla frihetsstaten å den andra, verkligen skulle välja
den förra, är också en öppen fråga. Man har svårt att föreställa sig
att det som passar arbetarklassen i Sovjetryssland passar arbetarna
i Väst-Europa med dess på helt andra grundvalar baserade kultur.
I vart fall är det anmärkningsvärt – en av den dagsaktuella politikens stora paradoxer – att socialdemokratien, som i sin historia så
.•,
…-.
69
,
.:~. :?””-”‘””…~·~ – –:fl….
Dagens frågor
starkt reagerat mot övergrepp och förtryck mot arbetarna, nu vill
forcera fram ett samhällssystem, som skulle innebära eller åtminstone kunna leda till ännu större intrång på den medborgerliga friheten för andra samhällsgrupper och dessutom kringskära arbetarnas
egen frihet.
De liberala riktningarna växte sig starka under kampen mot tyranni och korruption, men h.a gått tillbaka, sedan de viktigaste målen
åtminstone ögonskenligen redan nåtts. En spirituell fransman har
också sagt, att institutioner och partier gå under när de segra. I verkligheten har den liberala idevärlden aldrig någonsin fått en verklig
chans att helt och restlöst bringa sina grundsatser i praktisk tillämpning. Liberalismens höjdpunkt inföll under 1860-talet. Redan under
nästa årtionde började motigheterna, särskilt då till följd av Bismareks tullpolitik och de kontinentala krigen. Sedan dess har det
ena återfallet efter det andra i primitiva sedvänjor inträffat. Under
detta världskrig slutligen ha alla mänskliga rättigheter trampats ned.
När lord överdomaren J effreys skrev ut sina hemliga häktningsorder
under Jakob II, när stjärnkammaren som GPU eller Gestapo avkunnade sina blodsdomar, när lettres de cachet sände oskyldiga människor
till Bastiljen, då reste sig folket och grep till vapnen. Då l\fetternich genom sina Karlsbadsbeslut försökte att undertrycka det tyska andliga
livet, utbröt 1848 års revolution, som dock blev så kortlivad och föga
fruktbärande. Men vad innebära alla dessa det förgångnas missgärningar i jämförelse med förslavandet i våra dagar~ l\fer än någonsin
behöver världen den humanitära livsåskådningen och rättsstatsprinciperna. Det är med dem som med religion och moral. Världen kan
förneka dessa begrepp och skämta om dem av hjärtans lust, men har
världen rätt att berömma sig av detta~ .Är inte det nuvarande barbariska tillståndet just det starkaste argumentet för den andliga
makt, som vill och kanske ensam kan förhindra detta barbari.
Hur mycken maktpolitik som mer eller mindre fördolt än blandats
in i krigsparollerna, är det dock ofrånkomligt att västmakterna fört
kriget för de gamla västerländska idealens skull. En seger för dem
borde leda till att de gamla humanitära, klassiskt liberala ideerna
åter komma till sin rätt i människornas och staternas samliv. Tyvärr
dock troligen blott i de delar av världen som de behärska eller på-
verka. Och i vårt eget land hotas vi av en ekonomisk etatism, som i
längden kan äventyra folkfriheten.
Polen under ryskt Det polsk-ryska problemet har nu inträtt i en ny
regemente. fas genom Rysslands erkännande av Lublin-kommitten såsom provisorisk polsk regering och genom Röda armens fördrivning av de tyska ockupanterna.
Den 31 december förra året förklarade den ombildade Lublin-kommitten sig för »provisorisk polsk regering», vilket skedde med kanonsalut – på samma sätt som Röda armen förkunnar en stor seger.
Samtidigt beslöt man att fråntaga Rackiewicz, Arciszewski och Mikolajczyk deras polska medborgarskap, enär deras återvändande till
Polen är »icke önskvärt». – De av Lublinkommittens medlemmar,
70
• r
~’ .
Dagens frågor
som icke tillhöra det kommunistiska partiet, övergingo ej till »regeringen», vilken av Londonpolackerna säkerligen med rätta benämnes
»polsktalande ryska tjänstemän». Den 5 januari erkände så Sovjet
»Lublinregeringen» och ömsesidiga sändebud utnämndes.
Dessa fakta innebära ingen överraskning. Endast indragningen av
Mikolajczyks medborgarskap var i viss mån förvånande. Detta
skedde nämligen några dagar ·efter Churchills tal, i vilket han sade
sig sätta stora förhoppningar till Mikolajczyks återinträde i Londonregeringen och hänvisade till honom såsom den ende förmedlingsmannen mellan denna regering och Moskva. Då man kan förutsätta,
att ingenting sker i Lublin utan Moskvas tidigare medgivande, måste
»Lublinregeringens» åtgärd mot Mikolajczyk anses som ett tillbakavisande av Churchills inblandning i Rysslands intressesfär. Varken
U. S. A. eller den brittiska regeringen har erkänt »Lublinregeringen».
Roosevelts tal till kongressen var på denna punkt mycket bestämt.
Under tiden bedriver »Lublinregeringen» en fullbordade-fakta-politik. En av dess viktigaste krigsuppgifter är att skapa en polsk arme
under ryskt befäl. Den polska armen lider nämligen – efter den i de
av ryssarna befriade områdena genomförda arresteringen av de flesta
ledande officerarna i den polska hemarmen – av stor officersbrist.
Lublins krigsminister; general Rola-Zymirski, medgav detta i ett tal,
som han höll den 31 december f. å. i Lublin-nationalrådet. -Namnen
på dettas medlemmar äro icke publicerade.- Han tackade Stalin för
den stora hjälp, som den polska armen fått genom tillsättandet av
ryska officerare där polska sådana saknades. Han stoltserade med
att det hittills utbildats 30,000 nya officerare för den polska armen,
varibland flertalet äro polacker. Härigenom erfor man, att det även
i de lägre graderna finnas talrika ryska officerare. Den som känner
till polackernas gamla förakt för ryssarna, vilka de anse stå på en
lägre kulturnivå, kan. svårligen förstå moralen i denna arme. Vid
organiserandet av de väst-polska regementena år 1919 utbröt i flera
bataljoner myteri mot de med rysk brytning talande polska officerna,
som härstammade från i Ryssland boende polacker och som hade varit
ryska reservofficerare, men som nu, på grund av officersbristen, tilldelats de väst-polska regementena. Den första ryska ockupationen
under detta krig, åren 1939-1941, har ej heller bidragit till att förbättra denna inställning till ryssarna. Det förtjänar även att nämnas, att den av Stalin till general utnämnde polske överstelöjtnanten
Berling ej längre är vice krigsminister i »regeringen». Han ersattes
av två ryska generaler med polska namn: Alexander Zawadzki och
Konczyc. Ingen av dem har någonsin tjänstgjort i polska armen: däremot kämpade de år 1920 i Röda armen mot Polen.
Beträffande inställningen i Polen till »Lublin-regeringen» kan man
antaga, att befolkningen i de från tyskarna befriade områdena hälsar
den regering som befriare, som kommer tillsammans med den befriande ryska armen. Befolkningens ställningstagande i tvisten
Lublin-London kommer att följa, sedan den första entusiasmen efter
befrielsen lagt sig. En stor del av landsbygdens befolkning, som genom snabb-agrarreformen nu erhåller jord, har naturligtvis blivit till- 71
‘ ..~
: ‘

…·.
I
Dagens frågor
fredställd och därför anhängare av Lublin-regimen; men knappast de,
som skola förflyttas till Ost-Preussen eller till Tyskland öster om
Oder till de nyerövrade områdena. Den polska landsbefolkningen är
misstänksam mot varje regering eller styrelse, som icke är vald av
den själv. Det är heller inte troligt, att den bondebefolkning, som redan har tillräckligt med jord, är entusiastisk för den efter bolsjevistiskt mönster genomförda agrarreformen. Bland denna bondebefolkning har det under Mikolajczyks ledning stående bondepartiet ett
överväldigande inflytande. Arbetarbefolkningen är mycket patriotisk, avskyr våld och g·lömmer icke Warszawa och deportationerna.
Anmärkningsvärt är även ett radiotal, som den polske Londonministern Kwapinski höll den 10 januari. Han anklagade då Ryssland och »Lublinregeringen» för att ej ha tillåtit hjälp från UNRRA:s
sida till de av Ryssland ockuperade delarna av Polen. Han påstod,
att hjälp redan är organiserad sedan några månader tillbaka och att
man hittills förgäves väntat på inresetillstånd. Kwapinskis ord
ljödo särskilt allvarlig·a, då han förklarade sig vara väl medveten om
att detta hans yttrande kunde innebära en allvarlig splittring av de
allierade. Den polske ambassadören i Washington bekräftade detta
den 16 ds i en pressintervju med angivande av siffror och data.
Några dagar senare fingo UNRRA:s delegater tillstånd att resa genom Ryssland till Polen.
Den ryska offensiven i Polen, genom vilken nästan hela landet nu
befriats från den tyska ockupationen, har skapat ett helt nytt läge.
Warszawa befriades nu efter två dagars offensiv- de polska insurgenterna försvarade sig på sin tid under 63 dagar innan de måste
kapitulera, – och Krak6w, det polska »broderfolkets» (Stalins nya benämning på polackerna) huvudstad, har likaså fallit.
Den 19 januari gjorde den polska ministerpresidenten Arciszewski
Stalin ett offentligt erbjudande om samarbete för gemensam kamp
mot tyskarna. Han lovade att inom kort uppställa en polsk arme på
300,000 man under ryskt taktiskt befäl. Vid detta tillfälle protesterade
han även mot att de polska patrioter, vilka försvarade Warszawa,
från ryskt håll kallats förrädare. Han utlovade dessutom polackernas tacksamhet och vilja till samarbete och fred med Ryssland. Svaret på detta erbjudande har hittills låtit vänta på sig.
Man nödgas konstatera, att Sovjets oeftergivliga hållning i fråga
om Polen av den polsk-ryska gränstvisten nu har skapat ett internationellt problem av största vikt, inte minst för vårt eget land och
för hela läget vid Östersjön. Den sovjetistiska lösning av Polens
framtidsproblem, som nu mer eller mindre oåterkalleligt siktas, ser ut
att få samma signatur som de egenmäktiga, imperialistiska lösningarna i Baltikum och på Balkan. Det ligger i öppen dag att ett på det
ena eller andra sättet camouflerat ryskt dominium över Polen skulle
komma att stå i flagrantaste strid mot Atlantdeklarationen och mot
den nationella självbestämningsrättens principer. Intet land har tillfogats så stora lidanden under detta krig som Polen. Men alla patriotiska insatser både hösten 1939 och under de långa ockupationsåren
synas bli förgäves. Efter den fjärde Ribbentrop-Molotovska del- 72
”‘ . ./
fttr
Dagens frågor
ningeu 19B9 hotas nu Polen att i realiteten bli en integrerande del
av den ännu .iiittelikare Sovjetunionen. Ty det verkar redan för sent
att upvrepa det historiska trösteordet »Noch ist Polen nieht verloren».
Det iir självklart, att händelseutvecklingen i Polen framkallat stor
besvikelse bland viistmakterna, av vilka Storbritannien faktiskt gick
ut i kriget för Polens skull. Mycket tyder på att redan Churchills
rekommendation av Curzonlin.ien såsom gräns väckt indignation i
alla de kretsar i London uti olika partier, där man ännu inte är färdig att svälja realpolitikens derivationer från den ideala linjen. Mycket belysande för den upprörda stämningen – säkerligen starkt på-
verkad av den polska Londonregeringens propaganda – var en un- ·
derhusdebatt kort före jul. På det mest oförblommerade sätt klandrades då den ryska politiken, inte minst miljondeportationerna från det
av Sovjet ockuperade området 19139-1941 och efter elen förnyade ryska
framryckningen fr. o. m. 194B. Kritiken var lika stark från konservativt som socialistiskt håll. En Labourrepresentant krävde t. o. m., att
elen engelska regeringen skulle utfästa sig att aldrig erkänna Lublinregeringeu, vars sammansättning förhånades. Allt detta inträffade
visserligen före den stora ryska vinteroffensiven mot Berlin. stämningarna kunna numera låta disciplinera sig. Men förvisso voro de
äkta. Och lärorika även för svensk mot Moskva allt devotare opinion.
Frankrikes krav »Rhen är oumbärlig som säkerhetsgräns för Frankpå Rhengränsen. rike», yttrade general de Gaulle vid utrikesdebatten i den Rådgivande Församlingen i Paris den 22 november 1944.
Sannolikt stod också denna för den franska säkerhetspolitiken så
viktiga fråga på dagordningen under de konferenser de Gaulle och
utrikesminister Bidault tidigare i november hade med Churchill och
Eden i Paris, liksom vid de överläggningar i Moskva, som den 10 december resulterade i den rysk-franska pakten.
Den strategiskt siikra gränsen vid Rhen – alltså inte endast från
schweiziska gränsen till floden Lanters inflöde i Rhen, utan därtill
vidare längs den norra delen fram till Hollands gräns – var också
ett av de viktig·aste krav de franska delegaterna under Clemenceaus,
Tareliens och marskalk Fochs ledning framförde vid fredskonferensen
i Paris 1919. Enligt Foch var Rhengränsen ett allt överskuggande
intresse för Frankrikes säkerhet. Lägets realiteter var, att Frankrike
hade en befolkning på B9 milj. mot Tysklands 66 milj. Detta senare
land hade dessutom en mångdubbelt större tung industri. Tyskarna
vore ett utpräglat militaristiskt anlagt folk, som på grund av nederlaget besjälades av en enda vilja – revanschen. Därför finge ingenting, som kunde garantera Frankrikes säkerhet, underlåtas. Rhengränsen var därvid det första villkoret.
Enligt vad en av de engelska delegaterna vid förra fredskonferensen, Harold Nicolson, berättat, förklarade marskalk Foch vid ett tillfälle under förhandlingarna 1919: »Låt gärna tyskarna behålla sina
vapen. Låt dem ha allmän värnplikt och hur lång utbildning som helst.
Låt dem ha en flotta och kolonier. Ge dem gärna en plats i solen.
73
..~ …._____…….__~· ~”
Dagens frågor
Men ge mig en sak – ge mig Rhengränsen! Den floden ordnar allt.
(»Cette fleuve regle toub)
Men president Wilson och Lloyd George vägrade kategoriskt att
bifalla det franska kravet. Att tilldela Frankrike det rent tyska området väster om Rhen skulle innebära en kränkning av principen om
folkens självbestämningsrätt – en av de grundläggande principerna
vid Pariskonferensen. Efter allvarliga slitningar mellan de anglosaxiska och franska statsmäitnen lyckades man finna en kompromisslösning. Som kompensation för att Frankrike uppgav sitt krav på
Rhengränsen utlovade Förenta staterna och Storbritannien en militär garanti för Frankrikes östgräns sedan Elsass-Lothringen återförenats med moderlandet. De franska delegaterna fick nöja sig med
att acceptera denna garantipakt, som undertecknades samtidigt med
Versaillesfreden den 28 juni 1919.
När sedan den amerikanska senaten vägrade att ratificera Versaillesfreden och i samband därmed även garantipakten, förklarade sig
den brittiska regeringen löst från sin förpliktelse, eftersom den gjort
sin ratificering beroende av ett amerikanskt godkännande av garantiavtalet till Frankrike. Där stod nu Frankrike 1920 utan den strategiskt säkra Rhengränsen och utan den engelsk-amerikanska militärgarantin. Poincare beslöt då att genom »den hårda handens politik»
sätta sig i respekt hos tyskarna och genomdriva ett noggrant uppfyllande av fredsbestämmelserna från Tysklands sida. Han fungerade,
sedan han lämnat presidentskapet 1920, som ordförande i den interallierade skadeståndskommissionen. I januari 1922 utsågs han till regeringschef och yrkade därvid bestämt vid de långvariga förhandlingarna främst med den engelska regeringen på en allierad ockupation av Ruhrområdet för att därigenom erhålla »produktiva panter»
för uteblivna tyska skadeståndsleveranser och betalningar. På
engelskt håll mötte han hårt motstånd, inte minst på grund av föregivna franska planer på ett annekterande av tyska områden. Vid
Londonkonferensen den 9 december 1922 lämnade Poincare en redogörelse för den franska ståndpunkten och yttrade bl. a.: »Det finns
icke i Frankrike en enda man, vare sig bland de ansvariga ministrarna och parlamentarikerna eller ens bland privata personer, som
skulle hysa en tanke på att annektera ett område bebott av en främmande befolkning. Det är en tanke, som icke skulle kunna rinna upp
i en fransk hjärna. När vi tala om panter, avse vi icke territoriella
sådana, i form av inkorporering eller annektering, vare sig nu eller
längre fram …»
Den 10 januari 1923 marscherade franska, belgiska och italienska
trupper mot engelska regeringens protester in i Ruhrområdet. Ruhrockupationen hade börjat. Den kom att leda till en allvarlig kris i
Västeuropa, som icke löstes förrän genom Dawesplanen 1924 och Locarno-konferensen i oktober 1925.
Locarnobesluten innebar bl. a., att ett nytt system prövades för
lösandet av gräns- och säkerhetsfrågorna längs Rhen och de tyskfransk-belgiska gränserna. Rhenlandet skulle, sedan den franska ockupationen 1935 avslutats (efter Haag-konferensen 1930 om Youngplanen
74
l 4’
Dagens frågor
uttågade de franska besättningsstyrkorna ur Rhenlandet redan samma
år), vara permanent demilitariserat, samtidigt som Storbritannien och
Italien åtog sig att tillsammans garantera status quo inom denna. del
av Europa. llLocarnopakten utgör skiljelinjen mellan kriget och freden)), förklarade den brittiske utrikesministern, sir Ansten Chamberlain. Men denna lösning blev bestående i endast något mer än tio år.
Den 6 mars 1936 gav Hitler order till den nyskapade tyska armen att
återbesätta Rhenlandet. Franska regeringen protesterade, men handlade icke. Härmed hade alla säkerhetsplaner för Frankrike i fråga
om Rhenlandet fallit. En ny blodig kamp stod för dörren. Endast fyra
år senare kom det tyska stormangreppet.
I över tusen år har Rhenlandet och Elsass-Lothringen varit den
europeiska politikens viktigaste skärningspunkt. ))Delningsfördraget
i Verdun år 843 markerar den stund, då de tyska och franska folken
födas som självständiga stater och här börjar också den världshistoriska kamp mellan Tyskland och Frankrike, som sedan pågått i över
tusen ån, skriver Curtius i sin märkliga bok, llDen franska kulturen)),
l>Richelieu och Ludvig· XIV, revolutionen och Napoleon fortsatte alla
fransmännens historiska Rhenpolitik.ll llMan kan grubbla över)), förklarar Curtius, ))om den franska Rhenpolitiken verkligen var nödvändig, om den betingades av historiska tillfälligheter elleravgeopolitiska
faktorer. Det är ännu omöjligt att grunda en dom och ett ställningstagande till dessa de ödesdigraste komplexen i det sista årtusendets
europeiska historia på rena fakta utan all politisk tendens.))
Intresset flyttar sig denna gång från Elsass-Lothringen till Rhenlandet. Att fransmännen kommer att ockupera denna provins efter
Tysklands besegrande är högst sannolikt. Men hur ställer sig frågan
på längre sikU Skall de Gaulle återuppliva Clemenceaus förslag vid
förra fredskonferensen, att av Rhenlandet skapa en ))självständig
republik», d. v. s. en buffertstat under fransk kontroll~ Denna tanke
aktualiserades för övrigt under Rhurockupationens dagar, men vissa
försök som gjordes misslyckades helt. Eller kommer fransmännen att
pröva en radikal lösning efter det nazistiska Tysklands mönster och
genom en befolkningsomflyttning försöka skapa en ren nationalitetsgräns utmed Rhen~ En sådan operation synes dock både svårgenomförbar och otillräcklig, ty dels tillåter icke den franska befolkningsutvecklingen (en absolut nedgång har redan inträtt och starkt accentuerats genom krigsfångarnas och civilarbetarnas mångåriga bortYaro), dels har en förändring under detta krig inträtt i fråga om de
strategiska gränsernas natur. I de luftburna truppernas tidevarv är
gränsen-fronten icke längre en linje utan en yta, som till sin helhet
måste behärskas om begreppet strategisk säkerhet skall ha någon
praktisk innebörd.
Att Frankrike denna gång icke kommer att nöja sig med mindre
än en fyrdubbel säkerhet framgick av utrikesminister Bidaults tal i
Rådgivande Församlingen den 21 dec: total tysk avrustning och kontroll av den tunga tyska industribasen (Ruhr), allierat militärt condominium över Rhenlandet, samt vidare ett västeuropeiskt allianssystem i samverkan med en motsvarande alliansbildning i Östeuropa.
75
·,;
. ”f!;
···::
·-·.,……._,_,_.,:;.: –.-1~.-·)” ··”‘-‘ ···~…. ;)_,,,…,;J.’··.
… ..; ·~.
Dagens frågor
Länkarna mellan dessa två paktsystem skulle främst komma att utgöras av den fransk-ryska alliansen av december 1944 och den 20-åriga
engelsk-ryska alliansen av juni 1942. Överbyggnaden till dessa allianser och säkerhetsgarantier skulle i sista hand utgöras av den föreslagna internationella organisationen för fred och säkerhet ·- »De
Förenade Nationerna». Endast inom en sådan större ram kan Frankrikes krav på Rhengränsen ges en lösning som gagnar den europeiska
fredens intressen.
Carl-Erik Almström.
Somner Welles’ missions- U.S.A:s förre understatssekreterare Surnresa i memoarens ljus. ner V{elles har efter sin avgång författat
ett verk, som nyss utkommit i Stockholm på tyska under titeln »Jetzt
oder nie» (Hermann-Fischer Verlag).1 De allmänna synpunkter, som
den amerikanske diplomaten lägger fram rörande U. S. A:s politik
och program, måste tilldra sig stort intresse. Av största, nästan dramatiska aktualitet är emellertid rapporterna från hans beramade
rundresa i Europa under de första veckorna 1940. Då härskade ännu
det bedrägliga lugnet före den stora tyska anstormningen; i Vita
huset trodde man ännu att det måhända skulle gå att skona Europa
från den ohyggliga katastrofen, vilken naturligtvis också måste beröra Amerika- Roosevelt skattade chanserna för förmedlingens misslyckande till 1,000 :l. Sumner Welles gjorde sig inga illusioner, sä-
ger han: blott en möjlighet att avvärja katastrofen fanns, nämligen
om Tyskland tvangs inse, att U. S. A. skulle ställa sig med alla sina
resurser på de allierades sida. Amerika var emellertid vid denna tid
isolationistiskt och därför kunde varken presidenten eller naturligtvis ännu mindre hans talesman utställa en dylik försäkran.
Sumner W elles anlände först till Rom och där var det greve Ciano,
vars uttalanden väcka särskild uppmärksamhet. Ciano dolde inte ett
enda ögonblick sin djupa antipati mot den tyska politikens metoder
i allmänhet och Ribbentrops person i synnerhet. Hitler har aldrig
tagit hänsyn till sin axelpartner, klagade Ciano; han hade hemlighållit alla förhandlingar med Ryssland, föregivande att det blott
rörde sig om en enkel handelstraktat. Kan ni föreställa er, yttrade
Ciano, att Hitler först den 21 augusti per telefon underrättade mig
om det viktiga fördrag som slutits. Och innan jag ännu hunnit meddela Mussolini denna nyhet, bekantgjorde radion här i mitt rum
denna händelse för hela världen. I denna form informerades Italien
om tyska utrikespolitiken. Vad Polen beträffar förutsätter vårt avtals otvetydiga formuleringar, att Tyskland i händelse av en militär
aktion måste i förväg bereda Italien tillfälle till rådplägning. Vi
skulle ha hindrat invasionen i Polen, om vi kunnat, men vi fingo
aldrig tillfälle att öva något inflytande på Hitler. Ciano, säger Snmner Welles, gjorde ingen hemlighet av de farhågor, som han med avseende på Italien hyste på grund av Tysklands militära styrka …
Därpå mottogs Sumner Welles av Mussolini. Dennes uppfattningar
stodo redan då i bestämd motsättning till Cianos. Mussolini tycktes
1 Sedan detta skrivits har boken även utkommit på svenska.
76
. ‘
,\’ ·~_–t….___ _ _ ____.__.___ _ _ _ __
Dagens frdgor
ha åldrats. Han verkade mera bekväm än livlig; han rörde sig liksom
en elefant och varje steg tycktes anstränga honmn. Hans ansikte var
pussigt och hans kortklippta hår snövitt. Il Duce företrädde på det
hela taget de tyska önskemålen men fordrade dock med stor bestämelhet att Polen skulle bli självständigt. Det polska folket, framhöll
han, hade rätt till oinskränkt oavhängighet, och han skulle understödja polackerna i deras strävanden. Mussolini besvarade med ett
bestämt ja frågan om fredsförhandlingar vid den tidpunkten vore
möjliga. Men han krävde samtidigt i en ton av största bitterhet mot
England, att Italien måste ha fri passage till och från Medelhavet.
Vid ett annat samtal förklarade han, att den tyska offensiven Yar
omedelbart förestäende; visaren pekade på en minut före tolv. Men
han avböjde att uttala sig, när besökaren ställde säkerhetsproblemet
i förgrunden och kastade fram frågan, hur de allierade skulle kunna
hysa tillit till Hitler, när denne hittills brutit varje fördrag.
Om den italienska balansräkningen inte var aktiv, så blev resultatet fullständigt negativt, då Sumner Welles kom till Tyskland. Här
blir hans skildring så drastisk att det skulle vara frestande att citera
honom långa stycken. Den första tidning’, som föll i Sumner W elles’
hand, innehöll tre uppgifter om händelser i England och Amerika,
vilka voro »inte blott sanningslösa utan även fantastiskt förljugna».
Ribbentrop mottog honom vid dörren till sitt arbetsrum utan ett ord
till hälsning. Den amerikanske diplomaten ville tala engelska; Ribbentrop hade ju varit sändebud i London. »Ribbentrop såg kyligt på
mig och väste åt doktor Schmidt på tyska: Uebersetzen Sie !» Så började redan den första samvaron med onödiga och löjliga svårigheter.
Ministern satt bekvämt i sin stol och med ögonen hela tiden slutna.
»Det pompösa och absurda i hans uppträdande kunde inte vara värre.
Man kunde blott tro att han betraktade sig själv som det delphiska
oraklet.» Samtalet, som räckte två timmar, var »en förvånande
blandning av falska informationer och medvetna lögner». Han på-
stod att England hade avvisat Tysklands anbud med hån. Allt hade
klarat sig utmärkt med Polen, ända tills England blandade sig i leken
och omintetgjort det tysk-polska avtalet. Ribbentrop fordrade ett
slags europeisk Monroedoktrin och Tysklands fullständiga frihet att
avgöra Osteuropas problem. Blott åt Sovjetryssland ville han benäget
inrymma en viss medbestämmanderätt. Ribbentrop uttryckte sin
fasta tillförsikt till att kriget skulle bli kort och blott räcka få må-
nader… Sumner Welles tillbakavisade tesen om Monroedoktrinen
genom att förklara att denna enbart åsyftade att skydda fria nationer från ett icke amerikanskt övervälde. U. S. A. intoge ställningen
som en like bland likar i detta förbund av 21 stater. Sumner \Velles
antecknade i sin dagbok: »Ribbentrop är mycket inskränkt. J ag fick
det intrycket att han var mycket enfaldig. Mannen är genomträngd
av hat till England och detta utesluter all annan ideäskådning. Han
saknar varje kännedom om internationella sammanhang och när han
utlägger den tyska politiken, gör han sig skyldig till hundratals osanningar.»
Den 2 mars kl. 11 följde audiensen hos Hitler. Sumner \Velles skild- 77
-·-*-‘-••-.
• r
‘ .
Dagens frågor
rar mycket livfullt de yttre accessoarerna och det högtidliga intåget,
ett tjugotal par med riksminister Meissner och honom själv i spetsen.
Till det yttre hade denna audiens alltså ett mycket värdigare förlopp
än scenen i Auswärtiges Amt. Men resultatet blev ackurat detsamma.
Liksom hos Ribbentrop blev det en timslång tröttande historisk
expose. Tyskland kan inte, framhöll Hitler, tolerera existensen av en
stat som Tjeckoslovakiet, en av rent strategiska motiv i Versailles
tillskapad enklav. Vidare kan Tyskland inte vilja vara skilt från
tyska provinser genom korridoren. Men Tyskland önskar inte att
behärska folk av icke germansk ras och – man lägger märke till tvetydigheten – så länge dessa folk vid Tysklands gränser inte bilda
något militärt eller politiskt hot, har Tyskland ingen önskan att för
evigt förinta dem eller att hindra deras oavhängighet. »Jag tror att
‘fysklands makt är så stor att dess triumf inte kan hejdas; i annat
fall komma vi alla att gå under, det må vara på gott eller ont.» Därefter gör han en paus och yttrar högt och med hård, kall röst: »,Jag
har inte velat detta krig. Det har påtvingats mig mot min vilja. Det
är slöseri av min tid. Jag skulle ha velat ägna mitt liv åt att bygga
upp, inte åt att förstöra.»
Ett mycket sällsamt intryck på Sumner Welles gjorde Rudolf Hess.
Han håller honom för att vara en man av låg intelligens, i ett uppenbart sjukligt sinnestillstånd. Hess kunde egentligen blott upprepa det
som tutats i honom. Mycket målande är skildringen av mottagandet
hos Göring i Carinhall. Vägen dit blockerades gång på gång av låsta
gallergrindar, som genom ett elektriskt system öppnades automatiskt.
Så snart en grind passerats ringde det i en högljudd signalklocka.
På bägge sidor om vägen stodo dyrbart glasbeprydda burar med
höga galler, där Göring hade sitt menageri. Göring var klädd i vit
uniform, som var översållad med ordnar och emblem i briljanter. På
högra handen hade han en enorm ring med sex stora diamanter och
på den vänstra en kvadrattums smaragd. Över järnkorset om halsen
slängde en monokel i en svart snodd. Vid själva förhandlingarna kom
det inte fram något nytt moment av betydelse. Sumner Welles betonade flera gånger den amerikanska opinionens starka reaktion mot
de tyska rasförföljelserna, och han tillbakavisade Görings svaga försök att förlikna dessa förföljelser med lynchexcesserna i Amerika.
Göring underströk särskilt starkt, att Frankrike genom sin icke angreppspakt uttryckligt avstått från varje intresse i Östeuropa. Sumner W elles kände sig mycket obehagligt berörd av slottets jättelika
otaliga rum, där bredvid gamla mästares konst, som delvis hämtats
från offentliga museer, det sämsta skräp kunde ses.
Sumner Welles’ mission var dömd att misslyckas, något som han
säger sig i förväg ha förstått. Men hans resa var ändå mycket betydelsefull, ty den skänkte U. S. A :s president en fullständigt klar bild
av särskilt de ledande tyska statsmännens mentalitet och mål.
Rysslands seger – Den strid, som Sovjetunionen sedan juni
kommunismens seger? 1941 utkämpar mot det nationals~JCialistiska
Tyskland, kallas i Moskvas officiella kungörelser oeh i den ryska
78
M~’~-L—-~——~————–..
Dagens frågor
propagandans språk alltid det »stora fosterländska kriget». Därmed
erkännes redan, att det i denna väldiga kamp icke blott är fråga om
en brottning mellan tvenne ideologier. Att man på ryskt håll utom
kommunismens nästan religiösa patos även mobiliserat helt andra
traditioner och känslor har ju även utlandet insett, när män som
Suvorov och Kutusov utpekades som röda armens förebilder, när
Rysslands grekisk-ortodoxa kyrka manade till försvar mot de främmande inkräktarna och när Kreml utsirade utrikespolitiken med
slavofilernas och panslavisternas historiska slagord. Och ändå få
sovjetmedborgarna åter och åter höra, att krigets militära och politiska framgångar möjliggjorts endast tack vare Stalins politik, tack
vare hans personliga ledning och tack vare den förfallna gamla tsarstatens omsmidande i den bolsjevistiska revolutionens eld.
På tre områden har Stalin enligt den f. n. i Ryssland auktoriserade
och ensamt godtagna uppfattningen visat sig vara en förutseende
ledare. Hans industripolitik, fastställd i de tre stora femårsplanerna,
har genom koncentrationen på den tunga industrien, rustningsväsendet och utvecklingen av kommunikationerna i rätt tid gett landet de
ekonomiska vapnen för dess försvar. Outsägligt svåra offer pålades
arbetarna och framför allt bönderna för att genom konsumtionens inskränkning och den enskilda livssfärens begränsning anskaffa medel
för ett skyndsamt uppbyggande av nya jättestora bergsbruks- och
industriområden. Dessa offer ha nu, anser man, visat sig vara absolut nödvändiga och i hög grad fruktbärande. Även förskjutningen av
den industriella tyngdpunkten långt österut har bestått provet, då på
så sätt de nya kraftreserverna skyddats mot fienden. Allt som kritiserats från höger- och väusterhåll, av män som Rykov, Bucharin,
Trotski och Kamenev, försimplas nu i segerus ljus.
Efteråt förhärligas även Stalins nationalitetspolitik. över dess problem författade han ju även sin första teoretiska skrift, och han har
sedan dess ansett nationalitetspolitiken som sin personliga specialitet.
Balansen mellan självstyrelse och centralisation, som hans författning av år 1936 gav Sovjetunionens enskilda folk och som tidigare
och senare föranlett många svåra uppgörelse i synnerhet med ukrainarnas nationella självmedvetande, förhindrade, anser man, i prövningens stund varje allvarlig separatistisk rörelse. Kriget har än mer
försvagat de nationella skillnaderna. Den omständigheten, att en eller
annan av de segerrika härförarna icke är av rysk utan ukrainsk,
polsk, georgisk eller armensk börd, har mera intresserat utlandet än
Sovjetunionens folk. Där användes ordet fosterland numera blott för
att beteckna hela riket, och pressen, radion och den i miljonupplagor
konsumerade romanlitteraturen har gett stadga åt begrepp som
»sovjetfolk» och »sovjetmänniskor».
Framför allt framstår Staliu även som röda armens segerrike
ledare. Under inbördeskriget hade han måst företräda den strategiskpolitiska uppfattningen, att man borde marschera fram i sådana områden, där man kunde rycka befolkningen med sig. Denna uppfattning stod i motsats till de militära grundsatser, som omfattades av
de från den gamla armen övertagna officerare och deras läraktiga
6- 4~43 Svensk Tidskrift 1945 79
; ‘f f
.c;:
··—~ .Jtl .•• …. . .; …. –~– ‘ l
…..~–·”‘··
Dagens frågor
adepter bland de ledande partifunktionärerna. Nu har han tillämpat
sin princip, där den passat. T. o. m. sista delen av fälttåget kommer
kanske att visa exempel därpå, främst då vid den tjeckoslovakiska
fronten. På alla ledande militära posterna inklusive generalstaben
och krigskommissariatet ha under de fyra krigsåren många ombyten
ägt rum. På de viktigaste frontavsnitten ha gamla och nya befälhavare avlöst varandra. Endast marskalk Stalin har bildat en hela
tiden fast punkt som högste ledare för operationerna, i synnerhet efter
vändningen i slutet av 1942. Man har emellertid inte lagt förbindelsen
mellan partiet och armen, mellan den politiska och den militära ledningen, blott på hans skuldror. Det är utan tvivel av stor organisatorisk betydelse, att man beklätt en rad äldre och yngre medlemmar i
Politbyrån, såsom Vorosjilov, Sjdanov och Bulganin, med höga militära titlar och funktioner samt anförtrott en högst duglig och specialutbildad gammal GPU-officer såsom Sjukov ledningen vid avgörande
frontavsnitt i kritiska ögonblick.
Med hänsyn till dessa tre faktorer anser man sig nu, då det europeiska krigets slut kan skönjas, ännu mera än förr kunna inpränta
i folket det oupplösliga sambandet mellan Rysslands och kommunismens sak. Den första systematiska framstöten i denna riktning gjordes på Lenins tjugonde dödsdag och fick formen av stora festligheter.
Det var den gamle statspresidenten Kalinin och den kommunistiske
vetenskapsmannen Alexandrov, som vid detta tillfälle i Stalins närvaro åter styrde offentligheten tillbaka till den gamla linjen. Stalin
var, hette det, den trogne fullbordaren av Lenins verk, Sovjetunionens
seger över den yttre fienden vore en det kommunistiska samhällets
prestation, partiet stode som sovjetfolkets ledare – dessa teser varierades i festtalen, liksom i de otaliga tidningsartiklarna och radioanförandena. Man fick vid detta tillfälle även veta, att antalet partimedlemmar f. n. är 5,72 miljoner. Ungefär var trettionde sovjetmedborgare åtnjuter alltså nu detta medlemskaps privilegier. Partiorganisationens sammansättning är dock en helt annan än blott för tio år
sedan. Antalet medlemmar, som deltagit i 1917 års bolsjevikrevolution, har blivit försvinnande ringa. Den stora mängden består av
unga män och kvinnor, som redan äro sovjetstatens produkter. Flertalet har intellektuellt och psykiskt formats av Stalinsystemet.
Om man i dag talar med unga ryska tjänste- eller tidningsmän och
därvid citerar Marx, får man icke sällan svaret: »All aktning, men
jag är föga bevandrat i marxismen.» Därpå följa desto flera citat ur
Stalins tal och skrifter. Häri visar sig kommunismen likna en annan
troslära, som ville erövra världen med en folklig och enkel men samtidigt strängt disciplinerande bekännelse: islam. Denna distanserade
en gång sina judiska och kristna föregångare på samma sätt som
bolsjevismen i dag hotar att distansera den västeuropeiska socialismen. Å ven i sitt anspråk på att vara den allena giltiga kommer den
snart att visa sig som en själsfrände till denna österns äldre ecclesia
militans.
80
. ” .
B.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner