Print Friendly

Castlereagh – en stor fredsstiftare

Av Redaktionen | 31 december 1939


1939


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

CASTLEREAGH
EN STOR FREDSSTIFTARE
Av docenten TORVALD T:SON HÖJER, Uppsala
DE händelser, som vi hava fått genomgå under de senaste tjugofem åren, göra Europas öden under revolutions- och Napoleonstidevarvet ständigt aktuella. Om Versaillesfreden och dess följder, direkta och indirekta, hava låtit Wienkongressens en gång så förkättrade arbete framstå såsom buret av mogen statsmannavisdom,
torde de sista årens utveckling hava kommit mångas tankar i
England att riktas mot de gestalter i hävderna, som i seg kamp,
först mot revolutionen och sedan mot korsikanen, bildade koalition
efter koalition och till sist hemförde segern och som dess frukt
de europeiska staternas frihet och jämviktens återställande. Den
statsman, som ledde den förra hälften av denna titaniska kamp,
var William Pitt. Hans lärjunge, som förde den till ett segerrikt
slut och mer än någon annan europeisk statsman har äran av
fredsverkets framgång, var Robert Stewart, slutligen andre markis
av Londonderry, men inför historien mest känd som viscount
Castlereagh, det namn han bar som arvinge till ättens titel.
Castlereagh tillhörde under ett sekel de statsmän, vilkas insatser
blevo glömskans rov och skymdes av lyckligare medtävlares och
efterföljares. Hans motsättning till den inför offentligheten mer
lysande Canning var en bidragande orsak härtill, whigpartiets hat,
uttryckt av stora diktare som Byron och Shelley och vållat av det
Liverpoolska kabinettets reaktionära inrikespolitik omkring 1820,
en annan. Det saknades dock under 1800-talet ej alldeles röster
för en rättvisare värdering av Castlereaghs personlighet och insatser. Särskilt märkes ett inlägg av en statsman, vars konst i vissa
hänseenden påminner om Castlereaghs, den store lord Salisbury.
Men genombrottet för en rättvisare uppskattning kom först under
vårt eget århundrade och främst tack vare en av Englands mest
betydande nutida historici, Charles Kingsley Webster, vars monumentala arbete The Foreign Policy of Castlereagh (1925-1931) med
454
Castlereagh – en stor fredsstiftare
hänsyn till både det nyttjade källmaterialet och de framlagda resultaten utgör ett av de mest vägande bidragen till ej blott Englands utan hela Europas historia under 1800-talet. Tack vare
denna banbrytande insats kan man i detalj följa den statskonst,
som skänkte så märkliga resultat till fromma för såväl England
som det europeiska statssystemet.
Castlereagh föddes 1769, samma år som Napoleon och W ellington.
Liksom den sistnämnde tillhörde han den auglo-iriska adel, som
skänkt England så många av dess mest betydande statsmän och
krigare. ]’rån början ämnad för det politiska livet, vann han redan
vid tjugoett års ålder en plats i Irlands parlament och blev före
trettio ledare för kabinettets irländska politik. I denna egenskap
spelade han en huvudroll vid genomdrivandet av 1801 års union
mellan England och Irland, en politik, vars riktighet styrkts av
den följande händelseutvecklingen men som tyvärr från början
förfuskades på grund av Georg III:s vägran att giva katolikerna
politiska rättigheter.
Castlereagh kom, i likhet med Canning, Liverpool och Perceval,
att tillhöra den krets av unga tories, som fylkade sig kring William Pitt som sin avgudade mästare. Han blev minister för Indien
och senare krigsminister i två repriser. Hans insatser på denna
post fördunklades i samtidens ögon av den förolyckade expeditionen mot Scheldemynningen 1809, vilken även blev en av orsakerna
till den öppna fiendskapen mellan honom och Canning och deras
beryktade duell. En senare forskning har i huvudsak rentvått
Castlereagh från dessa beskyllningar, och den engelska armens
hävdatecknare, Fortescue, betecknar honom utan vidare som den
bäste krigsminister England haft.
Sin stora insats skulle Castlereagh emellertid först göra, sedan
han tre år senare återinträtt i kabinettet för att efter Wellesley
övertaga den utrikesportfölj, som han så behöll till sin död tio
och ett halvt år senare.
Castlereagh var i allt en typisk representant för den engelska
högadeln. Redan hans yttre – ett nästan bildskönt aristokratansikte och en elegant och imponerande hållning -visade hans förnäma börd. Hans personliga mod var ovanligt även i ett land och
inom en samhällsklass, där denna egenskap är en av de främsta
kardinaldygderna. Hans personlighet synes hava ägt en ovanlig
förmåga att vinna människor, en egenskap, som han redan visat
under de oroliga åren på Irland i slutet av 1790-talet och som han
455
Torwald T:son Höjer
sedan till fullo lade i dagen vid de svåra förhandlingarna i de
allierades högkvarter, vid de bägge Parisfrederna och på kongresserna i Wien och Aachen, där han överallt framträdde som förmedlaren mellan motsatserna men samtidigt smidigt och energiskt
hävdade sin egen ståndpunkt.
Hans förmåga att vinna människor visade sig även i parlamentet – en politisk motståndare yttrade, att liksom Canning aldrig
höll ett tal utan att uppväcka en ny fiende, höll Castlereagh aldrig
något utan att förvärva en ny vän. Och dock var Castlereagh
ingen framstående eller ens god talare, allra minst i jämförelse
med Pitt, Fox eller Canning. Men han tycks hava haft en stor skicklighet som debattör, och hans beredvillighet att taga upp kampen
även med motpartiets bästa talare gjorde honom oumbärlig för sitt
parti. Några av hans tal hava tack vare sin saklighet och logik
en stark övertygande verkan trots den formella tyngden. I tio år
var han med stor framgång underhusets ledare, enligt engelsk uppfattning en av de mest framgångsrika, som någonsin funnits. Premiärministerns bevekande böner till honom under hans diplomatiska resor att komma hem för att leda det parlamentariska arbetet visa bäst, hur oumbärlig han ansågs vara i underhuset.
Castlereaghs storhet ligger dock obestridligen på diplomatins
område. Om man undantager Metternich, torde ingen europeisk
statsman under åren 1812-22 hava utövat ett inflytande, som kunnat jämföras med hans. Hans förmåga att vinna människor, hans
skarpa blick för det väsentliga i en sak, hans mod, energi och uthållighet och framför allt hans beredvillighet att offra alla personliga prestigehänsyn bidrogo till att göra honom till en förträfflig förhandlare. Härtill kom, att han under dessa år förvärvade
sig en europeisk personkännedom, varav ingen i England utom
Wellington kunde uppvisa en bråkdel. Hans depescher äro ej eleganta, snarast något tunglästa, men klara och sakliga. Som chef
hade han den sällsynta förmån, som ligger i ett absolut förtroende
från de underordnades sida, beroende på hans aldrig svikande redobogenhet att vid behov träda i breschen för dem. En för hans
tid storslagen arbetsamhet ‘gav honom möjlighet att alltid själv
kunna leda och övervaka arbetet.
Naturligtvis funnos även svagheter i hans statsmannautrustning. Rent intellektuellt torde han trots sitt klara och rediga huvud och goda omdöme knappast hava varit särskilt lysande. Betänkligare voro emellertid andra brister. Det finns hos honom en
456
Castlereagh – en stor fredsstiftare
viss cynisk uppfattning av människorna och politiken, möjligen
en följd av hans intima kännedom om den politiska korruptionen
på Irland i slutet av 1790-talet. Viktigare var, att han visserligen
kunde vinna människor för sig själv men ej för sina politiska
ideer, hur övertygad han än var om dessas riktighet. Delvis synes
d!)tta hava berott på hans temperament- alla iakttagare äro ense
om hans kyla och likgiltighet, som blott formellt doldes av hans
älskvärda sätt. I bjärt motsats till den entusiastiska och beundrande krets av nära vänner, som alltid omgav den av många så
hatade Canning, tycks Castlereagh trots all sin stora popularitet
i sällskapslivet hava saknat nära vänner i djupare mening.
Hans personliga isolering bidrog säkerligen till att framkalla
den slutliga katastrofen, och den vållade, att den linje av förtrolig samverkan med kontinentens ledande statsmän, som han målmedvetet följt, så hastigt och fullständigt utplånades ur Englands
politik. Men härtill medverkade även hans uppfattning av utrikespolitikens väsen. För honom var den kabinettspolitik om ock i
bästa mening: överläggningar vid förhandlingsbordet mellan fullmyndiga statsmän, som ej behöva avlägga egentlig räkenskap för
andra än sina suveräner och ministerkolleger. Han saknade Cannings förmåga att genom tal i parlamentet eller t. o. m. ute i landet och genom framläggande av diplomatiska dokument vädja till
den allmänna opinionen och utnyttja den för sina syften. Något
dylikt var helt främmande både för hans aristokratiska temperament och för hans uppfattning om utrikespolitikens väsen. Följden av denna förbehållsamhet blev, att Castlereagh aldrig vann
någon resonans i parlamentet eller bland allmänheten för sina
ideer om europeisk samverkan och kontakt mellan makternas ledande statsmän. Vid hans bortgång funnos inga, som buro upp
hans politik. Med entusiasm slöt i stället nationen upp kring Cannings frejdiga »Every nation for itself and God for us all—
the time for the Areopagus and the like of that has gone by».
Förbises får dock icke, att en del av Castlereaghs motvilja mot
samverkan med parlament och opinion säkerligen berodde på den
ingående erfarenhet av demokratin som omstörtande, fredsfientlig
och erövringslysten faktor, som han liksom alla sina samtida gjort
under två decenniers kamp mot de krafter, som den franska revolutionen släppt lösa.
Castlereaghs uppfattning om grundlinjerna för Europas nydanande efter den revolutionära krisen voro ett arv från hans mäs- 457
Torwald T:son Höjer
tare Pitt, med vilken han under dennes sista år tycks hava diskuterat de stora europeiska spörsmålen. När han i april 1813 med
tsaren inledde diskussionen om Europas rekonstruktion, sände han
sin ambassadör en kopia av Pitts stora depesch den 19 januari 1805,
tillkommen under Castlereaghs egen medverkan som svar på Alexander I:s förslag, och grundtankarna i detta märkliga aktstycke
synas hava lett Pitts lärjunge under hela fredsarbetet 1814-1815.
Ändamålen för den beramade alliansen hade av Pitt fixerats
till tre: l) Att befria de av Frankrike erövrade områdena och återföra Frankrike inom dess forna gränser. 2) Att ordna de befriade
områdena, så att de gåve största möjliga trygghet mot nya franska
erövringsförsök. 3) Att vid fredens återställande skapa en allmän
överenskommelse och garanti för de olika staternas trygghet och
för folkrättens återupprättande.
Det var det andra av dessa syften, som mest intresserade Pitt,
då det direkt gällde den engelska jämviktspolitikens gamla problem. Pitts grundtanke var återställandet, när detta var förenligt
med åstadkommandet av verklig stabilitet i statssystemet. Därför
borde Holland, Schweiz, Sardinien och Toscana återupprättas.
Däremot funnes det andra territorier, som voro alltför svaga för
en självständig tillvaro och borde användas för skapande av bar-,
riärer mot den franska erövringslusten. Bland dessa nämnde Pitt
de västtyska och italienska småstaterna. Framför allt gällde det
att stärka Österrike och Preussen, så att de effektivt kunde hålla
Frankrike i schack i Italien och vid Rhen. Konsekvensen blev,
att Sardinien borde utvidgas med Genua, Parrna och en del av
Lombardiet samt i likhet med Toscana bringas i direkt kontakt
med de österrikiska territorierna. Medan sålunda Frankrike i sö-
der skulle bevakas av ett förstärkt Sardinien, stött på Österrike,
utvidgades i norr Holland med en del av Flandern och baserades
på det med resten av Belgien, Luxemburg och området mellan
Maas och Mosel stärkta Preussen, åt vilket även de tyska områ-
dena öster om Mosel borde anförtros. Eventuellt ifrågasatte emellertid Pitt, att en större del av Belgien skulle givas åt Holland
i stället för åt Preussen. Slutligen föreslog han, att vid freden en
allmän europeisk garantitraktat skulle slutas mellan alla europeiska stater för att skydda deras territorier mot angrepp, framför allt från Frankrike. Vidare skulle de tyska och italienska staterna sammanslutas i federativa enheter för att vinna ökad styrka.
Men om detta skulle visa sig ogörligt i Tyskland, föreslog Pitt i
458
Castlereagh – en stor fredsstiftare
stället en barriäranordning. Så gott som samtliga dessa projekt
lyckades Castlereagh i en eller annan form förverkliga.
Åven andra grunddrag i hans politik kunna följas tillbaka till
Pitt. Så är fallet med ett av hans förnämsta hjälpmedel vid förhandlingarna om Europas gränser, nämligen erbjudandet att mot
förverkligandet av de engelska önskemålen återställa de under
kriget erövrade franska och holländska kolonierna. En annan
strävan i den Castlereaghska politiken under kriget var att sammansluta de allierade i ett enda alliansfördrag, som formulerade
de gemensamma krigsmålen och omöjliggjorde de separatförhandlingar och särfreder, som sprängt de tidigare koalitionerna. Aven
detta uppslag är hämtat från Pitt.
När Castlereagh i februari 1812 övertog ledningen av Englands
utrikespolitik, var England i stort sett såväl politiskt som militärt på defensiven. På Pyreneiska halvön hade W ellington visserligen just begynt sitt angrepp mot de spanska gränsfästningarna,
men i övrigt tycktes Napoleons välde stå på sin höjdpunkt. Alla
Europas stater, så när som på några små sydeuropeiska samt
Turkiet, tillhörde alltjämt det franska systemet och stodo åtminstone formellt på krigsfot med England.
I norr hade England redan under Wellesley inlett förhandlingar
med Sverige om fred och samverkan, men först under Castlereaghs
ledning lyckades man på sommaren 1812 få frederna med såväl
Sverige som Ryssland till stånd.
Napoleons fullständiga nederlag och Preussens avfall från honom förändrade totalt situationen. Castlereagh sände sin halvbror,
sir Charles stewart, till Fredrik Wilhelm III:s högkvarter för att
åvägabringa en engelsk-preussisk allians. Kort förut hade i Stockholm den 3 mars undertecknats ett förbund mellan Sverige och
England, som utgjorde den första traktatmässiga förbindelsen
mellan öriket och den nordiska maktgruppen. Denna traktat blev
en svår parlamentarisk stötesten, ty den visade sig från början
vara ytterst impopulär i underhuset. Det ansågs därför med skäl
som en av Castlereaghs dittills förnämsta parlamentariska prestationer, när han trots allt lyckades lotsa traktaten med stor majoritet genom parlamentet. Hans tal vid detta tillfälle är ett av
hans allra bästa.
Den allierade armens snabba frammarsch i Tyskland i februari
och mars 1813 visade äntligen Castlereagh en utsikt till att uppnå
de av Pitt utstakade målen, Frankrikes tillbakavisande över Rhen
459
Torwald T:son Höjer
och upprättande av ett bättre balanserat europeiskt maktläge.
Emellertid ledde dessa underhandlingar ej till resultat förrän under sommaren, sedan Österrike bemedlat en vapenvila. Wien, ej
London, tycktes sitta inne med avgörandet, tack vare Metternichs
på stora rustningar stödda, skickligt ledda diplomatiska offensiv
i maj.
Emellertid stärktes i slutet av juni Castlereaghs ställning avsevärt av segern i striden om svenska traktaten och av Wellingtons
triumf vid Vittoria, som definitivt rensade Spanien. Under sådana
förhållanden såg han sig i stånd att framlägga Englands fredsförslag. Dessa engelska krav indelades i flera kategorier. I första
rummet ställdes conditiones sine quibus non, nämligen Spaniens,
Portugals och Siciliens tryggande åt sina legitima monarker och
Norges överlämnande åt Sverige, de fyra punkter, vartill England
var traktatmässigt förpliktat. I andra rummet var det Englands
avsikt att tillsammans med sina allierade insistera på Österrikes
och Preussens återställelse samt Hollands och Hannovers befriande. Slutligen betecknades som synnerligen önskvärt, att Tyskland, Schweiz och Italien restaurerades.
Castlereagh hade alltså visat sin avsikt att bevara kontakten
med de allierade. Emellertid förkastade slutligen Napoleon Metternichs fredsförslag, och kriget började på nytt, den 11 augusti.
Härigenom steg Englands inflytande, då samtliga allierade voro i
akut behov av subsidier, vilka blott kunde erhållas i London. Å ven
löftet om att köpa kontinentala fördelar med kolonier visade sig
vara ägnat till ett effektivt påtryckningsmedel i Castlereaghs hand.
Fram på hösten fann sedan Castlereagh tiden vara inne att realisera ett annat gammalt Pittskt önskemål. Den stora koalitionen
var tekniskt sett uppbyggd på en serie fördrag mellan makterna,
två och två. Denna konstruktion var föga ändamålsenlig, då den·
lämnade utrymme för åtskilliga tvetydigheter, allra helst som
krigsmålen voro olika formulerade i de olika traktaterna. Castlereagh önskade därför sammanföra dem alla i en stor traktat med
klart definierade syften för att omöjliggöra separatsträvanden
inom koalitionen. Den stora alliansen skulle slutas mellan England, Ryssland, Österrike, Preussen och Sverige, varjämte Spanien,
Portugal och Sicilien skulle inbjudas att efteråt biträda.
Märkligast i detta förslag är, att den stora alliansen skulle bliva
beståndande även efter freden för att skydda de allierade mot nya
franska angrepp – en tanke av utomordentlig betydelse för de
460
Castlereagh – en stor fredsstiftare
följande årens historia. Betonas bör också, att Castlereaghs projekt icke känner någon skillnad mellan stormakter och smärre
nationer- Sverige nämnes ju bland stiftarna, Englands sydeuropeiska allierade som biträdande medlemmar.
På denna punkt skulle det emellertid visa sig, att utvecklingen
på kontinenten redan gått förbi Castlereagh. När tsaren i slutet
av oktober fick kännedom om förslaget, inlade han genast sitt bestämda veto mot Sveriges medtagande som stiftande medlem –
man bör minnas, att detta var omedelbart efter slaget vid Leipzig,
under vars förspel Carl Johan beskylldes för att hava spelat en
tvetydig roll. England godtog utan svårigheter Alexanders mening
på denna punkt. Sålunda inleddes av denna tillfälliga orsak skapandet av den folkrättsliga skillnaden mellan stormakter och
andra stater, som skulle komma att bliva så oändligt betydelsefull
i adertonhundratalets historia. Underhandlingarna gingo emellertid trots detta engelska medgivande trögt, beroende på de i början
av november inledda förhandlingarna med Frankrike om de s. k.
Frankfurtförslagen, vid vilka de allierade ur engelsk synpunkt
sett uppträdde rätt tvivelaktigt. Särskilt lämnade Frankfurtförslagen Belgien med Antwerpen i Napoleons hand, vilket enligt
Castlereagh vore »little short of imposing upon Great Britain the
charge of a perpetual war establishment». Under sådana omständigheter beslöt Castlereagh att med kabinettets samtycke själv
resa till kontinenten som Englands befullmäktigade ombud –
en åtgärd, som betraktades som enastående i Englands nyare
historia.
För Castlereagh uppsattes av kabinettet en instruktion, som är
av stor betydelse, då den var avsedd att sätta honom i stånd att
utan vädjan till London besluta över krig eller fred. Det var framför allt två punkter, som dryftades i den, nämligen den ifrågasatta barriären för det nya Holland och de koloniala erövringarnas öde. Det stod nämligen som huvudsyfte för den engelska politiken att vinna så mycket som möjligt av Belgien och Rhenlandet
från Frankrike, en avvikelse från Frankfurtförslagen, som skulle
köpas med återställandet av kolonier. Beträffande de närmare detaljerna lämnades Castlereagh rätt stor frihet. Vidare fastslogs,
att den stora alliansens bildande utgjorde en förutsättning för
koloniernas återgång, att alliansen skulle förbliva i kraft även
efter krigets slut, och att ej Sverige – men däremot möjligen
Spanien och Holland- skulle få vara med som stiftande medlem- 461
Torwald T:son Höjer
mar. Viktigt är, att freden förutsattes skola slutas med Napoleon
-intet nämndes om dennes eventuella störtande.
Den epok, som sedan följer, är i viss mån höjdpunkten i Castlereaghs karriär. När han nådde högkvarteret i Langres, stod koalitionen faktiskt inför sin sprängning på grund av spänningen mellan Metternichs fredspolitik, som framför allt dikterades av farhågor för Rysslands polska planer, och Alexanders avsikt att fullfölja fälttåget med en marsch på Paris, Napoleons avsättande och
möjligen den för Österrike alldeles särskilt förhatlige Carl Johans
upphöjelse till hans efterträdare. Castlereagh lyckades genom att
utnyttja Österrikes motvilja mot det Bernadotteska projektet även
avlägsna tanken på ett regentskap för konungen av Rom, som
Metternich misstänktes för att gynna. Frågeställningen hyfsades
alltså till »Napoleon eller Bourbonernah och trots sina personliga
sympatier för de senare ansåg Castlereagh de allierade bundna
vid Napoleon, så länge fredsförhandlingarna pågingo. Under
utomordentligt spännande överläggningar förmådde Castlereagh
Metternich att medgiva de militära operationernas fortsättande
och tsaren att tillåta fredsförhandlingarnas öppnande i Chatillon.
Som bas genomdrevos Frankrikes gamla gränser i stället för de i
Frankfurt föreslagna »naturliga».
En ny kris inom koalitionen uppstod i mitten l.J.V februari, då
Alexander bröt fredsförhandlingarna för Rysslands del och ämnade gå rakt på Paris. En ytterst skarp sammanstötning mellan
honom och Castlereagh ägde rum, som torde haft stor betydelse
för det framtida förhållandet dem emellan, liksom samarbetet med
Metternich lade grunden till en politisk samverkan, som med ett
tillfälligt avbrott ägde bestånd till Castlereaghs död.
Vid denna tidpunkt inträffade Napoleons serie av snabba framgångar, och det visade sig då, att tsaren blev lika modfälld, som ·
han nyss varit övermodig. I den allmänna förvirringen i stora
högkvarteret synes Castlereagh hava varit den, som behöll huvudet kallt. På eget ansvar genomdrev han det omedelbara överförandet av Biilows och Winzingerodes kårer från Carl Johans
arme till Bliichers, en åtgärd, som medförde Napoleons nederlag
vid Laon och avgjorde fälttåget.
En än större triumf för Castlereagh var, att han i Chaumont i
början av mars lyckades föra den stora allianstraktaten i hamn,
sedan han gått med på att bevilja subsidier åt de allierade för resten av kriget. Genom detta märkliga fördrag, fundamentet för den
462
Castlereagh – en stor fredsstiftare
europeiska storpolitiken under resten av Castlereaghs liv, förbundo
sig de fyra huvudmakterna att under återstoden av kriget hålla
vardera 150,000 man under vapen samt att under de följande tjugo
åren försvara Europa mot nya franska angrepp med vardera
60,000 man. Det är att märka, att England alltså utöver subsirliebetalningarna förband sig att hålla en lika stor styrka under vapen som de kontinentala stormakterna. Anmärkningsvärt är vidare, att alliansen utsträcktes även över fredstiden, samt att de
allierade huvudmakterna i traktaten uppträdde å Europas vägnar,
ett nytt steg till befästande av stormakternas särställning. Ännu
en märklig insats gjorde Castlereagh i mars, i det han, sedan
underhandlingarna med Napoleon strandat, förmådde Metternich
och Hardenberg att slutgiltigt taga parti för den bourbonska
saken.
En ledande ställning intog den brittiske utrikesministern naturligtvis vid fredsunderhandlingarna i Paris efter Napoleons fall.
Men utöver freden med Frankrike sökte man där förbereda den
europeiska rekonstruktionen och uppdelningen av alla de herrelösa
områdena mellan segrarna. Emellertid tycks Castlereagh hava velat uppskjuta dessa avgöranden till sommaren, då de allierade suveränerna ämnade besöka London, där han som värd hoppades kunna
utöva än större inflytande än i Paris. Tsaren hade nämligen uttalat sin önskan att göra ett besök i England, och Castlereagh,
som redan i honom såg en ny latent fara för den europeiska jämvikten, menade, att Alexander »must be held high but he ought
to be grouped and not made the sole feature for admiration»,
vadan han lät inbjuda även de övriga allierade.
Förhandlingarna i London visade sig emellertid medföra åtskilliga svårigheter, beroende dels på de skarpa motsättningarna rö-
rande Polens öde, dels på grund av det oerhörda festprogrammet,
som förhindrade allvarliga överläggningar. Castlereagh tvangs
därför att uppskjuta avgörandet till den på hösten sammanträ-
dande kongressen i Wien, vid vilken han själv var Englands första
ombud. Det enda viktiga beslut, som fattades under sommaren,
gällde skapandet av ett starkt utvidgat Holland i enlighet med
Englands önskningar.
I Wien sökte Castlereagh framför allt uppträda som medlare i
de skarpa motsättningarna mellan de tre östmakterna i den polsksaxiska frågan. Hans ställning underlättades av att de problem,
463
Torwald T:son Höjer
som direkt rörde England, redan hade lösts. Den makt, som enligt
hans uppfattning nu hotade balansen i Europa, var Ryssland, och
han sökte därför samla Preussen och Österrike till ett enigt uppträdande mot tsaren, som man i så fall skulle lyckas stänga bakom Weichsel. För sin medverkan härtill skulle Preussen erhålla
Saxen. Dessa bemödanden misslyckades dock.
Motsatsen mellan å ena sidan Ryssland och Preussen, å den
andra Österrike och de tyska staterna med Frankrike i bakgrunden blev allt skarpare, krigsfaran alltmer överhängande. Från
London instruerades Castlereagh av det över parlamentets stämning bekymrade kabinettet att söka undvika ett krig på fastlandet, men framför allt betonades, att England under inga omständigheter kunde gripa till vapen för någon av de frågor, som dittills diskuterats i Wien.
Men Castlereagh var djupt övertygad om Englands direkta beroende av förhållandena på kontinenten och satte sig därför över
detta förbud mot allvarliga engelska förpliktelser i den saxiska
frågan. Han såg ingen annan utväg att förekomma krig än att
göra klart för tsaren och Hardenberg, att Österrike icke behövde
eller ämnade giva vika. För att vinna detta syfte och rädda freden överskred han sina instruktioner och undertecknade den 3 januari 1815 den berömda alliansen mellan England, Österrike och
Frankrike. Den djärva manövern lyckades, Preussen föll undan,
och en kompromiss uppnåddes i den saxiska frågan. Efter detta
löstes de viktigare territoriella problemen rätt snabbt, och konferensens framgång syntes tryggad, när Castlereagh i februari av
sina parlamentariska plikter kallades tillbaka till London.
I Wien hade Castlereagh gjort ett försök att förverkliga ännu
ett av uppslagen i Pitts depesch av 1805 – den allmänna europeiska garantitraktaten. Kort före sin avresa föreslog han en så-
dan, och han lyckades utan svårighet vinna tsaren för saken. Ett
projekt uppgjordes, men saken erbjöd en svårighet. För Castlereagh och Metternich var det väsentligt att i garantin innefatta
även de turkiska besittningarna, och denna tanke accepterades av
tsaren blott under vissa förbehåll. Följden blev, att hela garantiplanen strandade på Turkiets obegripligt kortsynta motstånd mot
dessa. Angående Castlereaghs avsikt med sitt förslag hava olika
meningar gjorts gällande. Enligt en åsikt har hela förslaget tillkommit för att dämpa tsarens iver att vidare utbygga Chaumontfördraget mot Frankrike liksom Metternichs benägenhet att kon- 464
Castlereagh – en stor fredsstiftare
solidera den mot Ryssland fientliga konstellationen av 3 januari.
Webster åter synes hävda, att garantin var ett verkligt, från Pitt
ärvt mål för Castlereaghs politik, som det vid denna tid för honom stått som väsentligt att nå, men att planen misslyckats på
grund av turkarnas huvudlöshet och kabinettets växande obenä-
genhet att taga på sig nya traktatmässiga förpliktelser. Säkert
är i varje fall, att Castlereagh för framtiden uppgav garantitanken för att i stället upptaga konferenserna som ett medel till
fredens bevarande.
Napoleons återkomst ställde den engelska statskonsten inför nya
prov, och Castlereagh fick nu tillfälle att visa sin stora tekniska
skicklighet som diplomat. Det var tre riktlinjer, som härvidlag
karakteriserade hans politik: Napoleons störtande, Bourbonernas
återinsättande och en försonlig fred. Det första av dessa strävanden uppbars av majoriteten i England, men det andra sågs med
likgiltighet bland Castlereaghs egna landsmän och mötte direkt
motstånd bland de allierade, och på den tredje punkten kom Castlereagh i skarp motsättning till den engelska opinionen, sina egna
kabinettskolleger och de flesta bland de allierade men rönte i stället bistånd från sin gamle vederdeloman, tsaren. Att han över
huvud taget lyckades förverkliga sitt program, måste utom hans
egen energi, viljestyrka och skicklighet i främsta rummet tillskrivas det lojala och mäktiga stöd han åtnjöt från W ellington, som
efter Waterloo intog en fullkomligt enastående position i Europa.
Castlereaghs diplomati fick sin belöning, och Bourbonerna restituerades under skyddet av wellingtons arme, innan tsaren hann infinna sig.
Svårare blevo fredsförhandlingarna, där de tyska makterna
.ställde mycket vittgående krav på Frankrikes exemplariska bestraffande och härutinnan hade den engelska opinionen och kabinettet på sin sida. Men med tsarens stöd genomdrev Castlereagh
en fred, som i ljuset av vår tids erfarenheter nära nog ter sig som
ett mönster för storsint och klokt behandlande av en slagen fiende,
trots att den i det samtida Frankrike kändes både tung och förödmjukande.
Redan tidigt hade Castlereagh uppställt som ett önskemål, att
alliansen mellan de fyra stormakterna, som förnyats vid underrättelsen om Napoleons återkomst, även för framtiden skulle bliva
beståndande i en mer konsekvent genomförd form. Här möttes
465
Torwald T:son Höjer
hans ideer med tsarens, som vid denna tid föreslog och bildade den
heliga alliansen, av vilkens rötter en enligt Alexanders egen uppgift är att söka i förslaget till allmän garantipakt i Wien året
förut. Men dessutom framlade tsaren ett förslag till förnyande av
den mer i den reella sfären befintliga stormaktsalliansen. I detta
projekt företog Castlereagh en del ändringar, vilka till största delen blevo beståndande i den slutliga traktaten. I denna förbundo
sig de fyra makterna att samverka mot Frankrike, om denna stat
arrgrepe de nya gränserna eller åter uppsatte huset Bonaparte på
sin tron. I händelse av revolution skulle man med konungen av
Frankrike överlägga om lämpliga åtgärder. Särskilt viktig var
emellertid den artikel, som stadgade, att de allierade för att trygga
fördragets utförande och för att stärka de intima förbindelserna
sinsemellan vid bestämda tidpunkter skulle hålla konferenser,
ägnade åt de stora gemensamma intressena och åt granskandet av
åtgärder, nyttiga för befästarrdet av freden i Europa.
\Vebster har gjort gällande, att det Castlereaghska utkastet och
därmed den slutliga traktaten i två viktiga avseenden avvikit från
Alexanders förslag. Dels hade tsaren velat giva alliansen en prägel
av direkt övervakning av Frankrikes inre förhållanden, vilket
Castlereagh i sitt motförslag undvek, dels skulle den engelska utrikesministern i motsats till tsaren hava infört konferenser som
medel för ordnande av de europeiska spörsmålen. Den första av
dessa teser är otvivelaktigt riktig, den andra förefaller mindre
övertygande. Riktigt är däremot, att Castlereagh klarare än nå-
gon annan samtida insåg värdet av att svåra internationella spörsmål behandlades vid personliga sammanträffanden mellan makternas ledande män och ej alltid genom den vanliga diplomatiska
skriftväxlingen, som kunde medföra missförstånd och tidsförlust.
Denna hans uppfattning var s~ikerligen en frukt av erfarenheterna
från 1814.
Med den andra Parisfreden och alliansens förnyande är det viktigaste skedet i Castlereaghs bana lyktat. Men även under de följande sju åren var det han, som tillsammans med Alexander och
Motternich spelade den ledande rollen i Etuol)as rådslag. Under
dessa år präglades situationen av tsarens hotande övermakt och
den växande rivaliteten mellan Ryssland och Österrike. Faktiskt
närmade sig Castlereagh och Motternich under åren n~irmast efter
1815 alltmer varandra, ehuru den förre på allt sätt ville undvika
466
Castlereagh – en stor fredsstiftare
bildandet av motsatta block och sökte förekomma, att hans uppträdande finge en mot Alexander riktad spets.
En annan fråga, som gjorde sig påmint, var förhållandet mellan
stormakterna och övriga stater. Den blev nu akut på grund av
den dominerande ställning, som stormaktsalliansen intog, och som
särskilt aktualiserades på grund av ryska försök att förvandla ambassadörskonferensen i Paris till ett slags areopag för hela Europa
med övervakningsbefogenheter gentemot de små staterna. Dessa
tendenser bekämpades kraftigt av Castlereagh såsom oförenliga
med Englands traditionella politik. Här visade sig sommaren 1817
den principiella klyftan mellan Englands och östmakternas uppfattningar av alliansens befogenhet, när det gällde en stats inre ·
angelägenheter, en motsats som Castlereagh under de följande åren
förgäves sökte utjämna.
Redan på kongressen i Aachen 1818 riktade Castlereagh en ytterst
frän kritik mot ett ryskt försök att fastslå rätten till intervention
i andra staters inre politik i form av en allmän europeisk sammanslutning mot revolutionära resningar. Fastlandsmakternas önskan
att utvidga alliansens syften trädde sålunda i motsats till Englands obenägenhet att åtaga sig nya förpliktelser, och de följande
årens händelser skulle skärpa denna konflikt. Under åren 1820 och
1821 led Castlereagh vissa motgångar i denna kamp, delvis beroende på att hans uppmärksamhet togs i anspråk och hans ställning
försvagades av den inre krisen i England. Överansträngning och
obehag i detta sammanhang bidrogo troligen till hans nervsammanbrott och död.
Emellertid fortsatte han att med skärpa hävda noninterventionsprincipen, såväl i fråga om den demokratiska resningen i Spanien
· 1820 som dess följdföreteelser i Italien. I energiska satser utvecklade han Londonkabinettets mening. England skulle göra sin plikt,
om den territoriella jämvikten i Europa rubbades, men det varken
kunde eller ville »act upon abstract and speculative principles of
prccautiom. Castlcrcaghs uppträdande såväl 1818 som 1820 överensstämmer sålunda helt med den politik, som efter hans död fördes av Canning och för vilken den senare fått uppbära hela berömmelsen.
Då de allierade på kongressen i Troppau-Laibach 1820-1821 alltmer hyllade interventionsrätten gentemot den nya regimen i Neapel, protesterade Castlereagh öppet men utan att kunna hindra
händelsernas gång. Europa syntes grupperat efter de linjer, som
467
Torwald T:son Höjer
senare skulle känneteckna Palmerstons epok: England mot östmakterna. Men detta läge blev denna gång ej beståndande. Den orientaliska frågan förde Metternich tillbaka till Castlereaghs sida.
Såväl de grekiska som de spanska problemen skulle behandlas
vid den kongress, som skulle sammanträda på hösten 1822, och vid
vilken Castlereagh ämnade personligen representera England. Han
hade själv utarbetat sina instruktioner och stod i begrepp att anträda resan, då sammanbrottet inträffade, påskyndat av ansträngningarna under en ovanligt lång och ansträngande parlamentsession. Den 12 augusti berövade han sig livet i ett anfall av sinnesförvirring.
I de efterlämnade instruktionerna förebådades erkännandet de
facto av de grekiska insurgenterna som krigförande part, en åtgärd, som även den varslade om Cannings politik. Däremot innehöllo instruktionerna mycket litet om den spanska frågan, som
under sommaren 1822 hastigt tillspetsats. När sedan vid kongressen i Verona detta problem visade sig vara det ojämförligt viktigaste, togs instruktionens fattigdom på denna punkt av Castlereaghs belackare och Cannings beundrare med orätt till intäkt för
den bortgångne statsmannens brist på förutseende och hans underlägsenhet gentemot sin efterträdare. Här, liksom i fråga om de
spanska koloniernas i Sydamerika ställning, är det i själva verket
föga skillnad mellan Castlereaghs politik och Cannings.
Av särskilt stort intresse äro Castlereaghs relationer med Förenta
staterna, en sida av hans verksamhet, där han både som diplomat
och som statsman framträder i ovanligt fördelaktig dager. Att
sviterna av 1812-1814 års krig så pass fort övervunnos, torde nära
nog uteslutande få tillskrivas honom, vars saklighet och frihet från
prestigejäkt firade verkliga triumfer under ofta ytterst svåra förhandlingar, till ovärderligt gagn för de framtida förbindelserna
mellan de bägge anglosaxiska folken. Ordnandet av flottförhållandena på de stora amerikanska sjöarna, liksom biläggandet av
den allvarliga konflikt, som hotade, då två brittiska undersåtar
folkrättsvidrigt arkebuserades, äro slående exempel på denna kloka
och generösa statskonst, så vitt skild från t. ex. Palmerstons några
årtionden senare.
Castlereaghs förtjänster om Englands och Europas framtid hava
ej vunnit tillräckligt beaktande, trots att de äro både många och
slående. Sammanhållandet av den stora koalitionen under det kri- 468
Castlereagh – en stor fredsstiftare
tiska skedet på våren 1814, lösandet utan vädjan till vapnen av
Wienko.ngressens svåra motsättningar, genomdrivandet av en relativt mild fred med Frankrike efter Waterloo, försöket att i stormaktskonferenserna skapa ett stadigvarande redskap för lösandet
av internationella konflikter samt icke minst möjliggörandet av
en avspänning mellan England och Förenta staterna- allt detta
är insatser, som åt Castlereagh hava tryggat en av de främsta
platserna i den engelska historien. Han står som ett av de mest
lysande exemplen på vad som kan uträttas av en statsman, som
å ena sidan är fri från småaktiga prestigehänsyn, fylld av god
vilja och driven av rent sakliga synpunkter men som å den andra
reser ett orubbligt och i längden segerrikt motstånd mot alla försök att lösa tvistefrågorna med våld eller att dominera Europa
genom den väpnade styrkan.
469
.35- 30576. Svensk Tidskrift 1939.
.w

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism