Print Friendly

Carl Johan Ljungberg; Tysklands Gunnar Sträng om återföreningen

Av Redaktionen | 31 december 1994


1994


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

vad de svenska kvinnorna önskar om de
själva rar bestämma?
Anita Lignell Du Rietz refererar en
SIFO-undersökning för drygt två år sedan som tydligt visar på helt andra önskemål och lösningar. Hela 53 procent av
kvinnorna föredrog att yrkesarbeta fram
till barnens födelse, vara hemmafruar när
barnen är små och bölja yrkesarbeta igen
vid lämplig tidpunkt med hänsyn till barn
och familj . Det paradoxala är att denna
modell som förspråkades i Sverige på 50-
talet och som tillämpas i många andra
länder, tillåter kvinnor att yrkesarbeta
med sikte på karriär när barnen blivit
större. Undersökningar, som refereras i
boken, visar nämligen att de svenska
kvinnorna i mycket mindre utsträckning
än sina medsystrar i motsvarande länder
siktar på karriär i sitt yrkesarbete. Att det
torde bero på svårigheter för småbarnsmödrar att klara av dubbelarbete är ganska självklart.
CARLJOHAN LJUNGBERG:
Skenbar jämställdhet
För att nå riktig jämställdhet duger det
inte med en genomreglerad politiskt
styrd lösning för samtliga kvinnor. Anita
Lignell Du Rietz’ slutsats är att den
svenska kvinnan blivit oberoende av
männen men i stället styrs av politiska beslut från vaggan till graven utan möjlighet
att välja det sätt att leva som hon själv
önskar.
Nej, för det krävs ökad valfrihet för de
enskilda och järnställda villkor.
Det visar Anita Lignell Du Rietz med
sin bok. Den innehåller många intressanta uppgifter, analyser, referat av vetenskapliga undersökningar och inte minst
citat ur många skrifter. Den är väl värd att
läsas – både av kvinnor och män – och ger
mycket att reflektera över.
”TYSKLANDS GUNNAR STRÄNG”
OM ÅTERFORENINGEN
M
ina lärare och idoler hade
alla Weimarrepublikens
politiska fasor, särskilt
minnena av dess fatala
inflationsbomb under huden. Så skriver
Der srltwierige Weg ;, die ojJct1e Cesellscltaft: Kritiscltc
A mncrkut1get1 z ur dcutscltet1 Vcrcit~igut~g. Karl
Schiller. Siedler 1994, 206 s.
förre tyske finansministern Karl Schiller.
Och Weimar skapade inte bara Hitler.
Det gav med sin löneexplosion och vad
Thomas Mann kallade ”inflationens häxsabbat” också en dyrköpt statsfinansiell
läxa att nyttja när Tyskland efter 1945
skulle resas upp på nytt. Förtänksamt och
kräset mejslades då das Wirtschajtswunder
fram. Mer än på politisk ingenjörskonst
284 SvEN sK T JosKRIFT
och en avskriven utlandsskuld berodde industrins uppsving den gången på
att ledande politiker insåg vikten av en fri
marknad, privat äganderätt och
inflationskamp. Därtill fanns det välutbildad arbetskraft med måttliga lönekrav.
När Tyskland nu återforenas drar det
sociala skyddsnätet oväntade jättekostnader. Samtidigt som det allvarligt
hämmar återhämtningen i f d DDR.
Som fotnot: 1936 översteg faktiskt industriproduktionen i delstaterna öster om
Elbe dem i de västtyska delstaterna! Den
drog dock efter 1945 till fciljd av
kommandoekononu och konstlade exportpriser givetvis denna region allt
längre ned i industriligan. Att järnfora
med den finansiella sanering som sattes in
1948 blir därfor nnssvisande på flera sätt,
menar Schiller.
Gammalliberaler
Att alla berörda 1990 var så oförberedda
kan tyckas märkligt. Kapitalismens seger i
Väst var ju uppenbar. Men när även en
den fria ekononuns profet som Schumpeter bara kunnat föreställa sig att kapitalism kan övergå i socialism, inte tvärtom,
antyder det hur omvälvningen i Öst inklusive DDR stred mot invanda ideer.
Schiller har själv stått nära Wirtschaftswunders skapare och tänkare som
Ludwig Erhart, Wilhelm Röpke, Walter
Eucken och Friedrich Hayek. Dessa var
filosofiskt genomtänkta ganm1alliberaler.
I dag säger många att kapitalismen visat
sina svagheter, när ”chockterapin” av
DDR kört fast. Schiller hävdar dock att
det är intressegrupperna som där sätter
käppar i hjulet. En naiv tro råder även att
DDR skall kunna rullas igång på ”överskottet” från den rika BRD-ekononnn.
Något som mest är en tankeflykt. Mer
kunskap krävs om den fria ekononUns
känsliga villkor, inte nunst de moraliska
och kulturella, framhäver Schiller.
En stöttepelare övergången är
”BuBa”, den tyska fcirbundsbanken. Att
hindra penningmängdens explosion, hålla emot löneökningarna och utgöra ankare när EMS växer fram är dc tre kärnmålen. BuBa är en av de få krafter som
vågar stå fcir ”allmänintresset” och rätta
till effekterna av kortsiktig dagspolitik.
Att forstatliga en ekononu kräver
några få beslut. Detta ses som ”effektivt”
enligt somliga. Privatisering däremot fordrar att hundra tusentals beslutsfattare anser det befogat att köpa utbjudna företag.
Treuhandgesellschaft skulle ursprungligen sälja ut DDR:s kombinat fcir att nya
ägare i tävlan skulle sanera och anpassa
företagen. I mycket har tyvärr Treuhand
blivit en kombination av privatiserare
och AMS med rätt att subventionera och
ge DDR-fciretag konstgjord andning.
Nu är stödet per anställd i f d DDR uppe
i 125 000 kr och det sägs att flera stora
företag måste få hjälp många år framåt. Så
forlängs och forsvåras förnyelsen.
Önskan att strama till D-markflödet
österut kan tyckas självplågaraktig. schiller vill dock bara undvika ett av historiens stora (och rättmätiga) straff; det som
drabbar den, som tror att statsstöd kan
starta ett ekononuskt uppsving.
SvENsK TtDSKRtFr 285

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner