Print Friendly

Carl-Gustaf Grotander; Domstolarnas nya villkor

Av Redaktionen | 31 december 1973


1973


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

CARL-GUSTAF GROTANDER:
Domstolarnas nya villkor
Vart syftar man egentligen med talet om
den nya domarkarriären, frågar rådman
Carl-Gustaf Grotander i denna artikel.
Justitieministern har själv erkänt o.ch
framhållit de svenska domarnas lojalitet
och medvetna strävan till objektivitet.
M en man fruktar att de inte förstår den
nya samhällsandan. Författaren menar att
domarna skall döma efter lag. Det är inte
deras uppgift att ligga så att säga före
lagen och döma efter samhällsopinionen.
Dagens makthavare tror att denna
kommer att bli bestående, men om så
inte sker, kommer dömandet i strid med
både lagen och opinionen. Förändringarna
i domarrekryteringen och domarutbildningen blir i sista hand minskad
rättssäkerhet för allmänheten, anser
författaren.
Enligt den maktfördelningslära, som allt·
jämt bestämmer rådande system, svarar
regering och riksdag för lagstiftningen,
medan domstolarna har att svara för till·
lämpningen av lagarna. I detta system har
det varit självklart, att domstolarna vid
rättstillämpningen skulle hålla sig inom ra·
men för vad lagens text och motiv anger
samt när dessa ej ger anvisning söka ledning i vad som kan utforskas av grun·
derna för lagen, dvs mera djupliggande
tankar hos de bestämmande organen ba·
kom lagstiftningen. Därutöver har sådan
praxis, som vunnit tillräcklig auktoritet ge·
nom sin stadga eller den prejudikatskapan·
de domstolens ställning, verkat ledande för
rättstillämpningen. Att detta förfarings·
sätt varit riktigt har tidigare inte ifråga·
satts. Det har möjliggjort för lagstiftaren
att styra rättstillämpningen inom givna
ramar samt för tvistande parter och and·
ra att med någon grad av säkerhet förutse
utgången av ett domstolsavgörande. Dessutom har förfarandet utgjort en utomor·
dendig garanti för rättssäkerhet, genom
att det starkt minskat utrymmet för dorna·
rens möjlighet till godtycke.
Juristutbildning och senare domareut·
bildning har lagt mycket stor vikt vid det·
ta. Även justitieminister Lennart Geijer,
som i dessa dagar vill öppna vägen för ett
nytt synsätt i dessa frågor, har betygat sin
respekt för ”den traditionella anda av
lojalitet som den svenska domarkåren visat
vid tillämpningen av gällande lag och den
medvetna strävan till objektivitet som fö-
religger”.
De nya tongångar som gör sig starkt
gällande i dagens läge, särskilt som de är
sanktionerade genom direktiven till utredning om domarkarriären och en mängd
uttalanden från högsta ort, innebär emellertid något radikalt nytt. Här framhålles
den snabba samhällsutvecklingens behov
av att lagstiftningen fortlöpande anpassas
till de ändrade samhällsförhållandena och
värderingarna. Det har sagts av dåvarande statssekreterare Ove Rainer att ”vår
lagstiftning skall på ett annat sätt än vad
som hittills skett användas för att utjämna
klasskillnader och andra sociala orättvisor
samt påverka opinion och attityder, som
anses oförenliga med nutida samhällssyn,
eller över huvud taget förändra samhället
och de människor som bor i samhället”.
Politisk lagstiftning
Som en följd härav har lagstiftningen nu
ett mera politiskt innehåll än tidigare.
Exempel härpå är mark- och hyreslagstiftningen, den arbetsrättsliga lagstiftningen,
konsumentlagstiftningen och mycket annat. Den snabbhet varmed lagstiftningen
måste arbeta tillåter inte samma noggrannhet i utformningen som tidigare och lämnar större luckor för rättstillämpningen,
t ex genom ökat antal elastiska lagnormer
och vidare strafflatituder. Detta medför i
sin tur större behov för de rättstillämpande organen att överföra politikernas intentioner till sitt verksamhetsområde.
Så kommer nästa steg i utvecklingen av
de nya ideerna, tanken att all rättstilllämpande verksamhet i själva verket är
politisk i den meningen att det är fråga
3-11687
309
om en verksamhet mot bakgrund av allmänna värderingar. Domaren kan då inte
undgå att göra dessa värderingar med utgångspunkt från sin egen uppfattning, om
lagstiftning eller praxis inte redan ger tillräckligt tydlig anvisning. Domarna är inga
mekaniska lagtillämpningsmaskiner utan
människor med politisk (men inte nödvändigtvis partipolitisk) ideologi, som i
sina avgöranden kan välja mellan flera
olika möjligheter. En verklig yttersta objektivitet kan enligt denna uppfattning inte finnas hos domaren. Detta är viktigt, då
ju domstolarna utövar samhällelig makt
av väsentligen samma art som lagstiftare
och förvaltningsmyndigheter.
Eftersom domarkåren anses vara ensidigt rekryterad ur högre socialgrupper och
en företrädesvis konservativ miljö, kan detta ge en slagsida till förmån för konserv;ltiva värderingar, som inte motsvarar de
allmänna värderingarna ute i samhället.
Även domarkarriärens slutenhet anses
medverka till att domarkårens värderingar visar bristande överensstämmelse med
de gängse.
För att råda bot på detta ”missförhållande” har man i Finland under senare år
anvisat mycket radikala vägar, som vid ett
genomförande skulle medföra en omvälvning av det finländska rättsväsendet. Så-
lunda skulle domare utses av politiska organ och endast på begränsad tid. Den traditionella och inom Norden i övrigt gällande maktfördelningsläran skulle överges
och domstolarna inordnas under statsmakternas gemensamma målsättning utan
möjlighet till en egen linje, som avviker
310
från övrig maktutövning. I förlängningen
av dessa tankar ligger att medborgarna inte förutsätts behöva något rättsskydd mot
missbruk av makt från statsmakternas sida.
Den svenska linjen
I Sverige har man från väsentligen samma
utgångspunkt valt en mjukare linje. Politisering av domarutnämningar har justitieministern bestämt avvisat. Man erkänner
som självklart att domstolarna skall stå
fria och obundna från regering och riksdag. Frågan om att införa någon form av
politiskt valda domare eller uppluckring
av principen om domares oavsättlighet
saknar enligt justitieministern aktualitet i
Sverige, vilket han motiverar bl a med
hänsyn till den enskildes rättssäkerhet och
strävandena att för andra samhällsgrupper stärka anställningstryggheten.
De brister som föreligger i Sverige får
enligt denna uppfattning lösas på andra
vägar. Man hänvisar till behovet av en
reformerad juristutbildning, en breddning
av rekryteringen och en förändring av
domstolskarriären mot mindre slutenhet,
så att domare normalt har erfarenhet även
från andra områden inom rättsväsendet
än domstolarna. Verksamhet som advokat kan komma ifråga eller anställning hos
kommuner, organisationer eller banker.
Vad som här skall bemötas i de nya
tankegångarna är inte så mycket de ganska återhållsamma slutsatser som dragits
utan dessa utgångspunkter i sig. Om de
förra är väl bara att säga, att dömande
i Sverige – på grund av att lagstiftnings·
tekniken i många fall arbetar med sådan
målsättning av exakthet och ibland nästan millimeterrättvisa- för en riktig rättstillämpning fordrar en teknisk vana vid
den rättsliga materien, som knappast kan
nås utan avsevärd erfarenhet. Rättstilllämpning är f n teknisk i en utsträckning
som i princip förutsätter åtminstone för
alla yrkesdomare, som inte arbetar i kollektiv sammansättning med andra yrkesdomare, att han inte missar på alla dessa
specialbestämmelser, som kan vara helt
bestämmande för avgörandets utgång. Hur
detta skall kunna förenas med de täta
växlingar bland karriärgångarna, som utredningsdirektiven räknar med, är svårt
att fatta.
I utredningsdirektiven framhålles också som naturligt att inte längre ha kvar
den nuvarande adjunktionstjänstgöringen
i hovrätt som ett obligatoriskt led i domarutbildningen. Det förefaller som om man
här skulle vara på väg att rasera ett av
de värdefullaste elementen i ett system,
som enligt samma direktiv ”medverkat
till den svenska domarkårens goda anseende för duglighet, självständighet och
plikttrohet”. Det är nämligen under adjunktionstiden som den svenske domaren
första gången, innan han slutligen antagits
på domarbanan, verkligen kan prövas av
kolleger under dagligt ”gnuggande” av gemensamma problem där alla har samma
ansvar. Ingen form av prövning kan tillnärmelsevis ersätta detta system i rättvisa
och möjlighet till allsidig bedömning. Ingen form av tjänstgöring bereder äldre och
erfarna domare samma möjlighet att på-
verka den unge domaren i början av hans
karriär att arbeta vidare efter de principer
som skapat den svenska domarkårens goda
anseende. Men det kanske är just denna
stöpning av domare i en gemensam and’l
man vill ha bort. I så fall låter sig mycket
förklara.
Det nya samhället
Principen för de nya tankegångarna kan
bara förstås mot bakgrunden av att samhället otvivelaktigt förändrats i så måtto,
att utvecklingstakten ökats i en tidigare
aldrig upplevd omfattning och att samtidigt härmed begrepp och värderingar kastats över ända på ett sätt som åstadkommit en förut okänd konfrontation mellan
olika ide- och samhällsuppfattningar. I
det samhälle, som nu ligger något bakom
oss, framstod en enhetlig och något konservativ uppfattning inom domarkåren
som en av alla godtagen garanti för rättssäkerhet.
Nu är läget ett annat. Åsikter om allt
mellan himmel och jord bryter sig mot varandra och bryter sig hårt. Detta anses åtminstone inom de kretsar som nu anger
tonen vara en utveckling till det bättre.
Den gamla grunden för vårt samhällsliv i
gemensamma värderingar är något som
man bara minns – med saknad eller förnöjelse allt efter inställning till dessa värderingar.
Men fråga är vad som krävs för att
rättsskipningen skall fungera på mest tillfredsställande sätt i detta läge. Varför är
311
det ett axiom att domarkåren just nu skall
inom sig avspegla alla dessa skilda värderingar och opinioner, tydligen med avsikt
att de också skall komma till uttryck i den
dömande verksamheten. Varför kan det
inte tvärtom förhålla sig så, att nuläget
mer än någonsin behöver en domarkår,
som så långt som möjligt söker hålla sig
neutral till alla nya uppfattningar. Därmed ej alls sagt att domarkåren skall vara
obekant med eller ointresserad av dessa
uppfattningar. Visst inte, en mycket hög
grad av allmänbildning när det gäller samhällets sätt att fungera och icke fungera
måste prägla domarens verksamhet.
Om man nu inte är villig att slopa kravet på .rättssäkerhet i betydelsen av medborgarnas likhet inför lagen och domstolsavgörandenas förutsebarhet, är det svårt
att förstå hur man inom ramen av allt vidare luckor i lagstiftningen och lagstiftningens större tänjbarhet skall låta alla
möjliga opinioner och värderingar komma
till uttryck vid dömandet. Det kan omöjligen vara meningen i de nya tankegångarna, ty det är just i ett sådant läge som
rättsskipningen måste ge lagstiftningen
stöd. Båda måste intaga principiella ståndpunkter som åstadkommer viss gemensam
ordning i människors beteenden.
Meningen måste i stället vara den rakt
motsatta, nämligen att nutida uppfattningar egentligen är ganska samstämda
och alltså kan beaktas i rättstillämpningen
utan att allt blir godtycke och kaos. Sanningen är helt visst att man på ledande
håll arbetar med en fiktion av enhetlighet
i samhällsopinionen, som man anser inte
312
tillräckligt motsvarad i domarkårens värderingar.
Vad man syftar till kan alltså inte vara
att domarkåren skall avspegla vilka värderingar som helst, när inte lagens egna
grunder ger vägledning. Det måste vara
fråga om en gemensam syn och en annan
syn än den återhållsamma och tillbakablickande – säg gärna konservativa –
som ansågs riktig så länge samhällsutvecklingen inte tilläts gå snabbare än att lagstiftningen och de av lagstiftningen berörda människorna hann med. Ingen har ju
hittills påstått att domarkåren ej förmått
döma i lagstiftningens egen anda, där lagstiftningen givit domaren en chans att utleta denna. Det står därför klart att den
nya domarsynen i motsats till tidigare avses skola bli mera radikal och framåtsyftande än lagstiftningen själv.
Här befinner man sig vid spetsen av dilemmat. Bakgrunden synes vara iden om
en nästan ödesbestämd linje för samhällsutvecklingen. Denna menar man att domaren i kraft av sin utbildning i ny utformning skall kunna överblicka och leda
bättre än den något tröga lagstiftningsmekanismen, som hämmas av att remissorgan måste höras, lagrådet inte kan förbigås i viktiga frågor, riksdagsmajoritet ej
alltid kan påräknas osv. Om detta verkligen är avsikten och den nya synen på villkoren för dömande verksamhet inte bara
präglas av en grumlig önskan till förändring för förnyelsens egen skull, är det här
fråga om något ytterst radikalt, som i sin
förlängning kan få svåra verkningar för
rättssäkerheten.
Den nya domarkåren
En förutsättning för att den tänkta ord·
ningen skall fungera är, att den nya do·
markåren verkligen stöpes i samma anda.
Annars blir det nästan omöjligt att förutse
i vilken riktning domstolsavgörandena
kommer att gå. Detta kan inte undgå att
påverka både utbildningssystemet och sys·
temet för domarutnämningar. Domare,
som i djupare mening kritiserar gällande
ordning eller på annat sätt markerar an·
nan uppfattning i samhällsfrågor, undgår
inte att anses diskvalificerad. Vad som
idag avvisas som en orimlighet kan i mor·
gon vara verklighet – en genompolitise·
rad domarkår.
En sådan domarkår, vilken inte kan
väntas som den nuvarande lojalt anpassa
sig till alla de lagstiftarens intentioner som
på ett eller annat sätt kommit till uttryck,
vare sig dessa är borgerliga eller socialistis·
ka, måste bli en utomordentlig belastning
vid svängningar i den politiska opinionen.
Uppfostrad i en radikal anda, i tron att
dess egen uppfattning värderas högre eller
åtminstone likvärdig med lagstiftning och
prejudikat från högre instans, kommer i
detta läge domarkåren för första gången i
konflikt med samhällsverksamheten i Öv·
rigt. Stora påfrestningar kan härigenom
komma att drabba allmänhetens tilltro till
rättsordningen.
Blir å andra sidan den politiska ordning
i överensstämmelse med vilken domarkå·
ren tänker och handlar bestående, har man
svårt att föreställa sig att den permanenta
och sannolikt stora minoritet av folke~
som då får mindre möjlighet än nu att åt·
minstorre genom sina representanter i riksdagen påverka rättstillämpningen genom
lagstiftningen, skall kunna uppfatta rättstillämpningen såsom en likhet inför lagen.
Jämfört med rådande tillstånd, där bristande rättvisa är hänförlig helt till en lagstiftning som är möjlig att ändra på demokratisk väg i vanlig ordning och ej till
inställningen hos en enhetligt stöpt domarkår, kan skillnaden bli så stor att den
upplevs som minoritetsförtryck.
Kanske har framtidsutsikterna målats i
313
alltför mörka färger. Måhända har de nya
ideernas upphovsmän inte avsett en utveckling som den ovan skisserade. Men i
så fall har de nog tänkt ganska grunt. Då
bör de kunna tänka om och nöja sig med
att domarkåren, såsom nu är förhållandet,
följer lagstiftaren så långt dennes mening
bakom stiftad lag överhuvudtaget givits
tillkänna på förståeligt sätt. De radikala
nya tankegångarna kan då betecknas som
så luftiga, att de inte är tjänliga som grund
för en reformering av domstolsväsendet.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner