Print Friendly

Carl Elfgren; Jag är ingen talare, men…

Av Redaktionen | 31 december 1995


1995


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

jAG ÄR INGEN TALARE, MEN…
CAR.L ELFGREN
Många tycker som moderaterna. Men långt ifrån lika många tycker om
moderaterna. Det är ett dyrt pris for ett parti att betala, att inte kunna
kommunicera med väljarna på rätt sätt.
J
ag är ingen talare” säger Marcus talighet vid Uppsala universitet.
Antonius i inledningen av sitt tal $ Innehavaren av denna professur –
till romarna i William Shakespeares Kurt Johannesson – tillägnas den nyutJulius Ceasar. Orden har sedan dess komna boken Retoriskafrågor, där 27 förupprepats – på åtskilliga femtioårskalas,
bröllopsmiddagar och föreningsårsmöten
– av talare som verkligen inte är några
talare.
Men Marcus Antonius var i sanning
en talare. Genom sin lite tafatta inledning
söker han sympati hos sina åhörare, människor som inte heller de känner sig som
några talare. Han visar att han är en av
dem, en av de som kände olust inför det
som sägs vara de flesta moderna svenskars
stora skräck – att tala inför grupp.
Retoriken som akademisk disciplin
upplever sedan ett par decennier en ny
vår. Vid universitet och högskolor ges allt
fler kurser i retorik och vältalighet.
Böcker ges ut i ämnet i en omfattning
som tidigare var otänkbar. Och sedan sju
•~:.t~~~~a••~~:.~~~~.~~.~~.~:~~~:s.~:.i.~~~ l
CAJU ELFGIUN är ko11s11lt på B11rson Marsteller och var
tidigare talskn·vare åt forsvarsministem .
fattare framträder med var sin uppsats
som belyser olika aspekter av retoriken.
Underrubriken Texter om tal och talarefrån
Qui11tilianus till Clinto11 säger något om
bokens tidsperspektiv.
Den som kastar sig över Retoriskafrågor
l hopp om att ra sig till livs antingen
handfasta tips inför sitt nästa framträdande
eller dagsfärsk analys av retoriken i svensk
inrikespolitik blir djupt besviken. Men
den som törstar efter en bred och bildande ansats på ämnet – som framför allt
synas ur vetenskaplig och litterär synvinkel och i historiskt perspektiv – finner
här mycket matnyttigt.
Gedigen tradition
Endast en modern svensk politiker ges
utrymme i boken, nämligen OlofPalme.
Vid sidan av Palme figurerar några av den
svenska arbetarrörelsens tidiga agitatorer
och ledare i texterna. Agitation var av
250 SVENSK TiDSKRIFT
naturliga skäl ett av den tidiga socialdemokratins och fackfOreningsrörelsens
viktigaste vapen. Följaktligen har socialdemokratin en lång och gedigen tradition av undervisning i, och praktisk tillämpning av vältalighet, en tradition som
– vill jag påstå – saknar motstycke på
högerkanten.
Sabel och pickelhuva
Överstar, brukspatroner och kyrkoherdar
behövde ju till en bötjan inte vara så värst
vältaliga gentemot de politiska motståndarna; man bussade helt enkelt polisen på
de uppstudsiga arbetarledarna i stället for
att bemöta ord med ord. Det var ju mest
praktiskt så.
Men även sedan högern slutat argumentera med sabel och pickelhuva har
retoriken en starkare ställning på
Bommersvik än på Gimo.
Förstamajtalaren kan fortfarande när
socialdemokratin blivit en konservativ
kraft, med viss framgång slå an strängar
som i bortåt ett sekel hållit rörelsen
samlad. Vi känner deras namn – Rättvisa,
Jämlikhet, Solidaritet, Trygghet. Vi på
högerkanten bmkar ofta fuysa åt dessa
”kodord” och avfårda dem som ”bara
retorik”.
Styrkan i denna retorik är att den just
genom de här parollerna, nyckelorden
eller flosklerna (stryk det som ej önskas)
kunnat tala till känslor som ligger djupare
än de ganska ytliga åsikterna i sakpolitiska
frågor. Den knyter an till det som är viktigt for mig i mitt liv, snarare än att
enbart behandla de politiska forslagen
och dess omedelbara konsekvenser på ett
mer intellektuellt plan.
Förvisso har innehållet i parollerna
forändrats över tiden. För inte minst
unga människor klingar många av de
tidigare så viktiga deviserna tomma och
innehållslösa. Och sedan valet forra
hösten har socialdemokraterna av verklighetens kalla krav tvingats överge en del
av sina paradnurnn1er, som snabbt och
tacksamt övertagits av de svenska exkommunisterna i Vänsterpartiet.
Saknar moderaterna retoriska traditioner? Inte alls. Samtidigt saknar retoriken en framstående ställning i partiets
liv och kultur. Moderater brukar
berönm1a sig med att vara sakliga och ha
fakta på sin sida. Det ligger en hel del i
detta, och det är ju heller inte en nackdel
att vara just saklig och väl påläst. Tyvärr
hyser denna rationalism en övertro på
tabellernas, siffrornas och faktauppgifternas formåga att övertyga människor –
och i motsvarande mån underkattas känslornas och symbolernas kraft.
I sin sämsta form säger denna syn på
politisk kommunikation att den egna
politiken är så genomtänkt och överlägsen, att om fakta och argument bara
upprepas tillräckligt ofta och länge
kommer alla att instänuna. Du har hört
det forr – ”alla är egentligen moderater”.
Många är moderater i meningen att de
tycker som moderaterna. Alltfor många
av dessa är dock inte moderater i en
annan mening; de tycker inte om moderaterna. Partiets framtoning, kultur och
retorik kan tydligen inte slå an rätt
strängar. Att människor motiveras till
handling av känslomässiga argument och
faktorer är inte ett påfund av moderna
politiska konsulter. Det är en kunskap
SVENSK T!DSKRIFT 251
som är äldre än retoriken själv. l
Oräkneliga moderata partistrateger
måste ha brottats med denna paradox. l
Ingen tycks ha kanunit lösningen så värst
nära. Tröskeln mot ordentlig tillväxt i
väljarkåren verkar ligga där den ligger.
Ett par, tre retoriska huvudlinjer skulle
kunna urskiljas i moderata samlingspartiets politiska gärning under de senaste
två decennierna. Det går säkert att finna
fler, eller hitta invändningar mot denna
uppdelning:
God populism
För det forsta, antisocialismens retorik.
Den har funnit många skepnader, både i
löntagarfondsdebatten och den frihetsdebatt som Gösta Bohman initierade på 70-
talet. Likaså hade antisocialismens retorik
en framträdande plats i den utrikes- och
forsvarspolitiska striden med socialdemokraterna fram till 1989.
För det andra, den goda populismens
retorik. Även denna retorik bär i mångt
och mycket Gösta Bohmans signum, och
har åtminstone spelat en viktig roll i
moderat opinionsbildning i några starka
politiska frågor de senaste femton-tjugo
åren. 1985 års skatteslogan ”Man ska
kunna leva på sin lön” är ett tydligt
exempel, som egentligen avviker ganska
starkt från partiets gängse uttryckssätt.
Kriminalpolitiken är ett annat område
där den goda populismen gjort moderaterna starka. Anders Björcks och andra
moderaters jakt på maktfullkomliga (s)-
koryfeer i KU ett tredje.
En tredje riktning är den enda vägens
retorik, som vuxit fram under Carl Bildts
tid som partiledare och som kanske
nådde sin höjdpunkt under den senaste
borgerliga regeringsperioden. Denna
retorik framställer moderaterna som en
rörelse i forbund med historien. Den är
intimt forknippad med en stark tilltro till
högteknologins och informationssamhällets möjligheter.
Styrkan i den enda vägens retorik är
kanske framforallt dess framtidstro.
Samtidigt kan man fråga sig om den
verkligen övertygar människor i en tid
där allt fårre verkar vara beredda att köpa
politisk tvärsäkerhet
Carl Bildt lär i en intervju ha beskriyjt
BU-motståndarna i Sverige som ”en
mycket disparat skara som snart kommer
att atomiseras”. Enligt en enkel uppfattning om politisk retorik – tala till bönder
på bönders vis och till lärde män på latin
– borde Bildts språkbruk vara folkpartiets
viktigaste tillgång.
Dessbättre är verkligheten mer komplicerad än så. Bildt tycks attrahera fler
väljare än moderaternas sakpolitiska forslag. Inte fOr att han talar så att alla forstår,
utan genom att skapa fortroende for att
han själv forstår. Det är som att gå till
doktorn; man begriper inte mycket av de
medicinska termerna, men känner ett
fortroende for att läkaren kan sin sak.
Vem skulle anfortro sig till en läkare som
talar som Mona Sahlin?
Carl Bildt är en politiker som i likhet
med Palme väcker känslor. De flesta
tycker något om Bildt. Samtidigt är skillnaderna i retorik uppenbara. Mot Bildts
SVENSK TIDSKRIFT
JAG ÄR INGEN TALARE, MEN …
kyliga analys och ofta högtravande, men
alltid sakliga retorik kontrasterar Palmes
stora känslomässiga engagemang och
oforsonlighet som ibland övergick i
svinaktighet. Palme blev ofta sina egna
känslors fånge.
I hans berömda uttalande om julbombningen av Hanoi 1972 blir detta
närmast brutalt uppenbart. Fördömandet
av den amerikanska politiken är ett
stycke bländande retorik, men dess jämforelse med nazisternas grymheter i koncentrationslägret Treblinka är motbjudande och absurd.
Månghundraåriga symboler
När Marcus Antonius talade till medborgarna i Rom hade retoriken en central
plats i samhället och i människors medvetande. Men var står den i dag, när
utbudet av informationskanaler växer
snabbt och när väljarna är kunnigare men
samtidigt mer kritiska och mer skeptiska
än kanske någonsin forut?
statsvetaren Erik Asard skriver i
Retoriska frågor om Bill Clintons installationstal som Förenta Staternas president
1993. Asards uppsats är fascinerande läsning om hur retoriken i Clintons
Inaugural Speed~ söker sin klangbotten i
månghundraåriga symboler, traditioner
och värden, samtidigt som den obevekligen måste anpassas till en ny värld, ett
nytt språk och en uppsjö nya media och
kommunikationskanaler.
Aten och Rom var retorikens
uttryck talarens röst. I dag finns det en
närmast oändlig mängd kanaler for att nå
människor. När Clinton under sin presidentvalskampa~ tog på sina solglasögon
och spelade saxofon i The Arsenio Hall
Show var det också en form av retorik.
Clinton visade i handling att han stod
moderna ungdomar nära, men inte hörde
hernma i ”etablissemanget”. Vem kunde
tänka sig George Bush i samma situation?
Arrangemangen kring Clintons installation var späckade med den typen av
symbolhandlingar, bl.a. en resa till
Thomas Jefferssons hem i Virginia.
Jefferson var Förenta Staternas tredje president och det demokratiska partiets
grundare. Resan foretogs i buss, ett sätt
att visa att Clinton står ”vanligt folk”
nära. På vägen tillbaka till Washington
hölls en gudstjänst i en svart forsarnling,
ett sätt att visa samhörighet med USA:s
minoriteter. Genom dessa och andra
symbolhandlingar lyckades Clinton sätta
bilden av sig själv som en ”outsider”, trots
att han i mer än ett decennium år tillhört
det politiska etablissemanget.
Förlorad popularitet
Bill Clinton visade med sin kampanj for
tre år sedan att den politiska retoriken
och sättet att kommunicera politik kan
och måste fornyas. Men det finns ett viktigt forbehålL Lika skickligt som Clinton
vann valet, lika oskickligt har han agerat
som president i många frågor, inte minst
på utrikespolitikens område. Hans popularitet forsvann nästan lika snabbt som
man blir rånad på en gata i New York.
En av den praktiska politikens eviga sanningar har hunnit i kapp – om man inte
kan leverera det man lovat, kan inte ens
skicklig retorik rädda en i längden.
SVENSK TIDSKRIFT 253

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner